Tjäder. Foto: Elisabeth Fagerberg Skogsbruket och artskyddet seminarium vid BirdLife Sveriges årsmöte 8 april 2016 Det följande är minnesanteckningar från seminariet och kan som sådana vara behäftade med både brister och fel. Förhoppningsvis ger de ändå en hyfsad bild av vad som avhandlades under seminariet. Den som vill, kan en tid framöver se och lyssna till merparten av seminariet via denna länk: http://www.studieframjandet.se/hitta-dittintresse/djur--natur/fagelskadning/seminarium-artskydd/ Den fullständiga rubriken för årets seminarium i samband med årsmötet var: Skogsbruket och artskyddet är de oförenliga. En bakgrund till detta tema är att EU:s så kallade naturdirektiv nu ska implementeras i svensk lagstiftning. Men hur ska ett effektivt artskydd kunna kombineras med skogsbruk? Det är en nöt som inte är helt enkel att knäcka. Moderator för seminariet var Åke Persson, mångårig styrelseledamot i SOF-BirdLife och mycket kunnig i skogsfrågor. Han inledde med att säga bland annat följande: Vi har gjort ett program som försöker tränga bakom detta med lagar och regler och se vad egentligen ekosystemen i skogen är och hur de fungerar. Vi ska ta upp några exempel som vi kan grotta oss i. Ett sådant är tjädern. Den har vi diskuterat under många år och vi är fortfarande lika osams. Mot eftermiddagen kommer vi att komma fram till det praktiska arbetet i skogen för att omsider nå till en slutdiskussion.
Birger Hörnfeldt från SLU i Umeå har forskat på smågnagare och deras cykler under många år. Smågnagarna är mycket viktiga i skogslandskapet eftersom de utgör byten för många däggdjur och fåglar och även påverkar förekomsten av andra arter. Rubriken på hans föreläsning var: Smågnagardynamik kontraster i tid och rum och zoonoser. (Zoonoser kan beskrivas som djurspridda sjukdomar). Smågnagarna förekommer i cykler och de sorkcykler som Hörnfeldt och hans grupp studerat är de som finns hos skogssork, gråsiding och åkersork. Cyklerna karaktäriseras av fyra tydliga faser: En uppväxtfas med snabb tillväxthastighet, en toppfas, en nedgångsfas och en bottenfas. Dessa fyra faser omfattar normalt ett tidsspann på fyra år och återspeglat i ett diagram ger detta ett sågtandsmönster. Detta sågtandsmönster har karaktäriserat mönstret hos sorkarna i flera andra studieområden (bl.a. i Norge och Finland). Målsättning med miljöövervakning är att ge early warnings men också att presentera fångstindex som underlag för bl.a. prognoser och samla in material för analyser. Övervakning av sorkar har koppling till fem övergripande miljömål och även till hälsorelaterad miljöövervakning. Bygger främst på fångst på fem platser (Umeå, Ammarnäs, Stora Sjöfallet, Vålådalen/Ljungdalen och Grimsö). För övervakningen används slagfällor för sorkar och standardiserade holkar för pärluggla. Övervakningen i Västerbotten bedrivs inom ett 100 x 100 km stort område med flera provytor i det norrländska skogslandskapet. De flesta av de 16 provytorna ligger i skog av olika successionsstadier. Inom varje provyta fångas sorkar längs en diagonal linje på platser där man tror sorkar rör sig. Har nyss avslutat den 13:e sorkcykeln. Det har skett en störning av vinterdynamiken, vilket sannolikt främst beror på ändrat klimat. Den allvarligaste följden av detta är att vårstammarna av åkersork och gråsising har minskat. Skogssorken har klarat sig bättre. På längre sikt kan man se en tydlig nedgång hos sorkarna, särskilt hos gråsiding. Vinternedgångar har blivit vanligare särskilt hos åkersork och gråsiding. Båda lever nästan uteslutande under snön vintertid. På 1970-talet var det vanligt att åkersorken ökade vintertid (eftersom den förökade sig under snön), men detta mönster har försvunnit senare. Samtidigt har vintervädret förändrats, och vi har inte haft ett skyddande snötäcke på samma vis som förut. Vårstammen hos sorkar har därmed blivit mycket lägre, vilket inneburit att pärluggla och andra predatorer haft mindre föda att tillgå. Tidigare utgjorde sorkar 90 % av pärlugglans vårföda. I takt med minskad födotillgång har pärlugglan minskat kraftigt i studieområdet. Samtidigt har Sverige ett särskilt ansvar för pärlugglan eftersom den omfattas om EU:s fågeldirektiv (och en betydande del av populationen finns i Sverige). Skogssorken, som är Sveriges vanligaste däggdjur, skiljer sig från de båda övriga genom att den rör sig mycket ovanpå snön vintertid. Vidare går den gärna inomhus under vintern och kan därmed sprida sorkfeber. Åkersorken har på sina håll ökat i skogslandskapet som en följd av ökad tillgång på kruståtel på hyggen. Åkersorken kan orsaka skador på plantor av skogsträd. Gråsidingen har däremot missgynnats av skogsbruket genom en ökad fragmentisering (arten verkar behöva större sammanhängande skogsområden). Det är troligen negativt för sorkpopulationer med uttag av grot i skogen sorkarna har nytta av allt som ger struktur på marknivå (grot står för grenar, rötter m.m. som används till bl.a. flis). Studierna har visat på stora kontraster hos gråsiding mellan skogsland och fjäll. I skogslandet upphörde cyklerna i stort sett helt mot slutet av 1980-talet, medan cyklerna
är tydliga i fjällen (åtminstone sedan millennieskiftet). Ett motsvarande mönster, men inte lika tydlig, kan ses hos åkersorken. Huvudhypotesen bakom nedgångarna i gnagarstammarna är klimatförändringar som orsakar svårare (instabila) vintrar som ger låg föryngring vintertid och lägre gnagarstammar under våren. Det ger i sin tur sämre tillgång på föda för pärluggla och andra predatorer. Pärlugglan följs inom samma område som sorkarna i Västerbotten. Arten har gått från cykler med hög till låg amplitud i takt med minskad födotillgång. Pärlugglan är tydligt opportunistisk de börjar storstilat om det finns gott om gnagare på senvintern men kan sedan krascha om antalet gnagare under våren blir lågt. För denna del av studierna är framtiden dock osäker. Vintern är således viktig eftersom snötäcket skyddar det subnivala rummet (utrymmet mellan snön och marken). Fortsatta klimatförändringar förutspås, vilket kommer att leda till fler störningar för sorkcyklerna. Birger Hörnfeldt ställde också frågorna: Är predatorer bra för vår hälsa och kan senare års stora utbrott av sorkfeber bero på störningar av sork- och rovdjursdynamiken? Det finns en koppling mellan sjukdomsfrekvensen och sorkförekomsten under hösten. Inför ett av de sentida utbrotten var sorkarna mycket spridda. En topp hösten 2006 kan även ha berott på onormalt väder (vårflod i november) vilket fick till följd att sorkarna gick inomhus i större omfattning än annars. De långa tidsserierna är viktiga för fortsatt forskning kring tänkbara kopplingar mellan sorkcykler, predatortärhet och zoonoser. Vill utveckla forskningen som integrerad miljöövervakning längs en klimatgradient i Vindelälvens biosfärsområde från kusten till fjällen. Jan-Erik Hägerroth och Hans Svensson har deltagit i ett projekt där man i Jönköpings län samt i Kolmården studerat skogsbiotoper på ett delvis nytt sätt. Det handlar om att i barrskogsdominerade områden försöka hitta ett instrument som beskriver och följer upp barrskogsanknutna naturvärden. Bakom projektet står länsstyrelserna i Jönköpings och Sörmlands län samt Norrköpings kommun. Genom att använda tjädern som modellart har ändamålsenliga beskrivningar av naturvärden på landskapsnivå kunnat kartläggas. Med hjälp av äldre material har utvecklingen av skogslandskapet kunnat beskrivas under en 30 år lång period, från 1985 och framåt. Enligt länsstyrelsernas intenstioner ska dessa analyser kunna användas både för miljöövervakning och som underlag för skogsbruksplanering, vindkraftsutbyggnad och kommunal planering. Tjädern valdes eftersom den kan betraktas som en paraplyart. Bevarande av tjädern anses garantera att även andra arter kan leva kvar i det aktuella området. Anledningen är tjäderns behov av stora områden av relativt öppen och mogen tallskog varvat med en mosaik av myr och skiktad barrskog. Resultat i Kolmården visade på god samstämmighet mellan förmodade tjäderlämpliga områden och förekomst av tjäder. Antalet spelande tuppar på spelplatserna har minskat generellt och i Jönköpings län dominerar nu mindre spel (med upp till tre tuppar). Om bara habitatet finns kvar, kommer tjädern tillbaka till den gamla lekplatsen 35 40 år efter avverkningen. Topografin är viktig, och kommer skogen tillbaka, kan tjädrarna återvända. Många spelplatser flyttar i samband med avverkning, ofta runt 400 meter men upp till 1,5 km. Analyserna visar också att sumpskogarna mycket viktiga för tjädern. Hönorna lägger sig ofta nära spelen, men kan flytta iväg långt om de förlorar ägg eller ungar. Det händer
att hönor flyttar tillbaka in till gamla spelplatser och lägger sina ägg där trots att spelet inte finns kvar. I södra Sverige finns inga tjäderspel närmare varandra än 2 km. Jacob Höglund från Uppsala universitet pratade på temat Skogshöns: Miljökrav, antalstrender och genetisk struktur. Tjäder, orre och järpe förekommer i hela landet, men tätheterna är betydligt större i norr (ner till Svealand) än i söder ungefär längs den linje som brukar kallas Limes Norrlandicus. Skogshönsens kraftiga gräns längs Limes Norrlandicus återspeglas även när det gäller växtgeografi. Många arter har invandrat till Sverige från två olika håll. Det sista området som blev fritt från is fanns i mellersta Sverige, inte längst i norr. Efter istiden har förhållandena växlat kraftigt. Det naturliga tillståndet är förändring. Skogsbruket i norr är mera storskaligt än i söder (bolagsägd skog i norr, brukarägd i söder). Skogen är mera fragmenterad i södra Sverige och uppbruten av åkermark. Redan 1993 visade Per Angelstam och Jon Swenson att orren fanns i öppna marker och riktigt ung skog, järpen i yngre skog, tjädern i äldre samt att både tjäder och järpe fanns i riktigt gammal skog. Dessutom påpekade de att tjädern även fanns i brukad skog av olika åldrar. Enligt Jägareförbundets avskjutningsstatistik ökade avskjutningen kraftigt kring 1980 och låg på hög nivå till slutet av 1990-talet. Men avskjutningsdata överdriver extremer. Nästan all skogsfågel som skjuts i landet, skjuts norr om Limes Norrlandicus. Omkring 20 000 av varje art rapporteras skjutna varje år. Enligt Svensk Fågeltaxering är fluktuationerna mellan år stora, men någon långsiktig trend uppåt eller nedåt syns inte. Genetiska analyser visar att det finns olika populationer, t.ex. tydliga skillnader hos järpe mellan Frankrike och Sverige (och även skillnader inom Frankrike). När det gäller tjäder finns två olika grupper, en kontinental och en skandinavisk/rysk. Hos orren finns fyra grupper, men alla i Nordeuropa tillhör samma grupp. Dock verkar det finnas skillnader mellan södra och norra Sverige. I norr stort genflöde mellan olika populationer, medan genflödet är mycket mera begränsat i södra Sverige. Detta gäller förmodligen även för järpe och tjäder. Om populationstätheten hos orre är mindre än 1 individ per kvadratkilometer börjar orrarna solitärspela. Orrtuppar är släkt inom en radie av 10 km, vilket innebär att de är tämligen stationära, medan hönorna sprider sig. Mycket stora variationer i antal hos orrtupparna runt Färnebofjärden från 130 via drygt 35 till 65 på bara några år. Antalet fluktuerar också mellan olika dagar på en och samma plats, som mest från 3 till 11 på en plats. Alla spelplatser är inte lika viktiga några få spelplatser kan stå för i princip all reproduktion, medan andra spelplatser inte alls bidrar. Lena Gustafsson från Institutionen för ekologi vid SLU i Uppsala funderade kring frågan om generell hänsyn har någon betydelse? Naturhänsyn är en relativt ny komponent inom skogsbruket. Det infördes i stor skala på 1990-talet och är markägarens ansvar. Tidigare handlade i princip all naturvård i skogen enbart om reservat. Varför infördes naturhänsyn? Lena nämnde tre viktiga faktorer: Kritiken mot skogsbrukets giftanvändning och metoder på 1970-talet. Listor med hotade arter på 1980-talet.
Krav från utländska köpare på 1990-talet. Men första skrivningen om naturhänsyn i skogsvårdslagen kom faktiskt redan 1975 (om än mycket allmänt skriven). Tankar bakom naturhänsyn: 1) Livbåtsfunktion ska föra över arter till nästa skogsgeneration, 2) Gynna störningsarter man skapar miljöer för arter som är knutna till störning. Naturhänsyn tillämpas även i andra skogsbrukande länder, som t.ex. Kanada, Australien och USA, och är på frammarsch. Även i tropikerna börjar man prata om att anpassa avverkningar till naturhänsyn. Ett forskningsprogram kallat Smart hänsyn har genomförts. Meta-analys av studier från stora delar av världen visar att naturhänsyn kan ha god effekt, men man klarar långt ifrån alla arter. En annan viktig sak är hur stor andel som lämnas (i dessa studier var genomsnittet 30 %, men i Sverige idag är genomsnittet 8 %). Man har också gjort så kallade kunskapssynteser: Av 120 studier av naturhänsyn i skogsbruket var det bara två som specifikt handlade om fåglar. De flesta handlar om skalbaggar, ganska många om lavar och en del om mossor. Bo Söderström undersökte 54 hyggen i Uppland. Han fann då bland annat att antalet fågelrevir i omgivande skog var färre vid kala hyggen än där man sparat träd. En annan studie utförd av Hågvar m.fl. i Norge visade att om kantzonerna ska ge bra effekt, bör de vara ganska breda. Lena Gustafsson och hennes kollegors arbete har nu resulterat i sju synteser (går att ladda ner från webben). Mycket viktigt att se framåt när det gäller naturhänsyn ska finnas kvar till nästa slutavverkning. Det man lämnar som hänsyn har olika funktioner under olika tidsperioder. Man bör också anpassa hänsyn till region: Vilka habitat är viktiga för olika arter i olika delar av landet? Det är svårt att svara på frågan om generell hänsyn har någon betydelse eftersom ämnet är mycket svårforskat. För skogsarter krävs stora hänsynsytor. Den hänsyn som tas idag är bra för störningsgynnade arter som är knutna till död ved och gamla träd i öppen miljö. Hänsyn ökar den strukturella mångfalden och kan ha ekosystemfunktioner, t.ex. när det gäller mykorrhiza. Generell hänsyn är ett komplement till större skyddade områden. Vitt spridda över landskapet. Det finns idag ingen kunskap om generell hänsyn är bättre än kontinuitetsskogsbruk. Nyckelbiotoper är dyra men kan ändå sägas vara kostnadseffektiva eftersom de är så artrika. Eva Amnéus Mattisson, Naturvårdsverket pratade om Framtida strategier för artskyddet i skogen. Varför har vi artskydd? Jo, för att vi via internationella konventioner och EU-direktiv är bundna att skydda arter. Artskyddet gäller ofta inte individen utan arten eller populationen. Men ibland har den enskilda individen betydelse för arten eller populationen. Vi har varit dåliga på att tillämpa artskyddet, särskilt i de areella näringarna? De senaste åren har vi (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen) haft ett uppdrag lösa svårigheterna, tydliggöra tillsynsansvaret och ta fram underlag och metoder för en rättssäker ärendehandläggning. Komplicerat eftersom frågan påverkas mycket av krånglig juridik.
Skogsstyrelsen och länsstyrelsen måste prata med varandra och bli överens. Målet är att undvika att skada fridlysta arter. När skogsvårdslagen inte räcker ska man använda miljöbalken. Skogsvårdslagen säger att det är myndigheten som ska ha kunskapen, medan Miljöbalken säger att det är verksamhetsutövaren som ska ha kunskapen. Många oklarheter och svårigheter detta är något av en bedömningssport! Avsiktligt är ett bärande ord i många bestämmelser, men när det gäller fortplantningsområden och viloplatser finns inte denna distinktion. Ha ett öppet öga! Anmäl misstänkta brott! Hellre en anmälan för mycket än för lite. Per Simonsson, som jobbat som skogsekolog på SCA skog under många år, berättade om hur SCA arbetar med artskyddet. SCA är Europas största privata markägare, äger ungefär 8 procent av Sveriges skog. Har sågverk, massaindustrier och pappersbruk. Biologisk mångfald var ingen fråga för skogsdebatten på 1960- och 1970-talen. De stora frågorna var istället estetisk hänsyn och besprutning. Diskussionen handlade om hur hyggena skulle kunna göras vackrare. Under 1970-talet blev hotade arter allt viktigare och under 1980-talet blev rödlistade arter centrala i naturvårdsarbetet. Första riktiga exemplet var boken Faunavård i skogsbruket som kom 1979. Fåglarna var centrala inledningsvis eftersom fåglar var den organismgrupp man hade bäst kunskap om. Böckerna om skyddsvärda fågelbiotoper i skogslandskap var viktiga i början (1980-talet). Viktigt att ta hänsyn såväl vid slutavverkning som vid röjningar. Men också viktigt att arbeta med ekologisk landskapsplanering. När vi lämnar ett område större än 1 hektar, lägger vi in det i landskapsplaneringen. Problemet är inte att vi inte har information utan snarare att vi har väldigt mycket information. Inför en slutavverkning görs alltid en planering inklusive en naturvärdesbedömning (som resulterar i en poängsumma). Därefter tar man fram en karta som visar vad som ska sparas och var man ska ta andra hänsyn, t.ex. kantzoner mot bäck och sjö. Detaljhänsynen är ett ansvar för maskinförarna. SCA nyskapar minst tre högstubbar per hektar, vilket innebär minst 60 000 högstubbar varje år. Det vi gör på hyggena idag har betydelse under lång tid framöver. Granhögstubbar blir exempelvis ofta boplatser för hästmyror och kan därmed komma att få stor betydelse för spillkråka framöver. Inom avverkade områden lämnas ca 14 % av arealen motsvarande 9 % av volymen på arealen. En stor del av det vi lämnar utgörs av våta eller fuktiga biotoper. En bakgrund till detta är att vi vill efterlikna bränder där fuktiga områden klarade sig och blev till refugier efter en brand. Ekologisk landskapsplanering: SCA har 7 % i frivilliga avsättningar och 3 % med alternativ skötsel (t.ex. stamvis blädning). Restaurerar lövskog och olikåldriga tallskogar, använder även bränning (400 800 ha/år). Grunden är inventeringar. Det som betyder mest när vi inventerar är mängden död ved, men även hög ålder och lövrika successioner. Fokus på strukturer snarare än på rödlistade arter. Ett mål att 5 % av bestånden ska vara lövdominerade till 2040. Ett problem är dock älgbete, vilket kräver att områden med lövföryngring hägnas in.
Har börjat skapa mångfaldsparker större områden (minst 1000 ha), där minsta halva arealen ska vara undantaget från skogsbruk. Stora arealer (200 000 ha) lågproduktiv skog, impediment, som inte brukas. Kostnaderna för SCA:s naturvårdsarbete beräknas till ca 250 miljoner kr/år. Samhället borde gå in med mer pengar för formellt skydd. Vi har ca 14 % contorta rena virkesåkrar. Vi kanske ska ha ovärdetrakter likväl som värdetrakter. Publikfråga: Hur gör vi med alla de bestånd som planterades på hyggen från 1960- till 1990-talet där ingen alls naturvårdshänsyn togs? Röjningar planeras i huvudsak från luften och hittar man viktiga lövområden ska dessa sparas. Många av dessa 1970-talsavverkningar är självmarkerande eftersom det sprutat upp lövskog. Det ser bättre ut i verkligheten än vad jag först trodde. Man har en helt annan påverkansgrad inifrån än utifrån. Och ser man på det vi åstadkommit inom SCA, kan man vara ganska nöjd. Christer Johansson, som representerat BirdLife Sverige i diskussionerna med Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen om artskydd i skogen berättade om detta arbete. Det har varit fantastiskt roligt att arbeta med detta. 40 personer från SOF-BirdLife har bidragit, vilket visar att det finns mycket kunskap inom föreningen. Vi vet inte var arbetet kommer att landa, men vi vet att artskyddsförordningen kommer att bestå. Vi kommer att försöka öka kunskapen genom att producera artvisa vägledningar (64 arter). Vi kräver ingen avverkning under häckningstid för många fler arter än vad ArtDatabanken föreslår. Vi vill också ha mer flerskiktade skogar. Föreslår åtgärder som bidrar till detta liksom hyggesfria metoder och regionala anpassningar. Undvik förröjning inför gallring och avverkning. Förröjning ger blygsam ekonomisk vinst men har stor påverkan på många arter. Ingen omvandling från lövskog till barrskog. 30 meters kantzon till sjöar och vattendrag. (I enlighet med Hågvars m.fl. norska studie.) 20 meters kantzon till myr och sumpskog. (I enlighet med Hågvars m.fl. studie.) Värna arter med kända tröskelnivåer. Då når man även många andra arter. Samma spelregler bör gälla för skogsbruk som för annan markanvändning (idag är det oerhört stora skillnader mellan vad som krävs för exempelvis vindkraftsetablering och vad som krävs vid en slutavverkning trots att det sistnämnda oftast har mycket större påverkan). Utgångspunkten med artskyddet måste vara ett bra förebyggande arbete. Någon typ av inventering måste krävas liksom redovisning av vad som gjorts. Anders Wirdheim