MANUS Bara lite (till) om att bryta anorexins onda cirkel av Matilda Hemnell En 50 minuter lång monolog som bygger på Matilda Hemnells dagboksanteckningar och egna erfarenheter. På den inrutade scenen i vita färger finns en säng i mitten. På sängen finns en kudde. Längst fram till vänster finns ett litet bord och en stol. På bordet finns en tallrik med mat, bestick, en servett, ett knäckebröd och ett glas med vatten. Längst fram till höger finns en våg. Längst bak till vänster finns ett kylskåp. Ovanom kylskåpet en tv. PROLOG Julia sitter i mörkret på sängen i jumpa-bh med ryggen mot publiken. På tv-skärm visas video med sjuka Matilda. Julia gör samma rörelser som matilda. Musik. Sätter slutligen på t-shirten, stiger upp och stå. Scenlamporna på och musiken slutar. Tar kapsäcken, går mot scenkanten: Du har gett mig mening och struktur i livet. Du är min mening med livet. Tack vare dig har jag blivit synlig. Försöker lyfta kapsäcken i famnen, tappar den nästan Kämpar för att få ett bättre tag om den, samtidigt: Men fan. Det finns ju inget kvar av mig! Du har smugit in i mitt liv och ätit upp mig inifrån. Du har fjärmat mig från allt socialt liv. Gjort mig lögnaktig, kraftlös och svag. Jag orkar knappt öppna en dörr. Varje steg är en ansträngning. Och jag är virrig och minns ingenting. Allt är bara kaos och dimma. Du har gjort mitt liv futtigt så förbannat jävla futtigt. Meningslöst. Du tog all plats och gjorde mig osynlig. Lämna mig ifred. Tappar kappsäcken.
SCEN 1 JULIA KOMMER TILL SJUKHUSET Musik. Tar kapsäcken, sätter den på sängen. Packar upp (nalle, mobiltelefon, tidningar, fotoalbum, två par yllesockor)och byter till sjukhuskläderna, titta ibland på maten. Musiken slut. Sätter sig vid bordet, det gör ont att sitta, tar kudden, sätter den under sig på stolen. SCEN 2 JULIA FÖRSÖKER ÄTA OCH TÄNKER PÅ MAT Julia kollar på maten, tar sen knäckebrödet och bryter det i mindre och mindre bitar som placeras ut på bordet: En hellre än två, en halv hellre än en hel, grönsaker hellre än kött, mindre hellre än mer, inget hellre än allt. Kvar i handen blir en lite knäckebrödsbit. Den stoppar Julia i munnen. Men spottar sen ut den i sin hand. Gömmer den i servetten och servetten i fickan. Jag kan inte äta allt det här! Jag vill nog... Men jag kan inte. Det har blivit ett mönster som jag inte kan bryta. För vad händer om jag bryter det? Genom att äta långsamt, lite åt gången och helst lämna en del, lurar jag dig att jag inte har ätit så mycket. Och då blir det inte så jobbigt efteråt. Skjuter matbrickan ifrån sig När skall jag börja tänka på annat än mat? Stiger upp, går bakåt Alltid spökar den i mina tankar, smyger sig in i varje situation. Mat, mat, mat.. Törnar mot kylskåpet. I fälla mellan bord och kylskåp: Jag har ett vagt minne från en tid då jag inte tänkte på mat, då jag helt enkelt inte var intresserad av att (öppnar kylskåpet, kollar in vad som finns där) titta på mat, laga mat, äta mat, prata mat. Läsa recept och menyer. Jämföra fettprocenter och näringsinnehåll. Och studera vad som finns i kökets alla skåp. Stänger kylskåpet.
Fy fan sån kropp jag hade då! Mage. Lår. Rumpa. Dubbelhaka. Fet och uppsvullen i ansikte. Vädjande till publiken Hela mitt liv har jag ätit för mycket. Dukar undan. Sätter kärlen i kylskåpet. Samtidigt: Och ändå velat ha mer en ständig hunger och ett ätbeteende som har gett mig dåligt samvete. Ständigt dåligt samvete. Musik. SCEN 3 JULIA JUMPPAR OCH ÄTER I SMYG Julia lägger sig på mage på sängen, börjar leka med fötterna, säger rätt nöjt: Idag ska jag inte jumpa. Fötterna börjar röra sig stelt i takt med musiken. Julia svänger sig om och börjar göra sit ups. Länge, långt, ofta. Och raskt. Längre, oftare, raskare. Men nu orkar jag inte mer Julia lägger sig utmattad. Från band: Julia, du kan ju äta hur mycket som helst! Du är bottenlös, Julia. Julia, ska du faktiskt ta till? Var sätter du all mat, Julia? Du borde kanske vara försiktig så du inte blir fet, Julia? Julia sätter sig upp. Går mot publiken. Jag vet, jag vet! Jag äter för mycket. Men jag försöker faktiskt kontrollera det. Vara behärskad. Snälla, döm inte mitt ätande, döm inte mig. Stannar upp, lyssnar. Ser nån? Går till kylskåpet, öppnar kylskåpet, börjar äta. Stänger kylskåpet. För hälsosamt. För ohälsosamt
Öppnar kylskåpet, äter igen, stänger kylskåpet. För mycket. För lite. Öppnar kylskåpet, frossar, stänger kylskåpet, Ingen ser att jag tillåter mig mat, groteska lustars tillfredsställelse. Ingen ser hur jag mättar min hunger, mitt behov av mat vänder sig mot kylskåpet, kramar om det Och omsorg. Sakta släpper taget om kylskåpet, svänger om och sätter sig på sängen. Varför kan jag inte gråta? Lägger sig ner Jag orkar inte. Jag vill inte se någon. Försvinn! Sätter sig upp efter en stund: Hur lever man livet? Jag vet bara, hur man avundsjukt står utanför, och ser livet flyta förbi. SCEN 4 VIKTEN OCH SJÄLVFÖRAKTEN ÖKAR Julias stiger upp stiger sakta upp och klär av sig morgonrock, tröja, och två yllesockor, fryser, går på vågen, backar ner, klär på si, samtidigt: Från 41,3 kg, till 41,7 kg. På tre dagar. Nästan ett halft paket socker. Eller ett helt paket smör. Jag äter för att jag inte har ett val och för varje gång blir jag bara mer äcklad över mig själv och min kropp. Fine jag äter! Går efter tallriken från kylskåpet, sätter sig vid bordet, börjar äta.
Jag äter, jag äter, jag äter. Livet går åt fanders ändå. Jag är äcklig ändå. Slutar äta. Det enda jag känner är min mage och dubbelhaka. Stiger upp. Jag vill skita och spy ut allt fan! Jag är så skamsen... Lägger händerna för ansiktet Hela jag luktar avföring. Går bakom tv:n. WC- och duch-ljud från band, musik. SCEN 5 VILSET BARN Julia kommer fram med vitansiktsmask. Går till sängen. Sätter sig på knä, böjer sig framåt. Kommer fram utan masken. Jag vet inte Jag vet inte vem jag är. Jag vet ingenting. Sätter sig på sängen. Har i handen gastroskopi -slang (som fanns under sängen): Tänk om jag var kring sju år, och fick återuppleva de där barndomssomrarna på stugan. Soligt, glatt, lätt. Lekarna på grynnorna, de stora vågorna, klipporna, solen, nakna små kroppar som skuttar lätt från sten till sten, blomkransar. Och vi alla barn sover i syskonbädd, pappa bäddar ner oss, gör koldolmar av oss och vi gnuggar näsa innan vi säger godnatt. Bekymmerslöst. Enkelt. Slangen vid munnen. Gör en gastroskopi med ryggen mot publiken. Film i tv-rutan. Släpper taget om slangen då filmen slut. SCEN 6 JULIA IDKAR SJÄLVREFLEKTION A-N-O-R-E-X-I. Julia ställer sig och stå på sängen, högra kanten.
Dom säger att jag har anorexi. Till och med de andra patienterna säger sig veta det. Jag förstår inte. Min kropp är ju inte anorektisk. Egentligen tycker jag folk borde beundra den; slank och graciös, sund och muskulös. Enligt min definition handlar anorexi om livshotande självsvält, matvägran. Min ätstörning(!) är mycket lindrigare än så. Jag har bara ett osunt förhållande till maten. Mat ger mig dåligt samvete. Och så tröstäter jag. Balanserar till andra sidan av sängen. Det stora problemet är min oförmåga att kontrollera mitt ätande. Och nu har jag bara i misstag gått ner i vikt då jag har förberett mig för kommande tröstätningsperioder och fester. Som i regel är något av mat och vin orgier. Anorexi syns, min ätstörning (!) finns på det mentala planet och är därför varken uppenbar, livshotande eller allvarlig. Sätter mig utan att titta ner. Jag hatar alla smala människor. Stiger upp och stå, börjar gå av och an: Alla som är på diet. Jag hatar alla som är jättemåna om vad de äter. Alla som kommenterar sitt ätande. Tal om kaloribomber och oj, nu föråt jag mig -kommentarer hör till det värsta. Jag hatar dem. Hatar! Varför får de vara smala och må bra, men inte jag?? Allt som tyder på att man skall vara fixerad kring mat att det är normalt hatar jag. Hatar, hatar, hatar SCEN 7 HUR HAMNADE JAG HÄR? Ser vågen. Hur hamnade jag här? Går mot bordet Jag har ju bara gjort som man skall. Börjar gå runt i rummet.
Det var ju så fantastiskt i början. Mitt nya liv! Mitt nya jag! Då jag fick kontroll över mitt liv, då jag började äta hälsosamt och motionera regelbundet. Och alla de uppmuntrande kommentarerna: Stannar upp. Från band: Du har blivit så slank, Julia! Julia, din bak har blivit mindre snyggt! Du har så vackra ansiktsdrag det klär dig! Du är så duktig, Julia! Det var som att sväva på moln. Så blev det bara helvete. Varför sa ingen att jag gör fel? Julia börjar gå av och an. För att göra något tar hon tidningarna. SCEN 8 SAMHÄLLSANOREXI Börjar placera ut tidningar på golvet: Man borde lära sig att ta det lugnare. Man borde vara snäll mot sig själv. Leva sunt, hitta balans, sluta stressa. Undvik burn out! Tittar uppgivet på tidningarna. En massa jävla borden. En massa jävla klichéer. Varför följer ingen dem Trampar på tidningarna: Hela samhället är falskt. Självdestruktivt. Ett enda stort självbedrägeri. Samhällsanorexi. Jag behöver sunda modeller. Inte bara tomma ord. SCEN 9 VARJE FRAMSTEG ÄR OCKSÅ ETT BAKSLAG Sätter sig vid bordet och tar fram en kortlek, börjar lägga en patiens. Igår åt jag nästan allt. Jag gör ju ingenting. Jag bara ligger, sitter, vilar. Förtvinar. Och mina lår sväller. Men jag klarar det nog. Jag klarar det nog.
Då vikten går ner eller upp är det både en förlust och en seger. Varje bakslag är också ett framsteg, varje framsteg är också ett bakslag. Jag är övertygad om att viktökningen inte kommer att stanna. Den kommer bara att fortsätta öka okontrollerat. öka, öka, öka. Och byxorna börjar spänna. Jag blir en sexig kvinna med kurvor som framhävs av de allt mer spända byxorna. Kan jag bära dem? Kan jag bära en vuxen kvinnas ansvar? Lämnar patiensen. Sätter mig på sängen, kramar om nallen. Ätstörningen är min identitet, det är jag. Om jag ger ifrån mig den, om den rycks ifrån mig vem är jag? Mamma är rädd. För att jag skall dö? SCEN 10 JULIAS MISSTRO MOT ANDRA/FÖRSTA PERMISSIONEN Musik. Julia går runt i rummet. Jag måste våga. Jag måste våga trotsa dig. Trotsa min misstänksamhet mot alla och allt. Jag kan inte lita på mina egna sinnen - för de ljuger. Musik slut. Börjar packa. Jag skall hem. På min första permission. Vad skall jag äta? Jag vill äta hela världen. Jag kan redan se framför mig hur jag totalt förlorar kontrollen och på natten sitter på golvet vid skafferiet och äter upp hela kexförrådet. Jag kommer att äta allt eller inget. Jag vill äta hela världen. Jag kommer att föräta mig. Tvekar, men far hem, genom att svänga ryggen mot publiken och lägga ned kapsäcken. Musik. Tar upp kapsäcken och svänger om igen. Musik slut. Jag litar inte på dem. Isynnerhet litar jag inte på deras mat. Den är ohälsosam och fet. Det som om det skulle finnas en konspiration mot mig att de försöker få mig att äta för mycket, fet mat. Dolda fetter. Börjar klä av mig och byta till sjukhuskläderna De hade inte köpt margarin. Bara voimariini. Varför måste de sätta grädde, smör eller olja på eller i allt!? Till och med de kokta grönsakerna är de tydligen tvungna att göra äckliga! Opålitliga. Även om jag såg dem andra frossa i fast vad kunde jag inte ens äta ett extra äpple i åsynen av dem.
Julia sätter sig vi bordet, börjar äta. Jag litar bara på sjukhusmaten, som per se är hälsosam, eller det som jag själv har tillrätt. Då jag vet vad det innehåller. Familjen kommer ändå att svika mig. De kommer i slutändan att stå där och hånskratta åt mig: Stiger upp och börjar gå av och an. Musik. Haha, vi lyckades lura dig! Deras stöd är vare sig villkorslös eller bestående. Familjens glädje över att jag tillfrisknar är bara skadeglädje. Dom vill förbjuda mig att vara liten. De vill att jag igen skall bli det jag varit, möta deras förväntningar och återställa ordningen! Lägger sig på sängen. I TV-rutan video med ögat. SCEN 11 JULIA MINNS SIN SISTA LÄNK Stiger upp och börjar jumpa/marschera i takt med musiken. Musiken upphör plötsligt, Julia stannar: Jag orkade inte. Jag ville vända om halvvägs. Men kunde inte tillåta mig en kortare länk. Så jag sprang. Jag vågade inte stanna. Jag vågade inte sakta farten. För jag var rädd att jag skulle bli där på vägen. Så jag sprang. SCEN 12 DET GÅR UPP ETT LJUS FÖR JULIA Julia börjar ta av sig sin tröja. Känner sina revben. Granskar sin händer: Jag är undernärd. Kraftigt undernärd. Inte bara underviktig. Jag kan inte bortförklara min undervikt med genetik, anlag, natur eller nånting sånt. Undervikt är inte mitt normala tillstånd. Jag är undernärd och det är sjukt. Sjukdomen sitter också i kroppen. Julia klär av sig och väger sig: 45 kilo.
Plockar upp de utspridda tidningarna. Men det är ok. Det är bra. Det är framsteg. Inte bakslag, framsteg. Och det är okej att göra framsteg. Jag får göra framsteg. Om något är på riktigt är det här på riktigt ett framsteg. I mitt fall här och nu är viktökning framsteg! Lägger undan tidningarna och är på väg att sätta på sockorna igen. Jag fryser inte längre. Telefon ringer. Aijo, jag skulle ju ringa till pappa. Julia tar fram telefonen. Stannar upp plötsligt upp. Jag minns. Jag minns hans nummer. Utantill. Det är 2976437. 2976437. Jag har fått mitt minne tillbaka! När jag blickar tillbaka är allt bara suddigt, jag minns ingenting. Börjar gå runt i rummet. Du åt upp mitt intellekt. Du åt upp mitt minne. Min koncentration. Mitt sociala jag. Mitt engagemang. Min livsglädje. Allt! Nu äter jag allt det tillbaka. Tar en banan från kylskåpet. Gömmer den bakom ryggen: Jag kan äta frukt på avdelningen så att andra ser. Stolt gick jag igår till tv-rummet och åt en banan inför ögonen på alla andra. Fram till scenkanten: Prat om mat gör inte heller lika ont längre. Jag minns hur det kändes i början av vårdtiden att läsa ordet lunch i en bok. Det var som ett personligt hån mot mig. Öppnar bananen. Jag är jätte bra på att tala om mat. Mat, mat, mat. Att äta eller inte äta. Börjar äta bananen: Men nuförtiden försöker jag låta bli. Nämligen verbalt frosseri mättar inte på riktigt. Äter upp bananen. Hoppar till av glädje för att ha ätit hela bananen. Jag har glömt att göra mitt träningsprogram. Jag har glömt att göra mitt träningsprogram!
SCEN 13 BAKSLAG Julia väger sig. 43,7 kg. 45 kg var för mycket. Jag ville bevisa att jag fortfarande kan om jag vill. Men inte var det meningen att vikten skulle gå ner! Den skulle bara inte öka så mycket. Så fort. Fan! Jag måste ha kontroll över det. Om jag inte har det, så Bara lite till för att sen återgå. Förbannade självbedrägeri. Jag vet vad det var som fick mig att låta anorexin tala igen. Kommentaren: du har ju blivit riktigt rund om kinderna. Han menade ju bara väl, men ändå kunde jag inte ignorera den. Fortfarande får jag kicks av att känna mig smal, smalare, smalast. Lätt. Att vara smal gör mig stark. SCEN 14 JULIA HAR FÅTT BERÖM Från band: "Julia, kom, kom!" Julia tar fram ett stort ark vitt papper och finger färger, lägger det över sängen, börjar måla på pappret. Du är så duktig Julia. Du är så motiverad. Du är en verklig tillgång i konstterapigruppen. Du är så duktig. Stannar upp: Så förbannat typiskt! Till och med som ätstörningspatient är jag bäst i klassen! Börjar ivrigt kleta färg runtom i rummet, på kylskåpet, tvn (ett a som blir ett anarkistmärke) vågen, sängen. Hups!
SCEN 15 JULIAS LYCKADE PERMISSION Julia tar en handuk (som hänger vid kylskåpet) ställer sig vid bordet, börjar skölja sin hand med vattnet som finns i vattenglaset. Jag var på permission. Ett seminarium. Det blev dags för eftermiddagskaffe. Jag visste att mellanmål hörde till mitt måltidsprogram, men det var smör-i-öga-bulle Skulle jag äta? Inte äta? Äta bara halva? Äta bara lite? Skippa det helt och hållet? Men så såg jag att alla andra hade ju tagit en bulle. Och åt den gladeligen, med god min och aptit dessutom. Då insåg jag att om det var någon där som borde äta en bulle så var det ju jag. Så jag åt den. Julia sätter bort handduken. Och den var gudomligt god. Från band, textmeddelande ljud. Julia tar telefonen, läser: Hej Julia! Det var så roligt att se dig igen. Att höra dig skratta. Ur mängden skratt, kunde jag urskilja ditt, som överröstade alla de andras. Julia tar väskan och börjar packa. Jag hade en flirt igår. Mycket oskyldigt, men ändå. Det kändes bra. Genast då jag anlände såg jag att han lade märke vid mig, att han såg mig stå där som en kvinna. Och jag stannade upp, log och tänkte: titta bara! SCEN 16 UTSKRIVNING Julia fortsätter packa, tar upp fotoalbumet, börjar bläddra i det. Jag ser så glad ut på de äldre bilderna. Visst ser jag min dubbelhaka obehagligt väl på dem, men jag ser och känner den ju nu också. Det har jag alltid gjort. Oberoende av hur smal jag har varit. Det finns inte en undre gräns, en vikt och kropp liten nog, som skulle göra mig tillfreds. Bottnen skulle aldrig komma emot.
Slår ihop albumet. Kanske är det så att jag inte är anorektiker? Istället bor det en anorektiker i mig. Det känns bättre att uttrycka det så. Då är jag inte lika med anorexin. Jag är mycket mera än bara så. Julia fortsätter att packa. Det är så jävligt mycket vi tänker att vi måste lära oss leva med, acceptera, för vi tror att det är omöjligt att förändra. Med den attityden undergräver vi vår möjlighet att förändra våra liv, att må bra. Men det går att förändra, det går att bli av med ovanor. Men det krävs vilja och mod. Och tålamod. Stänger kappsäcken. Börjar gå. Jag är livrädd. Men nu är det dags. Musik. Lämnar scenen.