Hans Åstrand En slingrig väg till Fru Musica

Hans Åstrand En slingrig väg till Fru Musica (alias Sancta Cecilia) (Den slingriga vägen är halvvägs till Annebergssjön i Bredaryd, backen upp efter järnvägsspåret; bilden tog jag någon gång 1948.) 1

Hans Åstrand 2013 2

Förord Detta säregna ord kan ju innebära så många olika ting och tankar. Vad jag till slut har försökt skriva ihop är inte vad den litteraturvetenskapliga koden just nu skulle katalogisera som memoarer (franskan har ett målande uttryck en guise de lexikonet säger såsom, i stället för ) utan snarare en mer eller (oftast) mindre strukturerad följd av minnesbilder från ett långt och angenämt liv, där på något sätt resultatet tycks ha blivit vad boktiteln påstår: En slingrande väg till Fru Musica. Anledningen till att jag har prövat möjligheter att något beskriva den vandringen är säkert i stor utsträckning den inbilskhet som försöker hävda att man har något att berätta Goethe tillskrivs gärna talesättet att Einbildung ist auch eine Bildung (han sade en mängd andra saker om inbillningen), men också den tanken att framför allt den närmre omgivningen kunde fråga sig vem denna ofta i andra tankar försjunkna person egentligen var/är. Så här börjar den slingrande vägen Mälarhöjden utanför Stockholm i nådens år 2013. Hans Åstrand 3

Kapitel 1 BARNDOM OCH UPPVÄXT De dagboksfria åren 1925-47 Den som försöker skriva om sin barndom och tidiga uppväxt drabbas säkert av insikten om hur egendomligt vårt långtidsminne fungerar. Det finns förmodligen mängder av forskningsrapporter och ännu fler teoribildningar eller förutfattade meningar om detta, men ett är säkert: Du har själv dina alldeles egna minnesfragment, och ingen annan delar dem med dig. Därför kan den som vill skriva ner dem vara lika självsäker som okunnig om hur det egentligen var wie es eigentlich gewesen..., och ingen kan beslå dig med osanning, däremot säkert och kanske ofta gärna med självbedrägerier eller fabuleringsfoster. Dessa egna minnesfragment har, i varje fall som jag nu känner dem, många och ofta mycket olika egenskaper, tydliga eller suddiga intill oigenkännlighet, för de tidiga barnaåren väl närmast genomgående lösryckta, både ur tid och rum, men de har en oförklarlig förmåga att envist hänga kvar någonstans där inne i vindlingarna. Ofta kan jag som väl många andra fråga mig hur mycket som verkligen är "sant", som i själva verket har ägt rum, och så som jag "minns" det. Det kan ibland kännas som att osannolikt skarpa minneskonturer kan ha präglats av andra, kanske rentav rätt långt efter den tidpunkt som minnesbilden är förlagd till. Det som ibland kallas släktskrönor eller familjegods kan vara detta, någon tilldragelse som flera familjemedlemmar särskilt då mor och far, ibland äldre syskon delat och sedan verbalt befäst genom upprepade återberättelser. Dit hör kanske rena vandringssägner, händelser utifrån som har apterats på familjekrönikan... När jag nu skall berätta om min barndom, inser jag att det blir osammanhängande fragment av större eller mindre trovärdighet, men jag kan ju ofta relatera dem till omständigheter som finns "belagda" födelsetal, faktiska händelser som skulle kunna kontrolleras av dem som ifrågasätter min trovärdighet. Låt oss se hur sammanhängande bilden snarast först efterhand, antagligen blir. Till obestridda fakta hör vad som kyrkoböcker och släktkunskaper, i mycket byggda på rejäl släktforskning särskilt av kusin Rudolf eller 4

Kapitel 1 farbror Gustaf med syster Lisbeths trägna biträde, förmäler. Stamträdet blir möjligen en senare fråga jag leker ibland försiktigt med ett amerikanskt släktforskningsprogram på, här börjar vi med föräldraskapet. Fader Karl, född 1892 i Hultsjö som näst äldsta barn till folkskolläraren Per Åstrand 1 i sin tur äldsta barn till Johan August Detta är lärarbostaden i Hultsjö (enligt uppgift något ombyggd ), med kyrkan i bakgrunden. Här har alltså fader Karl med tre syskon vuxit upp. Böllingbergs skola, ett par kilometer från Hultsjö kyrkby, där farfar också undervisade (troligen varannan dag); huset ser ännu ut som en skola skulle då. Petersson och hustru Kristina i Stora Bjälkerum, Kråkshult, och den som bröt sig ut ur det flersekelbefästa bondeståndet på småländska höglandet 1 Jag har genom att på annan plats dokumentera hans dagbok för år 1884 gett en liten bild av hans ungdom. 5

Barndom och uppväxt och hans hustru Tilda. Fader Karl fick en av sina första skollärartjänster i Svenarum, året var 1914. Där kunde han inte undgå att träffa den mycket gamle kantorn Lagerqvists 2 unga vikarie på orgelpallen, Martha Thunander, uppenbarligen uppstod tycke, och de gifte sig i Svenarums kyrka den 28 januari 1918. På sidan av den fina Schiörlin-orgeln hänger dessa dokument, t.v. fader Karl, t.h. efterträdaren Alf Granmo, så Series Cantorum (Fader Karl åren 1917-1923) Hagafors Stolfabrik upphovet till den svenska möbelindustrin Här är rätta platsen att berätta litet om morfar, och den ståtliga rubriken lånar jag ur "Boken om Svenarum", utgiven 1949 av Svenarums Hembygdsförening. Där berättar Svante Ståhl om hur Johan Wilhelm Thunander från Storeskog i Vrigstads socken tillsammans med två kompanjoner, som fortsatte den hantverksmässiga stoltillverkningen i en 2 Det finns vid den förnämliga Schiörlin-orgeln i Svenarums kyrka, som lyckligtvis räddades från rivning vid nybygge och nu står uppställd sidledes (men ännu inte restaurerad!) bredvid den nybyggda, en series cantorum, av vilken framgår att Carl Gustaf Lagerqvist var organist 1850-1916 och avgick vid 94 års ålder! Karl Åstrand tjänstgjorde 1917-23, och i årsluckan däremellan tillkommer troligen mamma Martha, bl.a. därför att Pappa inte hade avlagt organistexamen vid seminariet i Karlstad utan efteråt for till Gotland och för domkyrkoorganist Sidén (?) där avlade denna examen 1918. 6

Kapitel 1 drängstuga till Harkeryd i Hagafors (nu är vi i Svenarums socken), kom på att driva det enda brukliga verktyget vid tillverkning av pinnstolar, trampsvarven, med vattenkraft från ån som rinner genom det lilla samhället "och hur enkelt det hela än kan synas oss vara, så tror jag mig kunna påstå, att det var den första träsvarv, som gått av annan kraft än den svarvaren hade i benen" (Ståhl ibid.). Morfar lyssnade inte på äldre hantverkares profetior om nymodighetens framtid, "att slå ihjäl svarvare med", utan startade vad som faktiskt blev landets första stolfabrik, Hagafors Stolfabrik, i vars firmamärke det stod "Grundad 1863". Denna brann ner 1895 men byggdes upp betydligt större och sysselsatte "på sin höjdpunkt ett 60-tal man". En uppsats i boken om "Ett kungabesök på Hook" 1896 berättar en rörande episod: Hagafors stolfabrik har äfven haft nöjet få mottaga ett besök av landets Moder [drottningen alltså...]. Hon var ute på ridtur uppåt backarna och önskade då att gå in i fabriken och åse arbetet och betrakta maskinerna. Hon gick emot Fabrikör Thunander och hälsade på honom, ty hon förstod väl att han var egaren. Sedan måste han presentera alla sina flickor för henne." Bland flickorna måste ju också Mamma ha funnits, fyra år gammal... 7

Barndom och uppväxt Morfar överlät 1912 fabriken till sina båda söner Thobias och Hans, den blev 1918 aktiebolag med morbror Hans som disponent, men motsvarade inte Ståhls framtidsdröm 1949: Hagafors stolfabrik har tradition men tydligen också framtiden för sig, där den ligger som en liten idyll, på alla sidor omgiven av den mörka smålandsskogen. Efter kusin Haralds heroiska kamp i växande omvärldskonkurrens fick fabriken läggas ner på 1970-talet, kvarndammen och gölen nedanför, där jag lärde mig simma, rinner nu otämjd och igenvuxen, kvar står en magnifikt timrad fabriksbyggnad, med de vackraste naturväxta takstolar man kan se, tom och sannolikt dödsdömd... 8

Kapitel 1 Två olika dåliga bilder försöker visa att takstolarna verkligen är naturvuxna, inte hopsnickrade av olika delar! Alltnog, i Svenarums skola tillväxte familjen Åstrand, Gunnar föddes där 1919, Per (som vi alltid sade, eller snarare Pej, som mamma skriver i brev, först under Stockholms-åren blev det Per-Olof eller oftast P-O) 1922. Så inte jag, eftersom Pappa av någon anledning sökte och fick skollärar- och kantorstjänsten i Bredaryd, Västbo härad antagligen kunde det då sannolikt relativt blomstrande stationssamhället erbjuda bättre villkor, även ekonomiskt. Dit flyttade familjen 1923, och 5/2-25 föddes jag i Bredaryds skola dåvarande skolbyggnad, säkert en kilometer västerut från kyrkbyn (och stationen: likadant var det med prästgården, som låg säkert en kilometer bort, fast åt andra hållet, norrut). Att jag inte har några minnen av den första hemmiljön har, som framgår av notisen i SMÅLANDS ALLEHANDA onsdagen den 20 januari 1926 (se kommande sida), sina dramatiska skäl: natten till tisdagen den 19 januari brann skolan ner, det har berättats dråpliga historier om hur man försökte rädda så mycket som möjligt av bohaget, porslin lär ha kastats ut genom fönstren på andra våningen, någon har enligt sägen kastat ett välfyllt bläckhorn efter böckerna samma väg i varje fall har det alltid sagts att det finns bläckprydda bokmarginaler kvar i den splittrade boksamlingen, men vi överlevde alla. Broder P-O berättar att han på kvällen märkt brandlukt och påpekat det för Gunnar, som hänvisat till att Pappa nog höll på att tända en brasa i någon kamin. Men det blev alltså en rejäl brasa. Vi barn fraktades iväg till grannen Stenviks, jag enligt uppgift ditburen i min egen säng. Att farfar vistades hos oss tarvar sin förklaring, som vi inte hittat (ännu) han var ju rimligen ännu inte pensionerad från sin lärartjänst i Smålands Rydaholm, varför skulle han ha vikarierat i Bredaryd då? Som så ofta trevar man 9

rådlös i minnesskuggorna, och kanske spelar det inte så stor roll hur just detta låg till? Jag har alltså varit knappt ett år gammal och kan ju inte alls minnas hur skolan såg ut. Det blev en glad överraskning att av syster Lisbeth få kopia av en artikel (1977?) om branden med fin bild av skolbyggnaden (Erik Krantz var skicklig lokalreporter i rullstol ) jag hade av murresterna fått intryck av en stenbyggnad men ser nu (på bilden på följande sida) en typisk rödfärgad praktbyggnad i småländskt trä. Barndom och uppväxt Mycket blev fel här, t.ex. vid kyrkan, dit det är en dryg kilometer 10

Kapitel 1 (Jag har hjälpligt försökt klippa ihop en något för stor bild; det kanske ändå går att läsa ihop det?) 11

Barndom och uppväxt Uppenbarligen vidtog en treårig nomadtillvaro, det finns familjebilder från en lillstuga (se bilder härintill) utanför den ståtliga ryttmästargård som på ortsmålet kallades "Söragår'n", och vi bodde fram till inflyttningen Med mamma utanför Söragår'n i Bredaryd 1926 1928 i nya lärarbostaden i ett annex till Åkvists gård, där vi senare alltid hämtade mjölk (innan det moderna mejeriet byggdes nere i samhället) och hackelse till hackelsemadrasserna. 12

Kapitel 1 Nu, drygt 70 år senare, försökte vi spåra lillstugan och fann denna snarlika förstu kvist. Men nye ägaren Ruben Bolmvall (f. Pettersson) trodde att vi fick fröknarna Rydells lillstuga (nu riven), den här var rättarbostaden, tydligen byggd likadan. Men vi låtsar att jag sitter på samma litet lägre (trä?) trappa Pappa skrev under nomadåren efter skolbranden (21.12.26) till det ärade Skolrådet om bostadsbekymren, ett brev som är ett intressant tidsdokument. Man kan förstå att förhållandevis lilla och rätt fattiga Bredaryd kan ha haft svårigheter att raskt trolla fram en ny skola med lärarbostäder och allt, men också att fader Karl tappade tålamodet 13

Barndom och uppväxt Här i vänstra sidobyggnaden i Åkvists uppe på andra våningen bodde vi tydligen något år åtminstone jag minns ju intet Bilden är tagen 15/7 1975 Bredaryds-minnen Nu inträffar insamlandet av de första prövostenarna i dessa opålitliga minnesbankar (de har ju mycket av dimbankarnas undflyende strukturer). Jag tror mig ha två minnesbitar, som tidsmässigt borde ligga här kring inflyttningen i den nya bostaden. Denna bör enligt den ena minnesmosaikbiten ha skett på barmark, alltså en bit in på året 1928 (någon gång kanske jag plockar fram fakta någonstans...). Det första minnet bör i min tolkning ligga före inflyttningen: den något skarpare konturen vill skönja en cykeltransport, där jag kanske rentav åker på pakethållaren tillsammans med övrigt bagage, och den del av färdvägen som överlevt vill leda runt hörnet vid Lundagård 3, alltså av allt att döma på väg från stationen till just Åkvistens. Det skulle kunna vara återkomsten från det självklara Hagafors-besöket under (det då så härligt långa) sommarlovet och borde då 3 Lundagård var ett stort vitt hus i en stor parkliknande trädgård, där det bedrevs någon form av vård av vad som nu skulle kallas (förstånds)handikappade, och den låg bortom ett större gärde från skolan räknat. 14

Kapitel 1 ha infallit före inflyttningen i lärarbostaden bredvid skolan. Mer än så har inte bränts in i långtidsminnets lilla hårddisk... Så här ödsligt och ännu omålad låg lärarbostaden enligt ett tidigt foto, med kyrkan i bakgrunden. Det andra minnesfragmentet har många drag av efterrationaliseringar och äldres kompletteringar. Alltnog, jag envisas med att se hur jag och faktiskt kunna så verklighetstroget återskapa minnet att jag mycket konkret kan se om inte mig själv, så åtminstone andra tydliga detaljer av hur jag, eller någon annan tillsammans med mig eller den verkliga aktören drar en liten pinnavagn, alltså en liten fyrhjulig kärra med häck av pinnar, i gärdesgränsen uppifrån stora vägen mot kyrkan mellan Svenningssons och Abrahamssons våra nya närmsta grannar norrut (i själva verket snarare sydvästvart, men uppförsbacke), och i vagnen ligger av alla tänkbara flyttgods en härligt solid gammaldags köttkvarn om allena eller i sällskap med andra köksredskap vill minnet inte avslöja... Nyligen (februari 2002) kom så den väntade korrigeringen av minnesbilden: P-O kunde med 6-åringens osvikliga överlägsenhet i minnesstyrka hävda att han drog pinnavagnen och jag satt ynkeligen i den, kanske tillsammans med köttkvarnen. Så pålitliga är våra minnen Man kan ju verkligen fråga sig varför i all världen detta s.k. minne skulle magasinera just dessa två fragment. Mycket tyder väl på att det är verkliga minnesbilder. Geografin skulle kunna ha preciserats i efterhand man har ju förbluffande exakta 15

Barndom och uppväxt topografiska fält inpräglade, tycker sig kunna i alla detaljer rita upp sådant som omgivningen hemmavid och en bra bit utåt, t.ex. hela stationssamhället inkl. alla hus och vägsträckningar, likaså förstås "skolan", dvs själva den stora skolbyggnaden och lärarbostäderna (vi bodde nertill, "lärarinnan" i klasserna 3-4 upptill), men hur skulle pinnavagnen med köttkvarnen eller för den delen cykeltransporten runt Lundagård ha kunnat tillkomma i efterhand? 1927, Hagafors I fortsättningen saknas ofta dessa konkreta kronologiska kopplingsmöjligheter, men det går ibland att ordna minnesbitarna efter en tidslinje genom kontrollerbara tidsavsnitt. Nyligen hittade jag någonstans en direkt tidsangivelse som jag därefter tappat bort om ett "dramatiskt" skede i min barndom: dödshotet. Jag har alltid trott att jag i femårsåldern drabbades av en dubbelsidig lunginflammation, som med dåtidens brist på antibiotika säkert kunde vara lika dödshotande som för många andra. Det visade sig alltså snarare vara redan i fyraårsåldern, därför förstås inte mindre allvarligt. Syster Lisbeth (hon heter förstås egentligen Elisabet) skickade nyligen ett dokument som visar att jag i själva verket hade tre påhakade attacker av den farliga åkomman! Möjligen minns jag hur jag legat 16

Kapitel 1 veckovis i stora sängkammaren, i varje fall ser jag tydligare "för min inre syn" (hur tillförlitlig den nu är) hur jag efter tillfrisknandet iförd en blålila dräkt, tröja och kortbyxor med långstrumpor under faktiskt fick lära mig gå på nytt! Tydligen har jag legat så länge och varit så drabbad att benen inte längre ville bära, och därför har man (Mamma?) riggat upp stänger (kanske från den stora vindan som sattes upp i köket för att vinda upp det hemspunna garnet?) mellan ett par stolar, så att jag hängande i armarna kunde pröva några stapplande steg och efterhand gå igen. Till de få relikerna från Mamma hör detta vykort från föräldrarnas cykelutflykt till Dalarna, antagligen sommaren 1931 (frimärkena med poststämpeln är nogsamt bortfuktade!). För säkerhets skull skriver jag ut texten (jag fick svärta den otydliga blyertsskriften rejält i scannern, men ändå ): Käre Hans! Nu kl. 3 torsdag blicka vi ut över Siljans blåa, glittrande vatten. Härligt! Vi ha tältat och ska nu tvätta oss. Sen laga vi middag, vila, bada och se på samhället innan vi lägga oss till ro. Detta kort tycker jag passar min lille djurskötare! [Kortet föreställer några dalkullor fösande korna genom en gata; vilka djur jag skulle sköta anar jag inte kaniner på sin höjd ] Kära hälsningar till Er alla. Glöm oss ej i din kvällbön. Pappa ō Mamma. Upptill uppochner står: Per får kort i morgon. 17

Barndom och uppväxt Frågetecknet vid Mamma ovan hänger samman med att jag, som förlorade henne i sjuårsåldern, har obegripligt få och oklara minnen av henne. Möjligen skymtar jag henne sittande i 30-talsklänning i en av skinnfåtöljerna i "pappas rum" eller vid julgranen i storarummet, men tydligast minns jag henne från vad som visade sig vara dödsbädden: Lillan (som vi alltid sade om lillasyster Martha) föddes 17/4-32, och mamma blev liggande i vad som visade sig vara den klassiska barnsängsfebern (utan att spekulera i Semmelweis' anda om barnmorskors otvättade händer kan man ju nuförtiden undra hur många mödrar det var som likt henne dog "i onödan"... Likadant spekulerades det kring farmor Tildas barnsängsfeber 4...). Jag hade då börjat småskolan (varom mera nedan...) och vill minnas hur vi barn sprang direkt från skolan in till sängkammaren och hälsade på henne, i vitt nattlinne i vitbäddad säng. Och så en dag (4/5) hade rullgardinen i sängkammaren inte rullats upp, och Pappa fick det tunga uppdraget att förklara för oss barn vad som hade drabbat oss. På något sätt var lärarinnan uppöver också involverad i detta, det finns nog rentav bilder hos någon från uppöver i detta sammanhang. Efteråt har det berättats för oss hur säreget dramatisk tidpunkpunkten var. Mamma dog den 4 maj, och släkten rådslog säkert om hur man på kort sikt skulle klara familjens liv. Tydligen var det meningen att Lisbeth och jag skulle ha farit till faster Ruth (Elm) i Skillingaryd ("lilla Ann-Sofi" det var Lillan, Martha Anna Sofia... skulle till farfar, eller snarare faster Emmy och faster Agnes, i Smålands Rydaholm), och så samma morgon, när vi redan stod påklädda med packningen och skulle följa med faster Agnes, ringde man från Skillingaryd och meddelade att även faster Ruth hade avlidit. Detta var den 8 juni... Jag hade som sagt "redan" börjat småskolan. Den vanliga skolstarten var då som nyligen vid sju års ålder, och jag som februaribarn låg på "fel" sida årsskiftet. Eftersom ett par grannbarn, som då var mina lekkamrater (Rune Sjöstrand nedanför "utedasset", Olle Theorén, specerihandlarens grabb, Gösta Abrahamsson, "pungamakarens", fabrikören som tillverkade den 4 Farbror Gustaf har i släktforskningsdokumentet antecknat att läkaren som tillkallades (från Vrigstad) ville låta anmäla barnmorskan i Hultsjö för bristande hygien och därigenom framkallad banrsängsfeber, som drabbade farmor, men kyrkoherden avstyrkte 18

Kapitel 1 klassiska smålandspungen, son), var födda före nyåret, hade de börjat hos "fröken" i skolhusets övervåning, och jag gick uppenbarligen ofta upp och hälsade på där. Vid något tillfälle det kunde ju vara roligt att försöka spåra eventuella skolkataloger som rentav anger datum! har fröken (Gunborg hette hon nog, antagligen Johansson, men hon gifte sig senare till annat bortglömt efternamn) tydligen frågat hemma om jag inte lika gärna kunde inlemmas i klassen, och så blev det. Jag kunde då redan läsa, jag vill ju gärna låtsas minnas "flytande" i varje fall hävdar jag gärna, att jag läst stora sjok i den stora familjebibeln med Gustave Dorés berömda illustrationer, liksom H.C. Andersens sagor Det var väl ungefär vid den här tiden 1931? som denna gruppbild togs vid Pappas ståtliga stenparti, från vänster Gunnar, jag, klasskamrat Elin Fors (grannen bortom), Per, Lisbeth med kanin, Kerstin Fors, Hartvig Abrahamsson (pungamakarens son). på danska! (Detta senare tillkom nog just senare men är eljest alldeles sant: vi hade ju en "dansk" moster Anna, gift med två danska präster, dock inte samtidigt som min lustiga kommentar alltid lyder, och genom henne och genom moster Elins danska förbindelser moster Elin blir det också många anledningar att återkomma till, och alldeles strax hade vi fem vackra halvfranska band med Andersens fortellinger på danska!) "Räkna" och skriva kunde jag väl hjälpligt också läsa, skriva, räkna var ju standardbegreppen för skolmognad, och såvitt jag minns hade jag inga 19

Barndom och uppväxt svårigheter att "hinna ifatt" mina klasskamrater. Detta faktum att jag kom igång ett halvår för tidigt skulle ju följa mig en bit framöver, och skolpsykologer skulle numera säkert ha en rad synpunkter, inte minst betänkligheter inför denna förhastade start för en mentalt säkert otillräckligt mognad gosse... År 2002 är stenpartiet en gröngräskulle Och så till moster Elin: Pappa stod alltså där med fem barn (13, 10, 7, 4 och 0 år gamla), visserligen med den piga som då hörde även till den lägre medelklassens privilegier det var väl Anna från Hagafors, senare gift med Alvar hos Åkvists, vilken jag minns som elitgymnast i eleganta vita långbyxor från någon uppvisning som Pappa ledde, efter henne Greta Stålgren, vår granne i Hagafors, och det var naturligtvis försynens skickelse att moster Elin, Mammas närmast äldre syster i tiobarnsskaran i Hagafors (mellan dem hade de båda överlevande pojkarna, Tobias och Hans, hamnat), då som senare var ogift och med någon möda (har jag förstått) kunde övertalas att på hösten 1932 lämna ett förmånligt arbete som "sällskapsdam" i Danmark hos en fru Holst för att bli vår modersersättning, som sådan garanterat oöverträffbar. 20

Kapitel 1 Det sägs på baksidan Hans 7 år, så det är väl då sommaren 1932. Här skall inte spekuleras i varför moster Elin förblev ogift. Det har antytts en olycklig historia, men inget uttalas. Den fina ateljébild jag hittar i samlingarna visar emellertid alldeles klart vilken rent ut sagt vacker kvinna hon var, så där har någon/några verkligen missat ett fint tillfälle Kanske är det moster Elin som alldeles oskyldig har trängt undan mina minnesbilder av Mamma, eftersom hon blev en så idealisk "ersättare". Det skulle kunna skrivas böcker om henne som personlighet, hennes osjälviska arbete och förmåga att hålla samman hem och miljö måste ha varit osannolikt lovvärda, och jag har inget minne av saknad efter en "mor" från mitt eget perspektiv vad en av dessa farliga psykologer skulle kunna genmäla intresserar mig egentligen föga. Utan att försöka trolla fram sammanhang kan jag bland Bredarydsbilder rada upp några fragment som fastnat i minnet. Dit hör Sappo, den enda hund vi hade. Det var nog en Smålandsstövare, och han var säkert 21

Barndom och uppväxt idealisk som familjehund Pappa hade ingen längtan efter jaktens fröjder. Ändå ändades detta vackra hundliv i en tragedi: någon granne hade förlorat en tupp/höna, och av okänd anledning anklagades Sappo för brottet. Följden blev att han helt sonika avlivades. Efteråt erfor vi, att Sappo hade varit ute vid Annebergs-sjön, 4 km bort, vid mordtillfället... Så här skönlockig (följande sida) var jag då på första skolfotot placerade fotografen mig till min nesa bland flickorna (Jag minns, och det syns här!, att jag höll ett fast tag i scoutbältet, för det kunde flickor ju inte ha! Och att fotografen kunde tro att en flicka gick i kortbyxor då tyder på bristande samtidsorientering ) 22

Kapitel 1 Här har jag kommit upp i klass 3 (tillsammans med klass 4 enligt skolformen B 2:s regelverk), troligen hösten 1933. Man kan notera att jag- just t.v. om fröken (genom fotografen?) fått gömma min mitella jag hade brutit armen vid hopp över staketet ner till kompisen Rune Sjöstrand. Med illa dold stolthet berättar jag för alla om hur provinsialläkare Lundstedt rättade till de båda brutna arm-piporna genom att lägga min hand över kanten på bordet i Pappas rum och knycka till utan bedövning förstås. Och armen har hållit bra sedan dess (Georg Svensson i klassen över min lånade mig fotot.) 23

Barndom och uppväxt På tal om jakt lekte vi pojkar också jägare och villebråd. Gunnar var förstås jägaren, Per fick visst vara jakthunden, och jag var väl räddharen som skulle jagas... Helt ofarlig var leken kanske inte alltid: vi det var förstås de äldre bröderna... hade tillverkat en pilbåge, och pilarna hade försetts med något slags spets, om inte en knappnål så kanske rentav en spik. I varje fall råkade en välriktad pil träffa fel mål: den fastnade i Per- Olofs underläpp och fick dallra med in för utdragning och vård, sannolikt av den sjukvårdserfarna moster Elin... Fyrverkerier har alltid lockat mer eller mindre oförvägna barn: vi samlade tändstickssvavel i en tompatron och slog till med en yxa på någon lämplig flat sten, väl i Pappas stiliga stenparti ute vid aspedungen: vid ett tillfälle for den kvarsittande tändhatten ur patronen och lämnade något litet ärr i tror jag återigen P-O:s kind... Och det fanns andra inte helt ofarliga varianter av lekarna: vi hade funnit att huggormar i vårsolen gärna låg till värmning vid järnvägsskenorna, och vi fick för oss att fånga in dem, oklart till vilket senare bruk. Man tog tag i svanstippen och drog raskt upp ormen, den kunde då inte nå upp att hugga den fängslande handen och kunde så införpassas i en säck för hemtransport. En gång lade vi fångsten i en kaninbur, och förvånades över att offren inte låg kvar följande morgon... På tal om fångster: kräftor fångades väl ibland, även om vi inte hade närbelägna fiskevatten. Från Hagafors berättar familjelegenden, att Pappa hade burit hem en rejäl fångst, en välfylld vedkorg, som över natten placerades i en sval källare under skolan i Svenarum. Morgonen därpå såg man en lång slingrande orm av kräftor ner mot ån... Senare i livet kom jag att ägna mycken, ibland nästan systematiskt inrutad tid åt ornitologiska amatörutflykter. Det hade tydligen börjat tids nog: jag minns bestämt, att det var fröken i småskolan, som jag stolt rapporterade ett första fynd för, ett stenskvättebo i stenmuren som gick från vår tomt upp mot Lundagård. Jag var mäkta stolt inte minst över att jag visste att det var en stenskvätta, en förklaring var kanske att Pappa faktiskt hade Brehms "Djurens liv" i ett antal vackra halvfranska band (han hade ett åtminstone till omfånget rätt imponerande bibliotek), där jag bläddrade ganska flitigt. Pappa som man borde berätta mer om (det finns mer i mina släktpapper på annan plats) var en mångsidig pedagog, som så många skollärare säkert ofta var, och han måste ju föregå med gott exempel i 24

Kapitel 1 hemkunskapen genom en mönsterträdgård. Det var skolträdgården och planteringarna runt lärarbostaden också, han fick trädgårdssällskapets Trädgårdsprakten 1948 (dokumenterad med min nyförvärvade kamera, köpt med premiepengar som nybliven furir ) Vid övergång till färgbilder blev trädgårdsprakten så här 1952 25

Barndom och uppväxt diplom och andra vitsord (jämför stenpartiet på bilden ovan!), och denna bild av fruktträdsspaljéerna runt lärarbostaden vittnar om flit och insikter. Samtidigt hävdade han själv ofta att han egentligen inte var så intresserad av trädgårdsarbetet men väl kände sig tvingad därtill. Och moster Elin gillade nog inte att han med kantorns söndagskläder bländande vit skjorta och slips gick direkt efter högmässan ut i trädgårdslanden Annebergssjön har spökat redan: det var vår badsjö, fyra km bortåt Reftele[d]-hållet. Det fanns visserligen en liten göl på närmare håll, Hellesjö, som vi kallade vad som väl skulle heta "Heligsjö", men den var en riktig gyttjesjö, med kolsvart vatten och "bottenlös" dy, mitt ute i en riktig småländsk mosse, som vi på vintern korsade på skidor och därigenom halverade vägen till Annebergssjön för vinterliga skridskofärder. Tidigt tog vi oss om somrarna ut till en fin badvik vid Annebergssjön, Pappa byggde så småningom med moster Annas ekonomiska biträde en liten sommarstuga där, med ett litet "kök" och ett litet större omklädningsrum, en vacker veranda framför hela fasaden ner mot sjön i en brant backe. Så här såg stugan vid Annebergssjön ut 1961(fast scannern inte klarade rödfärgen så bra ), med Lars och Jörgen som staffagefigurer. 26

Kapitel 1 Pappa lade bland mycket annat också ner mycken tid och möda på gymnastik och idrott, i och utanför skolan. Han anlade en höjd/längdhoppsgrop på skolplanen, 60-metersloppen sprang vi dock uppe på landsvägen (trafiken var inte så betungande), med kronometer och allt, och det hände ofta att byns alltiallo gamle Aron kom ut från sin stuga, där han för standardarvodet 25 öre lagade allt från klockor till tröskverk, sparkade av sig träskorna och sprang i kapp med oss skolbarn (jag minns inte om han regelbundet vann). Den största utmaningen i Pappas idrottsverksamhet var nog Annebergssjön. Han satte igång bygget av en riktigt rejäl badbrygga, de första åren på kraftiga stolpar, efterhand, när isen närmast regelbundet bröt ner bryggan och stolparna, bestående av en kedja med lösa bryggor, som varje höst släpades upp på land. Där ute avlade så byns ungdomar simprov, inte bara för simborgarmärket utan för högre valörer. Själv hade Pappa snart inte bara den s.k. guldmagistern utan veteranvarianten med grön emalj i guldet. Själv kom jag före avflyttningen söderut inte längre än till silvermagistern, men proven var utmanande nog: 2400 m sträcksim gick fram och tillbaka över sjön utan följebåt!, klädsimmet visserligen bara 1200 m (liksom ryggsimmet) men med rejäl vinterklädsel på, efter det att man i avklädningsprovet tagit av sig pjäxorna. Vi hade blivit vattendjur (efter fusket i badehöljan i Hagafors med brädan, varom mera nedan...). Badbryggan i Annebergssjön 1936 nu som flottar (jag nr 3 fr. v.) 27

Barndom och uppväxt Ännu ett äventyr i Annebergssjön var våra seglarambitioner: vi säkert mest storebröderna byggde en kanot, med ett vattenledningsrör som köl, moster Elin kallade den "vältalätt", och den läckte nog en del. Den flatbottnade segelbåt som följde låg på botten varje morgon vi kom ut, men sedan den östs, kunde vi sträcka ut hjälpligt över vidderna och lärde oss väl något om segelkonstens mysterier... Hagafors som drömbild En av de barndomsfaktorer som moster Elin självklart kom att bevara och utveckla var just kontakten med Hagafors och Thunander-släkten. Nu långt efteråt kommer jag ibland på mig med att känna ringa eller ingen "saknad" efter Bredaryd och vad den miljön betydde, medan däremot Hagafors lämnat ett stort tomrum efter sig. Det beror på en mängd omständigheter, främst säkert just Thunander-släkten. Morfar och mormor hade begåvats med tolv barn, av vilka den första Jenny 1869 dog efter ett år och ersattes av en ny Jenny 1871, den närmast följande sonen Thure drunknade med hjärtsvikt vid 35 års ålder (1908, alltså långt före "min" tid), men de andra tio överlevde dem varierande länge, längst den fantastiske ljugarbänksvirtuosen Thobias till 1982, 97 år gammal. Och flera av dem stannade kvar i Hagafors med omnejd, födde egna barn, så att vi kunde räkna till ett tjog kusiner från Bertil Wilson, f. 1901, till morbror Hans Karl-Axel, f. 1932. Säkert var det redan på Mammas tid tradition att vi skulle fara till Hagafors under sommarlovet, och jag lär ha förunnats att i morfars knä avsjunga den klassiska "Binka lilla föna dä'" innan han avled (17/5-27), året före Mormor (12/12-28), som jag möjligen har någon liten minnesskärva av. Eftersom moster Elin, med sin oskolade men uppenbarligen effektiva sjukskötersketalang, hade vårdat "di gamle" i deras "undantag" bredvid den stiliga disponentvillan på andra sidan dammen mitt emot fabriken, blev detta Sandhem också vårt sommartusculum under alla dessa oförlikneligt sommarfagra barndomsår. (Jag har aldrig varit i Hagafors vintertid och ser det alltså bara i sommarskrud...) Här får det infogas en liten bildsvit scannad av ädla gamla 5,5 x 8- centimeters fotografier (som antagligen tagits med en av Pappas tidigare kameror). Jag sitter halvannat år gammal nu i gräset med mamma utanför Sandhem, antagligen samma sommar har Gunnar och Per fått stiliga 28

Kapitel 1 sjömanskostymer, på nästa har mamma bakpå skrivit Hans Vilhelm [detta senare namn fick jag förstås efter morfar] Åstrand 2½ år, troligen samma sommar sitter vi uppe vid den magnifika syrenhäcken mot morbor Hansas, mamma, moster Elin, antagligen moster Nanny, jag, Per och Gunnar. Hans Vilhelm Åstrand 2½ år 29

Barndom och uppväxt Här sömmar damerna (mamma, moster Elin, moster Nanny?) medan de uppklädda gossarna Åstrand väntar på saften och bullarna? Efterhand som vi växte upp, inlemmades vi något i byns egna liv, helt dominerat av "fabriken", med sin högljudda ångvissla annonserande strömmen av arbetare cyklande runt knuten till och från jobbet liksom i lunchpausen. Vi fick gå med disponentens, alltså morbror Hansa barn för att stänga av elektriciteten uppe vid kvarndammen: man hade egen generator för byn där, man blinkade med ljuset ett par gånger på kvällen som förvarning att det strax släcktes (och fotogenlamporna kom fram för de senfärdiga), troligen vid 22-snåret eller rentav tidigare. Och vi fick hjälpa till att "stapla sits" eller andra träelement i noga ordnade staplar, rentav med viss betalning (troligen ett par öre per stapel, vilket förslösades nere hos morbror Robert Wilson, moster Jennys man och byns elegante handelsman dit cyklade man över en två plankor smal och lång spång tvärs över "ma'a" ("maden", sankmarken kring ån), jag minns bara att jag trillade i en gång... Rätt snart blev det så att vi pojkar cyklade de 7,6 milen från Bredaryd till Hagafors tågbiljetter hörde till sådan lyx som inte ens skollärarbarn ansågs ha råd med, och det blev äventyr i egen stil. Pappa, som sällan cyklade med och överhuvud inte var så mycket i Hagafors han hade ju organisttjänsten, vikarie var normalt inte att tänka sig (det fanns dock 30

Kapitel 1 turligt nog en i byn, en bonde med grustagsbiinkomster som hade varit i Amerika och hade en konstnärlig ådra, David Hall en son blev Vid samma syrenhäck står nu (1934?) morbor Hansa- och Åstrandsgruppen, alla pojkarna med klassiskt scoutbälte: från vänster är det väl jag, Svante, Rudolf, Karl-Axel, Gunnar, Lillan, Lisbeth, Thord, Pej och Harald framgångsrik fotograf i metropolen Värnamo som senare sågade av sig ett par fingrar på vänsterhanden men hjälpligt ersatte dem med pedalspelet) och den stora trädgården att mönsterodla ville alltid cykla över Nydala, enligt honom och före väguträtningarna antagligen faktiskt kortare, men vi valde den breda vägen, över Värnamo och Vaggeryd. Vi hade förstås "massäck" med, och till minnesfloran hör bilden av storebror Gunnar, som trampade på och inte förrän i stora backen ovanför Svenarum, tre km från Hagafors, slog sig ner vid vägkanten och inmundigade färdkosten (smörgåsar och saft, garanterat). Någon gång cyklade vi iväg före de andra normalt moster Elin med småflickorna, ofta hämtade av kusin Lars-Johans stora taxi, i varje fall från stationen Hok vid den kända herrgården, nästan en mil bort fast inom Svenarums sockengräns. En gång hade P-O och jag cyklat i förväg och skulle laga rabarberkräm (grannen Stålgren skötte mönstergillt moster Elins trädgårdstäppa); vi hade fått instruktioner om potatismjölet men tydligen inte uppfattat att 31

Barndom och uppväxt man måste "reda" med detta upprört i litet vatten utan hällde på pulvret direkt. Det blev alltså rabarbersoppa den gången... Till minnena från dessa sannolikt förskönade sommardagar hör Monopol-spelet på verandan hos morbror Hans dit man gick genom en förbjuden öppning i den praktfulla syrenhäcken från Sandhem, de ständiga baden först i "badehöljan" nedanför fabriken, senare i den betydligt djupare kvarndammen, som krävde simkunskap, utflykterna uppför "stenåa", där sporten var att förflytta sig ända upp till Hols-dammen, säkert någon kilometer, utan att sätta foten i vattnet (det var på något ställe med vidsträckt klarvatten som man fick fuska litet). Denna simkunskap förvärvades under ett av mina tidigare små fuskförsök: Gunnar hade erbjudit mig och någon kusin, troligen Svante, fem öre om vi lärde oss simma, och undervisningen tillgick med hjälp av en lång bräda, som man höll i händerna och flitigt övade bentagen från. När det så småningom blev dags att redovisa framgångsrik kunskap, tillgrep jag den möjlighet som det mörka kvarndammsvattnet erbjöd att sätta en fot i botten under ivrigt plaskande med övriga extremiteter, och Gunnar gick tydligen på fusket. Förlåtligt var det väl, eftersom det snart visade sig att jag inte behövde sätta någon fot i botten längre och kunde släppa brädan... Moster Elins Sandhem blev en mötesplats på olika sätt ända till hennes död (1956). En särskild glans fick detta vackra Smålandshus, med sina av morfar planterade björkar allt högrestare, bl.a. vid ett par släktträffar i anslutning till moster Annas "jämna" födelsedagar. Särskilt minns jag 1958, då skaror av thunandrar samlades till flitigt kaffedrickande, med eller utan ostkakor, ständigt anekdotberättande, främst av de stora duellanterna morbror Thobias och kusin Robert Wilson (kantor först i Bringetofta, med gåraköp som extraknäck, slutligen i "vår" grannsocken Forsheda), som försökte överglänsa varandra i historieberättande. Särskilt Gunnar och Rudolf, med biträde av P-O, satte då samman verkliga krönikespel, fulla av släktanspelningar, som teatraliskt framfördes på Sandhems eller morbror Hansa större veranda med dråplig dekor, till allas stora förnöjelse. Att de inte dokumenterats bättre hör till de påtagliga bristerna i släktens historia. Så här har jag antecknat i fickdagboken för söndagen den 17 augusti 1958: 10.20 via stängda Lunda-konditorier (men i Ö. Ljungby fick vi en spettkaka) till H-fors 14.30, där ett 70-tal [!!] Thunandrar o andra 32

Kapitel 1 samlats till stort Moster Anna-gille [det var hennes 80-årsdag!] med korvbar till barnen, kalasmat till oss, festlig Gal- o fästförest. av Smörpärlan [så kallade sig väl revymakarna] på Haralds veranda [det var nu kusin H. som var disponent!], kaffe o fyrverkeri av P-O på maden. Övernatt hyggligt Ännu in på 1940-talet kunde vi samlas på Sandhems veranda, här målar Gunnar tydligen, beundrad av Lisbeth, Lillan och okänd hagaforsare. [Månd. 18/8:] Trevlig Åstrand-frukost (ffg alla syskon med alla gemåler o barn), iväg 10.15 efter massfotografering [vem som nu har fotografier därifrån?]. 33

Barndom och uppväxt En blek sensommardag (2/8) 1956 for vi upp från Åkarp till täti 5 Elins begravning i Svenarum; jag hade inte insett att man bör vara svartklädd utan kom i någon vardagligare kostym (kostym hade man förstås då), men 5 Vi kallade moster (=täti!) Elin så i samband med de finska krigsbarnens vistelse hos oss: antagligen redan i första finska kriget kom Tapani Tervo till oss, kanske 3 år gammal. Han vägrade lära sig svenska, och vi fick hjälpligt stava oss igenom basglosor (maito för mjölk, makara korv, och så täti för moster osv), tills han efter kanske elva månader en morgon plötsligt slog om till perfekt svenska. Han berättade att han inte vågade tala svenska av rädsla för att säga fel; den morgonen berättade han också, att han haft en dröm: jag drömde om en a:betshäst (på fulländad småländska)... Vid andra finska kriget kom han tillbaka med lillasyster Marja-Leena. Vi hade kontakt med Tapani tills han dog 200?, han passerade oss ofta antingen i Stockholm eller numera i Bjälkerum på väg ner till kontinenten. 34

Kapitel 1 det fick ju inte hindra att jag var med och bar den lätta kistan till graven ("Gunnar och jag bär huvudändan")... Jag har vidare antecknat: "Stor del av släkten samlas sedan i Sandhem (äv. Blennows). Vi kör faster Emmy och Agnes till Rydaholm o är hemma 0045". Barna bjöd på nostalgiresa juni 2000 (Vrigstad-Svenarum-Hagafors-Bredaryd), och då stod Sandhem exteriört riktigt vällikt kvar, förstås utan de vackra blomsterrabatterna (här gräsklipparrader ). Ryggarna är Jörgens, Lisas, Mariannes, Nisses (Mariannes man) och Stens. Bjälkerum tar över 1938 inträffade en genomgripande förändring i vår sommartillvaro. På våren det året hade farfarsbror Gustaf Moline dött i St. Bjälkerum, farfars födelsehem (som vi aldrig hade besökt eller ens hört talas om! Lika litet visste åtminstone jag om Pappas övriga farbröder/fastrar, jfr bilden nedan Överhuvudtaget hade vi väldigt sporadisk kontakt med farfar och Rydaholm, han kom på enstaka besök till Bredaryd och jag hade kanske varit en eller två gånger hos honom fram till dess...). Här kan det väl vara på sin plats att berätta mera om vår farfar och våra (sporadiska) kontakter med honom och hans familj. Per Åstrand föddes alltså som äldsta barnet till Johan August Petersson (1833-1912), som var född i Hults församling, kom till Edshult 1861 och 35

Barndom och uppväxt gifte sig 1863 med Kristina Maria Larsdotter (1844-1920), köpte (som farbror Gustaf berättar i sina mångsidiga, av syster Lisbeth nedtecknade släktforskningspapper) halva Bjälkerums Norregård 3:3 (hustrun ärvde resten), blev kyrkvärd i Kråkshult och fostrade sex barn (med fem nya efternamn enligt tidens sed, Per Åstrand, Lars Palm, Gustaf Moline, Karl Högstedt, Anna och Maria Johansson). Farfar fick studera, avlade folkskollärarexamen i Växjö 1885, fick sin första ordinarie tjänst i Hultsjö (1889-1901), där de fyra barnen föddes Ruth (1890-1932), fader Karl (1892-1971), Agnes (1894-1972), Gustaf (1896-1988). Vid en förlossning 1899 avled barnet efter ett par dagar, tillkallad läkare ville anmäla barnmorskan men kyrkoherde Carlberg avstyrkte det var uppenbarligen barnsängsfeber framkallad av bristande hygien i Semmelweiss-tradition Farmor ligger alltså begravd på Hultsjös kyrkogård. De fem kvarvarande syskonen, med olika efternamn: Per Åstrand (min farfar. i mitten), Lars Palm, Maria och Anna Johansson, Karl Högstedt, sammanlagt 404 år här (1953; bror Gustaf hette ju Moline ) 36

Kapitel 1 Farfarsbror Gustaf Moline tog över gården i Bjälkerum. Han dog alltså 1938, och kvar på gården var nu hans båda systrar Anna och Maria, och inför sommarens slåtter och höstens skörd skulle de komma i svårt trångmål. Vår farbror Gustaf hade alltid flitig beröring med Bjälkerum, han hade tillbragt många lediga stunder där redan som barn, gick i realskola i Eksjö (bodde då hos avlägsen släkting) och farit dit även senare både sommar och vinter. Det blev nu han som påtog sig ansvaret att organisera skördearbetet i Bjälkerum, och någon gång vid sommarlovets början for vi hela familjen (utom Gunnar, som väl då höll på med studentexamen? Han kom såvitt jag minns bara på ett kort besök) dit och slog läger bokstavligen, moster Elin, jag och systrarna bodde i Pappas måttligt stora tält med hög ingång och starkt sluttande bortända nere på badön i ån Pappa och P-O fick inkvarteras uppe på gården. Ett skäl till vår "förvisning" (som vi barn säkert gillade högt och rent) var sannolikt att även far(fars)bror Karl Högstedt var i Bjälkerum, med ståtlig hustru Alva (guldsmedsdottern från Skövde, där de bodde, farbror Karl som pensionerad förvaltare vid regementet där) och dotter Inga, som genom Vår första Bjälkerums-sommar, 1938: sittande fr.v. faster Alva Högstedt och dotter Inga, Lisbeth, moster Elin, Lillan, faster Agnes; stående fr.v. Gunnar (student!), Hans, mor Lovisa (?) i Grankullen, P-O och fader Karl 37

Barndom och uppväxt generationsbrytning och sent äktenskap var ett år yngre än jag, fast Pappas kusin. Jag minns väl inte så mycket från denna första Bjälkerums-sommar. Några minnesbilder dröjer sig kvar, inte osannolikt genom bevarade fotografier: jag tyckte Inga var en fasligt stilig flicka (12 år gammal...), jag tyckte också att Hall-flickorna borta i Söragården var fängslande (pappan Erik Hall var gift med Pappas kusin Ester, så vi var sysslingar), vi var på besök i Grankullen uppåt Knivshult, det var nog gamla tant Lovisa ännu, och så badade vi flitigt i badhålan och ockuperade ån ungefär som stenåa i Hagafors. Men minnesbilderna har efterhand blivit till en sammanhängande kedja, utan klara kronologiska placeringar, av Bjälkerumsintryck, som helt dominerade fortsatta sommarbilder. Pappas söta kusin Inga (f. 1926!) på stiligt ateljéfoto, kanske kring studenten i Skövde Detta år blev ett uppbrott även på andra sätt, för mig också i den första trevande studiegången. Det kanske är på sin plats att lägga in en liten exkurs om denna här, eftersom Bjälkerum kommit att förbli den fasta länken genom senare år. Här skall bara förutskickas, att jag av okänd anledning inte kom tillbaka sommaren 1939 inte osannolikt är att det berodde på krigshotet, men från 1940 tillbragte jag varje sommar under 38

Kapitel 1 större delen av 40-talet med räfsan i hand på Bjälkerums ängar och mader, med bl.a. den behagliga följden att jag är fullständigt immun mot myggbett där! Och alltsedan Dalastugan 6 stod uppsatt från 1961 har inte bara somrarna utan från 70-talet även nyår och helger som påsk o.a. lokaliserats till Bjälkerum, medan Hagafors har sjunkit undan som den första barndomens sommarparadis, nu i minnesruiner... Att Bjälkerum har fångat mig så grundligt beror säkert inte minst på att vi flyttades tillbaka till ett jordbrukarsamhälle som vi aldrig hade upplevat Sommaren 1945 anlade jag mitt första och enda rödlätta skägg liksom farbror Gustaf (mera svartmuskigt), här med P-O, Lisbeth och (far)farbror Lars Palm morbor Thobias i Harkeryd hämtade vi mjölk hos, men stolfabriken och morbror Hansa nästgårdsbarn dolde bondemiljön. Fastrarna (som vi förkortade "farfastrarna") Anna och Maria var inte stockkonservativa men djupt rotade i brukarformer som inte förändrats stort från deras barndom 6 Faktiskt ritad av Ralph Erskine som prisvinnande bidrag till Allt i Hemmets tävling men massproducerad av Karl Daniels i Dalarna och nerkörd i halvfabrikat på långtradare samt uppsatt av traktens byggmästare Georg Svensson, som med avund klappade på virket av långsamvuxen dalagran 39

Barndom och uppväxt under sent 1800-tal. De hade visserligen förvärvat en handdriven (tungdriven!) separator för att få grädde till smörtillverkning, men annars gick det mesta enligt det gamla. Slåttermaskin hade då ännu inte kommit till byn (först kom det mesta nymodiga till Gösta i Ängen!), farbror Gustaf och P-O slog med lie, jag och faster Maria räfsade med härligt tillslipade träräfsor med träpinnar, de stora maderna Svinakärret ute i Bjälkerums-ån, Sme'-kärret kring Gölabäcken (vars praktfullt stenmurade ålakista jag fick vara med om att restaurera med farbror Gustaf endast aspeträ dög!) slogs självfallet liksom Store ma' neremot Näsasjön, de hårda krigsåren skördades aspelöv som tillskottsfoder, de sju korna, som väl inte mjölkade över sig mycket, drevs sommarhalvåret ut i någon av de tre noga inhägnade "hagarna" (hem-, mellan- och opphagen), jag fick ofta det hedersamma uppdraget att driva ut och hem dem, med den gamla snedmagade skällekon som pålitlig stigfinnare sedan jag öppnat alla grindar eller plockat trolorna ur alla stättor. Hästen Gamle Brunte (uppåt de 25 när vi kom till byn) fick dra alla lass. Han angavs ha cirkusblod i ådrorna och hade den egenheten att han vid åsynen av varje backe satte högsta fart och sprang upp, oavsett lassens tyngd; jag fick rida på honom några gånger, men sedan han råkat trampa fel vid en grind mot Bertils till och fallit i diket mitt huvud missade elegant en stor sten där och Bertil hjälpt till att lyfta upp honom, fick jag själv bära hem sadeln, med Brunte på behörigt avstånd: varje gång jag stannade för att se om det kunde gå att sadla om, stannade han och betraktade mig med outgrundlig blick... Men att ha fått alldeles själv köra sädessäckarna med Brunte till kvarnen i Lilla Bjälkerum (den ena kvarvarande av hela två kvarnar vid fallen där, också den nu skamligen och alldeles i onödan riven av "bolaget" som äger skogsmarken därikring det var tyvärr innan hembygdsföreningen tog sådan fart som den nu har!), det är ett minne som man väl nu börjar bli ganska ensam om! Di forste fjeden på lärobanan Pappa hade väl genom sin egen situation fått inpräglat i sig att barnen måste ges någon form av vidareutbildning efter de sex obligatoriska folkskoleåren (plus ev. fortsättningsskola) farfar hade ju själv som den 40

Kapitel 1 förste brutit upp från bondeståndet. När Gunnar hade gått igenom sina sex år vi gick ju först i småskola, så klasserna 3-4 hos fröken (Greta Johansson från Göteborg, senare med taget efternamn Joving och efterhand med allt senilare moder ovanpå vår bostad) och 5-6 hos Pappa (två klasser samtidigt enligt den då vanliga skolformen B 2 på landsbygden), det måste alltså ha varit 1932, hade Pappa fått nys om en skolform, som kunde göra det ekonomiskt och praktiskt möjligt att komma åt läroverksutbildning (vi hade tio mil åt tre håll till närmaste läroverk, Halmstad, Växjö eller Jönköping...): Strixa-skolan. Det var en driftig och pedagogiskt progressiv läroverksadjunkt i Hälsingborg (så stavades det ju då!), adjunkt Fahlström, som hittat på en kombination av den då redan väletablerade Hermods-formen med korrespondensstudier och en månadslång introduktions- och preparandkurs i en ståtlig patriciervilla ute i förstaden Ramlösa, och den fick vi alla fem barn på olika sätt pröva på. Gunnar rejälast: han avlade både realexamen och (i Göteborg, vill jag minnas) studentexamen enligt uppgift den andre i Bredaryd med den utmärkelsen! som privatist efter denna säkert mödosamma studiegång, där självdisciplinen var överlevnadskravet varje vecka skulle man rusa ner till halvåtta-tåget med kursbreven, som sedan återkom mer eller mindre rödfärgade av kriapennan. Pappa hade vid någon auktion (jag har ett minne av Anneberg, det kan vara helt fel) kommit över en s.k. klaff, byrå med nedfällbar skrivbordsskiva, den var litet för låg, men med hans väldokumenterade snickartalang vi brukar skämta med att han för att få dottern till Sveriges förste pinnstolsfabrikant fick demonstrera sin duglighet med det matsalsmöblemang som nu står i sommarstugan, eller den verkligt praktfulla bokhyllan inkl. vitrinskåp, som P-O ärvt byggde han en ram som fot, liksom en bokhylla att ställa ovanpå klaffen. Vid denna klaff (som också står i sommarstugan) i matsalshörnet har vi alla tagit "di forste fjeden", säkert stapplande, på lärdomens långa uppförsbacke. Alltnog, när det började bli dags för mig att "gå vidare", hade ju Gunnar och Per-Olof redan lagt upp färdvägen, och medan jag gick i sjätte och sista klass, började jag traggla mig igenom deras avlagda kursbrev, såvitt jag minns helt utan annan vägledning än just kursbreven och ev. rättelser. Tydligen har jag försökt slingra mig igenom hela årskurs ett, ty när jag hösten 1937 fick åka på den långa spännande resan söderut till Hälsing- 41