Skatter i Torahn Bibelstudium nr 2, A Sabbaten den 29 oktober 2011 Noach Noa j"no Torahtext: 1 Mos 6:9 11:32 Haftarah: Jes 54:1 55:5 Apostoliska skrifterna: Matt 3:1 4:25 Ditt ord är våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. (Ps 119:105) Veckans torahavsnitt överbryggar gapet mellan förhistorisk- och historisk tid. Det är omöjligt att avgöra exakt hur många år som ryms i denna tidsperiod. Det finns många olika tankar och idéer om detta, men vi ska inte närmare granska dessa i vår kommentar. Som tidigare förutsätter vi, att de händelser som omtalas i Första Moseboken är historiskt korrekta. Förra veckans torahkommentar tog inte upp allt det som texten förmedlade. Vi hade till exempel inte tid, att stanna vid de följder som syndafallet förde med sig. Det dröjde inte länge förrän avundsjuka resulterade i mord. Men ännu var inte botten nådd! Förra veckans torahavsnitt avslutades med orden: HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. (1 Mos 6:5) Denna veckas textavsnitt börjar med samma tanke: Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. (1 Mos 6:11, 12) 1
Människosläktet hade fallit djupt, men vad var det som gjorde, att Guds nåd vändes i vrede? Texten ger en sorglig beskrivning av människornas tillstånd på Noas tid. Detta understryks särskilt av ordet fördärvad i verserna 11 och 12. Rabbinerna ser detta hebreiska uttryck (tjc) som en hänsyftning till enorm omoral. Orsaken till detta fördärv var inte nödvändigtvis människans miljö, hennes sällskapsliv, brist på utbildning eller hennes levnadsmönster. Det finns bara en biblisk definition på orsaken: synd. Synden kom in i människorna, när de åt av den förbjudna frukten och den har sedan dess varit en del av mänskligheten. Den har förmedlats genom generationer på samma sätt som mänskligt DNA. Det är denna inneboende synd som har fört människosläktet till ett totalt moraliskt förfall. När vi läser om, hur människosläktet förintades genom den flod som Gud sände, måste vi komma ihåg ett viktigt karaktärsdrag hos denne Gud han är barmhärtig. Detta var helt klart redan från mänsklighetens början, då Gud kom överens med Adam: Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö. (1 Mos 2:16, 17) Det inträffade en andlig död redan på den ödesdigra dagen då Adam åt av den förbjudna frukten, men han dog inte fysiskt förrän många år senare. Detta var ett bevis på Guds nåd. Sedan Adams tid hade sedan en korruption genomsyrat hela mänskligheten. Under hela denna tid demonstrerar emellertid Gud sin nåd inför människorna och gör sig känd bland dem. Så var det under Sets tid (1 Mos 4:26), Hanoks (Enoks) tid (1 Mos 4:22-24) och slutligen vet vi, att detta även var sant under Noas tid. Guds nåd var inte endast uppenbar för de människor som tog emot honom, utan även i hans handlande, då det gällde att förbereda mänskligheten inför den kommande floden. För det första borde byggandet av arken ha framkallat en lång rad frågor, så att Noa 2
kunde få tillfälle att berätta för människorna om Guds kommande dom. Gud visade sin ändlösa nåd inför denna syndfulla generation genom att låta Noa ge dem ett vittnesbörd om sig själv och genom att sedan ge dem gott om tid till att betänka sin livssituation och att ångra sig. Gud beskrev med ett målande språk, vad han ämnade göra med mänskligheten. Enligt V. P. Hamilton, The Book f Genesis, sid 275, så handlar detta om, att Gud skulle sudda ut genom tvättning. Samma tanke finner vi i Ps 69:28, 29, där psalmisten önskar, att hans fiender skulle utplånas ur de levandes bok. Tanken används även, när det berättas, att våra synder ska utplånas. (Jes 43:25; Jes 44:22 etcetera) Enligt 1 Mos 6:17 skulle denna dom drabba alla varelser. Det ligger utanför den här torahkommentaren att gå in på detaljer angående, om detta var en universell flod eller om den endast drabbade ett visst landområde. Jag vill emellertid dela med mig av ett par tankar i den här frågan eftersom detta är ett omdebatterat ämne. För det första, så talar själva språket för en universell flod, speciellt då ordet allt. Man kan även tycka, att det löfte som hade universell karaktär som gavs vid flodens slut verkar helt meningslöst, om floden inte var universell. (1 Mos 9:8-17) För det andra, använder Nya testamentet floden som en bild på den dom som kommer att drabba världen vid tidens slut. Vi kan exempelvis se detta i 2 Petr 2:5 där det sägs, att Gud inte skonade den gamla världen men bevarade Noa, rättfärdighetens förkunnare, tillsammans med sju andra, när han lät floden stiga över de ogudaktigas värld. Texten handlar om Messias återkomst och den varnar för den kommande domen över världen. Dessutom talar texten i Första Moseboken om, att hela mänskligheten hade förfallit något som borde leda till en universell gudomlig lösning. 3
Huvudpersonen i berättelsen är Noa och texten lämnar inget tvivel om hans rättfärdighet. Den första hänvisningen till detta finner vi i 1 Mos 6:8: Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon. Han var annorlunda än alla andra människor. Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. (1 Mos 6:9) Noa gjorde i allt som Gud hade befallt honom. (v 22) Hebreerbrevet bekräftar, att Noa lydde Gud och handlade i tro. (Se Hebr 11:9!) I 2 Petr 2:5 ser vi, att Noa var predikant han kallas för rättfärdighetens förkunnare. Noa inte bara byggde en båt i tro på Guds varningsord, han predikade även rättfärdighetens budskap. Vi känner alla till berättelsen, där Gud talade om för Noa, att han skulle bygga en ark. De instruktioner Noa fick finns sammanfattade i 1 Mos 6:14-16. Han skulle bygga en ark med tre våningar, där det skulle finnas kamrar. Det är gripande att se, att det ord som översatts kamrar bättre skulle kunna översättas med nästen. Herren vakade över allas behov och han glömde inte djuren. Arken skulle vidare byggas av goferträ. Vi vet inte, vad detta var för något träslag, möjligen att det var rikt på harts. Detta är det enda stället, där det omtalas i Bibeln. Storleken på arken beskrivs i vers 15. Enligt moderna mått var den ungefär 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. (Denna båt är helt tydligt alltför stor för en lokal översvämning!) Överst på arken fanns en öppning för ljuset. Själva ordet ark är inte samma ord i hebreiskan som för den ark där förbundstavlorna förvarades i det allra heligaste i tabernaklet. Det ord som används i 1 Mos 6-8 är däremot samma ord som för den behållare i vilken man lade den lille Mose, när hans mamma skulle rädda honom undan egyptierna. Arken är alltså en lämplig bild på frälsning/räddning. Detta leder fram till en viktig tillämpning av hela den här berättelsen frälsning. Åtminstone vid tre tillfällen i Nya testamentet används berättelsen om floden som 4
en bild på frälsning och befrielse. Petrus talar om den två gånger i sina brev och Yeshua refererar till den i Matt 24:37-39. Yeshua talar om flodberättelsen i samband med sin egen återkomst: Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Enligt Yeshua, kommer människor inte att bry sig om tecknen på den annalkande domen förrän det är för sent. Herren kommer då att döma dem och han räddar/frälser endast dem som satt sin tillit till honom. Det hade slutat regna. Efter 150 dagar började vattnet sjunka undan. (1 Mos 7:24) I 1 Mos 8:6-12 berättas det hur Noa sände ut några fåglar för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. Så småningom sände han ut en duva som kom tillbaka med en olivkvist. Nu visste Noa, att det inte fanns mycket vatten kvar eftersom olivträden aldrig blir riktigt höga. Sju dagar senare kom duvan inte tillbaka igen vattnet hade sjunkit undan och det var dags att lämna arken. När Noa lämnat arken, offrade han ett brännoffer av de rena djuren och när Herren kände den ljuvliga doften gav han några löften till Noa. Det första löftet finner vi i 1 Mos 8:21. Gud lovade att inte mer förbanna jorden. I vers 22 lovar han, att årstiderna skulle bevaras. Detta innebär inte endast, att det inte skulle bli någon mer universell översvämning, utan även att detta skulle bana väg för den andliga innebörd som årstiderna senare skulle komma att påminna om. Herren skulle genom årstiderna och de högtider som finns beskrivna i 3 Mos 23 uppenbara frälsningsplanen för människosläktet. I 1 Mos 9:8 säger Herren, att han skulle upprätta ett förbund med människorna. Ett förbund är en lagligt bindande överenskommelse mellan två eller flera parter och ofta ingicks förbunden genom att man slaktade ett djur. (Vi ska studera detta närmare när vi kommer till 1 Mos 15.) I vår text började Noa med att slakta ett djur och sedan gav Herren vissa löften. Alla typiska inslag i ett förbundsdokument från antikens tid finns med: löften, villkor, offer och ett tecken på förbundet. 5
Det som kanske är mest allmänt känt i den här berättelsen är förbundstecknet regnbågen. Många tolkningar av regnbågen finns. En av de vanligaste är, att koppla bågen till de sedvänjor som antikens krigare hade. De brukade vända bågen upp och ned för att på så sätt visa fienden, att de ville ingå fred. Hur som helst är det tillräckligt att veta, att det var vanligt i antikens Mellanöstern, att man hade ett yttre tecken som en påminnelse om det förbund man ingått. Gud valde regnbågen som ett sådant tecken. Resten av torahavsnittet handlar om Noas tre söner och deras olika släktled i vilka hela mänsklighetens historia ligger fördold. När man läser dessa släktled är det tydligt, att det judiska folket kom från de semitiska folkens fader, Sem. (1 Mos 10-11) Från och med kapitel nio kommer bibelns berättelser i huvudsak att koncentrera sig på de semitiska folken och då i all synnerhet det judiska folket. I berättelsen om Babels torn, ser vi hur människorna ytterligare delades och att detta var ett direkt resultat av deras synd denna gång delades de i olika språkgrupper. På samma sätt som Gud har lovat, att inte låta en ny flod komma över jorden, så har han också lovat sin trogna kvarleva av Israel, att han inte ska överge dem. Jesaja talar mycket om framtida straffdomar över Israel, men i Jes 54:9, 10 lovar Herren: Jag skall göra som vid Noas flod. Liksom jag svor att Noas flod inte mer skulle komma över jorden, så svär jag att inte mer vredgas på dig eller bestraffa dig. Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare. Mer info nästa sida! 6 Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom
Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 7