KAPITEL 18 Del III Samhällsplaneringen Stadsbebyggelse och domänstruktur - Svensk stadsutveckling i relation till ägandeförhållanden och administrativa gränser STADSKULTUREN UPPSTOD I SVERIGE kring 1000-talet. CA 50 AV DAGENS STÄDER HAR URSPRUNG I MEDELTIDEN. Städer grundlades ofta av statsöverhuvuden. Regeringsmaktens företrädare understödde tidigt stadsväsendet. KUNGEN ÖNSKADE KONTROLLERA OCH BESKATTA HANDELN, vilket underlättades om köpmännens verksamhet koncentrerades till städer. Kungliga nygrundningar skedde under slutet av 1500- och början av 1600- talen främst på tidigare mötesplatser för ting och kyrkliga högtider. DESSA KONSTLADE STADSBILDNINGAR skulle inte ha kunnat bestå utan omfattande statliga subsidier. Men städers tillkomst kunde också sammanhänga med någon av många människor omfattat önskemål. Man talar då om spontana städer. EN DEFINITIV VÄNDNING TILL STÄDERNAS FAVÖR INTRÄFFADE GENOM INDUSTRIALISMENS GENOMBROTT. Men strukturen hos ägandet i städerna förändrades mot större enskilt ägande långt innan den industrialistiska eran. De statliga upplåtelserna av jord upphörde i sann liberalistisk anda. ENSKILDA TILLÄTS EFTER 1809 ÅRS STATSVÄLVNING ATT FÖRVÄRVA OCH ÄGA JORD INOM STADSOMRÅDE. STADSGRUNDANDETS TID VAR DÄRMED FÖRBI. Staten har i princip hävdat att före år 1816 tilldelade donationsjordar skall behålla den ursprungliga egenskapen. Men mycket av donationsjorden har ändå övergått i enskild ägo parallellt med tillväxten av stadsplanelagda områden. Jordbruket var fram till 1800-talet en av städernas huvudnäringar. Man önskade försäkra sig mot dåliga konjunkturer för handel, hantverk och andra stadsnäringar. Jordbruket bidrog till att stadsgränsen uppfattades som relativ. Man odlade den jord som låg närmast bebyggelsen och vallade djuren utanför åkerarealen inom dygnsprismats ram. Staden fick en yttre och en inre gräns. LENNART AMÉEN UPPMÄRKSAMMAR OCH SYSTEMATISERAR GENE- RELLA DRAG I SVENSKT STADSBYGGANDE. Han försöker visa hur den nuvarande stadsbilden är ett resultat av de förurbana markytornas Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur - 163
ägandestruktur och ägandeförhållanden. Han studerar utvecklingen under de senaste hundra åren. Huvudvikten ägnas dock åt industrialismens första expansiva period vid slutet av 1800-talet. Ingen forskare har tidigare studerat ägandeförhållanden för angivna period. MAN BÖR DOCK VARA FÖRSIKTIG MED ATT SÄTTA LIKHETSTECKEN MELLAN INDUSTRIALISERING OCH STADSUTVECKLING. Städerna expanderade först som handelsplatser när allt fler människor tvingades överge jorden som direkt försörjningskälla. Man lokaliserade fabriker till städer i en senare fas av den industriella utvecklingen. AGRARA KÖPSTÄDER FÖRVANDLADES TILL INDUSTRISTÄDER BL.A. SOM EN FÖLJD AV JÄRNVÄGSBYGGANDET, KOMMUNALREFORMEN OCH NÄ- RINGSFRIHETEN. Bakom Améen intresse för domänstrukturens betydelse för stadslandskapet återfinns insikten om att även sedan den äldre domänstrukturen upphävts, så kan dess verkningar fortfarande observeras i den befintliga bebyggelsedifferentieringen. Teorier Kulturlandskapsforskningen har länge ägnat ägandeförhållanden stor uppmärksamhet. Faktorn är dock försummad i modern stadsforskning. SVENSKA STADSGEOGRAFER MED MORFOLOGISK INRIKTNING HAR TILLDELAT ÄGANDESTRUKTUREN EN SEKUNDÄR BETYDELSE FÖR BE- BYGGELSEUTFORMNINGEN. Man har omnämnt faktorn, men sällan sträckt sig så långt som att analysera dess betydelse. Strukturella förhållanden hos ägandet är därför en förbisedd faktor i geografisk stadslandskapsanalys. Faktorn är desto grundligare behandlad i discipliner som JURIDIK, LANTMÄTERI OCH ARKITEKTUR. Man saknar därför kännedom om generella bebyggelsefaktorer med relevans för all stadsmorfologi. Kulturlandskapsforskningen har länge ägnat ägandeförhållanden stor uppmärksamhet. Faktorn är dock försummad i modern stadsforskning. Den torde dock vara viktig vid försöken att förstå och förklara det nutida stadslandskapet. Lennart Améen presenterar en omfattande miljöbeskrivning som bakgrund till analysen av domänstrukturen. Han redogör för en KLASSIFICERING av Sveriges städer efter HISTORISK TILLKOMST. Stadsområdets omfattning sammanhänger med tidpunkten för stadens tillkomst. Améen redogör även för olika STADSPLANETYPER och skissar några HYPOTETISKA STADSMODELLER. Föreliggande avsnitt återger det centrala hos uppräknade fyra miljöfaktorer. Redogörelsen för stadsklassificeringen borde egentligen förekomma i ett senare avsnitt. Det har placerats här på grund av sambandet med övriga omnämnda faktorer. 164 - Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur
Följande klassificering av svenska städer bygger på stadsstorlek, ägandesammansättning och kronologisk tillkomst. Systematiseringen är inte invändningsfri. myndigheterna har tillämpat växlande och ibland inkonsekventa regler vid tillståndsgivningen. Svenska städer kan systematiseras i ett historiskt perspektiv i följande FYRA GRUPPER: MEDELTIDSSTÄDER, stadsgrundläggningar på DONATIONSJORD under l600-talet, l800-talets LIBERALISTISKA tillkomsten av städer samt industrialismens SPONTANA stadssamhällen. MEDELTIDSSTÄDERNA kan grupperas i svenska och dansk-norska. De omfattade ganska stora arealer ODAL- OCH DONATIONSJORD. Stadsgränsen formade ett mycket oregelbundet mönster och följde på några ställen stadskroppens närhet på grund av exkorporerade landsförsamlingar. Begreppen odal- och donationsjord samt stadskropp uppmärksammas i avsnittet om begrepp, klassificeringar och mättekniska problem. 1600-TALETS STÄDER KALLAS FÖR VIDA KRONOSTÄDER. De grupperas efter tillkomsten i Gustav Vasas Söners städer, Gustav II Adolfs och Kristinas städer samt Kolonisationsstäder. Gruppen var funktionellt sett mycket heterogen. De vida kronostäderna anlades genom kronans tillskyndan och omfattade i enlighet med benämningen stora stadsområden med som regel enbart DONATIONSJORD. Sistnämnda förhållande avgjorde direkt den ofta oroliga stadsgränsens sträckning. Komplikationer kunde uppstå därför att donationsmarken alltid omfattade hela hemman. Stadsområdet innefattade därför i vissa fall enklaver i form av utskiften. Medeltidstäder och trånga kronostäder expanderade arealmässigt genom borgarnas förvärvande av odaljord i till staden angränsande socknar. Arealerna ifråga var osäkra därför att man inte säkert kunde säga att de låg innanför eller utanför staden. DET UPPSTOD EN YTTRE OFFICIELL STADSGRÄNS OCH EN INRE TULLGRÄNS KRING STADSKROPPEN. Kronan anlade också stadssamhällen med mycket små markytor. Dessa TRÅNGA KRONOSTÄDER OMFATTADE LYD- OCH FRIKÖPINGAR FRIA FRÅN JORDBRUK. De numera sällsynta lydköpingarna saknade bofast borgerskap, vilket är förklaringen till frånvaron av donationsjord. Lydköpingen var en utom stad belägen handelsplats tillkommen för att vissa städers borgare skulle kunna idka handel året runt. Den fungerade som annex till angränsande stad. Marken betraktades som en exklav till moderstaden. Friköpingen anlades som ett självständigt stadssamhälle med trång gräns. Stadsgränsen hos båda formerna av kronostäder följde automatiskt ytterkonturen hos de av kronan tilldelade arealerna. Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur - 165
DE SPONTANA ORTERNAS TILLKOMST sammanhänger med att staten efter år 1860 slutade tilldela mark åt nya stadssamhällen. Kommunalreformen 1862 och näringsfrihetsreformen 1864 bidrog till både form och innehåll hos köpingarna utan epitet. Spontanorterna fungerade som kommuner med små arealer av enskild jord. Gränsen mot landsbygden bestämdes mycket noggrant. Jordavsöndringar bidrog ofta till en funktionell gränsdragning. Man tvingades dock i många fall att acceptera befintliga hemmansgränser. Studier av stadens morfologiska struktur bör innefatta de geometriska idéväxlingarna inom stadsbyggandet. AMÉEN VILL KLARGÖRA BETYDELSEN AV GEOMETRISKA LÖSNINGAR OCH ÄGOGRÄNSER BAKOM GATORNAS MÖNSTER. Han redogör översiktligt och i kronologisk ordning för stadsplaneepokerna i Sverige. 1500-talets sparsamma svenska stadsbyggande följde den senmedeltida traditionen. SCHACKBRÄDESRENÄSSANSEN INTRODUCE- RADES GENOM GÖTEBORGS TILLKOMST. Principen tillämpades sedan konsekvent vid renoveringen av brandskadade medeltidsstäder, liksom vid anläggning av nya kronostäder av såväl vid som trång typ. Rutnätsrenässansen skapade mindre problem i kronostaden med dess enda markägare än i medeltidsstadens komplicerade ägandestruktur. Tankar från den modifierade renässansen resulterade först i att man genom hela staden anlade en lång och bred brandgata, hysande torg och stadspark samt friliggande brandsäkra stenbyggnader med officiell funktion. STADSPLANERAREN BEHÖLL RUTMÖNSTRET, MEN BRÖT MONOTONIN GENOM DET MONUMENTALA CENTRALSTRÅKET. Ombyggnaden av Stockholm och Göteborg under 1800-talet bidrog med ett nytt drag genom byggandet av enstaka diagonala boulevarder med slutpunkt i en stjärnplats. MAN ÖVERGAV SÅ SMÅ- NINGOM OCKSÅ DEN RÄTA VINKELN I RUTNÄTSPLANEN. En estetisk och en praktisk variant utvecklades. Industrialismen bidrog till att städerna expanderade över privata domäner. SPETSIGA VINKLAR UPPSTOD VID HOPSKARVNINGEN AV MÅNGA VAR FÖR SIG EXPLOATERADE SMÅ ÄGOR. Man tog till en början estetiska hänsyn i planritningarna, men beaktade inte tillräckligt förekomsten av lantlig bebyggelse. De estetiska aspekterna överdrevs också på bekostnad av möjligheterna att orientera sig i staden. En praktisk reaktion uppstod därför ganska snart. Rutnätet kom åter till användning. Lennart Améen försöker utveckla några lagbundenheter i stadstillväxten med hjälp av TRE HYPOTETISKA STADSMODELLER - den FÖRINDUSTRIELLA staden, den EXPANSIVA industristaden och den POSTINDUSTRIELLA staden. Modellerna bygger på följande ELVA ZONER ELLER MARKANVÄNDNINGSKATEGORIER: handelsmannazon, 166 - Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur
hantverkarzon, småfolksstråk, landeri, city, bostads- och industrizon, arbetarförstad, patricierförstad, egnahemsförstad, hyreshuszon och industrizon. Lennart Améen har inte återgett förstadsklassificeringen för att belysa sociala problemställningar. Han har valt indelningen av morfologiska skäl. STADENS UTVECKLING EFTER 1930 präglas av en pånyttfödelse för offentlig verksamhet. Samhällsplanering ersatte den liberala stadsbyggnadsperioden. DEN FÖRINDUSTRIELLA ELLER AGRARA KÖPSTADEN FUNGERADE SOM EN HANDELSPLATS FÖR LANDSBYGDSBEFOLKNINGEN. Staden omfattade fyra zoner. De centrala stadskvarteren hyste handelsgårdar, omgivna av en yttre zon med hantverkare. Småfolksstråken följde utåt de mot stadsnavet ekerlikt riktade vägarna. Stadskroppens expansion skedde utefter småfolksstråken. Inga nya gator behövde anläggas och inga åkerfält eller domäner förstördes. Avståndet mellan bostad och arbete ökade dock snabbt. Den förindustriella staden hyste också viss ståndsmässig jordbruksegendom, s.k. landerier. Sådana stadsherrgårdar fungerade som sommarresidens för förmögna borgare. Landerier och andra stora privata domäner förblev odelade under stadens expansion. Smärre privata domänerna kunde med lätthet manipuleras under urbaniseringsprocessen. INDUSTRISTÄDERNA tillväxte snabbt under 1800-talets andra sekel. Många industriarbetare sökte sina bostäder i småfolksstråken, vilka dock var alltför små för att kunna hysa det nybildade proletariatet. LIBERALA IDEAL HINDRADE EN OFFENTLIG BOSTADSPOLITIK OCH EX- PLOATERING AV KRONO- OCH KOMMUNAL MARK. Arbetarbostäderna lokaliserades därför till privat mark, belägen långt från stadskroppen. Arbetarförstäderna var inledningsvis dåligt försedda med kommunikationer. Förmögna borgare flyttade ut till patricierförstäder när transporterna förbättrats. Arbetar- och patricierförstäder var permanent åtskilda. MEDELKLASSEN BLEV FÖRORTSBOR KRING SEKELSKIFTET I OCH MED TILLKOMSTEN AV EGNAHEMSOMRÅDEN, UR- SPRUNGLIGEN AVSEDDA FÖR ARBETARKLASSEN. Lennart Améen har inte återgett förstadsklassificeringen för att belysa sociala problemställningar. Han har valt indelningen av morfologiska skäl. Arbetarförstaden utmärktes av att de planerade tomterna delades upp i flera små tomter, vilka var och en ofta bebyggdes med flera bostadshus. Patricierförstadens tomter exploaterades däremot i odelat skick, medan egnahemsförstaden intog en mellanställning. I övrigt gäller att handelsmanna- och hantverkarzonerna i den förindustriella staden omvandlas till cityområde och bostads- och industrizon i industristaden. STADENS UTVECKLING EFTER 1930 präglas av en pånyttfödelse för offentlig verksamhet. Samhällsplanering ersatte den liberala stadsbyggnadsperioden. Centralt belägen stadsjord togs i anspråk för bostadsbyggande. Den yngre bebyggelsen anlades närmare staden än den äldre. Améen talar om en ANAKRONISMGRÄNS mellan de Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur - 167
båda åldersbestånden. En stads expansion sker annars enligt teorin kronologiskt över rummet med kronismgränser mellan de successivt bebyggda koncentriska ytorna. DEN POSTINDUSTRIELLA STADEN PRÄGLAS OCKSÅ AV EN KOMPLEX SAMVERKAN MELLAN KONCENTRISK OCH SEKTORIELL EXPANSION. Lennart Améen kompletterar de tre stadsmodellerna med ytterligare två faktorer: JÄRNVÄGEN OCH REGEMENTET. Han anger som skäl att städernas unika drag är så framträdande att de tidigare omnämnda modellerna vinner i konkretion, om järnvägen och regementet kan införlivas. Améen ägnar järnvägarna störst uppmärksamhet. MÅNGA SVENSKA STÄDER HAR I EFTERHAND FÖRSETTS MED JÄRNVÄGSFÖRBINDELSER, VILKET MEDFÖRT STARKA INGREPP I MARKDISPOSITIONEN. Stationens lokalisering är viktig. Man kan tänka sig tre huvudsituationer. Stationen anläggs vid den agrara köpstadens periferi. Stationen lokaliseras till landsbygden i stadskroppens omedelbara närhet. Den kan också placeras på landsbygden och bidra till en stads uppkomst. Regionen och representativitetsaspekten Undersökningen omfattar av arbetstekniska skäl endast nio städer. Urvalet av städer sammanhänger också med materialtillgången. AMÉEN HAR VALT EXEMPEL MED STOR TÄCKNING ÖVER RIKET. Önskemålet att åstadkomma en generell analys har dock försvårat ett proportionellt urval från de fyra stadskategorier, vilka uppmärksammades i föregående avsnitt. Undersökningen omfattar därför endast ett fåtal trånga kronostäder, medan spontana städer helt uteslutits. Tabellen på följande sida redovisar förhållandet mellan population och urval. Det knappt 10% stora urvalet är ganska proportionellt, om man undantar extremfallen svenska medeltidsstäder (Linköping i urvalet) och kolonisationsstäder (Karlshamn och Östersund). Begrepp, klassificeringar och mättekniska problem Här omnämns endast och mycket kortfattat BEGREPPEN ÄGOGRÄN- SER OCH STADSKROPP. LENNART AMÉEN KLASSIFICERAR ÄGOGRÄNSERNA I TRE KLASSER - TERRÄNG-, SKIFTES- OCH PLANGRÄNSER. Lokaltopografiska förhållanden är mycket iögonenfallande men ofta triviala. De lokala ägogränserna har ju skapats med avsikt att få naturgeografiskt homogena ytor. Skiftesgränserna föregår ett områdes urbanisering, och bevaras i den fungerande staden. Ägogränserna ligger mycket tätt i det färdigexploaterade stadslandskapet. Plangränserna är renodlat urbana ägandelinjesystem. 168 - Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur
Stadens centrala och sammanhängande tätbebyggelse kallas med ett morfologiskt begrepp för STADSKROPPEN. Fristående förstäder räknas inte till stadskroppen. Borgarna ägde förr gemensamt markområden utanför stadskroppen. De hade dock inte någon enskild förfoganderätt över denna stadsmark (stadsjorden). Flertalet svenska stadsbildningar före 1800-talet hade tillkommit genom kungliga beslut på av kronan upplåten mark, s.k. donationsjord. Donationsjorden var endast avsedd för offentliga ändamål. Medeltida städer bestod uteslutande av donationsjord. Nyare stadsbildningar omfattade även egen jord (odaljord). Valet av metodik är speciellt intressant, därför att forskningsprojektet bedrevs under den epok som blivit kallad den kvantitativa revolutionen. AMÉEN FÖ- REFALLER HELT OPÅVERKAD AV 1960-TALETS ALLA IN- DUKTIVA ANALYSVERKTYG. Metodik LENNART AMÉEN GENOMFÖR SINA ANALYSER HUVUDSAKLIGEN MED HJÄLP AV KARTOR. Valet av karteringsteknik är sålunda viktig. Han har ritat flera stadskartor i samma stil och skala. Källmaterialet består av lantmäterikontorens kartor och handlingar över verkställda lantmäteriförrättningar. Man kan den vägen spåra tillkomsten av nästan alla ägogränser. Men materialets tillgänglighet varierat mycket. Valet av metodik är speciellt intressant, därför att forskningsprojektet bedrevs under den epok som blivit kallad den kvantitativa revolutionen. AMÉEN FÖREFALLER HELT OPÅVERKAD AV 1960-TALETS ALLA INDUKTIVA ANALYSVERKTYG. Avhandlingen saknar nästan helt sifferredovisningar. Tvärsnittsberäkningar förekommer över huvud taget inte. Han väljer i stället EN LONGITUDINELL METODIK för analysen av individerna (tomtägor), som för övrigt utgår från hypotetiska och modellbaserade frågeställningar. Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur - 169
Undersökningsobjekt Lennart Améen redogör på ett mycket genomträngande sätt för ägandestrukturens utveckling och konsekvenser för stadstillväxten i de nio städerna. Han framhåller såväl unika som generella drag. Här följer en kort sammanfattning av de lagbundna sammanhangen. Exploateringsbenägenheten samvarierar med ägandestrukturen. Gles markanvändning av icke-bostadskaraktär kännetecknade offentligt ägd jord. Privat mark bebyggdes desto intensivare med bostäder. AMÉEN RANGORDNAR DOMÄNTYPERNA FRÅN LÅG TILL HÖG EXPLOATERINGSBENÄGENHET PÅ FÖLJANDE SÄTT: KRONO-, DONATIONS- OCH ODALJORDAR SAMT STÖRRE OCH MINDRE PRIVATDOMÄNER. Utomgränsbebyggelse blev tidigt ett markant inslag vid brist på centralt belägen exploateringsbenägen privatmark. Arbetarstadsdelarna var starkt predestinerade beträffande både lokalisering, omfång, täthet och trångboddhet. Bebyggelseutvecklingen ägde rum i isolerade förstäder på privat mark. Lokaliseringen och omfånget av förstäderna var nästan helt beroende av den privata markens förekomst. Den tättbebyggda arbetarförstaden var funktionellt sett helt beroende av, men fysiskt åtskiljd från, en närbelägen stadskropp. Småfolksstråk saknades längs utfartsvägarna, när ingen enskild jord disponerats för bostäder i den förindustriella stadskroppens närhet. Sammanhängande donationsjordar omedelbart utanför stadskroppen har hindrat bebyggelseutvecklingen i de vida kronostäderna. Anlagd bebyggelse på av staden disponerade domäner blev alltid av hög klass. Men donationsjordar i centrala lägen förblev länge obebyggda. De trånga kronostäderna har, som framgår av namnet, ett snävt tilltaget stadsområde. Privata domäner i stadskroppens omedelbara närhet har tidigt möjliggjort en direkt utvidgning av staden. De ganska små privata domänerna bebyggdes först, medan den kommunala marken var blockerad och de stora privatdomänerna exploaterades på ett mer planmässigt sätt. Arbetarbebyggelsen utvecklades i sällsynt tillgängliga men ändå glesa lägen när och om stadskroppen vid industriepokens inledning uteslutande omgavs av privatdisponerad mark. Arbetarna slapp småfolksstråken och senare förstäderna vilket troligen skedde i strid med gällande bestämmelser. En sådan situation förutsätter att donationsjord överlåtits i privat ägo. Donationsjorden har bestämt stadsområdets omfattning, men vild kransbebyggelse har tillåtits innanför stadsgränsen och på donationsjord. 170 - Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur
När små centralt belägna privatdomäner tidigt attraherade bostäder, uppstod ETT PARADOXALT RESUL- TAT. Bebyggd privatmark i stadskroppens närhet fungerade, i likhet med donationsjorden, som ett hinder under den verkliga urbaniseringsprocessen. Ägandestrukturen har dikterat uppdelningen i bostads- och institutionsregioner. När små centralt belägna privatdomäner tidigt attraherade bostäder, uppstod ETT PARADOXALT RESULTAT. Bebyggd privatmark i stadskroppens närhet fungerade, i likhet med donationsjorden, som ett hinder under den verkliga urbaniseringsprocessen. Ägandestrukturen har dikterat uppdelningen i bostads- och institutionsregioner. Industriområden förekom däremot på såväl privat som kommunal mark, om än i begränsad utsträckning på offentligt ägda domäner. Järnvägen har i många fall brutit exploateringsmotståndet hos kronodomänerna. Regementen anlades ofta centralt på donationsjord. Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur - 171
172 - Kapitel 18 Stadsbebyggelse och domänstruktur