Importerade vagnar och importerad avbildningsteknik? I Bohuslän verkar man ha haft en egen tillverkning av tvåhjuliga vagnar. Om den rika skånska vagnfloran i Gryt är inhemsk eller importerad är svårare att bedöma. Influenserna från söder bör ha varit större där. Detta belyses av två andra anmärkningsvärda vagnsmotiv. Det ena återfinns på ett klippblock i Kiviksgraven och det andra på ett stenblock från Villfara sydost om Östra Tommarp. Stenblocket förvaras numera på Kulturens museum i Lund. Vagnarna, som är tvåhjuliga, är i det närmaste identiska. De är förspända med två hästar och har fyrekriga hjul. Kuskarna står på samma ställe strax framför hjulaxeln. Men det finns också sådant som skiljer. Kusken i Kivik håller i tömmar och verkar vara fullt aktiv i körningen. Kusken på Villfarastenen har inga tömmar och verkar helt passiv. En faktor som hårt binder samman de två stenblocksristningarna är det originella sätt som man avbildat både kusken i Villfara och personerna i en eventuell begravningsprocession längst ned på stenblocket i Kivik. Ser man motiven bredvid varandra får man intrycket att kusken i Villfara skulle kunna vara på väg till begravningen i Kivik. Inget tyder på att de båda ekipagen på Österlen använts för jakt eller strid. Begravningsceremonier är ett av flera tänkbara användningsområden. Villfarastenen upptäcktes i en sockenskiljande stengärsgård inte långt från bronsåldersgraven i Villfara. Man tror att stenen tidigare har varit rest överst på gravhögen. Men man tror också att en del av motivet, bland annat vagnsekipaget, kan ha tillkommit efter den första öppningen av Kiviksgraven på 1700-talet. Vagnen i Kivksgraven. Inget räcke, bara en liten bygel som plattform. Hästarna har framåtriktade bakben! 68
I Kivik har hästarnas ben avbildats snett framåt, som om hästarna backar. Detta trots att motivet som helhet rimligtvis visar ett ekipage i full karriär. Den märkliga benföringen återfinns också på andra hällar både på förspända hästar och löshästar. Det onaturliga avbildningsättet tyder på att ristningarna är någorlunda samtida och att den grafiska tekniken spritt sig ut över de nordeuropeiska hällristningskulturerna från något centrum. De har ristats under bronsålderns första hälft. Vagnen på Villfarastenen. Personerna i processionen längst ned på Kiviksstenen har samma ovanliga form som kusken på Villfarastenen. Motiven skulle kunna vara samtida. Strömstad. Sidovy. Vagnsdetaljer saknas. Ingenting tyder på jakt eller strid. Kuskens utstyrsel är unik för denna hällristning. Man har spekulerat i om motivet visar en solvagn med en flygande guddom. 69
Dubbelt omöjliga vagnar T-formade förbindningar mellan hjulaxel och dragstång är som nämnts bara tänkbara om hjulaxel och dragstång består av ett enda stycke trä taget ur ett träd. Det är emellertid svårt att hitta träd med ett sådant växtsätt. Naturens eget sätt att skapa hållfasta trädkronor gör att grenarna växer snett ut från stammen och snett ut från större grenar. Tvåhjulig vagn med ringformad påbyggnad och T-formad förbindning mellan dragstång och hjulaxel. Begby, Östfold, Norge Samma vagnar har en annan anmärkningsvärd detalj. På dragstången finns inhugget en sluten ring, som inte skymmer dragstången. Eftersom ringen inte har stöd i tre punkter, som ringarna på Kallebyvagnarna, går den inte att belasta. Dessa till synes förunderliga vagnar kan förklaras av en annan av hällristarnas huggningsprinciper. Principen kan exemplifieras med vagnen i Kivik. På Kiviksvagnen löper inte dragstången ända fram till hjulaxeln och den miniplattform som kusken står på är inte placerad över korsningspunkten mellan dragstång och hjulaxel. Det fanns inte utrymme att hugga in hjulaxel, dragstång, plattform och kusk mellan hjulen. För att lösa problemet har hällristaren helt enkelt flyttat fram både kusk, plattform och dragstång. Ingen tvekan behöver råda om att detta gäller dragstången. Den når inte fram till hjulaxeln. Eller uttryckt på annat sätt: hällristaren har följt tydlighetsprincipen då han eller hon huggit in motivet. Om hällristarna följt tydlighetsprincipen och så förefaller det vara faller alla pusselbitarna på plats även för de dubbelt omöjliga vagnarna. Då liknar också dessa vagnarna i Kalleby. Kiviksgraven. Dragstång och enkel plattform. Inget räcke. Dragstången är framflyttad. Se pilen. 70
Två annorlunda vagnar Från huvudregeln att dragstängerna alltid är visade hela vägen ända fram till hjulaxeln finns det ytterst få undantag. Ett sådan undantag finns i Brastads Backa och ett annat nästan likadant i Lur. Eftersom dragstängerna är delvis skymda bör de också ha varit det i verkligheten. Hällristarna högg ju bara det som syntes. Det som skymmer dragstängerna kan knappast ha varit något annat än en riktig plattform, antingen av plattvirke eller rundvirke. Inga räcken verkar vara avbildade och inga andra påbyggnader heller. Hällristningen i Brastads Backa och den sannolika konstruktionen Det är troligt att båda vagnarna är avsedda för en person och att de huvudsakligen användes för förflyttningar från en plats till en annan. Inget i motiven tyder på att detta skulle vara jakt- eller stridsvagnar. 71
Bronsåldersemancipation? Till vänster: vagn med plattform av plattvirke eller rundvirke. Vagnen vidrörs av en person en kvinna. En annan person en man står vid dragstången. Till höger: en man och en kvinna vidrör samma töm. Ett modernt öga skulle kunna se en trafikolycka i scenen ovan. En person har hamnat under vagnen till vänster och två personer förmodligen en kvinna och en man höjer armarna i förtvivlan. Ett bronsåldersöga bör istället ha sett en kvinna som håller på med (vidrör) en vagn. Hon går bakom vagnen. Benen, som sticker fram, borde tillhöra någon under vagnen enligt principen att allt som syntes höggs in, och det som inte syntes blev ohugget. Men ett underben med fot tycks vara en speciell symbol. I annat sammanhang har det betytt att här steg man på en vagn. Men i detta fall skulle det kunna betyda att här stod, gick eller satt man troligast gick, eftersom det är mer än ett ben. Men det tydliga knäet skulle också kunna betyda satt. Manspersonen vid dragstången står så som alla adoranter med uppsträckta händer. De uppsträckta händerna tycks inte betyda någonting. Adoranter förefaller vara personer som är passivt närvarande. Även dessa båda vagnarna med sina riktiga plattformar bör således ha använts för persontransporter. 72
En av vagnarna i Gryt. Den har inte fem dragstänger som påståtts, utan endast en linjen i mitten. De fyra andra linjerna visar tömmarna. Dragstången går till hjulaxeln och tömmarna till vagnskorgen eller plattformen. Nästan påträngande nära denna vagn finns en annan vagn. Till denna är också knutet två personer en man och en kvinna. Båda vidrör samma töm. Armarna går i kors. I detta fall, där två personer i armkrok vidrör samma föremål, kanske den normala tolkningen av beröring skall vidgas. Beröringen kan i detta fall uttrycka ett gemensamt intresse för vagnen, ett gemensamt ägande, en gåva från den ena till den andra eller något annat som förenar eller kanske bara att båda använde vagnen men inte nödvändigtvis samtidigt. Ett lättare tolkningsproblem finns på några vagnar i Gryt. Man har menat att dessa vagnar har haft ett flertal dragstänger. Men så är det inte. Man har förväxlat dragstänger med tömmar. Se figuren till vänster. Lastvagnar Lastvagnar i ett Mellersta Östern-perspektiv Som redan nämnts finns det vagnar som inte har någon öppning bakåt för avstigning och påstigning. Detta skulle kunna vara lätta lastvagnar. Några vagnar förefaller ha en rund påbyggnad. Kanske har detta varit ett flätat cylindriskt lastutrymme för lätt gods. P. O. Schovsbo har konstruerat en vagn med en flätad vagnskorg. Han menar att vagnar redan under stenåldern kan ha haft en sådan konstruktion. I sammanhanget kan nämnas att man på krigsrelieferna i Mellersta Östern kan se att trossen hade fyrhjuliga lastvagnar. Vagnskorg utan öppning bakåt. Rekonstruktion av lätt lastvagn med flätad vagnskorg. Schovsbo, Danmark. 73
Tvåhjuliga lastvagnar enligt rundvirkesteorin Enligt rundvirkesteorin finns det inga räcken eller slutna lastutrymmen på de tvåhjuliga hällristningsvagnarna. Plattformen består bara av raka eller böjda slanor med eller utan hålrum emellan. De var avsedda för en enda stående person. Men plattformen kunde naturligtvis också användas för transport av mindre gods, eventuellt sammanhållet i en enklare korgkonstruktion. Tunga lastvagnar brukar vara fyrhjuliga. Men det finns åtminstone ett undantag bland hällristningarna. Det är en mycket speciell vagn i Rished i Askum socken. Den beskrivs i nästa kapitel. 174 Hunnebostrand Assleröd Svenneby Tossene Loskegården Långön Askum Rished Brastads- Backa 171 162 Stora Backa Kungshamn Åbyfjorden Brastad Lysekil Gullmarn Hällristningar på ömse sidor om Åbyfjorden 74
Stenbjörnen i Rished Vagnshällen i Rished På en häll i Rished i Askum socken norr om Åbyfjorden finns fyra vagnar inhuggna. Två är något mindre och ligger lite avsides. De två andra finns centralt inom en samlad ristningsyta. De är omgivna av ett flertal skepp och människofigurer. Den ena vagnen (bilden ovan) är unik i flera olika avseenden. Någon sådan vagn tycks inte finnas avbildad någon annanstans. 75
Vagnen och dess last Vagnen har två dragstängerna som förefaller bukta nedåt framför hjulaxeln. En tvärgående oval är inhuggen där nedböjningen är som störst. Det tyder på att ovalen visar en mycket tung last och inte en plattform. Inte på någon annan vagn har plattformen avbildats med en sluten tvärgående oval. Rent ingenjörsmässigt bör alla laster inklusive personer vara placerade rakt över hjulaxeln eller omedelbart framför denna. Men så är det inte på hällristningen i Rished. Man kan fråga sig varför. Svaret har överraskande nog kommit från intervjuer med två personer: lantbrukare Arne Andersson i Långön och Gertrud Andersson i Lane, som båda är uppväxta i hällristningsområdet. De kan berätta att tvåhjuliga vagnar specialkonstruerade för transport av tunga stenblock var i bruk i Bohuslän i början av 1900-talet. Arne Andersson, som är född 1918, uppger följande vid en intervju utförd i april år 2000: Förr användes i trakten tvåhjuliga vagnar, som kallades för stenvaggor. De hade rena trähjul, alltså inga ekrar. Hjulen var små och hade antagligen järnband. En stenvagga drogs av en häst. Stenvaggan hade således två dragstänger. Man rullade upp stenen på dragstängerna. Dragstängerna var långa och nedböjda framför hjulen så att det skulle gå lätt att rulla på stenen. Man kopplade av stängerna från hästen då man skulle rulla på stenen. Det fanns en tvärslå mellan dragstängerna bakom hjulaxeln. En bildrekonstruktion av en stenvagga har utförts efter Arne Anderssons anvisningar. Arne Andersson har läst intervjun och godkänt både denna och bildrekonstruktionen. Uppgifterna har senare konfirmerats av Gertrud Andersson från Lane i samma socken, född 1917. Hon uppger dock att vagnen benämndes stenbjörn, vilket Arne Andersson i efterhand också erinrar sig. Stenvaggan kan ha varit den del av vagnen som stenen vilade på. Gertrud Andersson påpekar också att dragstängerna bestod av slanor som kluvits i längsled. De rundade delarna av slanorna var riktade nedåt. På så sätt gled slanorna bra mot underlaget då marken var ojämn. Stenblocken låg bra på de plana ytorna. Även detta minns Arne Andersson. Slutligen finns ordet stenbjörn med i en levnadsbeskrivning av stenhuggaren Algot Boman på Bohus-Malmön. Han berättar att man under det tysk-franska kriget (1870 1871) transporterade de stora stenblocken med så kallade stenbjörnar, vilka med sina låga rulliknande hjul gled fram över plank och bräder, dragna av en hop människor, där inte kvinnor saknades. Ordvalet gled fram styrker att dragstängerna också fungerade som medar. Uppgifterna nedtecknades 1953 1954. 76
Resultatlösa försök har gjorts att finna en riktig stenbjörn i gårdarna i Tossene och Askums socknar och på Malmön. Det tycks inte finnas någon enda stenbjörn kvar. I uppslagsverket Lantmannens bok på totalt 1730 sidor och utgiven 1947 finns inte stenvagnar, stenvaggor och stenbjörnar omnämnda. Traktorn tycks redan då ha tagit över. Varför har vagnen två dragstänger? Vagnsekipage i allmänhet har antingen en dragstång och två dragdjur, som på de fyrhjuliga vagnarna på hällristningarna, eller också har ekipagen två dragstänger och ett enda dragdjur mellan stängerna. Det märkliga med vagnen på hällristningen i Rished är att den till synes har två dragstänger och två dragdjur. Inget av djuren är förspänt mellan dragstängerna. I den arkeologiska litteraturen finns inga sådana ekipage beskrivna. Förklaringen kan vara följande: Mellan stängerna löper en böjd linje, som börjar i höjd med hästsvansarna och slutar i höjd med hästarnas huvuden. Den böjda formen liknar den böjda formen på hästkropparna. Linjen skulle kunna föreställa kroppen av en oxe som går mellan stängerna. (Tunga laster har normalt dragits av oxar). Om det är så, får man samtidigt en förklaring till några andra svårtolkade linjer i höjd med hästarnas mankar och huvuden. Stenbjörn. Rekonstruktion. Hjulen var små Dragstängerna var långa och nedböjda framför hjulen Det fanns en tvärslå mellan dragstängerna bakom hjulaxeln (Arne Andersson). 77
Koder och avbildningsregler Minst fyra koder och minst tre kodliknande avbildningsregler tycks hällristarna ha använt. Med kod avses ett sätt att visa något som inte är detsamma som det som avbildats. Exempelvis betyder inte ett underben med fot just detta utan här (stod kusken). Närbesläktade med koderna är avbildningsreglerna. Kod Underben med fot Person i liten storlek avbildad från sidan bredvid en annan person i större storlek, avbildad framifrån Skålgrop nära någon motivdel, till exempel hjul, dragdjur eller kusk Vidrör eller är nära Betydelse och kommentar Ett underben med fot kan liknas vid krysset på en skattkarta. Här stod eller satt man på vagnen, alternativt äntrade man vagnen. Se sid 7, 72, 109. Den mindre personen har lägre rang. Personen tillhör inte den närmaste gemenskapen. Se sid 56. Hela eller delar av motivet är i rörelse. Rörelsen kan vara rakt fram, runt eller fram och tillbaka. Placerad på rätt ställe kan en skålgrop också utgöra en könsmarkering. Skålgroparna vid vagnarna kan eventuellt också ha andra betydelser, till exempel mängd (antal). Se sid 40, 55. Håller på med, alternativt tillhör eller utgör del av. Till exempel betyder en person som vidrör ett dragdjurs svans förmodligen en körkarl. Se sid 25, 70. Avbildningsregel Huvudperspektiv på ekipage med två dragdjur Avvikande perspektiv på delar av motivet Ingen transparens Tolkning Om dragdjurens ben är motriktade, är ekipaget i huvudsak avbildat uppifrån. Är benen riktade åt samma håll, är ekipaget i huvudsak avbildat från sidan. Se sid 82, 85. Vagndelen är avbildad i sitt tydligaste perspektiv och inte i huvudperspektivet. Perspektiv som kan förekomma på samma vagn: från ovan, från sidan, bakifrån och framifrån. Se sid 53. Endast det som syntes i ett visst perspektiv är avbildat. Exempel: finns en vagnsstock avbildad uppifrån, så har vagnen inte haft något flak. Då skulle flaket ha skymt vagnsstocken. Se sid 54, 82. Koder och avbildningsregler framgår tydligast på fyrhjuliga vagnar. 158