Warne Förlag Knektevägen SÄVEDALEN tel fax E-post: Hemsida:

Transkript

1 Warne Förlag Knektevägen SÄVEDALEN tel fax E-post: Hemsida: Lars Erik Nilsson och Warne Förlag AB, 2005 Tryckeriagentur OmniGraf. Tryckt i Estland 2005 ISBN

2 Innehåll Vagnarna och bildspråket 7 Hjultillverkning i Kalleby 11 Hjul som inte är hjul 17 Solhjul 20 Ländvagnen en försvunnen vagnstyp 27 Trehjulingen i Brastad 36 Olika hjul 42 Hällristarnas perspektiv 52 Stridsvagnar och jaktvagnar? 60 Stenbjörnen i Rished 75 Stenvagnarna vid Åbyfjorden 82 Långa lasters vagnar 95 Lastvagnar i Assleröd och Svenneby 104 Flakvagnar på Aspeberget 108 Vagnsprocessioner 114 Vad kom först? 118 Böjda horn och raka öron 121 Sol, hjul och vatten 126 Hällristaren och tiden 130 Adoranternas fingrar 133 Huggna och ohuggna ytor 135 Skålgropar, siffror och kvinnor på hjulhällarna 137 Kan man lita på en hällristning? 146 Bronsåldersfamiljen i Rished 151 och sedan då? 154 Koder och avbildningsregler 158 Mer att läsa 159 5

3 6 Plogen uppfanns före vagnen. Då hjulet uppfanns visste man redan hur man skulle använda dragdjur. Man visste hur de skulle förspännas och hur de skulle fås att dra, stanna och svänga. Både plogar och vagnar finns på hällristningarna. Plogarna (egentligen årdren) liknade varandra. Hjulen och vagnarna var däremot av många olika slag.

4 Vagnarna och bildspråket Mycket har skrivits om hällristningarna. Hjul och vagnar nämns ofta, men mest i förbigående och mest i rituella sammanhang. De tvåhjuliga vagnarna har kallats stridsvagnar trots att det inte finns någon enda hällristning som visar en vagn i strid. Nästan ingenting har skrivits om hur vagnarna varit konstruerade. Detta är märkligt eftersom några få hällristare faktiskt lagt sig vinn om att visa hur de sett ut. Det finns över hundra vagnar på de bohuslänska hällristningarna. En tredjedel är fyrhjuliga. De övriga är tvåhjuliga eller svåra att bestämma. Långsam vittring i tre tusen år och snabb vittring i hundra har tagit hårt på kulturarvet. I Östfold norr om Bohuslän och i Skåne finns ytterligare några tiotal vagnar. Någon har menat att den stora mängden vagnsmotiv inte nödvändigtvis betyder att det funnits riktiga vagnar i området. Hällristarna skulle ha kunnat se vagnar ute i Europa eller på importerade varor såsom textilier och keramik. Denna teori stöds av att man på Skandinaviska halvön inte har gjort något enda arkeologiskt fynd av hjul och vagnar från bronsåldern. Vidare har man menat att om vagnarna verkligen funnits i hällristningsområdena så skulle de ha kunnat importerats dit. Skälet skulle vara att de tvåhjuliga vagnarna påminner om de strids- och jaktvagnar som användes i länderna runt östra Medelhavet. Man är också osäker på om de fristående, så kallade solitära hjulkorsen som förekommer på hällristningarna, verkligen avbildar hjul. De utgör inte någon del av ett större motiv och de kan inte heller knytas till något närliggande motiv. På så sätt påminner de om många skålgropar. De bara finns där. Hjulkorsen liksom skålgroparna kan ha flera olika betydelser eller funktioner. Vilken eller vilka kommer kanske aldrig att klarläggas. Ett stort antal så kallade hjulkors har troligen ingenting med vagnshjul att skaffa. Några har det säkert inte. Solhästar som drar hjul finns med bland motiven. Men de så kallade solvagnarna verkar vara något annat. Hällristarnas koder Hällristarna har haft ett speciellt bildspråk. Det utvecklades inte till ett skriftspråk, men har varit en liten bit på väg. Ett exempel: Både i det äldsta skriftspråket från Sumer och på hällristningarna tycks ett underben med fot inte betyda ett ben. Det betyder går, står eller kliver eller något annat som har med benets funktion att göra. Detta att en avbildning betyder 7

5 något annat än det som är avbildat är ett slags bildkod. Bildkoder finns av olika slag. Gemensamt för dem alla är att de på något sätt förklarar eller förtydligar bildens innehåll. På vagnsmotiven finns flera olika koder. En har med vagnarnas konstruktion att göra. En annan uttrycker rörelser. Utan dessa koder blir en vagn bara en vagn. Men med koderna förstår man vilket slags vagn det är fråga om och vad den bör ha använts till. Det framgår också om vagnen är i rörelse eller bara står uppställd. Stillbilden på hällen blir film. Koden för rörelse var i all sin enkelhet användbar till mycket. Betydelsen varierar med läget i motivet. Ett läge förefaller visa att hela motivet är i rörelse. Koderna gäller inte bara vagnarna. Det mångomtalade erotiska motivet på hällen i Vitlycke uppvisar två användningar av samma kod. Att knäcka koder har inte varit det primära i forskningen bakom denna bok. Det blev en nödvändighet för att komma vidare. Det primära har varit att ta reda på vilka vagnstyper som finns på hällristningarna och att i möjligaste mån utröna vad de har använts till. Bronsåldershjul och järnålders Det finns belägg för att flertalet hällristningar med vagnsmotiv höggs från omkring 1800 f. Kr. fram till bronsålderns slut omkring 500 f. Kr. Huggningar kan också ha skett i början av den påföljande järnåldern. Det finns motiv som tyder på det. Under bronsåldern hade alla ekerhjul fyra ekrar. Det framgår av vagnarna på hällristningarna. Först under järnåldern började man tillverka hjul med sex eller åtta ekrar. Den rikliga tillgången på den nya metallen gjorde att man kunde beslå hjulringar med järnband. Det minskade förslitningen och höll samman de mer kompicerade mångekriga hjulen. Många av de fristående hjulen på hällarna har fler än fyra ekrar. Det är inte troligt att detta är vagnshjul. Det skulle kunna vara solsymboler istället. I den mån det verkligen är vagnshjul bör de vara huggna under järnåldern. Varför högg man hällristningar? Varför hällristningarna utfördes vet man inte. Eugen Woyotowitsch, som skrivit omfattande arbeten om hjul och vagnar, menar att vagnarna är ett uttryck för frälsningsförväntan från mikrokosmos. Andra har på olika sätt uttryckt att hällristningarna i Bohuslän vittnar om kultisk verksamhet. Man menar att människor med uppsträckta händer, solhjul och scener med schamaner tyder på detta. Ett sådant samband kan ha funnits. Men det kan ha också ha funnits andra skäl till att man högg hällristningarna skäl som kan ha varierat under hällristningarnas mer än tusenåriga 8

6 Tanum Åbyfjorden Lilla Arendal Aspeberget Fossum Kalleby Litsleby Trätteby Varlös Tegneby Askum Rished Långön Brastad Assleröd Svenneby Löskegården NORGE Östfold Bohuslän Dalsland Onsöy Borge Skjeberg Västergötland Östergötland Halland Småland Västra Karup DANMARK Dejbjerg Jylland Fyn Trundholm Själland Gryt/ Frännarp Skåne Villfara Kivik Blekinge Simris Fyndplatser och lägen på hällristningar. Vagnarna från Dejbjerg och Trundholm förvaras numera på museum i Köpenhamn. Villfarastenen är flyttad till museum i Lund. 9

7 historia. Det kan till och med ha funnits någon hällristare som bara velat visa att så här såg vår vagn ut och så här använde vi den. Ett slags självbiografi på hällristningsvis. Den här boken handlar om vilka slags vagnar som finns avbildade och vad de bör ha använts till, då de inte användes för eventuella kultiska riter. En ökad kunskap om detta skulle kunna förändra vår uppfattningen om hur livet gestaltade sig under bronsåldern: Man hade inte bara årdret (en äldre form av plog) i åkerbruket utan också olika vagnsekipage till åkerbruket och till annat. En specialbyggd vagn för stora tunga stenblock förefaller vara unik för Bohuslän. Den är särdeles genialisk och tycks inte ha förekommit någon annanstans i världen. En annan unik vagn är den så kallade solvagnen, vars konstruktion nu börjar klarna. Slutligen har det funnits en vagnstyp som hade likheter med de nutida timmervagnarna. Försiktigtvis har vagnstypen benämnts långa lasters vagn. Det kan ha varit något annat än timmer som transporterades. En annan upptäckt är att det finns en häll som visar tillverkning av hjul. Bredvid en scen med hjultillverkningen står en halvfärdig vagn. Detta bevisar inte att hjulen och vagnarna tillverkades här, men det är mycket troligt. Det bör ha funnits vagnmakerier i Bohuslän redan under bronsåldern. Kunskapen om hur man tillverkade vagnar fanns under alla omständigheter. Det går ännu att studera motiven på plats. Men de är inte alltid lätta att finna. Flera är grunt huggna. Endast ett fåtal är ifyllda med färg. Det finns risk att några av hällristningarna kommer att bli övertäckta eller kanske är hopp om ett lämpligare uttryck. Man vill förhindra ytterligare vittring. Men även en övertäckt häll kan vara värd ett besök för att drömma sig tillbaka. Det var här människor levde i sitt åkerbruk med sina vagnar, plogar (årder) och hävstänger, sitt timmer och sina stenblock. Flertalet hällristningar i boken är ifyllda med vit färg. Färgen består av krita uppslammad i vatten. Uppmålningarna är utförda i vetenskapligt syfte. Efter fotograferingen har kritan sköljts bort. Onsala i mars 2005 Lars-Erik Nilsson 10

8 Hjultillverkning i Kalleby I Kalleby söder om de stora hällristningslokalerna i Tanumshede har en eller flera hällristare varit verksamma. På en svagt sluttande häll krönt av en husruin finns en detaljrik uthuggning av ett stort skepp. Ovanför den finns bland annat två enaxliga vagnar, den ena med hjul och den andra utan. Det mest anmärkningsvärda på hällen är en scen mellan vagnarna. Den visar tillverkning av ett ekerhjul. Att det verkligen är hjultillverkning som är avbildad framgår av en snarlik reliefbild från Saqqara i norra Egypten. Reliefen ingår i en bildsvit, som visar tillverkning av vagnar. Det är därför ingen tvekan om att det egyptiska motivet visar tillverkning av ett hjul. Reliefen uppskattas vara från den 18:de dynastien (från perioden f Kr). 11

9 Både på hällristningen och på den egyptiska reliefen visas det svåraste momentet vid tillverkning av ett ekerhjul, nämligen infästningen av hjulringen över den sista ekerns ändtapp. I båda fallen har det krävts tre personer för att klara detta. Det egyptiska ekerhjulet består av en enda cirkelböjd vidja, vars båda ändar går omlott över en av ekrarna. Slutmonteringen av hjulringen måste med nödvändighet ha skett över denna eker. Då vidjan skall krängas över den sista ekertappen måste hjulet under ett kort ögonblick göras en aning avlångt. Detta var endast möjligt om minst en av ekrarna lät sig böjas. För att få kraft nog till detta behövde man ett verktyg med hävstångseffekt. Sådana verktyg användes både på den egyptiska Egyptisk relief från en tid då vi i Sverige hade tidig bronsålder. Hävstängerna i Egypten och i Kalleby. Till vänster reliefen i Saqqara, till höger hällristningen i Kalleby. reliefen och på hällristningen i Kalleby. På reliefen är hävstången Y-formad. Ena Y-skänkeln är kraftig och fungerar som handtag. Den andra är klenare och har en avsmalnande spets. Spetsen är instucken genom hjulringen. På hällristningen är hävstången rak såsom hävstänger brukar vara. På reliefen är den person som håller i verktyget större än de övriga medverkande. Man vet att stort avbildade personer i Egypten var betydelsefulla. Låt oss därför kalla honom hjulmästaren. Motsvarande person på hällristningen är också avbildad något större än de övriga. Låt oss därför kalla även honom eller henne för hjulmästaren. De övriga är medhjälpare. Hjulmästaren på reliefen greppar med ena handen om verktyget och med den andra om hjulringen. Parallellerna med scenen på Kallebyhällen är påtagliga. Men detta är inte märkligt. Man hade samma problem att lösa. 12

10 Egyptiernas mothåll. Hällristarnas mothåll I ett avseende hade hjulmakarna på hällristningen en teknik som var överlägsen egyptiernas. Den kraft som hävstången genererade behövde en motkraft för att man skulle erhålla jämvikt. Egyptierna fick använda musklerna för ta upp hela motkraften. Det märks att den egyptiske hjulmästaren med sitt raka ben och sin större fot tar spjärn mot en upphöjning på golvet och att den huksittande mannen har fötterna instuckna i något som skulle kunna liknas vid fastspikade träskor. De forntida kallebyborna var smartare. De hade ett verktyg även för att hålla emot. Den nedersta mannen på hällen håller i ett sådant verktyg. Det har ett skaft, som är riktat mot den nedre ekern där denna är fäst i hjulringen. Hur verktyget greppar om ekern framgår inte eftersom hällen är skadad i denna del. Men det är möjligt att lösningen finns på en annan häll. Två kilometer väster om Kalleby, norr om järnvägen i Trättelanda, finns ännu en scen med ett djupt inhugget hjul. Det är omgivet av två personer, som nästan vidrör hjulet. Att hjulet är djupt inhugget och är placerat mitt i motivet innebär rimligtvis att det har stor betydelse i bilden. En av personerna den till vänster om hjulet påminner på flera sätt om hjulmästaren på Kallebyhällen. Personen är stor, har samma klädsel som hjulmästaren och höjer armarna likadant. Båda är utan Hjulmotiv i Trättelanda. Den mindre personen håller upp något, kanske ett verktyg. 13

11 könsmarkering. Kanske är det kvinnor. Den kortare personen i Trättelanda har motsvarande likheter med mittpersonen i Kalleby. De har armarna på samma sätt, båda är män och båda har något uppåtriktat i ena handen. I Kalleby är det ett verktyg. Kanske är det ett verktyg även i Trättelanda. Verktyget i Trättelanda har ett skaft som i sin övre ända är T-format. Ungefär så bör ett motkraftsverktyg ha sett ut. Ytterändan på T-ets ena skänkel (som bör ha haft något slags fästanordning) anbringas bakom ekern över hjulringen. Ytterändan på T-ets andra skänkel placeras på andra sidan om ekern under hjulringen. Sedan är det bara att hålla emot när hjulmakaren börjar bända vid sin eker. Den nedre vertikala ekern böjs och hjulringen får en svagt oval form. Det var vad som behövdes för att hjulringen skulle kunna krängas över den sista (horisontella) ekertappen. Att uppfinna ekerhjulet var en sak att komma på hur man skulle tillverka det var en annan. Inte helt enkelt det heller. Verktyget i Trättelanda applicerat på hjulet i Kalleby. 14