Om media finns med i bilden, kan ett ärende klättra upp på prioriteringsstegen Barbro Westerholm, professor, klinisk farmakolog, f.d. generaldirektör på Socialstyrelsen, riksdagskvinna (fp), ordf. för Liberala Seniorer Vad tycker du om relationen mellan medierna och medicinen? Den varierar med tiden liksom vilka frågor som står i fokus. Jag hamnade så att säga i orkanens öga redan i mitten av 60-talet som expert i läkemedelsepidemiologi och klinisk farmakologi. Då var läkemedelsbiverkningar något som pressen jagade information om i kölvattnet på neurosedynkatastrofen. Sedan flyttades fokus till bildskärmar, och därefter till registren. Det kom en väldig proteststorm emot att registren var ett hot mot integriteten med våldsam kritik av ett ganska harmlöst befolkningsregister som hette Metropolit. Jag upplever att medierna inte klarar av att hantera flera stora frågor parallellt, utan då skiftar man fokus och djupdyker i nästa fråga, stor eller liten. När alla i debatten har yttrat sig, och man upplever att allmänheten har tröttnat på en viss fråga, då går man vidare. Det är ingen kontinuitet i bevakningen. Men jag känner också igen vissa mönster i bevakningen. Jag är numera förberedd på att Svenska Dagbladet alltid publicerar en ifrågasättande mammografiartikel mitt i sommaren. Det brukar vara när alla experter är på semester och svåra att få tag på, och då blir det under några dagar en stor nyhet. Det känns inte seriöst tycker jag, eftersom jag anser att det har kommit så överväldigande siffror i cancerstatistiken att den grupp som inte mammograferas, kvinnor över 70-75 år, också har den högsta dödligheten, författaren och Studentlitteratur 1
därför att de hittas helt enkelt senare. Det är lite opportunism i den där bevakningen, en bristande lyhördhet för ändå alla data som kommit, som pekar i en riktning. Visst, vi kan alla dra fel slutsatser i ett tidigt skede av en forskningsprocess, men när alla data kommit, då kan man inte skylla på att man inte visste. Men får du inte ibland draghjälp av medierna att driva dina egna hjärtefrågor som villkoren för våra äldre? Jo, ibland har jag helt klart draghjälp av media, men media är inte den enda aktören här utan det finns kolleger, politiker i andra partier och myndigheter, som man påverkar och verkar igenom. Men det är klart att om media finns med i bilden, så kan det hända att ett ärende klättrar upp på prioriteringsstegen. Det gäller till exempel för läkemedelsfrågorna. När det kom rapporter genom media om äldre patienter, som vaknat upp efter att man satt ut läkemedel, drog det med sig fler fallbeskrivningar, som nådde oss politiker och tjänstemän. Det skapas en opinion kring en fråga, som vi samfällt måste göra något åt. DN Debatt är supersvår att komma in på med artiklar. Den 6 februari 2010 fick jag tillsammans med Birgitta Rydberg, landstingsråd i Stockholm och Annika Qarlsson, förbundsordförande för Centerkvinnorna in en kritisk artikel emot Sveriges hållning om snuset i EU. Flera har applåderat den artikeln på mejlen men inte alls så många som när jag skrev om hur kommunen separerade ett äldre par från varandra på långvården. De skulle inte få dela rum längre. Det engagerade väldigt många. Äldreområdet är det område jag arbetar mest med, och det får ett bra medieutrymme nu. Fast jag efterlyser fler beskrivningar av de ställen där det är bra, därför att om man ska rekrytera människor till det här området och inte skrämma äldre människor, då måste man berätta om sådana platser. Tyvärr har ju medierna en förkärlek för det negativa. Då kan man ställa nån till svars, dra igång en slags såpopera, en dramaturgi med parter som 2 författaren och Studentlitteratur
hackar på varandra. Om saker och ting är bra, så blir det ingen följetong. Men det skulle kanske oftare kunna ske förändringar, om man lyfte fram en debatt om goda förebilder och diskuterade hindren för att handla som de goda exemplen gör. Läkemedelsstatistiken har blivit tillgängligare. Inom exempelvis Stockholms läns landsting kan gemene man göra sökningar. Tycker du att det är en positiv utveckling? Om man ska göra egna sökningar, måste man ha kunskap om vad materialet står för, dess möjligheter och begränsningar, så att man kan göra vettiga tolkningar. Men om vi inte använder registerdata, kan vi lika gärna skrota registren. Jag har brunnit och kämpat för ökad datatillgänglighet. Det tog 36 år att förverkliga idén på ett sätt som garanterar att enskildas identitet inte röjs. När medierna gör egna analyser på rätt sätt, kan det bli bra. När det gällde bröstcancerrisken efter p-pilleranvändning gjorde en av tv:s nyhetsredaktioner en sagolikt bra presentation med vågskålar, som illustrerade risker och fördelar. Det berodde på att journalisten var väldigt bra att samarbeta med. En annan gång gällde ett smärtstillande läkemedel, som visade sig ge svåra blodskador, så kallade dyskrasier, med dödsfall. Då satt jag på dåvarande Socialstyrelsens biverkningsnämnd. Vi informerade läkarkåren i två vändor om riskerna, men det hände ingenting med förskrivningen och användningen. Så den tredje gången beslöt jag att släppa nyheten till medierna, efter att ha informerat läkarna om detta en vecka innan i ett tredje brev. Det blev ett stort hallå, och jag fick utstå mycket skäll av kollegerna, som sa att så här ska man inte gå ut i medierna. Men användningen gick ner, och då sa jag till läkarna att ni har fått två brev och inte reagerat, vad tycker ni att jag skulle gjort? Och de fick medge att jag hade rätt. Medlet ifråga drogs tillbaka från marknaden, återkom men drogs tillbaka igen. författaren och Studentlitteratur 3
Men när det gällde neurosedynkatastrofen höll medierna tyst för länge? Ja, det gjorde både myndigheterna och medierna, på uppmaning av dåvarande Medicinalstyrelsen. Man skulle inte oroa mödrarna, hette det, vilket innebar att ett antal kvinnor använde de här medlen, som inte hade använt dem om missbildningsrisken blivit känd. Jag har skrivit om den här historiken i förordet till Nadja Yllners bok Bara en liten vit tablett. Det var ett exempel på en tystnadens sammansvärjning. Istället skulle man informerat och sagt att alla kvinnor som nu använt medlet ska vända sig till sin gynekolog för att få råd och hjälp och stöd. Då fanns inte den nuvarande abortlagen, och många hade kommit en bra bit in i graviditeten, men man hade kunnat ge dem en helt annan hjälp. Det hade varit bra om media varit mer självständig på den tiden. I dag är ju medierna självständigare, på gott och ont. Seriös medierapportering är jättebra, det når ju ut, men om man hugger i sten är den stora räckvidden en nackdel i stället. Sen finns en helt annan aspekt, som handlar om att vissa forskare gärna uttalar sig i media, och får ta mycket kritik för att de kanske hårdrar sina data för mycket, för att öka sina chanser att få anslag. Medan andra forskare inte vill ha med media att göra. Det här fenomenet har alltid funnits, jag tror inte det blivit vanligare. Båda inställningarna är av ondo. I stället tycker jag att det är bra att vara öppen gentemot medierna men med förstånd och med en ömsesidig respekt för varandras roller och kompetens. När det i mitten av 80-talet larmades om att bildskärmsarbete skulle vara farligt för gravida kvinnor, berodde det också ett decimalkomma som hamnat fel. Forskaren ifråga försökte rätta till det hela, men då var det redan försent. Jag minns att jag skulle prata om bildskärmsfrågan på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Mitt budskap var att sambandet inte var visat, medan de närvarande fackrepresentanterna från TCO och LO ville driva det hela som en arbetsmiljöfråga, forskarna ville ha pengar att utveckla nya bildskärmar, och tidningarna ville få rubriker, så jag var helt ensam i en konstellation, där alla hade intressen av att bildskärmar skulle vara farliga. Det var otacksamt. I den allmänna debatten ansågs bildskärmar fortsatt som farliga. Jag kunde inte övertyga om motsatsen från min ställning först på Apoteksbolaget och sedan som föredragande på Social- 4 författaren och Studentlitteratur
styrelsen. Alla bildskärmar byttes också ut med tiden ut, men skälen var aldrig riktigt vettiga. Jag kan berätta om ett tillfälle där det ändå var bra att vi från myndigheternas sida var försiktiga med att gå ut till medierna. När jag var ansvarig på missbildningsregistret på 80-talet handlade det vid något tillfälle om huruvida kvinnor som tagit p-piller före graviditet hade en ökad risk för att föda barn med Downs Syndrom. Om det här hade kommit ut och spritts över världen, hade det haft en effekt på p-pilleranvändningen som bara inte gick att stoppa. Vi var drygt 200 personer inblandade i att ta fram data och alla höll tyst utåt. Efter 24 timmar av nervös ovisshet, kunde vi till slut avskriva misstanken, som uppstått av ett misstag. Det berodde på att vår expert i embryologi och missbildningsrisker hade satt decimalkommat ett snäpp fel i en uträkning av en missbildningsrisk. Han använde min räknemaskin, och jag hade aldrig decimalkommat utsatt, för det hade jag alltid i huvudet. Så i ett helt dygn trodde vi alla att risken med p-pillren var tio gånger högre än det verkligen var. Till slut kunde vi avfärda risken. Det var verkligen svettigt, men alla teg som muren och ingenting kom ut till medierna. Det är komplicerat att sälja in budskapet i samhällsdebatten att medicinska teknologier, inte minst läkemedel, har både för- och nackdelar? Ja, det är en stor pedagogisk uppgift och något som måste upprepas. När jag var aktiv i Sveriges Pensionärsförbund tog jag fram studiecirkelmaterial i ämnet och höll föredrag och seminarier samt utbildade medlemmar till att göra detsamma i sina föreningar. Intresset var stort, och många kom och lyssnade. I den äldre generationen är det många som vill skaffa sig mer kunskap. Tycker du att internet är positivt för hälsan? Ja, det är det. Nätet har bidragit till att det hälsobevarande och riskförebyggande slagit igenom. Sedan har många fortfarande en övertro till naturlä- författaren och Studentlitteratur 5
kemedel och tror att de är helt ofarliga, men det är de ju inte alls. Där är en del medier, inklusive en del material på internet, tyvärr okritiska. Jag har en egen hemsida, jag skriver nyhetsbrev och känner att jag kan komma till tals med de frågor jag brinner för. Sen skickar jag artiklar till landsortspressen, och det går verkligen bra. Och dessa artiklar läses av många. Om du får in en artikel på DN Debatt och har turen att citeras i Dagens Eko och får sitta i tv-sofforna, då blir det genomslag. Men blir det inget eko och ingen soffa, då är det inte många som har läst dig. Men får du in ditt material i Nynäshamns Posten eller Smålandsposten, då har hela bygden läst det. Jag skickar mitt material till allianspartiernas nyhetsbyråer, och då kommer jag upp i en läsekrets på nästan Svenska Dagbladets storlek. Så jag lägger ner tid på dom, i stället för att flörta med de stora. David Finer 6 författaren och Studentlitteratur