Utmaningar och möjligheter för FN på 10-talet Vilka utmaningar kommer FN att stå inför på 10-talet och hur väl rustad är organisationen för att hantera dem? Det var den grundläggande frågeställningen när Världshorisont samlade fyra bedömare till ett samtal några veckor in på det nya decenniet. De fyra är:, ordförande för Svenska FN-förbundet,, riksdagsledamot (KD),, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen samt, direktör för Nordiska Afrikainstitutet. Ja, det är lätt att tala om utmaningar. Det finns ju ett antal globala utmaningar, jag tänker framförallt på klimatfrågan, som vi säkert kommer in på senare. Men också på fattigdomsbekämpningen och på de oroshärdar som finns runt om i världen som kan bli allt värre i takt med att resurserna blir allt knappare. Så det handlar om att hantera kombinationen av ett antal kriser. Jag tror att man också måste fundera lite grann på var FN står idag för det i sig är en utmaning. Jag har en känsla av att FN befinner sig i en svacka. Det är väldigt mycket som har hänt under senare tid som har försvagat FN. Så att komma ur den här svackan tror jag i sig är en utmaning. En faktor som underminerat FN är den finansiella krisen. För FN har ingen ekonomisk roll, egentligen. Man tillsatte visserligen ganska snabbt en kriskommission, under ledning av Joseph Stiglitz, men den har haft väldigt liten betydelse för den fortsatta diskussionen. En annan sak som försvagar FN är att det pågår en väldig proliferering av grupper. Vi hade G7, nu har vi G8 och G20. Det där tyder på att vi ser en annan typ av värld som växer fram där nya maktcentra dyker upp. FN har också en svag generalsekreterare, det går inte att komma från, och det måste man också förhålla sig till. Ska han väljas om eller ska han sitta kvar? Klimatmötet i Köpenhamn ingår också i den här svackan men jag vill inte enbart säga att det klena resultatet är FN:s fel.
Annars tycker jag att de frågor som Svante tog upp fred och säkerhet och ekonomisk och social utveckling ju är de klassiska FN-frågorna och de kvarstår ju som FN:s stora utmaningar. Millenniemålen fortsätter att vara en stor utmaning. Det gäller att se till att de globala klyftorna inte ökar för det skapar nya problem och påverkar t ex kvinnors rättigheter. Det där är en fråga som jag tror att FN måste fortsätta lyfta, för om vi satsar på t ex utbildning av kvinnor så har det positiva spinoff-effekter på så mycket annat i samhället. Sjukdomar tycker jag också är en stor utmaning. Så många människor dör varje år i malaria och hiv/aids och det måste hanteras vid sidan om fattigdomsbekämpningen. En annan mycket viktig fråga är den om terrorism och religiösa konflikter. Religionsdialogen är någonting som jag tror att FN också måste ta tag i. Det är väldigt kloka saker som sagts här och jag kan nog instämma i allt. Det man kan lägga till är kanske också, med tanke på FN:s roll gentemot andra aktörer, att det blir väldigt viktigt för de ledande staterna att klara ut vilken roll man vill att FN ska ha. Man har G20-möten och andra alternativa arenor. Det blir parallella processer som inte alltid är bra. Det fanns ett momentum runt 2005 med reformprocessen och Kofi Annan fick då igenom en del förslag. Sedan har man inte riktigt följt upp det. Så handsken behöver plockas upp igen när det gäller att stärka och förtydliga FN:s roll. Det finns också ett annat initiativ från den här fina tidsperioden som handlar om frivilligorganisationernas roll. Kofi Annan tillsatte tre paneler och den minst viktiga, men ändå betydelsefulla, var Cardoso-panelen. Deras uppdrag handlade om hur det civila samhällets relation till FN ska se ut. Tyvärr har ingen varit intresserad av att följa upp Cardoso-panelens förslag och det är synd för dessa frågor blir allt viktigare och även allt svårare. Det handlar om väldigt många människors förtroende för det internationella samfundet, om politik och om människors engagemang. Så det vore värdefullt att plocka upp den handsken som ett komplement till reformdiskussionen. Det är också mycket viktigt att skapa en gemensam verklighetsuppfattning i olika frågor. Det gäller inte minst i klimatfrågan och även i fråga om religionsdialogen, som Désirée nämnde.
För att kunna hantera dessa stora och komplexa frågor behöver vi först en gemensam bild av verkligheten. Ofta finns ett glapp i vad som är fakta och vad som sägs, och då är det väldigt svårt att lösa problemen. Så där har vi ett infrastrukturjobb, kan man säga, så vi åtminstone har en hyfsad beskrivning av verkligheten att utgå ifrån. För att knyta an till det, om man tittar på G77-gruppen så stöter man ständigt på den inom FN. Det är samma mantra hela tiden; det är G77 när det gäller klimatförhandlingarna, när det gäller mänskliga rättigheter, ibland även när det gäller kvinnors rättigheter. Det känns som att det här blocktänkandet inte funkar i längden. Men man ska inte säga att G77 alltid har fel, de kan ha rätt också, och de är ofta splittrade. Men det är viktigt att reda ut de olika grupperingarnas roll. Den här uppdelningen inom FN med en lång rad olika organisationer kanske också bidrar till problemen. Alla slåss liksom för sina olika delar. Så FN måste kanske också jobba med att man i stället ska stötta och berika varandra. Jag skulle vilja haka på frågan om enskilda organisationer, den är väldigt viktig. De har också spelat en viktig roll vid alla stora konferenser, inte minst i Köpenhamn. Jag funderar på varför Cardoso-panelen inte har blivit så uppmärksammad och jag tror att det finns ett stort motstånd, eller ett slags misstänksamhet, ifrån just G77-gruppen. För det finns inga starka NGO:s i de länderna, utan NGO-världen domineras totalt av industriländerna det är de som sätter agendan, det är de som driver frågorna. Visserligen ofta för att främja saker som är av betydelse för tredje världen eller utvecklingsländer. Men åtminstone i ett afrikanskt perspektiv vet jag att det finns en misstänksamhet mot stora NGO:s och deras agendasättande. De kan ju ha mer inflytande än en enskild afrikansk regering och har dessutom tillgång till mer expertis. Så det blir en form av maktfråga som bidrar till ett slags cementering av G77, som är olycklig. De västerländska regeringarna, inte minst EU, borde fundera på hur man kan lösa upp den här cementeringen. Jag tror att man kanske skulle kunna göra det genom att ge u-länderna ett starkare inflytande i olika sammanhang. I FN:s generalförsamling har ju alla länder en röst men det har man inte i Världsbanken och Valutafonden t ex. Så nu är FN den enda
plattformen för G77-gruppen. Om man öppnade upp nya arenor för dem så kanske de inte skulle bli så fixerade vid den här nej-rollen som ibland har blivit deras enda svar. Det är definitivt en intressant tanke. Det pågår mycket diskussioner om tekniktransfereringar och om finansiella överföringar. Samtidigt menar många att FN inte kan hantera så mycket pengar. Och då får man ofta frågan: kan inte Världsbanken hantera det då? Nej, de har inte legitimitet, blir svaret. Men om man ändrade styrelseuppsättningen i Världsbanken skulle den kunna få legitimitet och ändå behålla de fördelar som den eventuellt har när det gäller att hantera stora penningströmmar. Så att i stället för att säga ja eller nej till Världsbanken kan man ju förändra Världsbanken och låta G77 få mer inflytande i styrelsen. Här tror jag att EU har en viktigare roll än vad man kanske tror själv. För EU är den enda gruppering som är överrepresenterad i Valutafonden och Världsbanken, sett i förhållande till sin ekonomiska tyngd i världen. Och det ställer alltså krav på att några länder måste dra sig tillbaka. Där har Sverige sagt att det låter bra, men inte vi. Men något land måste ändå gå i spetsen och säga OK, vi drar oss tillbaka. Jag tror det land som vågar sig på det beslutet kommer att få en plats i historien. Den nordiska gruppen är överrepresenterad helt och hållet. Eller att utöka antalet styrelseplatser, det skulle ju vara en annan lösning. Ja, men det har också visat sig vara svårt. Världen har förändrats och det gör ju politiken också. Jag skulle vilja säga att det finns en värld utanför FN men de två är liksom inte riktigt i fas. Det gäller för övrigt många olika organisationer och aktörer. Ta den Afrikanska Unionen, t ex, varför skulle man där inte kunna satsa på att långsiktigt jobba med frivilligorganisationer, med kvinnoorganisationer och med miljöorganisationer? Men det finns inte på kartan, politiskt. Trots att det väl också kan vara sätt att främja good governance, att hushålla med
resurserna och att skapa ett ledarskap som på sikt tar ansvar för de egna länderna och regionerna. Men det har i alla fall blivit en skillnad jämfört med OAU. OAU hade väldigt lite förtroende hos afrikanska NGO:s men AU har förändrat den bilden och bjuder in afrikanska NGO:s till dialog. Problemet är att det inte finns starka, stora, välfinansierade NGO:s av den sort som vi har i västvärlden. Att bidra till att det civila samhället utvecklas i olika delar av världen borde vara väldigt viktigt. När jag var i Vietnam, t ex, så fanns det inga NGO:s överhuvudtaget. Vi har en helt annan tradition här och det bidrar ju till vår demokrati. Det kanske leder in på andra frågor men som Carin nämnde är ju det stora problemet, tycker jag, FN:s legitimitet. Man kan bara se på hur våra folkvalda i Sverige har uttalat sig om FN efter klimatförhandlingarna. Det är ett förlegat system, det är ett kört i botten, koncensus glöm det. Sådana uttalanden får ju till effekt att det skapas andra grupper med större makt. Så jag tror att man måste hitta något slags win-win-lösning gentemot de maktstrukturer som redan idag har makt. Varför skulle de släppa ifrån sig makt, det gör man ju inte frivilligt. Varför ska de tycka om FN, varför ska USA betala mer? Man måste hitta något slags krok gentemot Obamas värld. Hur kan FN hjälpa USA? Annars blir det bara en dröm om en annan värld som vi inte kommer att få. Just nu eroderar FN-mandatet, tycker jag, och FN blir lite av en lågstatusgrupp, samtidigt som andra grupper tar för sig. Det här måste vi verkligen våga konfrontera. Nu har Svante gjort ett försök att identifiera FN:s grundproblem. Hur skulle ni andra formulera FN:s grundproblem? Problemet är att man måste kunna leverera och det är svårt när alla är med och det finns motstridiga intressen. Därför är det väldigt viktigt att man fortsätter jobba med
reformprocessen. FN har sedan 2005 tagit steg som är bra. Det räcker inte men det är en början. Vi var inne på att det också finns motstridiga intressen i själva FN-familjen. Där har man ändå tagit steg åt rätt håll: man måste samordna, man måste tänka på helheten, och deliver as one. Ett annat framsteg är kopplingen mellan mänskliga rättigheter, utveckling och säkerhet; tanken att de hänger ihop som en grundpelare. Det är inte så enkelt men det sker ändå saker som är klara förbättringar jämfört med hur det var bara för några år sedan. När det gäller klimatfrågan, som du var inne på Svante, behövs det nog ett nytt tänk. Det kommer att krävas för att vi ska kunna nå resultat och få förtroende hos vanliga människor, och hos politiker. Ett grundproblem för FN är nog de starka ekonomiska intressen som påverkar relationerna mellan olika länder. Vi startar inte krig längre för att kontrollera ett land utan vi köper upp ett land, kan man säga. Jag tror att ekonomin mer och mer blir en fråga som vi måste vara medvetna om hur vi ska hantera. Hur ska systemet reformeras för att skydda fattiga länder som påverkats enormt av den finansiella krisen, inte minst i Afrika? Vi måste förstå vilka ekonomiska krafter som är igång och hur de slår. Ett annat grundproblem, som jag var inne på tidigare, tror jag är de religiösa konflikterna, att vi inte förstår varandra. Å ena sidan kan man ju sträva efter att vi ska ha ett konsensustänkande, och det kanske vi kan ha längre fram. Men i dagsläget måste vi försöka få olika regioner och olika kulturer att acceptera och respektera varandra. Samtidigt som vi står fast vid att mänskliga rättigheter måste respekteras, att man inte får göra vad som helst. Vi måste veta hur vi ska agera när det sker övergrepp i religionens namn och när det sker regelrätta angrepp mot t ex kvinnors rättigheter. Jag tror också att man vid varje given tidpunkt lätt glömmer bort vad som faktiskt har åstadkommits. Om vi ser tillbaka på 90-talet så var ju det ett årtionde där man tog ett antal stora konventioner, i tillägg till de konventioner som FN redan hade kring mänskliga rättigheter. Dessa konventioner blir det naturligtvis ingenting av förrän de har antagits av de olika ländernas egna regeringar, men de finns ändå där som ett slags riktlinjer. Ibland kanske man kan fundera över om FN-agendan blir överbelastad. Ingenting tas bort men många saker läggs till och FN ska hela tiden leverera på varje enskilt område. T ex har antalet
fredsbevarande FN-insatser efter 1990 ökat enormt, i förhållande till vad man gjorde tidigare. Så det är nya stora krav som ställs på FN-apparaten. Den behöver förstås anpassa sig till detta. Jag tycker Kofi Annan tog flera bra initiativ och han har också skapat en grupp av alla chefer för FN-organen som träffas regelbundet för att diskutera de här frågorna. Men sedan händer det saker i omvärlden och vi är inne i en förändringsprocess just nu som gör att det är svårt att se riktigt hur FN ska kunna återvinna sin legitimitet och en tydlig syn på sin roll. Jag håller med dig om det här med ekonomin, kanske ska man fundera på det som Carlsson- Ramphal-kommissionen en gång föreslog: ett ekonomiskt säkerhetsråd. Jag vet att Angela Merkel var inne på det förra året vid Världsekonomiskt Forum i Davos. En bra sak är att USA nu också är positivt till FN och har sagt att vi satsar på FN, det är en väldigt viktig organisation för oss. Men ett frågetecken är vad Kina tänker och tycker. Kina har vuxit och blivit en stor global makt men har ändå inte riktigt gått in i rollen som ansvarstagande global aktör. De har en plats i säkerhetsrådet, de agerar på väldigt många olika arenor, t ex i Köpenhamn. Men vad är det egentligen de söker och hur ser de på FN? Några som jag har talat med menar att det nu finns ett slags fönster som är öppet där det finns en möjlighet att få kineserna att ta sitt globala ansvar, att se att de är en stor makt. Andra menar att de aldrig kommer att se sig själva i det perspektivet. Från mitt perspektiv tänker jag att det är lika bra att inte vara naiv utan att gå rätt på grundproblemet. Och när det finns nya maktstrukturer så måste man identifiera var de gemensamma behoven finns. Har vi några gemensamma nämnare där nöden finns hos alla? Klimatfrågan är verkligen en sådan. Där är Kina en stor förlorare om inte hela världen kommer överens. Så det gäller att välja några fall där man verkligen har den gemensamma nöden. Så att man kommer tillsammans, inte för att plikten säger det utan för att man vill. För det känns som att det är ganska mycket plikt och gammal kultur. Vi ska vara med men egentligen fattar vi besluten någon annanstans. Så jag tror att man hellre skulle välja några få frågor där nöden är tydlig och där ingen kan lösa det själv. Och verkligen gå in på djupet med dem. Då kanske FN kan få tillbaka den status som det kanske hade för några år sedan. Nu är det ju verkligen globaliseringens tidevarv och det borde kunna gå att göra FN till en organisation som har en viktig roll för globala strukturer och regleringar och där det är
intressant att finnas med. Man har t ex börjat titta på hur man ska professionalisera olika FNstyrelser och det är jätteviktigt så att vi inte bara får gamla politiker som får ett uppdrag som betalning för lång och trogen tjänst. Så FN-systemet borde kunna göras verkligt intressant, även för USA och Kina, om de bara kunde lägga ifrån sig det här kattrakandet som de håller på med, om vem som är störst, bäst och vackrast Jag tror att de stora kriserna på senare tid har visat att det verkligen behövs ett fungerande internationellt samfund. För när saker inte fungerar så slår det tillbaka även på det politiska etablissemanget: varför gör de inte mer och varför kan det inte fungera bättre? Samtidigt kan det också finnas nationella egenintressen som kan vara positiva, som vi var inne på tidigare, och det gäller även Kina. Jag tror att kineserna är sökande. Svenska FN-förbundet har ett samarbete med det kinesiska FN-förbundet. Det är inte någon klassisk NGO utan de som jobbar där har väldigt nära band med staten men de är ändå lite öppnare eftersom de varit ute i världen och jobbat med politik. Så vi har samtal och kontakter med kineserna och jag känner nog att de är sökande. Och västvärlden måste också bestämma sig: ska vi bygga broar och försöka sammanjämka intressen eller ska vi bara föra något slags krigståg? Där det egentligen handlar om ekonomisk hegemoni. Det vi behöver fokusera på är ju fördelarna med att samverka, från Haiti till klimatfrågan, och då måste FN bli starkare. Det är så lätt att det blir modevågor, nu har det nästan varit lite poppis att kritisera biståndet ett tag och då gäller det verkligen att manifestera vad som gått bra. EU har också haft ett slags antivåg, även om jag tycker att det börjar lägga sig lite. Men det bygger på att viktiga företrädare kan erkänna fel som EU begått, och inte försvarar all möjlig gegga, och samtidigt säger att det här är nödvändigt, det är det bästa vi har. Och är stolta över EU. FN har inte riktigt den statusen, tycker jag. Och jag måste säga att mycket är skitkasst i FN, det ska förändras. Samtidigt är FN livsnödvändigt. Så vi måste ha fler reklamtal där politiker och makthavare säger att tack vare FN har vi löst det här. Nu har det varit lite inne att prata ner FN och det innebär också att pengarna inte kommer dit. Så, återigen, vi måste komma tillbaka till substantiella uppdrag, som verkligen har legitimitet, och prioritera bort tjafset som inte ger så mycket utan som bara förstör FN:s rykte. Och vi måste ha viktiga företrädare som försvarar FN, annars kommer varumärket att raseras.
Du är inne på en väldigt viktig fråga. Sverige har traditionellt varit en trogen uppbackare av FN. Det har inte bara med Dag Hammarskjöld att göra utan vi har haft en tilltro till FN som maskineri, trots alla förändringar som organisationen genomgått. Och jag tycker att vi ska fortsätta att vara det. Men man kan vara både uppbackare och kritiker. Man måste, så att säga, hela tiden vara en aktiv medlem av FN för att förändra organisationen så att den svarar mot de behov som finns i världen. Men jag tycker inte att den svenska regeringen är inne på den linjen. De talar illa om FN, de talar bara om det dåliga. Strategin för multilateralt samarbete, som antogs 2007, går egentligen ut på att man bara ska gå in och titta på resultaten av vad som görs och inte riktigt på uppdragets omfattning och förutsättningar. Jag tror att vi i Sverige behöver arbeta för att påverka vår egen regering, oberoende av vilken regering vi har, så att den hela tiden är och förblir en aktiv medlem i FN och tar ansvar i FN. Jag håller med om att debatten efter Köpenhamn har varit väldigt negativ. Media har naturligtvis spätt på. Men i Dagens Nyheter fanns det en väldigt intressant artikel av Jan Eliasson. Den hade en helt annan ton och där gjordes en helt annan bedömning av Köpenhamn. Det var inte ett totalt misslyckande, menade Eliasson, men förberedelsearbetet kunde ha varit bättre, man skulle ha talat mer med G77-gruppen, och slutligen, och kanske viktigast, man måste inte alltid nå koncensus. Man kan arbeta i olika grupperingar och sedan återkomma och därigenom finna gemensamma lösningar. Det här tycker jag är en jätteintressant diskussion. Så som vi har drivit FN-förbundet de senaste åren har vi inte varit några FN-kramare vilket annars kanske varit lite tradition i Sverige. För man måste komma ihåg att FN är ett verktyg och att det finns flera miljarder människor som vill att FN ska leverera mer. Det är lätt att bara kritisera men det är också viktigt att se att FN kan bli bättre. Man kan säga samma sak fast på olika sätt. Någon kan säga vi måste göra det här bättre och någon annan kan säga det är skit. Trots att de pratar om exakt samma sak. Sedan tycker jag också att vi behöver en helt ny generation diplomater, och det är det inte heller någon som diskuterar. Jag har t ex inte träffat någon som diskuterar kopplingen mellan miljödiplomatgänget och UD-diplomatgänget. Och det gäller säkert inte bara Sverige. Det krävs nya kunskaper, nya kompetenser och nya brobryggare, cross border knowledge.
I Sverige behöver vi titta på hur miljödepartementet och utrikesdepartementet samverkar. Det skulle kunna fungera bättre, för att uttrycka det positivt. Men vi behöver också titta på hur vi för in nya svenska diplomater i FN-systemet och hur de så småningom, med sina erfarenheter som grund, kan bidra till en samverkan mellan politiker och NGO:s så att vi får en ny FNpolitik. FN-förbundet räcker inte till. Vi är ett forum och vi gör vad vi kan. Men det krävs en helt annan samling för att kunna ha en kvalitativ diskussion om de här utmaningarna. När det gäller kraven på effektiviseringar inom FN-systemet, som ställs av bl a Sverige, så tror jag att det kommer att fortsätta att ställas sådana krav. Det handlar ju om att vi måste kunna rapportera tillbaka till skattebetalarna så att de vet att pengarna kommer fram, att de ger resultat och att de inte bara försvinner in i stora byråkratier. FN har ju en del utmaningar att hantera med gamla korruptionsskandaler och liknande. När det gäller situationer som katastrofen i Haiti så undrar man vem som har den viktigaste rollen: är det de enskilda länderna, är det insamlingsorganisationer eller är det FN? Här var det ju många olika ideella organisationer som agerade och då undrar man om det beror på att länderna och FN inte klarar av situationen eller om det bara är bra att vi har kompletterande aktörer. Om vi tar tag i en fråga som kommer att vara helt avgörande under 10-talet, klimatfrågan, hur ska man se på den nu efter Köpenhamn? Det var ju mycket rapportering kring kinesernas destruktiva roll, att de inte ställde upp och inte ens kom till vissa möten. Nu läste jag i Financial Times idag att en av många grupperingar, BASIC-gruppen d v s Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien som träffades under Köpenhamn och har fortsatt träffas, just har kommit överens om att de också kan leva upp till Köpenhamnsöverenskommelsen. Men de vill, så att säga, föra samtal i sin egen krets. Det påstods också att Obama hade försökt men att han inte fick vara med på BASIC:s möte i Köpenhamn. Från ett afrikanskt perspektiv, som är naturligt för mig att ta, så har BASIC-samarbetet upplevts som väldigt positivt. Jacob Zuma är ju president i Sydafrika, och omges av mycket diskussioner och kontroverser, men han har tagit ett stort steg uppåt och framåt i och med det här samarbetet. Och det ger en känsla i Afrika att vi är med och bestämmer någonting. Så
jag tror inte att klimatfrågan på något sätt är död efter Köpenhamn utan att den nu lever vidare i regionala eller andra intressegrupper. Och arbetet kommer att drivas på av NGO:s och av enskilda regeringar. Så jag är rätt positiv. Jag är också i grunden positiv, och jag tror att kriser är bra. Köpenhamnsmötet var en riktig kris och ibland är det bra att få känna att detta är ett allvarligt, stort problem. Men vi kan inte säga att det har gått bra, för det har inte gått bra. Sedan tycker jag det finns en tendens som är livsfarlig och det är att man tolkar dåliga underlag som att FN har problem. FN hade mycket väl klarat av att nå en överenskommelse om industriländerna levererat 40 procents utsläppsminskningar till 2020. Det hade gått som en dans i Köpenhamn! Så man ska inte skylla på systemet när det är grundkonflikter om förhandlingsbud. Det tycker jag kanske att den svenska regeringen gjorde, de menade att det är FN-systemet som är fel. Ett annat problem var att UD inte fick komma med som en resurs. I stället var det miljödepartementets naturvetenskapliga kompetens som gällde. Men det är inte där problemen ligger och därför behövdes annan kompetens. Sedan vill jag också säga att Sverige och EU den här gången faktiskt var väldigt dåligt insatta i motpartens perspektiv. Det var en svart-vit-målning av fienden som är ganska självsuggererande. Jag var med på många möten under COP15 där det sades om G77 att de obstruerar, de är dumma, de saboterar. Själv sa jag flera gånger: tro aldrig att G77 är dumma. I stället är det ungefär som när man prutar på en lägenhet; man köper inte förrän man är nöjd. Alla G77:s reaktioner var ett uttryck för någonting men från EU:s sida tolkade man dem aldrig som att det fanns något bakomliggande budskap. I stället utgick man från att det handlade om något slags terroristliknande sabotageverksamhet. Och när man pratar i de termerna då har man ett problem själv. Då har man ett genuint problem. Så vi har faktiskt blivit sämre på att förstå varandra i den här globaliserade världen, och det oroar mig mest. Om vi inte löser det problemet, på djupet, så kommer vi inte heller att klara av utmaningarna framöver. Jag har också en annan iakttagelse från Köpenhamn. Det är ett märkligt spel när den rika världen vet om att det första åtagandet är lönsamt för dem själva, och ändå sitter de runt bordet och låter som att allting orsakar dem lidande, att vid varje bud jag ger så offrar jag
mitt folk. Så argumenterar man trots att man i själva verket gynnar sitt folk om man går fortare fram. Det gör att det blir en väldigt konstig teater där man förhandlar om gratisluncher, som man säger, man förhandlar inte om uppoffringar utan man försöker bara lura varandra på pengar. Den rika världen borde kunna säga att vi kan faktiskt gå ganska fort fram här för det är lönsamt. Sedan blir det lite tuffare. Det är en oärlighet, tycker jag, en rå egoism. Så det var inte FN:s fel att klimatkonferensen misslyckades? Det finns fel i FN men där ligger inte huvudproblemet. Kina är inte huvudproblemet, FN är inte huvudproblemet. Utan det som var huvudproblemet i Köpenhamn var att industriländerna inte alls levererade i den nivå som IPCC hade sagt behövdes. IPCC sa 25-40 procent. Vi landade på 19. Men utvecklingsländerna hade gjort sitt beting utifrån det som IPCC hade sagt 15-30 procent i effektiviseringar. De låg på 25 plus. Så de som inte hade gjort sin läxa, det var industriländerna. Och då kan man inte säga att Kina obstruerar. Kina skriver inte på ett papper som inte hjälper dem ur klimatsynpunkt. Kan du förklara varför man började bråka om ifall man skulle utgå från Kyotoprotokollet eller om man skulle ha ett annat klimatavtal. Det kändes väldigt oproffsigt. Det fanns ju två förhandlingsspår som Sverige och EU ville göra till ett. Det ena handlade om fortsättningen på Kyotoprotokollet. Och många menade att det spåret skulle vara kvar eftersom Kyotoprotokollet är så viktigt för utvecklingsländerna, för där finns frågan om hur ansvaret ska fördelas. Så när ledande aktörer sa att de ville skrota det förhandlingsspåret så blev det hela havet stormar. Och då hade man också skapat en oro i fråga om fördelningsansvaret. Den svenska positionen var alltså att skrota Kyotoprotokollet och ligga på ett track. Många tyckte att det var ett högriskspel som Sverige bestämde sig för. Men Sverige och EU sa att det ska vara ett single treaty, för USA ska med. Vi lägger oss hur lågt som helst, men USA måste med.
Det där tycker jag bygger på en förlegad maktordning, man tror att om USA är med så följer resten med. Men nu hade vi Kina, som var starkare än USA. Så på så sätt var det också ett maktskifte vi såg i Köpenhamn. Och så gick vi i väggen tre dagar före slutdatum. Naturskyddsföreningen menar på att man också nu, efter krisen, ska fortsätta i två förhandlingsspår: ett där Kina och USA får några åtaganden enligt konventionen, och ett annat där Kyotogruppen fortsätter. På så sätt kanske man kan hantera den här omställningsperioden. Ska man komma framåt nu så måste man också sy ihop klimatpolitiken med fattigdomspolitiken. Och kanske också med en stimulanspolitik för den globala lågkonjunkturen. FN har lagt fram ett väldigt spännande förslag, som vi har stöttat, om globala garantipriser för förnybar el för människor som inte har el. En sådan satsning skulle få människor att känna att åtgärderna hjälper dem direkt; att det inte bara handlar om forskarnas och framtidens problem, utan att det också gäller mitt liv och mitt problem. En sådan satsning skulle också visa Syd att en god klimatpolitik också är vägen till en snabb välfärdsutveckling, att det är under den hatten som de kan få en genväg till utveckling. Då kommer också utsläppen att minska globalt. Den här kopplingen mellan fattigdomsbekämpning och klimatåtgärder skulle också göra G77 mer samarbetsvilligt och att de inte behöver känna sig som ett släpankare. Man pratar ju alltid om att man ska göra om UNEP från ett program till ett fackorgan, men det är ingen som tar i det. Det dör någonstans i Nairobi. Så då är frågan: vad är alternativet? Ja, det där handlar om FN:s muskler. Vi måste få en ny organisation, tror jag, en Världsmiljöorganisation, med sanktionsmöjligheter. Det har också med status att göra. Har man inga sanktioner då har man inte heller mandat, och då är det ingen rolig stol att sitta på. Men har man makt så får man också status. Så där måste systemet få mer muskler, men då måste Kina och USA känna att de vinner på musklerna. Så om inte alla gör sitt beting så kanske vi alla går under tillsammans. Klimatfrågan skulle kunna vara det FN-projekt där alla är beroende av varandra.
Klimatfrågan handlar både om politiskt ledarskap men också om ekonomi. Det är väldigt många bottnar i det här. I stället för att det handlar om vem som ger minst, vem som kan hålla emot mest, önskar man att Köpenhamn i stället hade varit som en givarkonferens där man tävlade om att ge mest. Där det fanns en insikt om man tjänar på det om man satsar på miljön. Ju mer du sparar, desto mer har du i kassakistan om du är framgångsrik. Så finns också hela dimensionen med tekniköverförning till utvecklingsländerna för att vi alla ska få en bra utveckling. Så det är många bottnar i detta. Vi har ju ett stort biståndskunnande i Sverige och i Kina finns en stor teknikutvecklingspotential när det gäller solceller och annat. Om det är så att ett plus ett blir tre, även i utvecklingsländerna, så skulle utvecklingen kunna bli jättespännande. Om man kunde se utvecklingsmöjligheterna globalt så skulle Kina kunna spela en jättepositiv roll och därigenom bidra en mycket snabbare utveckling åt rätt håll. FN måste bygga på genuin kärlek. Ingen låssaskärlek, det går inte längre. Och därför måste vi få kontakt med nöden. Jag skulle vilja följa upp spåret med klimat och fattigdom. Jag tror att det är ett viktigt spår när vi talar om FN:s framtida utmaningar, om Sveriges utmaningar och om allas våra utmaningar. Ett problem som vi varit inne på är just Sveriges förberedelser för Köpenhamn och frågan om vilka som var med i själva processen. Jag har hört att Sverige hade 177 medlemmar i sin delegation men att ingen av dem hade tidigare erfarenhet av förhandlingar med G77-gruppen. Och har man inte någon sådan erfarenhet så hamnar man nog lätt fel. Vilken kompetens och bakgrund som behövs för FN-förhandlingar hänger också ihop med utbildningen vid våra svenska universitet som fortfarande är väldigt disciplinorienterad. Det är få universitet som har mer multidisciplinära, tvärvetenskapliga, synsätt och utbildningar. Det får till följd att universiteten inte riktigt har någon kapacitet att förbereda och ta fram en generation av människor som passar i ett FN-sammanhang. Människor som både har, så att säga, en geografisk kapacitet eller kompetens och en tematisk kompetens, och kanske också en administrativ och språklig kompetens. Jag tycker man ser att de unga diplomater som
kommer in på UD, de kan många språk, de har varit ute och rest i världen, men de saknar ändå ihopkopplingen av geografi och tematik. UD saknar också personer som har något slags naturvetenskaplig bakgrund och som utifrån det perspektivet kan angripa olika globala frågor. Det gäller ju i högsta grad klimatfrågan. Samordningen tvärs över mellan regeringskansliet och UD känns också bristfällig. Just i ett läge när vi kritiserar FN för att inte ha ett horisontellt tänkande så har vi det inte själva. Det är väl delvis därför som man inom FN arbetar med One UN. När jag var med FNförbundet till New York förra året träffade vi bl a UNDP som berättade om hur FN arbetar för fullt med reformering, både för att effektivisera hela systemet och för att göra det mer rationellt och mer samordnat. Ja, Delivering as one måste följas upp. Kofi Annan skapade ju, som jag sa den, en grupp med alla FN-chefer som träffas regelbundet. Här borde väl Sverige också hålla sig informerad om vad som händer. Sverige tog för övrigt ett initiativ under den förra regeringen som hette Four Nations Initiative. Det leddes av Bengt Säve Söderberg och omfattade Sydafrika, Chile, Thailand och Sverige. Gruppens förslag blev klart under den här regeringen och Bengt Säve åkte till New York och mottogs av Ban Ki-moon som sa Det här är fantastiskt, jättebra, det här ska jag fortsätta med. Men sedan har man inte hört någonting. Den nuvarande svenska regeringen säger inte så mycket, referenserna till FN är väldigt få. Så jag vet inte om Sverige längre har några ambitioner att bidra till reformprocessen inom FN. Nej, det är ont om aktörer som har utrymme för de initiativ som FN så väl behöver. Därför skulle jag tycka att vi i Sverige, oavsett regering, skulle sätta oss ner över partigränser och andra gränser och diskutera vad vi ska göra med FN. Vad är vår utgångspunkt, och vad kan vi göra i samverkan med de andra nordiska länderna? Det här ska man naturligtvis även göra inom EU-familjen. Jag träffade FN-ambassadören nyligen när han var på väg till Bryssel och han menade att vi inte har förstått vilken dynamik och möjlighet det finns inom EU-familjen. Vi borde se på FN ur det perspektivet.
När man funderar på vad EU kan göra tänkte jag att det är viktigt att EU försöker vara en föregångare, t ex för hur man kan jobba effektivt med biståndet men också för att visa hur viktiga politiska beslutsprocesser är, och hur viktigt det är med demokratibistånd. EU kan också spela en roll när det gäller att utveckla både politiska och ideella organisationer i syfte att sprida demokratiska principer. Jag har varit inne i EU-byråkratin några gånger när jag jobbade med katastrofbistånd. Och det finns en inbyggd konflikt mellan kommissionen och FN, de talar alltid illa om varandra. För de har lite överlappande roller. Du säger att EU:s bistånd är effektivt men jag vill inte hävda att det är mer effektivt än FN:s bistånd. EU får ju nästan alltid kritik för bristande samordning. Den tudelning som man har inom EU-kommissionen mellan utvecklingsbistånd och katastrofbistånd är helt katastrofal i sig, för man får väldigt kortsiktiga insatser och det är väldiga förseningar. Ändå så sitter man och naggar och bråkar med FN som har likartade problem men där man ändå har kommit över just de här kortsiktigheterna lite bättre. När det gäller Haiti kunde t ex Gunilla Carlsson hänvisa till den fond som byggts upp, CERF, bl a med hjälp av Sverige. Och hon kunde säga jag behöver inte åka dit, jag behöver inte konkurrera om plats på Port-au- Prince flygplats, för vi har redan betalat in en massa pengar, nu kan FN dra på dem, det är precis det de är till för. Så om man inom EU kunde få till något liknande så tror jag att det vore bra. Men jag tror framförallt att det är viktigt att det finns en uppfattning om arbetsfördelningen mellan EU och FN så man inte springer i vägen för varandra. Vilka reformfrågor är centrala för FN? Rådet för mänskliga rättigheter är en grundläggande reformfråga. Vissa staters ovilja eller ointresse att respektera mänskliga rättigheter sticker i ögonen. Jag tror att det är jätteviktigt att rådet går mer åt rätt håll än vad det gjort hittills. MR-kommissionen kritiserades, med rätta, och rådet har inte heller blivit någon succé men förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Det här är en trovärdighetsfråga för FN så det är jätteviktigt att man politiskt jobbar med det. USA har också lovat att bli mer politiskt engagerat i FN och det är bra.
En annan reformfråga som är viktig, men jättesvår, är säkerhetsrådet. Rådet är ju ett av FN:s huvudorgan och det måste komma in i en reformprocess där man ökar legitimiteten. Men det har vi sagt från FN-förbundet under många år. Vi har också sagt att vi inte vill ha permanenta medlemmar och att det ska inte bara ska vara status att sitta med i säkerhetsrådet utan att de länder som sitter där också ska bidra med något. Nedrustningsfrågorna behöver också lyftas och breddas. Diskussionen om små och lätta vapen måste fortsätta och få mer uppmärksamhet för dessa vapen skapar så mycket elände i så många konflikter. Titta på Somalia t ex. Säkerhetsfrågorna är ju grundläggande, har vi inte fred och säkerhet då kan vi inte få utveckling och inte heller värna miljön. Så fred och säkerhet kommer in på många olika sätt och det handlar även om kvinnors skydd och rättigheter. I Somalia, t ex, som du nämnde, där finns det ingen struktur överhuvudtaget för säkerhet eller trygghet. När det gäller katastrofsituationer så kommer FN alltid att spela en viktig roll och där behöver man hela tiden se över sitt artilleri. Men när det gäller de övergripande frågorna fred och säkerhet och ekonomisk och social utveckling så tror även jag att frågan om säkerhetsrådet är väldigt viktig. Till det kommer: ska man eller ska man inte fortsätta att diskutera frågan om ett ekonomiskt säkerhetsråd? Säkerhetsrådet är ju hittills det enda organ som har en sanktionerande kraft. Att få ett ekonomiskt organ inom FN som kunde spela den rollen vore ett stort framsteg. En annan möjlighet är ju det som jag pekade på tidigare, att man reformerar styrelsestrukturen inom IMF och Världsbanken och säger att de ekonomiska frågorna hanteras där, för där företräds alla länder. Något av de alternativen behöver vi välja så att FN framöver får en roll när det gäller finansiella frågor. Ett alternativ till sanktioner är ju annars något slags peer-review system; att medlemsländerna följer upp sig själva så som görs genom rådet för mänskliga rättigheter. Ett kraftfullare uppföljningssystem fungerar ju inte bara för MR-konventionerna utan vore bra även för många andra konventioner. Konventionen mot korruption diskuterades t ex 2009 och den svenska regeringen sa att man var nöjd. Men jag vet att de organisationer som arbetar med anti-korruption tycker att det man åstadkommit är väldigt svagt och att den uppföljningsmekanism som finns inte alls får de resurser som behövs. På det området behöver
man också samordna med de uppföljningsmekanismer som finns inom ramen för Europarådet och deras konventioner mot korruption, och även med OECD och konventionen mot mutor. Det finns ju även andra internationella organ som vi också tillhör och som har andra roller. Här behöver FN spela en kvalitetssättande roll och se till att alla är med. Så starkare sanktionsmöjligheter för FN när det gäller uppföljning av olika konventioner är också en viktig reformfråga. Jag tror att FN kommer att spela en allt viktigare roll. Vi lever ju i globaliseringens tidevarv och då tror jag det blir nödvändigt. Vid stora katastrofer ser man direkt behovet av samordning, t ex vid jordbävningskatastrofen i Haiti och vid tsunamin. Så jag tror att globaliseringen spelar FN i händerna men då måste också FN visa att man kan ta ledarskapet, och att man kan samla alla olika nationer, alla olika intressen, för en sak som alla känner att de vill satsa på. Sedan måste FN förstås också leva upp till sina höga ideal. Det går inte att ha korruptionsskandaler och sexuella övergrepp av FN-soldater mot barn i länder där man befinner sig för att skydda mänskliga rättigheter. Så FN behöver leva upp till sina höga ideal och samtidigt ta den utmaning som globaliseringen innebär. Kan man göra det så tror jag att FN kommer att stärka sin ställning. Jag hoppas också och tror på en starkare roll för FN. Det som jag tycker talar för det är att vi nu, från att ha haft en ganska unipolär värld där USA haft en väldigt dominerande roll, går in i en mycket mer multipolär värld där det är flera olika centra som spelar mot varandra. Och då finns det ingen annan organisation som kan samla de olika grupperingarna än FN, det är där man behöver träffas för att samordna sig. Så jag återkommer till Köpenhamn. Det ses som av många som ett misslyckande men det kanske var ett uttryck för en ny typ av förhandlingar och början på en process som fortsätter i andra grupperingar. Sedan kan FN förhoppningsvis sy ihop de olika intressen som har utvecklat sig. Så jag är hoppfull. Men det kräver en fortsatt reformprocess inom FN. FN måste, som Désirée sa, leva upp till sina värderingar, man måste hålla sitt eget maskineri effektivt och inte kunna anklagas för att missbrukas, det är väldigt viktigt. Och i detta tycker jag att varje regering,
varje nation, har en roll att spela: att vara en aktiv medaktör i FN. FN är ju inget för sig utan FN är summan av medlemsstaterna. Globaliseringen, som ni har varit inne på, skapar ju problem men också möjligheter. Och också behov av en världsorganisation som är i tiden. Inom den ramen finns det också anledning att följa upp FN-händelserna kring 2005. Man kanske inom de närmaste åren ska ha en ny sammankomst där man ytterligare fördjupar sig i de grundläggande frågorna. Hur stärker vi miljöarbetet, hur stärker vi trovärdigheten för FN, hur kommer vi vidare med de reformer som behövs? När det gäller trovärdigheten så finns det ju en värdegrund som vi måste jobba med, vi måste våga ta diskussionen om de fredsbevarande styrkorna och de övergrepp som begås i samband med dem. Vi måste jobba med sådana frågor långsiktigt. Och då finns det möjligheter. Behoven skapar också möjligheter. Fotnot: En kortad och komprimerad version av detta samtal har publicerats i Världshorisont nr 1/10. Ansvarig för redigering och bearbetning av båda texterna är Världshorisonts redaktör AnnaLena Andrews. Se www.fn.se/varldshorisont