Sakari Oramo, dirigent Robert McLoud, recitation François Joseph Gossec: Svit ur operan Le Triomphe de la République I Villageois et Villageoises II Air pour les Polonais III Anglaise ou Bostonienne IV Air pour les Suisses-Rans des Vaches V Grivois VI Valsque VII Air pour les Négres VIII Air pour les Savoisiens IX Vielle X Contredansa Finale 18 min Arnold Schönberg: Ode till Napoleon op. 41 16 min PAUS 20 min Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur op. 55 Eroica 50 min INFÖR KONSERTEN, kl. 18.00 18.30 i Elissasalen: Från Franska revolutionen till året 1809. Professor Hannu Salmi, Turun yliopisto. Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
François-Joseph Gossec (1734 1829): Svit ur operan Le Triomphe de la République François-Joseph Gossec föddes två år efter Haydns födelse och dog två år efter Beethovens död. Tiden där emellan rymmer hela den klassicistiska epoken. Klassicismen var den stadiga grund som Gossec byggde sin musik på, men han var även något av en visionär som blickade in i framtiden. Under sin långa karriär hann Gossec bevittna många politiska och samhälleliga omvälvningar, som även återspeglas i hans verk. Gossec föddes i Vergnies i dagens Belgien men sedan 1751 kom han att utföra sitt livsverk i Paris. År 1770 grundade han orkestern Concert des amateurs och några år senare övertog han ledningen för den ansedda orkestern Concert Spirituel, som han även omorganiserade. Han skrev ett stort antal symfonier för bägge orkestrarna. År 1784 blev Gossec direktör för den nygrundade kungliga sångskolan. Då skolan ombildades och övergick i det ärevördiga Pariskonservatoriet år 1795, hörde Gossec till ledningsgruppen. Den franska revolutionen 1789 innebar en omvälvning även för musiklivet i landet. För Gossec var detta en höjdpunkt i karriären och han tjänade den nya regimen av hela hjärtat. Han skrev ett flertal verk i revolutionär anda, inte minst för operascenerna. År 1792 föddes enaktaren L Offrande à la Liberte (Offergåvan till friheten) och följande år Le Triomphe de la République (Republikens seger), som inspirerats av slaget vid Valmy i september 1792, där den revolutionära franska armén besegrade de preussiska trupperna. Republikens seger är en opera i en akt och sex scener som hänför sig till genren divertissement lyrique. Texten skrivs av poeten Marie- Joseph Chénier, yngre bror till André Chénier, som i revolutionens stormar föll offer för giljotinen och senare blev huvudperson i en fin opera av Umberto Giordano. Verket börjar med en tredelad uvertyr och består till stor del av hymnliknande körscener med mellanliggande recitativ som ackompanjeras av stor orkester. Gossec låter folkets röst höras i form av ett flertal folkmelodier. Här finns även stoff till stort spektakel med tillhörande kanonskott. Det hela slutar med en balettsekvens Entrée des Nations (Folkens frammarsch), där olika t.o.m. afrikanska folk marscherar in på scenen. Arnold Schönberg (1874 1951): Ode till Napoleon op. 41 En dag efter att Napoleon hade abdikerat i april 1814, fattade den engelske mästerpoeten Lord Byron pennan och skrev ett omfattande, i sin slutliga form 19 verser långt ode till Napoleon Bonaparte. Någon hyllning är det inte fråga om utan en mördande kritik av Napoleon som egenhändigt låtit sig krönas till kejsare. Texten kan även ses i vidare bemärkelse som kritik av enväldet. I den dikten fann Schönberg under andra världskriget en genklang till hans egna känslor. Efter nationalsocialisternas maktövertagande blev han p.g.a. sin judiska härkomst år 1933 tvungen att lämna sin professur vid Berlins musikhögskola och fly via Frankrike till Förenta Staterna, där han bodde resten av sitt liv. Många av Schönbergs släktingar gick döden till mötes i nationalsocialisternas förintelseläger. Med hjälp av Byrons ode kunde Schönberg göra sin konst till ett vapen i kampen mot Hitler. Visst fanns det skillnader mellan Napoleon och Hitler, men då verket skrevs mitt under de svåra krigsåren, rådde nog ingen osäkerhet emot vem verket var riktat. Schönberg tonsatte Byrons ode under våren och sommaren 1942. Den första versionen var skriven för recitatör, stråkkvartett och piano, men då odet uruppfördes i november samma 2
år i New York, hade stråkkvartetten bytts ut till stråkorkester. Verket kan framföras i vardera formen. Schönberg ville få fram orden med full tydlighet och därför valde han recitatör i stället för sångare. I Odet till Napoleon har rytmen noterats exakt för recitatören. Däremot är tonhöjderna mera approximativa och deras inbördes förhållanden har närmast med betoningarna i texten att göra. Verkets musikaliska material är dodekafoniskt och följer således 12-tonssystemet som Schönberg utvecklat. Schönberg har emellertid sammanställt raden så att man lätt kan avskilja tonala element ur den. Verkets snabba vändningar och skarpt slipade, kantiga detaljer ser till att beskrivningen av Napoleon och genom honom Hitler inte blir alltför friserad. Kimmo Korhonen (sammandrag) Ludwig van Beethoven (1770 1827): Symfoni nr 3 Ess-dur op. 55 Eroica Det berättas att Ludwig van Beethoven hade för avsikt att dedicera sin tredje symfoni till Napoleon Bonaparte, men att han rev bort titelbladet med dedikationen efter att hört att denne låtit utropa sig till kejsare. Av de stora tonsättarna var Beethoven den som tydligast var ett barn av den franska revolutionen. Hans musik är framsprungen ur frihetens, jämlikhetens och broderskapets ideal något som tog sig uttryck på många sätt. För det första utövade Beethoven ett kraftigt inflytande på hur musikens sociala dimension utformades. På hans tid minskade de rika och kulturmedvetna adelshovens betydelse som musikens viktigaste högborgar och musiken blev i högre grad ett fritidsintresse för borgerskapet i städerna. Härmed föddes och etablerades den moderna konsertinstitutionen. Det var visserligen inte Beethoven som fick denna väldiga omvälvning till stånd, men hans inställning återspeglade epokens tidsanda. För det andra påverkade idealen själva musiken. Det är ingen tillfällighet, att just Beethoven inom kammarmusiken fulländade den utveckling som började i och med Mozart och Haydn, dvs. inbördes demokratiseringen av de enskilda stämmorna så att alla fick viktiga saker att säga, inte bara ensemblens primasfigur. För det tredje blev frihet, jämlikhet och broderskap en central del av musikens budskap. Symfoni nr 3 (1804) hör till Beethovens udda symfonier, dvs. till den radikalare delen i motsats till de mera måttliga jämna symfonierna. Tredje symfonin är den mest udda bland symfonierna. Oregelbundenheterna i dess dimensioner, formspråk och rytmik samt uttryckets djuplodande och väldiga (oftast ytterst behärskade) patos slog den samtida publiken och musikerna med fasa. Fastan man idag inte längre behöver rygga tillbaka för dessa egenskaper, har deras effekt inte avtagit med tiden. Symfonins underrubrik Eroica hänvisar till heroismen. I stället för Napoleon dedicerade Beethoven kompositionen till minnet av en hjälte och därmed är det möjligt att till en viss grad ge den heroiska aspekten en ironisk tolkning. Symfonins teman och det sätt på vilket de behandlas har emellertid en så verklig och sällsynt markant stolt prägel att lyssnaren inte i första hand kommer att tänka på just denna tolkning. Den symfoniska formens dialektik förutsätter kontrasterande element såsom våldsamhet och känslighet, seriösa drag och lekfullhet, disciplin och frihet, privata drag och allmängiltighet, glädje och sorg. Allt detta och mycket mera flödar rikligare i Beethovens 3:e symfoni än i nästan vilket annat verk som helst, och därför har Eroican alltid haft en specialställning bland de verk som för den symfoniska idéns historiska stafettpinne vidare. Jouni Kaipainen (sammandrag) 3
Sakari Oramo Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist och blev 1991 alternerande konsertmästare vid RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från hösten 1994. Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträder Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och dirigent för Karlebyoperan. Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. Under de närmaste åren gästdirigerar Oramo bl.a. Berliner Philharmoniker, Staatskapelle Dresden, Wiener Symphoniker och San Francisco Symphony Orchestra. Oramo och RSO har gästspelat i Wien och Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari 2007. Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta för Ondine. Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av Warner Classics, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC Music Magazines pris. Senast fick Oramo MI- DEM Classical Award 2008 som beviljades för hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist. År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central England, Birmingham. Sommaren 2008 fick han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik. Robert McLoud Robert McLoud fick sin utbildning på avdelning för sångkonst vid University of Kansas. Efter att ha avlagt sitt diplom debuterade han som Gremin (Tjajkovskij: Eugen Onegin) vid Opera Omaha år 1992. Under de följande tio åren sjöng McLoud olika roller vid ett flertal teatrar i Förenta Staterna: Santa Fe Opera, St. Louis Opera, Baltimore Opera och Connecticut Opera. McLoud har sjungit flera roller vid Karleby Operasommar under Sakari Oramos ledning sedan grundandet av festivalen. Till dem hör Bartolo i den omtalade uppsättningen av Figaros bröllop, titelrollen i Carissimis Jephta och senast fältskärens roll i uruppförandet av Sebastian Fagerlunds opera Döbeln 1809 i juli 2009. McLoud sjöng Schigolchs roll i Alban Bergs Lulu i West Coast Kokkola Operas och Radions symfoniorkesters samproduktion i mars 2009. Vid Finlands Nationalopera har McLoud sjungit ett flertal roller och under innevarande säsong står Monterones roll i Rigoletto i turen. Till hans solistiska gästspel hör 4
även bl.a. Beethovens 9:e symfoni på Konserthuset i Stockholm under Oramos ledning. Som solist för RSO har McLoud tidigare hörts i Tireisias roll i Stravinskys Oidipus Rex. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5