»VÄRLDENS ÄLDSTA LÖGNARE DÖD VID 126 ÅRS ÅLDER«

»VÄRLDENS ÄLDSTA LÖGNARE DÖD VID 126 ÅRS ÅLDER«DÖDSRUNOR ARTHUR GOPAL Tidigare hade Arthur sitt bås nära vattenautomaten, men cheferna tröttnade på att behöva prata med honom varje gång de blev törstiga. Alltså fick vattenautomaten stå kvar och han fick flytta. Nu har han sitt skrivbord i ett hörn så långt från maktens centrum man kan komma, men han tröstar sig med att det är ganska nära till pennskåpet. Han kommer till jobbet, slänger sig i kontorsstolen och förblir stilla. Så sitter han tills inaktivitet och fortsatt anställning verkar motsäga varandra, då ålar han av sig överrocken, startar datorn och kollar de senaste nyheterna. Ingen har dött. Eller rättare sagt: 107 personer har dött den senaste minuten, 154 000 det senaste dygnet och 1 078 000 den senaste veckan. Men ingen som betyder något. Det är bra det har gått nio dagar sedan han skrev sin senaste runa och han hoppas kunna förlänga den perio den. Hans övergripande mål på tidningen är att vara så lättjefull som möjligt, få texter publicerade så sällan han kan och smita i väg så fort ingen ser. Han förverkligar dessa ambitioner på ett imponerande vis. 43

Han öppnar en brun mapp. Om någon skulle råka komma förbi kan han skyffla runt papper, kika upp med vilt stirrande blick och muttra»beredskap«, det brukar avskräcka de flesta. Dessvärre inte alla. Clint Oakley dyker upp bakom honom och Arthur svänger runt stolen som om någon hade garrotterat honom.»clint. Hej. Gomorron. Jag har kollat vad byråerna har att erbjuda. Ingen solklar. Inte vad jag kan se i alla fall. Inte än så länge.«han avskyr den här benägenhet att krypande rättfärdiga sig inför sina överordnaden. Han borde hålla klaffen.»har du inte sett det?sett vadå?skojar du med mig?«clint är specialist på frågor som är både mästrande och obegripliga på samma gång.»läser du inte mejlen? Dags att vakna! Fjolla.«Han knackar på Arthurs bildskärm som om den var en skalle.»någon hemma?«arthurs chef Clint Oakley kommer från Alabama och är en mjällfällande basebollgalen sexuellt förbittrad man som inte kan se folk i ögonen och har en mustasch som påminner om en toalettborste. Han är även kulturchef, vilket är en ironisk utnämning om man tänker efter.»anal«, säger han och menar tydligen Arthur, sedan svassar han tillbaka till sitt kontor. Om historien har lärt oss något alls så är det väl att män med mustasch aldrig bör få någon makt, tänker Arthur efter sinnande. Dessvärre har tidningen inte beaktat denna truism eftersom Clint har makt över alla mindre avdel 44

ningar, däribland dödsrunorna. På senare tid har han begravt Arthur i ändlösa sysslor och beordrat att han ska sammanställa Den här dagen i historien, Hjärngympa, Ordflätan, Dagens skratt och Vädret i världen utöver hans vanliga nekrologiska åtaganden. Arthur hittar mejlet som Clint pratade om. Det är från redaktionschefen Kathleen Solson som vill ha»beredskap«på Gerda Erzberger, vilket betyder att en dödsruna ska förberedas innan personen dör. Men vem i hela friden är det? Han kollar upp henne på internet. Hon visar sig vara en österrikisk intellektuell som en gång i tiden höjdes till skyarna av feministerna, sedan började de klanka ner på henne, sedan glömdes hon bort. Varför skulle tidningen bry sig om att hon snart är död? Jo, tydligen ska Kathleen ha läst Erzbergers memoarer på college. Och Arthur vet mycket väl att»nyheter«ofta är ett finare sätt att säga»infall från redaktionschefen«. Kathleen kommer förbi för att prata om runan.»jag jobbar med den i detta nu«, säger han för att förekomma henne.»med Gerda?Gerda? Känner du henne personligen?«om svaret är ja uppstår plötsligt nya faror.»inte så väl. Jag har träffat henne ett par gånger på olika tillställningar.man kan inte säga att ni är vänner, alltså«, föreslår han hoppfullt.»hur bråttom är det?«vilket betyder: När tänker hon dö? 45

»Det är lite oklart«, svarar Kathleen.»Hon genomgår ingen behandling.är det bra eller dåligt?oftast är det väl dåligt när det gäller cancer. Vet du vad, jag vill att vi ska göra det här ordentligt för en gångs skull du ska få tid att göra en intervju med henne, åka upp dit och så vidare, inte bara jobba med gamla klipp.åka upp vart?hon bor utanför Genève. Be sekreterarna boka resan åt dig.«att resa är ansträngande och innebär att han måste sova borta en natt. Trist. Och det finns inget värre än nekrologintervjuer. Han kan inte avslöja för sina intervjuoffer vad researchen ska användas till eftersom de brukar bli bedrövade. Alltså säger han för det mesta att han jobbar på»ett porträtt«. Han lockar den döende motparten att börja prata, ser till att få nödvändiga fakta bekräftade och sedan sitter han bara där och låtsas anteckna medan han försmäktar av skuld och utropar»otroligt!«och»gjorde du verkligen det?«alltmedan han vet hur lite som kommer att tryckas i slutänden ett antal årtionden kokas ner till några korta stycken och avslutas med en uppgift om den sista viloplatsen, längst ner på sidan nio mellan Ordflätan och Vädret i världen. Samtidigt som han får de här nedslående tankarna smiter han från jobbet för att hämta sin dotter. Pickle som är åtta år gammal kommer ut genom skolgrinden med axelväskans rem runt halsen, armarna ligger tätt utmed krop 46

pen, kulmagen är utspänd, glasögonen riktas inte mot något särskilt, de oknutna skosnörena flaxar för varje steg hon tar.»antikaffärer?«frågar han, och hon lägger sin hand i hans och kramar den i ett jakande svar. Hand i hand strosar de till Via dei Coronari. Han betraktar henne uppifrån, hennes rufsiga svarta hår, pyttesmå öron, de tjocka glasen som böjer och blåser upp gatstenarna. Hon babblar tystlåtet och fnyser roat till. Hon är en underbar liten nörd och han hoppas att det inte ska ändra sig. Han skulle bli högst bekymrad om hon blev en tuff modemedveten tjej det skulle vara som om hon växte upp och blev blåblodig.»din uppsyn påminner om en schimpans«, säger han. Hon nynnar tyst och svarar honom inte. Efter någon mi nut säger hon:»och din påminner om en orangutangs.det kan jag inte invända mot. Nix, det kan jag inte. Förresten«, lägger han till.»jag har en ny till dig: Tina Pachootnik.Säg det igen.pachootnik. Tina.«Hon skakar på huvudet.»för svårt att säga.gillar du inte Tina åtminstone?jag ska ta och fundera på det.«hon har letat efter en pseudonym, inte för att hon ska ha den till något särskilt utan för att hon fick för sig att skaffa en.»vad säger du om Zeus?«frågar hon.»tyvärr upptaget. Fast han har ju varit borta såpass 47

länge att det knappast finns någon större risk för sammanblandning. Skulle du använda det så, Zeus, bara, eller skulle det vara Zeus någonting?«hon öppnar sin knubbiga hand i hans svala torra handflata och han släpper henne. Hon glider bort, tar ett par saxande steg över sina egna fötter, går bredvid honom, tankspridd, apart. Sedan dyker hon tillbaka, sticker in fingrarna mellan hans fingrar och tittar upp. Näsborrarna vidgas spjuveraktigt.»vad är det?grodan.det kan jag inte tillåta«, säger han.»grodan är ett pojknamn.«hon rycker på axlarna, en märkligt vuxen gest hos en så liten flicka. De går in i en av de välmående antikaffärerna på Via dei Coronari. Butiksbiträdena håller noggrann uppsikt över Arthur och Pickle. De kommer ofta hit men köper aldrig något, utom en gång när hon välte omkull ett bordsur som Arthur fick betala. Hon petar på en telefon från 1920-talet.»Den där håller man mot örat«, förklarar Arthur.»Och man pratar i den andra grejen.men hur ringer man?«han sticker ett finger i nummerskivan och drar runt.»har du aldrig sett en sådan här telefon? Herregud, när jag var liten fanns det inget annat. Tänk vilket slit! Det var hårda tider, min kära, hårda tider.«48

Hon snörper på munnen, snurrar runt och börjar inspektera en byst av Marcus Aurelius. När de kommer hem gör Arthur en Nutellasmörgås åt henne. Hon äter en sådan varje eftermiddag, sitter där och dinglar med benen på köksstolen medan små chokladfläckar samlas på näsans undersida. Han bryter av skorpan och stoppar den i munnen.»pappaskatt«, förklarar han medan han tuggar. Hon protesterar inte. När Visanthas bil stannar utanför sväljer Pickle snabbt den sista tuggan och Arthur skyndar sig att skölja av den kladdiga tallriken det är som om en lärare närmade sig.»hur var det på jobbet?«frågar han sin fru.»det var väl okej. Vad sysslar ni med, då?inget särskilt.«pickle släntrar ut till teverummet och Arthur följer tankspritt efter. De sätter sig och småpratar och skrattar åt programmet som visas. Visantha kommer in efter en liten stund.»vad tittar ni på?något skräpprogram bara.«pickle ger honom fjärrkontrollen och beger sig till sitt rum. Han betraktar henne medan hon går genom hallen, sedan vänder han sig mot Visantha.»Vet du vad hon sa till mig i dag? Hon minns inte nittonhundratalet. Är inte det skrämmande?inte så värst. Vad ska vi hitta på för middag?«49

»Pickle«, ropar han genom hallen.»har du tänkt dig något särskilt till middag?«sekreterarna bokar tåg från Rom till Genève åt Arthur, en tiotimmarsresa med byte i Milano och Brig. Det ska tydligen vara mycket billigare än att med så här kort varsel lösa en flygbiljett, men det blir väldigt mycket besvärligare för honom. Han kliver ombord på det tidiga tåget vid Stazione Termini och köper några bakverk i kafévagnen, sedan slår han sig hoptryckt till ro bland pöbeln i andra klass och öppnar första bandet av Erzbergers memoarer vars blygsamma titel lyder I begynnelsen. På författarfotot kan man se att Erzberger är, eller var, några och trettio. Hon är söt och mager och har axellångt mörkt hår och ironiskt krusade läppar. Fotot är från 1965 när boken kom ut, alltså måste hon vara en bit över sjuttio nu. När tåget ankommer till Genève tidigt på kvällen lyfter han näsan från boken och stirrar på baksidan av sätet framför. Omdömena och citaten han hittade på internet hade fått honom att vänta sig en tröttsam och politiskt daterad självbiografi. I själva verket utstrålar hennes prosa mod och humanism. Han granskar fotot av henne igen och skäms över att han är så dåligt förberedd. Han passerar genom tullen, växlar in schweiziska franc och får tag på en taxi som kör honom till hennes hus precis vid franska gränsen. Chauffören släpper av honom på en blöt landsväg, de röda baklyktorna försvinner nedför kullen. Han är svettig, försenad, osäker. Han gillar inte att vara sen, ändå är han alltid det. Han gnuggar händerna 50

mot varandra och blåser vit andedräkt på dem. Här ska det vara: rätt nummer, tallarna, precis som hon beskrev det. Efter en stunds letande hittar han en grind i den flätade vidjehäcken och går in. Hennes hus är byggt av stadiga timmerstockar och från takskägget hänger istappar som ser ut som trollkarlshattar. Han bryter av en han har aldrig kunnat motstå det och vänder sig om mot skymningshimlen. Det ligger en molnskorpa över Alperna. Istappen droppar nedför handleden. Hon öppnar dörren bakom honom.»hej, hej, ledsen att jag är sen«, säger han, sedan går han över till tyska.»ursäkta mig, jag beundrade bara utsikten.kom in«, säger hon.»istappen kan du lämna kvar ute.«vardagsrummet är upplyst av infällda spotlights som ritar dammpelare i luften. På ett ebenholtssvart soffbord tronar ett överfullt askfat och runt det syns ett månlandskap av ringformade fläckar från varma muggar som skvalpat över. På väggarna kastar afrikanska krigsmasker hotfulla blickar. Bokhyllorna är minutiöst fyllda från kant till kant, som i ett hyreshus där ägaren har slutat ta emot nya ansökningar. Rummet luktar starkt av tobak, och även av sjukhus. Erzberger har kort vitt hår och när hon passerar under lamporna syns skalpen. Hon är en lång kvinna och en handstickad tröja hänger löst om halsen som en strumpa som har blivit slapp i resåren. På benen har hon pyjamas 51

byxor och på fötterna fårskinnstofflor. Synen påminner honom om att det är kallt, han ryser till.»vad vill du ha att dricka? Jag tänkte ta te.det blir jättebra med te.jag får väl utgå från att du skriver min dödsruna«, säger hon frågande, halvt vänd mot köket. Han är avslöjad.»åh«, säger han.»hurså? Hur kommer det sig att du tror det?vad skulle det annars röra sig om? På telefon sa du att det gällde ett porträtt.«hon försvinner ut i köket och kommer tillbaka efter någon minut med en ångande mugg till honom. Hon sätter den på soffbordet och visar att han kan sätta sig i en svart fåtölj, själv sätter hon sig i den matchande soffan som inte sjunker ner, som man hade kunnat förvänta sig, utan behåller sin form som om den höll henne i sin hand. Hon sträcker sig mot bordet och tar cigarettpaketet och tändaren som ligger där.»alltså, ja«, erkänner han.»det ska bli det. En dödsruna. Känns det hemskt att höra det?nej, nej. Jag tycker att det är bra. På det här viset vet jag att det blir rätt jag kommer ju knappast att kunna skriva några klagobrev, eller hur?«hon hostar och håller för munnen med cigarettpaketet. Hon tänder en.»vill du ha?«han tackar nej. En rökslinga sipprar ut från hennes mun, hennes bröstkorg höjer sig och slingan rycks in igen.»du pratar utmärkt tyska.«52

»Jag bodde sex år i Berlin när jag var tonåring. Min far var korrespondent där.ja, ja du måste vara son till R.P. Gopal.Det stämmer.och du skriver dödsrunor?i första hand, ja.så vadå, har du armbågat dig ner till botten?«han svarar med ett artigt leende. Han brukar kunna åtnjuta en del respekt för att han skriver för en internationell tidning i Rom åtminstone tills folk får höra vad han har för ansvarsområde. Hon fortsätter:»jag gillade din fars böcker. Vad hette den med Elefant i titeln?«hon kastar ett öga mot bokhyllan.»ja«, säger Arthur.»Han var en mycket skicklig skribent.och skriver du lika bra som han?ack, nej.«han smuttar på teet och tar fram ett anteckningsblock och en bandspelare. Hon mosar cigaretten i askfatet, tänder en ny, plockar med stygnen i tofflorna.»mer te?nej tack, det är bra.«han startar bandspelaren och frågar hur hennes karriär började. Hon svarar otåligt och lägger till:»du borde fråga om andra saker.jag vet att det är grundläggande saker. Jag måste bara få en del faktauppgifter bekräftade.allt finns i mina böcker.«53

»Jag vet. Det är bara Fråga vad du vill.«han håller upp sitt exemplar av hennes memoarer.»jag gillade verkligen den här, förresten.gjorde du?«hon skiner upp och tar ett snabbt bloss på cigaretten.»jag ber om ursäkt för att du var tvungen att kämpa dig igenom den tråkiga boken.den var inte alls tråkig.jag blir uttråkad av den. Men det är väl det som är problemet med att skriva en bok om sitt eget liv. När man är klar vill man aldrig höra talas om det igen. Men det är svårt att sluta prata om sitt liv särskilt om man är som jag!«hon böjer sig intresserat fram.»du ska förresten veta att jag verkligen gillar dödsrunor, mr Gopal. Jag ville inte få det att låta som om jag ser ner på ditt arbete. Du tog det inte på fel sätt, hoppas jag.nej, nej.bra. Då känns det bättre. Men berätta, när får jag läsa den?det får du tyvärr inte. Det är emot våra regler. Annars skulle alla kräva att vi ändrade den eller den grejen. Jag är hemskt ledsen.vad synd. Det skulle vara riktigt roligt att få veta hur jag kommer att bli ihågkommen. Den artikel jag helst av allt vill läsa är en artikel jag aldrig kommer att få se! Nåja.«Hon väger cigarettpaketet i handen.»folk måste bli hemskt upprörda när du kommer och hälsar på med ditt anteckningsblock. Eller? Det är som om begravnings 54

entreprenören skulle komma för att ta änkefruns mått.så illa hoppas jag inte att det är. Men sanningen är väl den att de flesta inte förstår vad jag ska ha min research till. Hursomhelst, det är skönt att slippa låtsas i kväll«, säger han.»det gör livet mycket enklare för mig.men gör det döden mycket enklare för mig?«han försöker sig på ett skratt.»bry dig inte om mig«, säger hon.»jag leker bara med ord. Jag är i alla fall inte rädd för den. Inte det minsta. Man kan inte frukta det man inte kan uppleva. Den enda död vi upplever är den som drabbar andra. Värre än så kan det inte bli. Men det räcker väl och blir över. Jag minns första gången en god vän dog. Måste ha varit, vadå, 1947? Det var Walter han är med i boken, det är han som alltid har på sig väst i sängen, om du minns. Han blev sjuk och jag övergav honom i Wien och han dog. Jag var livrädd för sjukdomar. Jag blev helt skräckslagen av vad? Inte av tanken på att bli sjuk och dö. Till och med då hade jag någon sorts rudimentär förståelse för vad döden är när den är som värst: något som drabbar andra människor. Och det är svårt att stå ut med det, det var det jag inte klarade av den gången med Walter, jag har aldrig varit bra på det. Men min poäng är alltså att folk missförstår döden. Den största förlusten är inte den av det egna livet. Det är ingen förlust alls. Det kan vara en förlust för andra, men inte för en själv. Ur det egna perspektivet upphör alla upplevelser. Ur det egna perspektivet finns det ingen förlust. 55