Naturskyddsföreningens synpunkter på rapport om översyn av Svenska artprojektet

Landsbygdsdepartementet 103 33 Stockholm Stockholm 2012-07-20 Vårt Dnr: 2012/ (kompletteras) Naturskyddsföreningens synpunkter på rapport om översyn av Svenska artprojektet Sammanfattning av Naturskyddsföreningens synpunkter: Föreningen anser - Svenska artprojektet är i en internationell jämförelse närmast unikt och besluten att starta detta måste betecknas som framsynta. - Kunskap om Sveriges arter är mycket viktig som underlag för arbetet med miljömålen, och genomförandet av miljöpolitiken. Arterna är ekosystemens byggstenar. Om vi vill upprätthålla systemen och dessas tjänster måste vi ha grundläggande kunskap om de delar de är uppbyggda av. - För att kunna uppfylla åtagandet i bl.a. konventionen om biologisk mångfald om att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden är det uppenbart att ländernas regeringar måste ta reda på vilken mångfald länderna har. Här har utredaren missat en avgörande utgångspunkt. - Jämförelsen mellan Sverige och Norges artdatabanker är missvisande, och slutsatsen som utredaren drar är därför inte korrekt. - Föreningen tillstyrker att Svenska artprojektet görs om till en långsiktig, permanent verksamhet. - Riktlinje för den fortsatta verksamhet bör, istället för dåligt kända arter, vara att det formuleras vilken kunskap som ska finnas framme för att en art ska betraktas som tillräckligt känd. - Det bör ligga i den permanenta verksamhetens uppdrag att tydliggöra, och beakta, de kopplingar som finns mellan kunskap om arterna och bl.a. ekosystemtjänster, resursutnyttjande andra miljöpolitiska verktyg och åtgärder t.ex. miljöövervakning. - Det öronmärkta stödet till vård av museernas biologiska samlingar bör kvarstå som en komponent i Svenska artprojektet tills frågan fått en tillfredsställande lösning i form av öronmärkta medel direkt till museerna. Stödet behöver dessutom förstärkas till att omfatta minst 35 mnkr. - Beträffande de vetenskapliga delarna inklusive taxonomi tillstyrker föreningen i stora drag förslagen. Verksamheten i denna del bör förstärkas till att omfatta minst 30 mnkr, mot bakgrund av att anslaget till Svenska artprojektet har legat still i nominellt värde sedan 2005. - Om Nationalnyckeln och kunskapsspridning: resultaten från verksamheten bör kommuniceras såväl genom fortsatt utgivning av bokverket Sveriges

2 nationalnyckel som genom publicering digitalt. Denna del bör förstärkas till att omfatta 35 mnkr i anslagsmedel. Detta möjliggör att verkligen uppnå det som utredaren lägger som utgångspunkt; att resultaten ska komma hela samhället till del. - Om huvudmannaskapet: Alternativ 3 bör utvecklas till en satsning på ett förstärkt Nationellt Artcentrum, och då behöver frågan om huvudmannaskapet ytterligare utredas. Det kan finnas stora möjligheter och betydande synergieffekter i att bilda ett sådant Nationellt Artcentrum vid Naturhistoriska riksmuséet. Om alternativ 3 skulle bli aktuellt är det helt nödvändigt att Artdatabanken och Svenska artprojektet hålls ihop. Riksföreningen har tagit del av rapporten om översyn av Svenska artprojektet, daterad 2012-06-01. Föreningen hade ingen möjlighet att närvara vid hearingen 29 juni, och vill därför utnyttja möjligheten att lämna skriftliga synpunkter på utredningen. Inledningsvis vill vi framhålla att föreningen genom dess ordförande under lång tid har varit och är representerad i Artdatabankens (ADb) styrgrupp (tidigare styrelse). Vi har på det sättet fått god inblick i ADb:s verksamhet inklusive Svenska artprojektet. Allmänt Svenska artprojektet är i en internationell jämförelse närmast unikt. Besluten som togs i början av 2000-talet måste, trots smärre brister i precisering av uppdraget (se nedan), betecknas som framsynta. Sverige har också fått stor uppmärksamhet för denna satsning, t.ex. inom ramen för arbetet i konventionen om biologisk mångfald (CBD). Projektet har inte utan anledning kallats vår tids motsvarighet till Linné. Artnivån är grundläggande i all beskrivning av biologisk mångfald, och är den nivå som det oftast upplevs som enklast att hantera och kommunicera kunskap på. Under senare år har såväl ekosystemnivån som den genetiska nivån fått allt större genomslag, i forskningen och även inom miljöpolitiken. Exempel på detta är uppmärksamhet och åtaganden gjorda beträffande ekosystemtjänster, respektive insikten om faktiskt och potentiellt värde hos genetiska resurser. Det är dock arterna som har haft störst betydelse miljöpolitiskt, genom den viktiga egenskapen att de ofta utgör kvitto på vad som händer och sker i naturmiljön. Exemplen är många där arters bevarandestatus har haft en viktig och tom. avgörande betydelse för upptäckt, åtgärdande och uppföljning av miljöproblem och miljötillstånd: kvicksilverbetat utsäde, försurningen, långlivade bioackumulerande miljögifter, övergödning; ja listan kan göras lång. Att mäta kemiska och fysikaliska parametrar är givetvis också viktigt men arternas reaktion på vad som händer ute i själva miljön, i ekosystemen, är en oumbärlig del av miljöarbetet vid sidan av sådana parametrar. Att ha grundläggande kunskap om alla arter ska ses som ett led i att bygga goda försäkringar för framtida samhälle och generationer. Det är också mångfalden av arter som bär de värdefulla genetiska resurserna. 2

3 De senaste åren har ekosystemen och dess förmåga att över tid tillhandahålla ekosystemtjänster fått en nödvändig och bra uppmärksamhet, inte minst miljöpolitiskt i Sverige. Här vill vi peka på det enkla faktum att det är arter och samspelet mellan dessa och den omgivande miljön såväl den levande som den icke levande som bygger upp och konstituerar ekosystemen. Arterna är systemens byggstenar. Om vi vill upprätthålla systemen måste vi ha grundläggande kunskap om de delar de är uppbyggda av. En parallell: vi har kartlagt människans genom, vilka gener eller byggstenar det är sammansatt av. Nästa steg är nu att beforska vad olika gener har för roll, vad de kodar för. På motsvarande sätt när det gäller naturmiljön måste vi forska om vilken roll och funktion olika arter har i de olika ekosystemen. För detta behövs grundläggande kunskap om arterna. Vi behöver veta vilka som skiljer sig från andra, vi behöver beskrivningar, namn osv. Man kan inte skilja frågan och kunskapen om arterna från frågan om ekosystemen och dessas tjänster. På samma sätt är forskningen om värdefulla genetiska resurser som kan ha höga ekonomiska värden ofta helt beroende av upptäckter av egenskaper som arter uttrycker och bär på. Det är i ljuset av dessa olika utgångspunkter som föreningen lägger sina synpunkter och förslag nedan. Uppdraget från riksdagen är alltjämt att ta fram ett taxonomiskt referensverk. Denna beställning preciserades aldrig av vare sig riksdag eller regering. Den bristen är en av förklaringarna till vissa svårigheter som Svenska artprojektet hade under de första åren. Frågan är om riksdag och regering verkligen var medvetna om vilket uppdrag de lade på ADb, och vilka konsekvenser uppdraget hade, inte minst rörande resursbehov. Först nu har regeringen vaknat upp och gör en första uppföljning. Föreningen menar att denna angelägna och viktiga verksamhet inte ska bli lidande av tidigare försummelser i styrningen från statsmakterna, utan att det nu handlar om att på bästa sätt förvalta och fortsatt utveckla det som har byggts upp under dessa tio år. Rapportens beskrivning av Svenska artprojektet m.m. (avsnitt 2-5) Beskrivningen är i stora drag bra, med undantag av några punkter där vi menar att utredaren ger en för snäv eller tom. felaktig bild av ADb och Svenska artprojektet. Vi vill börja med att peka på några punkter där vi instämmer i utredarens beskrivning och iakttagelser: - Artprojektet är i egentlig mening inget projekt. Det borde från början ha getts beteckningen program eller liknande (se vidare nedan). Det mål som riksdagen satte upp, och den uppgift som därmed gavs till ADb, var utan tvekan av sådan omfattning och komplexitet att det borde ha stått klart för alla att detta är inget som man klarar av inom den tidsrymd som i normalfallet ger till ett projekt. - Slutsatsen (s. 14) att Svenska artprojektet från en taxonomisk och vetenskaplig synpunkt uppvisat mycket goda resultat är korrekt. 3

4 Beträffande följande punkter har utredaren gett en för snäv eller ofullständig bild. Vi vill därför komplettera utredningen med följande: - Om EU och t.ex. Svenska LifeWatch: det saknas beskrivning av den koppling som finns till EU:s LifeWatch. Det som görs i Sverige, bl.a. via Svenska artprojektet och Svenska LifeWatch, har ofta en koppling till ansträngningar på EU-nivån. I avsnittet om EU nämns endast EU:s två utpräglade naturvårdsdirektiv. Däremot sägs inget om andra EU-direktiv, politiska beslut i form av rådslutsatser, s.k. Meddelanden m.m., där Svenska artprojektet är viktigt som tillhandahållare av kunskap och underlag. Som några få exempel kan nämnas genomförande av ramdirektiven för vatten respektive marina miljön och EU:s nya strategi för biologisk mångfald (beslutad 2011). Även i LifeWatch finns sådana kopplingar (forskningens infrastruktur ). - Krav inom EU och internationella konventioner: det må vara korrekt att det inte finns något explicit krav beslutat om att länder ska kartlägga all sin artmångfald, men andemeningen i såväl CBD som i EU:s rättsakter och olika relevanta beslut är att länderna har ett ansvar att bevara och hållbart nyttja den mångfald man har inom sitt eget territorium, och det förutsätter rimligtvis fullgod kunskap om mångfalden. Det är ju också inom territorierna man har störst politisk och juridisk rådighet. I CBD:s inledning uttalas t.ex. att.stater är ansvariga för att bevara sin biologiska mångfald. För att kunna göra det är det uppenbart att ländernas regeringar måste ta reda på vilken mångfald länderna har. Det är i ljuset av detta som refererade initiativ som GBIF och GTI har tagits. Utredaren verkar trots det stödja sitt förslag till nytt mål och uppdrag (se nedan) på ovan nämnda mycket tvivelaktiga konstaterande om att det saknas explicita krav på länderna, vilket i sig är klart anmärkningsvärt och i sammanhanget irrelevant. - Rollen att tillhandahålla underlag för arbetet med miljömålen: här har ADb haft, och har även framöver, en utomordentligt viktig roll. Exempelvis grundade sig det tidigare delmål 2 under Ett rikt växt- och djurliv på i huvudsak underlag från Artdatabanken. Myndigheternas och regeringens uppföljning, och redovisning till riksdagen, av uppfyllelsen av miljömålen grundar sig i betydande utsträckning från underlag från ADb. I slutet av avsnitt 3 sägs att När det gäller Artprojektet är sambandet 1 inte lika klart. Föreningen delar inte alls detta påstående. Vi menar tvärtom att även Svenska artprojektet har haft precis den rollen. Precis som beskrivs av utredaren bedrivs Svenska artprojektet som en väl integrerad verksamhet inom ADb. Beröringspunkterna är många mellan t.ex. å ena sidan rödlistningen, miljöövervakningen, uppdragen som utförs för Naturvårdsverkets räkning och å andra sidan Svenska artprojektet. Ett exempel: för att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av 1 Syftar på utredarens formulering om tydlig roll i miljöövervakningen och miljömålsarbetet vad avser försörjningen av data, kunskapsunderlag och analyser. 4

5 rödlistekategori krävs viss grundläggande kunskaper om arten/artgruppen i fråga. Detta är bakgrunden till att endast cirka 20 800 av Sveriges uppskattningsvis 55 000-60 000 arter har kunnat bedömas (se Rödlistade arter i Sverige, ADb 2010). Andelen arter som har kunnat bedömas har dock sakta ökat vid varje rödlistningstillfälle. Svenska artprojektet ger alltså i takt med att kunskapen ökar bättre förutsättningar för bedömningar i frågan om rödlistning. Denna artkunskap är central för inte bara miljömålet om Ett rikt växt- och djurliv utan även för miljömålen om marina miljöer, skogar, odlingslandskap, osv. (för att ge ytterligare tre exempel). Det ger också möjlighet att använda fler arter inte minst bland de ofta förbisedda lägre organismgrupperna som indikatorer på miljötillstånd eller framgång i miljöarbetet. Denna kunskap är viktig även utifrån ett markägarperspektiv och för att få en så kostnadseffektiv naturvård som möjligt, kunskapsbrister kan leda till suboptimala krav, satsningar och insatser. - Jämförelsen med norska Artsdatabanken: Jämförelsen mellan de två ländernas verksamhet är inte jämförbar på det sätt som utredaren har redovisat. Artsdatabanken i Norge har ett mer begränsat uppdrag. I Norge utgår inget stöd till museerna via Artsdatabanken, och det produceras inte heller några bestämningsnycklar för naturvårdare och allmänhet. I jämförbara delar är Artsdatabanken i Norge bättre finansierad än i Sverige. Att den norska totalbudgeten är mindre kan inte tas som intäkt för att Artdatabanken i Sverige skulle kunna klara sig på samma budgetnivå. Rapportens analys, överväganden och förslag (avsnitt 6-7) Övergripande Föreningen tillstyrker att Svenska artprojektet görs om till en långsiktig, permanent verksamhet. Verksamheten har den karaktären att det handlar om en långsiktig vetenskaplig kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning, inte ett projekt med givet slutmål. Fokuseringen på dåligt kända arter kan vid ett första påseende verka rimlig. Vi vill dock peka svårigheten att skära eller hantera verksamheten på det sättet. Snarare handlar det om att fokusera på större grupper av arter som är dåligt kända, taxonomiskt eller på annat sätt, t.ex. rörande utbredning. Det kan givetvis också finnas enskilda arter, eller vissa släkten, inom större grupper som i huvudsak är kända. Istället för utredarens förslag bör det formuleras vilken kunskap som ska finnas framme för att en art ska betraktas som tillräckligt känd, som ett positivt mål för den fortsatta verksamheten. Då blir ingången positiv vilken kunskap som ska finnas istället för negativ ( dåligt känd ). Detta bör ge bättre förutsättning för ledning och styrning. Utifrån ett helhetsperspektiv på samtliga arter i landet står det också klart att andelen som är tillräckligt väl kända är tämligen få, särskilt om kännedom tolkas utifrån ett bredare perspektiv än en snäv expertgrupp. Föreningen menar mot den bakgrunden att det vore aningen märkligt om enstaka släkten eller familjer skulle uteslutas ut det stora unika projekt som Kronprinsessan står som 5

6 beskyddare för. Tvärtom skulle ytterligare kartläggning och beskrivning av relativt väl kända arter kunna ytterligare öka intresset för verksamheten och biologisk mångfald, vilket i sig vore värdefulla ur ett samhällsperspektiv. Utifrån detta resonemang anser föreningen vidare att förslaget om vetenskaplig tyngdpunkt förbiser det som är universitetens tredje uppgift, att föra ut resultaten i samhället. Denna uppgift understryks dock på andra ställen i utredningen. Ett tillägg i målbeskrivningen måste därför göras om att föra ut resultaten i samhället. Beträffande hur detta bör ske, bokpublicering och/eller digitala medier, se nedan under rubrik Nationalnyckeln. Föreningen avstyrker bestämt förslaget om sänkt ambitionsnivå, och förordar istället att målet och uppdraget att kartlägga och beskriva alla flercelliga arter kvarstår. Det bör ses som en stående uppgift, i ljuset av i) att artsammansättningen ändrar sig över tid (av både naturliga och av människan skapade orsaker), ii) att hitta alla arter blir alltid i praktiken en fråga om vilken inventeringsansträngning som görs. Inte minst klimatförändringen, och den naturliga invandring av nya arter som kommer att ske pga. av denna, gör det viktigt att ha kunskap om vilka flercelliga arter vi har i Sverige, dessas utbredning, biologi osv. Trots att Svenska artprojektet hittills har begränsat sig till att göra nya inventeringar inom två områden, 1) insekter (Malaisefälleprojektet) och 2) marina miljön längs västkusten, så har man ändå hittat 2500 nya arter för Sverige och 850 nya arter för världen. Detta belyser omfattningen av utmaningen och uppdraget. Vem kan säga eller avgöra att nu har vi hittat alla arter? På vilken grund kan det argumenteras för att en sådan kartläggning inte behöver ske, och ska Sverige i så fall skicka en signal till länder med tropiska skogar om att fortsatt kartläggning av okända arter inte är angeläget? Föreningen stödjer förslaget om ökade krav på samarbete internationellt. Utredaren förbiser dock att ADb själv har gjort framstötningar mot såväl Danmark som Finland utan att dessa har resulterat i samarbeten, främst pga att politisk vilja har saknats. Att samarbetet med Norge har kommit till stånd är ADb:s egen förtjänst, även om samarbetet senare har getts en politisk bekräftelse (vilket är bra). I själva verket är detta något som är en uppgift för regeringen, dvs. att ta politiska initiativ med i första hand våra övriga nordiska grannar om ett starkt, nordiskt permanent artprogram. Regeringen bör vidare ta ett initiativ inom EU, som ett led i att genomföra EU:s nya strategi för biologisk mångfald 2011-2020, om att etablera en liknande verksamhet på EU-nivå. Den svenska Artportalen tillsammans med Svenska artprojektet utgör två fantastiska exportvaror, där Sverige kan vinna både miljöpolitisk prestige och utveckla miljöarbetet inom EU genom att uppmuntra fler EU-länder att delta i ett EU-gemensamt arbete om arter och biologisk mångfald. Givetvis har varje EU-land sin egen artstock, men samtidigt delar alla länder stora delar av sin artstock med grannländerna. Det finns också stora synergier beträffande byggande av infrastruktur som rapporteringssystem, 6

7 databaser etc. (se ovan om LifeWatch). Här finns goda möjligheter för den svenska regeringen att visa framfötterna. Mål och uppdrag inklusive styrning Se ovan vad som sagts om dåligt kända arter. Utredaren talar om nyttoperspektiv som en utgångspunkt, utan att utveckla detta, men vem kan anno 2012 säga vilka arter som har en nytta nu eller i framtiden? Har regeringen den kapaciteten? Forskarna? Artdatabanken? Här har utredaren missat en viktig del av de senaste ca 20 årens forskning, debatt och internationella politiska överenskommelser om biologisk mångfald. I t.ex. CBD:s definition av biologiska resurser (artikel 2), dit arter måste anses höra, talas om faktisk eller potentiell användning eller värde för mänskligheten. Ett påvisat nyttoperspektiv blir i detta sammanhang något av en floskel; det är lätt att ställa sig bakom men tillför inget när det gäller ledning och styrning, och det säger givetvis inget om hittills okända arter, de kan ju per definition inte nyttobedömas. Istället bör det ligga i den permanenta verksamhetens uppdrag (politiskt uttalat) att tydliggöra, och beakta, de kopplingar som finns till bl.a. i) ekosystemtjänster, ii) resursutnyttjande, iii) andra miljöpolitiska verktyg och åtgärder t.ex. miljöövervakning. Det kan sammanfattande uttryckas som den grundläggande kunskap om de flercelliga arterna som nu eller i framtiden är eller kan bli särskilt värdefull från ett samhällsperspektiv. Arterna lever dock inte i ett vakuum; vi påverkar ständigt deras livsmöjligheter och de påverkar oss genom att de bygger upp de för människan livsuppehållande ekosystemen. Det vore ytterst uppseendeväckande om utredarens konstaterande, om att det inte finns något explicit krav beslutat om att länderna ska kartlägga all sin artmångfald (se ovan), kommer att ligga till grund för ett regeringsbeslut om att sänka ambitionsnivån i Svenska artprojektet. Det skulle i så fall innebära att regeringen i praktiken säger att det rika landet Sverige med pga. nedisningar klart begränsad artmångfald inte behöver ta reda på och beskriva Sveriges bidrag till artmångfalden. Föreningen ifrågasätter att det skulle behövas en speciell styrgrupp för Svenska artprojektet, tillsatt av regeringen. Verksamheten styrs redan via en styrgrupp som är brett sammansatt av såväl myndigheter som andra aktörer inom området. Styrningen från politiskt håll bör istället göras tydligare genom det föreslagna förtydligandet av projektets mål och inriktning. Det är dessutom högst ovanligt att regeringen tillsätter styrgrupper för verksamheter som bedrivs på en mindre institution inom ett stort universitet. Det vore dock en annan sak om verksamheten flyttas ut. Museistödet Utredaren berör inte alls att denna fråga har varit föremål för flera statliga utredningar, varav flera inte särskilt gamla alls. Senast var det i utredningen Kunskap för biologisk mångfald (SOU 2005:94). Förslagen i denna SOU var att: 7

8 - En interdepartemental arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att föreslå hur samlingarna på bästa sätt kan bevaras, alternativt bedöma vilka delar av samlingarna som kan avvecklas så att dagens resurser kan fokuseras på kvarvarande samlingars fortsatta existens. - Regeringen ger de museer som har statligt huvudmannaskap i uppdrag att i respektive museums accessionspolicy inarbeta bestämmelser att där en forskningsinsats ger upphov till nya samlingar, det inom ramen för denna insats också ska budgeteras medel för samlingarnas registrering, förvaring och omhändertagande för en period om 50 år. Vad föreningen känner till har inget av dessa förslag genomförts. Några initiativ att lösa frågan om vården av samlingarna har vad föreningen känner till överhuvudtaget inte tagits från regeringshåll. Problemet att museerna inte har tillräckliga resurser från staten att vårda sina biologiska samlingar är väl känt, sedan många år. Det är vår bestämda bild att det stöd som har utbetalats via Svenska artprojektet har åtminstone fungerat som ett öronmärkt värdefullt bidrag för de museer det gäller. Utredaren berör överhuvudtaget inte grundproblemet, nämligen att staten inte vill ta ansvar för att finansiera vården av dessa samlingar. Frågan har under flera år bollats mellan olika departement. Det är lätt att instämma i grundprincipen att kostnaderna ska täckas av museernas basanslag, men om nu erfarenheten tydligt visar att basanslagen inte räcker till detta, alltmedan samlingarna far illa, behöver inte regeringen agera då? Att frågan om anslagen till museerna behöver ses över kan föreningen instämma i, men det öronmärkta stödet bör kvarstå som en komponent i den permanenta artverksamheten tills frågan fått en tillfredsställande lösning i form av öronmärkta medel direkt till museerna. Det behöver dessutom förstärkas till att omfatta minst 35 mnkr (se beräkning i SOU 2005:94). Att integrera stödet i forskningsstödet avstyrker vi bestämt. Vården av samlingarna ska inte konkurrera med angelägen forskning. Samlingarna utgör en omistlig del av vårt vetenskaps- och kulturarv. Det är bedrövligt att staten under alla dessa är inte har förmått ta ansvar för detta arv. Vetenskapliga delar inklusive taxonomi Föreningen tillstyrker i stora drag förslagen, men med det viktiga påpekandet att verksamheten i denna del bör förstärkas till att omfatta minst 30 mnkr. Utredaren konstaterar att anslaget till Svenska artprojektet har legat still i nominellt värde sedan 2005. Det innebär att det i praktiken skett en urholkning varje år. Behoven är mycket stora inom detta område. Till viss del handlar det om att, som utredaren korrekt framhåller, bygga nödvändig infrastruktur. Värdet av databasen Dyntaxa belyser detta. Denna databas kan inte nog överskattas. Den används idag av flera nationella myndigheter fr.a. i miljöövervakningen (SMHI, Naturvårdsverket). Utvecklande och drift av Dyntaxa är ett exempel på nödvändig investering som underlättar och effektiviserar för annan verksamhet (precis som annan infrastruktur gör). 8

9 Nationalnyckeln (NN) inklusive målgrupper Uppenbarligen har utredaren avstått från att låta göra en extern utvärdering av den publika NN-delen av Svenska artprojektet, på motsvarande sätt som den taxonomiska och vetenskapliga delen har utvärderats (av en dansk professor). Givetvis borde också denna del ha utvärderats, med kompetens och metoder som är lämpade för denna del. Förslagen om NN grundar sig därför endast på utredarens egna iakttagelser och överväganden, som i delar är synnerligen bristfälliga. Vi ifrågasätter utredarens påstående att Nationalnyckeln har inte lyckats etablera sig som nationellt referensverk och huvudkanal för information om Sveriges alla arter. Denna bedömning av utredaren saknar grund. Nationalnyckeln är det enda nationella (än så längre inkompletta) referensverk som finns inom detta område. Vår bedömning är att det på de knappt tio år som Svenska artprojektet funnits har lyckats väl att påbörja sin etablering som nationellt taxonomiskt referensverk, i linje med riksdagens uppdrag. För att vara ett vetenskapligt verk så måste Nationalnyckeln anses ha fått en ovanligt stor och bred spridning. Föreningen instämmer i att det är rimligt att resultaten från den kommande permanenta verksamheten även publiceras via digitala lösningar. Däremot avstyrker vi bestämt utredarens förslag om att skära ned resurserna till NN. Tvärtom behöver denna utåtriktade del av verksamheten förstärkas. Här borde utredaren istället ha tagit utgångspunkt i sitt eget övervägande om det är viktigt att säkerställa att den kunskap som genereras av projektet verkligen kommer hela samhället till del (s. 16). Vad menas med hela samhället? Boken, och ett bokverk, har enligt föreningens mening fortfarande, även i den så kallade digitala eran, en mycket stark ställning hos gemene man. Det publiceras böcker, inte minst fackböcker, som aldrig förr samtidigt som det digitala papperslösa samhället lyser med sin frånvaro och faktamateriel som sprids digitalt figurerar som utskrivna lösbladsbuntar, med kort hållbarhet och dålig resursprofil. Utredarens funderingar om 2000-talets teknik är allt annat än väl genomarbetade. Vår slutsats är enkel och tydlig: resultaten från verksamheten bör, i syfte att komma så många som möjligt till del, kommuniceras såväl genom fortsatt utgivning av bokverket Sveriges nationalnyckel som genom publicering digitalt. Bokverket har fått mycket stor positiv uppmärksamhet, vilket utredaren förbigår. Nominering till fackbokspriser är ett uttryck för detta, liksom många lysande recensioner. Beträffande exempelvis dagfjärilar, gräshoppor/vårtbitare och trollsländor så är det böcker och inte digitala medier som har lett till ett ökat intresse hos inte minst den naturintresserade allmänheten (jämför allmänhetens rapporteringar i Artportalen). Detta ökande intresse har i sin tur resulterat i en ökad kunskap om dessa grupper. Att nu besluta om att skära ned resurserna till denna bokproduktion vore förödande, och skulle bli en miljöpolitisk skamfläck för såväl regering som riksdag, särskilt som utredaren märkligt nog inte alls visat att en 9

10 nedlagd bokproduktion skulle innebära en signifikant besparing, varken på kort eller på lång sikt. Mot bakgrund av detta föreslår Naturskyddsföreningen att Svenska artprojektet (den blivande permanenta verksamheten) förstärks beträffande kunskapsspridning till att omfatta 35 mnkr i anslagsmedel. Detta möjliggör att verkligen uppnå det som utredaren lägger som utgångspunkt; att resultaten ska komma hela samhället till del. NN har fått stor och berättigad uppmärksamhet, såväl inom som utanför Sverige. Ett exempel på hur det kan beskrivas kan hämtas från Dagens nyheter 11 juli, där följande skrivs apropå den aktuella utredningen och dess förslag: Där ryker antagligen sista chansen att dokumentera och överblicka vår lilla del av mångfalden som håller på att försvinna. Det kommer rimligen att ta några årmiljoner innan det finns något liknande att beskriva igen. Huvudmannaskap Denna fråga är viktig och svår. Föreningen delar utredarens övervägande om att det är alternativ 1 och 3 som bör fortsatt övervägas. Vi instämmer i de skäl som anges för att alternativ 2 inte är ett alternativ att fundera vidare kring. Om alternativ 3 skulle bli aktuellt är det helt nödvändigt att ADb och Svenska artprojektet, i linje med vad utredaren skisserar, hålls ihop. En splittring vore förödande för verksamheten. Vi menar dock att alternativ 3 bör utvecklas ytterligare till en satsning på ett förstärkt Nationellt Artcentrum, och då behöver frågan om huvudmannaskapet ytterligare utredas. Det kan finnas stora möjligheter och betydande synergieffekter i att bilda ett sådant Nationellt Artcentrum. Naturhistoriska riksmuseet, tillsammans med Artdatabanken, skulle utan tvekan kunna utgöra kärnan i en sådan satsning. Redan idag finns ett visst samarbete mellan muséet och Artdatabanken. Muséet har en stor fördel i att det utgör ett mycket bra skyltfönster för biologisk mångfald; och har därmed goda möjligheter att publikt föra ut kunskap och information om Sveriges arter till det som utredaren benämner hela samhället. Frågan om ändrat huvudmannaskap är därför absolut värd att utreda vidare, men endast under förutsättning att föreslagna nedskärningar inte genomförs. Föreningen föreslår att utredarens förslag istället görs om till en satsning på ett Nationellt Artcentrum. Budget Se även ovan. Vi delar inte utredarens förslag om att med beaktande av de effektiviseringar som föreslås, bedöms projektets kunna genomföras på en lägre årlig anslagsnivå. Tvärtom behövs förstärkningar av medlen, i linje med vad som redovisats ovan. Föreningens förslag kan sammanfattas: - Vetenskapliga delar inklusive taxonomi: 30 mnkr - Kunskapsspridning: 35 mnkr (i anslagsmedel) - Museistödet: 35 mnkr. 10

11 Belysningen av konsekvenser av utredarens förslag Konsekvensanalysen är tunn. Följderna av en nedläggning av bokverket Nationalnyckeln belyses inte alls. Huruvida det breda samhället kan och vill tillgodogöra sig resultaten endast via digitala kanaler är vare sig undersökt eller belyst, inte heller de budgetmässiga effekterna av en sådan förändring. Mot bakgrund av de stora nedskärningar som utredaren föreslår så anser vi inte att konsekvensanalysen är tillfredsställande gjord. Den utgör därmed inte tillräckligt gott beslutsunderlag. Stockholm den 20 juli 2012 Naturskyddsföreningen Mikael Karlsson ordförande Jan Terstad chef, Skogs- och naturvårdsavdelningen Kopia f k: Miljödepartementet ArtDatabanken vid SLU Internt inom föreningen 11