Videokonstnären Krister kennedy Konsttidningen nr 4 1996 Videokonstnären Krister kennedy Krister Kennedy, född i Göteborg 1959, studerade kulturantropologi, filosofi och idéhistoria under 1980-talet. Brytpunkten med universitetsvärlden skedde 1986 i och med att han gick över till grafisk utbildning på Dômen Konstskola i Göteborg, 1986-87, samt Hovedskous Målarskola i Göteborg, 1988-90. Det senaste året har dock handlat om utbildningen på den nystartade linjen, Fri Konst och Nya Media vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, varför data, per- formance och video blivit nya medel för de konstnärliga utrycket som ett komplement till måleriet. Det är alltså inte speciellt udda med mångsidighet längre, eftersom nya media endast är medel för att locka fram ny estetik ur konstnären. Psykologiska teman Kennedys teman, hans konstnärliga begär ligger djupt rotade i det fysiska och det psykologiska; två symbiotiska inre man som konstnär hela tiden hittar "nya" ämnen i, väl i led med de tidigare kulturantropologiska studierna. Kennedy visar, trots sina unga år, prov på ett utvecklat hantverk i sina videor. Vad som står då i centrum och var finns den som bekant svårfunna estetiken i videoformatet? Liksom sjuttiotalets kroppskonstnärer; Vito Aconci, Chris Burden, Kim Jones, Bruce Nauman och Dennis Oppenheim utgår Kennedy från kroppen i den meningen att agerandet är det konstnärliga och datorn och videon fungerar som kompleterande faktorer. I detta kroppscentrerade finns en utsatthet, en slags ord- lösa instruktioner till vad som ska säjas, dock med ett eget språk. Det är med andra ord frågan om en slags dokumenterade performance som redigerats i efterhand.
Videokonsten kan ställas mot satellitutbudet, som en medveten och paradoxal motström till TV, en indirekt mediakritik underordnad det konstnärliga uttrycket. Krister Kennedys videos har innebörden av detta, där tidsanpassningen och upprepningen fungerar med hänsyn till betraktaren. Videorna är mestadels under fem minuter långa och mer sällan dialog- och ljud- illustrerade, vilket förstärker skillnaden i förhållande till exempelvis exprimentell filmkonst. Barnets bild av den vuxne I en tvåminuters-video från 1996, Men vem frågar efter, ställs frågan vem man blivit. Detta undrar barnet och den vuxne (konstnären själv) som försöker leva sig in i sig själv som femåring och jämföra sin bild med sitt samtida jag. Det blir väl aldrig riktigt som man tänkt sig - och hur mycket påverkas vi egentligen av omvärlden under våra sex första levnadsår? Ska man tro på Freuds faser eller sina egna?den psykologiska parallellen är oundviklig och den talar bara sanning om vi själva tror på den. När konstnären endast iförd kalsonger går in i det helvita rummaet (och ställer sig på knä mot kameran), koncentrerar sig för att hitta tillbaka och minnas hur det var, då sker en bild- och känslomässit vacker övergång till barndomen, men också en påminnelse till oss som betraktare: Undra och förundras över den du blev! Längst bak där i lilla hjärnan finns det väl en reminiscens av vad vi var, så att vi kan skapa oss en egen teori om vår identitet. Dagens stora folksjukdom är om någon bristen på identitet, där hemmakuren tycks vara en ökad jagfixering i uppsplittring. Osmakligt frossande I en fyraminuters-video från 1996,Jag äter hela natten och ni vet ingenting...ingenting vet ni, och som huvudsakligen utspelas i svartvitt, stänger redan titeln ute betr- aktaren, ungefär som Bruce Nauman
uppmanar i teckningsserien Pay attention, från 1973. I videon sitter konstnären i underkläder och äter ur kalla konservburkar märkta med hakkors. Vi som tittar kan bara gissa och fylla videon med våra egna färger. Det röda konservinnehållet kan vara allt ifrån krossade tomater, jordgubbskräm till, ja blod. Det måste antingen vara gott och mättande eller beroendekalande. Mannen äter med stor aptit, han spiller och sölar som ett barn. Det dåliga bords- skicket, ett oövervinnligt tabu som tillsammans med musikvalet - spretiga stråkar som spelas upp baklänges - gör mannens rovdjurliknande beteende till en para- fras över skräckfilmsgenren, men även en insyn över den mänskliga ondskan, girighet och makt. Allt som kretsar kring det orala är också tabu. Frustration över tyckarsamhället Den shamanska traditionen inom performance är välkänd och har bland annat ut- övats av Joseph Beuys. I Kennedys förhållande till tingen kan man spåra ett shamanartat tänkande; hur akten övergång i ett dött ting utifrån det fysiska agerandet. I en enminuters-video från 1995, Alla andra jämt och ständigt tycker, finns riten närvarande och i den en aggressivitet, kanske frustration över det samtida tyckar- samhället. Den balk som utgör en central del i videon blir ett objekt för den energi agerandet fyller den med. Dessutom finns det en gemensam nämnare i det mönstrade tyg balken är klätt i, vilket återkommer i andra av Kennedys videor. Det mönstrade tyget har kanske ingen bestämd betydelse, men verkar ändå påtagligt viktig på det sätt som det visas upp. Är det ett element från möbler i en svunnen uppväxtmiljö, eller på något sätt fyllt med energier och minnen? Den shamanska kopplingen i sättet att kommunicera och ombilda erfarenheter till helhet av dåtid, nutid, det medvetna och omedvetna, det döda och levande fixeras vid ett material och en tillhörigande
rit, har en kuslig likhet i sin framträdande i dessa videor. Hotfulla objekt Videon Jag har ristat över andras handleder, i vilken förevisade objekt även ingår i installationen Proxemics 1 (trä, zinkat järn, is-såg, tyg och video, 1996) kunde ses bland samlingarna med svensk sjuttonhundratalskonst under Fri Konst och Nya Medias examensutställning på Göteborgs Konstmuseum i juni i år. Kontrasten var lika självklar som befruktande - ett uppenbart exempel på hur konstens uttryck inte håller för reaktionär orubblighet. Videon gör sej lika otäck i monitor som i verkligheten. Det är väl själva is-sågen som är det mest hotfulla objektet. Madrassen i videon anspelar på de andra objekt- en både till kastration och avrättning. Risktagandet att lägga sig under sågen (vilket konstnären gör i videon) säger mer än titeln Proxemics 1 ("det som ligger närmast bålen"), eftersom varat är det som ifrågasätts: att livet självt är det som ligger oss varmast om hjärtat. Födas, leva och dö är de tre ofattbara tillstånd vi som människ- or inte kan styra speciellt mycket över. Peder Jansson Konsttidniingen 1996 Helen Dahlman Krister Kennedy Nolhaga slott, Alingsås 1998 /.../...Medutställaren Krister Kennedy skruvar upp tonen och förtätar stämningen med sina ytterligt känsliga skulpturer, Embryon (de namnlösa), som hänger i grupper på väggen. De små, summariskt formade barnkropparna med sina oproportionerligt stora huvuden, alla djup nedböjda, ger ett nästan outhärdligt rörande och vemodiga intryck som plötsligt förbyts i äckel när jag går närmare och upptäcker vad de är gjorda av; en röra av vax, hårstrån och aska. Så böljar känslorna fram och tillbaka - avsmak blandas med ömhet och tillgivenhet. Men
mest av allt andas de små figurerna av djup sorg. Mycket starka i sitt känsloutspel är också de utsökt gjorda blyertteckningar på arkitektfilm; estetiskt sparsmakade och balanserade, men med en behärskad ton av tillbakahållen kraft i de hårt vridna formerna där det här och var skymtar mänskliga fragment av en ryggkota eller ett bäckenben. Det är inte bara titlarna; Ofödelsedagarna, som ställer dessa teckningar nära embryoskulpturernas hud- lösa öppenhet. I två korta videofilmer anknyter Krister Kennedy till Helen Dahlmans djurmotiv och förstärker därmed känslan av samstämmighet både i uttrycksformer och innehåll som gör hela utställningen så stark och berörande. I den ena ser man en man som med öppen mun närmar sej en fågelskalle. Jag får först uppfattningen att han för- söker blåsa liv i den så uppenbart stendöda fågeln, men när jag tar på mej hörlurarna hör jag hur han i stället om och om igen utstöter ett oartikulerat skrik. I den andra videon låter han en uppstoppad fågel flyga med stora, svepande, effektfullt utdragna rörelser. Inger Landström 1998 Borås Tidning Krister Kennedy Galleri Bergman 1998 "Kärleken är mild och tålmodig" upprepas om och om igen, som ett mantra i trevande blyertsskrift. På väggen alldeles intill hänger små dockliknande barnhuvud i honungsfärgad vax - flera med otäcka inbuktningar som antyder en allt annat än kärleksfull behandling. I sin första separatutställning har Krister Kennedy ställt samman delar av de senaste årens måleri, teckningar och objekt till en helhet som omfattar både ljus förtröstan som betydligt svartare stråk" Ord i ingnuggad blek blyerts bildar ett mantra som mot slutet spricker, vacklar till och överlever; "kärleken är mild och tålmodig".krister Kennedy ställer ut installation, teckning, måleri
och video vars uttryck är något nedtonat. om man överhuvudtaget ska leta efter ett genomgående tema är det möjligen koncentration, smärta, barndom och utsatthet. Utställningen samlar senare verk av en konstnär som i mycket stått för de starkare uttrycken, vilken form de än tagit. Så det är inte förvånande att bredden både genremässigt och temperamentmässigt är slående. det finns starka drag av karneval, av grotesk humor, sida vid sida med vemod och ilsket engagemang. Gränserna är tunna, och lika tunna är den röda tråden i verket Älska...navelsträng- ar som nästan möts. Det handlar mkt om kärlek; kärlek som smärta, som minne, som patetik och faktiskt som en reell möjlighet någonstans mellan empati och egoism. Störst intryck gör både en samling vaxhuvuden, små, vanställda och stumma och två långa sviter med teckningar. Temat barn, nyfödda, foster, finns även här och titlarnas sammanställning av ord; föräldrar-som-leksaksmat, eller grälkyssande är nästan lika surrealistiskt färgade som teckningarna. det blir emellertid tydligt hur språket kan tänja längre än bilden utan att beröra. Först när språk blir bild blir det otäckt. Många av teckningarna är just otäcka, trots sin milda ironi eller tack vare den. Det är svårt att veta vad som illustrerar vad, orden bilden eller bilden orden, och det spelar heller ingen roll. Subjektet tydliggörs i bilden på ett sätt som får det att likna en förvånad marionett, en maktlös duperad varelse. Kontrollerad utifrån. Ulrika Stahre Göteborgsposten 29/10 1998 Krister Kennedy Peter Hagsér Kvarglömda Effekter Biopalatset / Sandrews
Föremålen fryser ögonblicket En biosalong är platsen för underhållning och verklighetsflykt. Flykt innebär ständig rörelse, ända tills något glöms kvar i farten. Dessa föremål fryser ögonblicket och existerar sedan bara i sin egen verklighet. Konstnärerna Krister Kennedy och Peter Hagsérs utställning på Biopalatset visar föremål som lämnats kvar i detta frusna ögonblick. Vid första ögonkastet ser allt ut som vanligt i Biopalatsets överdådigt magnifika marmorfoajé. Det är först när man lyfter blicken mot taket som man upptäcker att något inte stämmer. Där hänger vantar, halsdukar och paraplyer i lång parad på ett klädstreck. verklighet. Konstnärerna Krister Kennedy och Peter Hagsérs utställning på Biopalatset visar föremål som lämnats kvar i detta frusna ögonblick.
tillbaks dem. Men i samtliga fall rör det sig om sådant som verkligen hittats. Och då är det inte bara de mest banala föremål som handskar och paraplyer utan även underkjolar, BH:ar och skor. Undrar hur du tog dig hem, du som lämnade kvar dina vinterkängor efter biobesöket. På väggarna längs trapporna hänger fotografier på föremål i biofåtöljerna. De skulle ha kunnat glömts kvar där för alltifrån en minut till hundra år sedan. De blir som fotavtryck från någon som precis lämnat brottsplatsen. Bilderna står stilla, men är ändå fulla av rörelse. Förutom de kvarglömda plaggen visas också en stumfilm på foajéns storbilds-tv. Det som vanligtvis brukar pumpa ut Hollywoodtrailers har nu fått ge plats åt ett surrealistiskt drama i flimrande svartvita bilder. De medverkande skådespelarna, en man och en kvinna ropar efter varandra men inga röster hörs. Historien flimrar bara vidare i en evig tystnad, under överseende av de lika tysta objekten på klädstrecket. Utställningen på biopalatset förmedlar samma känsla. Den lyfter fram föremålen ur sin annars banala vardagskontext och placerar dem iett annat sammanhang. Var och ett av dem har sin historia att berätta. På klädstrecket förvandlas de till en palett av mänskliga öden. Daniel Martinsson Arbetet 1999
Begäret hos ett barn Ett mycket litet barn gråter otröstligt på videofilmen. Plötsligt är ljudet manipulerat och den späda rösten förvandlad till en vuxens klagan. Begäret hos ett barn
åskådaren måste anstränga sig för att se. Apparaten är desutom, som han säger, "strippad", avklädd sitt ytterhölje så att kretskort och sladdar är synliga. -Jag ville komma bort från monitorgrejen och göra det mer objektbetonat. Videon komplitteras med texter placerade bakom glas i gummiramar, korta texter som anknyter till temat. Konstnärerna som deltager i projektet fick sig alla tillsända texter att reagera på, utdrag ur Bibeln och skönlitterära böcker. Krister Kennedy fastnade för en text av Björn Gunnarsson om hur vår kultur premierar snabb tillfredsställelse av de begär som uppstår. En riktigt rå text, säger han. I en liknande utställning förra året visade han också videokonst. Det verket väckte ilska hos åskådare som läste in nazipropagande trots att innehållet var det motsatta. Han kommenterar att det visserligen visas en hel del videokonst men att publiken inte alltid är så initierad. - Men det är roligt att det digitala slår igenom, jag tror att det kan befria de andra teknikerna. Själv tycker han att det var ett lyft när han vidgade sitt register från att ha varit enbart tecknare och målare. Och han han har fått uppleva hur konsten berört. _När jag ställde ut på Nolhaga slott förra sommaren fanns det människor som grät. Då visade han bland annat sina embryoliknande objekt av vax,
hår och aska och teckningar som anknöt till utställningsrubriken Ofödelsedagar. Mycket av innehållet i hans konst är ett resultat av utforskningar i den befria de andra teknikerna. Själv tycker han att det var ett lyft när han vidgade sitt register från att ha varit enbart tecknare och målare. Och han han har fått uppleva hur konsten berört. _När jag ställde ut på Nolhaga slott förra sommaren fanns det
med att ta hänsyn till närstående när han andvänder sig själv i sin konst och vi talar om det ansvar han tycker att varje konstnär har. Kennedy har inte som så många andra Göteborgskonstnärer den vanliga utbildningen på Valand. Han har gått Fri Konst och Nya Media vid Valands Konsthög- skolan och studerat vid bla Hovedskous Målarskola men längst på universitetet. Läst antropologi och filosofi bland annat. Jag hoppade av doktorandutbildningen i antroplogi 1986 och började hjälpa min bror som också var konstnär. Han dog för en tids sedan. I ateljen hänger en stor målning av Peter Kennedy, men det är inte bilderna som dominerar miljön utan bokhyllorna. -Jag läser allt - det är väl också ett uttryck för begäret. Mkt svensk skönlitteratur, senast Magnus Florin. Jag läser Tunström, Enqvist, och mycket facklitteratur, konstteori, psykologi, idéhistoria, spanska och franska filosofer. Tankar och idéer ska bli till ännu ett videoprojket, ett stort verk om empati,sympati och något Krister Kennedy benämner psykopati. Han planerar att intervjua psykopater, psykologer och människor i hetsiga yrken. Och så vill han utvidga projektet som nu är gjort till utställningen i Trollhättans Konsthall. Kanske till en hel vägg av filmer med barn. Berit Bergendahl Göteborgsposten Gränslöst
1999 Krister Kennedy Dolls have memory Galleri Bergman 2000 För två år sedan visade Göteborgskonstnären krister Kennedy på Nolhaga Slott Krister Kennedy Dolls have memory Galleri Bergman 2000 För två år sedan visade Göteborgskonstnären krister Kennedy på Nolhaga Slott en serie små väggskulpturer i hår, vax och aska, ett slags barnsliga embryon som direkt grep tag i mej med sin förtätade stämning av innerlighet och smärta. Nu presenterar han på Galleri Bergman en mycket annorlunda utställning som samtidigt följer upp samma tema, nämligen barns utsatthet och beroende av sin omgivning. Utställningen Dolls have memory kom till under en ateljevistelsei Berlin och fick sin upprinnelse i mötet med en blunddocka som låg bland allsköns bråte på en loppmarknad. Krister Kennedy kunde inte undkomma dockans intensiva blick - han köpte den och började samla på flera. Alla dessa olika dockansikten möter jag nu i hans foton och blir förvånadsvärt starkt berörd av deras bedjande, uppfodrande, sårade, ängsliga eller frånvarande gammelmansstirrande blickar.
gammelmansstirrande blickar. En docka har fått en lerklump till huvud - ett bakomliggande minne av en söndagsskolebild där Gud formar människan av lera får här ge uttryck åt tankar på barnets formbarhet. En rad summariskt enkla men uttrycksfulla teckningar har en än skarpare, ofta drastisk humoristisk dragning mot det existentiella. Och den där barnhagen mitt på golvet som växt ut till en förvillande labyrint - vad är den annat än en spegling av den komplicerade vuxenvärlden? "Blir du lönsam lille vän" frågade Peter Tillberg med sin berömda skolklassmålning för 30 år sen. "Har du tänkt på pensionsförsäkringen, lille vän" kunde vara titeln på Krister Kennedys spädbarnshage. Inger Landström Borås Tidning 2000 Krister Kennedy Dolls have no memory Galleri Bergman 2000 Toy Story 3 Dockan är en livsattrapp fullmatad med associationer. Krister Kennedy försöker ta kål på den, eller möjligen väcka den till liv. På ett papper ordentligt skrivet med blyerts;" jag är den jag är den jag Krister Kennedy Dolls have no memory
Galleri Bergman 2000 Toy Story 3 Dockan är en livsattrapp fullmatad med associationer. Krister Kennedy försöker ta kål på den, eller möjligen väcka den till liv. På ett papper ordentligt skrivet med blyerts;" jag är den jag är den jag är den jag är". På ett annat; "jag vet inte jag vet inte jag vet inte". På ett tredje; "jag minns ingenting jag minns ingenting jag minns ingenting". Kvarsittningens mekaniska inpräntande. Men inte av moraliska dygderegler. "jag är den jag är" låter mer som självsäkerhetsträning i dess mest grundläggande form. De övriga påståendena luktar mer förträngningar i kombination med upprepningstvång - eller avprogrammerad robot som hakat upp sej. Den som för pennan är antagligen den docka som utgör temat för utställningen som heter just Dolls have no memory, Dockor kan minnas. Konstnären heter Krister Kennedy. Till den citerade skriften hör en svit teckninger där dockan i enkla konturlinjer transformeras på olika vis, med skrivna kommentaren som; "alltidbära-bror-bort" eller "mitt-sorge-huvud-och-mittförvirrings-huvud". I teckningarna blir dockan konstnärens självporträtt eller alter ego, bärare av påträngande men kanske otydliga barndomsminnen, av skam och skuld. Dockan som det barn man var. Möjligen också det som terapeutiskt låter sig avskiljas från den egna kroppen. Och i likhet med syndabocken
den egna kroppen. Och i likhet med syndabocken drivas ut - inte i öknen utan tvärtom, konsten, i riktning mot andras blickar, ett mottagande. Dockan är svag och skyddslös. Det man sticker nålar i, vrider huvudet av, avrättar - som den elake Sid i Disneys Toy Storys. Men dockan är också stark, och ett starkt inslag i konst. Lite för ofta andvänd. Föremål för ömhet, aggressioner, rent av beg- är. Livsattrapp fullmatad med förutbestämnda associationer. Konstnären som plockar fram en docka eller ett kramdjur får mkt gratis. Nästan för mycket faktiskt. Kanske är det därför jag gillar teckningarna bättre än fotografierna där en nalle försetts med ett kranium eller en docka som fått huvudet inbakat i en lerboll. Men ett stort antal småfotografier där dockögonen formligen lyser i olika nyanser av blått är fascinerande, det är som om de är på väg att få något skrämmande slags liv. Eller så är de aliens i dockskepnad, de tänker ta kontrollen över barn hjärnor. Här finns också en barnhage (typen med spjälor), men konstruerad som labyrint. Som för ett expriment med barn istället för råtta. Det är ett starkt föremål, som den lilla trästol för barn som precis som elektriska stolen försetts med läderremmar för att fjättra hand- och fotleder. Jag funderar också på konstnären här är en Sid i förhållande till sin docka (ett in- slag av exorcism kanske), eller om han här gör en bild av en av blått är fascinerande, det är som om de är på väg att få
något skrämmande slags liv. Eller så är de aliens i dockskepnad, de tänker ta kontrollen över barn hjärnor. Här finns också en barnhage (typen med spjälor), men konstruerad som labyrint. Som för ett expriment med barn istället för råtta. Det är ett starkt föremål, som den lilla trästol för barn som precis som elektriska stolen försetts med läderremmar för att fjättra hand- och fotleder. Jag funderar också på konstnären här är en Sid i förhållande till sin docka (ett inslag av exorcism kanske), eller om han här gör en bild av en barndomserfarenhet. Eller ett minne. Eller av en rädsla. Och på om en bild möjligen kan vara för stark. Mikael Olofsson Göteborgsposten 2000 Nordisk Videokonst 1.0 Kropp och själ Röda Sten 2001.../.../...Ett tillfälle att se samtida nordisk videokonst med mera oväntade namn finns nu på Röda Sten. Under ett tiotal dagar visas den påkostade stora utställningen Kropp och själ. Det är synd med den begränsade utställningstiden för även om det är en ojämn och något daterad utställning finns här flera riktigt bra verk..../.../...krister Kennedys skrikande spädbarn visas i stort format, med skriken förvrängda till B-skräckfilmens utdragna vrål.
Här är utställningen som bäst, då den samlar olika betraktelser kring människa och behov, och ställer dem mot varandra.../.../... Ann-Charlotte Glasberg Göteborgsposten 2001 Krister Kennedy "livet, döden och annat" Galleri Thomassen 2004 Krister Kennedy under-gräver våra föreställningar om den oskuldsfulla barndomen med oväntade korsningar. Under vissa skeden i konsthistorien har barnet uppfattats som en särskild sorts människa, tillhörande ett gåtfullt folk, som Olle Adolphson sjunger. Romantikern Philipp Otto Runge såg barnet som nära förbundet med det andliga i naturen. Under modernismen ansågs barnet besitta en oförstörd och avundsvärd kreativitet. För modernistiska storheter som Picasso, Klee och Dubuffet spelade barnteckningen en viktig roll i försöket att bryta sig loss ur förstelnade bildkonventioner. Krister Kennedys intresse för barnet, som det framträder på hans pågående utställning Livet, döden & annat på Galleri Thomassen, verkar vara av en annan art. Det är varken barndomen som ett oförstört tillstånd eller barnteckningens huvudfotingar som fångat hans intresse, utan snarare barnet som något främmande och lite äckligt, ibland också som nära förbundet med det andliga i naturen. Under Barnet och döden spelas ut mot varann i Krister Kennedys konst. modernismen ansågs barnet besitta en oförstörd och avundsvärd kreativitet. För modernistiska storheter
som Picasso, Klee och Dubuffet spelade barnteckningen en viktig roll i försöket att bryta sig loss ur förstelnade bildkonventioner. Krister Kennedys intresse för barnet, som det framträder på hans pågående utställning Livet, döden & annat på Galleri Thomassen, verkar vara av en annan art. Det är varken barndomen som ett oförstört tillstånd eller barnteckningens huvudfotingar som fångat hans intresse, utan snarare barnet som något främmande och lite äckligt, ibland också skrämmande i sin närhet till döden. Krister Kennedy använder barnmotivet för att i sina teckningar gestalta tillstånd och tankar. Han kliver in i barnets upplevelsesfär med allt vad det innebär av missförstånd och komplikationer i mötet med vuxenvärlden. Vad händer med våra föreställningar om barnet som oskuldsfullt och rent när ett barnhuvud korsas med dödskallar eller elektriska stickkontakter? I Krister Kennedys bilder tycks vi ha lämnat romantiseringen av barnet bakom oss för ett större mått av komplikation, där sjukdom, död och en hotfull modernitet trängt in i barnkammarens pastellfärgade sagoland. På golvet i det inre rummet möts betraktaren av en blomsteräng med blommor bestående av elkablar krönta av nappar, ett verk kallat Fields of power flower. Titelns anspelning på 60-talets motkultur känns minst sagt ironisk. Var inte just flower power-rörelsen ett sådant skede jag talade om tidigare, då barnet, med alla så kallade kärleksbarn, sågs som något naturnära och ursprungligt? I stället för att underblåsa dessa föreställningar om den oskuldsfulla barndomen tycks Krister Kennedy undergräva dem med
tycks Krister Kennedy undergräva dem med sina oväntade korsningar. När en stjärngosse håller upp ett hakkors och konstaterar att han missuppfattat allt som vanligt, då framstår barnet inte längre som lika oskuldsfullt. Barndomen har invaderats av mörka krafter. Leken hotar ständigt att slå över i det sadistiska. På detta sätt laddas bilderna med en obehaglig psykologisk dimension. I en video med titeln Some-sort-of-spirit No 4/10 finns en koppling till just psykologin. Gröna Rorschachtest blinkar förbi på datorskärmen. Liksom Rorschachtestet fungerar teckningarna som avslöjanden av något patologiskt. Fast högst tvetydiga sådana, inte sällan i ord- och bildvitsens form. Komiken blandas med svärta och man sätter lätt skrattet i halsen. Likväl måste jag kapitulera inför denna lekfullhet. Krister Kennedy stör en idyllisering av barndomen som aldrig tjänat barnet. Småbarnsföräldrar vet att barn inte bara är söta. Kristoffer Arvidsson Göteborgsposten 2004 Krister Kennedy Konsthallen / Hamnmagasinet Varberg 2006 Kristoffer Arvidsson Göteborgsposten 2004
- kanske är det en form av integritet. I Fields of power-flower är en stor mängd olikfärgade nappar på "metallstänglar" med stickkontakt nedstuckna direkt i eluttaget - som för att ge hela årskullar av barn dödsstöten eller åtminstone en rejäl elchock. Om man inte ser det som en bild av att suga åt sej energi. Också tolkningen kort- sluter. Jag tror att det är meningen. Mikael Olofsson Göteborgsposten 2006 Krister Kennedy Konsthallen Hamnmagasinet Varberg 2006 Vad är ett barn? Vem är ett barn? Barnet är ett tema som inte vill lämna Göteborgskonstnären Krister Kennedy någon ro. Kanske inte så mycket barnet som en fysisk, reell företeelse, som barnet som ett tillstånd, en känsla. Det lilla barn vi en gång var, det som vi alla bär inom oss och som styr våra liv i högre grad än vi kanske tror. Barn är synonymt med utsatthet, skyddslöshet. Det
vilar också något ödesmättat, lite sorgligt över Krister Kennedys utställning på Hamnmagasinet i Varberg. I videoverket "Återkomsten" gungar en liten pojke fram och tillbaka med blicken stint fäst på åskådaren. Musiken som ackompanjerar inte vill lämna Göteborgskonstnären Krister Kennedy någon ro. Kanske inte så mycket barnet som en fysisk, reell företeelse, som barnet som ett tillstånd, en känsla. Det lilla barn vi en gång var, det som vi alla bär inom oss och som styr våra liv i högre grad än vi kanske tror.
ord och bild förstärka varandra i surrealistiska och ironiska svängningar. Paren av barnhuvuden som vilar hals mot hals i evig symbios där den ena ger näring åt den andra. Livet som ett timglas, där sanden passerar nålsögat på väg från ingenting till ingenting. Krister Kennedy har sina rötter i socialantropologin. Hans konst är ett ständigt pågående forskningsprojekt kring människan villkor. Vad är det som formar oss till de vi är? Barndomen är inte alltid den tid av oskuld, renhet och idyll vi skulle vilja att den var. Precis som i psykoanalysen vänder Krister Kennedy tillbaka i ett försök att konfrontera och förstå för att sedan gå vidare. Det handlar alltså i allra högsta grad om konceptuell konst på Hamnmagasinet. Konst som kommunicerar med subtila medel, inte alltid så lätt att ta till sig. Men temat är intressant, barndomen är laddad med mängder av föreställningar, både historiskt och kulturellt. Alla har vi våra egna uppväxtår i bagaget, Krister Kennedy ger oss en möjlighet att se dem på gott och ont. Lotta Bergström Hallands Nyheter 2006 Krister Kennedy the remains of me and myself Galleri Thomassen 2008 Krister Kennedy the remains of me and myself Galleri Thomassen 2008
Längst in i Krister Kennedys utställning tickar en mängd små svarta klockor. Små pappersfoton av sovande babyansikten sitter på långa röda sekundvisare, som med ett tyst tassel förflyttas runt, runt. Varje sekund förflyttas vi, barn föds, varje sekund närmare döden. Den docklika, utsatta babyn har vi kunnat se förut i Kennedys bilder. I stora teckningar växer blommor ur ensamslumrande babykroppar. Det nakna barnet, blomman och döden intill, det är både kusligt och berörande. Samtidigt något svalt idemässigt. Det är alla och ingen. Är det en baby? The remains of me and myself, säger konstnären. Mest gillar jag en rad små blyertsteckningar där den lille idèpojken varieras, känsligt och rikt med lite plats också för medkänsla. Lisbet Ahnoff Göteborgsposten 2008
Lisbet Ahnoff Göteborgsposten 2008 BARN SOM BLOMMAR I KAPP MED DÖDEN Krister Kennedy arbetar med bilder av jaget Det är mycket Beckett över Krister Kennedys bilder och objekt. Han håller med om det själv. Men inte bara om den berömda repliken att "kvinnan föder över en grav" utan också om en hel del andra av mer humoristiskt slag. Födelse och död är starkt närvarande i teckningarna
men också det knivskarpa ögonblick av liv som gnistrar till där emellan. Barn med en blomma växande ur munnen, huvudet, i navelsträngens eller armarnas förlängning, barn som i stum förundran får syn på en skrattande dödskalle alldeles framför sig på golvet, barnhuvuden vars mjukhet gjutits i rå betong. Barn som, med en vuxens metaforik, förlänats fysiska förändringar, påståenden eller föreställningar om vilka vi innerst inne var, är eller kommer att bli. En teckning föreställer två barn som inneslutna i samma kropp, likt siamesiska tvillingar, orättvist får olika delar av det liv som blomman ur den enes huvud ger. siamesiska tvillingar, orättvist får olika delar av det liv som råa hudlöshet ställd mot livets varma mjukhet. blomman ur den enes huvud ger.
Han har hållit på med det här temat i över tio år. Det har liksom bitit sig fast. De här stora kontrasterna mellan liv och död intresserar mig, liksom metaforerna står för minnen, eller, rättare sagt, min syn på minnen. De siamesiska tvillingarna är en hyllning till min bror som dog 1998. Jag brukar be min sjuårige son inta olika poser som jag sedan fotograferar för att få rätt balans i bilderna, säger Krister Kennedy. Början utgår sällan från en klar idé. Jag kan få en vag bild av någonting som jag sedan söker vidare i, letar efter en möjlig gestaltning. De små barnhuvudena i betong tror jag är ett slags metaforer för olika bilder av jaget och självet, det ena rent och oskadat, det andra med ansiktet och uttrycket delvis deformerat.
Han ser dem också som begravningssymboler med betongens Han ser dem också som begravningssymboler med betongens råa hudlöshet ställd mot livets varma mjukhet. Jag är antropolog i botten och har alltid intresserat mig för artefakter. Det finns ju folkslag som använder skulpturer som redskap i en ritual: man begraver dem i jorden. Här blir de på sin höjd objekt, fetischer för en modern och verklighetsfrånvänd uppfattning om döden. Betong är på det sättet bra att arbeta i, det är tyst, man kan blanda i gammal betong och rugga upp materialet och man får ibland också ett slags porighet i avgjutningen som tillför något väsentligt.
Han jobbar mycket med det tragikomiska, med det missformade, med döden, med det som är bortom. Jag har gjort mycket research om växter och om växtsymbolik; alltsedan jag var ung har jag tyckt om att måla växter. Och man blir bara mer och mer intresserad ju mer man jobbar med research. Han jobbar mycket med det tragikomiska, med det missformade, med döden, med det som är bortom.
Jag har gjort mycket research om växter och om växtsymbolik; alltsedan jag var ung har jag tyckt om att måla växter. Och man blir bara mer och mer intresserad ju mer man jobbar med research. Ta bara siamesbildens engelska trädgårdssmultron. Bladens utseende kan berätta något om var de befinner sig i evolutionen. Vissa bladformationer kan t ex säga att de är mycket äldre och att de alltså ligger långt tillbaka i evolutionskedjan. I den starkaste bilden står barnet där, nästan handfallet av förundran, i sina blöjor och tar in den grinande dödskallens blick (?). Barnets häpna uttryck för mötet med något endast halvt begripligt om ens det, får bokstavligen tiden att stanna upp. Ur en liten spricka i barnets huvud växer en vackert spirande blåklocka. Det är min favoritblomma, berättar Krister Kennedy. Men den här bilden och flera av dem utgår också ur en målning av Hieronymus Bosch, ur en separat scen av en skalloperation där läkaren opererar ut en blomma som finns inuti patientens hjärna. Han har föreläst mycket om den bilden som gästlärare på olika konstskolor. Det är inte bara under Boschs 1400-tal som man sysslade
med hjärnans innehåll. Samma sak kan man se i vår svenska historia då man t ex borrade hål i skallen och sågade ut ett lock att lyfta på för att lätta på trycket. På andra platser lade man till och med in guldplattor i någon slags alkemisk process. Han har föreläst mycket om den bilden som gästlärare på olika konstskolor. Det är inte bara under Boschs 1400-tal som man sysslade med hjärnans innehåll. Samma sak kan man se i vår svenska historia då man t ex borrade hål i skallen och sågade ut ett lock att lyfta på för att lätta på trycket. På andra platser lade man till och med in guldplattor
i någon slags alkemisk process. Jag håller på att förbereda en animation av barnets möte med dödskallen men det tar lång tid så det dröjer innan den blir färdig. På ett lågt vitt bord ett stycke i lokalen ligger massor av tickande små svarta klockor med visare i svart och rött. I vart och ett av dem bärs ett litet foto av ett nyfött barn runt, runt, så att säga, inneslutet i sin egen tidsaxel. Man kan se dem som bilder av lika många livscykler i samtidigt vardande, eller bara av begreppet tid. Tid är väldigt spännande. Den går och den förgår. Barnbilderna är faktiskt tagna ur födelseannonser; det är inte klokt hur vissa föräldrar gör sina val. De ser ofta ut som döda barn. En del tycker att klockorna ser ut som insekter. Men det är väl det som är meningen med all konst, att sammanfoga ting eller färger så att de uppstår i en ny kontext, att få människor att se saker på ett nytt sätt. ANDERS THURESSON 080216 Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst