Audioguide Introduktion Thomas Kjellgren: När Nils Tryding efter den stora utställningen på Kristianstad konsthall, donerade hela sin fantastiska samling till Kristianstad kommun och Kristianstad konsthall, så blev också Kristianstad en fantastisk kulturskatt rikare. Här fanns en samling med 154 original affischer, som Miró gjorde mellan åren 1937 fram till hans död 1983. Det är en samling som speglar Mirós hela verksamheten som konstnär, men också att han hade en särskild relation till grafiken som en konstform som kunde nå många. Och det är också därför som stora delar av hans produktion kan rymmas under begreppet folkets Miró, eller vad säger du Nils? Han hade väl den typen av inriktning för sin grafik att den skulle kunna nå ut till så många som möjligt. Nils Tryding: Jo, han sa själv att om jag gör en oljemålning så hamnar den hos en samlare som lägger den i sitt bankfack, eller i madrassen eller så hamnar den på museum och dit går inte så många. Så han menade själv att för att många människor skulle kunna se hans konst, så var just grafiken en stor möjlighet för där kunde man med samma kvalité göra många bilder med samma motiv. Thomas: Och den här samlingen har nu utökats 2012 med en ny del som Nils har donerat alldeles nyligen och som innefattas originalverk, tidningar, tidskrifter och böcker där Miró medverkade på olika sätt i tidskrifter som Derrière le Miróir, Cahiers d Art och Verve och andra men också annat material, eller hur? Nils: Jo, i samband med utställningarna som många affischer är gjorda till, så gjordes också kataloger och då samtidigt som Miró gjorde sina affischer gjorde han också en illustration till katalogen. Men därutöver så finns det en del som tillhör kategorin att det kan göras i stor upplaga, fortfarande med hög kvalité. Tomas: Flera av de här affischerna kom till att spegla hans katalanska förflutna och han heter ju inte Juan Miró, utan: Nils: Han hette Joan och det är oerhört viktigt för att Joan heter man om man är född i Katalonien, och medan man heter Juan om man bor i övriga Spanien och han var väldigt angelägen om att skilja på det. Thomas : Första gången som delar av den här samlingen visades i Sverige var 1973 då faktiskt Miró hade gjort en affisch direkt till Nils och Kristianstad för utställning på Kristianstad museum och det hade ungefär hunnit hälften i sin produktion och sen kom det att visas efter det här på flera andra ställen i Sverige också. Men det här var alltså inledningen 1973 gjorde han utställningen i Kristianstad museum. Sen vet jag att första gången Folkets Miró, termen Folkets Miró, användes var i Åhus på en utställning. Nils: Det var Sune Nordgren som också bodde, liksom jag, i Åhus och vi kom fram till att ett sätt att nå folket var att ställa ut på Åhusmässan och där fanns alltså affischerna bland traktorer, korv och glass, det var bara några dagar men det var ändå en debut inför folket.
Thomas: Ja, det passade Mirós sammanhang, tror jag. Jag vet att du många gånger Nils också har sagt att det är speciellt med relationen till Miró och hans affischer, det är att han alltid ger åskådarna rätt, att man har tolkningsföreträde själv. Nils: Och det menar jag, då känner sig alla smickrade, det vill säga man är medskapare, det är inte enbart konstnären, utan var och en har rätt att få sitt slutresultat beroende på vem som ser det. Och det gör att konsten blir väldigt mångfacetterad och i samma åskådare som står intill varandra kan ha helt olika åsikter och ofta är de väldigt engagerade och kan därigenom, ska vi säga, påverka grannarna. Särskilt roligt tycker jag är att visa den för små barn för de upplever just att de blir uppmuntrade i att förstå konst och det är en av hemligheterna. Thomas: Den här samlingen består i mesta dels av litografier som Miró gjorde på olika tryckerier som han samarbetade nära med och där han fanns på plats tillsammans med tryckarna så att därav kan man slå fast begreppet originalaffisch också, och de är gjorde i tekniken litografi som sagt, men det finns också andra tekniker, det finns träsnitt och det finns också serigrafi bland annat Kristianstad affischen är gjort på det sättet. Alla de här bilderna finns förtecknade i en volym, en bok, en som tyvärr inte går att få tag i längre som gjordes i samband med en utställning i Malmö Konsthall där samlingen då visades i sin helhet. Och där sedan också har kommit att visas på andra platser runt om i Sverige, Tensta Konsthall, Kristinehamn, Halmstad, Karlskrona bara för att nu nämna några. Detta är nämligen en del av samlingen att den ska visas för andra, eller hur Nils, du vill att den ska komma så många som möjligt till dels? Och att man alltså kan hyra samlingen av Kristianstad Konsthall och den har också visats utomlands och det väl du berätta om Nils. Nils: Ja, redan tidigt så var man intresserade, så Sune Nordgren och jag var tillexempel i Klagenfurt I Österrike och vi har varit I Warszawa men då var ännu inte samlingen fullständig. Miró levde till ju till 1983 och eftersom han har så stor produktion så tog det mig tio år för att vara säker på att jag verkligen fått tag på alla. Så först 1993 kände Sune och jag oss säkra på att den skulle kunna bli av, och då hade Sune egentligen redan avtalat om en skulpturutställning i Malmö, men skulpturer står på golvet eller i montrar och då behövs det något på väggarna och därför blev det en fin kombination av de mycket värdefulla skulpturerna som Sune lånade utomlands ifrån och de här affischerna som nu lever kvar i Sverige. Thomas: Och det som är så glädjande nu är att affischsamlingen får en fördjupning med den nya delen av donationen, alla de nya verken: illustrationerna och originaltryck från olika tidskrifter och böcker, där man ser Mirós stora förankring i sin samtid, där han arbetar med andra konstnärer och andra författare. Det tillför något mycket mer i den här senare delen. Nils: Ja, just för att affischerna inte bara ska hänga i luften där man inte riktigt vet hur de hänger ihop med annat, så jag tycker det är ett utmärkt komplement med illustrationerna och de flesta böckerna som finns med här innehåller original, ibland instoppat i annan text men det är ändå Miró som med egen hand ligger bakom, och de är alltså tryckta från originalplåtarna. Men det finns även annan litteratur, så till den här samlingen hör numer också en boksamling, som handlar om Mirós verksamhet överhuvudtaget och det finns bland annat stora monografier om honom när han dog så hade han ju väldigt många utställningar bakom sig och många har försökt tolka hans konst och skrivit väldigt mycket om honom.
Audioguide Affisch 001: Aidez l Espagne Joan Miró föddes i Barcelona 1893, och i hela sitt 90-åriga liv var han i första hand katalan och i andra hand spanjor. Han kämpade ständigt för katalansk kultur. Katalonien ligger i nordöstra Spanien och har ett eget språk som var förbjudet under Franco-tiden. Det var den del av landet som höll ut längts i kampen mot Franco under inbördeskriget. På världsutställningen i Paris 1937 hade den spanska republiken en egen paviljong där Joan Miró hade en stor målning som kallades för Liemannen. Under utställningen visades också Pablo Picassos berömda tavla Guernica. Som stöd på den republikanska regeringen gjorde Miró här den första affischen, Aidez l Espagne, vilket betyder hjälp Spanien. Den gjordes ursprungligen som ett frimärke, och kostande en franc. Behållningen av affischen gick till republiken. Den av Miró handskrivna texten lyder i översättning: I den aktuella striden ser jag på fascistsidan de föråldrade krafterna och på den andra sidan folket, vars enorma skapande resurser ska ger Spanien ett lyft som kommer att förvåna världen. Samma bild fanns också som illustration i konsttidskriften Cahiers d Art och den tog mig lång tid att leta reda på. Jag fann den tillslut på slutet av 1970-talet när jag i Rue du Seine på ett antikvariat såg den i fönstret och lyckades köpa den.
Audioguide Affisch 003: Gallerie Maeght Miró gjorde genom åren en lång rad affischer till Gallerie Maeght. En av de allra viktigaste var till hans första separatutställning på galleriet i Paris, år 1948. Han visade där sammanlagt 88 konstverk, inte bara målningar utan också arbete på papper och keramik. Affischen gjorde Miró som en originallitografi hos den kände tryckaren Fernand Mourlot. Lägg märke till att bokstaven O i Miró också fungerar som huvudet för en av figurerna i bilden. Den här affischen tryckes när Franco levde, han dog inte förrän 1975, och den kunde därmed inte visas offentligt eftersom den helt enkelt var förbjuden. Parallellt med affischen gjorde Miró även illustrationer i tidskriften Derrière le Miróir, bakom spegeln, som var en katalog till utställningen.
Audioguide Affisch 006: Derrière le Miroir Under kriget så fanns familjen Maeght i södra Frankrike, som inte var ockuperat av tyskarna, och de tjänade mycket pengar på att sälja bland annat radioapparater och konstverk av konstnären Pierre Bonnard i samma butik. Pengarna de tjänade använde de för att öppna ett galleri i Paris, som kallades för Galleri Maeght och som låg på 13 Rue de Terrain på högra stranden. Det var ett modernt galleri som var påkostat med fina lokaler och många anställda. Miró och andra konstnärer hade tidigare fått nöja sig med enklare försäljningar av sina verk, men nu blev det stora affärer. Familjen Maeght bestämde sig för att kontakta de viktigaste berömda konstnärerna efter kriget, och när de 1946 startade de sitt galleri och fanns, förutom Miró, också Braque, Chagall, Legér, Matisse, Geocometti och Kandinsky representerade. En idé familjen hade var att ge ut originallitografier, och för att kunna publicera dem gjorde man dels affischer, men också en tidskriftsserie som man kallade Derrière le Miróir. Den började man ge ut 1946. Sammanlagt blev det inte mindre än 253 nummer, och den upphörde 1982 i samband med att Margrit Maeght dog. Jag hade glädjen att träffa honom, men han sålde mest oljemålningar som jag inte hade en chans att äga. Däremot träffade jag hans fru ganska ofta och hennes medarbetade, och det var ett samlingsställe för de som ville köpa billig konst. Folkets Miró, var en tidskrift med många originalillustrationer som inte kostade så mycket, men om den numrerades och signerades kostade den 100 000 gånger mer. Galleri Maeght var mitt favoritställe i Paris under en period. Parets son Adrienne Maeght startade parallellt ett galleri på vänstra stranden som ännu finns kvar, och som fortfarande säljer gamla nummer av Derrière le Miróir affischerna, men det gamla galleriet har nu upphört. Som reklam för Derrière le Miróir, gjordes den här affischen, nummer 6 1956. Den trycktes på det berömda tryckeriet Fernand Mourlot, men sedermera startade familjen Maeght ett eget tryckeri som kallades för Arte, och jag har varit på båda och träffat tryckarna. Gemensamt för de som jobbade på tryckerierna var att de sa att: Vi tycker allra bäst om Miró för han är själv angelägen om att vara här och arbeta med sina egna händer. Många andra bara lämnar in skiss, men han är verkligen angelägen om att det ska bli originalillustrationer och originallitografier.
Audioguide Affisch 010: Constellations, PIERRE MATISSE ÉDITEUR Miró bodde i Frankrike från 1920 till 1940. När tyskarna kom 1940 var han i Normandie, och där hade han börjat göra gouacher i relativt litet format. Han tog med sig dem när han flyttade till Mallorca. Där kände han sig säkrast, eftersom på Mallorca var folket republikaner och ville motarbeta Franco. På Mallorca fortsatte han att göra sina stjärnbilder, som han kallade de gouacherna, och det blev sammanlagt 23 stycken. De smugglades med en peruansk ambassadör till New York, och där togs de omhand av Pierre Matisse, son till Henri Matisse, konsthandlare i New York. Han kände Miró sedan tidigare och ordnade så att gouacherna ställdes ut 1945 i New York. Utställningen väckte stor sensation och det var egentligen den som gjorde att Miró blev världsberömd. De gouacherna är nu oerhört värdefulla och ägs nästan alla av amerikaner. För att sprida dem lät Pierre Matisse göra reproduktioner, mycket skickligt gjorda, som gavs ut i en bok. Boken ställdes ut i samband med den här affischen. Det vill säga boken Konstellationer är en reproduktionsbok som var till för att sprida de vackra gouacherna. Boken såldes också med stor framgång, bland annat av galleri Berggruen i Paris. Där var jag ofta, varje gång jag kom till Paris, för det var där man kunde köpa affischer och där fick jag tag i boken. Berggruen flyttade på gamla dagar till Berlin och ordnade där en fin konstsamling, och det är fortfarande möjligt att se konst som Berggruen själv samlade. Pierre Matisse hade också ett framgångsrikt galleri, och när han sålde gouacherna fick han pengar som han skulle försöka smuggla till Miró. Dumt nog gav han sig iväg till Spanien illegalt och blev tagen. Pengarna hade han då i en tandkrämstub, och polisen sa: Det brukar de ha, de här smugglarna. Så blev han av med pengarna, men Miró hade hunnit bli berömd i alla fall.
Audioguide Affisch 032: MIRÓ Joan Miró var i Japan vid två tillfällen, först i mitten på 1960-talet i samband med en utställning av hans konst i Tokyo och i Kyoto. Sedan återkom han dit 1970 i samband med att han blev ombedd att göra en keramisk vägg till världsutställning i Osaka. Jag har själv varit angelägen om att få se den, och jag lyckades på gamla dagar komma till Osaka. Den är nu bevarad på moderna museet i Osaka. Detta är då tecken på att det finns ett starkt samband mellan Japan och Miró, då de har samma förenklade sätt att se på livet. Miró fick i uppdrag att göra ytterligare en affisch åt en utställning i Japan år 1979. Då tänkte han så här: Japan det ligger ju på andra sidan jorden och de märker inte om jag återanvänder en gammal affisch. Det var en affisch som han hade gjort för en skulpturutställning i Paris 1978. Han tog helt enkelt affischnummer 122, vände på den och skickade till Japan. Japanerna insåg att det här var en originalaffisch, för den ser helt annorlunda ut när man vänder på Mirónamnet och ändrar lite på färgerna.
Audioguide Affisch 037: 1 ER DE MAIG 1968 Den här affischen är en av de för mig mest spännande. Det var nämligen så att den gjordes till en första maj demonstration 1968 och det var naturligtvis en förbjuden verksamhet under Francotiden i Spanien. Affischen fick därför inte visas förrän efter Francos död. Den lyckades jag få tag igenom att jag lärde känna en gallerist i Barcelona som heter Gaspar, och genom förmedling av vänner till honom fick jag besöka honom på hans kontor. Jag minns fortfarande hur han ur ett skåp drog ut affischer som bara fick visas för de som var rättrogna republikaner. Då dök den här upp och här ser vi några saker, dels att Miró gjorde en affisch till en första maj demonstration men också att han gjorden en affisch med den katalanska flaggan i. Det vill säga att den var från början gul och sen drog en frihetskämpe fyra blodiga fingrar över den, och den här blev också som en stege. Miró hade ofta en stege i sina bilder, och han sa: Med hjälp av konsten kan vi lyfta oss från vardagen och få ett bättre kulturellt liv. I flera av Mirós affischer som jag fick just genom förmedling av Galleri Gaspar så fick jag tag i de förbjudna sakerna, som inte fick visas offentligt förrän efter Francos död. Och till dem hör då flera andra, till exempel 112 som gjordes för en kulturkongress på katalanska, och en som gjordes för en juridikkongress som också var förbjuden eftersom den hölls på katalanska. Den kanske allra mest spännande för mig var 113 den hittade jag genom att jag lärde känna en annan samlare i Oslo. Vi hjälpte varandra genom att tala om var man kunde hitta affischer och han berättade då för mig när jag var hos honom, där jag var flera gånger i Oslo, och stod framför affisch nummer 113 att den fanns bara i två exemplar vad han kände till. Han hade den ena och den andra trodde han att jag skulle kunna få tag i Paris. Jag flög omedelbart till Paris men galleriet var nedlagt och jag lyckades inte få tag i den affischen. Då sa min vän i Oslo att: Du ska få chans att byta dig till denna affisch om jag får din dubblett av nummer 1. Han sa nämligen att du är nog den ende som har en chans att få en komplett samling och jag ska hjälpa dig på detta viset. Därför är jag i evig tacksamhetsskuld till min vän i Oslo och varje gång jag står för den här affischen så böjer jag mig mot Oslo.
Audioguide Affisch 048: MIRÓ, SALA PELAIRES PALMA DE MALLORCA Miró bodde på Mallorca från 1955 och hans gode vän arkitekten Sert ritade en ateljé åt honom. I Palma hade han också en ung vän som startade ett galleri, för nu på 1970-talet tyckte Miró att det var arbetsamt att åka lång väg så han ville gärna ha en lokal gallerist. Det fanns en man som hette Josep Pinya, och han startade galleriet Sala Pelaires. Där hade man varje år när Miró fyllde år den 20 april små festligheter med vernissager så under en period från 1970 och framåt tills Miró dog 1983 så var jag regelbundet, nästan varje gång, i Palma de Mallorca och träffade då galleristen Pinya. Det var också han som hjälpte mig när jag 1971 fick möjlighet att besöka Miró i hans ateljé, och då vi tillsammans gick runt med honom. Därför har Sala Pelaires som finns kvar i Palma haft betydelse för mig som ett ställde där jag kunde komma och träffa Mirós vänner, bland annat när han sen 1983 skulle ha fyllt 90 år. Då samlades vi på Galleria Sala Pelaires, han kunde själv inte vara med då han var allvarligt sjuk, men hans dottersöner var där. Så Sala Pelaires är, ska vi säga, ett galleri som firar hans födelsedag och som för traditionen vidare.
Audioguide Affisch 060: JOAN MIRÓ LE LÉZARD aux PLUMES D'OR Miró var från början inte bara målare utan också intresserad av poesi, och stimulerades när han 1920 kom till Paris och delade ateljé med Andre Masson. Särskild glädje av Masson hade Miró genom att han blev presenterad för många poeter i Paris, och han tyckte själv att det var minst lika viktigt som att han fick se konst. Det slutade med att han skrev egna dikter och en av dem Ödlan med guldfjädrarna, gavs ut och finns med i översättningen av Jesper Svenbro i tidskriften Kalejdoskop, Folkets Miró hette det numret av tidskriften. Miró träffade flera andra poeter, en av dem var Paul Eluard, och affischen nummer 9 som heter A tout épreuve, den gjordes i träsnitt som illustration till Eluards bok. Den skiljer sig därigenom från de andra affischerna. Men genom åren hade Miró kontakt med många poeter tillexempel Claude Simon, Antonio Machado och Salvador Espriu. Det finns därför ett starkt samband mellan Mirós konst och poesi.
Audioguide Affisch 073: SOBRETEIXIMS Miró var mycket uppfinningsrik och startade helt enkelt nya konstinriktningar. En sån är sobreteixim, som egentligen är en konstform som inte funnits innan, i varje fall inte i den här skalan. Den byggde helt enkelt på att Miró tog starkt färgade garnnystan och gjorde nästan tredimensionella konstruktioner, som helt enkelt lyste upp rummet. De textilierna ställdes ut först i Barcelona, men sen också i Paris och för att annonsera den utställningen så gjorde han stora affischer. De stora affischerna tillkom därför att man måste kunna visa att det var utställningar även när folk satt i sina bilar och åkte runt i Paris. Därför fanns det här och där affischer som syntes på långt håll, så de tillkom av rent praktiska skäl, att de ska synas ordentligt även på avstånd. Ofta hade Miró affischer dels i litet format, samtidigt i stort format inför samma utställning, och till utställningarna fanns då som vanligt också nummer av Derrière le Miróir, i det här fallet nummer 203. De här textila konstverken finns lite överallt i världen, bland annat så beställde Washington Museum of Modern Art ett sådant textilt verk till invigningen och det finns kvar där än. Ett annat exempel fanns på World Trade Center, New York, men genom den här terroristattacken så förstördes de husen, så det konstverket är helt borta. Men det finns flera kvar och bland annat på Miró museet i Barcelona. Så sobreteixim är en Miróuppfinning som gör oss glada.
Audioguide Affisch 076: MIRÓ, KRISTIANSTADS MUSEUM Jag har ibland fått frågan, när blev du intresserad av Miró? Och det kan jag ange exakt, det var nämligen när jag 1958 var på en kongress i Paris och en tillfälligtvis fick se att UNESCO hade sitt kontor i Paris invigt just då. Och där hade Miró fått i uppdrag att tillsammans med keramikern Artigas göra två stora väggar, en med en sol på och en med en måne på. För att bli stimulerade åkte de här båda vännerna, Miró och Artigas, till Altamira grottan. De gjorde genom åren flera stora keramiska väggar. Väggarna gjorde så starkt intryck på mig, att jag bestämde mig att läsa på lite mer om Miró. Jag gick till Gallerie Maeght och där hade jag turen att träffa Jacques Dupin, som hade skrivit en tjock bok om Miró. Den köpte jag och åkte hem och läste noga, och när jag kom tillbaks och ville fråga Jacques Dupin om saker så sa han: Jag har aldrig sett någon läsa så noga i min bok. Du har ju strukit under varannan rad och lärt dig utantill saker som du inte begriper. Du borde få träffa Miró. Så sa jag: Kan det vara möjligt. Jo, sa han, Jag ska försöka ordna det. Jag fick till min glädje ett brev från Miró där det stod att jag var välkommen till hans ateljé på sommaren 1971. Och där var jag tillsammans med honom och galleristen Pinya i flera timmar. Jag var där ensam större delen, och då fick jag en väldigt fin kontakt med Joan Miró. När det sen kom en förläggare till Miró, det vara Sala Gaspars ägare bröderna Gaspar, så sa de att vi skulle vilja göra en bok om dina affischer. Då sa Miró: Det har jag inte hållit så noga reda på, men jag har just träffat en tokig svensk han verkar till att veta. Och därför fick jag ett brev från Barcelona där det står: Miró har sagt att du vet mer om hans affischer än han själv. Det var ju inte sant, men det tänkte jag att det kan det bli. Jag hade dessutom berättat för Miró att jag hade bildat ett Miróbeundrarsällskap och han sa: Tänk att jag har fått beundrare liksom Elvis Presley. Därför blev jag bjuden till hans 80-års kalas, och som present så hade jag med mig en stensil (en lista över affischerna), som jag nu efteråt erkänner att den var skriven på sjukhusets papper, och den överräckte jag till Miró som present, och då så sa han: Det var hyggligt av dig, då ska jag göra en affisch åt dig. Och så gjorde han den här affischen som då var till för den utställning som vi ordnade 1973 på Kristianstad museum. Då hade han intressant nog inte gjort mer än hälften av sin fulla produktion, för under sina sista tio år från 1973 till 1983 så gjorde han lika många, ungefär 70, sammanlagt blev det 154. Alltså, den här affischen som då har nummer 76 är mitt i hans produktion. Och han sa själv att: Detta att göra affischer är ett bra sätt för mig att bli känd av många människor, som har råd att köpa den här billiga konsten men som nu trots allt är original. Den här är gjord i serigrafi liksom numret innan för Sala Pelaires, och det var ett sätt för honom att vara kvar på Mallorca och ändå göra affischer. Serigrafi är alltså bara två av affischerna, men stilen och konstformen ger extra starka färger. Vad den föreställer kan man diskutera, ni ser att det är en måne, det betyder att vi hade kvällsöppet och det är en person som ropar ut, Kom och se Miró. Det är alltså en möjlighet för oss att här lokalt i Kristianstad känna sambandet med Miró och Palma de Mallorca.
Audioguide Affisch 087: Grand Palais Året efter utställningen på Kristianstad museum ordnades det en mycket stor utställning i Paris. Vi var en grupp på 30 Miróbeundrare som åkte tillsammans till Paris och där fick vi se två utställningar, en på Grand Palais och en på Musée d art moderne de la ville de Paris. I båda utställningarna visades affischer och där fann vi till vår glädje att Kristinstadsaffischen fanns med. Men den stora utställningen på Grand Palais där fick vi också träffa Miró själv, och han hade gjort många nya verk. Det som är slående på de här två affischerna, nummer 87 och 88, är den svarta färgen. Den svarta färgen är genomgående för spanska konstnärer, ni minns Velasquez och Goya till exempel, och den för Miró vidare. Här har den ett samband med hans hälsotillstånd, då han hade nämligen fått starr och var rädd att bli mer eller mindre blind. Därför målade han väldigt många svarta tavlor, nästan bara svarta. En av de som jag har bevittnat, är svart men i övre högra hörnet så är det en kartbild, och på den står det Kristianstad och Åhus. Vi tror att det har att göra med att han hade uppfattat att vi var en grupp beundrare så långt bort i världen. Han blev sedermera opererad för sin starr och kunde åter se perfekt, men denna utställning var ändå vittne om att han hade hälsoproblem. Så småningom fick han också pacemaker, men även den klarade han fint, och han levde alltså ytterligare nio år från den här stora utställningen.
Audioguide Affisch 093: BARCA FUTBOL CLUB BARCELONA Miró var en stor lokalpatriot och också idrottsintresserad, och därför var det inga problem för honom att omedelbart tacka ja när han blev erbjuden att göra en affisch åt Barca (Barcelona FC). Barca är ju ett av världens bästa fotbollslag och det har de varit i många år. När de fyllde 75 år ville de ha en affisch och vände sig till Joan Miró. Den här hängde då överallt i Barcelona, och jag råkade vara där strax efter att den hade kommit ut. I varenda affär och hos slaktare och tobakshandlare fanns den. Den är alltså gjord som en hyllning till Barca och innehåller deras klubbemblem, som de fortfarande har, och de gör för övrigt också reklam för UNICEF, vilket Miró också tyckte om. Miró gjorde ytterligare två idrottsaffischer, en är jag oerhört imponerad av och det är den som han gjorde 89 år gammal till VM i fotboll. Det är fantastiskt att en så gammal man kunde göra en så vital affisch. Fotbolls VM 1982 som hölls bland annat i Barcelona. I affischen ser man en fotbollsspelare, och något som antingen är en sol eller en fotboll, det får vi tycka som vi vill om, och så ser vi publiken. När jag demonstrerar den här affischen så säger jag: Här ser ni en åskådare och då så sa några små barn: Du vet väl att det inte är en åskådare utan 100 000 och det vet jag för jag var själv och såg Barcelona mot Tottenham i någon Europacup och då vann Barca med 1-0. Jag reste mig tillsammans med några vänner upp och skrek när Allan Simonsen gjorde 1-0-målet: Han är hemifrån, han är hemifrån, så det är lätt att sympatisera med Barca. Överdelen av den här affischen där det står España, den har också sen använts i reklamen för Spanien. Miró gjorde också en affisch åt en cykeltävling som hölls i Spanien.
Audioguide Affisch 099: FUNDACÍO JOAN MIRÓ BARCELONA Nummer 99. I Parc de Montjuïc där man sedan höll Olympiska spel lät Miró uppföra ett vitt, vackert museum ritat av hans gode vän Sert, som var professor på Harvard University. Det här museet invigdes halvofficiellt 1975, och då ville Miró skänka alla sina skissböcker och sin konst, inte bara av sig själv, utan utav sina goda vänner dit. Framför allt ville han att det skulle vara ett museum där konst kunde visas också av yngre katalaner. Därför ville han kalla det Centre d'estudis d'art Contemporani. Det här vackra vita museet med utsikt over hela staden, invigdes för säkerhets skull en gång till ett år senare, och det är affisch nummer 104. Då var alla hans vänner där, Alexander Calder, och vi var en grupp även från Sverige, och det var uppträde av teatersällskapet Claca som sen också uppförde pjäsen Mori el Merma. Det var en högtidsstund, med fest i parken och en teater intill firade. Detta är alltså dit man ska åka (Fundacío Joan Miró) om man vill se så mycket som möjligt av Miró på ett ställe. Och det är alltså mycket vackert, och innehåller det väsentliga av Miró.
Audioguide Affisch 119: MORI el MERMA, CLACA Affisch nummer 119 gjorde Miró några år efter Francos död. Franco dog 1975, men man firade i intellektuella kretsar i Barcelona det hela genom att ordna ett skådespel som kallades Mori el merma, Död åt tyrannen. Det var helt och hållet riktat mot att nu kunde man äntligen glädja sig åt att diktatorn var död. Redan i den första affischen står det att till slut kommer folket att segra, och så blev det på det viset att Franco dog 1975 och att Miró levde till 1983. Den här teaterföreställningen var Miró mycket engagerad i. Den hade premiär på operan i Barcelona och det var teatersällskapet Claca som då var utklädda i Mirómasker och kostymer som var mycket färgglada. Man firade helt enkelt att nu hade diktatorn försvunnit, och att demokratin kunde börja. Det är en hyllning åt demokratin. Miró gjorde många andra affischer som hade med kultur att göra, nummer 24 gäller en konsert som hölls på Fondation Maeght, som ligger utanför Nice. Han gjorde affisch nummer 30 åt Merce Cunningham och hans danskompani. Han gjorde affisch nummer 43 åt modern musik på Donaueschinger musiktage. Han gjorde åt balett med Margot Fonteyn, det är nummer 97, och en teaterpjäs som jag själv upplevde 1976 i samband med invigningen av Miró museet i Barcelona, då hade hans gode vän Joan Brossa skrivit en pjäs som uppfördes intill det nya museet.
Audioguide Affisch 137: SERT MIRÓ FOIX LLORENS ARTIGAS 137 är en glad affisch, här sitter fyra vänner. Från vänster arkitekten Sert, som hade ritat Mirós ateljé i Palma de Mallorca 1955 och Mirómuseet i Barcelona 1975. Men han hade dessutom ordnat så att Miró fick göra en stor keramisk vägg vid Harvard University i Boston. De var alltså mycket goda vänner. Miró kände också flera kända poeter, och en av dem var Foix, och till höger sitter Mirós gode vän Artigas. Det var Miró och Artigas som gjorde de stora keramiska väggarna som jag har sett i samband med invigningen av UNESCO huset. Motsvarande keramiska väggar finns på flera platser, bland annat vid flygplatsen i Barcelona, i Osaka och i Zurich. Jag var själv med när man invigde den stora väggen i Zurich. Den här affischen innehåller också ett antal flaskor. Miró gjorde etiketter åt flera vinflaskor, och det finns exempel på det här. Framförallt finns det en intressant litografi bakom, som hette Den fulle hästen, och var allstå en litografi som illustrerade vad de här fyra herrarna sysslar med.
Audioguide Affisch 153: Miró SALA PELAIRES 1983 Mirós födelsedag den 20 april firade man alltid hemma i Palma de Mallorca på Galleria Sala Pelaires. Nu 1983, då Miró fyllde 90 år, var han så pass svag att han själv inte kom till utställningen. Men han ville ändå visa solidaritet med sitt galleri så han gjorde, som faktiskt en sista hälsning, den här affischen. Man ser att den är gjord av en gammal man, men den innehåller fortfarande Mirós glada färger som han förgyller sitt namn med. Just det här att stoppa färg i bokstäverna det var en Miró uppfinning som finns mycket i reklamkonsten. Nu hade Miró själv inte så lång tid kvar, han dog sen på juldagen 1983, 90 år gammal. Så detta är, kan vi säga, en sista hälsning till oss.