BROTT VECKANS Gåtan Lars-Inge Svartenbrandt Ur Nordisk Kriminalkrönika 1997 www.spifab.se www.facebook.com/spifab vecka 29 2011
Gåtan Lars-Inge Svartenbrandt Av Erica Denke, polisassistent, Stockholm. Det är en handfull personer i Sverige, som tillsammans står för en stor del av alla grova brott. Till denna grupp av elit-brottslingar hör Lars-Inge Svartenbrandt. Under sina drygt 50 levnadsår har han tillbringat över 30 år bakom murarna! Det är få i den här gruppen som väckt så många motstridiga känslor som just Svar ten brandt. Men han har fått åtskilliga chanser att ändra sitt leverne och har ofta förklarat att nu är det slut med kriminaliteten. Trots alla goda föresatser har hans försök ständigt misslyckats Lars-Inge Svartenbrandt har gjort avbön vid så många tillfällen inte minst inför domstolar, där han fått svara för sina många brott att många, kanske de flesta, tvivlat på uppriktigheten i hans önskan att bli en hederlig medborgare. För dem som engagerat sig i Svartens återanpassning vilket åtskilliga gjort under årens lopp är det naturligtvis nedslående, att bevittna hans ständiga nederlag. Man bör komma ihåg att oddsen är dåliga för personer med Svartenbrandts bakgrund när de vill vända tillbaka till ett hederligt liv. Svartenbrandt eller Lars Ferm, det namn han tagit för att markera ett definitivt farväl till sitt gamla liv framträdde 1993 i TV-programmet Kvällsöppet från Göteborg och berättade på ett utlämnande sätt att han blivit frälst. Han gjorde det med en sådan övertygelse, att även hans belackare började tro, att det faktiskt skulle fungera den här gången. En episod, som på ett utmärkt sätt belyser Svartenbrandts förmåga att uttrycka sig trovärdigt och smälta in i olika sammanhang, inträffade i samband med detta TV-framträdande. Biträdande länspolismästaren i Malmö, Gustaf Andersson, var nämligen Lars Ferm lät sig intervjuas när han befann sig på Teneriffa efter postrånet i januari 1996. Foto: Per Broman, Pressens Bild.
Men det är ju jag! Det är jag som är Svartenbrandt! Skeptikerna fick rätt Svartenbrandts dubbla omvändelse manifesterades kort därefter, när han debuterade med den själv biografisk boken Svartenbrandt. I den berättar han om ett ondskefullt liv, men också om den kärlek han mött genom kyrkan. Boken ger ett övertygande intryck av att Svartenbrandt äntligen kommit till ro, att han gjort upp med de många förlorade åren och inlett ett rättskaffens liv, medveten om de svårigheter som väntar honom. Innehållet i Lars-Inge Svartenbrandts bok väckte två reaktioner hos läsarna. Dels ett uttryck av hoppfullhet från dem som trodde på hans försäkran om vilja till bättring, dels en mer klentrogen hållning från dem, som sade vänta bara, han trillar snart dit igen. Tyvärr var det skeptikerna som fick rätt också den här gången! Biträdande länspolismästaren, Gustaf Andersson, (för övrigt tillträdande rekatör för Nordisk Kriminalkrönika) blev rejält överraskad när det visade sig att hans bordsgranne var en av landets mest ökända brottslingar. också inbjuden att medverka i Kvällsöppet, dock i ett annat inslag, och tog därför inte del av inslaget med Ferm-Svartenbrandt. Efter sändningen råkade den högt uppsatte polismannen och Svartenbrandt hamna vid samma bord på det hotell, där de var inkvarterade. De kom i samspråk och samtalet halkade snart av förklarliga skäl in på ämnet brott och straff. Svartenbrandt, som hade presenterat sig som Lars Ferm för sin bordsgranne, yttrade i förbigående, att han stiftat ingående bekantskap med svenska fängelser och att han var väl orienterad i ämnet kriminologi. Det undslapp honom, att han faktiskt är den som tillbringat längst tid bakom murarna i Sverige. Biträdande länspolismästaren replikerade omedelbart, att det knappast kunde stämma och sade: Såvitt jag har mig bekant är det Lars-Inge Svartenbrandt, som har det rekordet! Det är lätt att föreställa sig polismannens förvåning, när den verserade bordsgrannen utbrast: Krav på radikala grepp Bakslaget kom i början av 1996. Lars-Inge Svartenbrandt fick då ännu ett återfall, eller som han själv uttryckte det efteråt: Jag föll igenom Än en gång blev Svarten den mest jagade mannen i Sverige, än en gång refererade medierna hans brottshistoria. Än en gång ifrågasattes kriminalvårdens möjligheter att nå sitt yttersta mål; att återföra också notoriska brottslingar till den rätta vägen. Och än en gång höjdes röster för radikala grepp, alltså strängare straff Den här artikeln avser inte att ge uttryck åt vare sig skadeglädje eller förnumstig realism enligt modellen vad-var-det-vi-sade. Den är inte heller avsedd som en indignerad pamflett mot oförbätterliga kriminella. Snarare bör texten uppfattas som en påminnelse om att det är stora svårigheter som möter den vaneförbrytare som säger sig vilja återvända till ett lagligt liv och göra sig kvitt brottets ok. För den som fått sina värderingar på insidan av fängelsemurarna, är det inte lätt att anpassa sig till samhällets krav däremot är det lätt att fortsätta på den breda vägen med nya brott! I mer än 30 år har Svartenbrandt varit föremål för samhällets insatser. Han har räknats till den minoritet av landets mest förhärdade brottslingar, som inte låter sig föras till rätta av några korrektionsåtgärder, inte heller av stränga straff, isolering.
Postkontoret i Linköping rånades den 11 januari 1996 strax före stängningstid och rånarna försvann därefter på en stulen cykel. Svartenbrandt har envist hållit fast vid sin väg, han har brutit mot lagar, misskött sig och missbrukat droger. Och lärt sig leva med det utanförskap som följer av ett kriminellt liv. Men trots det hårda livet och alla år av missbruk har han hållit sig späns tig och fräsch, hans intellekt är det inget fel på. En lovande författare När Svartenbrandt vistats bland människor som inte vet vem han är, uppfattas han som vem som helst. Hans yttre antyder inte att han skulle vara söndervårdad, vilket är ett omdöme som fällts om honom vid de tillfällen han fallit igenom på senare år! När han muckade från fängelset 1995 såg det ljust ut för honom för första gången på mycket länge. Under tiden på Norrköpingsanstalten hade han fått en gudsupplevelse och kommit i kontakt med pastor Erik Edin, föreståndare för Levi Pethrusstiftelsen i Stockholm. Han hade konfirmerat sig och förklarat sig mogen för ett nytt och bättre liv. I det här skedet hade han börjat skriva sina memoarer. Edin fick läsa en del av Svartenbrandts texter och fann dem så fängslande, att han presenterade Svartenbrandt för förlaget Sellin och partner. Det var detta förlag som sedan gav ut hans biografi Svartenbrandt. Lasse är en mycket begåvad författare. Vi behövde nästan inte göra några ändringar alls i hans manus, säger hans förläggare, Bjarne Sellin. Boken får övervägande positiva recensioner, han karaktäriseras som lovande, vilket ger Svartenbrandt blodad tand och han inleder omedelbart arbetet med sin and ra bok. En vanlig familjefar? Efter att ha avtjänat merparten av det som skulle bli hans sista straff flyttar Svartenbrandt tillsammans sin familj till Linköping och etablerar sig som en helt vanlig familjefar. Svartenbrandt är alltså något över 50 år när han får möjlighet att inleda sitt nya liv som villkorligt frigiven. Det är många som ställer upp för honom och anser det riktigt, att han får chansen att ta tag i sin tillvaro. Tillsammans med sin hustru de gifte sig när han avtjänade det näst sista straffet har Svartenbrandt nu tre små barn, det yngsta föddes i december 1995. Dessutom har han två vuxna barn sedan tidigare förhållanden.
samtidigt lider också de närmaste, familjen. Man kan hävda att de anhöriga stigmatiseras, brännmärks i nästan samma grad. Svartenbrandts familj har fått lida mycket och i sin bok har han lovat att aldrig mer försätta någon i den situationen igen I mars 1995 gör Svartenbrandt ytterligare en debut, nu som stå upp-komiker och väcker stor uppskattning vid premiären i Norrköpings Folkets hus. Han har alltså tagit de första stegen på vägen mot en borgerlig tillvaro och allt är löftesrikt. En sammansatt person Men Lars-Inge Svartenbrandt är en förhärdad brottsling, en hård och våldsam person, vilket hans brott vittnar om. Bilden av honom är sammansatt, han kan också vara både välartikulerad och charmerande, även om hans belackare säger att även detta är ett uttryck för att han är en listig djävel. Genom sina omfattande studier i fängelset har Svar tenbrandt tillägnat sig en lärd vokabulär och snabb replik. Ja, just studier! Han har avlagt drygt 100 hög sko lepoäng i ämnena psykologi, filosofi och idéhistoria, vilket i det närmaste motsvarar vad som krävs för en filosofie kandidatexamen. Svartenbrandt har som sagt haft tid på sig. Han har tillbringat mer än 30 år bakom murarna för sina olika brott, främst våldsbrott och han har ofta varit på flykt undan rättvisan. Men så i början av 1996 är Svartenbrandt åter en av Sveriges mest jagade brottslingar! Det som inte skulle få ske har ändå skett. Vad kommer det sig att det alltid går så här illa för Lars-Inge Svartenbrandt? Det kan vara på sin plats att återge en del av hans brottsliga meritar möjligen finns svaret där! I den här munderingen och beväpnad med ett avsågat gevär rusade Svartenbrandt in på Handelsbanken 1992. Foto: Kenneth Jonasson, Pressens Bild. Den första tiden i frihet fungerar allt som det skall, åtminstone utåt. Men Svartenbrandt drabbas ofta av oro; de flesta som begått brott plågas av självförebråelser över att ha gjort sin familj och de närmaste illa. Vetskapen om detta skapar ofta svår ångest, som i sin tur paradoxalt nog kan utlösa nya brott! Ångest är förödande för den som drabbas, men Snett redan från början Lars-Inge Svartenbrandt är ett typexempel på hur det kan gå snett redan från början. 1957: Tolv år gammal hamnar Svartenbrandt i fosterhem och redan samma år tas han in på ungdomsvårdsskola. Hans brottsliga bana har inletts. 1959: Tas in på en yrkesskola 14 år gammal för skyddsuppfostran. Uppenbarligen fungerar inte heller detta särskilt effektivt. Han rymmer vid upprepade tillfällen. 1962: Döms till fängelsestraff för första gången. Rymmer efter tre veckor. 1967: Får sin första interneringsdom tidigare beteckning för tidsobestämt straff för grov stöld och hot mot tjänsteman.
1969: Svartenbrandt döms första gången för väpnat bankrån. 1972: Rymmer från Kumlabunkern tillsammans med 14 andra av landets farligaste brottslingar. 1973: Försöker rymma från Kumla än en gång genom att gömma sig i en sopbil. 1979: Avviker under en permission och rånar ett postkontor på Döbelnsgatan i Stockholm. I samband med skottlossning skadas tre polismän. Vid rånet tar Svartenbrandt sju personer som gisslan. Men han lyckas inte undkomma. Svartenbrandt grips och döms till 12 års fängelse. 1981: Försöker fly tillsammans med en annan fånge. För att genomföra flykten har de beväpnat sig med en skarpslipad tandborste och attackerat en vakt med denna. 1983: Svartenbrandts dåvarande hustru grips när hon försöker frita honom från Hall. Hon är beväpnad med ett skarpladdat vapen. Kvinnan, som tidigare är ostraffad, döms till fängelse. Svartebrandt överförs till Säters sjukhus för psy kiat risk vård. 1986: Under en permission från Säter rånar Svartenbrandt ett postkontor i Uppsala. 1990: Rånar en bensinmack utanför Borlänge. Också vid detta tillfälle är Svartenbrandt ute på permission från Säter. 1992: Skrivs ut från sluten psykiatrisk vård. Redan efter två dagar i frihet gör han sig skyldig till ett väpnat rån mot en bank i Stockholm. Han döms till fyra års fängelse och förklarar mot slutet av strafftiden, att detta är sista voltan 1995: Svartenbrandt lämnar fängelset i februari, villkorligt frigiven Hotade kassörska med pistol Vid 17.20-tiden på torsdagseftermiddagen den 11 januari 1996 utsätts postkontoret på Djurgårdsgatan i Linköping för ett rån. Då, strax före stängningstid, krossas ett fönster på baksidan av postkontoret och omedelbart därefter rusar en maskerad och beväpnad man in i postlokalen. Två kunder och den fyra personer starka postpersonalen överrumplas fullständigt av den snabba attacken. En av kunderna flyr omedelbart, när rutan krossas medan den andra kunden blir kvar och blir vittne till att den maskerade rånaren tvingar till sig närmare 100 000 kronor genom att hota en av postkassörskorna med pistol. Efter rånet försvinner gärningsmannen på en cykel som senare visar sig vara stulen! Svartenbrandt krossade en ruta på baksidan till postkontoret med en tång, som han lät ligga kvar på trappan. Vid tillfället skadade han sin hand. Vittnena i postlokalen uppskattar rånarens längd till ungefär 180 centimeter. Trots rånarens maskering en traditionell rånarluva hävdar de att gärningsmannen var mörkhårig. Dessutom anser de att rånaren uppträtt som om han varit berusad eller påverkad av droger. Redan vid första förhöret hävdar den postkassörska som tvingats lämna ifrån sig pengarna, att hon känt igen rånaren. Jag tyckte det var Lars-Inge Svartenbrandt. Jag kände igen både ögonen och rösten. Han är kund hos oss och de flesta känner igen honom. Efter vittnesförhören anhölls Svartenbrandt i sin frånvaro. Polisen söker honom i hans hem i Linköping, men där finns bara hustrun och de tre barnen. Svartenbrandts 27-åriga hustru berättar att de hade grälat och att hennes make lämnat hemmet ungefär klockan 16.45 på torsdagen. Hon har ingen aning om var han befinner sig, men säger ändå: Jag kan inte tro att det är han som rånat posten.
Linköpingspolisen lade ner ett omfattande arbete för att finna rånvapnet i den branddamm som Svartenbrandt pekade ut. Dammen tömdes på vat ten och därefter söktes bottnen av med militär ut rustning. Ansträngningarna kröntes med framgång. På fredagseftermiddagen häver åklagaren sitt anhållningsbeslut. Orsaken till detta är bland annat att den rånade postkassörskan börjat tveka. Hon är inte längre lika säker på att det verkligen var Svartenbrandt hon skymtat bakom rånarluvan. Därmed trappar polisen ner jakten. Svartenbrandts hustru kan andas ut. Men det blir en kortvarig sinnesfrid, snart kommer kallduschen! Hon liksom alla andra kan se likheterna i detta rån och den som Svartenbrandt förövade 1992 mot Handelsbanken i Stockholm; vid båda rånen användes en stulen cykel som flyktfordon, gärningsmannen var beväpnad med en pistol och han var tydligt påverkad. Också en annan likhet är värd att nämnas: Svartenbrandt hade vid båda tillfällena nyligen blivit far. Efter bankrånet 1992 tog hustrun honom oförbehållsamt i försvar och sade: Han förlorade tålamodet av allt barnskrik, drack sig berusad och gjorde en dum sak. Även nu i januari 1996 ställer hon sig bakom sin make, dock något mer dämpat: Nu har det kanske hänt igen, fast jag vill inte tro det. På lördagen fattade jourhavande åklagaren i Linköping, distriktsåklagare Charlotte Sandstedt, ett nytt beslut att anhålla Svartenbrandt Rikslarm efter nya uppgifter Strax efter klockan 20 på lördagskvällen går det ut rikslarm till samtliga polisstationer i Sverige med uppmaningen att gripa Svartenbrandt. Polisen har fått in nya uppgifter, bland annat resultatet av en blod analys. Vid rånet hade gärningsmannen skadat sig i handen, när han krossade rutan till postlokalen. Det är därför polisen låtit utföra blodanalysen. Från Södersjukhuset i Stockholm meddelas att Svartenbrandt blivit behandlad på akutmottagningen för en handskada. Han hade kommit dit för att få ett par skador omsedda, djupa skärsår i ena handen och en kapad sena. Med tanke på dessa nya omständigheter står det bortom alla rimliga tvivel, att det är Svartenbrandt som slagit till än en gång. Vänner uttalar stöd I det här läget stegras massmediernas intresse för saken. Flera av Svartenbrandt vänner kontaktas och en del av dem uttalar sig i pressen till hans stöd. En av dem, stå upp-komikern Lasse Lindroth, vädjar till honom att ge sig till känna, att överlämna sig till polisen inte minst för att befria hustrun från den oro och förtvivlan hon känner över att inte veta säkert vad som inträffat. Förläggaren, Bjarne Sellin, uttalar sig också:
Är han skyldig, så är det en verklig tragedi. Sellin och Svartenbrandt hade haft kontakt med var andra så sent som en vecka före rånet för att diskutera utgivningen av nästa bok, som skulle vara klar till hösten 1996. Vid deras sammanträffande hade Svartenbrandt varit trött. Men han föreföll ändå lugn och samlad. Det är förfärligt om han försatt sig i en sådan här situation igen, det är hemskt Jagas i Stockholm Bokförläggaren är skakad och uttrycker stor tvekan inför ett fortsatt samarbete med Svartenbrandt: Vi är vänner. Men om det visar sig att han är skyldig till rånet, är det inte mycket att säga, då är allt över. I så fall har han ingen framtid. Jag hoppas verkligen att det inte är Lasse som gjort det här. Lindroth och Sellin är inte ensamma om att uttala sig. Det förekommer också uttalanden, som bottnar i uppfattningen en gång skurk alltid skurk! En läkare som kommit Svartenbrandt nära, är hans terapeut, psykiatern Göran Källberg: Han kan bli desperat om han känner sig trängd av polisen. Också polisen går ut och förklarade, att Svartenbrandt kan vara farlig. Man varnar allmänheten för att försöka gripa honom. Svartenbrandt förblev borta och var tydligen inte inställd på att låta sig påverkas av vare sig vännernas eller polisens uppmaningar. Spanare från Stockholmspolisen genomför tillslag på flera platser, där man vet att Svartenbrandt brukar hålla till, men utan framgång, han gäckade dem. På söndagen efter rånet påträffas Svartenbrandts bil vid Hammarbyhamnen i Stockholm. I det här läget har polisen fått veta, att Svartenbrand varit i kontakt med sin hustru och berättat för henne, att han befinner sig i Stockholm. Med tanke på omständigheterna ovissheten om makens vistelseort och det faktum, att hon inte fått klart besked om han är skyldig till rånet eller ej beger hon sig till Stockholm för att finnas till hands och avvakta utgången. Kritisk mot terapi I sin bok för Svartenbrandt fram kraftig kritik mot den psykoterapi som han behandlades med under åtta år på Säters sjukhus. Kritiken går ut på att vården inte hjälper några förbrytare att återvända till ett laglydigt liv eller förmår lindra kriminella symtom. I boken prisar han däremot Guds kärlek och skildrar sina försök att med kyrkans och trons hjälp vända ondskan ryggen. Med tanke på det nya postrånet förefaller det som Rånvapnet en pistol av märket Colt 45 påträffades i branddammen, där Svartenbrandt uppgivit. Och även hans andra påstående stämde; pistolen var pluggad, obruk bar.
om han vill bevisa sin tes att vården inte fungerar. Men samtidigt måste hans återfall innebära, att inte heller kyrkan räcker till Mot bakgrund av all den uppståndelse fallet orsakar väljer de svenska medierna att hårdbevaka det fortsatta händelseförloppet. Namnet Svartenbrandt är fortfarande säljande och nu lyser det än en gång på löpsedlarna. Svartenbrandt befinner sig utomlands! Snart presenterar kvällstidningarna nästa sensation: Tre vittnen framträder med uppgiften att de sett Lars-Inge Svartenbrandt på semesterparadiset Playa del Inglés på Teneriffa! Flera ögonvittnen har observerat Svartenbrandt där och några av dem är helt säkra på sin sak, inte minst några vittnen från Gävle, som känner honom sedan tidigare. Journalister reser till semesterön och intervjuar kypare, hotellpersonal och så vidare. De visar upp bilder på Svartenbrand och får uttalanden: Ja, det var han som satt här, just vid det här bordet. Jag minns honom därför att han var så tyst I slutet av januari beslutar tingsrätten i Linköping på begäran av chefsåklagare Ulf Barck-Holst att häkta Lars-Inge Svartenbrandt i hans frånvaro. I och med att Svartenbrandt häktas, kan Interpol kopplas in. Samtidigt får alla polismyndigheter i hela Europa möjlighet att ingripa mot honom. Bevisen räcker för ett fällande Kriminalpolisen i Linköping bekräftar att Svartenbrandt befinner sig på Kanarieöarna och avslöjar att man fått ett brev från honom. I brevet uppger Svartenbrandt att han vill komma hem och ta sitt straff. Han är beredd att ge upp och överlämna sig till polisen. I brevet lämnar han detaljer om rånet som bara gärningsmannen kan känna till. Det var jag som förövade rånet i Linköping. Men det var inget grovt rån. Jag använde en leksakspistol! Detta med leksakspistol eller attrapp, det ord som hans försvarare konsekvent använder i samband med den rättegång som småningom följer är delvis sant. Enligt Svartenbrandt handlar det om en amerikansk armépistol med pluggad pipa, en Colt 45. Det är således ett riktigt vapen, men det går inte att skjuta med. Svartenbrandt beskriver ingående pistolens utseende, var han kommit över den och var han gjort sig av med den. Det kan ha intresse att ta del av polisens ansträngningar i detta sammanhang. Inte minst ger det en god belysning åt polisens opartiskhet i utredningsarbetet och vilja att finna sanningen. Bakgrunden är att Svartenbrandt kraftfullt markerar, att han inte haft något brukbart vapen vid rånet. För honom är det viktigt att han blir trodd, om inte annat, så vet han nämligen att lagen gör en markant åtskillnad mellan rån och grovt rån. Grovt rån föreligger då gärningsmannen genomför rånet med ett livsfarligt vapen. I så fall är påföljden fängelse i minst sex år och maximi straffet är tio års fängelse. Vanligt rån däremot ger mellan två års fängelse och maximalt fyra år! Detta vet Svartenbrandt mycket väl och därför talar han om var han gjort sig av med vapnet: Han har dumpat det i en branddamm nära universitetsområdet i Linköping. Utredarna undersöker branddammen, men finner inte något vapen. Kontakt med Interpol På kvällen den 20 januari tar Interpol den första informella kontakten med polisen på Gran Canaria. Svartenbrandt befinner sig fortfarande på fri fot, men den spanska polisen lovar att ta itu med saken. I detta skede bestämmer sig Svartenbrandts fru för att söka skilsmässa, eftersom hon inte längre orkar leva med makens psykiska besvär och svek: Det är skönt att han bestämt sig för att ge upp. Men jag tror inte att vi har så mycket mer att säga varandra. Man kan inte ha det så här år efter år Svartenbrandts hustru om någon har fått känna av vad det innebär att vara gift med en återfallsförbrytare. Hon har aldrig förekommit i kriminella sammanhang, däremot har hon tidigt engagerat sig i kriminalvårdsfrågor det var på det sättet hon mötte sin blivande make! Nu förklarar hon att hennes erfarenhet av kriminalitet och kriminella skulle kunna komma samhället till gagn, om hon själv blir polis. Svartenbrandt tillbringar de sista dagarna av flykten på ett lyxhotell. Hans förläggare och vän, Bjarne Sellin, befinner sig också på Kanarieöarna. Han har rest dit för att hjälpa Svartenbrandt och förmå honom att ge upp. Men förläggarens filantropiska insats ifrågasätts i medierna när det blir känt att han förhandlar med TV4 om en dokumentärfilm med Svartenbrandt som spelats in på Teneriffa. På inspelningen ber Svartenbrandt om ursäkt för vad han gjort. Efteråt förklarar Sellin vad det som inträffade: Det var Svartenbrandt, som ville göra en dokumentation innan vi sökte upp polisen. Han räknade
med att det skulle kunna betala sig om inspelningen såldes till TV, berättar Sellin. Hur som helst uppstår en mängd hinder i förhandlingarna, det belopp Svartenbrandt erbjuds för inspelningen är alltför lågt och det hela rinner ut i sanden. En effekt av dessa bekymmer är att vänskapen mellan Sellin och Svartenbrandt får en rejäl knäck. Ja, deras vänskap får ett abrupt slut. Strax innan Svartenbrandt slutligen grips av den spanska polisen, börjar han gräla med Sellin och det hela urartar till ren misshandel. Sellin avstår dock från att anmäla detta, däremot förklarar han: Vår kontakt är bruten. Om Svartenbrandt skriver fler böcker, så får någon annan ta hand om dem. Bjarne Sellin beslutar tillsammans med sin far, som är den andre delägaren i förlaget, att Svartenbrandts andra bok inte skall komma ut på hösten 1996, vilket man ursprungligen planerat. Förlaget avbryter allt samarbete och förklarar att Svartenbrandts koppling till förlaget nu är historia. Bjarne Sellin är i detta skede en svårt luttrad person. Hans bekymmer lättar inte när det dessutom antyds misstankar mot honom för främjande av flykt! När Svartendbrandt bestämt sig för att överlämna sig till den spanska polisen, gick han först till fel polisstation och fick gå därifrån! Därefter var han åter utom räckhåll en kort tid. Men sin vana trogen förser han massmedierna med stoff. Han kontaktar journalister i Sverige och ömkar sig: Jag har svikit alla mina vänner. Jag har slagit min bäste vän när han försökte övertala mig att ge upp Den 24 januari är jakten slut. Svartenbrandt hämtas av spansk polis och leds bort, hårdhänt och med händerna fjättrade bakom ryggen. Han är förbannad och berusad och låter sig fotograferas med en fimp i mungipan. Han är tillbaka i sin gamla roll och inte längre den han sagt sig vilja vara. En dyr kriminell Lars-Inge Svartenbrandt har kostat det svenska samhället stora pengar genom åren. Beräkningar anger 30 35 miljoner kronor enbart för vårdåtgärderna. Den transport hem till Sverige, som är aktuell i det här läget, sägs kosta ytterligare nära 250 000 kronor. Svartenbrandt överlämnade sig frivilligt till spansk polis men var inte alls i form när han fördes bort för att invänta hemtransport till Sverige. Det blev en lång väntan
Men det dröjer innan det blir aktuellt med någon resa. Lars-Inge Svartenbrandt måste sitta i spanskt fängelse ett par månader innan han hämtas hem till Sverige det är många byråkratiska trösklar som skall forceras; så fungerar det internationella samarbetet. Först i början av maj 1996 återvänder Svartenbrandt till Sverige. Och vid hemkomsten ställs han omedelbart inför omhäktning hittills har han varit häktad i sin frånvaro. I samband med förhandlingen, som sker inför Linköpings tingsrätt, får Svartenbrandt träffa sin hustru och den yngste sonen, som nu blivit fem månader. Mötet är uppenbarligen påfrestande för dem alla. Svartenbrandt orkar bara ett kort ögonblick innan han snabbt vänder bort sin blick. En tröst är dock att hustrun förklarat sig beredd att stanna kvar i äktenskapet och stödja honom. Lasse är en udda människa som behöver hjälp. Jag sviker honom inte trots hans idiotiskt infall Åter inför rätta Efter hemkomsten kommer Svartenbrandt själv till tals för första gången i samband med häktningsförhandlingen. Han förklarar sitt brott med att han föll igenom. Den direkta orsaken till att han rånade posten var att han fått besked om en restskatt på 9 500 kronor, vilket han upplevde som en katastrof. Han hade nästan inga inkomster och han hade börjat tvivla på sin Gud. Och så hade han grälat med hustrun. Några andra motiv för sin gärning ger han inte hel ler vid de polisförhör som hålls med honom efter omhäktningen. Svartenbrandt vidhåller att han gjort sig av med vapnet i en branddamm och att han därefter flydde i sin bil till Stockholm och sökte upp en gammal kamrat. Beträffande pistolen pekar han beredvilligt ut platsen i samband med en vallning. Däremot vägrar han att uppge vem som hjälpte honom ut ur Sverige. Svartenbrandt uppger att han först hamnade i Hamburg på sin flykt och hävdade att han spelade bort 40 000 och 50 000 kronor på ett kasino. Därefter flög han till Gran Canaria, där han efter någ ra kaotiska dygn på Teneriffa, överlämnade han sig själv till den spanska polisen. Historien om pistolen Leif Ahlgren, den polisman som skötte förhören med Svartenbrandt i Linköping, funderade mycket på uppgiften att rånvapnet hade dumpats. Svartenbrandt höll nämligen envist fast vid sin version att vapnet varit obrukbart. Eftersom det hade betydelse inte minst i avseende på brottsrubriceringen, ville Ahlgren inte släppa den här upp giften. Men det fanns också andra skäl; om det var sant, att Svartenbrandt verkligen dumpat sin pistol i branddammen och om den i så fall påträffades i ett senare skede, så vore det förödande för polisen. Sådant får bara inte hända! Ahlgren anslår en del av sin fritid för att återuppta letandet i dammen. Han tar hjälp av sin son, som är yrkesmilitär, och ordnar en genomsökning med minsökare. Detta ger dock inte något positivt resultat även om det visar sig möjligt att använda minsökaren i vatten. Problemet är att utrustningen ger utslag för allt i dammen och där finns åtskilligt! Ahlgren utverkar därför kommunens tillstånd att tömma dammen på vatten. Hans målmedvetenhet ger resultat; pistolen finns mycket riktigt, just där Svartenbrandt sagt! Och även den andra uppgiften stämmer! Pistolen är obrukbar, pluggad! Däremot ställer det sig omöjligt att få fram bevis för att det är just det här vapnet, som Svartenbrandt använt vid rånet. Vapnet kan ju ha planterats där av någon annan eller vid ett tidigare tillfälle av Svartenbrand själv. Men ändå vill utredarna tro på hans försäkran. Det talar onekligen till Svartenbrandt fördel, att han intagit en samarbetsvillig attityd. Dömd igen och nöjd Tingsrättens utslag meddelas i början av juni 1996 och straffet sätts till fängelse i tre år och sex månader. Svartenbrandt förklarar sig nöjd. Han uppfattar det som att domstolen accepterar den mildare brottsrubriceringen. Även hans försvarare är nöjd: Om han sköter sig den här gången, kan han bli fri redan i april 1998. Men alla är inte lika nöjda. Chefsåklagare Ulf Barck-Holst överklagar straffmätningen och kräver skärpning. Om inte annat, så vill han att domen också skall omfatta de 18 månader som fortfarande är kvar av Svartenbrandts tidigare fängelsestraff, i den delen har tingsrätten nämligen inte uttalat sig. I mitten av augusti meddelas utslaget från Göta hovrätt: fängelsestraffet skärps. Lars-Inge Svartenbrandt döms i stället till fängelse i fyra år och sex månader! Hovrätten motiverar straffskärpningen med att det aktuella brottet är allvarligt och att Svartenbrandt än en gång återfallit i kriminalitet. Vilket blir Svartenbrandts nästa steg? Kommer hans nästa avbön att beveka någon