Motion C1 Dags för jämlikhet!... 5 Utlåtande C Motion C2 Minska arbetsvillkoret i A-kassan... 7 Utlåtande C2... 8

Stockholms arbetarekommuns representantskap 22-23 oktober 2016

2

Motion C1 Dags för jämlikhet!... 5 Utlåtande C1... 7 Motion C2 Minska arbetsvillkoret i A-kassan... 7 Utlåtande C2... 8 Motion C3 Ta bort deltidsbegränsningsregeln i A-kassan... 8 Motion C4 Avskaffa 75-dagarsregeln i A-kassan... 9 Motion C5 Avskaffa 75-dagarsregeln i A-kassan!...10 Motion C6 För en arbetslöshetsförsäkring som värnar deltidsanställda...11 Utlåtande C3-C6...11 Motion C7 Kärnan i välfärdssamhället...12 Utlåtande C7...13 Motion C8 Gör ekonomiskt bistånd till en statlig angelägenhet Mer progressivt än Robin Hood-skatt...14 Utlåtande C8...15 Motion C9 Individualisera föräldraförsäkringen NU för en jämställd arbetsmarknad...15 Utlåtande C9...17 Motion C10 Ökad sjuknärvaro...18 Utlåtande C10...18 Motion C11 Rättvisare pensioner...19 Motion C12 Medborgarlön för pensionärer...19 Motion C13 Fattigpensionär nej tack!!!...21 Motion C14 Fattigpensionär - nej tack...21 Utlåtande motion C11-C14...22 Motion C15 En sommar att vara stolt över, inför blomstertidsbidraget!...24 Utlåtande C15...24 Motion C16 Avskaffa 2000-talets fattigvård...25 Utlåtande C16...26 Motion C17 Sjukförsäkringen - Ett moment 22...28 Utlåtande C17...29 3

4

FastighetsSossen SEKO-sossen Fackliga utskottet Efter nästa fyra decennier av ökande klyftor har ojämlikheten på den sista tiden hamnat på dagordningen. Det är hög tid att Socialdemokraterna tar initiativet i jämlikhetsfrågan genom ett helhetsgrepp för en ny, offensiv jämlikhets- och fördelningspolitik. Under hösten har Thomas Pikettys redan klassiska Kapitalet i tjugoförsta århundradet skapat debatt i Sverige, en fortsättning på den debatt som initierades i början av decenniet med avstamp i Richard Wilkinson och Kate Picketts Jämlikhetsanden. Piketty påtalar att kapital inte, som högern menar, sipprar ned utan i stället bidrar till att göra de rika ännu rikare. Wilkinson och Pickett visar att jämlika samhällen presterar bättre på i stort sett alla områden. 2015 års Jämlikhetspristagare Per Molander visar i Ojämlikhetens anatomi på ett elegant sätt, utan ideologiska övertoner, de mekanismer som skapar dagens skenande ojämlikhet. Det handlar inte om att den som har mycket är dugligare än den som har lite, utan om hur initialt små skillnader över tid lagbundet växer till stora klyftor, med kraft att spränga samhällen i bitar. Ojämlikheten hotar i dag demokratin. Internationella valutafonden (IMF) pekar på att arbetar- och medelklassen är de viktigaste motorerna för konsumtion och tillväxt tvärtemot den liberala idé om att välstånd sipprar ned som dominerat ekonomisk teori de senaste trettio åren. IMF-chefen Christine Lagarde menar att ojämlikhet håller tillbaka tillväxten, eftersom det avskräcker från investeringar i färdigheter och humankapital, vilket leder till lägre produktivitet i stora delar av ekonomin. Forskningen visar att själva graden av jämlikhet i ett samhälle där de grundläggande behoven är täckta verkar vara en allt viktigare faktor för ett bra samhälle. Sällan har arbetarrörelsen haft ett så gott underlag för att hävda att någonting måste göras för att bryta utvecklingen mot ökad ojämlikhet. Den borgerliga regeringen 2006 2014 bidrog målmedvetet till ökande sociala klyftor genom att sänka skatterna mest för dem på toppen och försämra trygghetssystemen för arbetarklass och medelklass. Resultatet av åtta år med borgerligt styre blev att de rikaste 10 procenten fick 25 gånger mer i skattesänkningar och subventioner än de fattigaste 10 procenten, enligt det fackliga idéinstitutets Katalys rapport Mest åt de rika (2014). Men vi måste samtidigt erkänna att denna negativa utveckling inte började med den borgerliga regeringen. Resan bort från ett Sverige där de ekonomiska och sociala klyftorna minskade inleddes omkring 1980 och har pågått oavsett regering, om än med olika hastighet och iver. Den ökade ojämlikheten visar sig på flera sätt: 1. Den totala ojämlikheten i det svenska samhället ökar snabbt mätt med ginikoefficienten, ett mått på jämlikheten i ett samhälle. Ginikoefficienten rör sig mellan 0 och 1, där 0 motsvarar total jämlikhet och 1 total ojämlikhet. Under lång tid låg ginikoefficienten för Sverige på runt 0,2. I dag ligger den närmare 0,3. Massarbetslösheten, urgröpningen av de sociala trygghetssystemen, i kombination med stora skattesänkningar till topp-procenten i samhället, har skapat en hävstång för ojämlikhet. 2. Hastigheten i den accelererande ojämlikheten saknar dessutom motstycke. OECD rapporterade 2014 att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat snabbast sedan 1990-talet. Från vår topposition 5

som det mest jämlika landet har vi nu halkat efter våra nordiska grannländer och länder som Österrike, Tjeckien, och Slovenien. Många av de problem vi ser i dag, såsom sjunkande skolresultat, är delvis resultatet av denna ökande ojämlikhet. 3. Utvecklingen är densamma i relationen mellan arbete och kapital. Löntagarna får allt mindre och kapitalägare allt mer av vinsten. På 1960- och 1970-talet utgjorde bruttovinsten i Sverige ungefär en fjärdedel av de samlade inkomsterna, medan den del som gick till löntagarna var omkring tre fjärdedelar. Sedan mitten av 1990-talet går i stället en tredjedel av inkomsterna till kapitalägarna löntagarna får hålla till godo med två tredjedelar. Löntagarna avstår därmed varje år mellan 200 och 400 miljarder till kapitalägarna, jämfört med det tidiga 1980-talet. Trots den ökade vinstandelen ökar inte investeringskvoten. Den minskar! Vinsterna gör med andra allt mindre nytta. Ovanpå allt detta har skattebasen dessutom flyttats från kapitalägare till löntagare, genom att skatterna på kapital sänkts kraftigt. En allt större andel av välfärden betalas av löntagarnas arbetsinkomster och konsumtion. Kapitalägarna bidrar allt mindre. 4. Fattigdomen att leva på en inkomst under 60 procent av medianinkomsten har återuppstått i Sverige. SCB sammanfattar läget: Inget annat EU-land kan visa upp en lika stor andel hushåll med en god materiell och ekonomisk standard som Sverige. Men samtidigt ökar andelen av befolkningen som befinner sig i risk för fattigdom i Sverige mellan åren 2008 och 2013. Totalt sett har fattiga hushåll ökat från cirka 5 procent 1990 till cirka 12 procent 2012. Bland sjuka och arbetslösa tvingas i dag var tredje leva i fattigdom. 2003 klassades drygt 9 procent i denna grupp som fattiga. Vidare har barnfattigdomen ökat lavinartat. 230 000 barn i Sverige 12 procent lever under svåra ekonomiska omständigheter. Det är ett enormt moraliskt, politiskt och socialt misslyckande att barn växer upp med sämre livschanser för att deras föräldrar är fattiga. Det är ett kraftigt underkännande av de senaste decenniernas politik. Argumenten från höger mot jämlikhet har ofta handlat om tillväxt. Är tillväxten bara stor nog gynnas alla i samhället, brukar det heta. Denna ideologiska utgångspunkt kallas Trickle down -teorin eller nedsippringsteoremet och går ut på att även om det mesta av välståndet går till de rikaste hushållen kommer detta att sippra nedåt till alla. Men denna teori har nu avvisats av både IMF och tankesmedjan OECD, två aktörer som allt som oftast står till höger. OECD visar i sin rapport, How is life (2014) att jämlik fördelning är viktigare för ett samhälles välmående än ekonomisk tillväxt. En jämnare spridning av inkomster gynnar den ekonomiska utvecklingen i högre grad, eftersom såväl löner som inkomster av kapital har en avtagande marginalnytta. Enligt OECD har Sverige till och med missat 7 procents tillväxt på grund av den växande ojämlikheten. Ojämlikheten gör oss alltså kollektivt fattigare. De kommande decenniernas politik måste präglas av fördelningspolitik förenat med en politik för full sysselsättning och socialpolitik. Mycket talar för att det är arbetarrörelsen med Socialdemokraterna i spetsen som måste formulera en sådan politik och bygga opinion för den. Utöver egen politik för jämlikhet bör Socialdemokraterna verka för att regeringen tillsätter en jämlikhetskommission med uppdrag att visa hur Sverige kan vända utvecklingen. Kommissionen ska arbeta fram ett mått på den ekonomiska jämlikheten och ge förslag på ett jämlikhetsmål som ska införas i statsbudgeten vid sidan om dagens ekonomiska ramverk. Vi är övertygade om att ökad jämlikhet måste vara en del av en framtid där arbetarrörelsens värderingar stärks och blir verklighet. 6

Vi yrkar därför att 1. Socialdemokraterna verkar för att Sveriges regering tillsätter en statlig jämlikhetskommission med uppgift att ta fram en politik och nya mål för ett jämlikt Sverige Stockholm 2016-08-07 FastighetsSossen Motionen antagen av SEKO-sossens styrelse 20160804 Fackliga utskottet ställer sig bakom motionen, den 8 augusti 2016 Motionen handlar om att inrätta en statlig jämlikhetskommission vars syfte är att ta fram ny politik och nya mål för ett jämlikt Sverige. Motionärerna har rätt i sin analys om att ojämlikheten har ökat och att den gamla borgerliga regeringens politik har ytterligare spätt på ojämlikheten i Sverige. Det finns redan början till sådant arbete, bland annat har Stockholms stad påbörjat arbetet med att öka jämlikheten och Gabriel Wikström har inlett arbetet med Jämlikhetskommission för vård. Men det finns ett behov av att inleda ett sådant arbete när det gäller alla politikområden. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motionen som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: Kommunal Stockholms läns socialdemokratiska förening Polstjärnans socialdemokratiska förening Fackliga utskottet Arbetsvillkoret i A-kassan bör sänkas till 40 timmars arbete i månaden alternativt ett genomsnitt på 40 timmar under en längre sammanhållen period. Idag krävs det 80 timmar arbete i sex månader under en tolv månaders period alternativ 480 timmars totalt arbetande timmar under en sammanhängande period på sex månader under de senaste tolv månaderna för att uppnå arbetsvillkoret. Det är allt för högt. Att det krävs arbete på minst halvtid gör att en stor del av dem som arbetar deltid har svårt att kvalificera sig till A-kassan. En eller flera vabb- eller sjukdagar kan dessutom innebära att en individ som jobbar just halvtid hamnar precis under strecket och inte kan tillgodoräkna sig månaden. Det är inte rimligt att människor som är med och betalar skatt till försäkringen inte har möjlighet att få något från den eftersom arbetsvillkoret är så högt satt. Att sänka arbetsvillkoret skulle göra att fler skulle ha möjlighet att kvalificera sig till A-kassan. Det är angeläget att fler personer inkluderas av a-kassan. Idag har endast 40 procent av de arbetslösa ersättning från A-kassan vilket är en allt för låg andel. Att sänka arbetsvillkoret skulle motivera fler att gå med i en 7

A-kassa och berättiga fler att få ersättning därifrån Med stöd av ovanstående yrkas att 1. arbetsvillkoret i a-kassan sänks till 40 timmars arbete i månaden alternativt 40 timmar arbete under en längre sammanhängande period av sex månader. Kommunal Stockholms läns socialdemokratiska förening Polstjärnans socialdemokratiska förening, 2016-08-05 Fackliga utskottet ställer sig bakom motionen, den 8 augusti 2016 Det finns fortfarande stora problem för många människor att få heltidsanställning. Många hankar sig fram med timanställningar, detta är vanligast i kvinnodominerade yrken. Visserligen är det allt fler kommuner som inför heltidsanställningar men för övrigt är det vanligt att arbeta deltid. Deltidsanställningarna medför, precis som motionärerna anför, att många har svårt att kvalificera sig till A-kassan. Men vi kan råda bot på problemet med att minska arbetsvillkoret enligt motionens förslag så att fler kan kvalificera sig. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motionen som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: Kommunal Stockholms läns socialdemokratiska förening Polstjärnans socialdemokratiska förening Fackliga utskottet Idag är antalet dagar med ersättning från A-kassan begränsade till 75 dagar om man är arbetslös på deltid. För heltidsarbetslöshet är ersättningsperioden i A-kassan däremot 300 dagar. Följderna av denna begränsning är orimlig och direkt kontraproduktiv. Det leder till att människor tvingas tacka nej till jobb och att fler utsätts för ekonomiskt lidande och fattigdom. När de 75-dagarna är förbrukade blir man som deltidsarbetslös utförsäkrad vilket resulterar i att man inte längre får någon arbetslöshetsersättning. Andra deltidsarbetslösa väljer istället att tacka nej till arbetspass eller tjänster på deltid för att dagarna räcker längre som heltidsarbetslös. De har inte råd att jobba deltid och inte få någon ersättning för deltidsarbetslösheten och tjänar ekonomisk på att vara heltidsarbetslösa istället. Detta leder till att människor hamnar allt längre från arbetsmarknaden. Konsekvenserna av begränsningsregeln är direkt kontraproduktiv och behöver därför tas bort 8

Med stöd av ovanstående yrkas att 1. Socialdemokraterna ska verka för att deltidsbegränsningsregeln i A-kassan ska tas bort. Kommunal Stockholms läns socialdemokratiska förening Polstjärnans socialdemokratiska förening, 2016-08-05 Fackliga utskottet ställer sig bakom motionen, den 8 augusti 2016 Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm, KSF I april 2008 införde den borgerliga Alliansen en begränsningsregel inom A-kassan, vilket innebär att man bara kan få deltidsersättning i 75 dagar, istället för de vanliga 300. Enligt Alliansen syftade begränsningsregeln till att fler skulle få heltidsjobb. De menade att arbetsgivare i större utsträckning kommer att erbjuda heltidsjobb, om inte möjligheten till deltidsutfyllnad finns. Detta är dock en omöjlig ekvation, eftersom heltidsjobb saknas inom kultursektorn. Det är en arbetsmarknad som skiljer sig väsentligt från övrig arbetsmarknad, då endast tillfälliga uppdrag erbjuds. Korttids/deltidsanställda känner sig tvingade att tacka nej till arbete för att inte riskera att stämplas ut vid 75 dagar. Regeln är alltså kontraproduktiv - den skulle uppmuntra till arbete, men istället ledde den till det motsatta, nämligen att den uppmuntrar till heltidsarbetslöshet. En annan effekt är att 75-dagarsregelns omräkningssystem för ersättning kan leda till lönedumpning. Om en arbetslös tar ett uppdrag med ett för högt arvode, räknas den veckan som heltidsarbetad, men en del av arvodet spiller över på nästa vecka. Trots att man då är heltidsarbetslös räknas man som deltidsarbetande och de 75 dagarna räknas ned mot en hotande utförsäkring. För att slippa den effekten måste man alltså begära lägre ersättning än man erbjudits. Allt frilansande leder till att luckor uppstår mellan deltidsjobben. Tidigare har det gått att fylla ut den tiden med stämplingsdagar. Den möjligheten är borta med den så kallade 75-dagarsregeln. På något sätt måste även kulturarbetare kunna överleva på sitt konstnärliga arbete. De tillfälliga arbetsgivarna betalar inte för luckorna som uppstår mellan jobben. Lyckas frilansare fylla ut delar av luckorna med s.k. brödjobb inom andra branscher, slår den här regeln till även mot de jobben. En viktig princip måste vara att det alltid ska löna sig att arbeta, oavsett om det handlar om korta eller varaktiga anställningar, vilket det inte gör idag. Vi yrkar att 1. 75-dagarsregeln för deltidsarbetslösa i A-kassan avskaffas. 9

Tanto-Zinken s-förening I april 2008 införde den borgerliga Alliansen en begränsningsregel inom A-kassan, vilket innebär att man bara kan få deltidsersättning i 75 dagar, istället för de vanliga 300. Enligt Alliansen syftade begränsningsregeln till att fler skulle få heltidsjobb. De menade att arbetsgivare i större utsträckning kommer att erbjuda heltidsjobb, om inte möjligheten till deltidsutfyllnad finns. Detta är dock en omöjlig ekvation, eftersom heltidsjobb saknas inom kultursektorn. Det är en arbetsmarknad som skiljer sig väsentligt från övrig arbetsmarknad, då endast tillfälliga uppdrag erbjuds. Korttids/deltidsanställda känner sig tvingade att tacka nej till arbete för att inte riskera att stämplas ut vid 75 dagar. Regeln är alltså kontraproduktiv - den skulle uppmuntra till arbete, men istället ledde den till det motsatta, nämligen att den uppmuntrar till heltidsarbetslöshet. En annan effekt är att 75-dagarsregelns omräkningssystem för ersättning kan leda till lönedumpning. Om en arbetslös tar ett uppdrag med ett för högt arvode, räknas den veckan som heltidsarbetad, men en del av arvodet spiller över på nästa vecka. Trots att man då är heltidsarbetslös räknas man som deltidsarbetande och de 75 dagarna räknas ned mot en hotande utförsäkring. För att slippa den effekten måste man alltså begära lägre ersättning än man erbjudits. Allt frilansande leder till att luckor uppstår mellan deltidsjobben. Tidigare har det gått att fylla ut den tiden med stämplingsdagar. Den möjligheten är borta med den så kallade 75-dagarsregeln. På något sätt måste även kulturarbetare kunna överleva på sitt konstnärliga arbete. De tillfälliga arbetsgivarna betalar inte för luckorna som uppstår mellan jobben. Lyckas frilansare fylla ut delar av luckorna med s.k. brödjobb inom andra branscher, slår den här regeln till även mot de jobben. En viktig princip måste vara att det alltid ska löna sig att arbeta, oavsett om det handlar om korta eller varaktiga anställningar, vilket det inte gör idag. Vi yrkar att 1. 75-dagarsregeln för deltidsarbetslösa i A-kassan avskaffas. 2. Stockholms partidistrikt antar motionen som sin egen Behandlad, antagen och insänd av Tanto-Zinkens Socialdemokratiska förenings styrelse 2016-08-10 10

Handels förbundskontors S-förening Fackliga utskottet Arbetslöshetsförsäkringen är idag utformad på sådant sätt att deltidsarbetslösa riskerar komma i kläm. I vissa fall tvingas människor för sin försörjning rent av att säga upp sig för att stämpla på heltid istället. Att denna ordning inte är rimlig säger sig självt. Regelverket måste därför snarast ändras så att deltidsarbetslösa inte missgynnas. Vi föreslår att 1. Socialdemokraterna ska verka för att arbetslöshetsförsäkringens regelverk ändras så att deltidsarbetslösa inte missgynnas. Det ska alltid löna sig att jobba deltid och stämpla på deltid framför att stämpla på heltid. Handels förbundskontors S-förening Fackliga utskottet ställer sig bakom motionen, 8 augusti 2016 De ändringar i arbetslöshetsförsäkringen som den borgerliga regeringen införde skulle öka antalet sysselsatta i Sverige. En del av arbetslinjen var att minska antalet dagar en deltidsarbetslös kunde stämpla. Det var en märklig reform i arbetslinjens Sverige, fler fick inte arbete och fler fick inte heltidsarbete. Däremot misstänkliggjordes de arbetslösa som fuskare och Arbetslöshetsförsäkringen betraktades inte som en övergångslösning för den som gick från ett jobb till ett annat Att deltidsstämpla har aldrig varit ett sätt att dryga ut inkomsten, regelverket för den har varit tydliga. För att kunna erhålla ersättning på deltid krävs att man är arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Den s-ledda regeringen har tagit tag i detta och föreslår nu att öka antalet dagar till det dubbla. Men det räcker inte, arbetet måste fortskrida så att den som är deltidsarbetslös kan stämpla lika länge som den är heltidsarbetslös. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motion C3 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 2. anta motion C4 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 3. anta motion C5 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 4. anta motion C6 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: 11

Ängby s-förening Kärnan i välfärdssamhället är satt under mycket stark press för närvarande. Både ökningen av antalet äldre och det stora antalet nyanlända medför ökade krav. Socialtjänsten, inklusive äldreomsorgen, förskolan, skolan, sjukvården och polisen har kvalitetsproblem i verksamheterna och tuffa villkor för personalen. Nu har vi inte bara stafettläkare, stafettsjuksköterskor utan också stafettsocionomer. Personal erbjuds att mot högre lön bli anställda i bemanningsföretag. Företagen som äger bemanningsföretagen tar mycket betalt och får goda vinster, allt betalas av kommuner och landsting/regioner. Vi kan alla läsa om sjuksköterskebristen, bristen på barnmorskor och den hårt ansträngda socialtjänsten och socialsekreterare som söker sig till andra yrken. Inte sällan handlar det om kvinnor som arbetar inom socialtjänsten, äldreomsorgen och sjukvården. Offentlig sektor måste bli en bättre arbetsgivare. Framför allt handlar det om att erbjuda personalen en god löneutveckling och bra arbetsvillkor. De som drabbas mest är patienter och klienter p.g.a. dålig kontinuitet, vilket påpekats av Inspektionen av vård och omsorg. En indikation på problemen är att omkring 600 000 personer har en privats sjukförsäkring. På senare tid har dessa ökat med tio procent per år. Polisen ska förebygga brott, skapa relationer och samarbeta med civilsamhället och andra myndigheter, bevaka landets gränser och angripa gängkriminalitet och ökat våld. Inte minst drabbas personer som bor i utsatta områden av att polisen inte är närvarande och kommer till rätta med kriminaliteten. Många företagare och vanliga medborgare i hårt belastade områden av gängkriminalitet lider. Man ber om hjälp i utsatta områden och har gjort det ett antal gånger, till det kommer vittnesmål om blåljuspersonals och kvinnors utsatthet. Liknande insatser som gjordes under flera år i Södertäljeområdet behöver fullföljas och genomföras på fler ställen. Polisen har svårt att rekrytera och behålla sin personal. Personalen måste erbjudas löneutveckling och bättre villkor. Nu krävs tydliga och långsiktiga prioriteringar som bygger på att merparten av personalen inom välfärdens kärna är anställda, inhyrd personal ska endast förekomma i undantagsfall. Ökade statliga medel behövs för både löneökningar och fler tjänster, bra arbetsvillkor är en förutsättning för att nämnda personalgrupper ska stanna i sina yrken och göra ett bra arbete. I satsningen bör ingå fler personal som kan avlasta läkare, sjuksköterskor, socialsekreterare, lärare, poliser m.m. så de kan fokusera på det som de utbildats för att utföra. Ungdomar väljer i dag andra yrkesområden, att ändra den bilden kräver omedelbara krafttag för att höja attraktiviteten. På 1960-80-talen när offentlig sektor byggdes ut var offentlig sektor populär som arbetsgivare bland unga människor. Antalet äldreboenden har minskat med 32.000 de tio senaste åren samtidigt som antalet äldre ökar. Ca 140 000, de flesta kvinnor, i hela landet har gått ned i arbetstid för att sköta sina äldre mammor. Aldrig har så många äldre nekats plats på äldreboenden i Stockholm. Både hemtjänsten och särskilda boenden behöver ingå i satsningen som vi förordar. Samtidigt måste givetvis statsfinanserna skötas. Statens budgetkris i början av 90-talet lever fortfarande i minnet hos många. Om statsfinanserna inte sköts kommer vi i framtiden se fler privata skolor och privata sjukförsäkringar, låsta bostadsområden, fler privata äldreboenden, ytterligare sociala problem i utsatta områden. Rika klarar sig alltid om statsfinanserna försämras. Dåliga statsfinanser medför större orättvisor. Vår bedömning är att det behövs ökade ekonomiska resurser i form av ökade skatter för att välfärdens kärna ska fungera, annars måste det offentliga åtagandet begränsas. 12

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi att 1. regeringen genomför kraftfulla långsiktiga resursförstärkningar på både verksamheter och personal som svarar för kärnan i välfärdssamhället och 2. att regeringen, kommuner och landsting/regioner skyndsamt beslutar att personal i kärnverksamheterna endast i undantagsfall får vara korttidsanställda 3. Stockholms arbetarekommun antar motionen och skickar den vidare till partikongressen 2017 4. partikongressen antar motionen Ängby socialdemokratiska förening Motionen antagen genom styrelsebeslut 1 augusti De kommande tio åren kommer en av våra största samhällsutmaningar vara att klara rekryteringen av kompetent personal till den svenska välfärden. Över en halv miljon nya medarbetare kommer att behöva rekryteras. Det handlar om långsiktiga strategier för att höja attraktiviteten inom de yrken som välfärden behöver rekrytera till. Det handlar om såväl löner och villkor som karriärmöjligheter. Men också förbättrad arbetsmiljö och goda förutsättningar för att göra ett gott jobb och därmed också kunna erbjuda medborgarna en välfärd av hög kvalitet. Utöver den stora utmaning som ligger i rekryteringsfrågan så är det dessutom så att när vi tittar på ohälsa och de starkt ökande sjuktalen så är det välfärdens medarbetare som toppar också den listan. Två av tre som sjukskrivs är kvinnor, medarbetare som arbetar inom kontaktyrken är starkt överrepresenterade. Det handlar om undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, läkare, socialsekreterare etc. Den vanligaste orsaken till sjukskrivning är psykiatriska diagnoser. T ex stress, ångest, depression, utmattningssyndrom. Diagnoser som om man inte lyckas förebygga dem också tyvärr inte sällan leder till långa sjukskrivningar med lång återhämtningstid och permanent nedsatt stresstolerans. Att arbeta med de viktiga jobb som finns i vår välfärd, att arbeta med och nära människor engagerar, särskilt om arbetet handlar om något som är viktigt för individen. Därför visar rapporter också att just välfärdens medarbetare i högre utsträckning upplever sina arbeten viktiga och meningsfulla. Det gör också att risken är större i just dessa yrken att man inte kan släppa tankarna på jobbet och drabbas av samvetsstress. Detta innebär såklart särskilda utmaningar för arbetstagarna men ställer också särskilda krav på arbetsgivarna. För att skapa långsiktiga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting har regeringen i höstbudgeten tillskjutit 10 miljarder kronor till kommunsektorn. Resurstillskottet är permanent. Välfärdsmiljarderna är ett av de största tillskotten till kommunerna sedan det generella statsbidraget infördes på mitten av 90-talet. Motionären träffar alltså mycket rätt när det gäller såväl analysen av behoven i den svenska välfärden som när det gäller behovet av långsiktiga resursförstärkningar. 13

Vad beträffar frågan om anställningsvillkor för välfärdens medarbetare går arbetet med heltid som norm vidare. Likaså kommer det bli mycket svårt att höja attraktiviteten i välfärdens yrken och konkurrera om kompetent personal om man inte erbjuder långsiktighet i anställningarna i form av tillsvidareanställningar. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motionen som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: Gröndal-Liljeholmens s-förening I Solna bor det drygt 74 000 personer. I Södertälje bor det ungefär 92 000 personer. I invånarantal är skillnaden 18000. Talar vi om kostnaderna för ekonomiskt bistånd är skillnaden betydligt större. För Solnas del talar vi om drygt 21,6 miljoner kronor förra året. För Södertäljes del är det drygt 208 miljoner kronor. Det är nästan tio gånger så mycket pengar. Ett annat sätt att beskriva samma sak är att säga att det ekonomiskt bistånd i Solna kostar 295 kronor per invånare medan det i Södertälje kostar 2279 kronor per invånare. Exemplet är förstås tillspetsat. Det är två kommuner med mycket olika förutsättningar. För intresset skull kan nämnas att motsvarande siffra för Stockholm stad är 1000 kronor. Samtidigt är det just det som är poängen. Kostnaderna för ekonomiskt bistånd är en stor kommunal utgift, särskilt för de kommuner där arbetslösheten är hög eller som tagit stort ansvar för flyktingmottagande. Den förra regeringens försämringar i a-kassan ledde till att kommunerna, genom det ekonomiska biståndet, fått ta ett större ekonomiskt ansvar för arbetslösheten i Sverige. Frågan är om det är så lyckat. Behov av ekonomiskt bistånd beror till stor del på arbetslöshet, oftast på grund av att man saknar arbetslöshetsersättning. Det ekonomiska biståndet bekostas av kommunalskatten, och därmed utan progressiv fördelningsprofil. Dessutom är det här en utgift som är avsevärt mycket högre i kommuner där inkomsterna är lägre och arbetslösheten högre. En annan väg att gå är att flytta ekonomiskt bistånd, så att det blir en statlig utgift istället för en kommunal. Det bör finnas flera fördelningspolitiska fördelar med detta, varav de två huvudsakliga är: - Rika kommuner är med och betalar för den här stora utgiften i socioekonomiskt mer utsatta kommuner. - Det kan bekostas genom progressiva statliga skatter istället för kommunala platta skatter. Det är dock viktigt att en sådan förändring som ovan beskrivits genomförs utan att kommunerna fråntas det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. 14

Vi föreslår att 1. Stockholms arbetarekommun verkar för att ekonomiskt bistånd blir en statlig utgift, på det sätt som är lämpligt. 2. motionen skickas till Socialdemokraternas partikongress 2017. Antagen på medlemsmöte i Gröndal-Liljeholmens S-förening 20/6 2016 Motionären pekar på ett problem med kostnaderna för ekonomiskt bistånd och hur olika konsekvenserna är i olika kommuner. Motionären har rätt i sin analys om att de förändringar som gjordes i regelverket för A-kassan har orsakat en förskjutning av ansvaret från A-kassorna till kommunen. Dock tror kommunstyrelsen inte att den vägen som motionären påpekar, att förstatliga ekonomiskt bistånd, är den rätta vägen att gå. Dels ingriper förslaget i det kommunala självstyret, dels är den kommunala skatteutjämningen redan mycket kritiserad. Ibland även av oss socialdemokrater. Kommunstyrelsen anser att det är en bättre metod att istället förbättra A-kassan och på det sättet skjuta tillbaka de kostnaderna som har uppstått efter den borgerliga regeringens härjningar. Det är ett betydligt bättre sätt att sänka inträdeskraven till A-kassan och förbättra A-kassan när det gäller deltidsarbetslösa. Taket i ersättningarna har redan höjts vilket innebär att fler får en ersättning som kan betraktas som skälig ersättning när man behöver få en övergångslösning mellan jobben. Motionerna som handlar om förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli bifallna. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. avslå motionen Beslut: Unga S-kvinnor Rebella Den socialdemokratiska familjepolitiken har under lång tid varit inriktad på att möjliggöra för ett brett deltagande på arbetsmarknaden oavsett könsidentitet. Genom välfärdspolitiken, med reformer som föräldraförsäkring, allmän förskola och barnbidrag, har socialdemokratin i Sverige sökt sudda ut motsättningen mellan att skaffa barn och arbeta, en motsättning som annars är väl kännbar (för kvinnor) i andra europeiska länder. Socialdemokratins målmedvetna politik för en tvåförsörjarmodell har resulterat i att vi idag har den högsta förvärvsfrekvensen bland kvinnor. Men det faktum att män och kvinnor värderas olika i ett patriarkalt samhälle speglas i vår arbetsmarknad. Det största problemet ligger i att vi efter Finland har Västeuropas mest könssegregerade arbetsmarknad. Detta har gett upphov till de verkligt stora strukturella orättvisorna när det kommer till kvinnor och 15

mäns arbetsliv, löneutveckling och därmed livsmöjligheter. Kvinnodominerade yrken i offentlig sektor får systematiskt lägre betalt än manligt dominerade yrken. Det är också vanligare med deltidsarbete, visstidskontrakt och delade turer. Vi kan inte nöja oss med en välfärd som avlastar kvinnor i det privata, eller snarare flyttar kvinnor från det privata till det offentliga, utan vi måste i grunden förändra det system som säger att kvinnor ska göra si, och män ska göra så. Den reform som skulle ha störst effekt i den riktningen är en individualiserad föräldraförsäkring. Föräldraförsäkringens stora baksida är nämligen att den reproducerar den könssegregerade arbetsmarknaden och cementerar de ojämställda lönerna. Sverige har en exceptionellt generös föräldraförsäkring, vilket är bra, men det innebär samtidigt att det uppstår väldigt stora skillnader mellan de som tar ut respektive inte tar ut föräldraledighet i arbetsgivarens ögon. Föräldraförsäkringen omfattar idag 16 månader. I dagsläget tar kvinnor ut 75 % av föräldraledigheten, män 25 %. När könsskillnaden i frånvaro vid familjebildning blir så påtaglig får männen en tydlig konkurrensfördel. Det blir rationellt för arbetsgivare att anställa och premiera män. Vid en översikt av män och kvinnors löneutveckling är det tydligt att den följer varandra framtill ungefär 30 års ålder, då många skaffar barn. Då avstannar kvinnors löner, medan männens fortsätter att stiga uppåt. Denna diskriminering är strukturell och drabbar även kvinnor som aldrig ens väljer att skaffa barn. Uttaget av föräldraledighet påverkar också uttaget av VAB-dagar, där det är tydligt att den som tar ut ledigheten tenderar att VAB:a mer än sin partner. Ojämställdheten i familjeansvar blir på så vis genomgående för hela barnets uppväxt, vilket ytterligare spär på diskrimineringseffekter på arbetsmarknaden. Detta har visat sig stärka kvinnors tendens att välja yrken utan en stegrande karriärutveckling. Det är inte hela förklaringen till varför kvinnor arbetar inom offentlig sektor, men det är en starkt bidragande faktor. Inom kvinnodominerade yrken är föräldraledighet, VAB:ande och deltid normaliserat - yrket formas efter en kvinnoroll med ett stort familjeansvar. Resten av arbetsmarknaden är istället formad efter män som hitintills inte har behövt ta ansvar för hem och barn. För de kvinnor som vill konkurrera på lika villkor återstår marknadslösningar som RUT-tjänster som avlastar henne från hennes uppgifter i hemmet. Det är inte en ordning en socialdemokrat kan sympatisera med. Istället behöver vi reformer som utgår ifrån att familjelivet ska vara jämställt, inte reformer som bara gör att ansvaret ska skyfflas runt mellan kvinnor i olika samhällsklasser. I sin nuvarande form har vi alltså en föräldraförsäkring som var menad att möjliggöra jämställdhet på arbetsmarknaden, men som lika mycket bidrar till det motsatta. Det betyder att om vi vill fortsätta värna en generös föräldraförsäkring som uppmuntrar till familjebildning kombinerat med arbete, behöver vi samtidigt eliminera dess oönskade effekter. Detta gör vi enkelt genom att dela föräldraförsäkringen rakt av mellan föräldrarna. Kvotering av föräldraledigheten är den enda reform som haft reell effekt på männens uttag. Men en månad hit eller dit duger inte det krävs en individualisering. Hela arbetarrörelsen, parti såväl som fackföreningsrörelse, står redan bakom denna avgörande reform för ett jämställt familjeliv och en jämställd arbetsmarknad. Nu krävs det att Socialdemokraterna i regeringsställning går från ord till handling och snarast genomför en individualiserad föräldraförsäkring. 16

Därför yrkar jag att 1. Socialdemokraterna individualiserar föräldraförsäkringen senast 2020 2. Stockholms arbetarekommun tar motionen som sin egen och skickar den vidare till den socialdemokratiska partikongressen 2017 Motion antagen som Unga S-kvinnor Rebellas egen den 1 juni 2016 Att skaffa barn är stort. Det är omtumlande, omvälvande och innebär en helt ny bit i livspusslet. Föräldraförsäkringen kom till 1974. Då gjorde den tidens politiker något väldigt modigt. De införde en helt ny försäkring för att samhället skulle möjliggöra för föräldrar både kvinnor och män att kombinera arbetsliv och familjeliv. Trots det tar alltjämt mammor ut 90 procent av all föräldraledighet för barn under två år. Nu har den över 40 år på nacken. Vill vi att föräldraförsäkringen ska fortsätta vara en viktig försäkring för både individen och samhället så måste vi våga låta den förändras. Familjer kan se ut på en mängd olika sätt men när föräldraförsäkringen utformades var det fortfarande utifrån idén om en kärnfamilj med två sammanboende. I dag växer vart femte barn upp i en annan typ av familjekonstellation. Självklart har det skett förändringar längs vägen. Försäkringen har utökats, ersättningsnivåer har justerats och månader har reserverats för vardera föräldern. Men faktum kvarstår: det samhälle vi lever i idag, och tanken om vilket samhälle vi vill leva i imorgon, har förändrats snabbare än försäkringen. Den omfattar inte bara några år när barnen är små. De flesta använder den till barnet är 12 år och en del ännu längre den berör alltså både en stor del av barnens liv och av föräldrarnas yrkesverksamma liv. Med det i åtanke är det ännu viktigare att den fungerar med vårt liv och arbetsliv i dag och i morgon. Det svenska socialförsäkringssystemet bygger i grunden på individuella försäkringar som ska verka stödjande för individer under vissa delar och skeenden i livet. Att den är just individuell och generell är principiellt viktigt för oss socialdemokrater. Det är viktigt för människors frihet, jämlikheten och möjligheten att arbeta. Föräldraförsäkringen är den enda socialförsäkring som frångår principen om det individuella. Som ett feministiskt parti bör socialdemokraterna aktivt verka för ett jämnt uttag av föräldrapenningen. Regeringen har tillsatt en utredning för att se över hela föräldraförsäkringen. Målet är att före mandatperiodens slut komma med förslag till en uppdaterad föräldraförsäkring anpassad till ett modernt arbetsliv och ett modernt och jämställt familjeliv. Det är första gången på tio år som en större översyn görs och kanske första gången någonsin det görs med en så här bred ansats. Nu är det också dags att ta steget mot att fullt ut individualisera också föräldraförsäkringen. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motionen som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: 17

Handels-sossen Fackliga utskottet Vi ser en trend i samhället med en ökad sjuknärvaro, många arbetar trots sjukdom, vilket medför att man utsätter sina kollegor för smittorisk och inkomstbortfall. Från borgerligt håll har man länge diskuterat införandet av en andra karensdag vilket vi anser skulle öka sjuknärvaron ytterligare. Vi anser därför att vi borde gå åt andra hållet. Vi yrkar att 1. verka för att avskaffa karensdagen. Fackliga utskottet ställer sig bakom motionen, den 8 augusti 2016 Motionären föreslår att Socialdemokraterna ska verka för att karensdagen i sjukförsäkringen tas bort. På en del arbetsplatser har karensdagen och det löneavdraget löntagaren får gjort att man kan prata om sjuknärvaro istället för sjukfrånvaro. Många fortsätter att gå till jobbet trots sjukdom, många gånger förvärras dessutom tillståndet och kan då leda till en långtidssjukskrivning. Att lita på människan istället för ha misstro ligger i den socialistiska andan. Går vi långt tillbaka i tiden fick arbetaren som var hemma på grund av sjukdom ingen ersättning alls. Detta utvecklades till tre dagars karenstid som i sin tur gått vidare till en dags karens. Det finns två synsätt på karensen. Den ena är att den sjukskrivna som ej producerar ska få inkomst och den andra är att karensen gör att sjuknärvaron ökar på arbetsplatserna. Att de som inte mår bra som befinner sig på arbetsplatsen är aldrig bra. Den personen kommer bli sämre och sämre och i många fall smitta sina kollegor. Att ta bort karensdagen ger arbetstagare minskad tröskel att stanna hemma vid sjukdom för att vila upp sig. Andra problem som stöts på bland arbetsplatserna är tyvärr att alla arbetsgivare inte aktivt arbetar i förebyggande syfte för att minska sjukskrivningarna för en bättre arbetsmiljö. Detta skulle kunna öppna upp ögonen för fler arbetsgivare att arbeta med dessa frågor. I de fall det förekommer att personer sjukskriver sig utan att faktiskt vara sjuk så kan arbetsgivare redan idag begära sjukintyg från dag ett och därmed finns ett riktat verktyg för att hantera detta. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motionen som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: 18

Vällingby s-kvinnor Ett hållbart och rättvist pensionssystem är en central del av den generella välfärden. En grundläggande förutsättning för höga pensioner är ett pensionssystem som är stabilt såväl ekonomiskt som politiskt. Därför kom socialdemokraterna tillsammans med de fyra borgerliga partierna under 90-talet överens om framtidens pensionssystem. Det nya pensionssystemet innebar många förändringar. I det gamla ATP-systemet behövde man ha jobbat i minst trettio år för att få full ATP-poäng och sedan beräknades pensionen utifrån de femton bästa åren. Det nya systemet innebär försämringar för många, eftersom man nu räknar på all intjänad pension under alla yrkesverksamma år. Det beräkningssättet gör det sämre för människor som inte har arbetat full tid under hela livet. Det drabbar då bl.a. kvinnor som kanske varit hemma med barn och även arbetat på deltid. En annan grupp som därigenom fått det sämre med det nya systemet är människor som inte bott i Sverige så länge och hunnit jobba ihop sin pension, och även sjukpensionärer och långtidsarbetslösa. Vi måste hitta en lösning för att skapa ett rättvisare pensionssystem i framtiden. En av förutsättningarna för att pensionärer ska ha det bra är att man inte behöver oroa sig för sin ekonomi. Självklart har man då rätt att kräva att man får ut tillräckligt med pension för att kunna leva ett drägligt liv. Vällingby S-kvinnor yrkar att Socialdemokraterna verkar för att 1. se över dagens pensionssystem så att kvinnor och män får en pension som man kan leva på utan att hamna under existensminimum 2. motionen sänds vidare till Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Vällingby S-kvinnor Vällingby 2016-08-08 Hässelby Villastads s-förening Medborgarlön vore en relevant lösning på problemet att många pensionärer inte får en pension som de kan leva på. Det är en skam för ett rikt land som Sverige att 100 000-tals pensionärer inte kan leva ett drägligt liv. Efter ett helt liv i underbetalda yrken. De flesta är kvinnor. En medborgarlön skulle därför både vara en rättvise- och jämställdhets åtgärd. 19

Jag skissar en sådan medborgarlön på detta sätt Pensionen har jag räknat fram med följande delar. 1. Pensionären ska kunna betala en anständig hyra Förslagsvis 5000 kr 2. Pensionären ska tillförsäkras en riklig och näringsrik kost Förslagsvis 3 000 kr 3. En tredje del ska tillförsäkra pensionären möjligheter att köpa kläder efter behov, resor, TV, telefon, internet samt hemförsäkring och övrigt En skattefri medborgarlön till alla blir Förslagsvis 4000 kr. 12 000 kr/månad För gifta, sambor och andra samlevnadsformer ska utgå endast ett belopp för hyra. På plussidan uppnår man att inga bostadsbidrag behöver finnas för pensionärer. Orättvisan mellan män och kvinnor upphör. Kvinnorna skulle kunna leva ett pensionärsliv utan att behöva söka samhällets stöd för ett drägligt pensionärsliv. De som vill förse sig med en bättre ekonomiska standard får själva komplettera med egna pensionsförsäkringar. Tjänstepensionerna ska vara kvar och som nu skötas genom fackliga förhandlingar. Medborgarlönen ska räknas upp årligen med hälften av föregående års löneökningar Eftersom medborgarlönen ska vara skattefri. Medborgarlönen ska heller inte räknas in som underlag för beskattning när övriga inkomster beskattas. Till övriga inkomster räknar jag i första hand privata pensioner och tjänstepensioner. Dessa ska beskattas. Finansieringen ska som nu ske genom avgifter inom arbetsgivaravgiften som idag är 10,21 % av den samlade lönesumman samt egenavgiften om 8 %. Jag föreslår att 1. partikongressen beslutar uppdra åt partistyrelsen att tillsätta en utredning med syfte att införa medborgarlön för pensionärer. Motionär: Donald Monvall Hässelby Villastad Hässelby Villastads socialdemokratiska förening har beslutat att anta motionen som sin egen. 20

Levin, Anna Maj Sellin, Anne Backe Sabel, Agneta Antalet fattigpensionärer ökar. Hälften av alla kvinnliga pensionärer är beroende av garantipension och bostadstillägg. Detta trots att de varit yrkesarbetande. 150 000 kvinnor i Sverige har en pension under EU:s relativa fattigdomsgräns på 11 500 kr netto per månad, totalt är det 225 000 personer. Nu har var tionde pensionär en pension under EU: fattigdomsgräns. Dessutom har ytterligare en halv miljon äldre bara den låga garantipensionen trots att många av dem har arbetat hela livet. 80 % av dessa är kvinnor. Anledningen till att det är relativt tyst om detta är att många skäms. Konsekvenserna för folkhälsan för de äldre är stor. Bevisen uttrycker sig tydligast i olika livslängd. Utrymmet för nödvändiga utgifter är starkt begränsat och guldkant saknas för vissa helt. Alltså sådant som vi i vårt välfärdsland betraktar som basbehov. Den orättvisa beskattningen och avvecklingen av pensionärsrabatterna ökar antalet. Vi måste se till att pensionärerna kommer upp till minst EU:s relativa fattigdoms gräns. Vi kan inte ha ett pensionssystem som gör att många pensionärer inte har råd med ens det nödvändigaste. Grunden för denna rätt föreslår vi vara densamma som för rätten till garantipension. Beräknad kostnad för detta är 4,5 miljarder per år. Vi föreslår att detta finansieras genom avveckling av ränteavdragen. Vi tycker även som PRO att en omfördelning av arvsvinsterna i pensionssystemet bör ske. Vi yrkar att: 1. det sker en översyn av pensionssystemet i syfte att se till att pensionärerna har inkomster på minst EU:s relativa fattigdomsgräns Anna Maj Levin, Anne Sellin, Agneta Backe Sabel Norra Hammarbyhamnens socialdemokratiska förening Antalet fattigpensionärer ökar. Hälften av alla kvinnliga pensionärer är beroende av garantipension och bostadstillägg. Detta trots att de varit yrkesarbetande. 150 000 kvinnor i Sverige har en pension under EU:s relativa fattigdomsgräns på 11 500 kr netto per månad, totalt är det 225 000 personer. Nu har var tionde pensionär en pension under EU:s fattigdomsgräns. Dessutom har ytterligare en halv miljon äldre bara den låga garantipensionen trots att många av dem har arbetat hela livet. 80 % av dessa är kvinnor. Anledningen till att det är relativt tyst om detta är att många skäms. Konsekvenserna för folkhälsan för de äldre är stor. Bevisen uttrycker sig tydligast i olika livslängd. Utrymmet för nödvändiga utgifter är 21

starkt begränsat och guldkant saknas för vissa helt. Alltså sådant som vi i vårt välfärdsland betraktar som basbehov. Den orättvisa beskattningen och avvecklingen av pensionärsrabatterna ökar antalet. Vi kan inte ha ett pensionssystem som gör att många pensionärer inte har råd med ens det nödvändigaste. Vi yrkar att: 1. det sker en översyn av pensionssystemet i syfte att uppmärksamma och förbättra de pensioner som är lägst Motion antagen av Norra Hammarbyhamnens socialdemokratiska förening Precis som uttrycks inledningsvis i en av motionerna är ett hållbart och rättvist pensionssystem en grundläggande del av den generella välfärden. Men också att det då är ett pensionssystem som är stabilt såväl ekonomiskt som politiskt. Ett pensionssystem som inte skjuter skulder på framtida generationer och premierar arbete. Orsakerna till att vi genom en bred politisk överenskommelse i Sverige införde ett nytt pensionssystem på 90-talet var flera, dels att det blev uppenbart att vårt dåvarande system ATP-system var alldeles för kostsamt men också att antalet pensionärer i förhållande till yrkesarbetande förväntades bli fler och att pensionssystemet behövde anpassas utifrån detta för att också säkra bärkraftiga pensioner för framtida generationer. Övergången från förmånsbestämda pensioner till premiebestämda pensioner skulle egentligen inte ha medfört några dramatiska förändringar om inte medellivslängden hade ökat så mycket som den har gjort. Om 1995 års förutsättningar med återstående medellivslängd hade kvarstått, skulle kommunalaren fått cirka 67 procent av slutlönen i pension och industriarbetaren fått cirka 71 procent. Kommunalarens pension hade blivit som tidigare och industriarbetarens hade blivit bättre (källa LOs pensionsrapport 2016) Huvudorsaken till att vi i dag inte når upp till de 65-70 procent av slutlönen som var målet när det nya pensionssystemet infördes är att vi lever allt längre sedan 1994 har medellivslängden ökat med 2,4 år i stället för som prognostiserat 1,0 år. Medellivslängden fortsätter att öka i hög takt med 3,5 timmar per dygn alltså ca 4 dagar varje månad. Vilket naturligtvis är mycket glädjande. Samtidigt är det inte möjligt att avgiftsvägen kompensera för detta; för det första skulle det ta en betydande del av löneutrymmet och för det andra skulle full effekt nås först om ungefär 40 år. Detta tas politiskt naturligtvis på största allvar och om man inte agerar inom kort tappar vi ytterligare 2-2,5 år med urholkade pensioner, något som blir främst kännbart för dem med lägst inkomster och de som har sjukersättning. För att löpande följa utvecklingen i pensionssystemet arbetar en grupp bestående av ledamöter från de 6 partier som står bakom pensionsöverenskommelsen. Detta för att snabbt kunna ta nödvändiga initiativ. Pensionsgruppen kommer inom ramen för sitt uppdrag att fortsätta underhålla pensionssystemet och värna pensionsöverenskommelsen. 2014 slöts en omfattande överenskommelse mellan partierna om att se över flera viktiga delar i vårt pensionssystem. Till dessa delar har också lagts till en stor översyn av de ojämställda pensionerna, med 22

9 ingående delprojekt. Några delar är redan genomförda och alla kommer att genomföras till någon del under mandatperioden. Följande delar ingår i dag i överenskommelsen: 1. Översyn av beräkningsregler för en aktuellare och jämnare utveckling av inkomstpensionerna (genomfört) 2. Översyn av AP-fondernas struktur och placeringsregler (lagt på is) 3. Premiepensionsöversyn (utredning klar 26/9-2016) 4. Ett längre arbetsliv (avsiktsförklaring sluten med parterna, arbete med planering pågår) 5. Jämställda pensioner (DS klar i juni 2016, arbete med eventuella förslag pågår) Delprojekt jämställda pensioner: Delad pensionsrätt, Deltidens betydelse för pensionen, Överföring av premiepensionsrätt, Pensionsrätt för studier och barnår, Tjänstepensionerna, Grundskyddet och Efterlevandeskyddet. Det bakomliggande skälet till det nya projektet jämställda pensioner är att skillnaderna i pension mellan kvinnor och män är stora. Det allmänna pensionssystemet är i sig könsneutralt och skillnaderna har därför sin orsak i faktorer utanför pensionssystemet. Det fanns sådana skillnader även när pensionsreformen beslutades för 20 år sedan men inte mycket har förändrats i arbetslivet sedan dess och skillnaderna kommer därför bestå under mycket lång tid - även om arbetsliv och könsmönster skulle förändras i morgon. Även om orsaken ligger utanför det allmänna pensionssystemet så är det ett faktum att skillnaderna i pensionsinkomst mellan kvinnor och män skiljer sig påtagligt och också kommer att göra det under lång tid framöver. Dessutom är skillnaderna i pension mellan könen större än löneskillnaderna. Det allmänna pensionssystemet kan inte ses isolerat från omvärlden och systemet har också konstruerats utifrån vissa antaganden om t.ex. beteenden och andra trygghetssystem. En mycket stor andel av de sämst ställda pensionärerna är kvinnor. Bland de som uppbär enbart garantipension är hela 80% kvinnor. Resultatet såhär långt i projektet ger vid handen att en större översyn av grundskyddet och hur det ska se ut i framtiden behöver genomföras. Det pågår alltså redan en översyn av stora delar av pensionssystemet och specifikt med det mål som motionärerna eftersträvar. Mot den bakgrunden behöver inga nya initiativ tas utan det pågående arbetet bör få fortgå. Däremot är det inte styrelsens mening att det i dagsläget bör tillsättas en utredning med syfte att i stället införa en medborgarlön för pensionärer. Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår representantskapet besluta att 1. anta motion C11 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 2. avslå motion C12 3. anta motion C13 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 4. anta motion C14 som sin egen och sända den till partikongressen 2017 Beslut: 23