Stockholm 2016-03-11 Inspel till Riksantikvarieämbetets och Riksutställningars arbete med omvärldsanalys och kunskapsöversikt avseende kulturarvsområdet DIK har fått möjlighet att inkomma med synpunkter inför Riksantikvarieämbetets och Riksutställningars arbete med omvärldsanalys och kunskapsöversikt på kulturarvs- området. DIK lämnar här i sina synpunkter i kortfattad punktform. Om fördjupade svar önskas står vi givetvis till tjänst och utvecklar våra synpunkter: 1. Kulturarvsområdets utveckling de senaste 15 åren Den kanske mest djupgående förändringen av inte bara kulturarvsområdet utan hela arbets och samhällslivet är digitaliseringen. Och denna trend får samtidigt anses vara bara i sin början. Digitaliseringen påverkar kulturarvsarbetets alla dimensioner, från insamling till bearbetning, bevarande och förmedlande. En annan global trend med tydliga konsekvenser för tänkande och handlande på det lokala planet är de s.k. stora utmaningarna och hållbarhetstänkandets allt större betydelse för kulturarvsområdet. Miljömässig, ekonomisk, social och kulturell hållbarhet har i allt högre grad blivit en integrerad del av tänkandet på kulturarvsområdet. DIK noterar en ökad politisering/polarisering kring kulturarvet. Det gäller grund- läggande frågor som vad kulturarv är, vad som ska ingå i en statlig kulturarvs- politik, hur kulturarvet får/bör användas. Kulturarv har förflyttats från politikens periferi närmare dess centrum. En delvis sammanfallande trend till ovanstående är en problematisering av ett tidigare självklart och allmänt omfattat kulturarvsbegrepp utifrån aspekter som exempelvis mångkultur och hbtq. Diskussionen handlar här i hög grad om representationsfrågor. Kort sagt, vem berättar vems historia för vem? Till problematiseringen av kulturarvsbegreppet hör också frågor kring materialitet, immaterialitet och digitalitet. DIK noterar under det senaste dryga decenniet hur en mer dynamisk syn på kulturarvet har växt fram. Retoriken har gått från ett tungt betonande av vårda och bevara till att också handla om använda och utveckla. Utvecklingen mot ett mer dynamiskt kulturarvsbegrepp har åtföljts av en praktisk politik där kulturarvet fått en ökad betydelse för besöksnäringar, regional utveckling och kommunal stadsplanering. 1 (6)
I anknytning till ovanstående punkt tycker vi oss i en del sammanhang också se en tendens till ökande klyfta mellan retorik och praktik på kulturarvsområdet. Höga och välformulerade politiska mål möter en verklighet där andra, i och för sig välmotiverade, intressen tar över och i hög grad styr beslut och utveckling (infrastruktursatsningar, behov av bostäder mm). Det faktum att betänkandet Gestaltad livsmiljö (SOU 2015:88) stryker bort skönhetsaspekter och estetiska värden ur förslaget till nya mål för arkitektur, form och designpolitiken är ett symptom på denna konflikt. DIK ser en ökande professionalisering av kulturarvsverksamheterna med allt fler specialister (ekonomi, juridik, pedagogik, osv) vid sidan om traditionella ämnes- specialisterna. Vi kan också notera att vissa traditionella ämnesspecialister, exempelvis arkeologer och kulturmiljövårdare, måste utveckla multikompetens på grund av strukturförändringar inom deras respektive verksamhetsområde (egenföretagande, framväxten av små mikroföretag). Den ökade privatiseringen inom exempelvis arkeologi och kulturmiljövård har resulterat i ökad konkurrens som bidragit till effektivisering av verksamheter samtidigt som den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden till viss del har påverkats negativt. Kultursamverkansmodellen har inneburit en decentralisering av diskussion och beslut när det gäller kulturarvsområdet, liksom det kulturpolitiska området i sin helhet. Vi har nationella mål, men utvecklingsarbetet sker i hög grad på regional nivå. En europeisering av kulturarvsdiskussionen är en tydlig trend. Kombinerat med ovanstående punkt innebär det att vi har gått från ett kulturpolitiskt system med en tydligt styrande statlig kulturpolitik (tänk 1974års kulturpolitik) som var ett nationellt riktmärke och fungerade som utgångspunkt för alla kulturområden och alla nivåer till ett system med tre olika nivåer (EU, stat, region) och specifika mål för olika kulturområden (museilag, arkitekturpolitik, bibliotekslag, osv). Vi har, kort sagt, fått en ökad komplexitet. Digitaliseringen och en medveten politik har inneburit en ökad transparens och öppenhet. I denna utveckling ligger många positiva konsekvenser, men också problem när det gäller hur kulturarvet används. I den kulturpolitiska diskursen har tillgänglighet och pedagogik betonats sedan 1970talet, men det är enligt DIK:s mening först de senaste 1015 åren som verksamheterna på allvar har försökt att systematiskt utveckla arbetet. Här möter verksamheterna problem och friktion när det gäller både verksamhetens organisation och profession(er). När det gäller organisation handlar det bland annat om hur verksamhetens resurser ska balanseras och fördelas. När det gäller profession(erna) handlar det om behov av nya kompetenser och hur man hanterar en övergång från expert till dialogpartner med bevarad auktoritet. 2 (6)
Digitalisering och nya möjligheter att tillgängliggöra kulturarvet har inneburit att upphovsrättsfrågor och behovet av juridisk expertis har ökat i betydelse för minnesinstitutionernas (arkiv, bibliotek, museer) verksamhet. 2. Tre faktorer som påverkat vår verksamhet på kulturarvsområdet de senaste 15 åren (DIK behandlar denna frågeställning utifrån vårt specifika fackliga perspektiv) En återkommande fråga under de senaste 15 åren i likhet med tidigare år är problemet med visstidsanställningar. Paradexemplet är arkeologernas situation, men problemet återfinns inom en rad kulturarvsverksamheter. DIK kan bland medlemmar inom kulturarvsområdet liksom det kulturpolitiska området som helhet se en tendens mot ökat egenföretagande och mikroföretagande. Det här skapar krav på bredare kompetenser hos våra medlemmar, liksom krav på att DIK som fackförbund anpassar sin verksamhet efter medlemmarnas nya behov. Inom DIK har vi i såväl politik som organisation gått från ett uttalat professions- tänkande till ett kompetenstänkande. DIK var tidigare organiserat i professions- föreningar, medan vi idag är ett enhetligt fack för alla olika yrkesgrupper. Denna organisationsförändring avspeglar en förändring i vårt tänkande: det viktiga är inte vad du är (professionstänkande) utan vad du kan (kompetenstänkande). Förändringen i vårt tänkande på denna punkt är en anpassning till övergripande samhällsförändringar som går i riktning mot kompetenser för livslångt lärande och en digitalisering som bryter ner gränser mellan tidigare tydligt avgränsade institutioner och professioner. Inom DIK kan vi notera hur identitets och representationsfrågor har fått ökad betydelse också i det fackliga arbetet. Medvetenheten om hbtq och mångfalds- frågor har ökat och frågorna har en helt annan ställning i vårt policyarbete än de hade för 15 år sedan. Vi befinner oss dock fortfarande i ett inledande skede i detta arbete. DIK hade en expertgrupp som förra året tog fram riktlinjer för vårt arbete i frågorna. 3. Samhällstrender som kommer att påverka förutsättningarna för vår verksamhet på kulturarvsområdet under de kommande 15 åren Den fortsatta digitaliseringen kommer förmodligen att innebära en övergång från institution till funktion i tänkandet kring kulturarvsområdet och generellt det kulturpolitiska området. En sådan övergång innebär att verksamheternas gemensamma public serviceroll och deras betydelse för det demokratiska samhällets utveckling får ökad betydelse. Denna utveckling togs nyligen upp av Pelle Snickars i en debattserie i Dagens Nyheter. Och den knyter naturligt an till det arbete som Medieutredningen för närvarande bedriver. 3 (6)
Läser man rapporter från exempelvis Långtidsutredningen och Delmi är en av de tydligaste trenderna att konkurrensen om allt mer begränsade offentliga resurser kommer att öka. Ekonomiska frågor och alternativa finansieringsformer kommer att bli viktiga för såväl kulturarvsområdet som samhället i stort. Det fortsatta byggandet av ett mångkulturellt Sverige i en globaliserad värld. Denna utveckling och uppgift ställer nya krav på kulturarvssektorns verksam- heter både när det gäller organisation och kompetens. Utifrån ett fackligt perspektiv är den fortsatta digitaliseringen/robotiseringen av arbets och samhällslivet en huvudfråga. Man talar om att vi befinner oss i den fjärde industriella revolutionen som är både snabbare och mer genomgripande än någon av de tidigare (se exempelvis World Economic Forum 2016 som hade den fjärde industriella revolutionen som övergripande tema). Utifrån DIK:s specifika fackliga perspektiv ställer utvecklingen en rad mycket grundläggande frågor som vad är arbete? och vad är fackets roll?. Frågor relaterade till förhållanden mellan den europeiska, den statliga och den regionala nivån kommer fortsatt att vara centrala. Det gäller frågor kring vilken nivå som politiskt ska besluta vad, det gäller frågor relaterade till europeisk, nationell och regional identitet och det gäller naturligtvis ytterst Sveriges roll i det europeiska projektet. 4. Våra medlemmars specifika förutsättningar och behov Inom DIK har en expertgrupp för minnesinstitutionernas framtida kompetens försökt att ringa in kompetenser som behöver stärkas inom arkiv, bibliotek och museer. Av flera skäl kom arbetet att främst fokusera musei och kulturarvs- området. I gruppens diskussioner utkristalliserades en vägledande policy för arbetet med att definiera de kompetenser som vid sidan om traditionella ämneskompetenser kommer att behövas i kulturarvsarbetet. Vi kallar den väg- ledande policyn för 4D deltagande, dialog, delaktighet och demokrati. 4D beskriver stadier i den process genom vilken kulturarvsverksamheterna bidrar till det demokratiska samhällets utveckling. Det första stadiet handlar om att lära känna besökare/ickebesökare och på olika sätt underlätta alla gruppers deltagande i verksamheten. Det andra stadiet handlar om att gå in i dialog med besökarna/brukarna, medan det tredje stadiet handlar om att på olika sätt göra besökarna/brukarna delaktiga i verksamheten. Slutmålet är att verksamheten på olika sätt ska bidra till att fördjupa och utveckla det demokratiska samhället. DIK kommer under våren 2016 att färdigställa en rapport över framtida kompetens- behov med utgångspunkt i 4Dpolicyn. (4D anknyter till teman som är aktuella i EU:s kulturpolitiska diskurs (deltagande/access, dialog/(inter)cultural dialogue, delaktighet/participatory practices, demokrati). 4 (6)
Den ovan nämnda digitaliseringen/robotiseringen som ibland kallas för den fjärde industriella revolutionen kommer att innebära en radikalt förändrad arbetsmarknad (se vidare http://www.magasinping.se/nyheter/nyavillkor- vaentarnaervaerldenblirvirtuell/). Många av dagens arbeten kommer att försvinna. Nya arbeten kommer förvisso att komma till, men vi tror att den övergripande tendensen går mot färre arbetstillfällen. Vi tror dock att DIK:s medlemsgrupper och deras kompetenser klarar sig relativt väl i denna utveck- ling. Och vi tror att kulturarvsområdet kommer att få större betydelse för alla de människor som får mer fri tid. Däremot innebär konkurrensen om begränsade offentliga resurser att DIK:s grupper ändå kan möta en tuff framtid. Det ställer stora krav på bredare kompetenser/multikompetenser hos medlemmarna. Det kommer inte längre att räcka med en högkvalitativ grundutbildning. Det krävs ett livslångt lärande och förbättrade möjligheter att varva arbete och studier genom fort och vidareutbildningsinsatser. Med vänliga hälsningar Attila Rostovànyi 5 (6)
6 (6)