efteråt. ett helt yrkesliv som barnboksförfattare! De flesta ser framför sig ett behagligt liv bland gulliga barn, färgglada böcker och mjuka kaniner. En enstaka gång dyker kanske en lortig gris upp Bara pärlor i det livet: Barn som vill ha autografer på papper och på sina armar. Mammor som vill ta selfies med mig. Eller ögonblicket då min förläggare såg min lista på 135 böcker och kastade sig på mejlen. Wow, vilken fantastisk bibliografi! Jag får gåshud. Jäklar, vad coolt! Ibland har jag känt det glada puttret när en bok börjar bli färdig och blir så bra, så bra medan jag gnolat Jag är författare jag, tra-la-la-laa. Men det har verkligen inte alltid varit så. Själv 106
tycker jag att jag linkat och haltat framåt. Det som satt käppar i hjulet är tvivel. Tvivel! Ramlade jag in i branschen av misstag? Är allt en bluff? Hittar jag bara på en massa trams? Kommer den här historien att fungera? Tänk om det bara är jag som är intresserad av detta ämne! En grundtanke när jag skriver är att skildra det stora genom det lilla. Jag kan börja med en katts morrhår och kattens stilla tankar. Fast det handlar om ett djurs sätt att uppfatta världen och djurets medvetande. Varseblivning och medvetande. Historien börjar med ett hårstrå och landar i en stor filosofisk fråga. I mötet med förlaget har jag ofta tagit illa vid mig av synpunkter på texten. Jag blir vild när jag får ett brev med förslag på ändringar i mitt manus. Därhemma ber man mig vänta till nästa dag med att skriva ett avskedsbrev till Bonnier Carlsen. Och sedan morgonen efter upptäcker jag att det ligger förvånansvärt mycket i förslagen Min flykt är oftast att leta ett annat jobb. Jag har 107
alltid lusläst platsannonser. Den som är på väg bort är ju oåtkomlig för svidande kritik. Jag har tänkt mig att bli handläggare på Försäkringskassan, med upptagen-vänta-kom in -lampor utanför dörren. Eller tunnelbaneförare mellan Farsta Strand och Hässelby Strand. Alltid på väg mellan stränder. En gång fick jag för mig att jag skulle sälja bilar på ett trevligt sätt. Jag gav mig på Pija Lindenbaum på en fest och började provsälja. Så dumt, jag tror inte ens att hon har något körkort. Tvivel och drömmar om flykt. Ännu värre är ögonblicken då jag recenserats negativt. Jag kan känna att kritiker avsiktligt vill missförstå och att de vitsar till det för att få rubriker (hur skulle till exempel denna text recenseras? Ingen vits att läsa Nilsson ). Jag blir stel i kroppen och sover dåligt. Jag kan inte skriva vanligt och lekfullt på en vecka. I några månader hänger liksom den där recensenten över min axel och skakar snett leende på sitt huvud. Då går jag in på www.minpension.se för att se 108
om pensionen tickat upp så den kan räcka till hyra och mat. Nu snart räcker den faktiskt! Då kan jag umgås med våra katter, följa dem i deras lättjefulla liv, se hur de drömmer utsträckta på mattan, lätt snarkande i det tysta rummet. Hur de hoppar upp i fönsterkarmen och tittar på en fluga i taket och tänker. Jag kan cykla långa rundor ut till stränder. Jag kan läsa tyska romaner. Det behagliga livet Livet kunde varit enklare tidigare också. Skulle jag ge ett råd till mig själv som ung, så är det: Tvivla inte. Tro! Som ett barn! Jag har förresten på workshops mött barn med en lugn tillförsikt till skrivandet. En pojke skrev tio dikter på fyra och en halv minut. Alla utmärkta. Du måste bli poet! Jag? Nej! Jag ska köra traktor. Där försvann en nobelpristagare i ett brummande. Hur många är vi inte som tvivlar och tvekar! Är kanske lösningen för oss alla att våga vara mer barnsliga? Det är kanske den barnsliga tillförsikten som är nyckeln till det goda skapandet. 109
Med lite sådan tillförsikt får jag också tid att göra något otroligt spännande. Arbetet står inte hindrande i vägen. Nu kan jag skriva! Skriva en bok om katters tankar. Jag tvivlar inte, det kommer att fungera och jag tror att varenda en därute är intresserad!