EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM Beslutsfattande och lagstiftning inom ramen för den europeiska integrationen
Meddelande Denna publikation har framställts av rådets generalsekretariat. Den tillhandahålls endast i informationssyfte. Den medför inte något ansvar för EU-institutionerna eller medlemsstaterna. För mer information om Europeiska rådet och rådet, se: www.consilium.europa.eu eller kontakta rådssekretariatets enhet för information till allmänheten: Rue de la Loi/Wetstraat 175 1048 Bruxelles/Brussel BELGIQUE/BELGIË Tfn +32 (0)2 281 56 50 Fax +32 (0)2 281 49 77 public.info@consilium.europa.eu www.consilium.europa.eu/infopublic Besök vår webbplats: www.consilium.europa.eu Mer information om Europeiska unionen finns på www.europa.eu Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2016 Print ISBN 978-92-824-5313-1 doi:10.2860/676196 QC-04-15-219-SV-C PDF ISBN 978-92-824-5273-8 doi:10.2860/75042 QC-04-15-219-SV-N Europeiska unionen, 2016 Återgivning är tillåten med angivande av källan. Archives nationales (France), Photothèque de la Ville de Luxembourg. Photo: Batty Fischer, Photothèque de la Ville de Luxembourg. Photo: Théo Mey. För all återgivning av detta material måste tillstånd sökas direkt från innehavaren av upphovsrätten. Omslagsfoto: Jerónimosklostret i Lissabon, den 13 december 2007, samma dag som Lissabonfördraget undertecknades där Printed in Luxembourg
Europeiska unionen EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM Beslutsfattande och lagstiftning inom ramen för den europeiska integrationen
Ministerrådet har en samordnande och medlande roll och fungerar som förbindelselänk mellan två suveräna enheter den ena överstatlig, den andra nationell. Det måste värna om gemenskapens intressen på samma sätt som de enskilda staternas och hitta en balans som tillvaratar allas intressen. Tal av förbundskansler Konrad Adenauer vid det första mötet i Europeiska koloch stålgemenskapens särskilda ministerråd (Luxemburg den 8 september 1952) Photothèque de la Ville de Luxembourg. Photo: Théo Mey
< De två föregående sidorna: Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer (längst fram i mitten) och ministrar går uppför trapporna i Hôtel de Ville i Luxemburg för att närvara vid särskilda ministerrådets första möte (den 8 september 1952)
INNEHÅLL Inledning...9 1. Europeiska rådet 1.1 Europeiska rådet i fördragen...11 1.1.1 EU:s toppmöten tar form...11 1.1.2 Europeiska enhetsakten...15 1.1.3 Maastrichtfördraget...15 1.1.4 Amsterdamfördraget och Nicefördraget...16 1.1.5 Lissabonfördraget............................................................ 17 1.2 Europeiska rådets ordförande...19 1.2.1 Europeiska rådets möten efter Lissabonfördraget............................. 20 1.2.2 Eurotoppmöten...22 1.2.3 Bilaterala och multilaterala möten...22 2. Europeiska unionens råd 2.1 Europeiska unionens råd i fördragen...25 2.1.1 De första fördragen...25 2.1.2 Den tomma stolens kris och Luxemburgkompromissen...29 2.1.3 Fusionsfördraget...30 2.1.4 Maastrichtfördraget...31 2.1.5 Lissabonfördraget............................................................ 31 2.2 Förberedandet av rådets arbete...33 2.2.1 Ständiga representanternas kommitté (Coreper)...33 2.2.2 Kommittéer och arbetsgrupper...35 2.2.3 Generalsekretariatet...36 3. Bilagor I. EU:s fördrag de viktigaste ändringarna...39 II. Utvidgningsprocessen...43 III. Toppmöten, möten i Europeiska rådet och eurotoppmöten en kronologisk översikt...45 IV. Utvecklingen av omröstningssystemet i Europeiska unionens råd...53 V. Generalsekreterare för Europeiska unionens råd och utvecklingen av generalsekretariatet...61 Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 5
Alla deltagande länder bör gå vinnande ur en förhandling. (...) Som ordförande för Europeiska rådet kommer jag att lyssna noggrant på var och en, och jag kommer att se till att våra överläggningar ger resultat för alla. Den framtida ordförandens profil har varit föremål för omfattande diskussioner, men det finns endast en möjlig profil och det är en som präglas av dialog, enhet och handling. Tacktal av Herman Van Rompuy (till vänster) efter det att han utnämnts till Europeiska rådets första ständiga ordförande (den 19 november 2009) Europeiska unionen
< De två föregående sidorna: EU tilldelas Nobels fredspris 2012 för att unionen under mer än sex årtionden bidragit till att främja fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa, Oslo (den 10 december 2012). Från vänster till höger: Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Europaparlamentets talman Martin Schulz tog emot priset på alla EU-medborgares vägnar.
INLEDNING I denna broschyr beskrivs ur ett såväl juridiskt som politiskt perspektiv Europiska rådets och ministerrådets tillkomst och historia genom EU:s fördrag, från begynnelsen i Paris och fram till Lissabonfördraget. Broschyren riktar sig till alla som är intresserade av den europeiska integrationens historia, särskilt akademiker, forskare och journalister. Europeiska rådet och Europeiska unionens råd även kallat ministerrådet eller rådet är två viktiga aktörer i EU:s beslutsprocess. De ska inte förväxlas med Europarådet, en organisation för mänskliga rättigheter och kultur med säte i Strasbourg. Det arbete som utförs och de beslut som fattas i Europeiska rådet och ministerrådet påverkar livet för alla europeiska medborgare och har återverkningar långt utanför Europas gränser. Europeiska rådet, som består av stats- och regeringschefer och leds av en ordförande på heltid, bestämmer EU:s politiska dagordning och prioriteringar. Det har sitt upphov i stats- och regeringschefernas toppmöten, varav det första hölls i februari 1961 i Paris. Europeiska rådet inrättades i december 1974 och formaliserades som EU-institution genom Lissabonfördraget. Under hela denna tid har Europeiska rådet spelat en avgörande roll för den europeiska integrationen. Dess historia speglar hela EU:s historia: dess politik, ambitioner, kriser och framsteg. Ministerrådet, som består av representanter för EU-länderna och i de flesta fall leds av en representant för det land som innehar det halvårsvis roterande ordförandeskapet, behandlar, förhandlar om och antar EU:s lagstiftning samt samordnar politiken. I de flesta fall fattar rådet beslut tillsammans med Europaparlamentet. Även om beslutsprocesserna kan vara komplexa i en union med 28 medlemsstater har de hela tiden blivit öppnare för allmänheten. Politiskt och administrativt sett finns det ett nära, organiskt förhållande mellan ministerrådet och Europeiska rådet. Men Europeiska rådet är inte bara en förlängning av rådet, eller ett överordnat råd, utan de har båda en egen, bestämd roll i EU:s institutionella struktur. Om du efter att ha läst den här broschyren vill veta mer om Europeiska rådets och ministerrådets historia, eller om du vill läsa dokument på närliggande områden, kan du besöka vår webbplats och våra arkiv ( 1 ). ( 1 ) www.consilium.europa.eu/sv/documents-publications Se särskilt den serie om tre broschyrer och affischer som behandlar EU:s historia och som kan laddas ned från rådets webbplats: Europeiska rådet: Femtio år med toppmöten (december 2011), Europeiska unionens råd 1952 2012: Sextio år av lagstiftning och beslutsfattande (juli 2013) och En rättslig union från Paris till Lissabon En historisk översikt över Europeiska unionens fördrag (mars 2012). Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 9
Europeiska unionen
1. EUROPEISKA RÅDET 1.1 EUROPEISKA RÅDET I FÖRDRAGEN 1.1.1 EU:s toppmöten tar form Stats- och regeringscheferna har spelat en viktig roll för den europeiska integrationens födelse och fortsatta utveckling, trots att deras mötesforum inte blev en formell EUinstitution förrän 2009. Stats- och regeringscheferna i de sex länder som ingick i Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) sammanträdde i Paris den 19 20 februari 1957, på inbjudan av den franske konseljpresidenten Guy Mollet, för att lösa de sista problemen med utkastet till Romfördragen. Efter det att Romfördragen hade trätt i kraft lanserade president Charles de Gaulle på nytt idén om möten på högsta nivå. Han anordnade därefter i februari 1961 i Paris det första toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i de sex länderna i Europeiska gemenskaperna. Archives nationales (France) Toppmötet den 10 11 februari 1961 i Paris Syftet med det första toppmötet var att försöka hitta lämpliga sätt att upprätta ett närmare politiskt samarbete ( 2 ). Vid ett toppmöte kunde man gå utanför gemenskapens ramar och att ta upp viktiga ämnen som inte behandlades i Paris- och Romfördragen, till exempel vissa aspekter av relationerna med länder utanför gemenskapen. ( 2 ) Pressmeddelande från toppmötet. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 11
Vid toppmötet i Bonn i juli 1961 undersökte de sex länderna idén om ett fördjupat politiskt samarbete och förklarade att stats- och regeringscheferna beslutat att regelbundet hålla möten för att utbyta åsikter, samordna politiken och komma fram till gemensamma ståndpunkter i syfte att främja en politisk union i Europa ( 3 ). Trots denna ambition fanns det flera hinder på vägen mot en politisk union, särskilt misslyckandet med de s.k. Fouchetplanerna ( 4 ) 1961 och 1962, oenigheten i fråga om den första utvidgningen 1963 och 1967 och den tomma stolens kris 1965 och 1966 då Frankrike avstod från att delta i rådets och rådsorganens möten. I detta svåra politiska klimat dröjde det fram till maj 1967 innan stats- och regeringscheferna sammanträde på nytt, då man vid toppmötet i Rom formellt firade tioårsdagen av EEG- och Euratomfördragens undertecknande. Detta innebar en nytändning för gemenskapen, och arbetet återupptogs med förnyad kraft vid toppmötet i Haag i december 1969, då kommissionen deltog för första gången. De beslut som fattades vid detta toppmöte banade bland annat väg för ett beslut som innebar att gemenskapen fick egna finansiella medel, ett samarbete inom det utrikespolitiska området (det europeiska politiska samarbetet inleddes i och med den första Davignon-rapporten) och Danmarks, Irlands och Storbritanniens anslutning. Sammantaget innebar dessa åtgärder ett fullbordande och en fördjupning och utvidgning av gemenskapen. De tre nya medlemmarna inbjöds att delta vid toppmötet i Paris i oktober 1972, redan innan de formellt anslöt sig till gemenskapen i januari 1973. Vid toppmötet i Köpenhamn i december 1973 beslutades det att toppmöten ska hållas närhelst det behövs. Ett år senare, vid det toppmöte som president Valéry Giscard d Estaing bjöd in till i Paris i december 1974, inrättades Europeiska rådet, och dess roll fastställdes. Europeiska rådet fick i uppdrag att diskutera behovet av en helhetssyn på de inre problem som uppstått till följd av det europeiska bygget och de yttre problem som Europa stod inför ( 5 ). Denna uttalat politiska roll innebar en avvikelse från och ett tillägg till den huvudsakligen tekniska och ekonomiska karaktär som det europeiska bygget haft sedan 1957. Stats- och regeringscheferna skulle därefter, tillsammans med utrikesministrarna, sammanträda tre gånger per år och närhelst det behövdes ( 6 ). Europeiska rådets första möte hölls i Dublin i mars 1975. Sedan dess har det varit av politiskt central betydelse för utvecklingen av det europeiska projektet, trots att det fick rättslig grund i fördragen först ett drygt decennium senare. ( 3 ) Pressmeddelande från toppmötet. ( 4 ) Christian Fouchet var ordförande för den kommitté som inrättades vid toppmötet i Paris i februari 1961 för att utreda problemen med det europeiska samarbetet. Vid toppmötet i Bonn i juli 1961 fick han i uppdrag av stats- och regeringscheferna att lägga fram förslag om hur man snarast möjligt skulle kunna skriva in sammanslutningen mellan deras folk i lagstiftningen (officiell kommuniké, Bonn, den 18 juli 1961). ( 5 ) Pressmeddelande från toppmötet i Paris. ( 6 ) Pressmeddelande från toppmötet i Paris. 12 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
Europeiska rådet blev snabbt det forum där till synes svårbehandlade kriser skulle få sin lösning, en smältdegel för svårvunna lösningar och en viktig politisk motor för ytterligare framsteg på vägen mot integration. Europeiska unionen Europeiska rådet den 10 11 mars 1975 i Dublin På 1980-talet var det Europeiska rådet som gjorde att EU kunde komma vidare när problem uppstod på budget- och jordbruksområdena. Europeiska rådets möte i Fontainebleau i juni 1984 var här av avgörande betydelse. Där lyckades man inte bara lösa problemen på dessa områden genom att anta ett åtgärdspaket, utan man stakade också ut vägen för ytterligare integration och gav en ad hoc-kommitté ( 7 ) i uppdrag att föreslå hur det europeiska samarbetet skulle förbättras, både när det gäller gemenskapsfrågor och det politiska samarbetet ( 8 ). Ett år senare, i juni 1985, debatterades kommitténs rapport vid Europeiska rådets möte i Milano, där man genom ett majoritetsbeslut beslutade att sammankalla en regeringskonferens för att ändra fördragen, med särskilt fokus på upprättandet av en inre marknad, gemenskapsinstitutionernas funktion, fri rörlighet samt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Även om regeringskonferensen inte var samma sak som Europeiska rådet var den till sin karaktär och sammansättning tillräckligt lik för att dess arbete skulle ses som en förlängning av stats- och regeringschefernas önskan om att Europeiska rådet skulle vara huvudforumet för beslut om den europeiska integrationens karaktär och inriktning. ( 7 ) Doogekommittén, ibland kallad Spaak II-kommittén med hänvisning till den kommitté som inrättades vid Messinakonferensen 1955. ( 8 ) Europeiska rådet, Fontainebleau, juni 1984; ordförandeskapets slutsatser. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 13
Europeiska unionen
< Undertecknandet av Maastrichtfördraget i Maastricht i Nederländerna (den 7 februari 1992) 1.1.2 Europeiska enhetsakten Resultatet av regeringskonferensens arbete diskuterades ingående vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i december 1985. Den politisk överenskommelse som träffades i Luxemburg banade sedan vägen för den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. I enhetsakten samlas ändringarna av gemenskapsfördragen och en text om utrikespolitiskt samarbete i ett enda dokument. Enhetsakten innebar en anpassning till den politiska verkligheten, och Europeiska rådet fick för första gången en rättslig grund i fördragen då dess existens bekräftades och sammansättning fastställdes. Europeiska rådet skall bestå av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt kommissionens ordförande. Dessa skall biträdas av medlemsstaternas utrikesministrar och en medlem av kommissionen. Europeiska rådet skall sammanträda minst två gånger om året. Enhetsakten fastställde inte Europeiska rådets befogenheter och bekräftade inte heller formellt dess institutionella status. Detta betydde dock inte att dess senare bidrag till den viktigaste utvecklingen av det europeiska bygget sinkades: det avgörande arbetet för att upprätta Ekonomiska och monetära unionen (EMU) utfördes under ett antal möten i Europeiska rådet, till exempel vid mötet i Hannover i juni 1988. 1.1.3 Maastrichtfördraget Vid Europeiska rådets möte i Strasbourg i december 1989 bestämdes det att en regeringskonferens om EMU skulle inledas i december 1990. Vid Europeiska rådets extra möte i Dublin i april 1990 påbörjades förberedelserna för en regeringskonferens om en politisk union. De båda regeringskonferenserna inleddes i anslutning till Europeiska rådet i Rom i december 1990. Vid Europeiska rådets möte i Maastricht i december 1991 nådde man en överenskommelse om det nya fördraget, kallat fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller Maastrichtfördraget, som skulle samla de två områdena i en och samma text. Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993. Därigenom upprättades Europeiska unionen på grundval av en utvidgad gemenskapspelare som bland annat omfattade upprättandet av EMU, samt två nya pelare: den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (RIF). I detta fördrag behandlades dessutom Europeiska rådets roll. Genom fördraget formaliserades gällande praxis att Europeiska rådets ordförande är stats- eller regeringschefen i det land som är ordförande i rådet. Dessutom föreskrevs att Europeiska rådet efter varje möte ska lägga fram en rapport för Europaparlamentet, i linje med dess utökade befogenheter, samt en skriftlig årsrapport om vilka framsteg som EU gjort. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 15
I och med Maastrichtfördraget började äntligen Europeiska rådets befogenheter att klargöras: Europeiska rådet skall ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer för denna utveckling. Detta klargörande var både brett och koncist och gav en tydlig bild av Europeiska rådets roll sedan 1975: att dra upp riktlinjerna för unionens utveckling och att upprätta den strategiska policyram som unionens institutioner har att arbeta inom. När Europeiska rådet senare började fastställa de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken blev detta ytterligare ett uttryck för denna roll. 1.1.4 Amsterdamfördraget och Nicefördraget Vid Europeiska rådets möte i Turin i mars 1996 fick regeringskonferensen i uppdrag att ändra Maastrichtfördraget. Förhandlingarna fick ny fart i och med Europeiska rådets extra möte i Dublin i oktober samma år. De kvarstående frågorna behandlades sedan vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997, och Amsterdamfördraget kunde därmed undertecknas den 2 oktober 1997 och träda i kraft den 1 maj 1999. I Amsterdamfördraget fastställs vilka befogenheter Europeiska rådet har inom Guspområdet: Europeiska rådet skall bestämma principerna och de allmänna riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inklusive för frågor som har försvarsmässiga konsekvenser. Europeiska rådet skall besluta om gemensamma strategier som skall genomföras av unionen på områden där medlemsstaterna har viktiga gemensamma intressen. Europeiska rådets viktiga roll inom detta politikområde stärktes på grund av händelserna i f.d. Jugoslavien och återspeglades i dess möten i Pörtschach (informellt möte mellan stats- och regeringscheferna i oktober 1998), Köln (juni 1999) och Helsingfors (december 1999). I och med Amsterdamfördraget infördes befattningen som hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) med uppgift att representera EU på den internationella arenan, och det bestämdes att generalsekreteraren för Europeiska unionens råd även skulle vara hög representant. Rådets dåvarande generalsekreterare, Jürgen Trumpf, blev således EU:s första höga representant för Gusp, om än bara för några månader. Vid Europeiska rådets möte i Köln i juni 1999 utnämndes Javier Solana till rådets generalsekreterare och hög representant. Han tillträdde båda tjänsterna i oktober samma år, efter det att han hade avgått som Natos generalsekreterare. Efter Amsterdamfördragets ikraftträdande ägnande Europeiska rådet sitt möte i Tammerfors i oktober 1999 åt att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen. Man beslutade att genomföra en europeisk gemensam asyloch migrationspolitik för EU, och beredde vägen för viktiga framsteg inom området för polissamarbete och rättsligt samarbete, en ambition som fick än högre prioritet efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. I mars 2000 slog man vid Europeiska rådets extra möte i Lissabon fast en strategi som skulle förbättra den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Strategin omfattade bland annat en ny, öppen metod för samordning på alla nivåer i anslutning till en starkare väglednings- och samordningsroll för Europeiska rådet, så att det går att säkerställa en mer konsekvent strategisk ledning och effektiv övervakning av de framsteg som görs. Det beslutades att ett möte i Europeiska rådet skulle anordnas varje vår för att följa upp denna fråga. 16 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
År 1999 inledde Europeiska rådet en reformprocess, i synnerhet med tanke på EU:s utvidgning. Efter det att dessa frågor hade diskuterats vid Europeiska rådets möten i Helsingfors (december 1999), Göteborg (juni 2001) och Barcelona (mars 2002) ställde sig därför Europeiska rådet vid sitt möte i Sevilla i juni 2002 bakom ett antal konkreta åtgärder som går att genomföra utan ändring av fördragen när det gäller såväl Europeiska rådets [...] som rådets [...] organisation och funktionssätt ( 9 ). Dessa åtgärder avsåg förberedelse, genomförande och uppföljning av Europeiska rådets arbete samt slutsatserna. I förklaring nr 22 som bifogas slutakten i Nicefördraget av den 26 februari 2001 föreskrivs följande: Från och med 2002 skall ett av Europeiska rådets möten under varje ordförandeskap hållas i Bryssel. När unionen har arton medlemmar skall alla Europeiska rådets möten äga rum i Bryssel ( 10 ). Fördraget slöts efter fyra dagars förhandlingar vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000 ( 11 ). Svårigheterna att enas om Nicefördraget drev fram en översyn av arbetsmetoderna, och man började söka efter en process som inte bara omfattade en diplomatisk konklav av stats- och regeringschefer. Genom Laekenförklaringen som antogs av Europeiska rådet i december 2001 sammankallades ett konvent om Europas framtid. Utkastet till ett konstitutionellt fördrag som konventet lade fram för Europeiska rådet i juli 2003 utgjorde sedan grunden för arbetet vid den regeringskonferens som sammankallades i oktober 2003, och utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa undertecknades den 29 oktober 2004. Frankrike och Nederländerna sade emellertid i folkomröstningar nej till fördraget, vilket innebar att det inte ratificerades under 2005. Som en reaktion på detta misslyckande antog stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i juni 2005, under Luxemburgs ordförandeskap, en förklaring som inledde en ettårig period av eftertanke. Som svar på en uppmaning från Europeiska rådet i juni 2006, under Österrikes ordförandeskap, antog stats- och regeringscheferna med anledning av 50-årsdagen av Romfördragens undertecknande Berlinförklaringen, vars mål var att fram till Europaparlamentsvalet 2009 ge Europeiska unionen en förnyad gemensam grundval. I juni 2007, under Tysklands ordförandeskap, enades Europeiska rådet om att sammankalla en regeringskonferens med mandat att ändra de befintliga fördragen. Det fördrag som togs fram undertecknades i Lissabon den 13 december 2007. 1.1.5 Lissabonfördraget Det nya ändringsfördraget ersatte utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Det trädde i kraft den 1 december 2009 och innebar ändringar av både fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget) och fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen döptes vid detta tillfälle om till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). ( 9 ) Europeiska rådet, Sevilla, juni 2002; ordförandeskapets slutsatser. ( 10 ) Europeiska rådet i Thessaloniki i juni 2003 var det sista som hölls utanför Bryssel. Hänvisningar till efterföljande möten kommer att göras utifrån datum och ordförandeskap istället för plats, fram till Lissabonfördragets ikraftträdande då en permanent ordförande började leda mötena. ( 11 ) Europeiska rådets möte i Nice var det hittills längsta. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 17
Syftet med Lissabonfördraget var att förbättra EU-institutionernas effektivitet och göra dem mer demokratiska. Några viktiga förändringar var att EU blev en konsoliderad juridisk person och att Europeiska rådet fick ett fast ordförandeskap, med en ordförande som väljs av medlemmarna för en mandatperiod av två och ett halvt år, som kan förnyas en gång. Dessutom inrättades befattningen som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (som utsågs på fem år och som i denna egenskap även skulle leda utrikesrådets möten och vara vice ordförande för kommissionen) och Europeiska utrikestjänsten. Europaparlamentets befogenheter utökades ytterligare. För rådet infördes en ny bestämmelse om dubbel majoritet, som började gälla den 1 november 2014 (se bilaga IV), och som skulle användas inom fler områden än den tidigare bestämmelsen. Stadgan om de grundläggande rättigheterna blev rättsligt bindande, och medlemsstaterna fick för första gången en rättslig ram för utträde ur EU (artikel 50 i EU-fördraget). Dessutom fick Europeiska rådet rätt att med enkel majoritet besluta om att upprätta en regeringskonferens för att ändra fördragen. Lissabonfördraget var aldrig avsett att läsas som en fristående text, så konsoliderade versioner av fördragen, reviderade enligt Lissabonfördraget, publicerades i Europeiska unionens officiella tidning 2010 och 2012. Europeiska unionen
I och med Lissabonfördraget fick Europeiska rådet officiell status som EU-institution. Detta bekräftade den befintliga separationen från ministerrådet och innebär att Europeiska rådet omfattas av alla bestämmelser som gäller för EU-institutionerna. Detta betyder till exempel att Europeiska rådet i de sällsynta fall då det antar bindande rättsakter måste respektera den rättsliga grund som föreskrivs i fördraget och att Europeiska rådets akter kan överklagas till EU-domstolen. I sin egenskap av ny institution antog Europeiska rådet samma dag som Lissabonfördraget trädde i kraft en arbetsordning ( 12 ), och toppmötena förlorade därmed helt sin informella karaktär. Inom EU-institutionernas struktur har Europeiska rådet en särskild plats som strategisk och politisk institution. Det fastställer unionens framtida riktlinjer, dess prioriteringar samt politiska och ekonomiska strategier. Europeiska rådet ska dock inte ha någon lagstiftande funktion ( 13 ), vilket ger Europaparlamentet, ministerrådet och EUkommissionen utrymme att utöva sina respektive roller i lagstiftningsprocessen. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har Europeiska rådet varit delaktigt i samtliga viktiga beslut som EU fattat i avsikt att inom och utanför unionen möta utmaningarna på det ekonomiska, finansiella och monetära området samt på områdena asyl och invandring, utvidgning, utvecklingssamarbete och internationella relationer. Sedan första början har dess politiska beslut och ledarskap främjat den europeiska integrationen, något som har visat sig avgörande i kristider. 1.2 EUROPEISKA RÅDETS ORDFÖRANDE Den strategiska roll som Europeiska rådet fick genom Maastrichtfördraget och som bekräftades genom Lissabonfördraget innebar att dess arbete måste förberedas och ledas av ett stabilare och mer permanent ordförandeskap än det som tillhandahölls av det roterande ordförandeskapet för rådet. Därför blev en av de viktigaste nyheterna som infördes i och med Lissabonfördraget den tidsbegränsade heltidstjänsten som Europeiska rådets ordförande. Europeiska rådets ordförande har i uppgift ( 14 ) att leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt, att säkerställa förberedelserna av och kontinuiteten i arbetet samt att underlätta sammanhållning och konsensus. Ordföranden ska lägga fram en rapport för Europaparlamentet efter varje möte i Europeiska rådet. Ordföranden representerar också EU utåt, tillsammans med den höga representanten eller Europeiska kommissionens ordförande, eller båda, beroende på sammanhanget ( 15 ). Europeiska rådet och dess ordförande biträds av rådets generalsekretariat, men ordföranden har också sitt eget, privata, kansli. ( 12 ) Se EUT L 315, 2.12.2009, s. 51. ( 13 ) Konsoliderad version av EU-fördraget, artikel 15.1 (EUT C 326, 26.10.2012, s. 23). ( 14 ) Artikel 15.6 i EU-fördraget. ( 15 ) Se även avsnitt 1.2.3 om bilaterala och multilaterala möten. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 19
Vid ett informellt möte den 19 november 2009 utsåg de 27 stats- och regeringscheferna Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy till Europeiska rådets första ordförande ( 16 ). Europeiska unionen Herman Van Rompuy Europeiska unionen Europeiska rådets sammanträdesrum I enlighet med övergångsbestämmelserna ( 17 ) blev ministerrådets möte den 10 11 december 2009 det sista som leddes av en president eller premiärminister från det land som innehade det roterande ordförandeskapet för Europeiska unionens råd Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Det första möte Herman Van Rompuy ledde var ett informellt möte mellan stats- och regeringscheferna i Solvaybiblioteket i Bryssel den 11 februari 2010, då man diskuterade EU:s framtida inriktning på den ekonomiska politiken, och hans första formella möte i Europeiska rådet var en månad senare, den 25 26 mars. Han blev omvald för en andra period vid Europeiska rådet den 1 2 mars 2012. Den 1 december 2014 tog Donald Tusk, Polens dåvarande premiärminister, över efter Herman Van Rompuy som ordförande för Europeiska rådet ( 18 ). 1.2.1 Europeiska rådets möten efter Lissabonfördraget I Europeiska rådets arbetsordning, som antogs den 1 december 2009, föreskrivs att Europeiska rådet ska sammanträda två gånger per halvår, i princip i Bryssel. Om inte annat föreskrivs i fördragen ska det besluta med konsensus. Åtskilliga operativa beslut, såsom att välja Europeiska rådets ordförande, utnämna EU-kommissionen och utse den höga representanten, kan efter Lissabonfördraget fattas genom omröstning med kvalificerad majoritet. Donald Tusk Europeiska unionen Europeiska rådet sätter EU:s politiska dagordning genom att anta slutsatser ( 19 ) vid varje möte. I slutsatserna behandlas särskilda frågor av betydelse för EU, och särskilda åtgärder som ska vidtas eller mål som ska uppnås beskrivs kortfattat. Europeiska rådets slutsatser kan också innehålla tidsfrister inom vilka en överenskommelse i en viss politisk fråga ska nås eller ett lagförslag ska läggas fram. På så sätt kan Europeiska unionen Ceremoni när Herman Van Rompuy lämnar över till Donald Tusk som Europeiska rådets ordförande (den 1 december 2014) ( 16 ) Vid samma möte utsågs Catherine Ashton (UK) till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samt vice ordförande för kommissionen. (Hon var hög representant innan hon blev vice ordförande.) ( 17 ) Bland de länder som gick med i EU 2004 och 2007 fick endast Slovenien och Tjeckien, representerade av respektive stats- eller regeringschef, tillfälle att vara ordförande i Europeiska rådet. ( 18 ) Samtidigt utsågs Federica Mogherini, tidigare utrikesminister i Italien, till hög representant och vice ordförande för kommissionen. ( 19 ) Europeiska rådets slutsatser: www.consilium.europa.eu/sv/europeancouncil/conclusions/ 20 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
Europeiska unionen Det första formella mötet i Europeiska rådet med Herman Van Rompuy som ordförande den 25 26 mars 2010 Europeiska rådet påverka och styra EU:s politiska dagordning. Vid mötet i Bryssel den 27 juni 2014 antog Europeiska rådet en strategisk agenda med prioriterade områden för EU:s insatser och fokus på längre sikt. Den strategiska agendan, som ska vägleda EU:s arbete under en femårsperiod, kommer att användas vid planeringen av Europeiska rådets arbete och fungerar också som en utgångspunkt för andra EU-institutioners arbetsprogram. Europeiska rådet fastställer EU:s politiska prioriteringar genom den strategiska agendan och genom sina slutsatser, men har även en formell roll i samband med EU:s årliga europeiska planeringstermin, som är den årliga cykeln för samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken. Enligt artikel 68 i EUF-fördraget har Europeiska rådet också ansvar för att fastställa strategiska riktlinjer på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta omsattes för första gången i praktiken genom att riktlinjer antogs i juni 2014. Riktlinjerna utarbetades i enlighet med prioriteringarna i den strategiska agendan och omfattar frågor som gränskontroll, migrations- och asylpolitik samt polissamarbete och rättsligt samarbete. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 21
1.2.2 Eurotoppmöten Euroområdets ledare samlades till eurotoppmöte första gången den 12 oktober 2008 i Paris, där de enades om samordnade åtgärder mot den ekonomiska krisen. Ytterligare eurotoppmöten hölls i Bryssel i mars och maj 2010 samt i mars, juli, oktober och december 2011. Under 2012 behandlades euroområdesfrågorna främst i Europeiska rådet. I anslutning till Europeiska rådets möte den 1 2 mars 2012 undertecknade 25 EU-ledare fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Genom detta fördrag, som trädde i kraft den 1 januari 2013, formaliserades bland annat eurotoppmötet och ordförandens ställning. Eurotoppmötets organisation och ordförandens roll fastställdes i artikel 12 i fördraget ( 20 ). Det första eurotoppmötet sedan fördraget trädde i kraft hölls den 14 mars 2013, då man även antog särskilda organisatoriska regler för mötena. Vid eurotoppmötena samlas stats- och regeringscheferna från euroländerna, eurotoppmötets ordförande och EU-kommissionens ordförande. Mötena hålls minst två gånger om året. Nuvarande ordförande är Donald Tusk, som även är Europeiska rådets ordförande. Även om samordningen av euroländernas ekonomiska politik och finanspolitik huvudsakligen sker i Eurogruppen ( 21 ) kan de 19 stats- eller regeringscheferna när de håller eurotoppmöte tack vare sina långtgående mandat ge ytterligare politisk vägledning på områden som inte omfattas av finansministrarnas befogenheter. Detta bidrar till samordning av alla politikområden som måste samordnas för att EMU ska fungera smidigt. Vid eurotoppmötena, som förbereds av Eurogruppen, deltar när så är lämpligt, och åtminstone en gång per år, även stats- och regeringscheferna i de EUländer som inte har euron som valuta, men som har ratificerat fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Eftersom frågor som rör euroområdet är politiskt och ekonomiskt viktiga för alla EU-länder diskuteras de också regelbundet vid Europeiska rådets möten. 1.2.3 Bilaterala och multilaterala möten Sedan Lissabonfördraget representerar Europeiska rådets ordförande också EU utåt när sådan representation krävs på stats- och regeringschefsnivå ( 22 ). När frågorna gäller EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik sker detta tillsammans med den höga representanten, och vid internationella toppmöten vanligtvis tillsammans med EU-kommissionens ordförande. Internationella möten där ordföranden representerar EU inkluderar bilaterala och multilaterala toppmöten som anordnas av EU samt internationella toppmöten. Bilaterala toppmöten anordnas mellan EU och EU:s strategiska partner. Mötena hålls regelbundet, vanligtvis en gång per år, med länder som Brasilien, Japan, Kina, Ryssland, Sydafrika och USA. De äger rum omväxlande i Bryssel och i det aktuella landet. ( 20 ) Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen: www.consilium.europa.eu/sv/european-council/euro-summit ( 21 ) Eurogruppen är ett informellt organ där euroländernas finansministrar diskuterar frågor som rör deras gemensamma ansvar för euron. ( 22 ) Artikel 15 i EU-fördraget. 22 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
Europeiska unionen Ecuadors president Rafael Correa, tillförordnad ordförande för Gemenskapen för Latinamerikas och Västindiens stater (Celac), och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk vid avslutningsceremonin för toppmötet mellan EU och Celac (den 10 11 juni 2015) Multilaterala toppmöten på EU-nivå inkluderar det östliga partnerskapet, EU Afrika, EU Asem (Asien Europa-mötet) och EU Celac (Gemenskapen för Latinamerikas och Västindiens stater). När det var EU:s tur att hålla i ett toppmöte brukade det land som innehade det roterande ordförandeskapet vara värd för mötet. Sedan 2014 har mötena emellertid som regel hållits i Bryssel och letts av Europeiska rådets ordförande. Stats- och regeringscheferna i alla EU-länder, plus Europeiska rådets ordförande, EUkommissionens ordförande och de deltagande ländernas stats- och regeringschefer deltar i dessa möten. Vid andra internationella toppmöten är EU antingen medlem eller inbjuds att delta som en viktig internationell aktör, såsom i G7, G8, G20 och Förenta nationernas generalförsamling. FN-resolution A/65/276, som antogs i maj 2011, ger EU möjlighet att delta i generalförsamlingens allmänna debatt och slår fast att EU:s representanter har rätt att lägga fram EU:s och EU-ländernas ståndpunkter för FN. Europeiska rådets dåvarande ordförande Herman Van Rompuy talade inför de församlade världsledarna i New York den 22 september 2011. Innan resolutionen antogs framfördes EU:s ståndpunkter vid FN:s generalförsamling genom representanter för rådets roterande ordförandeskap. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 23
Europeiska unionen Herman Van Rompuy talar inför FN:s generalförsamling (den 25 september 2014) 24 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
2. EUROPEISKA UNIONENS RÅD 2.1 EUROPEISKA UNIONENS RÅD I FÖRDRAGEN 2.1.1 De första fördragen Det första rådsmötet hölls den 8 september 1952 i Hôtel de Ville i Luxemburg. Rådet var den andra institutionen som inledde sitt arbete i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. I och med detta fördrag, som undertecknades 1951 i Paris, skapades en institutionell ram med en hög myndighet, ett särskilt ministerråd, en församling och en domstol. Rådets huvudsakliga roll var att utöva kontroll över Höga myndighetens verksamhet genom att avge yttranden. Utrikes- och ekonomiministrarna i de sex ursprungliga medlemsländerna (Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna) deltog, och mötet leddes av den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer enligt ett nyskapande system där de olika medlemsländerna skulle turas om att leda rådet tre månader i taget. Det första ordförandelandet var Tyskland. Under detta konstituerande möte antog rådet sin arbetsordning, inrättade ett sekretariat och utnämnde Christian Calmes, en diplomat från Luxemburg, till rådets generalsekreterare. Ministrarna enades också om stadgan för ledamöterna i Höga myndigheten och domstolen. Jean Monnet, Höga myndighetens ordförande, berättade kortfattat vad Höga myndigheten dittills hade uppnått och presenterade dess arbetsprogram för de påföljande månaderna. Rådet diskuterade också den nyupprättade gemenskapens framtida förbindelser med länder utanför gemenskapen, särskilt Storbritannien och USA, och med andra internationella organisationer. Under hela det konstituerande mötet i rådet framhölls tanken att kol- och stålgemenskapen bara utgjorde ett första steg på vägen mot ökad europeisk integration, något som var utgångspunkten i de båda ordförandenas tal. Den 10 september 1952 antog utrikesministrarna vid en konferens i anslutning till rådets möte en resolution där församlingen uppmanades att utarbeta ett utkast till fördrag om upprättande av en europeisk politisk gemenskap som skulle ha fler medlemmar och en mer överstatlig karaktär. Den planerade europeiska politiska gemenskapen blev aldrig verklighet. Så snart församlingens utkast till fördrag låg färdigt uppstod hetsiga offentliga debatter och långdragna diplomatiska diskussioner. När Frankrikes nationalförsamling den 30 augusti 1954 inte lyckades ratificera fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som Europeiska politiska gemenskapen skulle utöva tillsyn över, övergavs båda planerna gradvis. I stället valde de sex medlemsländerna att gå mot en gradvis ökad ekonomisk integration. Vid en regeringskonferens om den gemensamma marknaden och Euratom i Bryssel den 26 juni 1956 inrättades en kommitté med uppdrag att inleda förhandlingar om vad som skulle komma att kallas Romfördragen grundfördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) som trädde i kraft den 1 januari 1958. I kommittén, vars ordförande Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 25
Europeiska unionen Undertecknandeceremoni för EG-fördraget och Euratomfördraget i Sala degli Orazi e Curiazi på Capitolium i Rom (den 25 mars 1957) var Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak, deltog delegationer från EKSG:s sex medlemsländer. De nya gemenskaperna hade i likhet med EKSG en struktur med fyra institutioner en kommission, ett råd och en med EKSG gemensam församling och domstol. Styrkeförhållandet mellan de båda verkställande organen (rådet och kommissionen) hade dock ändrats markant och rådet hade fått en roll liknande den som det fortfarande har i dag: ett viktigt beslutsfattande organ. De båda nya råden höll ett gemensamt konstituerande möte i Palais des Académies i Bryssel den 25 januari 1958. Mötet leddes av Belgiens utrikesminister Victor Larock. Närvarande var också ordförandena för de tre verkställande organen, Walter Hallstein (EU-kommissionens första ordförande), Paul Finet (ordförande för EKSG:s höga myndighet) och Enrico Medi (vice ordförande för Euratomkommissionen). Många procedurfrågor skulle avhandlas när de båda råden fattade beslut om respektive arbetsordning, gemenskapens första utgifter och ledamotsstadgan för de båda kommissionerna. Ministrarna enades också om att inrätta Ständiga representanternas kommitté (Coreper), en ekonomisk och social kommitté samt församlingen. Till skillnad från gemenskapernas tredubbla institutionella struktur godkände råden en rekommendation om att de tre råden skulle ha ett gemensamt sekretariat ( 23 ). Detta innebar ( 23 ) Protokoll från det konstituerande mötet i EEG- och Euratområden den 25 januari 1958 i Bryssel (CM2 20/1958). 26 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
att det befintliga sekretariatet för EKSG:s särskilda ministerråd även skulle arbeta för de två nya institutionerna. Liksom vid det särskilda ministerrådets konstituerande möte var en framträdande tanke i huvudtalarnas anförande att de båda nya gemenskaperna bara var ett av många steg på vägen mot ett politiskt och socialt mer integrerat Europa. Rådens ordförande Victor Larock uttryckte det så här: De sociala målen har en tämligen undanskymd plats i EG-fördraget [...]. Om vi vill få människorna i våra länder och i hela Europa att ställa sig bakom våra vägledande principer, är det just dessa mål som vi måste sätta främst. Varför ska vi koncentrera oss på att främja produktionen, handeln och den fria rörligheten för kapital om de ekonomiska framsteg som görs inte kommer människorna till del? (Öppningstal av Victor Larock, Belgiens utrikesminister och sittande ordförande i råden, vid det konstituerande mötet i EEG- och Euratområden i Bryssel den 25 januari 1958 (bilaga I, CEE EUR/ CM/20 f/58) ( 24 ). Photothèque de la Ville de Luxembourg. Photo: Batty Fischer Cercle Municipal i Luxemburg fungerade som mötesplats för särskilda ministerrådet inom Europeiska kol- och stålgemenskapen åren 1952 1967 ( 24 ) Protokoll från det konstituerande mötet i EEG:s och Euratoms råd i Bryssel den 25 januari 1958, bilaga I (CM2 20/1958) s. 4. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 27
Europeiska unionen Italiensk affisch som uppmärksammar undertecknandet av Romfördragen 28 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
2.1.2 Den tomma stolens kris och Luxemburgkompromissen Så snart de tre gemenskaperna hade upprättats 1958 uppstod behovet av att samordna verksamheten, och 1960 diskuterade man i samtliga institutioner redan en sammanslagning av de verkställande organen. Coreper höll sin första sakdiskussion om frågan i november 1960 ( 25 ). Förhandlingarna var dock inte helt lätta. Det politiska klimatet på 1960-talet var inte gynnsamt för kompromisser, såsom framgår av den första krisen i integrationsprocessen, framför allt att Frankrike uteblev från rådsmötena under vad som kom att kallas den tomma stolens kris. Pengar och makt var den drivande kraften bakom den tomma stolens kris. I enlighet med fördragen måste man 1965 fatta beslut om två mycket viktiga gemenskapsfrågor finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och en ökad användning av kvalificerad majoritet vid omröstningar i rådet. Bestämmelserna om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken skulle upphöra att gälla i juli 1965. Ett år tidigare hade EEG:s råd bett kommissionen att lägga fram ett förslag om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden 1965 1970. Dåvarande ordförande för EU-kommissionen, Walter Hallstein, tog detta tillfälle i akt att föreslå en övergripande ändring av EEG:s finansiella strukturer och den parlamentariska församlingens och kommissionens eget ansvar. Enligt kommissionens förslag skulle det inrättas ett system med egna resurser för gemenskapen, som inte längre skulle vara beroende av nationella bidrag från medlemsländerna. Walter Hallstein argumenterade också för att man skulle utvidga församlingens befogenheter på budgetområdet och ge kommissionen större ansvar. Parallellt med dessa diskussioner förberedde sig EEG:s institutioner också för den tredje etappen i övergången till ett upprättande av den gemensamma marknaden. Denna tredje etapp skulle inledas den 1 januari 1965 och det var då tänkt att man skulle öka användningen av kvalificerad majoritet vid omröstningar i rådet. Europeiska unionen Den tomma stolens kris : från den 1 juli 1965 till den 29 januari 1966 vägrade Frankrike att närvara vid mötena i gemenskapsorganen i Bryssel ( 25 ) Sammanfattande protokoll från Corepers möte (i en begränsad krets) den 10 november 1960 i Bryssel (CM2 1960 RP/CRS/2, s. 4). Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 29
En gemenskap med egna resurser, en starkare kommission och en generell användning av kvalificerad majoritet gick stick i stäv med president Charles de Gaulles vision för den framtida europeiska integrationen. Den 30 juni 1965 sammanträdde EEG:s råd för att diskutera kommissionens förslag om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken och krisen nådde sin kulmen. Frankrike, som företräddes av landets jordbruksminister Edgar Pisani och finansminister Valéry Giscard d Estaing, lät tydligt veta att man inte höll med kommissionen och de övriga fem medlemsländerna. Dagen därpå, den 1 juli 1965, kallade den franska regeringen hem sin ständiga representant i Bryssel till Paris och meddelade att landet inte tänkte delta i framtida rådsmöten eller i arbetet i Coreper eller andra av rådets kommittéer och arbetsgrupper. Den tomma stolens kris varade i cirka sex månader, då den äntligen fick sitt slut tack vare ett fyra dagar långt extra rådsmöte i Luxemburg (17 18 och 28 29 januari 1966). Den 29 januari 1966 förklarade rådet i ett uttalande att de sex medlemsländerna hade enats om de framtida förbindelserna mellan kommissionen och rådet och om användningen av omröstning med kvalificerad majoritet. Denna överenskommelse kom att bli känd som Luxemburgkompromissen, eller förlikningen i Luxemburg ( 26 ). Enligt kompromissen, som senare skulle kallas en överenskommelse om att inte komma överens skulle rådet om ett medlemsland ansåg att beslut som skulle fattas med kvalificerad majoritet skulle påverka viktiga nationella intressen sträva efter att inom rimlig tid nå fram till lösningar som kunde antas av samtliga medlemmar i rådet, med respekt för ömsesidiga intressen och gemenskapens intressen. Frankrike ansåg att diskussionerna måste fortsätta till dess att enhällighet uppnås om mycket viktiga intressen stod på spel, men det fanns enligt mötesprotokollet skilda åsikter om vad som skulle göras om man inte lyckades att helt komma överens. Luxemburgkompromissen ses ofta som något som inverkat negativt på den europeiska integrationsprocessen, eftersom den gav enskilda medlemsländer möjlighet att lägga specifika förslag på is och därmed begränsade kommissionens inflytande, men då bortser man från vad kompromissen faktiskt tillförde: den må ha saktat ned integrationsprocessen, i förhållande till de förväntningar som fanns, men processen kunde ändå fortsätta vilket den gjorde. Sedan dess har grundfördragen ändrats fem gånger. Varje ändring har utvidgat gemenskapernas befogenheter och gjort förfarandena öppnare. Parallellt med detta har också fler medlemmar tillkommit ytterligare 22 europeiska länder har vid sju utvidgningsomgångar anslutit sig till de sex ursprungliga medlemmarna. 2.1.3 Fusionsfördraget Luxemburgkompromissen banade väg för en lösning på frågan om samordning av verksamheten inom gemenskaperna och deras institutioner. Det som kom att kallas en sammanslagning av de verkställande organen ägde rum tio år efter upprättandet av de tre gemenskaperna. Fusionsfördraget, även kallat Brysselfördraget efter den stad där det undertecknades, trädde i kraft den 1 juli 1967. Genom fördraget upprättades ett enda råd Europeiska gemenskapernas råd som ersatte EKSG:s ministerråd samt EEG:s och Euratoms råd. På samma sätt upprättades en enda kommission Europeiska gemenskapernas kommission som ersatte EKSG:s höga myndighet samt EEG:s och ( 26 ) Protokoll från det extra mötet i EEG:s råd i Luxemburg den 17 18 och 28 29 januari 1966 (CM2 C/12/66). 30 EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM SV Januari 2016
Euratoms kommissioner. De tre gemenskaperna hade redan en gemensam församling och domstol. Trots sammanslagningen av de verkställande organen gjordes ingen sammanslagning av fördragen. Varje gemenskap behöll sitt rättsliga oberoende och rådet fortsatte att arbeta på olika sätt beroende på de befogenheter som tilldelats institutionerna i respektive grundfördrag. 2.1.4 Maastrichtfördraget I november 1993, i och med ikraftträdandet av Maastrichtfördraget, fick rådet sitt nuvarande namn Europeiska unionens råd. Maastrichtfördraget hade en avgörande betydelse för den europeiska integrationsprocessen och gav det redan existerande ekonomiska samarbetet en mer politisk dimension. Fördraget är mest känt för upprättandet av Europeiska unionen och dess struktur med tre pelare: Europeiska gemenskapen (första pelaren), den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp, andra pelaren) och rättsliga och inrikes frågor (RIF, tredje pelaren). Maastricht banade också väg för upprättandet av Europeiska monetära unionen och den gemensamma valutan, euron. Den kompromiss som Europeiska rådet nådde i Maastricht förenade på ett skickligt sätt redan existerande politiska strukturer inom en enda ram unionen. Den första pelaren samlade de tre befintliga gemenskaperna och gav större politiskt utrymme åt den ekonomiska integrationsprocessen, den andra pelaren vidareutvecklade det europeiska politiska samarbetet, som för första gången nämndes i fördragen i den europeiska enhetsakten, och den tredje pelaren byggde vidare på erfarenheterna från Schengenavtalet och dess tillämpningskonvention. Maastrichtfördragets pelarstruktur begränsade EU-kommissionens, Europaparlamentets och EG-domstolens möjligheter att påverka de nya politikområdena inom den andra och tredje pelaren, vars mellanstatliga karaktär på ett naturligt sätt gav befogenheterna till rådet. Inom ramen för den första pelaren Europeiska gemenskapen fick rådet dock för första gången lära känna begreppet medbeslutande med Europaparlamentet. Detta medbeslutandeförfarande, som i december 2009 genom Lissabonfördraget döptes om till ordinarie lagstiftningsförfarande, har visat sig vara så viktigt för styrkeförhållandet mellan EU-institutionerna att det nu enligt fördragen blivit standard för lagstiftningsakter, och används på de flesta av unionens politikområden. 2.1.5 Lissabonfördraget De två stora förändringarna som i och med Lissabonfördraget infördes för rådet var ett nytt omröstningssystem med kvalificerad majoritet och principen om en roterande ordförandeskapstrio tre länder som arbetar tillsammans med en gemensam dagordning under en 18-månadersperiod. Tanken bakom ordförandeskapstrion var att förbättra kontinuiteten i arbetet, men ändå lämna utrymme för skilda nationella intressen, ledarskapsstilar och politiska prioriteringar. Den s.k. ESBEHU-gruppen (Spanien, Belgien och Ungern) var under perioden 1 januari 2010 30 juni 2011 den första ordförandeskapstrio som arbetade tillsammans efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Januari 2016 SV EUROPEISKA RÅDET OCH MINISTERRÅDET TVÅ INSTITUTIONER VÄXER FRAM 31