Originalets titel är Kemono no souja I Touda hen Till svenska av Kami Anani Korrektur av Irene Elmerot, red.språkkonsult www.red.se Omslagsbild av Takahiro Asano Omslagsformgivning av Triturus HB Satt i SabonNext Tryckt hos Svenska Tryckcentralen AB, Sverige 2009 Kemono no souja I Touda hen Nahoko Uehashi. All rights reserved. First published in Japan in 2006 by Kodansha Ltd., Tokyo. This Swedish edition s publication rights arranged through Kodansha Ltd. För den svenska översättningen 2009 Ordbilder Media AB Box 53203 400 16 Göteborg www.ordbilder.se ISBN 978-91-85269-14-3
Hon lade kniven i sin bröstficka och hämtade sedan en lykta från en hylla. Eftersom eldstaden hade slocknat för länge sedan och till och med glöden var borta, skyndade hon sig att slå eld med flintastenarna och tända lyktan. Sedan tog hon av sig sina stråsandaler, bytte till ett par läderskor och gick ut. Vårmånen lyste på den mörkvioletta himlen, och träden och gräset hade blivit svarta skuggor som vilade i tysthet. Erin bet bestämt ihop läpparna och började gå. Det blev en lång natt. Trots att hon gick och gick, verkade skogsstigen aldrig ta slut. Ibland hörde hon ljudet av något djur som skakade buskarna när det trängde genom dem. Mamma, mamma, mumlade Erin hela tiden för sig själv medan hon fortsatte att gå. I sitt huvud tänkte hon över vad som skulle hända efter att hon hade räddat sin mor. Vi får lämna byn och vandra runt, tänkte hon. Det går nog bra, mamma levde ju så när hon var ung. Hon föreställde sig hur det skulle vara att vandra över kullar och besöka avlägsna städer med sin mor. När hon mindes smaken av det goda vildsvinsköttet och värmen från sin mor när hon höll henne, började den mörka stigen verka en smula mindre skrämmande. När träden till slut glesnade och hon kunde se ett fält av vass hade himlen fått en blå ton. Det var gryning. På några ögonblick fick himlen en rödtonad, grå färg. Just när Erin skulle börja ta sig genom vassen dallrade plötsligt dånet från trummor genom luften. Bam, bam, ekade ljudet. En förvånad flock vattenfåglar skakade om vassen när de alla flög upp i skyn. Trumslagen fortsatte ljuda. 35
Vassen växte tätt vid sjökanten och var mycket högre än Erin, därför kunde hon inte se var trummorna var. Men hon var säker på att hennes mor var nära dem. När hon funderade på det slog en hemsk tanke henne. Kanske var trumljudet signalen för att de skulle utföra avrättningen. Kanske skulle de slänga hennes mor i vattnet så fort trummorna tystnat. Erin kände en tryckande smärta i bröstet när trumslagen blev allt avlägsnare. Hon försökte springa mot det håll som ljudet kom ifrån, men leran och vassen snärjde hennes fötter och gjorde det väldigt svårt att ta sig fram. Då hon snubblade, grep hon tag i vassen vars vassa blad skar hennes händer. Trots det fortsatte hon kämpa sig vidare mot riktningen där trumslagen kom från. Jag måste ta mig fram till mamma innan trumslagen tystnar! tänkte Erin. Solen steg allt mer och det blev ljust omkring henne. Med ens vidgades hennes synfält när hon pressade undan vassen. En stålfärgad vattenyta sträckte sig ut så långt ögat nådde. Erin mindes att hennes mor hade berättat att den här träsksjön var förbunden med flera sjöar och tjärn genom små vattendrag och att den västra stranden sträckte sig in i yojens, drottningen över det gudomliga drottningadömet Ryozas, provins. Erin såg att ett läger hade uppförts vid stranden en bit bort. De hade placerat stora trummor där, och soldater svingade jättelika trumpinnar som de slog på trummorna med. Andra soldater bar en liten båt till sjön. Det fanns också ett antal män som stod och tittade på. Mannen som sitter till häst måste vara den där fogden, tänkte Erin. Det var inte bara soldater som stod vid stranden. Erins farfar och de andra högrankade stridsorms skötarna var samlade där. 36
Erin drog häftigt efter andan. De hade dragit ut hennes mor ur ett tält. När Erin såg hur hon såg ut gick en kall kår genom kroppen på henne. Hennes mor var alldeles blodig. Hennes händer var bakbundna och en soldat höll henne under vardera armen och drog henne med sig. Erin bet ihop tänderna hårt och höll tillbaka sina snyftningar. Men det var inte sorg som svällde upp i hennes bröst, utan en oerhörd vrede. Hon såg att de band ett tjockt rep runt hennes mors ben. Vid änden av repet hade de fäst något som såg ut att vara en tung sten. När de hade lagt henne i båten, tog Erin ut kniven ur sin bröstficka och slängde slidan. Den lilla båten som hennes mor satt i föstes ut på sjön. Klarar jag av att simma hela vägen dit? undrade hon för sig själv. Det är väldigt långt, men jag ska klara det! Hon satte sig ner i vassen och tog av skorna, men just när hon skulle ta sig ner i vattnet kom hon på att hon inte skulle kunna simma med kniven i handen. Ska jag lägga den i bröstfickan igen? Men då kanske jag tappar den medan jag simmar. Medan hon velade fortsatte båten flyta allt längre ut på sjön. Erin bestämde sig för att bita i kniven och ha den i munnen medan hon simmade. När hon gick ner i sjön tryckte det kalla vattnet mot hennes kropp. Eftersom hon höll kniven i munnen kunde hon inte andas ordentligt. Hon lyfte ansiktet ur vattnet och började simma medan hon andades genom mungiporna och näsan. Men kniven var så tung att hon snabbt började tappa känseln i käken. Erin såg hur soldaterna slängde hennes mor ut ur båten i samma ögonblick som ett extra högt Bam! ljöd från trummorna, och sedan vände de båten för att återvända till stranden. 37