ME D D E L A N D E Å t g ä rder mot mark f ö r s u r n i n g och för ett uthålligt bru k a n d e av skogsmark e n

ME D D E L A N D E 4 2001 Å t g ä rder mot mark f ö r s u r n i n g och för ett uthålligt bru k a n d e av skogsmark e n

Skogsstyrelsen augusti 2001 Projektledare Hans Wickström, SKS Projektgrupp Hans Wickström, SKS Elisabet Rex, SKS Hillevi Eriksson, SKS Göran Örlander, SKS Layout Barbro Fransson Papper brilliant copy Tryck JV, Jönköping Upplaga 1 000 ex ISSN 1100-0295 BEST NR 1551 Skogsstyrelsens förlag 551 83 Jönköping

Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken

Innehållsförteckning Förord...1 Sammanfattning...2 Bakgrund...4 Åtgärdsprogram mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken...5 Sammanfattning...5 Åtgärdsbehov...7 Mål...8 Övergripande mål...8 Delmål...8 Förslag till åtgärder...8 Åtgärder inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning...8 Näringskompensation för biomassauttag...12 Anpassad skogsskötsel...13 Planering...14 Lagstiftning...15 Praktisk verksamhet...15 Uppföljning...15 Information...15 Genomförande...16 Kostnadsplan...17 Arbetsplan...18 Nulägesbeskrivning...25 Politiska mål och riktlinjer...25 Markförsurningens orsaker och effekter...26 Vad är markförsurning?...26 Vad orsakar markförsurning?...26 Effekter i vatten...28 Effekter på biologisk mångfald på land...28 Effekter på trädens produktion och vitalitet...28 Naturlig återhämtning av mark och vatten...28 Effekter av kvävenedfallet...29 Åtgärder mot försurningens effekter...29 Utsläppsbegränsningar...29 Kalkning av sjöar och vattendrag...30 Tillförsel av buffrande ämnen och näringsämnen till skogsmark...30 Samordnade åtgärder med ytvattenkalkning...33 Anpassad skogsskötsel...34 Skogsstyrelsens försöksverksamhet...35 Effektuppföljningen...36 Resultat från effektuppföljningen...37 Bilaga 1 Sammanfattningar av remissvaren...1 Sändlista...1

Korta sammanfattningar av inkomna yttranden...3 1) ArtDatabanken...3 4) Energimyndigheten...3 7) Göteborgs universitet, inst. f geovetenskaper...4 10) IVL...4 12) Jordägareförbundet...5 15) Borås kommun...5 17) Helsingborgs stad...5 18) Hässleholms kommun...5 21) Ljungby kommun...5 22) Marks kommun...5 25) Tanums kommun...6 26) Uddevalla kommun...6 27) Växjö kommun...6 29) KSLA...6 30) KTH inst. f anläggning och miljö...7 32) LRF/Skogsägarna...7 34) Lunds Universitet Inst. f växtekologi...7 36) Länsstyrelsen i Jönköpings län (svar inkommit på eget initiativ juni 2001)...8 37) Länsstyrelsen i Kronobergs län...8 38) Länsstyrelsen i Västra Götaland...9 39) Länsstyrelsen i Skåne län...9 41) Länsstyrelsen i Halland...9 43) Mitthögskolan, Sundsvall...10 44) SNF...10 45) Naturvårdsverket...11 47) Renoma...11 49) Statens geotekniska institut (SGI)...12 50) SGU...12 51) Formas (f.d. SJFR)...12 52) SkogForsk...12 53) Skogsindustrierna...13 55) SVS SG...13 56) SVS VG...14 57) SVS FG...14 59) SVS ÖG...14 62) SSI...14 69) Svenska kalkföreningen...14 71) Svensk Energi (Kraftverksföreningen)...15 73) SLU Uppsala, Inst. f skoglig marklära...15 74) SLU Uppsala, Inst. f miljöanalys (IMA)...15 75) SLU Uppsala, Inst. f ekologi och miljövård...16 76) SLU Uppsala, Inst. f markvetenskap...16 78) SLU Umeå, inst. f skogsskötsel...16 81) Södra...17 85) WWF...17 86) FSL; forskningscentret for skov & landskab, Danmark...17 88) NISK, Norge...17 89) Direktoratet for naturforvaltning, Norge...18

Förord Skogsstyrelsen har under drygt 10 år bedrivit försöksverksamhet kring åtgärder mot markförsurning i skogsmark och presenterar härmed det tredje förslaget till åtgärdsprogram. Få frågor i skogsbruket har debatterats så flitigt under 1990-talet. Många forskare, skogs- och miljöintresserade med flera har engagerat sig och många har haft synpunkter på Skogsstyrelsens förslag till åtgärder. När vi utformat det nya åtgärdsprogrammet har vi försökt att värdera och väga in de argument som framförts i denna debatt. Vår ambition har varit att se problematiken med markförsurning och näringsobalanser i ett helhetsperspektiv där hänsyn tas både till skogspolitikens miljöoch produktionsmål samt till andra i detta sammanhang relevanta samhälls- och miljömål. Under de år som försöksverksamheten bedrivits har betydande kunskap kommit fram. För att samla ihop den kunskap som har betydelse för utformningen av åtgärdsprogrammet framtogs nio underlagsrapporter innan programmet skrevs. Vi vill gärna tacka författarna för ett förtjänstfullt arbete vid utformningen av dessa rapporter som varit av stort värde för Skogsstyrelsen. Vi vill också tacka Skogsstyrelsens referensgrupp för kalkning och vitalisering samt alla de som svarat på vår remiss. Förslaget skickades till nästan 90 instanser. Vi har fått många svar och ett flertal synpunkter har beaktats. Jämfört med tidigare åtgärdsprogram som föreslagits av Skogsstyrelsen är detta mindre i arealomfattning och fokuserar tydligare på kvaliteten i avrinnande vatten, samt på frågor om näringsobalanser i skogsmark. Om åtgärdsprogrammet genomförs kommer det att ha stor betydelse för att uppnå de nationella miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag och Levande skogar. Vidare har programmet betydelse för möjligheterna att nyttja skogsbränsle på ett uthålligt sätt. Därigenom kan fossila bränslen ersättas och programmet bidrar på så vis till att uppnå målet Begränsad klimatpåverkan. Jönköping den 20 augusti 2001 Göran Örlander Enhetschef Hans Wickström Projektledare 1

Sammanfattning Föreliggande meddelande utgör Skogsstyrelsens förslag till åtgärdsprogram mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken. Skogsstyrelsen har på uppdrag av regeringen bedrivit försöksverksamhet kring åtgärder mot markförsurning sedan 1989. År 1997 presenterade Skogsstyrelsen ett förslag till åtgärdsprogram för kalkning och vitalisering av skogsmark. En miljökonsekvensbeskrivning över förslaget togs fram år 1999 varpå en revidering påbörjades. För att få ett bättre beslutsunderlag lät Skogsstyrelsen ta fram nio rapporter som behandlar olika aspekter av markförsurnings- och åtgärdsproblematiken. Stor vikt har även lagts vid de nationella miljökvalitetsmålen och den nationella planen för kalkning av sjöar och vattendrag. Meddelandet är uppdelat i tre delar. I den första delen formuleras Skogsstyrelsens förslag till åtgärder och i den andra delen, nulägesbeskrivningen, presenteras förutsättningarna för programmets utformande, såsom de politiska mål och riktlinjer som berör verksamheten och dess utformning, dagens samlade kunskapsläge vad gäller markförsurning, dess effekter, möjligheter till återhämtning samt tänkbara åtgärder. I den sista delen återfinns korta sammanfattningar av remissinstansernas yttranden. Åtgärdsprogrammet medger en återställning av den buffrande förmågan på den mest försurade skogsmarken, främst i södra och sydvästra Sverige. Skogsstyrelsen föreslår att tillförsel av aska och kalk sker inom avrinningsområden där den naturliga återhämtningen bedöms vara långsam och otillräcklig samt där utlakningen av giftigt aluminium från skogsmarken är skadlig för vattenekosystemet. Enligt Skogsstyrelsens bedömningar handlar det om mellan 200 000 och 350 000 ha skogsmark som kan komma ifråga för sådana åtgärder. Skogsstyrelsen anser att en treårig fas med forskning och metodutveckling är både nödvändig och tillräcklig för att få fram robusta kriterier för urval av lämpliga respektive olämpliga områden samt verktyg för planering och samordning, till exempel med ytvattenkalkningen. Skogsstyrelsen föreslår vidare att forskning och metodutveckling kring anpassningar av skogsskötseln inom försurningsdrabbade områden startas och att rekommendationer utvecklas under denna treåriga förberedelsefas. Den påföljande operativa delen av åtgärdsprogrammet, då merparten av de praktiska spridningarna kommer genomföras, bedöms ta omkring 10 år. Kostnaden för den treåriga förberedelsefasen uppskattas till drygt 90 miljoner kronor medan kostnaden för den operativa fasen uppskattas till mellan 430 och 750 miljoner kronor för hela tioårsperioden. Skogsstyrelsen föreslår att staten står för dessa kostnader. Sjö- och vattendragskalkningen kostar omkring 210 miljoner kronor per år och finansieras idag till omkring 93 % av staten och i övrigt framförallt av enskilda kommuner. Åtgärdsprogrammet syftar också till att förbättra förutsättningarna för ett uthålligt brukande av skogsmarken i samband med uttag av skogsbränsle. Skogsstyrelsen ser positivt på användning av skogsbränsle men bedömer att åtgärder i form av uppföljning och rådgivning bör sättas in för att påskynda och stimulera den utveckling som rör näringskompensation för biomassauttag och avbarrning. Kostnaden som rör själva näringskompensationen förväntas liksom tidigare hanteras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Däremot föreslår Skogsstyrelsen att uppföljning och rådgivning påbörjas inom ramen för åtgärdsprogrammet och därmed får en statlig finansiering. Åtgärdsprogrammet medverkar direkt till uppfyllandet av de nationella miljökvali- 2

tetsmålen Bara naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag och Levande skogar. Programmet bidrar också till att stärka uthålligheten i skogsbränsleproduktionen och därmed, via skogsbränslenas ersättning av fossila bränslen, till att uppfylla miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan. 3

Bakgrund I början av 1980-talet inledde Naturvårdsverket ett forsknings- och utvecklingsarbete kring skogsmarkskalkning i syfte att pröva olika åtgärder för att motverka försurningens effekter på skog, mark, i grundvatten samt på flora och fauna. År 1989 uppdrog dåvarande Miljö- och energidepartementet åt Skogsstyrelsen att under en treårig försöksperiod planera och utveckla beredskap för kalknings- och vitaliseringsinsatser i skogsmark. Försöksperioden har därefter förlängts med ett år i taget. Skogsstyrelsen har således bedrivit försöksverksamhet kring åtgärder mot markförsurning under drygt tio år. År 1997 presenterade Skogsstyrelsen ett förslag till åtgärdsprogram för kalkning och vitalisering av skogsmark. En miljökonsekvensbeskrivning över förslaget togs fram år 1999. Samma år gav regeringen Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna i uppdrag att beskriva hur ett kalknings- och vitaliseringsprogram för mark och vatten i sydvästra Sverige bör utformas. Uppdraget redovisades som en del i Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000-2009. Under år 2000 påbörjade Skogsstyrelsen en revidering av 1997 års förslag till åtgärdsprogram mot bakgrund av miljökonsekvensbeskrivningen, remissvar på miljökonsekvensbeskrivningen, arbetet med samordning med ytvattenkalkning och de nationella miljökvalitetsmålen. För att få ett - bättre beslutsunderlag för revideringen initierade Skogsstyrelsen en bred sammanställning av kunskapsläget. Ett trettiotal forskare har i detta arbete varit engagerade i att ta fram nio rapporter som behandlar olika aspekter av markförsurnings- och åtgärdsproblematiken (Skogsstyrelsen, Rapporterna 2001/11a-i (publiceras hösten 2001)). Under arbetet med revideringen har diskussioner förts med Skogsstyrelsens referensgrupp för kalkning och vitalisering. 4

Åtgärdsprogram mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken Sammanfattning En försurning av den sydsvenska skogsmarken har skett under de senaste decennierna och den har resulterat i ett sjunkande ph och minskande förråd av baskatjoner. Vattnet som rinner ut ur skogsmarken är i många fall så surt att det påverkar den biologiska mångfalden i vattenekosystemet mycket kraftigt. På många marker i sydvästra Sverige kommer denna försurningseffekt att bestå, sannolikt upp emot 100 år, även om nedfallet av försurande ämnen radikalt minskar. Skogsstyrelsen bedömer att åtgärder bör sättas in i sydvästra Sverige för att påskynda återhämtningen av sådana marker. Skogsstyrelsen ser positivt på användning av skogsbränsle. Skörd av skogsbiomassa kan dock leda till att näringsuttag från skogsmarken överstiger vad som är långsiktigt hållbart. Enligt Skogsstyrelsen bör, askåterföring eller annan näringskompensation alltid ske i samband med GROT-uttag 1, i synnerhet i försurade områden. Denna verksamhet förväntas hanteras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Utvecklingen med askåterföring har inte kommit igång på ett tillfredsställande vis. Skogsstyrelsen bedömer att åtgärder i form av uppföljning och rådgivning bör sättas in för att påskynda och stimulera denna process. 1 Regelverk och rekommendationer finns i föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen (SKSFS 1998:5) samt i Skogsstyrelsens Meddelande 2/2001 Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling. 5

Tabell 1. Konsekvensbedömning. De nationella miljökvalitetsmålen skall enligt riksdagen vara uppnådda inom 20-25 år. Nedanstående tabell sammanfattar konsekvenser för skogsmarkens vattenkvalitet (egentligen kvaliteten på avrinnande vatten) och näringsbalans om inga åtgärder genomförs, respektive om Skogsstyrelsens förslag till åtgärdsprogram genomförs. Skogsmarkens Vattenkvalitet om 20-25 år Skogsmarkens Näringsbalans Inga åtgärder vidtas Cirka 200 000-350 000 ha skogsmark 2 i sydvästra Sverige fortsätter att tillföra försurat vatten till sjöar och vattendrag. Behov av ytvattenkalkning kvarstår i dessa områden. Inga åtgärder vidtas Tiotusentals hektar skogsmark per år får långsiktigt negativa näringsbalanser eftersom näringskompensation inte sker i tillräcklig omfattning. Behov föreligger på cirka 40 000-50 000 ha/år 2. Idag sker kompensation på 2 000-4 000 ha/år 3. Åtgärdsprogram genomförs: - Tillförsel av näringsämnen - Skogsskötselrådgivning. Merparten av skogsmarken har påbörjat en återhämtning. Förutsättningar finns för att behovet av ytvattenkalkning kan upphöra 4. Åtgärdsprogram genomförs: - Uppföljning - Rådgivning Merparten av skogsmarken kommer långsiktigt att ha uthålliga näringsbalanser. Skogsstyrelsen föreslår att åtgärdsprogrammet startar snarast. Förslaget innebär en förberedelsefas (kallas F-fasen) på tre år och en påföljande åtgärdsfas (kallas Å-fasen) på omkring tio år. Mot bakgrund av det omfattande arbete som hittills är gjort, bland annat. inom Skogsstyrelsens försöksverksamhet och andra forskningsprogram, bedömer Skogsstyrelsen att en treårig förberedelsefas är nödvändig och tillräcklig för att kunna göra en tillfredsställande utredning av de frågeställningar som behöver analyseras närmare. En relativt omfattande praktisk verksamhet kommer dessutom att bedrivas under F-fasen för att utveckla verktyg för det praktiska genomförandet. En utvärdering av arbetet kommer fortlöpande att göras under F-fasen. Denna utvärdering skall vara klar och utmynna i en detaljerad plan för Å- fasens genomförande vid en kontrollstation efter F-fasens slut, tre år efter programmets start. Utvärderingen och planeringen skall utföras på ett sådant sätt 2 Angivna arealer är uppskattningar. De kommer att preciseras under åtgärdsprogrammets förberedelsefas. Se fotnoterna 17 på sidan 11 (ang. vattenkvalitet) respektive 19 på sidan 12 (ang. näringsbalans) för förklaringar av uppskattningarna. 3 Uppskattning inom ramen för Utvärdering av skogspolitiken 2001, SUS 2001 (arbetsmaterial, Skogsstyrelsen). 4 Det finns områden som är kraftigt försurade men som av olika skäl bör undantas från åtgärder, där kommer försurningseffekterna att bestå. 6

att en övergång till Å-fasen möjliggörs utan dröjsmål. Arbetet kommer ledas av en projektgrupp med hjälp av en styr- respektive referensgrupp vilka även kommer att delta i utvärderingen. Skogsstyrelsen bedömer att kostnaden för F- fasens tre år kommer att uppgå till drygt 90 miljoner kr och att den påföljande Å-fasen totalt kommer att uppgå till mellan 430 och 750 miljoner kronor under en tioårs period. Eftersom arealen som är i behov av åtgärder är uppskattad kan kostnaden för Å-fasen behöva revideras under/efter F-fasen. I en arbetsplan presenteras arbetsmoment och målsättningar för F- respektive Å-fasen. Effektuppföljningen föreslås fortgå under hela den en period som åtgärderna förväntas ha effekt, det vill säga under flera decennier. Skogsstyrelsen föreslår att staten finansierar 100 % av den verksamhet som rör tillförsel av näringsämnen inom områden som bedöms ha en långsam och otillräcklig återhämtning, liksom dithörande forskning, metodutveckling, planering, uppföljning och information. Näringskompensation som sker mot bakgrund av Skogsstyrelsens riktlinjer avseende skogsbränsleuttag förutsätts även fortsättningsvis finansieras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Detta gäller även inom områden med långsam och otillräcklig återhämtning. Däremot föreslås uppföljning och rådgivning bekostas av staten. Sjö- och vattendragskalkningen kostar omkring 210 miljoner kronor per år och finansieras idag till omkring 93 % av staten och i övrigt framförallt av enskilda kommuner. Enligt Naturvårdsverket skall sjöar och vattendrag med riksintressen erhålla 100 % statsbidrag. Bidragsprocenten håller för närvarande på att ses över. Bortåt hälften av anslaget går idag till objekt som får fullt statsbidrag. De utgör omkring 15 % av det totala antalet kalkningsobjekt. Åtgärdsbehov Markförsurningen har ökat under senare decennier, framförallt i sydvästra Sverige. ph samt förrådet av utbytbara baskatjoner i mineraljorden har minskat. Halten oorganiskt aluminium i mark- och avrinningsvatten har ökat. Detta har lett till negativa effekter på den biologiska mångfalden i vatten. Orsaken till markförsurningen är i första hand svavelnedfallet men även uttag av biomassa från skogsmarken och en förändrad markanvändning har haft betydelse. Tack vare omfattande utsläppsbegränsningar kommer stora delar av skogsmarken sannolikt att återhämta sig. Emellertid kommer en långsam och ofullständig återhämtning av försurade skogsmarker i vissa fall innebära fortsatta negativa effekter på mångfalden i vatten inom överskådlig tid (upp emot 100 år) på grund av ett fortsatt läckage av oorganiskt aluminium och vätejoner. Skogsstyrelsens förslag förutsätter att multieffect, multi-pollutant -protokollet förverkligas. Skogsstyrelsen anser att marker som kommer att ha en långsam och ofullständig naturlig återhämtning är angelägna att åtgärda och att de framförallt är belägna i sydvästra Sverige. Skörd och uttag av biomassa från skogen kan i vissa fall medföra att förlusten av mineralnäringsämnen överskrider det totala tillskottet via vittring och deposition. Detta leder sannolikt till att förrådet av växttillgänglig mineralnäring minskar. På lång sikt kan denna minskning av näringsämnen leda till att biologiska system påverkas. Detta kan, direkt eller indirekt, resultera i negativa effekter på den biologiska mångfalden samt på trädens produktion och vitalitet. Skogsstyrelsen har utkommit med regelverk och rekommendationer för att motverka denna risk. Bland annat skriver Skogsstyrelsen att näringskompensation med aska bör ske i samband med GROT-uttag, att detta gäller i hela landet, att detta är särskilt angeläget i starkt försurade områden samt att det kan vara positivt att avbarra GROT innan bortförsel. Denna utveckling har dock inte 7

kommit igång på ett tillfredsställande vis. Skogsstyrelsen anser att jämvikt skall råda mellan tillskott och förlust av mineralnäringsämnen i skogsmarken och att åtgärder i form av uppföljning och rådgivning bör vidtas för att detta skall tillgodoses på ett tillfredsställande vis. Förändringar på biologisk mångfald på land som uppkommit på grund av försurning är troligen små jämfört med de effekter som intensifierat skogsbruk, ändrad markanvändning och eutrofiering har medfört. Det mesta tyder även på att markförsurningen hittills inte har påverkat trädens produktionsförmåga eller vitalitet på något avgörande vis. När det gäller effekter på lång sikt är kunskapsunderlaget dåligt. Skogsstyrelsen anser att det på kort sikt inte föreligger något överhängande behov av åtgärder på grund av försurningsrelaterade skador på den terrestra biologiska mångfalden eller på trädens produktion eller vitalitet. Mål Övergripande mål Skogsmarkens närings- och syra/bas-status skall medge en bevarad biologisk mångfald i skogslandskapets skogs- och vattenekosystem samt en uthållig virkesproduktion. Delmål 1. Skogsmarkens läckage av aluminium och vätejoner till yt- och grundvatten skall långsiktigt minska till nivåer som inte ger upphov till skador på den biologiska mångfalden i vattenekosystemet. 2. Det skall långsiktigt råda jämvikt mellan det totala tillskottet och den totala förlusten av mineralnäringsämnen i skogsmark. Förslag till åtgärder Den viktigaste åtgärden för att motverka försurningsproblemen är att begränsa utsläppen av försurande ämnen. Kalkning av sjöar och vattendrag sker sedan början av 80-talet. Dessa åtgärder ligger dock inte inom ramen för Skogsstyrelsens verksamhetsområde. I föreliggande program diskuteras enbart åtgärder på skogsmark, det vill säga tillförsel av buffrande ämnen och näringsämnen samt anpassningar av skogsskötsel. Det är däremot viktigt att alla motåtgärder ses utifrån ett helhetsperspektiv så att det sker en samverkan mellan de olika insatserna, något som är särskilt angeläget vad gäller tillförsel av buffrande ämnen på mark och i vatten. De åtgärder som Skogsstyrelsen föreslår finns formulerade i kursiv stil. I arbetsplanen utvecklas åtgärderna. Åtgärder inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning Tillförsel av buffrande ämnen och näringsämnen på skogsmark Skogsstyrelsen bedömer att åtgärder på skoglig fastmark bör sättas in i områden som riskerar att förbli försurade och som inte kommer att återhämtas inom 20-25 år. Åtgärden bör vara tillförsel av buffrande ämnen och näringsämnen (i första hand aska och kalk), med syfte att påskynda och förstärka återhämtningen. Skogsstyrelsen bedömer att dessa områden i allmänhet är belägna i sydvästra Sverige där man har en hög svaveldeposition och antropogent försurad skogsmark. Om biomassauttagen är stora inom området motverkas återhämtningen. Skogsstyrelsen bedömer att planering av åtgärder på fastmark genom tillförsel av aska eller kalk bör ske avrinningsområdesvis då avrinningsvattnet ger en helhetsbild av försurningssituationen i avrinningsområdet. Oorganiskt aluminium 8

och vätejoner i avrinningsvattnet bör vara avgörande målparametrar för åtgärder. Skogsstyrelsen föreslår att man under F- fasen utvecklar modellverktyg som skall användas för att identifiera avrinningsområden som är i behov av åtgärder på grund av en otillfredsställande återhämtning samt att man utvecklar kriterier för oacceptabelt höga aluminium- och vätejonhalter. Samordning av mark- och vattenåtgärder Åtgärder på fastmark bör planeras efter försurningssituationen i ytvattnen och med hänsyn till ytvattenkalkningens verksamhet för att komplettera och effektivisera denna. Samordning möjliggör en kombination av långsiktiga effekter där utlakningen av oorganiskt alumi nium minskas från fastmarkens mineraljord samtidigt som vattenkvaliteten upprätthålls på kort sikt genom behandling av ytvatten. Där så är lämpligt kan fastmarksåtgärder exempelvis kompletteras med kalkning av lämpliga utströmningsområden och fuktiga partier nära bäckar. På detta vis kan en snabbare avveckling av ytvattenkalkning ske. Fastmarksåtgärder möjliggör även en återhämtning av mindre sjöar och vattendrag och vatten som konventionell ytvattenkalkning inte når. Tillförsel av näringsämnen inom identifierade avrinningsområden bör också ske i samverkan med de aktörer som bedriver näringskompensation i syfte att kompensera för biomassauttag. EU s nya ramdirektiv för vatten skall beaktas. För att få ett så bra och samlat grepp om försurningsproblemen som möjligt, både vad gäller mark och vatten, måste samråd ske mellan samtliga berörda myndigheter och aktörer, det vill säga Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser, Naturvårdsverket, länsstyrelser, kommuner och andra relevanta aktörer. Skogsstyrelsen anser att någon av dessa bör inneha huvudansvaret. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utreder och utvecklar formerna för samordning med ytvattenkalkning och med verksamhet som rör näringskompensation för biomassauttag. Val av produkt och dos Vid åtgärder på fastmark bör tillförda näringsämnen ha en allsidig sammansättning samt ha en god kalkverkan. Huvudmetoden är att tillföra en blandning av aska och kalk (2+2 ton). Även andra produkter med lämplig näringsämnessammansättning och kvalitet kan bli aktuella. Aska som används skall i första hand härröra från förbränning av skogsbränslen. Askan skall behandlas så att den löses upp långsamt. I Skogsstyrelsens Meddelande 2/2001 redogörs för de riktlinjer som gäller beträffande askans kvalitet, till exempel avseende maximalt innehåll av tungmetaller samt askans stabilitet. Kalkprodukter som används skall i första hand komma från karbonatkalksten och/eller dolomitsten samt ha en kornstorleksfördelning som medger en långsam upplösning. Målsättningen är att askan och kalken inom något till några årtionden åstadkommer ett minskat läckage av aluminium till yt- och grundvattnet. Med den föreslagna metoden har man kunnat konstatera positiva förändringar på mark- och markvattenkemin. Modellberäkningar visar att effekter kommer att uppnås i avrinningsvattnet efter något till några decennier. Det finns idag inte några försök som man har följt tillräckligt länge för att kunna bestyrka de önskade långtidseffekterna i avrinningsvattnet. Trots denna osäkerhet bedömer Skogsstyrelsen att tillförsel av aska och kalk i föreslagna doser innebär en meningsfull behandling med begränsade negativa bieffekter. Högre doser och mer lättlöslig aska och kalk skulle medföra snabbare effekter. Detta skulle dock innebära att risken för negativa effekter på flora och fauna samt på näringsutlakning ökar. Kalk kommer inte vara en bristvara. Skogsbränsleaska som lämpar sig för spridning på skogsmark kommer däremot att finnas i begränsade mängder. Det kommer vara viktigt att lämpliga askor bearbetas på rätt sätt och tillgängliggörs. Tillgången på sådana askor kommer att påverka omfattningen av arealer som är möjliga att behandla. Skogs- 9

styrelsen föreslår att man under F-fasen verkar för att lämpliga askprodukter utvecklas, att man utreder hur mycket lämplig aska som finns att tillgå, att man utreder vilka alternativ till aska som finns samt vilka konsekvenser användning av dessa skulle medföra. Enbart kalkprodukter bör användas om utströmningsområden eller andra fuktiga partier skall behandlas. Kalkprodukter som används ska tillföras i doser samt ha en kornstorleksfördelning som medger en långsam upplösning samtidigt som riskerna för negativa effekter på flora och fauna minimeras. Naturvårdsverket håller för närvarande på med att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning för kalkning av utströmningsområden. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för utströmningsområden som bör undvikas samt utvecklar kriterier för lämpliga doser och lämplig kornstorleksfördelning. Marker som bör undantas Skogsstyrelsen bedömer att tillförsel av aska eller kalk kan medföra en risk för negativa effekter på den terrestra biologiska mångfalden, och att denna risk skall beaktas vid planering av åtgärder. Risken för negativa effekter på flora och fauna är framförallt beroende av produktens dos, upplösningshastighet och kornstorleksfördelning. Ju lägre dos och upplösningshastighet samt ju större kornstorlek desto mindre är risken för negativa effekter. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för att identifiera fastmark där tillförsel av aska och kalk med föreslagna doser, upplösningshastighet och kornstorleksfördelning bör undvikas med hänsyn till den terrestra floran och faunan. Skogsstyrelsen bedömer att tillförsel av aska eller kalk kan medföra en ökad risk för nitratutlakning på marker med låga CN-kvoter (under cirka 25) och att denna risk skall beaktas vid planering av åtgärder. Risken för nitratutlakning är dessutom beroende av produktens dos och upplösningshastighet. Ju lägre dos och upplösningshastighet desto mindre är risken för nitratutlakning. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för att identifiera marker där risken för nitratutlakning är hög och där tillförsel av aska och kalk därför bör undvikas. Skogsstyrelsen bedömer att vissa områden är naturligt sura och att de därför inte skall åtgärdas. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för att identifiera marker där avrinningsvattnets surhet i första hand är av naturlig uppkomst och därför inte bör åtgärdas. Skogsstyrelsen bedömer att lösligheten av vissa metaller (till exempel kvicksilver, bly och koppar) kan öka något i markytan efter tillförsel av aska eller kalk, men att effekten är kortsiktig och att den inte nämnvärt påverkar halten av dessa metaller i avrinnande vatten. Kunskapen är dock bristfällig. Skogsstyrelsen föreslår att man under F- fasen förbättrar kunskapsunderlaget vad gäller metallers rörlighet (främst kvicksilver) i mark och vatten efter tillförsel av aska eller kalk. 10

Urvalskriterier Sammanfattning av urvalskriterier för åtgärder inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning Behov av åtgärder föreligger inom ett visst avrinningsområde 5 : om avrinningsvattnets koncentration av oorganiskt aluminium och vätejoner är oacceptabelt hög 6 och om den naturliga återhämtningen bedöms som otillräcklig 7. Ett visst avrinningsområde undantas från åtgärder: om surheten i avrinningsvattnet är av naturlig uppkomst eller om mark där aska eller kalk ej bör tillföras tillsammans utgör mer än X % 8 av marken inom avrinningsområdet. Hit räknas: mark där tillförsel av aska eller kalk kan leda till betydande negativa effekter på skogsekosystemets flora och fauna 9 mark med dokumenterat höga naturvärden som kan skadas 10 mark med hög risk för kväveläckage 11 mark där tillförsel av näringsämnen har en begränsad effekt 12 mark där tekniska, ekonomiska eller sociala faktorer omöjliggör spridning 14 hyggen 1516 utan täckande fältvegetation, såvida inte trädskikt har lämnats i samband med slutavverkning, till exempel en skärm skog 1516 som planeras slutavverkas inom den närmsta framtiden (inom cirka 5 år) Skogsstyrelsen uppskattar att den sammantagna arealen skogsmark som kan bli aktuell för åtgärder enligt ovan kan ligga mellan 200 000ha och 350 000ha 17. 5 Skogsstyrelsen föreslår att kriterier utvecklas för att bedöma lämplig storlek på avrinningsområden. 6 Skogsstyrelsen föreslår att kriterier för oacceptabelt hög halt av oorganiskt aluminium och vätejoner utvecklas under F-fasen, i samråd med Naturvårdsverket samt att utveckling av analysmetoder för aluminium sker. 7 Skogsstyrelsen bedömer att avrinningsområden som kommer att ha en otillräcklig återhämtning i första hand återfinns i områden där svaveldepositionen har varit hög, där den antropogena markförsurningen har nått djupt ned i mineraljorden samt där uttaget av biomassa från skogsmarken har varit stort. Sådana områden finner man främst i sydvästra Sverige. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar modellverktyg som skall användas för att identifiera sådana marker. 8 Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för uppskattning av den andel av tillrinningsområdet som måste behandlas för att åtgärden skall få avsedd effekt i vattenekosystemet. Denna andel kan troligen variera med hänsyn till skillnader i mark- och vattenfaktorer mellan olika avrinningsområden. 9 Kriterier utvecklas under F-fasen. Detta arbete samordnas bland annat med delmål 4 i miljö kvalitetsmålet Levande skogar som handlar om att ta fram ett åtgärdsprogram för hotade arter. 10 Bedöms i samråd mellan berörda myndigheter och andra relevanta aktörer. 11 Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för att identifiera marker där risken för nitratutlakning är hög och där tillförsel av aska och kalk därför bör undvikas. Detta kan till exempelgälla marker med låg CN-kvot, (under cirka 25). 12 Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar kriterier för att bedöma på vilka marker tillförsel av näringsämnen och buffrande ämnen har begränsad eller ingen effekt. Detta kan till exempel gälla marker med måttlig surhetsgrad eller mäktigt humustäcke. 14 Detta kan till exempel gälla odlingsmark, mark där varken mark- eller helikopterspridning är möjlig att utföra eller mark där markägare inte lämnar medgivande till spridning. 15 Vid planering av åtgärder skall man dock beakta att man kan återkomma till dessa marker vid ett senare tillfälle. 16 Om askor utvecklas som inte ger upphov till någon nämnvärd utlakning under hyggesfasen så kan de spridas i samband med slutavverkning eller på skogsmark där avverkning planeras. 17 Dessa arealer är uppskattade mot bakgrund av de urvalskriterier som diskuteras ovan. Marker med ph i C-horisonten som understiger 4,75, med en hög bonitet (övre 25-percentilen) samt en hög CN-kvot (>27) utgör omkring 2 % av den svenska skogsmarksarealen (enligt ståndortskarteringen, i Skogsstyrelsen Rapport 2001/11?, opubl.). Med denna areal som utgångspunkt har följande kriterier dessutom beaktats: C/N > 25 (arealen ökar), S-deposition > 8 kg/ha (arealen minskar). Härutöver skall beaktande ske av de arealer där ask- eller kalktillförsel inte bör ske. Sammanfattningsvis kan åtgärdsbehovet uppskattas till omkring 1-1,5 % av skogsmarksarealen (ca: 200 000-350 000 ha). En noggrann uppskattning av arealen föreslås tas fram under F-fasen. 11

Näringskompensation för biomassauttag Om bortförseln av näringsämnen från skogsmark långsiktigt är större än tillförseln, kan den förändring i markkemisk sammansättning som detta medför direkt eller indirekt ha en negativ inverkan på skogsmarkens biologiska system, inklusive markens produktionsförmåga. Vid stamvedsuttag och normal utlakning kompenseras oftast näringsförlusterna genom vittring och deposition. Ju större del av träden som skördas, desto större är risken att man får underskott i balansen. Om både stamved och GROT (grenar och toppar) tas ut (helträdsutnyttjande) leder detta sannolikt till en nettoförlust av näringsämnen på många marker. I vissa högproduktiva skogar (i synnerhet i södra Sverige) sker sannolikt en nettoförlust av baskatjoner vid uttag av enbart stamved. Behovet av näringskompensation kan utebli eller avta om skördenivån minskas. Skogsstyrelsen ser positivt på användning av skogsbränslen förutsatt att regelverk och rekommendationer för skogsbränsleuttag och näringskompensation 18 följs. Bränslen från den svenska skogen är förnybara, inhemska och bidrar minimalt till växthuseffekten och hithörande klimatpåverkan. Skogsstyrelsen skriver i regelverk och rekommendationer att näringskompensation med aska bör ske i samband med GROTuttag. Detta gäller i hela landet men är särskilt angeläget i starkt försurade områden, till exempel inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning. Verksamheten förväntas liksom tidigare hanteras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Man skriver även att avbarrning av GROT bör ske och att detta medför att uttaget av näringsämnen reduceras samt att behovet av näringskompensation därigenom 18 Regelverk och rekommendationer finns i föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen (SKSFS 1998:5) samt i Skogsstyrelsens Meddelande 2/2001 Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling. minskar. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utreder vilka konsekvenser olika former av avbarrning av GROT har för näringsbalans och utlakning av mineralnäringsämnen. Om GROT tas ut på högt kvävebelastade marker (låg CN-kvot, under cirka 25) innebär detta troligen att risken för nitratläckage minskar genom att kväve bortforslas samt genom att hyggesvegetationen får lättare att etablera sig. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utreder vilka konsekvenser GROT-uttag har för nitratutlakningen på kort och lång sikt. Trots det regelverk och de rekommendationer angående GROT-uttag och näringskompensation som kommit har åtgärder inte börjat genomföras i tillräcklig omfattning. Behov av näringskompensation föreligger på omkring 40 000-50 000 ha/år 19 varav cirka 10 000 ha ligger inom områden där näringskompensation är synnerligen angeläget. Totalt sker kompensation på endast 2 000-3 000 ha/år 20. Skogsstyrelsen anser därför att åtgärder bör vidtas för att påskynda denna process. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen tar fram och initierar ett uppföljningsprogram för GROT-uttag, avbarrning och kompensationsgödsling samt att information och rådgivning initieras. Skogsstyrelsen anser att behovet av åtgärder bör baseras på förlusten av mineralnäringsämnen via det totala uttaget av biomassa, inte enbart på den förlust som sker i samband med uttag av GROT 21. Skogsstyrelsen 19 Skogsstyrelsens senaste inventeringar pekar på att GROTuttagsarealen (i samband med slutavverkning) ligger på minst 40 000-50 000 ha. Ungefär lika mycket tas ut i Götaland och Svealand (cirka 20 000 ha i vardera landsdel) medan GROT-uttagsarealen i Södra och Norra Norrland ligger på några respektive något tusental hektar. Skogsstyrelsen bedömer att omkring 10 000 ha av arealen ligger inom områden där åtgärder är särskilt angelägna (sydvästra Sverige). Arealer där uttag av skogsbränsle sker i samband med röjning och gallring tillkommer. 20 Uppskattning inom ramen för Utvärdering av skogspolitiken 2001, SUS 2001 (arbetsmaterial, Skogsstyrelsen). 21 Skörd och uttag av biomassa från skogen kan i vissa fall medföra att förlusten av mineralnäringsämnen överskrider det totala 12

föreslår att man under F-fasen utvecklar modeller och metodik för att bedöma i vilka fall även stamvedsuttag bör medföra näringskompensation. Samverkan bör ske mellan aktiviteter som rör näringskompensation för biomassauttag samt åtgärder inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning. Denna frågeställning behandlas nedan under avsnitten Samordning av mark- och vattenåtgärder respektive Planering. Anpassad skogsskötsel Skogsskötseln kan påverka syra/bas- och näringsstatusen i marken på flera sätt, till exempel genom val av storlek på biomassauttag, trädslagsval, kvarlämnande av trädskikt i samband med slutavverkning (till exempel en skärmställning), val av markbehandlingsmetod, lämnande av kantzoner vid vattendrag med mera. Vissa åtgärder påverkar försurningssituationen i markytan medan andra kan resultera i förändringar i djupare markhorisonter och i avrinningsvatten. Vissa åtgärder kan ge resultat på kort sikt medan andra har mycket långa tidsperspektiv. De flesta åtgärderna inverkar på skogsproduktionen. Trädslagsval Trädslagsvalet har stor betydelse för den biologiska mångfalden i hela landskapet. Många arter är särskilt knutna till lövträd och lövskog. Skogsstyrelsen verkar för att lövskogsandelen skall öka i enlighet med gällande naturvårdsmål. Detta sker genom rådgivning och lagtillsyn av skogsvårdslagens paragraf om naturhänsyn, genom biotopskydd och naturvårdsavtal tillskottet via vittring och deposition vid enbart stamvedsuttag. Denna areal är svåruppskattad då resultat från modellberäkningar varierar. Kriterier för att identifiera sådana marker kommer att utarbetas under F-fasen. Tillsvidare bedömer Skogsstyrelsen att nettoförluster av mineralnäringsämnen i samband med stamvedsuttag i första hand är aktuellt på de allra bördigaste markerna i Götaland och Svealand. På merparten av dessa marker görs troligen GROT-uttag vilket innebär att merparten av dessa marker troligen ingår i den uppskattade GROT-uttagsarealen (se fotnot 19). samt genom inventeringar (till exempel nyckelbiotopsinventeringen). En ökad andel lövrik skog har även diskuterats som åtgärd mot markförsurning. Vissa lövträd har förnaegenskaper som gör att skogsmarken blir mindre sur i markytan. Skog med ett stort inslag av lövträd eller tall har en lägre belastning av försurande luftföroreningar på grund av att de fångar in torrdepositionen mindre effektivt än granskog. Möjligen kan ett stort inslag av vissa lövträd innebära att markförsurningen minskar i högt belastade områden. Det finns dock inga studier som bestyrker att vissa trädslag för med sig en mindre sur miljö i djupare markhorisonter eller i grund- och ytvatten. Kunskapen om trädslagets betydelse för syra/bas-statusen i lägre markhorisonter och i avrinningsvatten är dock bristfällig. Skogsstyrelsen anser att det är viktigt att kunskapen inom detta område förbättras och att detta är nödvändigt för att rekommendationer skall kunna utfärdas. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen förbättrar kunskapsunderlaget vad gäller effekter av trädslagsval på syra/bas-statusen i djupare markhorisonter och i grund- och ytvatten. Volymproduktionen hos barrträd är normalt högre än hos lövträd vilket innebär ett större upptag av näringsämnen vid tillväxt, en större bortförsel vid skörd och därmed ett större vätejontillskott. Mot bakgrund av detta kan man säga att försurningsbidraget normalt sett blir mindre från lövträd. Samtidigt erhåller man en lägre virkesproduktion. Lämnande av trädskikt i samband med slutavverkning Genom att lämna ett trädskikt i samband med slutavverkning (till exempel en skärmställning) kan risken för nitratläckage och möjligen även läckage av andra näringsämnen, t.ex. kalium, motverkas. På högt kvävebelastade marker (låg CN-kvot) är risken högre för nitratläckage. På sådana marker kan det således vara särskilt positivt att ställa skärmar. Vid användande av skär- 13

mar är det viktigt att bland annat beakta risken för stormfällning och insektsskador. Skogsstyrelsen föreslår att man under F- fasen fördjupar kunskapsunderlaget vad gäller möjligheterna att förhindra näringsläckage genom att lämna ett trädskikt, till exempel en skärmställning, i samband med slutavverkning. Skogsskötsel nära vattendrag Näringsläckage kan begränsas om det vid avverkning i anslutning till sjöar och vattendrag sparas kantzoner med träd och buskar samt om maskiner används med stor försiktighet (SVL 30). Detta är särskilt viktigt på högt kvävebelastade marker (låg CN-kvot) och i starkt försurade områden, speciellt i avrinningsområden med otillräcklig återhämtning. Kantzoner utmed vattendrag innebär även att för vattnet begärliga baskatjoner kan tas upp av träden och därmed inte tillföras vattnet. Kantzoner medför att nedfallet av löv och barr samt beskuggningen ökar, något som är av stor betydelse för mångfalden i vattendragen. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen fördjupar kunskapsunderlaget vad gäller möjligheterna att förhindra näringsläckage genom att spara kantzoner längs vattendrag. Konsekvenser för skogsproduktion Anpassningar av skogsskötseln såsom de har diskuterats, till exempel byte till annat trädslag, långa skärmperioder eller tillämpning av föryngringsmetoder där ett trädskikt lämnas kvar efter avverkning kan innebära stora förändringar i produktionsinriktning. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utreder vilka konsekvenser sådana skogsskötselanpassningar har för skogsproduktionen. Skogsskötsel i försurningsdrabbade områden Under F-fasen kommer kunskapsunderlaget att förbättras vad gäller anpassningar av skogsskötsel i syfte att motverka försurningsrelaterade effekter. Det är viktigt att information och kunskap rörande sådana skogsskötselanpassningar kommer ut till berörda aktörer samt att informationen samtidigt inbegriper de effekter som en anpassad skogsskötsel kan ha på virkesproduktionen. Skogsstyrelsen föreslår att man under F- fasen utvecklar rekommendationer för anpassningar av skogsskötseln i försurningsdrabbade områden, och att dessa följer det övergripande målet om en bevarad biologisk mångfald och en uthållig virkesproduktion. Planering Planering av åtgärder mot markförsurning skall ske avrinningsområdesvis och samordning med ytvattenkalkning bör ske då det är möjligt. I den Nationella kalkningsplanen framförs att om regeringen satsar på såväl ett ytvatten- som ett skogsmarksprogram bör planeringen av dessa program samordnas så att åtgärderna styrs till de mest försurade områdena där det också finns kalkade ytvatten eller svårkalkade vatten som till exempel mindre sjöar och vattendrag eller där det är svårt att nå uppställda ytvattenmål. Samordning bör även ske med den näringskompensation för biomassauttag som sker inom området samt med annat naturvårdsinriktat arbete. Samtliga berörda myndigheter (det vill säga Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelser, Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner) samt andra aktörer måste samverka. Någon av dessa bör inneha huvudansvaret. Även andra åtgärder inom avrinningsområdet som på ett relevant vis kan påverka syra/bas-statusen i mark- och vatten, eller på annat sätt påverkar eller påverkas av åtgärderna, skall beaktas. EU s nya ramdirektiv för vatten skall beaktas. Skogsstyrelsen föreslår att man under F- fasen kartlägger vilka aktiviteter inom ett avrinningsområde som bör beaktas samt utvecklar en strategi för samverkan och samordning rörande markförsurningsåtgärder, i synnerhet med ytvattenkalkning och näringskompensation för biomassauttag. 14

Lagstiftning Åtgärdsprogrammet kan medföra ändringar i föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen. Åtgärdsprogrammet skall naturligtvis genomföras i enlighet med all övrig lagstiftning. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen ser över och vid behov reviderar tillämpliga delar av skogsvårdslagens föreskrifter och allmänna råd samt rekommendationer. Dessutom föreslår Skogsstyrelsen att man utreder vilka konsekvenser annan lagstiftning, till exempel Miljöbalken och EU s vattendirektiv, har för åtgärdsprogrammets genomförande. Praktisk verksamhet En praktisk verksamhet bör pågå inom några avrinningsområden under F-fasen med syfte att utveckla verktyg för att genomföra åtgärdsprogrammets alla delmoment (urvalskriterier för avrinningsområden som bör åtgärdas, urvalskriterier för undantag för åtgärder, samordning med ytvattenkalkning, samverkan mellan myndigheter, effektuppföljning, information med mera). Ett syfte bör också vara att utveckla beredskap för den ökning av spridningsarealer som kommer när Å-fasen initieras. Skogsstyrelsen anser att åtgärder inom avrinningsområden med otillräcklig återhämtning bör bekostas av staten i överensstämmelse med hur ytvattenkalkningen finansieras. Åtgärder som rör näringskompensation för biomassauttag (kompensationsgödsling) föreslås även fortsättningsvis hanteras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Detta gäller både utom och inom avrinningsområden. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utreder hur åtgärdsprogrammets förutsättningar påverkar flödet av skogsbränsleaska samt utvecklar verktyg för hur en tänkbar konkurrens om aska kan hanteras. Uppföljning Tillförsel av kalk och aska med föreslagna doser och kornstorleksfördelning förväntas ge effekt i avrinnande vatten inom något till några årtionden. En effektuppföljning bör löpa åtminstone tills åtgärderna har haft förväntad effekt, det vill säga cirka 25 år. Uppföljningen bör utvärdera effekter på vattenoch markkemi (inklusive tungmetaller), akvatisk och terrester flora och fauna, skogsproduktion samt trädens vitalitet. Effektuppföljningen skall också beakta relevanta miljökvalitetsmål, främst Bara naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag och Levande skogar. Uppföljning skall också ske av den praktiska verksamheten, till exempel spridningskvalitet, mekaniska skador på mark och träd samt markägarinställning. Uppföljningen skall redovisas i rapporter. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen utvecklar ett program för effektuppföljning (med beaktande av de nationella miljökvalitetsmålen) och praktisk uppföljning som löper under den tid åtgärderna har en effekt, det vill säga under flera årtionden. Information Många markägare kommer att beröras inom områden som skall åtgärdas (omkring 6 000-10 500 skogsfastigheter 22 i sydvästra Sverige). Initialt kommer avverkningar som medför behov av näringskompensation att göras på mellan 500 och 1000 fastigheter 23 årligen. Det är viktigt att dessa grupper får en grundlig information och ett bra beslutsunderlag för att kunna ta ställning till åtgärder på egen mark. Det är även viktigt att berörda aktörer och allmänhet får till- 22 Uppskattningen baseras på ett åtgärdsbehov av 200 000-350 000 ha i sydvästra Sverige och en genomsnittlig areal skogsmark per fastighet på 33 ha. 23 Se fotnoterna 19 på sidan 12 respektive 21 på sidan 13 för uppskattning av behov av näringskompensation. Dessa arealer har sedan relaterats till följande genomsnittliga skogsmarksarealer per fastighet för respektive landsdel; Götaland:41 ha, Svealand: 67 ha, S.Norrland: 132 ha och N.Norrland: 172 ha. 15

fredsställande information. Skogsstyrelsen föreslår att man under F-fasen planerar och initierar en informationssatsning gentemot markägare, andra centrala aktörer och allmänheten Genomförande Genomförandet av åtgärdsprogrammet innebär en förberedelsefas (F-fas) på tre år och en påföljande åtgärdsfas (Å-fas) på omkring tio år. F-fasen går ut på att utreda och besvara de kvarstående frågeställningar som har identifierats. En relativt omfattande praktisk verksamhet kommer dessutom att bedrivas under F-fasen för att utveckla verktyg för det praktiska genomförandet. Härefter genomförs Å-fasen, den operativa delen av programmet. En detaljerad redogörelse för F- och Å-fasernas innehåll presenteras i arbetsplanen (sidorna 18-24). Initialt kommer en projektgrupp formas med Skogsstyrelsen som huvudman. Den kommer att driva projektet under F-fasen och se till att denna förberedande del av programmet genomförs i enlighet med de mål som har satts upp i arbetsplanen. Dessutom kommer en styrgrupp samt en referensgrupp att bildas. Dessa grupper kommer att bestå av representanter från myndigheter, - forskningen, skogs- och energinäringen, naturvården samt av andra berörda aktörer. Styrgruppen kommer hjälpa till att leda programmet under hela genomförandet med ställningstaganden och beslut av policykaraktär medan referensgruppen under samma period kommer att bistå med sakkunskap och råd. Efter den inledande F-fasens 3 år inträder en kontrollstation i programmet. Härvidlag avrapporteras resultaten från F-fasen och en plan för Å-fasens genomförande presenteras. Utvärdering och tolkning av resultaten har gjorts fortlöpande under F-fasen för att härigenom medge att beslut rörande Å-fasens utformning kan tas vid kontrollstationen. Projekt-, styr- och referensgrupperna skall parallellt ha fört diskussioner kring Å-fasens utformning. En strategi för ledning av programmets genomförande under Å-fasen skall utvecklas under F-fasen och presenteras vid kontrollstationen, liksom en strategi för samverkan mellan berörda aktörer. En effektuppföljning skall fortgå under hela den period som åtgärderna förväntas ha effekt, det vill säga under flera decennier. Skogsstyrelsen föreslår att staten finansierar 100 % av den verksamhet som rör tillförsel av näringsämnen inom områden som bedöms ha en långsam och otillräcklig återhämtning, liksom dithörande forskning, metodutveckling, planering, uppföljning och information. Näringskompensation som sker mot bakgrund av Skogsstyrelsens riktlinjer avseende skogsbränsleuttag förutsätts även fortsättningsvis finansieras av marknadens aktörer utan finansiell inblandning av staten. Detta gäller även inom områden med långsam och otillräcklig återhämtning. Däremot föreslås uppföljning och rådgivning bekostas av staten. Nedan följer först en kostnadsplan för åtgärdsprogrammet och därefter en arbetsplan som relativt detaljerat beskriver de olika problemställningar som har identifierats och som skall utredas under F-fasen. I arbetsplanen beskrivs översiktligt vad F- fasens resultat bör mynna ut i under Å-fasen. 16