~~ BESK - bygge, byggare och användare. l av Gunnar Stenudd l MNA. MatematikmaskinNämndens Arbetsgrupp. - Orsaken till att man ville utveckla Williamsminnet var att det inte fanns något alternativ i den snabbhetsklass, som krävdes för att passa en parallellmaskin. Det fanns t.ex. akustiska minnen o.d. men de var långsamma. De kunde endast komma i fråga i seriemaskiner, som var tiofalt långsammare. Den skrift av prof. Williams m.fl. om Williamsminnet, var ingen konstruktionsbeskrivning utan en sammanställning av ett antal doktorandrapporter, över tänkbara lösningar, för att använda minneseffekten i katodstrålerör, som centralminne i en datamaskin. Nämnda minneseffekt var ju en s.k. andragradseffekt hos katodatrålerör, som visade sig vara ganska svårfångad. Den primära funktionen var ju att presentera grafik. Många problem dök också upp under utvecklingens gång men löstes efter hand. I mitten av mars 1953 kunde hela BESK samköras, varvid en del nya felkällor uppdagades. Vi nödgades exempelvis införa rutinutbyte av några procent av elektronrören dagligen får kontrollmätning, vilket starkt bidrog till att frekvensen spontana fel kraftigt minskade. Dessa testkörningar varvades med att angelägna kunder släpptes fram mer och mer. I slutet av 1953 hade vi fatt upp säkerheten avsevärt. Jag minns en långtidstest som pågick 46 timmar utan fel. BESK invigdes i slutet av 1953. Bildskärmar Det kom också på min lott, att konstruera två bildskärmar ei samma enhet för grafisk utmatning från BESK. Den ena med lång efterlysning för visuell användning och en mindre, snabb med stor upplösning, för att fotograferas med polaroidkarnera, alternativt med datorstyrd filmkamera som kunde ta 6 bilder per sekund. Denna användes Lex. när man på BESK projekterade motorvägen Malmö - Lund och något år senare, när man på vår Facit EDB i Dysseldorf, projekterade ett 50- tal europeiska motorvägar, enligt Göran Waerner och hans kompanjon e glömt namnet som utförde alla dessa motorvägskörningar på BESK och senare Dysseldorfmaskinen. Man brukade ta fram underlag för tre olika varianter: Den billigaste, den kortaste och den vackraste. Det gjordes också tre perspektivfilmer där man såg de sex vita väglinjerna slingra sig fram genom landskapet, samt konturer av berg, sjöar och vägmärken passera med en hastighet av 70 kmitimme. De beslutande myndigheterna eller beställarna fick med hjälp av filmerna välja alternativ, vilket ofta blev den vackraste. Vägingenjörerna fick detalj bilder av tvärsektioner för var 20-de meter av vägen, som visade nuvarande markkontur, vägens kontur, samt jordlagrens konturer. På varje bild angavs hur långt bakåt de olika materialen skulle transporteras eller avhämtas. Maskinerna utförde det som nu kallas CAD - CAM uppgifter, så kom inte och försök att jämföra dem med dagens miniräknare. Detta gäller också väderprogrammen. Kundkörningarna ökade lavinartat och snabbt fick vi övergå till två - och sedan till tre - skift. Testkörningarna övergick till rutinkontroller som tog 2 timmar, varav en halv får Williamsminnet, samt kundkörningar 22 timmar per dygn. Staten tog in 50 miljoner på 12 år och utläggen hade varit 11 miljoner. 1953 till 1966. Men vi, som hade byggt en maskin, som det sades, TÄCKA SVERIGES BEHOV I ÖVERSKÅDLIG TID, fick inga pengar för att bygga nästa generation. Switchregulatorn och snabba magneter. 1954 fick vi en del tid till friare forskning och utveckling.
In - och ut - matning från maskinen var ju flaskhalsen. Erik Stemme hade ju redan på gång utvecklingen av sin snabba 2 rems - läsare och -stans, m.m. Jag utvecklade snabba magneter och stegmotorer för att kunna konstruera snabba skrivare. Därtill hade jag länge haft en ide, som jag kallade "Effektreglering med transistorer".. Med den kunde man med transistorer reglera hundrafalt gånger högre effekter än de själva tålde. Senare fick jag patent på denna i 11 länder. Den kallas nu "switchreglering" och användes i miljarder elektroniska apparater, t.ex. mobiltelefoner. Resultatet av denna utveckling ledde inte till någon produkt förrän senare under Facittiden. I början av 1956 flyttade sju av oss, och senare totalt 17 till Atvidabergs Industrier, eller Facit som det snart bytte namn till. Där bildade vi dotterbolaget Facit Electronics. Men det är en annan historia..., Vilka konstruerade BESK Det har förekommit divergerande uppgifter i pressen om vilka som konstruerade BESK. Eftersom jag var den första heltidsanställda (från 1 januari 1950, som enbart arbetade med den maskin, som skulle få namnet BESK, skall jag göra ett försök till en namnlista. Att konstruera BESK var huvudsakligen ett tekniskt problem. System strukturer var redan utvecklade i USA. T.ex.vid Princeton Univercity i USA. År 1947 och 1948 skickades fem stipendiater ut till olika platser, i USA och England, för att studera dessa nya "Computers", som var på gång eller var färdiga i främst USA. Dessa var Carl-Erik Fröberg, Göran Kjellberg, Arne Lindberger, Gösta Neovius och Erik Stemme. Göran kjellberg, Arne Lindberger och Gösta Neovius kom att arbeta med Relämaskinen BARK. Med denna arbetade också Conny Palm och Germund Dahlqvist. Lokalen var gamla KTH.. När jag på FOA 3 1949 arbetade med utveckling av organ till en elektronisk analogi maskin, föreslog Erik Stemme som var chef för ett annat labb, att jag där skulle utveckla ett annat organ, till nämnda maskin. Där träffade jag även Carl-Ivar Bergman som också arbetade med organ till samma maskin, som fick namnet FREDA. Där hade också byggts en experimentenhet för att utprova ett s.k. Williamsminne, som skulle kunna användas som centralminne i en planerad "matematikmaskin". Inom kort slutade den man som arbetade med detta minne, varefter E.S. frågade om att jag ville överta denna utprovning, vilket jag gjorde. 1950-01-01 flyttade jag över till MNA:s lokaler på gamla KTH, där utveckling av BARK pågick, och startade där utvecklingen av Williamsminnet. Så småningom kom utvecklingen igång där, även av övriga enheter till den Maskin, som skulle få namnet BESK. Utvecklingen leddes av Erik Stemme, som nu också hade flyttat från FOA 3 till nämnda lokal. Fler och fler anställdes och utvecklingen kom igång i ett rasande tempo, med långa arbetsdagar och ofta även helgdagar, för i varje fall Erik Stemme och undertecknad. Williamsminnet bestod av 40 katodstrålerör med tillhörande analoga motkopplade signal förstärkare (och senare intensitetsregulatorer, uppdelade på 20 dubbelenheter. En 4:e-del av den s.k. Kontrollenheten (eg. Styrenheten tillhörde minnet. Den innehöll klocka (för hela maskinen, en digital styrenhet med tidräknare, för minnets och maskinens olika faser: Läsnings -, skrivnings -, regenererings - och intensitetsreferens - fas, samt en analog styrenhet för de olika fasernas X och Y-avlänkningar, cirkelgenerator m.m. Därtill kom också högstabiliserade spänningsgeneratorer för 300 och 2400 Volt. (Dessa placerades i den centrala kraftenheten.
Nämnda enheter konstruerades av undertecknad. Aritmetiska enheten, konstruerades av Erik Stemme, med den supersnabba Carry - vägen, som största innovation. I övrigt gällde det att minimera antalet rör. 3 Kontrollenheten, var utöver nämnda del, en digital enhet, som styrde hela maskinen, enligt instruktionslistan. Den konstruerades i samarbete mellan Björn Lind, Arne Lindberger och Erik Stemme. Konstruktionen styrdes dock helt av instruktionslistan och innehöll inga nämnvärda tekniska problem, förutom att minimera antalet elektronrör. Instruktionslistan specades, vad jag vet av Göran Kjellberg, möjligen i samarbete med Olle Karlqvist, samt av Erik Stemme, men torde varit ganska given redan när maskinen tidigt specades av den senare. -- Trumminnet konstruerades av Erik Stemme. Manöverbordet konstruerades av Erik Stemme med assistans av Gunnar Wahlström. Bildskärrnsenheten konstruerades av undertecknad. Det var en digital koordinatbildskärrn med upplösningen 1024 x 1024 bildpunkter. En labbmodell framtogs först som innehöll elektronrör, men ersattes snabbt aven transistorversion. Det var den förste enheten i BESK med transistorer (ca. 600 st.. Kraftenheten konstruerades av Erik Stemme med undantag av de två spänningskällorna till W-minnet, som undertecknad stod för. Den snabba rems - läsaren och - stansen konstruerades av Erik Stemme. Williamsminnet utgjorde Centralminne i BESK i nästan 4 år. Efter några år började utvecklingen hinna ikapp detta snabba, men komplicerade minne. 1953-11-01 anställdes Carl-Ivar Bergman för att börja undersöka experimentexemplar av de nya och lovande minneskärnorna, som köptes från USA. 1954-12-01 anställdes Gert Person av Carl-Ivar Bergman och i början av 1955 startade de utvecklingen av kärnminnet. De nu allt bättre minneskärnorna köptes från General Ceramics USA. Hösten 1956 var utvecklingen klar och det första exemplaret ersatte Williamsminnet i BESK i slutet av 1956. Kärnminnet i Besk konstruerades av Carl-Ivar Bergman. Vilka var då konstruktörer av BESK? Decigner och chefskonstruktör var Erik Stemme Konstruktör av Williamsminnet med sina motkopplade signalförstärkare och intensitetsregulatorer samt tillhörande digitala och analoga styrenheter samt av den digitala bildskärmsenheten var Gunnar Stenudd Konstruktör av trumminne, snabb remsläsare och snabb stans, var Erik Stemme Konstruktör av det centrala kraftaggregatet på 15 KW var Erik Stemme Konstruktör av de centrala högstabiliserade likspänningskällorna var Erik Stemme och Gunnar Stenudd.
Konstruktion och decign av instruktionslista m.m. var Göran Kjellberg, Erik Stemme och till en del Olle Karlqvist. 4 Konstruktion av Styrenheten (s.k. Kontrollenheten var Erik Stremme, Björn Lind och Arne Lindberger, tre stativ och Gunnar Stenudd, ett stativ. OBS. Motkopplade högstabiliserade likspänningskällor är, liksom motkopplade förstärkare, avancerad analogiteknik och mycket, mycket svårare än digitalteknik. Således: Konstruktörerna till BESK tom. 1955 var: Erik Stemme Gunnar Stenudd Göran Kjellberg Björn Lind och Arne Lindberger Och senare tillkommer Carl-Ivar Bergman, när han hösten 1956 ersatte Williamsminnet med det av honom utvecklade det i USA uppfunna kärnminnet. Men då var vi inte längre snabbast i världen, och vi BESK-byggare hade i början av 1956 flyttat till vad som senare fick namnet FACIT ELECTRONICS. BESK fortsatte dock att dra till sig internationellt intresse under hela 50-talet pga. Den framstående väderforskaren Professor Rossby och hans medhjälpare bl. a. Bert Bolin. Meteorologer från hela världen, även från USA koncentrerades till Stockholm för att lära sig köra dom unika långtidsprognoserna och rita kartor på de digitala koordinatbildskärmarna.
Forskning och utveckling efter BESK- tiden av Gunnar Stenudd BESK var ingen labbmodell. Den hade noggranna ritningar, som både DASK och SMIL använde och som SAAB köpte för 150,000:- till sin SARA. Sedan vi flyttat till Facit använde vi samma underlag, för att bygga och utveckla varianter som vi kallade Facit EDB 1-2-3 Vi kom att bygga nio sådana med olika typer av kringutrustning. Fyra maskiner använde vi, på Facit Electronics, som vi kom att kalla oss, till våra datacentraler. Fem maskiner såldes till MNA, ASEA, FRA, Norsk Central institut och Förenade Framtiden. 1Cl Den senare EDB 3, var den största maskinen. Den hade 10 av våra "karusellminnen", ett dussintal av oss "elektronicerade" hålkorts -läsare - och stansar, samt en hel del annat. Den innehöll totalt ca 30000 transistorer och kostade 8 miljoner kr.. Efter 10 år bytte dom ut maskinen mot en modern maskin. Domjämfårde fel statistiken, för hela maskinen under dessa år, med konkurrenternas, varav flera hade modernare maskiner. Jämfårelsen utföll avgjort till Facit EDB 3-s fårdel. Det hade fallit på min lott att konstruera elektronikenheterna till ovan nämnda hålkortsläsare och - stansar. Vid tidigare transistorkonsruktion hade jag utvecklat en dubbelsidig universell etsad krets med numerisk positionering. Denna kom nu att minska ställtiderna kraftigt, när annars många olika kretsar måste tas fram på kort tid. Varje elektronikenhet kom att innehålla flera tusen transistorer och minneskärnor. De 80 läsborstarna av ståltrådar, ersattes av 80 fotodioder av kisel. Att konstruera elektronik med transistorer, var betydligt enklare och gick mycket snabbare, än motsvarande med elektronrör. Efter detta mellanspel återgick j ag till min forskning, kring utmatning av data från maskinerna. Kommunikationen in och ut från maskinerna var flaskhalsen och i kostnadsrelationen mellan centralenheten och kringutrustningen flyttades tyngdpunkten mer och mer över mot den senare. Jag sökte någon metod, att konstruera snabba "muskler", som kunde stansa hål i pappersremsa eller skriva tecken eller punkter på papper, samt kunna mata fram remsa eller papper, snabbt, tyst och noggrant. Därtill krävdes detta skulle kunna styras momentant, alltså kunna stanna på varje steg eller rad. För att stansa hål i remsor utvecklades en "vridrnuskel" som "ljudlöst" kunde driva stanspinnarna. Det var en elektromagnetisk princip, men inte som ett relä, där polerna dras till varandra, utan en, där ett järnblad, dras in mellan två magnetpoler, men utan att närma sig dem. Om ett antal blad fåstes på en axel och samma antal statorpoler placerades axiellt på var sin sida av rotorbladen, fick man ett vridande moment när en lindning på statorn strömsattes, varvid rotorbladen vreds in mellan statorpolerna. För att få tillräcklig kraft och snabbhet krävdes sex blad på rotoraxeln och motsvarande på statorn. För att överfåra magnetens 25-gradiga roterande rörelse, till stanspinnens linjära, utan att tillgripa ett mekaniskt lager, som ger slitage, glapp och ljud, valdes en plastkoppling med smal böjlig hals (som kallades sjöhästen. För att minska ljudet när pinnarna stansar hål i papperet, slipades de så att de arbetade som en sax. Frammatningsproblemet hade i befintliga stansar lösts på ett undermåligt sätt, som gett pappersremsan ett orättvist dåligt rykte. Dom använde det s.k. styrhålet för frammatning med hjälp av ett pinnhjul. Hålkanten tålde inte belastningen, varfår den ofta skadades, vilket gav för kort frammatning. Nämnda hål skall ju sedan, i remsläsaren, användas som strobe-hål som visar var centrum på datahålen finns. Skadat styrhål ger alltså hög risk för läsfel. För att få noggrann frammatning, torde kapstandrift vara bäst, där man inte släpper taget om remsan. Noggrannheten blir då enbart beroende av diametern på kapstan och den vinkel man vrider den varje steg.
1 En "vridrnuskel" hade jag ju redan. Men den måste gå runt stegvis --, en stegrnotor. Vi kopplade ihop tre vridmagneter med varandra via kugghjul så, att när lindning 1 vridigt ankare 1 sin vinkel, kunde lindning 2 vrida sitt ankare osv. till lindning 3 vridigt sitt ankare till ursprungs1äget. Det var en stegrnotor. På nästa motor sattes självklart rotorbladen på samma axel, vilket gav större snabbhet och inget Slitage, samt "ljudlös" gång. Snabbheten på dessa två komponenter utvecklades från först 15 slag/steg per sek. till c:a 300. Det räckte väl för en remsstans. I remsfallet måste ju stansmagneter och stegrnotor vänta på varandra varför hastigheten blev lägre. Därtill oscillerade motoraxeln en tid, runt hemmaläget, varför en olinjär växel analog med malteserkorset i en filmapparat utvecklades. Denna växel gjordes med "mjukare" utväxlingskurva (sinusvåg än malteserkorsets, vilket gav låg ljudnivå, försumbart slitage och svängningsfritt stopp på kapstan. Detta gav stabil och långt större noggrannhet än vad som hittills uppnåtts ( 100 ggr. Dessa komponenter tillsammans med några andra uppfinningar och nykonstruktioner resulterade i rems stansen Facit 4070, som såldes i 137,000 ex. till 1984, när jag tappade räkningen. De torde ha sålts ca. 150000 till år 1988 (i 22 år, då tillverkningen lades ned, nära fem miljarder kronor. Den kunde gå upp till 100 tecken per sek. Av effekt och ljudsynpunkt valdes först 90 och senare 75 tknls. Marknaden krävde inte mer och ingen konkurrent låg över 50. Det fanns ca 40 konkurrenter före och 3-4 efter det vi kom ut på marknaden. Vi tog över ca 60 % av världsmarknaden, via våra 16 dotterbolag runt om i världen. Tre av konkurrenterna kopierade exakt de tekniska lösningarna i 4070, nämligen Remex i USA, Rickoh i Japan och Siemens. Den senare, sökte därtill 1975, patent på principerna i 4070, vilket vi lätt avvisade. Av nyfikenhet köpte vi in de två förstnämnda plagiaten. Jag har kvar båda, samt även Siemens svenska patentansökan. Rickoh hade t.o.m. kopierat borrhål som vi inte längre använde. Dom var tidigare stor kund hos oss men tyckte väl, att det var billigare att tillverka dem själva, och eftersom vi inte tagit några patent var det ju tillåtet. Att vi inte sökte patent berodde på, att vi enligt vår patentingenjör, hade för liten budget. Senare visade det sig att detta var ett fatalt misstag. Med patentansökning följer visserligen även vissa nackdelar, förutom tid och kostnad, signalerar en patentansökning tidigt, vad man håller på med. Dock hade ett patentskydd besparat oss en hel del framtida bekymmer. Jag beslöt att göra konstruktionen så svårtillverkad, att vi själva nätt och jämnt med detaljerad instruktion, skulle kunna tillverka den. De ca halvdussinet uppfinningar, som gav produkten unika prestanda, utformades så, att nya speciella material och metoder krävdes. De framtogs i samarbete med svensk järnpulver, - stål, - plast - och halvledarindustri, med ensamrätt för oss. Produkten krävde ex. vis ingen smörjning. Den kunde också drivas av bilbatterier, där nät saknades, t.ex vid trafikmätning o.d. 2 Apropå patent, kan nämnas, att vi i nätaggregatet och i drivförstärkarna till vridmagneter och stegrnotor, använde mitt patent från 1954 som omnämndes på sidan 1, "Effektreglering med transistorer", vilket gör att man kan reglera hundrafallt gånger högre effekt än transistorerna själva tål. Marknaden får patentet kom inte igång förrän på 60-talet och har senare kopierats friskt av många, utom av Western Electric. Tekniken kallas nu Switchreglering och används i miljarder produkter t.ex. i mobiltelefoner. Patenttiden gick ut senast i USA 1978. Som väntat, återkom RICKOH efter en tid som kund. Dom lade ned kopian p.g.a. att dom ej uppnått den kvalitet och funktion, vår produkt hade. Vad som hände med REMEX - kopian minns jag ej.
En anekdot från början av marknadsintroduktionen, av remsstansen Facit 4070, kan jag berätta: Vårt dotterbolag i England blev uppringda, från Leeds University, som önskade en demonstration. Försäljaren demonstrerade den för bl.a. en professor xxxx, som frågade, vad är det som driver frammatningen så momentant, tyst och noggrant? Försäljaren svarade, det är en ny typ av stegmotor. Professorn frågade, vem har gjort den? Svaret blev: Det är den som konstruerat maskinen, han heter Gunnar Stenudd. Professorn sa då; den mannen vill jag träffa. Vi har flera doktorander, som tillsammans har till uppgift att konstruera en stegmotor enligt en ny princip, som vi kallar VARIABEL RELUCT ANS. Vi skall ha en internationell konferens om två månader, där vi presenterar deras resultat. Er man har uppenbarligen redan gjort en produkt på samma princip, och nu vill jag bjuda in honom till vår konferensen. Jag åkte dit och deltog i den och visade och berättade om Facit 4070 får en mycket intresserad publik. (Ett 40-tal deltagare från flera länder. 3 Ul 4070 fanns på marknaden i 22 år. Tre år efter nedläggningen beställde Japanerna 1000 st. 4070 (över 30 milj. Kr. Fabriken kallade in pensionerade veteraner och kontaktade underleverantörerna, men det dom kunde leverera räckte bara till leverans av 300 exemplar. Produktlivslängden blev alltså ca 25 år. Det torde vara en av de längsta, får en dataprodukt, i världen. 1974 utdelade SID (Svenska Industri Designer ett pris, för inre och yttre design av Facit 4070, till undertecknad, resp. till Rolf Häggbom Bernadotte Design. Att jag valde att använda mina två nya "muskler" till en remsstans, som första applikation var, för att det var en lätt nåbar produkt och kunde finansiera det större steget till snabbskrivareområdet. Att 4070 blev så populär var dock lite överraskande. Parallellt söktes dock hela tiden nya lösningar, för att skriva text eller bilder på papper. Redan år 1956/57 nämnde jag får kollegorna på användarsidan (vi hade då ingen marknadsavdelning, om nu det hade hjälpt, att jag kunde konstruera en snabb matrisskrivare, där tecknen alltså byggdes upp med punkter i båda i både höjd- och sidled. Intresset var ganska svalt. Kontorsmarknaden skulle uppfatta tecknen som konstiga, sades det. Det blev snart uppenbart att matrisskriften kunde accepteras även av kontorsmarknaden om upplösningen var hög, och punktplaceringen god. Ett engelskt monster till skrivare, som skrev med 5x7-matris, visades i början av 1960- talet på en Londonutställning. Det var en golvmodell som hade 35 halvmeterlånga bowdenwirar, vilka drevs av var sin "högtalaremagnet". Den skrev alltså hela tecknet på en gång, med relativt hög hastighet. Något år senare kom Philips ut med en bordsmodell. Den hade 7 nålar som drevs av elektromagneter. Den var billig, men skrivhastigheten och kvaliteten var begränsad. Den fick många efterfölj are men nu med 9 nålar. Alla var behäftade med samma nackdelar: Kort livslängd på skrivhuvudet, med hög temperatur, om man skrev hela textsidor. Temperaturen begränsade också utskriften av bilder större än någon kvadrattum. Därtill hade dom relativt hög ljudnivå, samt begränsad skrivkvalite p.g.a. glapp i nåliedare. Framgången med stansen 4070 gjorde att vi gick vidare med utveckling av snabbare "slagmagneter" och stegmotorer. Skrivaremarknaden hade nu accepterat matrisskrift och flera tillverkare hade produkter på marknaden. De var visserligen ofta billiga, men behäftade med många nackdelar. Fältet var öppet får en kvalitetsskrivare, och marknaden var ökande. Vi hade provat driva de decimeterlånga nålarna med våra magneter. Det fungerade hyggligt men steget var får litet. Vi måste ha kortare nålar e.d. Marknadssidan visste ju, vad vi höll på med och ville ha ut produkten på marknaden.
4 Men man bör inte låsa knappa utvecklingsresurser på en medioker produkt och hamna i priskonkurrens och därmed komma får sent, med en bra produkt. De långa nålarna måste bort och vara av bättre material, och hastigheten kunde vi öka. Helst borde nållängden kortas till någon mm. och nålledare undvikas, som gav friktion och slitage. - Teoretiskt kan man visa, generellt för alla tekniker att största snabbhet (acceleration uppnås, när kraftgivarens storlek är anpassad till belastningens storlek. Här bör alltså nålens och nålfästets massa och slagmagnetens rörliga massa (järnankaret och dess fäste, vara ungefär lika stora. Slagenergien för att skriva en punkt, kräver dock ett ankare, som är la-falt större än vad som ryms vid skrivstället med mina korta nålar. Ett sätt att minska ankarets massa och ändå behålla dess storlek --- var, att fästa nålen på en spetsig arm som sträcker sig i sidled från nålen. Armen förses med en böjbar del (gångjärnet vid fästet längst bort från nålen. "Gångjärnet" blev en tunn nedpräglad del av armen. Ankaret placerades på ca en tredjedel av armens längd från gångjärnet och nålen fästes längst ut på spetsen. Armarna, som blev platta spetsformade trianglar, bildade alltså en slags solfjäder runt skrivnålarna, som nu kan vara mycket korta. Ankarets massa, sedd från nålspetsen, hade nu reducerats med kvadraten på kvoten mellan ankarets resp. nålens avstånd till gångjärnet. Kvoten valdes till 0,3 och kvadraten alltså ca 0,1 (la ggr. Detta gav massbalans genom att armen kontinuerligt övergår från att vara ankarfäste till nålfäste. Accelerationen ökade dramatiskt. Nu kontaktade vi Sandviken, för att välja lämpliga material till nålar och armar. Vi valde en speciell hårdmetall till nålarna och rostfritt fjäderstål till armarna, som skulle klara 100 miljarder böjningar. Målet var att skrivhuvudet skulle hålla hela skrivarens livslängd. Långtidsprov lovade också, att så var fallet. I konkurrenternas skrivhuvud aktiveras nålarna, när magnetlindningen strömsätts. För att accelerera ankaret krävs då mycket hög strömstöt, eftersom det magnetiska luftgapet då är stort. Därför ökar temperaturen ju mer man skriver, vilket begränsar "svärtningen" av papperet till ca 15 %. Man kan alltså bara skriva text eller små bilder. Accelerationen var därtill beroende av flera variabler, t.ex. strömvärde, friktion i nålledare, virvelströmmar o.d. vilka gav oprecis punktplacering. För att bl.a. minska effektåtgången gjorde vi tvärtom. Vi använde armen som en "slangbella". När lindningen strömsattes, drogs ankaret FRÅN papperet, varvid armen som var av fjäderstål spändes, när ankarets drogs mot magnetpolen. Då är luftgapet nära noll och det krävs låg effekt, får att hålla armen i passivt hemmaläge. Effekten var så låg, att strömmen kunde vara på hela tiden, när man INTE skrev. När man skulle skriva, slog man av strömmen och armen startade en parabelliknande rörelse (sinusvåg mot papperet med konstant acceleration, enbart beroende av Gångjärnets Fjäderkonstant och Armens Massa. När armen slog mot papperet, spändes den och vände snabbt, med Armens högre Fjäderkonstant och Spetsens mindre Massa, var den snabbt tillbaka i hemmaläget, där den sögs in av den då påslagna strömmen. Vi hade nu fått ett skrivhuvud, som blev KALLARE ju mer man skrev och man kunde nu skriva hela sidor fulla med färg och även skriva bilder, som täckte hela papperet, --- DYGNET RUNT. Det kunde ingen konkurrent och vår maskin var snabbare, hade högre skrivkvalitet och huvudet behövde aldrig bytas. I fallet, långa nålar, kan man svårligen få olika fjäderkonstant och massa i de 2 riktningarna. Denna gång patentskyddade vi oss. Vi utsattes inte heller för något plagiat. Därtill behöll vi till verkningshemligheter.
--J Parallellt pågick utvecklingen aven snabb stegrnotor, för att förflytta skrivhuvudet, fram och tillbaka, när det skrev i båda riktningarna, samt för att dra fram, eller backa papperet. Stegmotorn från 4070 kunde säkert vidareutvecklas. Den kunde ju dra fram pappersremsa, snabbt och noggrant, men här behövdes en motor som var både mycket starkare och snabbare. Skrivhuvud och vagn vägde flera hundra gram. Som pappersrnatare valdes här traditionell dubbelsidig traktormatning. Två traktorer och en lång papperbana med 45 cm brett papper med kanske 8 kopior vägde lika mycket. Valsen var av blankförkromat härdat stål och stod stilla. Stegrnotorns hastighet måste ökas från 300 till 3000 per sekund. Dock behövde den inte stanna varje steg. Den kunde få några steg på sig, när den accelererar från noll till 3000 och sedan retarderar från 3000 till noll. Vi ökade rotorns diameter, samt antalet blad på rotorn, från 1 till 9, för att få högre vridmoment och snabbhet. Vi utformade därtill rotorbladen och polerna så, att den även kunde gå halvsteg, om man strömsatte två av dom tre lindningarna, för att underlätta kommutering. Vi konstruerade en optisk vinkelgivare som kopplades till motoraxeln för att avläsa motorns vinkel läge, för att kunna växla lindningarna i rätt fasläge vid alla hastigheter, samt hålla reda på skrivhuvudets position så, att det i flykten, noggrant kunde placera ut punkterna på papperet. Första skrivaren fick namnet Facit 4540 och kom ut på marknaden 1977. Den skrev 250-350 tlill/s (beroende av vald teckenmatris i båda riktningarna med röd-svart färgband. Vi hade kunnat skriva snabbare, men konkurrenternas försök i den vägen avskräckte oss. Vi valde hellre högre skrivkvalitet. Priset var 22,000:- till 27,000:-. Vi behövde inte priskonkurrera. En uppdaterad version Facit 4542 utkom 1981. Priset blev 26,000:- till 32,000:- Båda kunde skriva grafik och bilder i två färger utan begränsning i svärtningsgrad av papperet. 1983 släppte vi ut fyrfårgsskrivaren Facit 4544, som även kunde skriva ut bilder med "fårggråskala". Priset var 34,000:- till 39,000:- På visningar skrev vi ibland ut drottning Silvias bröllopsporträtt i A3-storlek via video kamera och bild. För att visa skrivhuvudets kraft och slitstyrka, brukade försäljarna visa upp en stålvals, där man skrivit utan papper, direkt på den härdade stålvalsen, varvid ett halvmillimeterdjupt dike utefter hela valsen, nötts ner av skrivhuvudet. Alla tre skrivarna hade vardera två 8 bitars CPU. En 4:e skrivare, Facit 4570, som använde samma skrivhuvud, utvecklades på en annan avdelning. Vi fortsatte med utvecklingen av skrivhuvudet. Det fanns en marknad för snabbare skrivare. Nästa steg var att behålla samma princip men öka nålantal et. Vi valde 24 nålar, vilka placerades på en rak lutande linje eller ramp, som var 32 mm. lång. I höjdled täckte rampen valfritt en eller två rader, för att användas valfritt, som skönskrivare eller snabbskrivare ca.500 eller loootkn./s. Den kunde alltså skriva två rader, i taget, i båda riktningarna. Nålarna var mindre och snabbare än förut. Skrivhuvudet blevellipsformat. De spetsiga triangelformade armarnas gångjärn och fåsten bildade periferin av ellipsen och spetsarna med sina nålar, var vända inåt mot rampen. Samma stegrnotor som förut kunde användas för att driva skrivhuvudvagnen. För att få bästa noggrannhet på punktplaceringen, försåg vi vagnen med en egen optisk positionsindikator, bestående av två linjeraster, med olika täthet, som avlästes samtidigt, varvid ett moiremönster bildades, som gav en upplösningsförmåga på någon hundradels mm. Alla skrivares uppfinningar skyddades av ett dussintal patent. Pga. min pensionering, var jag inte med om slutkonstruktionen av den kompletta 24-nålarsskrivaren.. 5 Matrisskrivarna konkurrerades senare ut, av laser - och de snart superbilliga bläckstråle - skrivarna. Dessa tekniker, hade vi inte fått resurser att utveckla. För liten del av vinsterna återmatades till utvecklingen och resurserna prioriterades inte, till dem som åstadkommit vinsterna.
Priskonkurrensen kom dock att bli mördande. Vi fick nöja oss med att vara väletablerad, via våra 16 dotterbolag, på den globala marknaden i ca 15 år. 6 Varför försvann vinsterna för Facit AB efter 1990 ~ Facits produktsortiment bestod både avegenutvecklade skrivare o.d. i det högre pris- och prestandaområdet, samt av vanligtvis japanutvecklade produkter i det lägre området. Ä ven dessa produkter var försedda med FACIT - skyltar. Facits försäljningsavdelning med sin 16 dotterbolag ute i världen, var övertygade om att dom hade överlägsna kunskaper om marknaden och att Japanerna helt saknade sådana, att själva kunna få ut sina produkter på marknaden. Trots varningar bl.a. från undertecknad, att det bara var en tidsfråga när japanerna lärt sig sälja och själva tillgodogöra sig den relativt stora skillnaden mellan Facitpris och kundpris. Det visade sig också snart att Facitförsäljarna mötte konkurrens på marknaden från liknande produkter från både det japanska originalmärket och från andra japanska och asiatiska lågprisländer. Priserna sjönk snabbt och Facit kunde ju inte hänga med, där Facitnamnet inte räckte som enda konkurrensfördel. Något eget lågprissortiment hade Facit inte lyckats få fram, av flera själ.
Frågelista 1. BIOGRAFISKA UPPGIFTER Namn, födelseår, födelseort, föräldrarnas yrken, skolgång. 2. FRAMTIDSUTSIKTER Ungdomsintressen (även andra än tekniska och vetenskapliga!, förväntade yrkesval, skolans betydelse, studentliv, högre utbildning. 3. KARRIÄRENS BÖRJAN Orsaker till val av studie- och yrkesinriktning, påverkan från omgivningen, centrala personer och erfarenheter (föräldrar, syskon, studiekamrater, lärare, böcker, tidskrifter, film och annat. Berätta gärna om signifikativa händelser! 4. INTRODUKTION TILL DATOR/DATATEKNIKEN Den första användningen aven dator (matematikmaskin, datamaskin och de första uppgifterna, den första anställningen med dator/ datatekniskt och/eller "numeriskt" innehåll, samarbeten med särskilda personer, rutiner och speciella svårigheter, maskintyper och kodningstekniker, viktiga relationer inom och utom din organisation eller din arbetsuppgift. 5. MASKINER OCH TEKNIKER Vilka maskintyper och/eller programmeringstekniker har du arbetat med under din tid inom yrket? Beskriv gärna några speciella viktiga förändringar i detta avseende för din egen del. Hur har dessa förändringar påverkat upplevelsen av arbetet och "kvaliteten" på arbetsresultatet? Har du gjort specifika val av maskin och programmeringsteknik och i så fall varför? 6. KUNSKAPER, INFORMATION, FÄRDIGHETER Har kravet på inhämtning av kunskaper, information och färdigheter för att bedriva arbetet varit olika under skilda tidsperioder? Varför i så fall? Har behovet av internationella kontakter förändrats till sin karaktär? Vilka länder och institutioner - högskolor, företag, myndigheter -- har du själv besökt och i vilka sammanhang funktioner? Har du verkat för kompetensförändringar inom ditt område? 7. SYNEN pa DATOR- OCH DATATEKNIK och i vilka Hur upplever du att synen på dig som datoranvändare och/ eller -producent har förändrats under ditt yrkesliv? Hur har dator/ datateknikens status förändrats, som du ser det? 8. LIVET I ÖVRIGT (frivilligt Har du utvecklat fritidsintressen i anknytning till ditt yrkesliv? Har någon i din familj ett liknande yrke som du? Har du tvingats eller frivilligt valt att flytta p.g.a. förändringar i din yrkesgärning? Har du varit fackligt organiserad? Skriv gärna om sådant som du tycker är viktigt.