SVEA HOVRÄTT YTTRANDE 2008-12-02 Dnr 2008/648 Regeringskansliet Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Europeiska kommissionens förslag till direktiv om konsumenträttigheter Hovrätten yttrar sig över Europeiska kommissionens förslag till direktiv om konsumenträttigheter med utgångspunkt från de intressen som hovrätten har att bevaka. Kommissionen föreslår, i likhet med det nyligen antagna direktivet om konsumentkreditavtal 2008/48/EG, också i detta direktiv fullständig harmonisering inom konsumenträttens område. Det kan starkt ifrågasättas om de skäl som anförts för fullharmonisering verkligen är hållbara och om en fullharmonisering skulle få de positiva effekter som antas. Konsekvenserna av fullharmonisering enligt förslaget, dvs. att medlemsländernas lagstiftning inte får innehålla bestämmelserna som i något avseende avviker från direktivet är vidare mycket svåra att överblicka. Det kan i sammanhanget noteras att direktivet inte gör skillnad på näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser. I kommissionens förslag finns självfallet ingen redovisning av hur bestämmelserna i direktivet förhåller sig till den svenska lagstiftningen, men det kan förutses att behovet av lagstiftning blir mycket mer omfattande än vid införlivande av de tidigare minimidirektiven. Postadress Besöksadress Telefon Telefax Box 2290 Birger Jarls torg 16 08-700 34 00 08-20 21 41 103 17 STOCKHOLM
2 Hovrätten ser vidare stora svårigheter i att analysera vilka konsekvenserna blir i de hänseenden som inte regleras av direktivet. Vad ska gälla på de punkter där förslaget saknar reglering? Är det på dessa punkter tillåtet att ha (egna) nationella bestämmelser till skydd för konsumenten? Frågan är alltså i vilken utsträckning fullharmonisering också innebär fullständig harmonisering. Det nu anförda kan illustreras med ett exempel rörande oskäliga avtalsvillkor. Kan avtalslagens bestämmelse om ocker tillämpas vid sidan av förslaget? En återkommande kritik mot sådan minimireglering som tidigare varit gängse inom konsumenträtten har varit att lagstiftningen i de olika medlemsländerna tenderat att konvergera mot direktivens miniminivå med den följd att miniminivån i ett direktiv också kommit att utgöra en konsumentskyddets maximinivå i den nationella rätten. Miniminivån i förslaget blir nu alltså en rättslig bästanorm för lagstiftning inom konsumentskyddet. Visserligen blir det tillåtet för näringsidkare att erbjuda bättre villkor än den tvingande lagstiftningen men det kan säkerligen antas att intresset för att erbjuda bättre villkor blir begränsat, särskilt i den gränsöverskridande handeln. Följderna av fullharmonisering blir vidare att konsumentskyddet blir låst vid en viss nivå inte bara inom EU utan även för varje enskilt medlemsland. Varje intern lagstiftningsförändring till konsumentens fördel inom det område som täcks av direktivet, om det genomförs, kommer således att förutsätta arbete på gemenskapsnivå, vilket inger betänkligheter ur ett konsumentskyddsperspektiv och framstår som ineffektivt. Vidare kan frågan ställas varför just de nu fyra valda direktiven förs samman till ett direktiv. De inbördes likheterna kan synas svaga och frågan inställer sig varför inte t.ex. paketresedirektivet och timesharedirektivet arbetats in i förslaget. Rättsläget med att vissa direktiv är
3 minimidirektiv och andra fullharmoniseringsdirektiv leder till svåröverblickbara konsekvenser. Förslaget, som det nu är utformat, synes vidare inom de delar av konsumenträtten som täcks av förslaget leda till att konsumenter i vissa hänseenden får ett sämre skydd än vad som gäller enligt dispositiv rätt i kommersiella förhållanden (t.ex. beträffande reklamations- och preskriptionsfrist vid kvalificerat illojala beteenden från säljarens sida). Dessutom leder det till svårmotiverade inkonsekvenser. Hovrätten har, mot bakgrund av vad som anförts ovan, svårt att ställa sig positiv till direktivets krav på att medlemsländerna i sin nationella lagstiftning varken får behålla eller införa bestämmelser som på något sätt avviker från direktivets bestämmelser. Det kan, oavsett om fullharmonisering genomförs eller inte, förutsättas att förslaget genomgår omfattande förändringar under dess fortsatta behandling i ministerrådet och i Europarlamentet. Hovrätten vill inför detta arbete särskilt peka på några punkter. Artikel 7. Bestämmelsen är mycket svårläst och direktivets krav på full harmonisering medför bl.a. att 1 andra stycket konsumentköplagen måste ändras till konsumentens nackdel. Artikel 9. Bestämmelsen är delvis svårförståelig. Vad menas t.ex. med befintliga branschregler i 9 d)? Är någon skillnad avsedd mellan branschvillkor och en näringsidkares egna leveransbestämmelser? Vad blir följden om näringsidkaren underlåter att lämna angiven information? Till detta kommer, å andra sidan, frågan om konsumenten fullt ut ska bindas av branschregler (vad nu det är för något) som näringsidkaren enligt förslagets utformning inte behöver bifoga utan endast hänvisa till.
4 Artikel 13. En implementering av denna bestämmelse medför en rejäl inskränkning i svenska konsumenters rättigheter i förhållande till vad som gäller idag. Det kan också anmärkas att det finns en risk att den föreslagna bestämmelsen i stället lockar näringsidkare till att avstå från att lämna sådan information. Det saknas även bestämmelser om vad som ska gälla om konsumenten ångrar sig efter avsevärt bruk. Artikel 14. Är tanken med bestämmelsen att näringsidkaren inte ska vara bunden när en konsument ångrat sig per telefon, även om konsumenten kan förebringa (god) bevisning om att ångerrätten har utövats? Artiklarna 16 och 17. Förslaget innebär ett radikalt avsteg från den grundläggande principen att part äger rätt att som säkerhet för sin fordran hålla inne sin egen prestation. Näringsidkaren har visserligen s.k. detentionsrätt enligt artikel 16 (2), men vad gäller för konsumenten? Är det verkligen meningen att konsumenten ska vara skyldig att överlämna varan till näringsidkaren innan han eller hon har fått pengarna tillbaka? I så fall får konsumenten vid utövad ångerrätt (inom förslagets tillämpningsområde) en svagare ställning än vad en näringsidkare har vid återgång av ett kommersiellt köp enligt dispositiva regler. Artikel 20 (1) a). Menas verkligen köp av fast egendom, köp av bostadsrätt eller menas något annat, t.ex. fastighetsmäklartjänster? Artikel 20 (3). Hur förhåller sig direktivets reglering av ångerrätt till rätten att avbeställa? Om ångerrätten utesluter avbeställning kan bestämmelsen medföra försämring för konsumenter (jfr 42 konsumentjänstlagen och 37 konsumentköplagen). Artikel 22 (2). Bestämmelsen innehåller varken någon möjlighet för konsumenten att kräva fullgörelse eller att hålla inne betalningen. Är sådana bestämmelser tillåtna enligt förslaget?
5 Artikel 24. Bestämmelsen reglerar inte vad som gäller för rättsliga fel och rådighetsfel. Det kan väl knappast vara syftet att varor med sådana fel ska presumeras vara avtalsenliga om de i övrigt uppfyller villkoren i artikel 24? Artikel 24 (2) Presumtionen om avtalsenlighet om villkoren i 2 a) d) är uppfyllda genomfört som fullharmonisering - utgör en systematisk nyordning (bevisbördan) vars följder är svåra att överblicka och som kräver ingående analys. Frågan är vidare om det samordnade ordet eller mellan c) och d) verkligen är korrekt. En vara som överensstämmer med ett prov kan väl inte anses vara avtalsenlig om inte b) är uppfyllt? Det bör därför övervägas om eller inte ska bytas ut mot det samordnade ordet och. Det kan vidare noteras att det inte står något om näringsidkarens upplysningsplikt (jfr 16 tredje stycket 2 konsumentköplagen). Artikel 24 (3). Förslaget gör ett förvånande generellt undantag för fel orsakade av material som tillhandahålls av en konsument och att näringsidkaren i en sådan situation inte har något ansvar. Är tanken verkligen att näringsidkaren inte ska ha någon gransknings- eller upplysningsplikt (jfr 5 konsumenttjänstlagen, vars principer anses i viss utsträckning gälla även motsvarande kommersiella situation)? Artikel 24 (4) b). Vad menas med rättats till? Ska uttalandet rättas till så att det verkliga förhållandet anges eller räcker det med att näringsidkaren tar avstånd från uttalandet och säger att han eller hon inte kan ta ansvar för det? Artikel 29. Garantier är frivilliga åtaganden från näringsidkarens sida. Hovrätten ställer sig frågande till behovet av harmonisering på detta område. Om harmonisering ska ske måste det analyseras vad en garanti
6 ska ha för konsekvenser, t.ex. för bevisbördan för fel i en vara, jfr artikel 24 (2). Artikel 32 (3). Av bestämmelsen följer att beskrivningen av avtalets huvudföremål och priset är omständigheter som inte ska beaktas vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte. Hur ska t.ex. en situation bedömas där priset är oskäligt högt i förhållande till huvudföremålet? Innebär det att 36 avtalslagen inte kan tillämpas i en sådan situation? Måste den ändras så att en oskälighetsregel införs på de delar av konsumenträtten som täcks av förslaget men att den nuvarande regleringen i övrigt kan behållas (och som då kan ge bättre resultat för konsumenten)? Artikel 33. För att det ska finnas kongruens mellan vad som stadgas i artikel 30, bör det enligt hovrättens mening anges att näringsidkaren har bevisbördan för att konsumenten hade kunnat påverka avtalsvillkorens innehåll. Artikel 36 (2). Hovrätten ställer sig frågande till varför tolkningsregeln ska vara en annan om t.ex. Konsumentombudsmannen för talan för konsumentens räkning. Artikel 45. Bestämmelsen nämner inte något om äganderätten till produkten eller om vårdplikt. Avslutningsvis kan följande anföras. Direktivet saknar bestämmelser om konsumentens dröjsmål och påföljder härför, konsumentens rätt att avbeställa varor och näringsidkarens möjlighet att erhålla viss ersättning i en sådan situation, konsumentens möjlighet att rikta anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled och vad som gäller om priset inte framgår av vad som avtalats.
7 Huruvida och i vilken utsträckning det blir tillåtet att behålla eller införa bestämmelser i dessa och andra hänseenden måste analyseras ingående mot bakgrund av att förslaget syftar till fullharmonisering. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Ingemar Persson och tf. hovrättsassessorn Louise Petrelius, föredragande. Kristina Boutz Louise Petrelius