Fladdermöss i Halland Kunskapssammanställning och vägledning 2016:11

Fladdermöss i Halland Kunskapssammanställning och vägledning 2016:11

Länsstyrelsen i Hallands län Meddelande 2016:11 ISSN 1101-1084 ISRN LSTY-N-M--2016:11--SE Tryckt på Länsstyrelsens tryckeri, 2016 Framsida: Utflygande individ från barbastellkoloni i Halland. Foto: Jens Rydell Baksida: Brandts fladdermus (Myotis brandtii). Foto: Jens Rydell

Fladdermöss i Halland Kunskapssammanställning och vägledning Stefan Pettersson och Sofia Gylje Blank

Förord Halland är ett artrikt län vad gäller fladdermöss med totalt 14 arter, däribland den rödlistade arten barbastell som också omfattas av ett åtgärdsprogram för hotade arter (Rapport 6532, Naturvårdsverket). Barbastell förefaller att i Hallands län förekomma främst i de lövskogsrikare centrala delarna av Varbergs och Falkenbergs kommuner. En viktig åtgärd vid inventeringar av fladdermusfaunan i olika sammanhang är att föra in data i Artportalen. På så vis kan underlagen på sikt bidra till en övergripande bild av förekomsten på landskapsnivå och därmed till prioritering av åtgärder för fladdermöss och säkrare hänsyn vid eventuell exploatering. Utökad kunskap genom inventering av utbredningen av barbastell och andra fladdermöss i länet är en del i arbetet med att förbättra förutsättningarna av hotade arter. Att jobba med hotade arter går ofta hand i hand med att arbeta för en rik biologisk mångfald. Många av våra mest hotade arter har höga krav på sin miljö och fungerar som paraplyarter. Det innebär att om vi klarar kvar dessa på lång sikt så bevaras samtidigt en mängd andra arter som också är knutna till samma miljöer. Fladdermusfaunan i Hallands län har inventerats i olika sammanhang. Denna rapport är en sammanställning av de kända inventeringsresultat som finns fram till och med 2014. Den sammanfattar allmänna karteringar som gjorts men även sammanställning av data bl.a. från kartering i samband med vindkraftsetableringar. I åtgärdsprogrammet för barbastell, 2015-2019, föreslås att genomförandeplaner tas fram för prioriterade områden. Prioriterade områden är områden med fast förekomst av barbastell i form av en eller flera kolonier. För att hitta dessa måste fler riktade inventeringar genomföras. Genomförandeplanerna innehåller / innebär sedan en kartläggning av biotopernas sammansättning och ska leda till åtgärdsförslag med målet att barbastellen på sikt inte längre ska behöva klassas som hotad. Förhoppningen är att denna rapport ska engagera till fortsatt arbete med att utöka kunskapen om fladdermöss och i förlängningen leda till konkreta åtgärder för bevarandet av deras livsmiljöer. Jeanette Erlandsson och Lena Alness Samordnare för arbetet med Åtgärdsprogram för hotade arter i Hallands län Länsstyrelsen, Halmstad i juni 2016

Innehåll Förord... 2 Innehåll... 3 Sammanfattning... 4 Allmänt om fladdermöss i Sverige... 5 Fladdermöss i huset... 12 Fladdermöss och vindkraft... 13 Inventering... 15 Metod... 15 Resultat och diskussion... 18 Länets fladdermöss - art för art... 22 Tack... 48 Referenser... 49 Bilaga 1. Rödlistekategorier... 53 Bilaga 2. Fladdermössens nya namn... 54 Bilaga 3... 55 Bilaga 4.... 59 Bilaga 5.... 59 3

Sammanfattning Fladdermössen har länge utgjort en förhållandevis okänd grupp i den svenska faunan. Efter hand som kunskapen kraftigt ökat de senaste 25-30 åren har det också framgått att flera fladdermusarter är i behov av skyddsåtgärder för att överleva i Sverige på sikt. Vissa arter är sällsynta med vikande populationer, vilket gjort att de rödlistats eller tagits upp i EU:s art- och habitatdirektiv. För att kunna bevara dessa fladdermöss har en rad åtgärder satts in och fler behövs. Bland de åtgärder som satts in märks att alla fladdermöss blivit fridlysta och att inventeringar utförts i ökande omfattning. Ökande krav på att kartlägga och bevara fladdermössen i landet, ställdes på Sverige i och med undertecknandet av det europeiska fladdermusavtalet och inträdet i EU. Det innebar bland annat att fladdermössens sommartillhåll behövde kartläggas. Dessa krav i kombination med att nya tekniska hjälpmedel fanns tillgängliga gjorde att systematiska inventeringar kunde komma igång i Hallands län. Syftet med denna rapport är att: presentera fladdermössens liv och leverne i korthet beskriva hur man ska bete sig om man har problem med fladdermöss i sitt hus eller hittar en död fladdermus. presentera problematiken kring fladdermöss och vindkraft sammanställa och presentera resultat från fladdermusinventeringar, i länet som helhet men också artvis Rapporten är en sammanställning av alla kända inventeringsresultat av fladdermusfaunan i Hallands län fram till och med 2014 och omfattar 466 inventeringspunkter/lokaler. Mellan åren 2005 och 2009 genomfördes en allmän artkartering av fladdermusfaunan i Hallands län på uppdrag av länsstyrelsen. Totalt inventerades då 110 lokaler med handhållen ultraljudsdetektor. Resterande 356 inventeringspunkter/lokaler är sammanställd data från främst inventeringar gjorda i samband med tilltänkta vindkraftsetableringar. Totalt har 14 arter (mustasch/brandts fladdermus sammanslagna) konstaterats i länet, vilket gör Halland till ett artrikt län. Nordisk fladdermus och dvärgfladdermus är de vanligaste arterna men även mustasch/brandts fladdermus, vattenfladdermus, gråskimlig fladdermus, brun långörad fladdermus, stor fladdermus är väl spridda i länet. Den rödlistade arten barbastell förefaller vara relativt vanlig i delar av länet och de lövskogsrikare centrala delarna av Varbergs och Falkenbergs kommuner kan sannolikt betraktas som ett regionalt kärnområde för arten i Sverige. För att kunna utse bevarandeområden för arten rekommenderas dock att kompletterande inventeringar genomförs. Den rödlistade arten fransfladdermus är relativt ovanlig i länet. Även trollfladdermus är relativt ovanlig men antalet fynd förefaller ha ökat under senare år vilket skulle kunna tyda på att arten ökar i antal. Följande fyra rödlistade arter; sydfladdermus, Leislers fladdermus, dammfladdermus och nymffladdermus är mycket ovanliga i länet och har endast påträffats vid enstaka lokaler och tillfällen. 4

Allmänt om fladdermöss i Sverige Förekomst I Sverige har 19 fladdermusarter påträffats (tabell 1). Den senaste, nymffladdermusen, konstaterades så sent som 2010. Några arter är funna vid något enstaka tillfälle medan andra arter är mycket vanliga. De vanligare arterna, exempelvis Brandts fladdermus, vattenfladdermus, dvärgfladdermus och långörad fladdermus, finns i Götaland, södra Svealand och upp en bit längs norrlandskusten, medan den nordiska fladdermusen finns överallt utom på kalfjället. Andra arter har en sydlig utbredning, och några (exempelvis Bechsteins fladdermus och grå långörad fladdermus) verkar bara förekomma i Skåne, vilket också är det enda landskap där alla arter förekommer (Ahlén 2011). Kunskapen om fladdermössens utbredning är nu ganska god i södra Sverige. I Norrland är det sämre, men i samband med vindkraftetableringar och annan exploatering inventeras området nu flitigt och kunskapsläget förbättras snabbt. I Norrbotten har exempelvis antalet kända arter ökat från en till fyra på bara ett par år. Tabell 1. Förteckning över Sveriges fladdermöss, deras kända förekomst i Hallands län, deras status på rödlistan (RL) samt om de är upptagna i bilaga 2 i EU:S habitatdirektiv (EU). Se bilaga 2 för förklaring till rödlistekategorierna. *Arterna är sammanslagna i resultaten, då de ej går att särskilja utan nätfångst. Sannolikt finns dock bägge arterna i länet. Art Vetenskapligt namn Funnen i Halland RL EU Barbastell Barbastella barbastellus X VU X Bechsteins fladdermus Myotis Bechsteinii CR X Brandts fladdermus Myotis Brandtii X* Brun långörad fladdermus Plecotus auritus X Dammfladdermus Myotis dasycneme X EN X Dvärgfladdermus Pipistrellus pygmaeus X Fransfladdermus Myotis nattereri X VU Grå långörad fladdermus Plecotus austriacus CR Gråskimlig fladdermus Vespertilio murinus X Leislers fladdermus Nyctalus leisleri X CR Mustaschfladdermus Myotis mystacinus X* Nordisk fladdermus Eptesicus nilssonii X Nymffladdermus Myotis alcathoe X CR Pipistrell Pipistrellus pipistrellus CR Stor fladdermus Nyctalus noctula X Större musöra Myotis myotis X Sydfladdermus Eptesicus serotinus X EN Trollfladdermus Pipistrellus nathusii X Vattenfladdermus Myotis daubentonii X Skydd Alla fladdermöss har numera ett strikt skydd i Sverige och resten av EU och det är inte tillåtet att döda eller skada fladdermöss. Det är i princip inte heller tillåtet att bedriva verksamhet som man vet skadar eller dödar fladdermöss, det vill säga bygga vindkraft eller motorvägar utan att ta vederbörlig hänsyn. Skyddet av fladdermöss regleras i Sverige genom Artskyddsförordningen 5

och på EU-nivå av Habitatdirektivet. Sverige har dessutom anslutit sig till det Europeiska fladdermusavtalet EUROBATS vilket är tänkt att utöka skyddet ytterligare (www.eurobats.org). Nio svenska fladdermusarter är rödlistade., vilket betyder att dessa arter har en osäker framtid på grund av minskande eller mycket små populationer (ArtDatabanken 2015). Det finns även ett handlingsprogram för skydd av fladdermusfaunan som redogör för hur vi ska arbeta för att bevara fladdermössen i landet (Ahlén 2006). Barbastellen har dessutom ett specifikt åtgärdsprogram, vilket är ett vägledande dokument för hur vi bör arbeta med arten för att den ska uppnå gynnsam bevarandestatus (Naturvårdsverket 2015). Jaktteknik Samtliga svenska fladdermusarter livnär sig på nattaktiva insekter, vilket är en födoresurs som få andra djurgrupper utnyttjar. Bytesdjuren varierar något mellan olika arter men den viktigaste födan är nattfjärilar, mygg (främst fjädermygg), nattsländor och skalbaggar (gärna dyngbaggar) (Vaughan 1997). En enda fladdermus kan äta så mycket som 2000 insekter per natt. Svenska fladdermusarter använder sig av ljud för att uppfatta omvärlden och skapar sig med hjälp av ekot från sina skrik en bild av omgivningen. Att kartlägga sin omgivning med hjälp av eko kallas för ekopejling. Med ekots hjälp kan fladdermöss avgöra olika objekts avstånd och storlek, samt hur snabbt och i vilken riktning objektet rör sig. Lätets frekvens (antal ljudvågor per sekund) varierar beroende på art och jaktteknik. Våra svenska fladdermusarter ligger inom ett intervall på mellan cirka 20 000 och 120 000 svängningar per sekund (Hertz) (figur 1). Den höga frekvensen gör att ljudet oftast inte kan uppfattas av det mänskliga örat. Sådant ljud kallas därför ultraljud. Vissa arter, som långörad fladdermus kombinerar ekopejling med att även passivt lyssna efter byten. Som namnet antyder har den mycket långa öron (4 cm) och en exceptionellt bra hörsel som den använder sig av för att lokalisera byten som rör sig på en trädgren eller ett grässtrå. Figur 1. Jaktläten från fem olika arter. Vmur - gråskimlig fladdermus, Enil - nordisk fladdermus, Pnat - trollfladdermus, Ppyg - dvärgfladdermus, Mmb - mustasch/brandts fladdermus, Mnat -fransfladdermus. 6

Även om våra svenska fladdermusarter har små ögon innebär det inte att de är blinda, vilket är en vanlig missuppfattning. Trots att synen inte är särskilt skarp och inte används vid jakt så använder de sig av synen för att orientera sig i landskapet bortom det avstånd som ekopejlingen räcker (Eklöf 2003). Fladdermöss flyger ut i skymningen för att jaga insekter. Mörkret skyddar dem från att bli tagna av rovfåglar som exempelvis sparvhök och lärkfalk. De jagar främst tidigt under natten då insektsaktiviteten är som högst. Bästa jakttiden är ca 30 minuter efter solnedgången och någon timme framåt. Senare på natten sjunker insektsaktiviteten till följd av en sjunkande temperatur. Mitt i natten brukar fladdermössen flyga tillbaka till kolonin och sen göra en kortare jakttur precis innan soluppgången. Jaktintensiteten varierar även under säsongen beroende på fladdermössens energibehov. Energibehovet är lägre på försommaren men ökar framförallt för honorna under juli månad, då de har fått sina ungar. Hanarnas aktivitet och därmed även energibehovet ökar också under juli och sedan ytterligare under augusti då de börjar hävda parningsrevir. Konkurrensen om föda har lett till att olika fladdermusarter anpassat sig till olika miljöer och bytesdjur. Flera fladdermusarter kan jaga inom samma område då det finns skillnader i jaktbeteende, vilket sannolikt minskar konkurrensen mellan arterna (de Jong 1995). Exempelvis är stor fladdermus en snabb flygare som framförallt jagar på hög höjd i det fria luftrummet medan långörad fladdermus och fransfladdermus jagar långsamt inne bland trädkronorna. De två senare arterna är mycket skickliga på att flyga och ekopejla i trånga utrymmen. Långörad fladdermus kan till och med ryttla (stå still i luften med fladdrande vingar) och ta insekter från buskar och grässtrån. Mustaschfladdermus och Brandts fladdermus jagar främst utmed bryn och i gläntor. I större öppningar, exempelvis över en gårdsplan, cirkulerar ofta nordisk fladdermus i höjd med trädkronorna eller omgivande hustak. Tätt över vattenytan på en sjö eller en å fångar vattenfladdermus och dammfladdermus insekter på vattenytan eller strax ovanför. Det är dock inte bara mellan olika arter som konkurrens om födan förekommer. Det gäller i ännu högre grad mellan individer inom samma art, vilket gör att exempelvis nordisk fladdermus hävdar födorevir. Socialt liv Fladdermöss är mycket sociala däggdjur. Det finns inga andra däggdjur i världen som bildar så stora kolonier som fladdermöss. I tropikerna finns det kolonier som består av flera miljoner individer. De största kolonierna i Sverige utgörs främst av dvärgfladdermus och vattenfladdermus och kan omfatta upptill 300-500 individer. Det normala för andra arter är dock kolonier med ett 50-tal individer eller ännu färre. Yngelkolonierna bildas i början av juni och består normalt av honor och ungar. Hos barbastell och långörad fladdermus kan dock även hanarna uppehålla sig i kolonin. Honorna är dräktiga när de anländer till kolonin och ungarna föds i slutet av juni och början av juli. Normalt föds en unge per hona men arter som dvärgfladdermus och gråskimlig fladdermus får normalt två ungar. Ungarna dias i tre till fyra veckor innan de blir flygfärdiga och lämnar kolonin i slutet av juli eller början av augusti. Honorna byter vanligen boplats i samband med att de slutar amma och blir mindre beroende av en varm boplats (de Jong 1994). Honorna i en koloni är oftast besläktade och mycket hemortstrogna, vilket gör att de kan återvända till samma plats och koloni år efter år i decennier (Rydell 1989). Man känner till kolonier som bestått i över hundra år. 7

Bild på ett koloniträd. Vid ringen i det nedre högra hörnet är ett bohål. Vid ringen i det övre vänstra hörnet är en fladdermus som precis har lämnat kolonin. Foto: Sofia Gylje Blank. I Sverige bildas de flesta kolonierna i byggnader eller ihåliga träd. Alla arter förutom stor fladdermus kan bilda kolonier i hus. Koloniplatsen ska skydda mot rovdjur och vara varm, varför fladdermöss gärna hänger invid murstocken eller kryper in under taket på ett hus. De individer som väljer ihåliga träd som sommarboplats flyttar ibland flera gånger under en sommar. Ett skäl till detta är troligen att trädhålen ofta är mer utsatta för rovdjur och parasiter och inte, i motsats till hus, erbjuder flera olika möjliga platser inom samma utrymme. Parning och övervintring Parningsbeteendet hos fladdermöss varierar mellan olika arter. Hanarna av vissa arter som exempelvis dvärgfladdermöss, börjar hävda parningsrevir redan i juli månad, medan gråskimlig fladdermus börjar senare under hösten och kan fortsätta hävda reviret ända in i december. Det är dock främst under augusti och september som fladdermössen parar sig. Hanarna hävdar sitt parningsrevir genom att kontinuerligt flyga runt i ett utvalt område som exempelvis kan bestå av en skogsdunge. Inom reviret måste det finnas lugna och skyddade platser, till exempel ett trädhål där fladdermössen kan para sig samt vila på dagen. Genom att lägga ner mycket tid och energi på att visa upp sig i reviret hoppas hanen på att få flera honor att para sig med (Gerell & Lundberg 1995). En framgångsrik hane kan para sig med fyra till fem honor. När hanen flyger runt och visar upp sig använder han sig oftast av ett karaktäristiskt socialt läte. Även det sociala lätet ligger oftast på en frekvens som inte är hörbar för oss människor. Det finns dock undantag, 8

gråskimlig fladdermus kan man, med god hörsel, höra utan ultraljusdetektor i södra Sverige mellan oktober och december (Ahlén 1986). Fladdermöss har en långsam fortplantning. De flesta fladdermöss blir könsmogna först under det andra levnadsåret och föder bara en eller två ungar per år. I gengäld kan de bli uppemot 30 år gamla, vilket är en hög ålder för så små djur. En av den äldsta fladdermusen man känner till, en Brandts fladdermus från Ryssland, var åtminstone 41 år när den fångades år 2006. Trots att fladdermössen parar sig på hösten sker befruktningen senare. Honan lagrar spermierna i livmodern och förser dem med näring fram till någon gång i april. Tiden för befruktning varierar och beror på hur tidigt våren kommer, samt insektstillgången. När befruktningen väl sker så är honan dräktig i upp till tio veckor. Dräktighetstiden, liksom tiden för befruktningen, är beroende av klimatet och insektstillgången. När hösten och vintern kommer minskar insektstillgången drastiskt. För att överleva den perioden går fladdermössen i vinterdvala. De sänker då sin kroppstemperatur till omgivningens temperatur, vilket medför att ämnesomsättningen sjunker och går på sparlåga. På så sätt räcker den fettreserv fladdermössen byggt upp under sensommaren och hösten fram till nästkommande vår. Fladdermöss kan övervintra en och en eller i stor grupp. Ofta hittar man flera olika arter omfattande både hanar, honor och unga individer som övervintrar tillsammans (Ransome 1990). De kan hänga på en klippvägg eller krypa in i ett gammalt borrhål. Normalt brukar fladdermöss vakna till några gånger under vintern för att dricka eller flytta sig till en bättre plats. Fladdermössens övervintringsplats ska vara fuktig, sval och frostfri. Temperaturen bör ligga mellan 0 och 6 och helst vara fri från drag. Gruvor, grottor, militära bunkrar och jordkällare utgör perfekta övervintringsplatser. Dvärgfladdermus och vissa andra arter föredrar däremot att övervintra i byggnader. Det är mycket viktigt att platsen inte utsätts för störning. Det händer att fladdermöss vaknar till ofrivilligt under sin dvala och då förbränns en stor del av fettreserven. Det är därför inte bra att vistas i onödan på platser med övervintrande fladdermöss. Alla fladdermusarter stannar inte i Sverige under vintern utan en del flyttar istället ner på kontinenten när hösten närmar sig. Individer av arterna stor fladdermus och trollfladdermus som ringmärks i Skåne har exempelvis återfunnits i Tyskland. Lettiska trollfladdermöss har återfunnits så långt söderut som i Frankrike. Typiska sträcklokaler i Sverige är Falsterbonäset och Ölands södra udde där nästan alla svenska arter någon gång observerats sträcka ut över havet. Fladdermusmiljöer Det finns flera faktorer som påverkar fladdermössens individ- och artantal inom ett område, både lokalt och regionalt. Den faktor som påverkar mest är insektstillgången. Förändringar som påverkar insektsproduktionen negativt, såsom utdikning, monokulturer, kemisk insektsbekämpning, etc., påverkar också fladdermössen negativt. Insektsproduktionen är även beroende av klimatet och biotopsammansättningen. Bra fladdermusmiljöer måste, som tidigare nämnts, ha en hög insektsproduktion samtidigt som det måste finnas lämpliga koloniplatser. Insektstillgången varierar i både tid och rum under säsongen, vilket medför att fladdermössens biotopval varierar under säsongen. Våren är en kritisk period för fladdermössen eftersom de precis vaknat ur sin vinterdvala och är mer eller mindre utsvultna. Tidigt på våren utgörs därför några av de mest gynnsamma miljöerna av grunda, 9

Övervintrande Brandts- och mustaschfladdermöss i Tabergs gruva. Foto:Sofia Gylje Blank. näringsrika vatten med omgivande gles lövskog. Här värms vattnet snabbt upp, vilket gynnar kläckningen av miljontals fjädermygg (de Jong 2000). Dessa svärmar sedan i närheten av lövträdskronorna och lockar till sig mängder av fladdermöss. Olika typer av vattenrika miljöer, som sjöar, vattendrag och sumpskogar har även stor betydelse senare på säsongen men då har insektstillgången också ökat i andra miljöer och fladdermössen är därför mer spridda i landskapet under sommaren (de Jong & Ahlén 1991). De artrikaste miljöerna återfinns i det småbrutna kulturlandskapet samt vid herrgårds och slottsmiljöer. Generellt gynnas fladdermusdiversiteten av mosaikartade och lite lummiga miljöer med en mix av hagmarker, ängar, alléer, bryn, vatten, ädellövskog och äldre träd samt strukturer såsom äldre byggnader och hålträd vilka utgör koloniplatser. Lokal biotopvariation gör att det finns närhet till områden som producerar insekter under olika delar av säsongen. Kortsagt så gynnas fladdermöss av miljöer och områden som allmänbiologiskt hyser en hög biologisk mångfalden/artdiversitet. De individ- och artfattigaste miljöerna för fladdermössen är enhetlig och tät skog, i synnerhet hårt brukad produktionsskog, samt mycket stora öppna miljöer som åkrar och kalhyggen. Det finns dock fladdermöss även i produktionsbarrskog. Störst chans har man att träffa på Brandts fladdermus och nordisk fladdermus. Det är dock ofta långt mellan individerna i och med att tillgången till koloniplatser och insekter är låg. 10

Ladorna på bilden utgör perfekta koloniplatser för fladdermöss. Foto: Henrick Blank. Stora granplanteringar och hyggen är fladdermusfattiga miljöer. Foto: Stefan Pettersson. 11

Fladdermöss i huset Under sommarhalvåret bildar fladdermöss gärna kolonier i hus och då oftast under tegelpannor, på vinden eller i väggen. Sådana platser har ett gynnsamt mikro-klimat och ger ett gott skydd mot rovdjur. Arter som mustaschfladdermus, dvärgfladdermus och Brandts fladdermus föredrar bostadshus medan långörad fladdermus föredrar de större utrymmena i uthus och ladugårdar, där de ofta jagar. Fladdermöss bygger inga bon utan utnyttjar de hålrum som redan finns. En vanlig missuppfattning är att fladdermöss gnager och därmed kan orsaka skada på inredning, elledningar mm. Sådana skador orsakas emellertid alltid av råttor och möss, aldrig av fladdermöss. Fladdermöss har heller inga ambitioner att ta sig in i hus på jakt efter mat då de endast äter insekter. Trots att fladdermöss i hus rent generellt inte är något problem kan det ibland uppstå olägenheter: Lukt- Ett av de vanligaste problemen som uppstår i samband med fladdermöss i hus är lukt. Spillning och urin kan avge obehaglig lukt i dåligt ventilerade utrymmen samt bidra till nedsmutsning. Välventilerade utrymmen brukar normalt inte drabbas av luktproblem. Ljud- Fladdermöss i en koloni kommunicerar mycket med varandra. Dessa ljud är hörbara för oss människor och kan upplevas som störande. Detta uppstår främst när man fått in fladdermöss i väggarna. Även olika skrapljud kan uppstå när fladdermössen tar sig fram i trånga utrymmen. Parasiter- Fladdermöss bär på en hel del parasiter. Dessa parasiter är i de flesta fall specialiserade på fladdermöss och lämnar därför ogärna värddjuret för att sätta sig på människor. Loppor kan i vissa fall sprida sig till människor om fladdermöss bor nära. På naturvårdsverkets hemsida (www.naturvardsverket.se) finns information om hur man går till väga om man upplever fladdermöss i huset som ett problem. Det händer att man hittar levande eller döda fladdermöss. Om de bara hänger någonstans så bör man inte röra eller störa dem. Fladdermöss kan bära sjukdomar som smittar människor vilket innebär att en fladdermus aldrig ska hanteras utan skyddshandskar! Vid fynd av en levande och till synes frisk fladdermus på marken bör den placeras på en hög plats så att den kan få luft under vingarna när den vill flyga iväg. Det är också en fördel om det finns ett skydd på platsen, då fladdermusen gärna gömmer sig innan den tar till vingarna i skydd av mörkret. De kanske mest kända och omtalade sjukdomar fladdermöss kan bära på och sprida är Ebola och rabies. Ebola är inget problem i Sverige och rabies är inte konstaterat hos fladdermöss i Sverige. Däremot har antikroppar mot sjukdomen hittats i blodet från vattenfladdermöss i södra Sverige. Dessa fladdermöss har således varit utsatta för sjukdomen och överlevt. Även om dessa fladdermöss teoretiskt kan ha smittats utomlands är det troligt att rabies förekommer mycket sällsynt hos fladdermöss i Sverige. Fladdermusrabies kan vara dödligt för människor, men ska ändå inte sammanblandas med klassisk rabies. På Statens Veterinärmedicinska Anstalt hemsida (www.sva.se) finns information om vad man ska tänka på när man hittar en död eller levande fladdermus. 12

Fladdermöss och vindkraft Samtidigt som vindkraftsutbyggnaden i Sverige tagit fart har studier visat att vindkraftverk kan utgöra ett potentiellt hot mot fladdermöss. Stora mängder insekter ansamlas vid vindkraftverk och fladdermöss är opportunistiska såtillvida att de jagar där födan finns. Att jaga vid vindkraftverkens rotorblad är dock riskabelt och kan leda till att de dödas. Den högsta dödligheten hos fladdermöss vid vindkraftsverk sker under augusti och september (Rydell m.fl. 2011). Fladdermössen rör sig då mer i landskapet, när de inte längre är knutna till sommarkolonierna och påbörjar en kortare eller längre flyttning till parnings- och övervintringsplatser. Att antalet fladdermöss som dödas tenderar att öka under perioder som sammanfaller med migration har i Nordamerika lett till att migrerande arter pekats ut som särskilt sårbara. I Sverige berörs flera arter varav stor fladdermus och trollfladdermus är mest kända (Ahlén 1997, Ahlén m.fl. 2009). I Europa drabbas dock även mer eller mindre stationära arter vilket antyder att risken för kollisioner snarare är kopplad till fladdermusarternas jaktbeteende. En hypotes går ut på att svärmande och migrerande insekter ansamlas vid höjdpunkter i landskapet under denna period och att fladdermöss lockas till sådana plaster därför att det ofta finns föda där (Rydell m.fl. 2010b). De i vindkraftsammanhang mest riskutsatta arterna benämns som högriskarter (Rydell m fl 2011). I Sverige löper förmodligen stor fladdermus och gråskimlig fladdermus störst risk att dödas (Rydell m fl 2011). Båda arterna vistas oftare i fria luften och på högre höjd än de flesta andra fladdermusarter. De anses även vara långflygare. Det är dock möjligt att flest individer av arterna nordisk fladdermus och dvärgfladdermus dödas, främst på grund av att de är talrikast (nordisk fladdermus är vår vanligaste art och finns i hela landet och dvärgfladdermus är mycket vanlig i södra Sverige). Detta trots att inspelningar från rotorhöjd inte tyder på ett särskilt frekvent födosökande på denna höjd hos dessa arter (Pettersson opub. data). Få kontrollprogram eller andra studier är dock gjorda vid svenska vindparker så kunskapsläget är för närvarande bristfällig när det gäller hur omfattande påverkan på våra svenska fladdermusarter är. Högst aktivitet och flest kollisioner 1 mellan fladdermöss och vindkraftverkens rotorblad inträffar när vinden är svag (0-4 m/s i navhöjd). Aktiviteten avtar sedan någonstans i intervallet 4-8 m/s, och när det blåser >8 m/s jagar i princip inga fladdermöss vid vindkraftverk, antagligen eftersom få insekter flyger så högt vid kraftig vind. Det finns dock en hel del variation mellan olika platser och olika arter. Antalet kraftverk i en vindkraftpark förefaller inte vara kopplade till antalet dödade fladdermöss (Rydell m.fl. 2011). Dödligheten tycks snarare vara kopplad till verkens placering och till deras höjd, där höga verk är mycket farligare än lägre (Rydell m fl 2011). Insekter kan förekomma på mycket hög höjd och det kan även fladdermöss. Stor fladdermus har exempelvis konstaterats jaga på upp till 1200 meters höjd i Skåne (Ahlén m.fl. 2007). En hypotes om varför högre verk förorsakar fler dödsfall är en koppling mellan svärmande/migrerande insekter och att högre verk når upp i de luftlager där detta sker. Flera mindre verk skulle därför kunna utgöra en mindre risk för fladdermössen än färre höga verk (Barclay m.fl. 2007). 1 Fladdermöss dödas inte enbart av direkt kollision med rotorblad utan också av det tryckfall som uppstår intill rotorbladen, en slags dykarsjuka (Baerwald m.fl. 2008). 13

Vindkraftsetableringar kan även påverka fladdermusfaunan genom att de förändrar livsmiljön för fladdermössen. Till exempel kanske boplatser i form av hålträd eller födosöksområden, såsom insektsrika lövbrynsmiljöer, lövtunnlar etc., avverkas i samband med att vindparken uppförs. För att minimera påverkan bör generell naturhänsyn tas vid anläggningsarbetet. En annan effekt är att skapandet av nya vägar fram till verksplatserna skulle kunna påverka högriskarter som nordisk fladdermus och dvärgfladdermus negativt, genom att dessa födosöker utmed de nya ledlinjerna (vägarna) och indirekt leds fram till verken. Ett områdes värde för fladdermöss varierar och beror, som tidigare nämnts, på flera olika faktorer. Exempelvis kan ett geografiskt läge utgöra ett högriskläge, vilket överhuvudtaget inte bör exploateras. Det kan exempelvis vara nära uddar vid kusten eller sjöar där ansamlingar av flyttande fladdermöss ofta förekommer eller särskilt insektsrika platser som vid sjöar och våtmarker. Kraven på fladdermusinventering inför etablering av vindparker har ökat under de senaste åren, sedan Naturvårdsverket börjat intressera sig för problemet (Rydell m.fl. 2011). Oftast omfattar inventeringarna dock endast några nätter under högsommaren samt några nätter under sensommaren/tidig höst. Detta ger oftast en grov uppfattning om vilka fladdermusarter som finns i området samt aktiviteten och hur vanliga olika högriskarter är. Fladdermusaktiviteten är dock väderberoende och kan variera mellan säsonger, så i olyckliga fall kanske resultaten inte ger en rättvisande bild. Om inventeringen tyder på en rikligare förekomst av högriskarter eller om vindparken ligger i närheten av ett område där man kan misstänka en ökad aktivitet under sensommaren/tidig höst så är det befogat med ett kontrollprogram och/eller stoppreglering (bat mode) efter att parken tagits i drift. En viktig åtgärd vid inventeringar av fladdermusfaunan i olika sammanhang är att föra in data i Artportalen. På så vis kan underlagen på sikt bidra till en övergripande bild av förekomsten på landskapsnivå och därmed till prioritering av åtgärder för fladdermöss och säkrare hänsyn vid eventuell exploatering. I de fall kontrollprogram krävs ligger ofta fokus på eftersök av döda fladdermöss kompletterat med några nätters uppföljande inventering med ultraljudsdetektor vid några av verken. Om eftersöksstudier ska ge ett underlag som det går att dra några användbara slutsatser från krävs en omfattande fältinsats. Sålunda räcker det inte med några dagars eftersök under augusti och september. Det finns ett nära samband mellan fladdermössens aktivitet vid vindkraftverkens torn och risken att de omkommer när de träffas av rotorn (Korner-Nievergelt et al. 2013), vilket innebär att man utifrån aktiviteten kan dra slutsatser om den förväntade mortaliteten. Genom att, inom ramen för kontrollprogramet, kontinuerligt övervaka aktiviteten i rotorhöjd vid ett eller flera utvalda verk (beroende på antalet verk i vindparken) kompletterat med övervakning i marknivå, under den period då flest fladdermöss dödas, skulle man sannolikt få ett bättre och mer kostnadseffektivt underlag vid bedömningen av vindparkens påverkan på fladdermusfaunan. Det finns flera kunskapsluckor när det gäller hur aktiviteten är fördelad över tid och rum vid vindparker i Sverige. En ökad kunskap från långtidsövervakningar av fladdermusaktiviteten kan därför leda till en bättre finjustering av hur och när en stoppreglering bör tillämpas, vilket skulle gynna både fladdermössen och vindkraftsnäringen. Sammanfattningsvis kan man drastiskt minska risken för att fladdermöss dödas genom att undvika vindkraftsetablering vid högrisklägen, ta generell naturhänsyn vid anläggningsarbetet och vid tveksamheter genomföra ett kontrollprogram samt vid behov införa stoppreglering. 14

Inventering Under åren 2005-2009 genomfördes en allmän artkartering av fladdermusfaunan i Hallands län på uppdrag av Länsstyrelsen och finansierat av Naturvårdsverket. Inventeringen utfördes enligt Naturvårdsverkets standardmetod (s.k. undersökningstyp, Ahlén 2012). Det primära syftet var att kartlägga antal arter och viktiga fladdermusbiotoper. I praktiken innebär det förenklat att man inom ett område inventerar med olika metoder för att hitta så många arter som möjligt. Utöver resultatet från den inventeringen har övrig känd och tillgänglig data från andra fladdermusinventeringar i länet fram till och med år 2014 sammanställts. Metod Val av lokaler och inventeringar 2005-2009 Vid den allmänna artkarteringen var det inte möjligt att besöka länets alla lämpliga fladdermuslokaler utan det var nödvändigt att göra ett urval. De inventerade lokalerna valdes ut genom kartstudier och genom att köra runt och leta lämpliga lokaler. Särskilt fokus låg på att identifiera lokaler som erfarenhetsmässigt är gynnsamma fladdermusmiljöer såsom; slott och herrgårdar, ädellövskogsrika miljöer, alléer, äldre byggnader och gårdar med inslag av äldre lövträd, grova hålträd, mosaikartade jordbruksmiljöer, närhet till vatten, kulturreservat, kvarnmiljöer, etc. Några lokaler valdes för att sprida inventeringspunkterna geografiskt och täcka in hela länet. Besöken skedde från början av juli till mitten av augusti månad, det vill säga under kolonitid. I möjligaste mån undveks regniga och alltför blåsiga nätter. Området (lokalen) avsöktes till fots. Under en natt besöktes två till fyra lokaler. Lokalerna besöktes mellan en och fem gånger. Majoriteten av lokalerna (89 stycken) besöktes två gånger. Tio lokaler besöktes vid tre tillfällen, fyra lokaler vid fyra och tre lokaler vid fem tillfällen (se bilaga 3). Vid sex lokaler gjordes endast ett besök. Besöksordningen kastades om vid återbesök för att alla lokaler skulle besökas tidigt på natten då fladdermusaktiviteten är som högst. Besökslängden vid respektive lokal varierade beroende på lokalens storlek, biotopmässiga förutsättningar och fladdermusaktivitet. Besöken varierade från cirka 20 minuter till två timmar, med ett snitt på 40-60 minuter. Vid presentationen av resultaten anges inget individantal för respektive lokal. Endast en notering om förekomst av arten vid respektive lokal anges (se bilaga 3). Andra inventeringar av länet Rapportens övriga inventeringslokaler/punkter kommer främst från fladdermusinventeringar med syfte att kartlägga fladdermusfaunan inför en planerad vindkraftsutbyggnad. Inventeringsdata är sammanställd från rapporter inskickade till Länsstyrelsen i samband med tillståndsansökningar. I de fall koordinaterna för inventeringslokalerna ej angivits i rapporten så har koordinaterna satts genom tolkning av rapportens kartmaterial. I två fall där projekten lagts ner eller ligger vilande har vindkraftsprojektören bistått med rapport eller resultat från fladdermusinventeringen. Några inventeringsrapporter har erhållits från kommunerna och gäller då kommunala vindkraftsärenden eller detaljplansinventeringar. Vissa observationer från Rune Gerells inventeringar av länet 2000 och 2002 (Gerell 2000, 2002) har tagits med i resultaten från inventeringen 2005-2009. Resultatet från inventeringspunkterna i Kattegatt (söder om Onsala), Strättebo, Heagård samt två noteringar av trollfladdermus gjorda av privatpersoner, har meddelats av Ingemar Ahlén. 15

De metoder som använts i det sammanställda materialet är inventeringar med handdetektor eller autoboxar eller en kombination av bägge. I rapporten används ordet lokal för handinventerade områden, där en större yta sökts av manuellt. För en plats inventerad med autobox används ordet inventeringspunkt eller punkt. Antalet besök och inventeringsinsats från sammanställd data varierar mellan olika projekt. Vissa lokaler/punkter har besökts vid ett tillfälle under en natt medan andra har besökts vid flera tillfällen och under längre perioder. Det beror framför allt på att myndigheternas krav på inventeringsinsats har skärpts under senare år. I rapporter från år 2010 och framåt är användandet av autoboxar som komplement allmänt vedertaget vid inventeringarna. Vissa av autoboxarnas inventeringspunkter ligger nära varandra och är i de fallen egentligen att betrakta som en och samma lokal. Gränsdragningen är svår, så inventeringsresultatet är endast sammanslaget då en och samma punkt inventerats vid flera tillfällen eller om platsen är inventerad både manuellt och med autoboxar. Inventeringspunkterna/lokalerna vid vindkraftsutredningarna är en blandning av lokaler/punkter i ren produktionsskog, lövskog, vid sjöar och vattendrag, våtmarker, sumpskogar, byar, torp och mosaikartat jordbrukslandskap. Detta gör att många av dessa lokaler/punkter skiljer sig från den mer riktade allmänna artkarteringen 2005-2009, där fokus främst legat på att uppsöka potentiellt artrika och gynnsamma fladdermuslokaler. Samtliga fynd av rödlistade eller ovanligare arter som presenteras i rapporten är verifierade av raritetskommittén (Ingemar Ahlén). Handburen ultraljudsdetektor Frekvensen på jaktlätet hos våra svenska fladdermusarter ligger, som tidigare nämnts, på mellan cirka 20 och 120 khz, vilket är högre än vad vi kan uppfatta med vår hörsel. Frekvensen och strukturen hos enskilda ljudpulser samt rytmen mellan pulserna skiljer sig mellan olika arter, vilket kan utnyttjas för att artbestämma fladdermöss (figur 1). Även de sociala lätena, till exempel parningsrevirläten, är artspecifika och kan användas vid artbestämning av fladdermöss. För att kunna höra fladdermöss behöver man använda sig av en ultraljudsdetektor. En ultraljudsdetektor omvandlar fladdermössens ultraljud till hörbara ljud. Det finns olika detektorer att välja bland. De enklaste har endast ett heterodynt system. Det är ett smalbandssystem där man söker mellan olika frekvenser och endas hör arter på den frekvens man för tillfället lyssnar på. Inspelningar av heterodynsignaler är inte lämpliga för annan analys än pulsintervall. För att kunna analysera ljudpulser krävs detektorer som även har något annat system. Det finns olika system men den vanligaste är tidsexpansion. Det är ett bredbandssystem som omvandlar hela ultraljudsområdet till hörbara signaler. Den ursprungliga signalen lagras först och spelas sedan upp i lägre hastighet. Man kan då höra nyansskillnader i pulserna och senare analysera ljudet med hjälp av datorprogram. Fördelen med en handdetektor jämfört med autoboxar är att ett större område kan sökas av och ger en uppfattning om individantal och aktiviteten inom området som helhet. Dessutom har man viss möjlighet att observera till exempel färg och beteende, vilket kan vara till stor hjälp vid artbestämning av arter med läten som liknar varandra, till exempel arter inom släktet Myotis. 16

Under den allmänna artkarteringen 2005-2009 användes en ultraljudsdetektor (Pettersson D240x, heterodyn och tidsexpansion) kopplad till en inspelningsapparat. Noteringar av rödlistade eller svårbestämda arter spelades in och skickades iväg för verifiering eller hjälp att artbestämma. Vid manuell inventering i de övriga fallen har en Pettersson D240x eller en Pettersson D1000x (en mer avancerad detektor) använts. Autoboxar Den tekniska utvecklingen har gått framåt och på senare år har användandet av autoboxar blivit mer standard. Autoboxar spelar automatiskt in förbipasserande fladdermöss med höghastighetsinspelningar. De är relativt små och enkla att placera ut. Man kan ställa in under vilken tidsperiod boxarna ska vara aktiva, sedan arbetar de tills batterierna är slut eller minneskorten fulla. Inspelade filer analyseras sedan vid datorn med hjälp av speciella program. Fördelen med autoboxar jämfört med manuell inventering är att de kan samla in data på flera platser samtidigt och under längre perioder, inom ett mindre eller större område. Autoboxarna har också fördelen att de kontinuerligt täcker in alla relevanta frekvenser och inte bara ett mindre frekvensintervall. Detta ökar sannolikheten att fånga in samtliga arter som rör sig lokalt inom området, samt visa hur vanlig respektive art är. Man bör dock vara medveten om att boxarna inte ger någon information om antalet individer (såvida en inspelning inte innehåller ljud från flera individer som jagar samtidigt). Ett stort antal inspelningar kan röra sig om en och samma individ som jagar framför boxen under en kortare period, så informationen ger mer en uppfattning om aktiviteten vid boxplatsen och, i området som helhet om flera boxar används. Man kan dock se hur aktiviteten vid boxen är fördelad under natten då inspelningarna har en tidslogg. Detta kan ge information om exempelvis eventuella kolonier. Ett problem med autoboxar kan vara att det inte bara är fladdermöss som triggar igång inspelningar. Vårtbitare, regn och stark vind kan fylla upp korten i boxarna med många skräpfiler som är tidskrävande att gå igenom. Vårtbitare kan göra att man kanske måste justera valet av plats för att i möjligaste mån undvika spelande individer. Regn och vind är främst ett problem om boxarna sitter ute under en längre period och vädret är instabilt. Ett generellt problem vid inventeringar är också att olika arter hörs på olika långa avstånd, beroende på vilken frekvens och intensitet de använder i skriket. Detta gör att tystare arter såsom långörad fladdermus eller arter som födosöker på hög höjd kan bli underrepresenterade vid inventeringar. Under den allmänna artkarteringen 2005-2009 användes inga autoboxar. En stor del av inventeringsresultaten från andra inventeringar i länet härrör dock från inventeringar där autoboxar använts i stor utsträckning. Fångst av fladdermöss Varken vid länsinventeringen 2005-2009 eller vid någon av de övriga inventeringar som ingår i denna rapport har någon fångst av fladdermöss skett. 17

Resultat och diskussion Totalt är 466 lokaler/inventeringspunkter med i sammanställningen (Fig. 2). 110 lokaler besöktes under den allmänna artkarteringen 2005-2009. De övriga 356 lokalerna/punkterna härrör främst från utredningar i samband med vindkraftsetableringar, där majoriteten är utförda under åren 2009-2014. Figur 2. Kända fladdermusinventerade lokaler i Halland till och med år 2014 (466 lokaler/punkter). De numrerade lokalerna inventerades under den allmänna artkarteringen 2005-2009 (se bilaga 3 för information om besökta lokaler och resultat för den allmänna artkarteringen). 18

Sammanlagt har minst 14 fladdermusarter konstaterats i länet, vilket gör Halland till ett artrikt län. Mustaschfladdermus och Brandts fladdermus är sammanslagna och räknas som ett artpar i rapporten då de inte går att särskilja enbart med hjälp av ljud och ingen nätfångst gjordes. Vid inventeringarna 2005-2009 noterades 10 arter (se bilaga 3 för resultattabell). Ytterligare två arter; sydfladdermus och fransfladdermus noterades vid en respektive två lokaler under en tidigare inventering av länet genomförd av Rune Gerell (Gerell 2000, 2002). Arterna dammfladdermus och nymffladdermus har noterats vid senare inventeringar. De två vanligaste arterna i länet är nordisk fladdermus och dvärgfladdermus (Fig. 3). Dessa arter påträffas i princip överallt om lokalerna inte är allt för isolerade. Vattenfladdermus är vanlig i anslutning till vatten i hela länet. Artparet mustasch/brandts fladdermus är också vanligt och väl spritt i länet. Långörad fladdermus, stor fladdermus och gråskimlig fladdermus är relativt vanliga och spridda över hela länet. Barbastell är relativt vanlig i delar av länet. Två arter; fransfladdermus och trollfladdermus kan betraktas som ovanliga och följande fyra arter; sydfladdermus, Leislers fladdermus, dammfladdermus och nymffladdermus kan betraktas som mycket ovanliga i länet. Se nedan för länets fladdermöss art för art. Figur 3. Procent av lokaler som respektive art påträffats vid. Sammanställningen gäller för samtliga 466 kända fladdermusinventerade lokaler/punkter i länet. Under den allmänna artkarteringen 2005-2009 noterades tre eller fyra arter vid de flesta inventerade lokalerna (se figur i bilaga 4). Vid 16 lokaler påträffades sex eller fler arter, vilket brukar betraktas som artrikt. De artrikaste miljöerna var slottsmiljöerna vid Sperlingsholm (8 arter), Skottorps slott (7 arter) och Fröllinge slott (7 arter). I resultatet från de två förstnämnda är även de tidigare fynden av sydfladdermus medräknade (Gerell 2000, 2002). Men även vid Järanäs (Hylte kommun) som en gårdsmiljö på en halvö i sjön Bolmen och vid Strömhult (Hylte kommun) som är en mosaikartad gårdsbebyggelse, noterades sju arter. 19

Antal lokaler/punkter Det är svårt att direkt jämföra resultaten från den allmänna artkarteringen med senare års inventeringar. De flesta lokalerna besöktes endast vid två tillfällen och enbart handhållen detektor användes. Om fler lokaler hade besökts vid fler tillfällen och även autoboxar hade använts så skulle sannolikt antalet arter för vissa av lokalerna blivit högre. Av samtliga inventerade 466 lokaler/punkter har sex eller fler arter noterats vid 82 lokaler/punkter (Fig. 4 och 5). Vid 29 lokaler/punkter har sju arter påträffats och vid 13 lokaler har åtta arter noterats. Nio arter har påträffats vid fyra lokaler. Det är vid Strättebo (2008, Falkenbergs kommun, Ingemar Ahlén pers. komm.), Mäshult (2012, Varbergs kommun) samt vid två lokaler/punkter i området vid naturreservatet Virsehatt (2014, Halmstads kommun). Strättebo ligger vid sjön Fegen. Området besöktes vid ett tillfälle och inventerades med många autoboxar samt manuellt. Mäshult besöktes vid fem tillfällen i samband med en vindkraftsutredning och inventerades med både handdetektor och autoboxar. Virsehatt naturreservat inventerades 2014 vid ett uppföljningsprogram med anledning av att nymffladdermus noterades där 2010 i samband med en vindkraftsutredning. 120 109 100 88 80 60 48 64 52 40 20 0 36 29 23 13 4 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Antal fladdermusarter Figur 4. Antal arter per lokal för 466 inventerade lokaler/punkter i länet. 20

Figur 5. Storleken på cirklarna anger intervall av antalet arter som påträffats vid respektive lokal/punkt. De numrerade lokalerna inventerades under den allmänna artkarteringen 2005-2009 (se bilaga 3 för information om besökta lokaler och resultat). 21

Länets fladdermöss - art för art Nedan görs en presentation av samtliga arter som hittills påträffats i Hallands län. Övergripande fakta har i första hand hämtats från Schober & Grimmberger (1989 och 1997) samt Bjärvall & Ullström (1995). Barbastell (Barbastella barbastellus) Foto: Jens Rydell Utseende Barbastellen, ibland även kallad bredörad fladdermus, har breda öron som är framåt riktade och går ihop i pannan, vilket är typiskt för denna art. Tragus är spetsigt och når ungefär halva örats längd. Den är mycket mörkt brun på rygg och buk medan topparna på stråna är ljusa vilket kan ge ett lite frostigt intryck. Underarmen är 36-44 mm och vingspannet 262-292 mm. Barbastellen är medelstor och kan väga mellan 6 och 13,5 gram. Ekologi Arten är gynnad av traditionell markanvändning med inslag av både skogs- och jordbruksmark. Arten påträffas främst i miljöer med hagmarksbete, skogsbete och slåtter. Det bör dessutom finnas tillgång till gamla byggnader och gamla byamiljöer. Landskapet ska också ha rikligt med gamla grova lövträd och f.d. hamlade träd. Barbastellen bildar kolonier under barkflagor i äldre träd eller byggnader. Den övervintrar i liknande miljöer som andra fladdermusarter och en mycket viktig övervintringsplats i Sverige är Karlsborgs fästning i Västergötland (Rydell 1997). Ekopejlingslätet ligger på ca 33 khz. 22

Utbredning Barbastellen är en av de mer sällsynta fladdermusarterna och är rödlistad i Sverige som Sårbar (VU) (ArtDatabanken) Den är även listad i Art- och habitatdirektivets bilaga 2. Arten är främst funnen i delar av Götaland men det finns några enstaka fynd i Svealand. Barbastell i Hallands län Första observationen av barbastell i Halland gjordes 1980 vid Varbergs fästning (Ahlén 1981). Övervintrande individer hittades också i Kockenburg, en snäckgång i bastionen Grå Munken (Jens Rydell pers. komm.). Då bastionen återbesöktes under vintern 2005 gjordes inga återfynd av arten (Jens Rydell pers. komm.). Orsaken skulle kunna vara att en olycklig renovering av snäckgången lett till att barbastellen valt andra övervintringsplatser. Under vintern 2015 besöktes återigen fästningen utan att några fynd av arten gjordes (Pettersson och Rydell pers obs.). Efter inventeringen 2005 har dessutom en hel del fasadbelysning installerats, vilket sannolikt ytterligare försämrar fästningens potential som vinterviste för barbastell. Det finns i nuläget ingen kunskap om var eller om arten övervintrar i Halland. Sedan det första halländska barbastellfyndet har många nya noteringar gjorts och arten har nu påträffats i Varbergs, Falkenbergs, Halmstads och Hyltes kommuner. Trots riktade inventeringsinsatser mellan 2005-2009 gjordes inga fynd av arten i vare sig Kungsbackas eller Laholms kommuner. Den har heller inte påträffats i dessa kommuner vid senare inventeringar. Detta trots att det rent biotopmässigt, framför allt i Laholms kommun, tycks finnas väl så lämpade lokaler. Under den allmänna artkarteringen 2005-2009 påträffades barbastell vid 13 av de inventerade lokalerna (cirka 12 %) (se bilaga 5). Totalt har arten registrerats vid 99 av 466 lokaler i länet (cirka 22 %) och så vitt känt, hittades den första sommarkolonin av arten i Halland vid en inventering 2014 (Pettersson pers obs.). Antalet fynd gör att delar av länet sannolikt kan betraktas som ett regionalt kärnområde för arten i Sverige. Barbastellens huvudsakliga kärnområde i Halland förefaller följa de lövskogsrikare centrala delarna av Varbergs och Falkenbergs kommuner (se utbredningskarta nedan). Anledningen till de kluster av inventeringpunkter som finns i det området beror till stor del på inventeringar genomförda inför planerade vindparker (figur 2). Det höga antalet noteringar av barbastell i området skulle kunna hävdas bero på att antalet inventeringspunkter i området är högt men det är inte hela förklaringen. Om man endast utgår från området märkt som värdetrakter lövskog inom dessa kommuner så har arten noterats vid 54 av 158 inventerade punkter/lokaler (34 %), trots att det inte varit någon riktad inventering mot arten. Den har påträffats i de flesta miljöer, från barrskog till gårdsmiljö, vilket tyder på att barbastell är relativt vanlig i den trakten. Däremot kan det vara svårt att hävda att de kluster av barbastell som syns på kartan innebär att just dessa 23