Kategori: Evenemang LYCKAN ATT FÅ RIDA FÖR PERRY WOOD Upplevelser på Open Mind Clinic Text och foto: Nicole Pergament Ingress Idén att sammanföra några av de bästa instruktörer som finns inom ridkonst och horsemanship blev, som vi tidigare har berättat här i Hästfocus, inte bara en succé utan också något av en upplevelse för dem som i somras deltog på Open Mind Clinic i Halland. Under tre dagar fanns här möjlighet att studera hästkommunikation på hög nivå, vare sig det gällde horsemanship à la John Moore och Leslie Desmond, westernridning med Patricia Kuhn eller ridkonst med Julio Borba och Perry Wood. I den här artikeln tittar vi närmare på Perry Woods alldeles egna sätt att hålla clinic. Text Fem ekipage hade anmält sig för att rida för Perry Wood. Denne engelsman, som tidigare porträtterats i en rad artiklar här i Hästfocus, undervisar ekipage inom alla discipliner och på alla nivåer. Men han jobbar även som coach för chefer inom näringslivet. Att han tar med sig coachtekniken in på sina clinics är uppenbart. Istället för att som många andra instruktörer inskränka sig till instruktioner ställer Perry Wood frågor. Lugnt och pedagogiskt. Han vill få oss att förstå att vi kan hämta kunskapen inifrån oss själva. Och ifrån hästen naturligtvis. Med sina frågor skapar han en avspänd och harmonisk atmosfär runt ridbanan. Att delta utan att döma Det kanske viktigaste budskapet Perry Wood försöker förmedla är hur vi kan utnyttja tankens kraft när vi rider. Men inte bara när vi rider. Perry Wood är intresserad också av publikens tankar. Han inleder därför med att be publiken att delta utan att döma. - Dömer ni är ni inte riktigt MED hästen. Visst får ni observera, men glöm inte att det alltid är mycket svårare att rida än vad det ser ut. Däremot ser han gärna att publiken ställer frågor. Har jag inget svar så hittar jag på något, skämtar han. När ett av de första ekipagen kommer in på ridbanan på fredagsmorgonen är det uppenbart att såväl häst som ryttare behöver allt stöd de kan få. Hästen är en ganska oerfaren och orolig arabvalack. Han gnäggar ideligen mot kompisarna i stallet och går på arabigt vis med både huvud och rumpa i vädret. Förmodligen smittar hästens nervositet av sig på ryttaren som aldrig har ridit honom förut. Perry försöker hjälpa dem: - Kan du sitta på hästen och känna att du inte gör något? frågar han. Ryttaren nickar och försöker förmodligen känna efter att hon inte gör något men hästen fortsätter att gnägga och gnägga efter sina kompisar. Eftersom han är spänd talar han mycket. Precis som vi, konstaterar Perry lugnt.
Rid små serpentiner, gör honom upptagen, ändra riktning, ge honom något annat att tänka på! Samtidigt ber han ryttaren att själv tänka på en situation när hon själv brukar känna sig lugn. I samma stund ser vi hur hästen plötsligt börjar söka sig nedåt. Perry ber ryttaren att berätta vilken situation det är hon tänker på. Hon säger att hon tänker på en dag vid poolen. Perry ber henne beskriva hur det ser ut, vad hon ser och hur det luktar. - Glöm inte att sucka! säger Perry till ryttaren. Varför suckar vi inte allihopa? Låt oss sucka! Publiken är genast med på noterna. Alla förenas i en enda lång suck. Valacken svarar direkt med att sänka huvudet ytterligare. - Hästar slappnar av när de suckar, förklarar Perry nöjt. Detta är en av de saker han alltid försöker göra när han rider en häst: att fråga sig vad han kan göra för att få hästen att känna sig säker. Bara då kan man få den lugn. Efter en stund börjar dock araben åter att spänna sig och gnägga mot kompisarna i stallet, något som Perry väljer att inte fokusera på. Istället vänder han sig uppmuntrande till ryttaren och försöker överrösta gnäggningarna: - You re doing a fantastic job! Does it feel that way? No? I bet it doesn t. Försök tänka: Jag är minst lika bra att vara med som dina kompisar! När ekipaget återkommer på eftermiddagen är araben redan betydligt lugnare och mer tillfreds med situationen. Perry försöker nu hjälpa ryttaren att få hästen att komma till samling. - Med arabhästen kan det faktiskt vara svårt att få den rund och samlad. Framför allt om den har mycket uppvisningsarab i blodet de ska ju visas med högburet huvud. Perry berättar att han själv har haft många arabhästar genom åren. Endast en av dem hade inte detta problem. Därför är det extra viktigt att böja arabens huvud och få den på tygeln. Därefter är det dags att börja använda benen för att även aktivera bakdelen. - Araben om någon behöver verkligen kontakten med dina underskänklar men samtidigt är ju just det mycket svårt på grund av arabens form på revbenen. Perry förklarar att om ryttarens skänklar klämmer ihop hästens revben och därmed dess ryggrad skapas obehag som hästen hela tiden försöker fly undan, det vill säga springa ifrån. Araber är väldigt känsliga med sina kroppar, säger han. Det är därför många inte gillar att rida dem. Magiska karameller Än så länge har ekipaget bara skrittat. Nu ska de försöka sig på traven. Men först bestämmer sig Perry för att det är dags för magic pills. Han plockar upp en påse gelénallar och insisterar på att både ryttaren och vi i publiken ska smaka. - Nu kommer ridningen att gå som smort, intalar han oss medan han bjuder runt sina magiska karameller. Men effekten av gelénallarna låter vänta på sig. Så fort ryttaren tar i tyglarna blir hästen stressad, höjer åter huvudet och vill börja rusa. - Du måste plocka upp tyglarna utan någon spänning i dem varken fysisk eller mental annars kommer hästen att dra i tygeln hela sitt liv, säger Perry.
- Låtsas som om du inte har tagit upp tyglarna än! Låtsas som om det är någon annan som tar upp dem inte du. Sucka sen i samma ögonblick som du ber om trav! Nu går det bättre. Perry ber ryttaren att släppa ner sina skänklar (hon har hamnat lite i stolsits) och i samma stund ger hästen efter också i handen. Visserligen går den nu bakom handen men Perry tycker att det är okej just med tanke på hur den annars gärna slår upp huvudet. Perry föreslår att ryttaren lutar sig lite framåt i sin sits eftersom den här hästen har en tendens att vilja resa upp framdelen. Han hänvisar till den kände portugisiske ridinstruktören Nuno Oliveira som menade att det inte finns någon absolut perfekt sits den måste variera med vilken häst man rider och med hästens dagsform. När det börjar se riktigt bra ut ber Perry ryttaren att sitta av och fortsätta nästa dag. Han ger henne en varm applåd som publiken genast faller in i. Hur är det att vara häst? Perry Wood har en enastående förmåga att under sina clinics involvera och skapa en dialog också med publiken. I pauserna mellan ekipagen drar han bokstavligen in oss på ridbanan för att låta oss pröva på hur det är att vara häst. Det ser onekligen ganska roligt ut när han får en hel församling att krypa på alla fyra i ett gemensamt försök att förstå gångarten trav. Men vad han framför allt är ute efter är att få oss att inse hur det är att ha någon på ryggen som inte alltid är så bra på att förmedla sina budskap. Perry visar till exempel hur viktigt det är att verkligen kunna tajma sina hjälper på ett riktigt sätt. Han låter en kvinna krypa på alla fyra på marken samtidigt som han markerar tyglarna genom att dra i axlarna på hennes t-shirt och markera skänkeln genom att kittla henne i sidan. Vill du påverka höger bak måste du lägga an skänkeln just när det benet just ska lyfta eller just har lyft för att få ett längre steg där, säger han. På detta sätt rider han den arma kvinnan och får henne att gå framåt, stanna, göra skänkelvikningar och så vidare. Trots den allmänna munterheten går budskapet fram. En annan övning kallar han Reach the target. Han ber en person sitta på en stol och slänga pappersbollar över huvudet på sig själv. Målet är att bollarna ska hamna i en hink som står bakom henne som hon själv inte kan se. Till sin hjälp får hon en annan person, en hjälpare, som står framför henne och dirigerar hennes kast. - Vad lär vi oss av detta? Vilket var det bästa sättet att nå målet? frågar oss Perry när övningen är över. Deltagarna är överens: 1. tydlighet: hjälparen visade med händerna! 2. hjälparen blev inte arg när slängaren missade, brydde sig inte ens om det. Perry är nöjd med svaren. Han har gett oss några tankeställare att ta med för att göra det lättare för våra hästar att nå våra mål. - Being a horse that s what we re here to experience! förkunnar han. Öppna ditt hjärta mot hästen Perrys elever brukar få skriva ett brev till honom före clinicen där de får berätta om sig själva och sina hästar och vad det är de vill åstadkomma i sin ridning. Förmodligen har även ryttarna på Open Mind Clinic gjort detta. Det viktigaste budskapet Perry har till en av dem är i alla fall att hon ska öppna sitt hjärta för sin häst.
- Smile! Öppna ditt hjärta och rikta din kärlek och respekt till hästen. Det kommer att hjälpa dig att rida bättre och hästen kommer att gå in i form, säger Perry. Och det gör den faktiskt också. Ju mer ryttaren ler ner mot sin häst desto mer eftergift får hon från hästen och desto vackrare blir den. - Sträva efter att verkligen vara med hästen i sätet, säger Perry. Att driva med sätet hjälper inte hästen! Trots att vi ofta ser just detta på dressyrbanan. Jämför med dans. Att dansa med någon som hela tiden skjuter dig framåt eller tvärtom hela tiden drar i dig hjälper dig inte. Det gäller istället att befinna sig någonstans mittemellan aktiv och passiv att helt enkelt vara med hästen i sätet. Ryttaren har en tendens att vända sina tummar nedåt istället för uppåt när hon rider. Därför säger nu Perry: - Tänk dig att du rider med en drink i varje hand! Du vill inte spilla den över din vackra häst. Ett annat tips han ger henne är att försöka föreställa sig att hon istället för tyglar har sina fingrar direkt i hästens mungipor. Perry talar också om hur viktigt det är med hur man håller tummarna, eftersom det påverkar kontakten med hästen. Att rida utan kontakt i tyglarna är som att försöka kommunicera i en mobil med dålig täckning. Perry använder sig ofta och gärna av liknande metaforer när han coachar. A parrot moment Det har blivit dags för traven. Men först måste Perry återigen påminna ryttaren, lugnt, mjukt och vänligt: - Innan vi börjar trava: Är ditt hjärta öppet för hästen? Det absolut viktigaste för dig! Har du redan glömt det? Perry ber henne också att tänka igenom vilken slags trav det är hon vill ha. Att inte göra det är som om man skulle ge sin fjortonåriga dotter 100 kronor och be henne gå till affären och handla något. - Hon kan ju komma tillbaka med precis vad som helst! Du måste specificera: hur snabb, långsam eller svängig trav vill du vill ha? Och du måste fråga på olika sätt beroende på vilken trav du önskar. Och då samtidigt VARA den hastigheten i ditt hela jag! Vad som händer annars är att hästen väljer den fart som är bekväm för den själv, menar Perry. Inte alltid för att den vill tillbaka till sina kompisar. Det kan även vara att den har svårt att hitta en stadig balans. Vi måste hjälpa den med det. Var som en metronom på hästen! Detta behöver inte göras med tyglar eller genom att ändra något. Det enda du behöver göra är att hitta lugnet, rytmen inom dig, säger Perry. Keep your heart really really open! säger han så återigen. Ryttaren ler och ler mot sin häst och snart strålar det om dem båda. Strax därpå går hästen över i en mjuk och vacker trav. De får genast beröm av Perry. - This is really amazing work she s doing here. Really amazing! This is a parrot moment! Vi som inte varit på clinic med Perry förut förstår först inte vad han menar, men det hela får sin förklaring när han böjer sig ner och tar upp en leksakspapegoja som står på marken intill ridbanan. Perry säger really amazing en gång till varpå den automatiska papegojan basunerar ut really amazing, really amazing flera gånger över ridbanan till allas förtjusning. Senare får jag veta att Perry fick papegojan av en av sina svenska elever vid ett av sina tidigare besök i Sverige. Han hade sagt att han skulle behöva en papegoja som upprepade
vad han sa när han ibland måste bli tjatig. Numera åker leksakspapegojan med honom på hans clinics och naturligtvis bidrar den till den otvungna stämningen också på Open Mind Clinic. Så fort ryttaren glömmer sina tummar hotar Perry skämtsamt: - I m about to lift my parrot again Det räcker alldeles utmärkt för att hon snabbt men fortfarande leende ska korrigera sina händer. Därefter klappar hon sin häst, något som genast får Perry att utbrista: - Det har alltid förvånat mig att när ryttaren får till det själv då klappar hon hästen! Såväl vi i publiken som ryttaren skrattar igenkännande. En investering för livet På clinicens sista dag när ekipaget utför en perfekt öppna säger Perry till ryttaren: - Du behöver inte göra någonting mer nu. Din häst gör hela jobbet åt dig nu. Du behöver bara sitta där och se vacker ut. Du såg ju Julio rida det är det enda han någonsin gör! Skickligt balanserar alltså denne coach hela tiden mellan förlösande skämt och djupaste allvar. På detta sätt får han såväl oss som ryttaren att känna oss avspända och väl till mods men naturligtvis även mottagliga för de budskap han vill få fram. Avslutningsvis frågar han ryttaren: - Så vad har varit riktigt bra med det här? - Att lyssna till min inre röst, svarar hon nöjt. - Just det, säger Perry. Olika tränare säger olika saker som kan bli motstridiga för ryttaren. Då känns det inte bra härinne. Vad de säger kanske fortfarande inte känns rätt för dig! Du måste lyssna till din inre röst. Lyssna till dig själv och till din häst. Hästen kommer alltid att ge dig ett ärligt svar. Och det spelar ingen roll vilken nivå i din ridning du befinner dig på. Det gäller även som nybörjare att mitt i denna ström av instruktioner fortfarande våga lyssna inåt! Det är mitt budskap till alla! Det har sagts att detta att rida för Perry Wood är en investering som man har med sig resten av livet. Vår ryttare tycks hålla med. Efter clinicen säger hon i en intervju: - Det har varit som att få en nyckel till en dörr jag aldrig har vågat öppna. Jag tränade jättemycket när jag var ung. Jag red medelsvår dressyr och älskade det, men nu känner jag mig mer som jag var när jag var liten flicka och satt på en grusplan och lät mig utforska och njuta och uppleva. Hon tycker att det är fantastiskt att hon inte har behövt resa långt eller betala hutlöst för att få rida för Perry Wood. För tre dagar med Perry har hon betalt 4500 kr. Hon säger att hon nu känner att hon inte behöver ta några andra ridlektioner förrän han kommer tillbaka till Sverige. Varför betala 300 kronor flera gånger i veckan bara för att bli tilltryckt när man kan rida för Perry några gånger om året istället?