Vinter/Vår 2017 HÄRJEDALEN ISKLÄTTRING i funäsdalen ger mersmak FRÅN ALASKA TILL VEMHÅN MED SLÄDHUNDAR I BAGAGET TATUERING EN ALTERNATIV KONST DELIKATESSER I ÖVERFLÖD PÅ VIKARVÅLVALLEN LÄR FÖR ETT LIV I SAMKLANG MED NATUREN 92 SIDOR TIPS OCH LÄSNING
Innehåll Bli en del av Magazinet Härjedalen du också! Annonsbokning tel. 0680-132 00 info@ymanolssonmedia.se Is och fjärilar i magen...10 På tur med Falken...18 Kalendersuccén... 23 Hållbart från grunden... 24 Här tävlar världseliten... 36 Pontus Tatueraren... 42 Det bästa av två världar... 48 Receptet: Gambas al pil-pil... 52 Vinterkalendern... 56 Lopme Laante en samisk temapark... 58 Julbord på Vikarvålvallen... 60 Grannarna vid Vänskapens stig... 66 Härjedalingar här och nu... 70 Vinterfisket i Härjedalen... 74 Annonsguiden... 78 Karta och kontaktinfo turistbyråer...91
Mer tid för pengarna. Snabbaste vägen till Stockholm Priser från 595 SEK Bokning, aktuell tidtabell och biljettpriser: www.direktflyg.com, callcenter 0770-790700, besök oss ute på flygplatsen eller ring 0680-100 95.
MAGAZINET HÄRJEDALEN ges ut av Yman & Olsson Mediaproduktion Fjällvägen 10, 842 32 Sveg Tel. 0680-132 00 www.ymanolssonmedia.se Redaktör och ansvarig utgivare: Bosse Yman 070-5941416 bosse@ymanolssonmedia.se Grafisk form och layout: Yvonne Olsson 073-0361385 yvonne@ymanolssonmedia.se Omslagsfoto: Aron Dynesius Tryck: Printall AS, Tallinn MAGAZINET HÄRJEDALEN SOMMAR/HÖST 2017 KOMMER UT I APRIL. ANNONSER BÖR BOKAS SENAST VECKA 8. ANNONSBOKNING 0680-132 00 ymanolssonmedia.se 6 Magazinet Härjedalen Snön faller ymnigt och lägger sig i stora vita sjok på Härjedalens alla tallar och granar. Det är synd att dagarna är så korta när landskapet är så oerhört vackert, kommenterar en gäst från kusten. Det är så sant, men kvällarna och nätterna under den mörkaste delen av vintern har också sin magi. Det vet var och en som ätit julbord på Vikarvålvallen, djupt inne i härjedalsskogen och långt bort från byarnas billyktor och gatlysen. Vi tar dig med dit för att du ska få försmak av lite äkta härjedalsstämning i stearinljusens sken. Somliga talar illa om snö och kyla, medan andra älskar vinterns kontraster mellan kyla och värme. Till och med i Europas paradis, under Andalusiens sol, har vi hittat härjedalingar som drömmer sig tillbaka till barndomens snöupplevelser och åker hem under den vita årstiden för efterlängtade turer på skidor och snöskoter. Man kan välja att åka släde efter hund också. Det gjorde Egil Ellis från Funäsdalen, och det så bra och fort att han hamnade i Alaska tillsammans med sin lika hundspannsfrälsta hustru Helen Lundberg. Efter 13 år i den amerikanska delstaten har Egil tävlat sig till att bli världens genom tiderna mest framgångsrika slädhundsförare, och har närmast status av nationalhelgon i Alaska. Trots det står han inte ens nämnd på Härjedalens kommuns lista över kända härjedalingar. Men kanske det blir ändring på det, nu när han och Helen flyttat hem igen för ett fortsatt liv i Vemhån. Det går verkligen an att åka eller tolka efter vessla också. I 50 år har familjen Hallgrens röda maskiner av märket Snow-Trac tuffat fram över Vemdalsskalets vita vidder och fraktat turister upp till kalfjället och Jaktstugan. Vesslorna har gjort en lång resa, från nymodighet till nostalgi, men betraktas numera av många som en omistlig del av fjällvistelsen. Måtte vesslorna hålla, så även framtida skidgenerationer får ta del av upplevelsen. Med denna tidning önskar vi dig en skön vistelse i vårt vita vinterlandskap och välkommen tillbaka när allt vitt övergått till grönt! Nya utställningar I bakgrunden: Sagofjället / Ragnar Johansson Vänskapens stig Konstnärsvännerna och fjällskildrarna Ragnar Johansson och Bengt Ellis i ett unikt möte. Härjedalingar här och nu! Fotografen Sara Lindquists porträtt ger en ögonblicksbild av landskapets invånare att bevaras för framtiden. med vackra, roliga och interaktiva utställningar! Här möter du samer, fjällbönder och bruks arbetare i hårt arbete, men också i strävan efter skönhet och fest i ett barn vänligt museum som vunnit flera priser. Vid Härjedalens Fjällmuseum pågår ständigt nya och aktuella program, ut ställningar och konserter. Vi arbetar gärna med olika typer av berättelser och frågor som ger nya perspektiv på fjällvärlden. Koppla av i brasans sken med en kopp kaffe och något gott i vårt charmiga café. Varm soppa med bröd serveras också. Öppettider: Välkomna! 18 dec - 30 april kl 10-17 Café Gästis öppet kl 11-17 Julafton stängt Nyårsafton kl 10-15 Nyårsdagen stängt Information och bokning: 0684-164 25 info@fjallmuseet.se www.fjallmuseet.se Rörosvägen 30 840 95 Funäsdalen Jokken från Snöfjället / Bengt Ellis 18 december - 30 april Februari - 30 april Historia och kultur för stora och små! Barnens hemliga gång tar dem genom små folkets värld upp till säterstugan, en färd 100 år tillbaka i tiden.
Vill du arbeta i en internationell miljö, men samtidigt ha fantastisk natur och friluftsliv utanför din dörr? Välkommen till Nästan 300 mil betalleder! 25-meters bassäng med 5 banor Klättervägg och vattenfall Vattenrutschkana Barnlekområde Bubbelpool Bastu Gym Solarium Cafeteria Massage Rejäla årstider för en aktiv fritid Kontakta oss så får du veta mer om hur det kan bli verklighet för dig. Vi arbetar med support för ledande varumärken och söker dig som är dansk-, finsk-, norsk- eller svensktalande. SYKES Sweden AB HR-avd: +46 680 71 60 00 seevg-applications@sykes.com DAG-/VECKO-/ÅRSKORT* OCH KARTA köper du hos din lokala skoterklubb. Årskortet kostar 400 kr om du är medlem i någon förening som tillhör Nordic Area. Icke medlemmar betalar 800 kr/år. Övriga priser: Veckokort 300 kr Dagkort 100 kr Karta 225 kr Betala via Swish och uppge namn och adress på nr 123 106 95 58 eller använd vårt bankgiro 218-7409. Tack för hjälpen & trevlig tur! harjedalenssf.se nordicaarea.se *Våra kort gäller i delar av Härjedalens. Ljusdals och Älvdalens kommuner. Ledkorten gäller inte på Lofsdalens och Funäsdalens leder. Frivilliga avgifter på Hedes och Hedevikens leder. Badet ligger i Svegs centrum med en fantastisk utsikt mot vackra Ljusnan. Närheten till camping, hotell, grillplats och grönområde är oslagbar! Det finns även möjlighet att boka konferenslokal, gym, bad och gymnastiksal, och allt finns på samma plats! På vår hemsida harjegardar.se kan du registrera dig och själv aktivt söka bland våra lediga lägenheter. Du är naturligtvis välkommen att ringa eller besöka oss också. 1142 lägenheter och 96 lokaler i kommunen Nya utsikter väntar dig! VATTENGYMPA FLERA DAGAR I VECKAN [Förbokas] PRIVAT SIMSKOLA året om! Vi vet att våra arbetsgivare har behov av personal. Kanske är det just din kompetens de söker? Bara besöksbranschen anställer ca 1800 personer varje säsong och inom kundservice finns närmare 100 nya jobb per år. Efterfrågan är även stor på olika kategorier av lärare och personal inom vårdyrken. Mer information om vilka lediga jobb som finns för tillfället hittar du på Platsbanken. För mer information om vår lokala arbetsmarknad kontakta: Bengt Proos, 010-486 87 53 bengt.proos@arbetsformedlingen.se Eva Nordström, 010-488 38 04 eva.nordstrom@arbetsformedlingen.se Besök bybaden i Hede, Ytterhogdal och Lillhärdal. Se vår hemsida för öppettider. Har du frågor, ring oss på 0680-177 10 Varmt välkomna! ÅRSKORTS- INNEHAVARE sitter i massagestolen och tar med sig barn 3-6 år utan kostnad. BOKA BARNKALAS hos oss! Jämtlands största och ledande lokala charkföretag grundat 1934. Vi har alltid satsat på att tillverka charkprodukter av högsta kvalitet. Närproducerat Hög kvalitet Alspånsrökta produkter Svenskt nöt- & griskött ÄNGE BACON Alspånsrökt och utan stabiliseringsmedel (fosfater). Klar att äta direkt från förpackningen! Vi på Änge Chark brukar säga: Det finns inga genvägar till kvalitetsprodukter. www.herjedalen.se/simhallen Gammeldags Ängekorv www.angechark.se Hitta oss på Varmkorv 8 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 9
Med både is och fjärilar i magen Text: Bosse Yman Foto: Joachim Lagercrantz 10 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 11
Himlen över Funäsdalsberget är intensivt vår vin ter blå. Strax efter klockan tio på förmiddagen når den lilla gruppen fram till det frusna vattenfall som är aprildagens mål. Här ska deltagarna få en introduktion till en av Sveriges snabbast växande vintersporter isklättring. Ju närmare man kommer ismassorna desto mer res pekt ingivande ter sig fallet. Framme vid foten sneglar deltagarna uppåt mot 130 meter av fruset vatten och bör jar undra vad de har gett sig in på. Men guiden, Jon Wagenius på upplevelseföretaget Strapatser, gör sitt bäs ta för att släppa ut fjärilarna ur magen hos hans gäster det här kommer att gå bra för alla! Jon var en av Sveriges bästa extremskidåkare när han var ung och för dem som ägnar sig åt den disciplinen ingår rep och isyxa i utrustningen. Så när han i 20-årsåldern fick erbjudandet att prova på riktig isklättring för första gången, var han inte sen att tacka ja. Det bodde tre väldigt tuffa tjejer i Funäsdalen som äg nade sig åt många krävande sporter på den tiden, berättar Jon. En av dem blev också bergsguide så småningom. Jag minns så väl hur det kändes första gången jag provade isklättring det var mörkt och kallt, men känslan när jag klättrade uppför isfallet var oemot stånd lig. Det blev kär lek direkt! Så när Jon några år senare under fjälledarutbildningen i Storuman upptäckte att isklättring ingick i kursen, blev han mer än nöjd. Det här ville han lära sig fullt ut. Man skärper sig men talt! 12 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 13
De är de första replängderna som är värst. Men det slutade väl och utan förfrysningsskador och en värkande, bortdomnad hand är inte nog för att avskräcka den som älskar äventyr och strapatser! Och det finns gott om trevligare minnen. Som 400-metersklättringen i Narvik, under betydligt angenämare former. För en novis låter kanske 400 meter mycket, säger Jon. Men det är de första replängderna som är värst efter det försvinner höjdrädslan, så sedan är det bara att njuta! Vi har väldigt bra is i Härjedalen Isklättring är en av världens farligaste sporter, säger Jon, så man måste nalkas den med respekt. Det finns inget utrymme för slarv eller övermod. Riskerna bidrar väl till den kick man får när man klättrar, men det hand lar mera om känslan när man löser sin uppgift. Ut ma ningen vad klarar jag av? Man skärper sig men talt! När man klättrar på riktigt, ger man sig alltid upp på isen i par. Klättrarna turas om att leda på så sätt delar man på både faran och spänningen. Den som klätt rar först är ju nämligen bara säkrad med hjälp av rep och is skruvar som inte alltid sitter fast nog att klara ett förs te mansfall. Med det i åtanke är det förstås syn ner ligen o lämp ligt att tappa greppet... Några värre olyckstillbud har Jon inte varit med om, men det finns tillfällen som han minns med olust. Som den gången i Hemavan, då han fortfarande var ganska grön som klättrare. De skulle klättra två replängder om vardera 60 meter i januarimörkret, med pannlampa. Trots kraftig blåst erbjöd sig Jon att leda andra replängden och gav sig förväntansfullt upp längs isväggen. Men 80 meter upp fick han problem med en isskruv och tog av sig handsken för att få bättre grepp. Lite fummel gjorde att Jon tappade handsken och det var inga vackra kom mentarer som lämnade hans mun när den försvann ner i mörkret. Jag fick fullfölja klättringen i stormen med min bara hand, som snabbt blev mer och mer bortdomnad. Ingen höjdare, kan jag försäkra! Nu behöver man inte åka ut i världen för att isklättra Härjedalen har nog så fina förutsättningar för sporten. Funäsdalsberget är bara ett exempel Tännäs, Tänndalen och Ramundberget bjuder också upp till klättring med fina isfall. Vi har väldigt bra is i Härjedalen, säger Jon. Den blir bäst när bergväggen bara är fuktig och vattnet drop par lite sakta rinner det för mycket vatten längs fallet skapas håligheter och isen blir svårare att bedöma, och då blir det genast mycket farligare. Och farligt får det förstås inte vara på Strapatsers prova på-dagar. Den som möjligen tar en risk är Jon själv, som klättrar upp först och fäster isskruvarna. Nybörjarna är väl säkrade med sele och lina. Jag garanterar att det är riskfritt till 110 procent för gästerna, säger Jon. Han vet vad han talar om. Och här handlar det förstås inte om klättringar på de fulla 130 meter som fallet möjlig gör gruppen får nöja sig med en maxhöjd på 25 meter. Låter det lite, så betänk att det ändå motsvarar höjden av två staplade trevåningshus. I gengäld hinner man med flera turer längs isväggen. Första gången spänner man sig i allmänhet, men redan andra gången brukar man kunna slappna av be tydligt. Och den tredje vändan är man helt inne i klätt ringen, så då går det riktigt bra! Jon rekommenderar vanliga skidkläder som utrustning och slalompjäxor som ger ordentlig stadga då sitter stegj ärnen som gjutna på fötterna. Hjälm, stegjärn, rep och isyxor tillhandahåller Jon. Magazinet Härjedalen 15
Väl uppe kände jag mig väldigt nöjd och stolt Det fina med isfall är att de är olika för varje år, säger Jon, så det blir aldrig tjatigt att klättra på samma ställe. Det kan skilja från vecka till vecka ibland. Och det är en mäktig miljö att vistas i att bara få vara där under is fallen är en upplevelse i sig. Att man dessutom får klättra är ytterligare en härlig krydda i tillvaron! Det är dags för Peter Westman att försöka besegra isväggen. Han kommer från Stockholm, men har del i ett andelshus i Tännäs, så han tillhör områdets många regelbundna besökare. Hans erfarenhet av isklättring sträcker sig till att ha tittat på några TV-program i ämnet, men när han såg erbjudandet från Strapatser, tyckte han att det såg kul ut. Möjligen bleknade han lite, när han väl var på plats vid Funäsdalsberget. Men nu förflyttar han sig sakta uppför isfallet, om än med visst besvär. Det såg högt ut när vi kom fram till foten av fallet, säger Peter. Men det var självklart att vi skulle ta oss upp! Det visade sig dock vara svårare än jag trodde det ser ju så lätt ut på TV. Visst fick man känna av lite svindel, och visst blev jag trött jag slog i isyxan lite för hårt, så det krävdes för mycket kraft att få ut den igen. Men väl uppe kände jag mig väldigt nöjd och stolt! Peters följeslagerska, Anna Ejhed, visade sig ha lättare att hitta tekniken och använde benen mer än armarna. Det blev hela fyra turer upp till 25-metershyllan i fallet den sista i T-shirt i den strålande vårsolen. Och när det var dags att vända åter till bebyggda trakter, var de båda öve rens om att dagen givit mersmak det här skulle man de finitivt prova igen. 16 Magazinet Härjedalen
På tur med Falken I vinter är det 50 år sedan de första snövesslorna kom till Vemdalsskalet. Sedan dess har de knallröda maskinerna av märket Snow-Trac oavbrutet trafikerat vesselvägen och dragit tolkande skidåkare upp till kalfjället. Intresset för en åktur tycks aldrig sina och för många äldre fjällgäster handlar det förstås delvis om nostalgi. Men allt fler yngre besökare tycker också att fjäll - vistelsen inte är komplett utan en tur med Falken! Text: Bosse Yman Foto: Joachim Lagercrantz 18 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 19
Snow-Trac var en uppfinning av Lasse Larsson från Oviken i Jämtland en korrespondensutbildad ingenjör som till vardags arbetade med att utveckla lantbruksmaskiner av märket Aktiv på företaget Västeråsmaskiner i Morgongåva. I början av 1950-talet hade han och hans bror arrenderat fisket i en sjö vid foten av Anarisfjällen. Vä gen dit var lång och besvärlig i synnerhet vintertid. Så Lasse bestämde sig för att konstruera ett nytt fordon. Ett år senare var prototypen till snövesslan klar och den blev så lyckad att Västeråsmaskiner beslutade att bör ja tillverka den i fabrik. 1957 lämnade de fyra förs ta vess lorna fabriksgolvet i Morgongåva efter det bygg des Snow- Trac i hundratalet exemplar varje år, fram till 1982 då tillverkningen upphörde. I grundutförandet hade Snow-Trac en lätt men stark kaross av aluminium. Motorn var från en vanlig VW-bubbla, luftkyld och på 30 hästkrafter. Även växellådan kom från Volkswagen fyra framåt och en back. Men det speciella med Snow-Trac var den patenterade styrningen med en bilratt styrs en variator, som fördelar kraften från motorn till driv ban den. Det känns som att köra bil, fastän snövesslan glider fram över de vita vidderna. Snow-Trac tillverkades senare i flera versioner, som am bu lans och pistmaskin och som ökenvarianten Sand- Trac. Fyra av fem tillverkade maskiner gick på export de flesta till Nordamerika. Hemma i Sverige var det främst skogs- och elbolag som visade intresse för de lätta vess lorna och så förstås landets fjällanläggningar som ville skapa aktiviteter för sina hotellgäster. På Vemdalsskalet var det Adolf Hallgren som köpte två vesslor av 1965 års modell. Örnen och Falken var de stolta namn som snöfordonen fick. Den första tiden gick turerna till Oxsjön, med tolkande skidåkare på släp längs en mil vesselväg. Men ganska snart väcktes idén om att bygga en liten serveringsstuga, närmare Skalet. Så blev Jakt stugan till Adolf och svågern Evert bildade var sitt fa miljeföretag för driften, tillsammans med sina fruar Ellen och Ruth. Femtio år senare tuffar Falken fortfarande fram längs vesselvägen mot våffelstugan på Ripfjället, men nu mera är det Sven-Arne Hallgren, Adolfs son, som är chaufför. Så snart han hade åldern inne tog han sitt taxikort, för att köra på lov och ledigheter. Men vintern 82/83 bör ja de han köra på heltid och sedan dess har det bara fortsatt. Jag tycker fortfarande att det är lika kul att köra vess lorna, som när jag började, sägen Sven-Arne. Och att vara på fjället på vårvintern är så härligt. Visst kan jag känna mig lite nöjd fram mot maj, men när hösten kommer börjar jag längta efter vesslorna igen. Numera håller han sig med fyra vesslor. Orsaken är att han inte hinner meka under säsongen när kunderna köar vid vesselstationen duger det inte att ligga på rygg och skruva. Då blir det att köra fram en ny vessla från garaget underhåll och reparationer får han sköta under sommarhalvåret. Skulle jag enbart köra en Snow-Trac privat, så skul le den nog nästan hålla hur länge som helst, säger Sven- Arne. Men med sex passagerare och 15 som tolkar efter, blir det ganska tungt och det sliter på maskinen. Varia tor - styrningen från växellådan har en hel del axlar och la ger som tar stryk och måste bytas ibland. Underlaget är heller inte alltid det bästa sämst för vesslan är det när snön är som socker på vårvintern. 20 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 21
Många av Sven-Arnes kunder är stamgäster både på Skalet och i vesslorna. Det finns kunder som jag kört som nyfödda och som jag fått följa under hela uppväxten. Och nu kommer de tillbaka med egna barn, för att åka vessla. Sånt känns kul tycker jag! Några planer på att lägga ned vesseltrafiken har han inte. Näe jag tycker att snövesslorna hör hemma här på Ska let, säger han. Så länge orken finns och det går att få tag på reserv delar, lär jag nog fortsätta. Kalendersuccén är tillbaka 2017 Mera om destination Vemdalen och Klövsjö kan du läsa i boken Välkommen hem. I text och bild får du möta ett urval av de människor som på ett eller annat sätt är knutna till området och besöksnäringen. Boken hittar du säkrast på Bageriet i Vemdalen och på Ekbergs Fiske & Fritid i samma by. Härjedalens gubbkalender gjorde entré 2004 och väck te till och med internationell uppmärksamhet när den kom. Efter åtta år och 96 avklädda, äkta härje dals gubbar blev det time out och ett sexårigt uppehåll i utgivningen. Men nu är det dags igen 2017 års kalender ligger ute för för säljning, med tretton nya nakenmodeller. Marit Manfredsdotter / Foto: Ingrid Ede Åsa Evertsdotter / Foto: Marit Manfredsdotter Två lika härjedalska kvinnor ligger bakom nyutgåvan jour nalisten Åsa Evertsdotter med ursprung i Herrö, och foto grafen Marit Manfredsdotter, bördig från Lofsdalen. Åsa har varit med från starten, medan fotograferna har varie rat genom åren. Vi gör det här för att både vi och gubbarna tycker att det är roligt, säger Åsa. Och så vill vi bidra till att sätta Härjedalen på kartan fortfarande finns det, otroligt nog, en hel del människor som inte vet var Härjedalen ligger. Det måste vi se till att ändra på. Ännu har det inte varit några problem med att hitta gub bar som vill ställa upp på fotografering i naket till stånd. Folk här är inte särskilt blyga av sig, säger Marit. Vid det här laget finns det alltså 109 härjedalingar som utan att ljuga kan skriva in nakenmodell i sina CV:n. Den yngste som klätt av sig framför kameran var 30 år den äldste 90! Att vara gubbe är en läggningsfråga och inte en ål ders - fråga, skrattar Åsa. Somliga föds till gubbe andra blir det aldrig! l 22 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 23
Hållbart från grunden Under ett helt år har en grupp elever på Bäckedals folkhögskola i Sveg provat att leva som självhushållande småbönder. I samarbete med kulturreservatet Lillhärjåbygget i väglöst land, har de fått lära sig det traditionella fjälljordbrukets villkor. Kursen vill diskutera om det är möjligt att leva på 2000-talet i en vardag som inte belastar vår jord på sikt. Hållbar kunskap, helt enkelt. 24 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 25
Allt fler människor anser att vårt moderna sätt att leva inte är hållbart i längden. Överkonsumtionen gör att vi för det mesta lever på andras bekostnad ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Och inte tycks vi bli särskilt mycket lyckligare av våra liv i överflöd. Men det är inte särskilt länge sedan befolkningen i Härjedalen levde i ett renodlat självhushållningssamhälle, med småbönder som inte alls var särskilt tärande på jor dens resurser. Kan vi som lever idag lära oss något av hur man levde då? Går det att kombinera dessa gamla kunskaper med modern teknik, uppfinningsrikedom och entreprenör skap? De frågorna ställdes på Bäckedals folkhögskola i Sveg. Resultatet blev den ettåriga kursen Hållbar kunskap, och efter pilotåret är elever och lärare överens om att ut bildning en både blivit en succé och en upplevelse för livet! Min tanke var att kursplanen skulle följa småbrukarbondens år. Det var Lars-Inge Lööv, lärare på folkhögskolan, som la de fram kursidén för skolans rektor. Under årens lopp har jag träffat så många elever som vill närma sig sina rötter och själva producera sin mat. Men i hela Norden gick det inte att hitta en läng re kurs för att introducera till ett liv med själv hus håll ning. Min tanke var att kursplanen skulle följa små brukar bondens år från vårens sådd och kalv ning ar, över sommarens betes period och höskörd, ge nom hös tens potatisskörd, bärplockning och slakt till vin terns arbete med ull, hant verk och skogsarbete. Lars-Inge är själv uppvuxen på ett småbruk i Storsjö i Härjedalens fjällandskap och är sedan barnsben van att hämta mat och virke från skogen. Till sin hjälp fick han Åsa Vilhelmsson som vid sidan av sitt lärarjobb på Bäcke - dals folkhögskola driver en liten kravmärkt gård med fjällkor, får, hästar och grisar, och odlar vall och grön saker för eget bruk. Min mormor växte upp i en väglös del av Väster - bot tens inland, berättar Åsa. Det har kommit att prägla även mitt liv. Jag har alltid haft ett stort intresse för vår för historia. Kunskap om vad människan kan göra med sina händer är viktig och man förstår så mycket bättre, när man får utföra någonting praktiskt! Man förstår så mycket bättre, när man får utföra någonting praktiskt. 26 Magazinet Härjedalen
Men det finns ytterligare resurser på folkhögskolan i Sveg. I 30 år har man genom skolans unika kurser byggt upp en samlad erfarenhet om hantverk och forna tek niker, både i form av läromedel och erfarna och kom pe tenta lärare. Så det fanns många fler som kunde lämna sina bidrag till kursen i hållbart leverne. Den sista pusselbiten föll på plats när skolan kunde teck na ett treårigt samarbetsavtal med Länsstyrelsen och ägarna till gården Lillhärjåbygget i väglöst land mellan Lillhärdal och Lofsdalen. Gården är ett kulturreservat, men fortfarande ett levande fjälljordbruk med fäbod drift. Och en idealisk plats att praktiskt få prova att leva på det traditionella härjedalssätt som idag är nästan utdött. Under läsåret har nu 12 elever varvat undervis ningsdagar på folkhögskolan med tiodagars perioder på Lillhärjåbygget. Därutöver ett flertal studie besök på andra platser, för levande exempel på modern självhushållning och grönt entreprenörskap. Listan på allt eleverna fått prova på är väldigt lång bondens år har många faser. De har filat yxor och sågar, fällt träd och märkt och tagit ner en timmerlada. De har slaktat och fiskat, styckat, saltat och syltat. De har kört häst, mjölkat kor och hässjat hö. De har gödslat jorden, satt potatis och snarat ripa. De har huggit ved, spunnit ull och garvat skinn, och mycket, mycket annat. Kort sagt det mesta som ingick i ett jordbrukshushåll innan den moderna tiden nådde Härjedalen. Det här var de bästa elva månader jag har upplevt, säger Joakim Pettersson från Lindesberg, en av kurs deltagarna. Jag är otroligt nöjd jag har fått massor av nya kunskaper och väldigt mycket inspiration. Joakim hade mest sett fram mot skogsbruksdelen. Att fälla träd för att ta ved och virke. Skogen är viktig för så mycket om man vill leva jordnära, säger han. Betydligt svårare var det att göra mat av levande djur. Slakten var jobbig, säger han. Men ändå bra att få vara med om. Att lära sig att hantera den på ett etiskt och bra sätt och få se hur allt tas tillvara. Joline Tallstig, från Nyköping, gick redan på folkhögskolan när hon fick höra talas om kursen. Jag sa direkt att den ska jag bara gå! Jag har sett erbjudanden om andra, kortare kurser på samma tema, men den här var så heltäckande! Hon tycker att textildelen var mest intressant för egen 28 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 29
Slakten var jobbig. Men ändå bra att få vara med om. Att lära sig att hantera den på ett etiskt och bra sätt och få se hur allt tas tillvara.
del och har uppskattat alla utflykter för att träffa människor som lever så gott som självförsörjande. Att se hur andra har det, som lever det vi läser. Kenny Andersson från Höga kusten instämmer, även om han lagt fokus mera på matdelen. Alla möten med människor har givit så mycket ener gi och drivkraft, säger han. Och vi har fått hum om så mycket! En självklar konsekvens är att jag kommer att fortsätta att försöka skaffa mat som inte är förpackad i plast! Visst har det märkts att det varit en pilotkurs, ett ex pe riment. Men Joline lovordar lärarnas flexibilitet och förmåga att lyssna. Allt har inte gått på räls, men vi har tillsammans lyckats lösa de problem som har uppstått. Och det har varit en helt fantastisk grupp människor vi har levt väldigt nära varandra och har fått ett kontaktnät att rådfråga och söka stöd hos om det behövs i framtiden. Åsa Vilhelmsson håller med. Det har varit ett fantastiskt år, även om det varit en guppig resa. Inget har varit självklart vi har fått tänka om och göra om. Eleverna har varit pionjärer men den rollen har de klarat enormt bra vilket samarbete det har varit! Och Lars-Inge Lööv planerar redan för en uppföljning. Målet är ju att eleverna ska få förståelse för vad det innebär att driva en liten gård. Det är ju oftast vad de vill att leva mera i samklang med naturen. Skulle de efter kursen välja bort det livet, så vet de ju då att det här fungerar inte för dem. Men de har i alla fall provat. Vi har givetvis inte hunnit gå in på djupet i några moment, säger Åsa. Men vi har försökt förmedla lite verk lig praktisk kunskap, som jag tror behövs för att vi ska kunna tackla framtiden. Och det görs bäst i dialog med andra. Då kanske vi kan börja bygga en hållbar framtid tillsammans. Och då kan kanske landsbygden också så småningom kan få den upprättelse den förtjänar! Text: Bosse Yman Foto: aron dynesius OCH Joachim Lagercrantz Magazinet Härjedalen 35
mellan Funäsdalen och Tänndalen hela tiden var tillvarons bas, ville Bengt gärna söka motiv i andra världsdelar. Det blev resor till exotiska platser, som Peru, Ecuador och Costa Rica. Eller Java, Bali och Västindien. Och självklart skulle hela familjen med, om det fanns minsta möjlighet även Egil och storebrorsan Jon. I perioder bodde familjen också i spanska fiskebyn Altea då gick bröderna Ellis i områdets svenska skola. År 1980, när Egil var 10, flyttade familjen Ellis till Ka nada för ett par år, men det var inte på Vancouver Is land som Egil lärde sig köra hund. Näe där åkte vi bara skidor, säger Egil. Det var först sedan vi flyttat hem till Funäsdalen igen julen 1982 fick Jon och jag presentkort på var sin Siberian Husky-valp. Foto: DAVE PARTEE Pappa Bengt hade själv kört hund i sin ungdom han var en av de allra första i Sverige att färdas med hund spann i den svenska fjällvärlden. Senare, under andra världs kri get, hamnade han i Stabskompaniets hund detalj med sta tionering i Funäsdalen. Här skulle han också bli kvar och bilda familj och nu när sönerna var i tonåren, tyckte han att det var dags att introducera dem i konsten att köra släd hund. Planen var att hålla 3-4 hundar till ett litet spann, så familjen kunde köra omkring i fjällterrängen kring Funäsdalen. Men i takt med att Jon och Egil blev bättre och bättre mushers växte hundgården allt mer. Det blev en första valpkull och man köpte ytterligare några huskies. Jon åkte över till Montana i USA och tillbringade ett år på en ranch med slädhundskennel. Det blev för mycket han tappade intresset för sporten. Men Egil blev fast för livet! Sedan dess har han tävlat med hundspann varje vinter i år tävlar han för 33:e året i följd! Det är tur att det är en sport där erfarenhet är en tillgång och åldern spelar mindre roll, skrattar Egil. För hoppningsvis har jag blivit lite klokare med åren! Här tävlar världseliten När han blev tonåring fick han en Siberian Husky av sina föräldrar, i ett försök att intressera honom för den ädla konsten att köra slädhundar. Trettiotalet år senare står han som världens genom tiderna mest framgångsrike slädhundsförare. Nu har han flyttat hem till Härjedalen igen, efter 13 år i Alaska. Följ med hem till Egil Ellis från Funäsdalen, som startat om på nytt på Ellisgården i Vemhån tillsammans med hustru Helen Lundberg och en hoper eurohounds. Resultaten är imponerande. Tolv gånger har han vunnit Open North American Sled Dog Championship något som ingen annan gjort i tävlingens 70-åriga historia. Fem gånger har han vunnit Anchorage Fur Rendezvous World Championship Race. Sju gånger blev han ExxonMobil Open Champion. Åtta gånger har han tagit hem ISDRA Gold Medal, fem gånger Triple Crown och tolv gånger har han vunnit Tok Race of Champions. Att det skulle bli en internationell karriär av något slag för Egil Ellis är kanske inte så förvånande. Hans upp växt, som son till konstnärsparet Gunilla och Bengt Ellis, var minst sagt brokig och spännande. Även om hu set på fjället 36 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 37
På SM i Gällivare 1987 upptäckte Egil att han skulle tävla mot en tjej med minst lika brinnande intresse för hundar och slädar som hans eget. Helen Lundberg från Borås körde vorsteh-hundar, medan Egil fortfarande höll sig till sina huskies. Hur det gick i tävlingen är kanske o väsentligt vid det här laget det viktiga var att Egil och Helen bestämde sig för att slå ihop sina kennlar och övriga påsar och bosatte sig i ett torp i skogen utan för Borås Helen jobbade som redaktör på Borås tid ning om nätterna och körde hund på dagarna. Men Borås är ju knappast känt för sitt bländvita vinterklimat, så det blev långa resor till snön. Det fick bli tillfälliga vinter läger i Kiruna eller Åsele, med långresor till alla tävlingar i Norden och på kontinenten. Men det gick ändå bra för paret, trots de umbäranden som det innebär att dra runt med minst 20-30 hundar i taget och all utrustning därtill. I samband med en tävling i Todtmoos i tyska Schwarzwald 1994, ville Egil passa på att para in lite nytt blod i sina huskies. Kanadensiska slädhundslegenden Terry Streeper var där med ett spann och hans ledarhund, en Alas kan husky, var precis den typ av hund Egil var ute efter. Men ingen av Egils tikar visade sig vara par ningsvillig just den här helgen. Det var däremot en av Helens allra bästa vorsteh-tikar och de beslöt sig för att prova. Egil och Helen hade redan tidigare börjat fundera över om det var möjligt att skapa ännu bättre draghundar genom att korsa de båda raserna. Och den här parningen skulle visa sig vara det bästa drag de någonsin gjort. De sex valpar som blev följden, skulle lägga grunden för deras fantastiska karriär bland släd hundseliten. Deras Eurohounds skulle visa sig vara snabbare, starkare och dragvilligare än alla andra släd hundar i världen. Det skulle ta ytterligare några år av hundavel innan Egil och Helen hade fått spannet fullt av högklassiga hundar. Egil vann visserligen EM både 1996 och 1997, men först 1998 kände de sig mogna att flyga över till Alaska tillsammans med sina 20 bästa hundar. Det är trots allt här som världens bästa mushers samlas slädhundstävling är Alaskas officiella State Sport. Här finns det också prispengar att hämta, till skillnad från Europa. Ekonomiska tillskott är verkligen välkomna det här är en dyr sport att hålla på med. I Alaska kan en se ger betyda en ny bil eller en prischeck på 50.000 dollar! Första försöket i slädhundshävlingarnas Mecka gav en femteplats i den största tävlingen Open North Ame rican Championships och en seger i Tok Race of Cham pions. Och blodad tand, för året därpå åkte de till baka till Alaska nu med 40 hundar i bagaget. Då vann Egil och Helen allt som gick att vinna och blev med det välkända över hela den största delstaten i USA. Redan när jag hade vunnit min första tävling, blev jag igenkänd när jag stannade för att tanka bilen. Congratulations Mister Ellis ropade mackföreståndaren när jag klev ur bilen. Hon hade följt hela racet på TV och viss te allt om tävlingen. Sporten är verkligen stor där! Foto: helen lundberg Foto: DAVE PARTEE DET är lätt att förstå, att det inte håller i längden att bo i Sverige och tävla i Alaska. Vid den här tiden hade Helen och Egil 60 vuxna hundar och 20 valpar i sin kennel och det var inte enkelt att hitta någon som var beredd att ta hand om alltihop medan de var overseas och tävlade. Så till slut bestämde de sig för att ta steget fullt ut och flytta. Efter en lång tid av förberedelser flög de hösten 2001 över med 100 hundar och 3 katter till sin nya hemstad Willow, ett par mil norr om Anchorage. Resten av deras tillhörigheter stuvades i en container kläder, möbler och massor av byggsatser till hundgårdar och kojor. De själva och hundarna hade biljett till den 14 september. Men som bekant hade Usa ma bin Ladin satt ett kryss i almanackan den 11e september det året. Efter massakern i Twin Towers och det tredje planet i Pentagon blev det tvärstopp för all trafik i det amerikanska luftrummet. Först den 18e september gick det att flyga igen, och vi kom med det första fraktplan som avgick från Landvetters flygplats i Göteborg. När vi kom fram till Willow så småningom, visade det sig att containern med våra ägodelar var försvunnen. Så den första tiden i Alaska hade vi bara en madrass och två barstolar som bohag. Lite tröst var det väl att kunna se Alaskas högsta berg, Mount Mc Kinley Denali, ifrån köksfönstret. Och con - tainern kom fram så småningom, med tåg från Chi cago. 38 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 39
Idag har nästan alla hundar i världstoppen våra blodslinjer. Efter 13 år i Alaska fanns det ingenting mer att bevisa för Helen och Egil det hade blivit dags att trappa ned tävlingsverksamheten och flytta hem. Men nu blev det inte Borås, utan Härjedalen, med snö och riktig vinter. Bara 2 katter och 17 hundar fick följa med dem hem. Övriga fick stanna i Nordamerika hos nya ägare. Vi sökte först kring Funäsdalen efter en gård, men vi hittade ingen med så mycket mark som vi behövde. Men så såg vi att Östiberget i Vemhån var till salu och be stämde oss för att slå till. Foto: renee freeman gilbert Resten är hundsporthistoria paret blev enormt fram - gångsrikt och kunde ibland vinna var sin klass i de stora tävlingarna. Allt kretsade kring hundarna, med trä ning, tävling och avel. Det blev förstås fler som ville skaffa snab ba Eurohounds och Helen och Egil sålde fär dig trä na de hundar till bra priser. Vi grävde väl vår egen grav, säger Egil. På slutet täv la de vi mot avkommor från våra egna hundar. Kon kurren sen blev tuffare och tuffare. Idag har nästan alla hun dar i världs toppen våra blodslinjer. Men Egil och Helen har påverkat sporten även på and ra sätt. De har fört in nya träningsmetoder till Alaska och en bättre hundhållning. Den 8 maj 2015 började så nästa fas i deras liv inte helt olik den förra, men ändå betydligt lugnare. Idag har de bara 28 hundar två valpkullar tog de i fjol. Vi tänker fortsätta att tävla, men på lite lägre nivå och bara i Europa. Vi ska fortsätta att avla hundar, men i mindre skala. Vi tänker hyra ut rum till turister och hålla kurser och seminarier, säger Egil. Det mesta kommer nog att kretsa kring våra hundar även i fortsättningen, men i ett helt annat tempo! Text: Bosse Yman Foto i Vemhån: Joachim Lagercrantz 40 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 41
Det säger Pontus Jonsson, som sedan 2006 driver ta tueringsstudion Alternative Art i Sveg. Han lyckades nämligen nå sitt mål, och idag tar han emot kunder från Malmö i söder till Kirkenes i norr. Den förra hyresgästen sålde barnkläder innan dess var det guld, silver, tenn och klockor som fyllde hyllorna. Och tidigare än så var det skor. Men nu har butiks lokalen på Kyrkogatan helt bytt skepnad. På väggarna hänger affischer med tatueringsmotiv av alla slag, blandat med diplom och kursintyg i hygien och smittskydd. Uppstoppade djur en grävling, en räv och ett monterat hu vud av en älgtjur, med plommonstop på nackkrönet. Den sköt min gammelmorfar i trakten av Trondheim 1917, förklarar Pontus. På hyllorna trängs rader av engångsmaterial i sterila förpackningar, med orientaliska huvuden av gudar i mässing och andra material. Från tatueringsnålen i Pontus hand hörs ett lågmält, metalliskt surrande som över rös tas av Janis Joplin i högtalarna. Cry Baby sjunger hon i den klassiska inspelningen från 1970. Men Alexander Karlsson från Ånge, som ligger utsträckt på en av salongens tre tatuerarbänkar håller masken, fast det gör ont. Det känns som bromsbett ungefär, säger han. Men det kommer att bli värre när Pontus har hållit på ett tag. Redan när jag var 14 år var jag sjukt intresserad av tatueringskonsten. Jag behövde aldrig fundera över vad jag ville bli i livet det fanns inget annat! Frågan var bara hur jag skulle ta mig dit. Han vet vad som väntar han har stora tatueringar på kroppen som har tagit betydligt längre tid än de 5-6 timmar det kommer att ta att framställa dagens motiv: en berguv i gråskala, med gula ögon. Det är en så kallad cover up den ska täcka en gammal, misslyckad tatue ring här på överarmens insida. Pontus har kört en bild av en berguv genom ett filter i datorns tatueringsapp och printat ut resultatet på ett slags kalkerpapper. Det överförs sedan till huden, ungefär som när ungarna förr blötte fram falska tatueringar på armarna. Och bilden blir stöd för Pontus arbete att fylla huden med nålstick i olika färger och schatteringar. Konst på hud i stället för på duk eller pannå. Jag gillade i och för sig att teckna när jag var liten, säger Pontus, men det var ingenting särskilt med det. Jag spelade i ett punkband på 90-talet, och det var också mest på skoj. Men när jag var 14 år var det några äldre kompisar som tatuerade sig och jag blev helt såld! Sedan gick jag hotell- och restauranglinjen på gymnasiet i Öster sund, men i huvudet fanns det bara tatuering. Allt jag gjorde var bara förberedelser för att bli tatuerare. Det visade sig att det inte var så lätt som han hade hoppats. Pontus fick ta sig ända till Nordön på Nya Zeeland för att hitta en tatuerare som var villig att anta honom som elev. Det var fortfarande ett ganska hemligt yrke, säger Pontus, trots att det brukar räknas som ett av världens allra äldsta. Kunskaperna fördes från mästare till lärling, bakom lyckta dörrar. Efter ett antal vändor till den stora ön på andra sidan klotet ungefär ett års utbildning i effektiv tid tyckte Pontus att han hade lärt sig grunderna. 42 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 43
Hellre fint än ballt! Jag hade också lärt mig hur man inte skulle göra, säger han. Det där med hygienen sköttes väl inte alltid enligt regelboken. Idag kan man köpa all utrustning steril från Kina, men så var det inte då. Så jag hade faktiskt nytta av mina kunskaper i smittskydd från kockutbildningen. Väl hemma insåg Pontus att han också behövde en grund läggande konstutbildning för att kunna bli en bra tatuerare, så han skaffade sig kunskaper i estetik och färglära på folkhögskola i Vingåker och på olika kortare kurser i Göteborg. Och 2006 var han beredd att sätta igång med sin egen studio. Det visade sig att det var precis rätt i tiden, konstaterar Pontus. Det gick en dokusåpa på TV om tatuerare, det blev mera accepterat i samhället att man tatuerade sig och plötsligt bara exploderade marknaden. Alla skulle ta tue ra sig! Och sedan har det bara fortsatt 2.000 svens kar lägger sig under nålen varje dag! Pontus var lite osäker inför starten om han skulle få tillräckligt med kunder, men de tankarna kom snabbt på skam. Han hade snart skaffat sig ett rykte om att vara både trevlig och skicklig, och kunderna var beredda att åka långa vägar för att bli gaddade just av honom. De flesta kommer från området inom ringen Röros, Östersund, Hudiksvall, Ljusdal och Mora. Många norr män kommer hit jag har haft kunder ända från Kirke nes. Inte varje vecka, men ändå. måste de få göra själva. Men jag kan hjälpa till med att välja ut motiv som jag vet blir bra. Sedan tycker jag det blir trist att upprepa sig för mycket det bildas snabbt trender, som till exempel fickur med barnens födelsetid. Det blir så tjatigt i längden. Det är en lyx att ha så mycket jobb att man vågar säga nej! Härjedalingarnas favoritmotiv är påfallande lokalpatrio tiska. Sonfjället, mosippor, hjortron och björnar är tatueringar som står högt i kurs. Hälsingar gillar sitt land - skapsdjur, lodjuret, och jämtarna vill ha älgar. Kun der från Dalarna vill ofta ha kurbitstema. Fick jag välja motiv själv, så skulle det nog bli orientaliska bilder, säger Pontus. Inspirerade av buddhism eller hinduism, och helst i färg. Men idag är det mest gråskala som är efterfrågat. Det är ganska vanligt inom tatuerarskrået att man åker och gästjobbar i tatuerarsalonger runt om i världen. Det är viktigt att skaffa sig nya intryck och kunskaper, säger Pontus. Och har man inga kolleger i närheten, så får man åka en bit. Det är jättekul och nyttigt att få erfa renheter från andra länder. Han själv åker ofta till Holland och jobbar. Men också gärna på mässor runt om i världen, för att arbeta och för att träffa yrkeskompisar Island, Spanien, Nepal och Frankrike är några länder han besökt den vägen och han hoppas på en tur till Shanghai i år. Han har kunder i alla åldrar och från alla yrkes grupper den äldste han har tatuerat hittills kom från Älv dalen och var 83 år han ville ha ett porträtt av sin hund som just hade dött. Men för den som inte fyllt 18 år blir det rött ljus från Pontus. Det är en gräns som är absolut, säger han. Inte i lag, men i våra regler. Jag vill heller inte tatuera händer om kun den inte redan är tungt tatuerad. Och absolut inte i ansiktet! Pontus föredrar att skapa realistiska konstverk hellre fint än ballt! Jag vill inte påverka människors val av tatueringar de 44 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 45
Pontus har redan hunnit utbilda några lärlingar Jerry Lind är en och han jobbar kvar vid Pontus sida i salongen i Sveg. Han betecknas som fullärd efter fem år i verksamheten, medan Anna Westman med sina två års erfarenhet ännu har en bit kvar tills hon är mogen att stå på egna ben. När vi återvänder till Alternative Art för att se slut skedet av Alexanders berguv är alla tatuerarbänkar upp tagna och ljudnivån har ökat betydligt i lokalen. Pontus ser nöjd ut när han färglagt berguvens ögon det finns 150 nyanser att välja mellan, så det gäller att veta vad man gör. Det riktiga slutresultatet får Alexander vänta på i yt ter - ligare några veckor först då har de små såren efter nå larna läkt och irritationen lagt sig. Men sedan kan han stolt visa upp sin nya berguv för vänner och bekanta. Det händer att jag kan känna mig lite sugen på att försöka skapa en målning med vanliga färger på en van lig målarduk, säger Pontus. Men här vet jag nu att jag kan försörja mig själv och min familj. Och det känns inte så dumt! Text: Bosse Yman Foto: Joachim Lagercrantz och Alternative Art 46 Magazinet Härjedalen
Visst kan vi känna en väldig saknad efter en riktig, vit, snörik härjedalsvinter! Det bästa av två världar Det finns ju härjedalingar som valt att tillbringa sin vardag långt borta från hemlandskapet. Yvonne Larsson och Håkan Håkansson bor och arbetar i staden Nerja, på Costa del Sol, den spanska kustlinje som vätter mot Nordafrika. Med Europas varmaste vinterklimat kan de ägna nyårsaftonen åt ett dopp i poolen under trädgårdens palmer. Men efter ett antal år i Sydeuropa har de tröttnat lite på den ständiga solen och värmen. I stället längtar de efter svenska årstider och en riktig vinter. Kanske inte oavbrutet, säger Yvonne. Men visst kan vi känna en väldig saknad efter en riktig, vit, snörik här je - dalsvinter! Yvonne kommer från Lillhärdal och växte upp på Åsen i byn. Efter högstadiet i Sveg hade hon bestämt sig för att bli frisör och flyttade till Stockholm för en tvåårig utbildning, under sin mosters uppsikt och stöd. Efter det blev det praktik på Die Welle i Sveg. Hon är den i särklass bästa elev jag någonsin haft, berättar Ann-Mari Mattsson som fortfarande förestår salongen. Även om Yvonne i och för sig trivdes med jobbet som frisör, kände hon sig lite rastlös. Hon ville ut och resa och se lite av världen. Det skulle komma att bli en hel del, för efter en tids frenetiskt klippande och permanentande hade hon sparat ihop till en långresa tillsammans med sina bästa kompisar: Moskva Peking Shanghai Hongkong Bali Australien Nya Zeeland Fiji Los Angeles hann hon avverka innan hemlängtan satte in på allvar efter åtta månader på resande fot. Väl hemma råkade hon ut för en motorcykelolycka och blev allvarligt skadad det var ytterst nära att läkarna skulle tvingas amputera hennes ben. Men efter tre månader med benet i sträck, och ett års konvalescens, hade Yvonne lyckats kämpa sig tillbaka igen och var redo för nya äventyr. Hon beslutade sig för att sadla om och gick en flygvärdinneutbildning på Cypern. Men tiden som flyganställd blev inte särskilt lång Yvonne ville se mer av världen än Boeings kabiner. Det blev nya resor, till Alaska och andra amerikanska delstater, Kanada och Västindien. Efter det blev det man, barn, hundar, höns och hästar i trakten av Strängnäs. Och hårvårdssalonger på Söder i Stockholm och lite senare i Eskilstuna. Magazinet Härjedalen 49
Drömmen är väl att ha tillgång till bägge världarna. Jag flyttade hem igen från Mallorca, säger Yvonne. Men väldigt snart började vi diskutera möjligheten att flytta utomlands tillsammans. När Fastighetsbyrån så sökte mäklare till sitt kontor i Nerja i södra Andalusien, slog de till. I maj 2012 var de på plats vid Medelhavet. När Yvonne och hennes man så småningom separerade, hade hon börjat snegla mot ytterligare ett yrkesval och hon lyckades bli antagen på mäklarprogrammet vid Högskolan i Gävle. Efter utbildningen fick Yvonne an ställning i Sigtuna, men föredrog att vara sin egen. Så hon flyttade tillbaka till de sörmländska ekbackarna, och blev franchisetagare och ägare till ett mäklarkontor i Sträng näs. Vid den tiden hade barnen börjat leva sina egna liv, och när äldsta dottern Caroline börjat plugga i London och yngsta dottern Josefine skulle börja på gymnasiet, beslöt sig Yvonne för att ta sig ut i världen igen. Hon sålde huset och mäklarfirman, och flyttade med Josefine till Palma för att förmedla fastigheter på Mallorca. Efter ett år på den spanska ön åkte de hem för att fira jul och det var då som Yvonne träffade Håkan. Håkan hade tillbringat merparten av sin uppväxt på Söder i Stockholm, när hans far en dag drabbades av hem längtan och frågade Håkan om han ville flytta hem till Lillhärdal. Det ville han och 13 år gammal blev han åter härjedaling. Det blev sjuan i Sveg och extrajobb som springschas på Konsum, men efter skolan satsade han på byggsvängen. Under en lång rad år skulle han bygga hus tillbaka i Stockholm där jobben fanns, men också en hel del i de norska fjällen. Jag hade egen firma ett tag, men föredrog att vara anställd, berättar Håkan. Med tiden började även Håkan att få hemlängtan och han började jobba i Härjedalen igen. Och det hade han väl gjort än idag, om inte hans och Yvonnes spår hade kor sats, den där juldagen 2011. Nerja är en liten stad med 22.000 invånare, fem mil öster om Malaga på den spanska solkusten. Den ligger omsluten av Almijarabergen, som skapar ett mikroklimat i området vintrar som är lite varmare än omgivningen och somrar som är lite svalare. Med klimatet och sin charm, med låga vita hus och blomsterfyllda gränder, har staden lockat till sig många övervintrande nordbor bara svenskkolonin uppgår till strax under tusentalet. Men hälften av befolkningen består fortfarande av span jo rer, så Nerja har definitivt kvar sin andalusiska profil. Yvonne har varit väldigt lyckosam på sin nya arbetsplats och utvecklades snabbt till firmans stjärnsäljare. Håkan startade eget och har nischat sig mot att renovera hus åt svenskar som köpt fastighet i området han målar, kak lar och monterar nya kök. Jag har haft väldigt bra med kunder, säger Hå kan. Många nordbor tycker det är skönt att kunna kom municera på svenska. Och spanjorerna här är oerhört trevliga jag blir väldigt bra mottagen, fast jag ju e gentligen tar deras jobb! Ett av Håkans senaste uppdrag var att renovera Yvon nes nya kontor. Hon har återigen bestämt sig för att driva egen rörelse och startat Swedish Real Estate Group, som förmedlar och hyr ut fastigheter längs hela sol kusten. Jag trivs väldigt bra med att leva här, säger Yvonne. Men det tog ju ett tag att anpassa sig och att släppa den där svenska effektiviteten. Att tagga ned lite och ta det lite lugnare och acceptera att bilen framför dig stannar mitt i filen vid trafikljuset för att prata en stund med någon bekant. För att inte tala om all byråkrati, fyller Håkan i. Det är så tillkrånglat att göra någonting det är ett evigt spring med handskriva papper som ska stämplas både här och där. Men det finns en viss charm i det också det är lite som det var i Sverige förr i tiden. Yvonne och Håkan hyr ett hus en bit upp i staden, med svindlande utsikt över bergslandskapet och Medelhavet vissa dagar kan man se ända till Nordafrika. Swimming pool i trädgården och alla slags exotiska frukter och palmer. De har blivit nära vänner med sina spanska hyresvärdar och söndagsgrillar tillsammans i trädgården ibland. Allting blir så lätt i det här klimatet, säger Yvonne. Men ändå det kan inte hjälpas att man saknar den svenska naturen, grönskan och alla årstiderna. Och ett land som är rent och som fungerar så som det är tänkt! Nu när advent närmar sig och julskyltningen blivit uppsatt inne i storstaden Malaga, kan längtan bli lite extra stark efter härjedalsvintern. Visst kan vi åka upp till Sierra Nevada om vi vill åka skidor det tar bara en och en halv timme. Men det blir inte samma sak som det underbara vinterlandskapet i Här jedalen. Jag älskar snön och vintern där hemma, även om den kanske blir lite väl lång. Jag saknar verkligen längd åkningen på skidor och sparkturerna på byn. Ja, och skoterturerna förstås, säger Håkan. Trähusen med trägolv! Känslan att komma in i ett varmt och skönt hus när det är riktigt kallt ute och det biter i näsan. När hemlängtan till härjedalsvintern blir för stark hjälper det inte ens att Nerja-grannen Anders Berglund, dirigenten, bjuder till glöggparty i helgen. Vi försöker åka hem regelbundet, säger Yvonne. Det tar ju trots allt bara 12 timmar från dörr till dörr. Jul, påsk och midsommar försöker vi nog tillbringa hemma, när det finns möjlighet. Kanske bli det en mäklarfilial hemma i Härjedalen så småningom. Drömmen är väl att ha tillgång till bägge världarna, säger Yvonne. Vi får se hur det blir i framtiden. Text: Bosse Yman Foto: Kerstin och Bosse Yman 50 Magazinet Härjedalen Magazinet Härjedalen 51