Om att sluta en cirkel SOFO-katterna En gång bodde de tillsammans alla 36 Ruby och Elvis idag. Fotade av husse Fredrik Katthemmet i Vaxholm har en No-kill policy och mottot kunde vara; rädda den som räddas kan dvs. alla och hitta rätt hem till varje katt. Detta fick sättas på prov ännu en gång. Det började med att telefonen ringde en vanlig dag.
Och många katter var det Juni/Juli 2011 I slutet av juni fick Katthemmet i Vaxholm ett telefonsamtal från Mats, bovärd i ett hyreshus i södra Stockholm. Han ringde om en hyresgäst som hade 10 katter. Mats var väldigt empatisk och ville hjälpa hyresgästen Lars-Erik, som skulle vräkas från sin etta på ca 20 kvadratmeter, om inte kattantalet minskade. Och då skulle både Lars-Erik och katter vara utan hem. Lars-Erik är ca 40 år och sköter sig och sitt. Mats ville inte kontakta myndigheterna i första hand eftersom han utgick ifrån att katterna då riskerade att avlivas. Hyresgästen hade uppgett att han hade tre egna katter och 7 katter han plockat in under vintern. Det var fullt på katthemmet och intagningsstopp. Man beslutade då att försöka dra ut på vräkningen och invänta plats eftersom katterna nu stod i kattkön. Kontakten skulle hållas. Vill bara förtydliga att personernas namn inte är deras rätta och att katterna inte nödvändigtvis kommer just från SOFOområdet. Juli Ca tre veckor senare dvs. mot slutet av juli finns plats på katthemmet och i jourhem. Katthemmet åker ut för att inspektera om någon av de inplockade katterna är ID-märkt och i så fall söka ägaren via efterlysning. Redan i trapphuset kändes att något var skumt. Det luktade starkt av rengöringsmedel och ju närmare dörren desto starkare blev klorinlukten. Väl inne i lägenheten kände Madde och Anna att något inte stämde. I hallen stod tre stora säckar med kvalitetskattfoder av ett känt märke. Det luktad stark av rengöringsmedel och annat. Runt om fanns många katttoalådor med repat tidningspapper. Matskålar och vattenskålar runt om. Väggarna var fulla av fotografier på katter. Men det syntes just ingen katt. Det var då magkänslan slog till, fullt ut, och misstanken övergick i visshet. De tittade noggrannare runt omkring sig. Och det var inte 10 katter. Det var katter överallt. I ett hörn fanns en smutsig transportbur och där ligger en brun katt, senare döpt till Ruby, med 4 små kattungar på 2-4 veckor. Dags för en paus och tid att fundera. Ny planering i all hast och hitta ett jourhem med en gång. Ruby med ungarna tas genast bort från lägenheten och förs till jourhem. Nästa dag ringer jourhemmet och säger att något är fel. En unge är för stor och Ruby är för sliten för att ta hand om alla ungar. Det måste finnas en kattmamma till i lägenheten. Katthemmet frågar Lars-Erik och jo det finns en hona. Därefter hämtades katten som sedan döps till Jackie. Troligtvis mor till en unge. Tillsammans hjälps honorna åt att ta hand om de fyra ungarna. Senare hämtas ytterligare 6 katter. Tre förs till ett katthem i Stockholm och tre till jourhem i väntan på plats. Samtidigt börjar jakten på plats på katthem runt om i landet. Det är inte 10 katter utan 33 katter som behöver placeras för Lars-Erik behåller sina tre ursprungskatter. Madde och Anna ringer runt. Augusti Någon dag senare dvs. 5 augusti, hämtas ytterligare fyra katter från lägenheten. De går till ett katthem i Stockholm och till katthemmet Norröver. I slutet av augusti fick Madde ja till 4 katter, som hämtades hos Lars-Erik den 29 augusti. Två skulle placeras om via en förening och två skulle till katthemmet Söderöver. Katterna vaccinerades och skulle efter två veckor åka tåg ner. De lämnades över på centralen till dam med pirra. På pirran fanns redan en katt i transportbur, utan filtar och utan skydd. Ovanpå den var staplad en resväska och två kattburar. Tåget åkte med katterna och Madde ångrade sig bittert. Det som skulle bli så bra blev bara så fel. Det här var inte en värdig hantering av katter. Med ångesten kramande om hjärtat och med gråt i halsen ringde hon katthemmet Söderöver, som genast frågade om de skulle ta hand om alla fyra katterna. Och så blev det. Augusti/September I slutet av augusti dvs. den 30 hämtas 6 katter till ett katthem i Stockholm och i början av september placerades 10 katter på två katthem i Stockholm Det sista besöket var i oktober då resten av katterna dvs. 7 katter hämtas, 4 katter till ett av katthemmen i Stockholm och 3 till jourhem. Lars-Erik får behålla de katter som ursprungligen var hans. En hane på över 10 år och två honor på ca 6 år. Hanen är kastrerad sedan tidigare. Alla tre tas in till Vaxholm för hälsokontroll och kastrering av honorna. Samtidigt ger det Lars-Erik möjlighet att röja i sitt hem och förbereda för en bättre och renare kattmiljö. En liten komplikation uppstår efter kastreringen och Madde ringer Lars-Erik och säger att den ena honan inte kommer hem som planerat. Men de andra två katterna kan åka hem. Följande dag ringer Lars-Erik, väldigt ledsen, men säger att katten aldrig varit ensam tidigare och inte ska vara det nu heller och att de andra två får stanna som sällskap. Lars-Erik vill göra rätt för sig och avbetalar kastreringarna med 500 kronor per månad. Sammanfattning Alla 36 katter hämtades in. De veterinärbesiktades, vaccinerades, ID-märktes och alla utom en katt och kattungarna kastrerades samt placerades ut på ca två månader. De flesta tillfrågade katthem ställde generöst upp och hjälpte till, medan något helst ville ha de mest lättsålda katterna. Ett katthem önskade vid endast ett tillfälle två sociala katter men detta på grund av att jourhemmet inte var vant vid svåra katter. Sammanfattningsvis kan man säga att den här omplaceringen gick väldigt bra. Snabbare kunde det ha gått om det funnits plats tidigare. Under hela perioden var det många samtal med Lars-Erik. Först nekade han till att han hade många katter sedan började det krypa fram att tre katter egentligen var hans. Resten hade bara blivit till. En djurförening hade år 2008 varit i kontakt med Lars-Erik och då låtit kastrera en hane men inte de två honorna, som vi tror är de ursprungliga.
Varför den föreningen inte slutförde uppdraget vet vi inte. Lars-Erik kan inte säga vilken förening det var utan trodde att det var Djurhjälpen i Vaxholm. Lars-Erik var väldigt olycklig eftersom han trodde att katterna nu skulle plockas bort från honom och därefter avlivas. Katterna var hans allt. Men med prat och åter prat förstod Lars-Erik att inga katter skulle dö om de inte var väldigt sjuka. Lars-Erik älskade verkligen sina katter. Varje vägg i lägenheten var täckt med fotografier på katterna och han hade låtit trycka upp ett antal t-shirts med sina katter på, närmare 30 tröjor hann det bli. Lars-Erik har nu blivit upplyst om att katter ska ha kattsand i lådorna, att utfodra katterna med ett annat fodermärke, att bara använda utspädd såpa, och att ringa Madde eller Anna om han undrar över något. Lars-Erik vill göra allt rätt denna gång så att katterna ska må bra. Och så har det blivit. Det Madde och Anna säger är absolut sanning och det följs. Hur gick det? Totalt handlade det om 36 katter. En katt var så sjuk att hon avlivades. Veterinären trodde att det kunde röra sig om en ämnesomsättningsrubbning. Två katter har magproblem och är inte bokningsbara på ett katthem i Stockholm. Två ungkatter bor på katthemmet Norröver. De ska fortsätta att bo tillsammans. Två katter är kvar på Katthemmet i Vaxholm. En katt är kvar på katthemmet Söderöver. Tre katter bor kvar hos Lars-Erik. Resten dvs. 25 katter, har omplacerats till nya hem. Flera bor i villor med möjlighet att gå ute. Omplaceringstiden för de här katterna var väldigt kort. Från någon vecka till några månader. Katterna levde i gränszonen att bli vanvårdade. De var generellt rätt välnärda. Många av dem var dock tilltufsade, vissa hade öppna sår på kroppen och några har magproblem. Men framför allt hade katterna inte haft möjlighet att röra sig mycket. Men med undantag av två katter är alla friska, pigga och trevliga huskatter i dag. Djursamlare Djursamlare är ett vedertaget begrepp. Man läser om det i dagstidningar, hör om det på radio och ser om det på TV. Var ska vi söka mer information om djursamlare i Sverige? Det naturliga är väl att vi kontaktar Jordbruksverket. Men nej, de har ingen definition på djursamlare utan överlåter detta till länsstyrelserna att bedöma. Varje länsstyrelse verkar ha sin egen hemmagjorda definition. Någon hänvisade till Helena Striwings bok Djur som brottsoffer, som kom ut år 1998. Väl värd att läsas förövrigt. Andra berättade om personer med många olika typer av djur, andra om många djur av samma slag och vissa verkar inte ha något att berätta alls. Men det är helt klart att bedömningen huruvida någon är en djursamlare eller inte är upp till den erfarenhet som handläggarna på landets olika länsstyrelser har. Huruvida den erfarenheten och det omdömet är tillräckligt lämnar jag därhän, av ren ovetskap. Men visst är det väl konstigt att man av myndighetspersoner kan stämplas för att vara djursamlare, när det inte finns definierat i Sverige vad en djursamlare egentligen är. Och har man väl bedömts som en djursamlare leder väl den vägen ofta mot domstol och djurförbud? Om djursamlandet inte räknas tillhöra Jordbruksverkets ansvarsområde kanske det kan klassas som en sjukdom, icke-somatisk dock. Men där säger högsta instans att samla djur inte är en diagnos utan ett beteende. Jaha, och då är vi tillbaka på ruta ett. Internet brukar vara en säker plats att hitta information på. Bara ut och sök. Javisst, napp nästan genast. Citat ur en avhandling som ska handla om djursamlare. Men det var ett falskt spår. Avhandlingen finns men den handlar mest om annat. Har författaren annat publicerat material inom området? Nej inget publicerat, men man kan boka tid för intervju. Bra så, men jag vill ju bara ha en aktuell definition på djursamlare. Men som en bibliotekarie på ett högskolebibliotek lite lakoniskt svarade på frågan om det överhuvudtaget inte finns något material om djursamlare i Sverige: Det som inte är publicerat, kan inte refereras till och finns därför inte. Det är klartext. Men om man då kommer ihåg att delar av djurskyddskonferensen år 2009, ordnad av Jordbruksverket, delvis handlade om just djursamlare, så blir man lite fundersam. För vad var det då för material som redovisades genom myndigheten och varför har de ingen definition på djursamlare? Jag får helt enkelt söka definitionen av djursamlare på egen hand International OCD Foundation, (http://www.ocfoundation.org/hoarding/types.aspx), beskriver en uppdelning av djursamlare i tre kategorier: Overwhelmed caregiver, Rescuer hoarding och Exploiter hoarding. Dessa har jag hört är översatta till Samariten, Frälsaren och Utnyttjaren. Jag väljer att gå vidare med de ursprungliga uttrycken. Overwhelmed caregiver är bland annat den djurägare, där det gått överstyr t.ex. på grund av att personen inte alltid haft kapacitet att tillgodogöra sig allt det som förväntas av en i dagens samhälle. Husdjuren är älskade familjemedlemmar och är ofta passivt förvärvade. Typ några okastrerade katter ger snabbt upphov till ytterligare okastrerade katter, som i sin tur. Rescuer Hoarder är djursamlaren där själva samlandet är mer av en tvångshandling. Djuren kan vara både aktivt och passivt förvärvade. De här samlarna anser sig var de enda som kan ta hand om djuren. Exploiter Hoarder är samlare med rent sociopatiska drag. Okänslig för andras åsikter om deras handlande och utan empati för människor och djur. Men ofta charmig, karismatisk och utger sig att vara expert. The Hoarding of Animals Research Consortium (http://vet.tufts.edu/hoarding/index.html) anger följande karaktäristika för en djursmalare: En djursamlare kan se ut som vem som helst och vara vem som helst. Djursamlandet känner inga könsskillnader, finns i
alla åldrar och vet inga socioekonomiska gränser. Djursamlare finns i alla yrkeskategorier, gifta, ogifta, änkor och änklingar, högutbildade och arbetare. Ofta lever de dubbelliv och kan därför dölja sitt samlande. Det anges en liten statistisk övervikt för en äldre, ensamlevande, socioekonomiskt missgynnad kvinna som djursamlare. Det anses att samlaren ofta har svårt att förstå relevant information om djurets behov. Och att samlaren inte förstår den specifika situationen och konsekvenserna detta ger. Bristande insikt, och andra kognitiva störningar gör att samlaren är oförmögen att se brister i det egna handlandet och se alternativa lösningar. För djuret kan detta leda till brist på fullvärdig föda samt friskt vatten. Svåra sanitära förhållanden är vardag och nödvändig medicinsk vård är bristfällig eller saknas. Även förmågan att känna sitt djurslag och dess basbehov saknas. Och sammantaget leder detta till att djuret lider. Jag har ingen ambition att framstå som expert på djursamlare. Men jag undrar ändå om en äldre, ensamlevande, socioekonomiskt missgynnad kvinna statistiskt faktiskt är en mer frekvent djursamlare eller om man i vårt samhälle oftare lägger märke till dem och därför oftare upptäcks som samlare. Jag hittar ingen statistik på hur många djursamlare det finns i Sverige, inte heller hur många djur det kan röra sig om och inte heller hur många av dessa är katter. Är det någon skillnad mellan djursamlare och personer som arbetar med hemlösa katter? Har hört att några i kattvärlden anser att de, som arbetar med hemlösa katter också är djursamlare. Många är vi som tycker att detta är nonsens. The Hoarding of Animals Research Consortium tar upp detta ämne och säger ungefär så här: Att samla djur är ett komplext beteende som resultat av en eller flera olika psykologiska och beteendemässiga brister som gör att en persons förmåga att sköta om sig själv begränsas. Även om samlandet kan starta som ett sätt att rädda djur, så övergår samlandet från att vara fokuserat på djur till att fokuseras på personens eget kontrollbehov. En förening eller organisation som arbetar med omplaceringar av djur bör ha en öppen redovisning av sin verksamhet och ha en fungerande internkontroll. Privatpersoner bör också öppet samarbeta med seriösa föreningar. När de här människorna tillsammans på olika sätt arbetar för att rädda djur till en bättre tillvaro eller till livet, kommer djurets behov alltid först. Och därmed faller kriteriet för att vara djursamlare. Är Lars-Erik en djursamlare? Lars-Erik hade för många katter. Han älskade sina katter, allihop, och skötte om dem på det sätt han kände till. Åtta av hans katter var försäkrade sedan 2007-2008. Lars-Erik kunde inte förutse vart det skulle bära hän och han kunde inte åtgärda problemet när det väl uppstått. Vi, som arbetar med katter, ska var ödmjuka. Vi ska inte kalla Lars-Erik eller någon annan för djursamlare eller annat nedsättande. Vi ska ta hand om katterna och göra det vi är bra på. Men vi får känna ilska, vanmakt och empati för djuren och deras situation. Men vi ska inte döma. Det är myndigheterna som fastslår vem som är djursamlare och vem som inte är det. Myndigheterna kunde ha stämplat Lars-Erik som samlare. Men nu var de ju inte inblandade. Kattens fem friheter När man beaktar kattens fem friheter, ett synsätt väletablerat på Katthemmet i Vaxholm, kommer man fram till att de här omhändertagna katterna levt ett liv som enligt diagrammet ligger strax under gränsen för minimal omsorg och där djuren var i riskzonen. Idag i vårt samhälle strävar man efter att alla ska klara sig själva och sköta sitt. Men där det sociala nätverket är för grovmaskigt kan både djur och människor komma i kläm. Nu har kattsituationen löst sig för Lars-Erik och han får bo kvar med tre av sina älskade katter. Han lever ett skötsamt och stilla liv. För all tid framöver kommer Katthemmet i Vaxholm att hålla kontakt med Lars-Erik för att förvissa sig om att han och katterna har det bra. Man kan då fråga sig om detta ska höra till en ideell djurförening att ansvara för och utföra. Men i vilket fall så kan både Lars-Erik och hans tre katter i fortsättningen få råd och stöd av Katthemmet i Vaxholm. Hur har det gått med Ruby och Ada? Och lite om Elvis också Jag har valt två katter av dem alla för att höra hur livet är efter den stora flytten. Ruby, rädd och skamfilad med fyra näpna ungar. Hur har det gått för henne? Ruby och Elvis Ruby och Elvis är båda SOFO-katter och de flyttade tillsammans till nytt hem. Husse Fredrik berättar att det har gått jättebra både med Ruby och med Elvis. Ruby är modig i nya miljöer och vågar ta sig fram. Men hon är lite avvaktande till människor. Men
eftersom Elvis är en riktig kelgris så går vägen till Ruby genom honom. När Elvis blir kelad med kommer Ruby och vill också vara med, men bara med Elvis. Även om Ruby inte vill klappas och lyftas ännu så älskar hon att bli borstad. Rubys utveckling går framåt. Varje vecka ser husse och matte en förändring i Rubys sätt mot dem. Nu har hon t.o.m. börjat hoppa upp i sängen en stund. Elvis har en egen ritual. Han hoppar upp på sängbordet, kollar av att täcket är uppdraget och lägger sig på husses bröst och ligger i 20 minuter, och går tillbaka samma väg. Varje morgon och varje kväll. När Ruby kom kunde hon inte leka. Hon visste inte vad man gjorde med leksak på snöret. Nu leker hon och hon hoppar fram som en kanin. Och tycker om det. När husse och matte kommer hem springer Elvis och möter dem. Ruby är inte så intresserad, men är det en bra dag så sätter sig Ruby bredvid snöret och tittar på husse och matte. Det är ett bra sätt att kommunicera. Både Ruby och Elvis jamar lite kraxande. Men Ruby har skaffat sig ännu ett sätt att få uppmärksamhet och det är genom att sätta sig mitt i rummet och bara stilla titta på husse och matte. Husse berättar om när katterna fick smaka på kyckling första gången. Båda katterna smakade på maten. Sedan stannade upp av pur häpnad, spärrade upp ögonen och de såg mest förundrade ut och sedan började de äta. Och mycket. Andra favoriter är leverpastej, tonfisk och gös i fallande ordning. Ingen av katterna har några synliga fysiska skavanker. Husse upplever att Elvis och Ruby är äldre än sin biologiska ålder. Ruby har en karaktär som kan liknas vid en äldre sur tant. Med ögon som lyser rött i mörkret. Visste man inte att det bara var Ruby så kunde det vara riktigt skrämmande. Ruby och Elvis är innekatter och bor i stor lägenhet med inglasad balkong. På frågan om de någonsin ångrat sitt beslut att ta hand om Ruby och Elvis svarade husse absolut inte. Alla dagar är inte bra dagar men ångrat sig, nej aldrig. Ada, numera Cleo Cleos matte skriver såhär: Cleo mår bra och är inte lika skygg även om hon är en försiktig dam. I början tog det så klart tid men efter några veckor så gick det bättre när jag lockade med skinka och efter ett tag började hon komma upp i sängen på natten. När man kliar henne så blir hon så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen. Hon är en mycket speciell katt och även om hon aldrig kommer att bli en katt som springer och möter en när man kommer hem så får man kela med henne och hon springer inte och gömmer sig när man kommer nära. Att sluta cirkeln När man tömmer en kattkoloni eller omhändertar en grupp katter bör man säkerställa att samma kattproblem inte uppkommer igen dvs. man måste sluta cirkeln. Man måste antingen flytta samtliga katter eller kastrera de återstående katterna. Om man inte gör det har man satt igång ett problem som räcker i all evighet. Hanteringen av SOFO-katterna är ett exempel på ett mycket proffsigt omhändertagande. Katthemmet fick Lars-Erik på sin sida och lyckades övertyga honom om att det här var katternas chans till ett bra fortsatt liv. Katthemmet i Vaxholm har och har haft full koll på katterna från dag ett och känner till samtligas öde. Från början hade Lars-Erik tre katter. Sedan sprang händelserna ifrån honom och situationen blev ohållbar. Katthemmet har fått Lars-Erik att känna tilltro till dem, förstått och ändrat sitt beteende. Lars-Erik lever åter med sina tre numera kastrerade katter. Och cirkeln är sluten. Foto Ruby med ungarna vid första flytten Tre av Rubys ungar lite senare i livet. Tack Foto: Katthemmet i Vaxholm Foto: Katthemmet i Vaxholm Annie M för goda råd och Ingrid S för korrekturläsningen. Madde och Anna på Katthemmet i Vaxholm för det stora engagemanget för alla hemlösa och ägarlösa katter och katthemmen och alla jourhem som hjälpte till. 2012-11-12 Ulla-Stina Kronqvist