Världsnaturfonden WWF och vattendirektivet

Världsnaturfonden WWF och vattendirektivet

Omslag: Text: Vattendirektivets logotyp Lennart Gladh och Lennart Henrikson January 2006 Världsnaturfonden WWF

Världsnaturfonden WWF och Vattendirektivet Om vattendirektivet EG:s Ramdirektiv för vatten Vattendirektiv är en lagstiftning som gäller unionens ytvatten (sjöar och vattendrag), grundvatten och kustvatten. Direktivet innebär bland annat att i princip alla vatten ska ha god vattenstatus 2015 och att inga vatten få försämras. Undantag är vatten som är så förändrade (kraftigt modifierade) att det inte är praktiskt eller ekonomiskt rimligt att uppnå god status. Om målen inte klaras till 2015 finns möjlighet till förlängning i en sexårsperiod. God vattenstatus är egentligen två mål god ekologisk status och god kemisk status. God ekologisk status innebär att ytvattnens växt- och djurliv, vattnets vägar och flöden, struktur på bottnar och stränder samt fysikaliska egenskaper endast får uppvisa små avvikelser från naturliga förhållanden. God kemisk status innebär att ytvattnen inte får ha höga halter av vissa giftiga ämnen. Ansvaret för arbetet med direktivet ligger på vattenmyndigheterna. I Sverige finns fem stycken. Vattenmyndigheterna ska ta fram förvaltningsplaner och åtgärdsprogram för sina vattendistrikt. I detta arbete ska olika intressenter få insyn och möjlighet att påverka. Hur åtgärderna ska finansieras ska bestämmas senast 2009. Mer information om Vattendirektivet finns på www.vattenportalen.se. Vattenmyndigheternas gemensamma hemsida har adressen www.vattenmyndigheterna.se. WWFs synpunkter i korthet WWFs europeiska nätverk har aktivt medverkat i framtagandet av direktivet och försöker nu påverka så att det införs så som intentionerna är, dvs. att vattenanknuten biologisk mångfald skyddas eller återskapas och att vattenresurserna förvaltas på ett hållbart sätt. Som ett led i detta sammanfattas här Världsnaturfondens synpunkter för främst svenska förhållanden. Världsnaturfonden Vattendirektivet är i grunden en bra lagstiftning. Vattendirektivet skapar goda möjligheter att uppnå hållbar vattenanvändning och de svenska miljökvalitetsmålen. Vattendirektivet har en del brister, till exempel tillgodoses inte behovet av akvatisk naturvård. Införandet i Sverige har gått alltför långsamt, vilket bland annat kan leda till svårigheter att uppnå målen om god status enligt tidsplanen. Den intima kopplingen mellan vattenmyndigheterna och länsstyrelserna strider mot intentionerna i vattendirektivet och rollerna bör renodlas. Alla som använder vatten, ska vara med och betala för att uppnå vattendirektivets mål. Detta gäller bland annat vattenkraften. Lokal samverkan är en förutsättning för att vattendirektivets mål ska kunna uppnås. Detta kräver ett nytt arbetssätt på vattenmyndigheterna och länsstyrelserna. Arbetet med vattendirektivet måste integreras med arbetet med habitatdirektivet och de svenska miljökvalitetsmålen. Regeringen och ansvariga centrala myndigheter måste prioritera arbetet med vattendirektivet och tillskjuta erforderliga resurser. Dessa punkter utvecklas nedan. 1

1. Bra lagstiftning med brister WWF anser att Vattendirektivet i grunden är en bra lagstiftning, eftersom: Den har en ekologisk utgångspunkt - frågorna hanteras i avrinningsområden, det vill säga naturens egna gränser för vatten, - olika typer av vatten ingår ytvatten, grundvatten och kustvatten, - biologin har stor tyngd, tidigare har fysikalisk-kemiska aspekter dominerat, - hydromorfologin (vattenflöden, bottenstruktur med mera) har stor tyngd. Allmänheten ska ha möjlighet att delta i och påverka arbetet. Principen förorenaren/användaren betalar ska gälla. WWF anser att Vattendirektivet ger en möjlighet för att uppnå hållbar vattenanvändning i Europa de svenska miljökvalitetsmålen, till exempel Levande sjöar och vattendrag, Hav i balans och Grundvatten av god kvalitet. WWF anser att Vattendirektivet har en del brister: Våtmarker behandlas inte med samma ambitionsnivå som andra vattenmiljöer. Den akvatiska naturvården, det vill säga skydd/skötsel av arter och naturtyper, samordnas inte med vattenvårdsarbetet. Begreppet kraftigt modifierade vatten (KMV) kan bli ett kryphål. Om gränsen för KMV sätts lågt, kommer ambitionerna att förbättra vattnen att bli låga. Om den preliminära klassificeringen av KMV i Sverige blir den slutgiltiga, kommer WWFs farhågor dock inte att besannas. 2. Långsam implementering i Sverige WWF anser att införandet av vattendirektivet i Sverige har fungerat dåligt hittills. Det tog till exempel nästan ett år innan en utredning om organisation med mera kom igång. Tidsplanerna har inte kunnat hållas med rimlig ambitionsnivå i arbetet. Detta är förvånande med tanke på Sverige har lång tradition av vattenvård och en uppbyggd organisation (jämfört med flera andra EU-länder). Följden av detta är: Ofullständig rapportering till EU för att tidsplanen ska kunna hållas. Handböcker och vägledningar från centralt håll kommer alltför sent. Risk för att de uppsatta miljömålen inte kan uppnås i tid. 3. Ej fristående vattenmyndighet Vattenmyndigheterna har ansvaret för genomförandet av vattendirektivet. WWFs tolkning av direktivets text är att vattenmyndigheterna ska vara fristående myndigheter. Skälet är bland annat att vattenmyndigheten ska kunna förelägga andra myndigheter, till exempel länsstyrelsen, att vidta åtgärder som kan behövas för att målen ska uppnås. I Sverige har vattenmyndigheterna knutits till länsstyrelserna. I ett par fall är till exempel chefen för vattenmyndigheten också chef för en avdelning på länsstyrelsen. I vattendelegationen, en typ av styrelse för vattenmyndigheten, sitter dessutom tjänstemän som arbetar på länsstyrelser. WWF ifrågasätter hur fristående vattenmyndigheterna kan vara i praktiken kommer de att behandla länsstyrelsen på ett lika objektivt sätt som andra aktörer? Den intima kopplingen mellan vattenmyndigheterna och länsstyrelserna strider mot intentionerna i vattendirektivet och rollerna bör renodlas. 2

4. Oklart med finansiering av åtgärder vattenkraften slipper undan Naturligtvis kommer de ökade ambitionerna att leda till större kostnader. I utredningen Klart som vatten togs frågan om avgifter upp, men hur ett avgiftssystem ska tas, ska utredas till 2010. Det är förvånande att det i direktiven till utredningen Klart som vatten stod att frågan om avgifter på vattenanvändning för kraftproduktion inte skulle behandlas. Miljöövervakning och åtgärder kommer att kosta mycket pengar. Sannolikt kommer förvaltningsplanerna att innebära omfattande åtgärder för att förbättra statusen i många vatten. Det kommer då bland annat att krävas resurser för fysisk och hydrologisk återställning, t.ex. efter flottledsrensning och utbyggnad för kraftproduktion. Detta är åtgärder som hittills inte utförts i större omfattning. Frågan är hur dessa ska finansieras. Idag finansieras vattenvårdsarbetet delvis med skatter och avgifter, blanda annat för jordbruket. Något system för finansiering av fysisk restaurering, till exempel återställning efterflottledsrensning och utrivning av oanvända dammar, finns dock inte. EUs miljöersättningssystem är en möjlighet för att finansiera de åtgärder som krävs för att minska den påverkan som jordbruket svarar för. Jordbruksverket, som svarar för hur miljöersättningen fördelas, måste prioritera arbetet med jordbruket/vattendirektivet. Direktivets intentioner ska följas, vilket innebär att alla vattenanvändare, dvs. som påverkar vatten ska vara med och betala. EUs miljöersättningssystem ska användas för att finansiera åtgärder kopplad till jordbrukets vattenproblem. Finansieringen av fysisk restaurering måste lösas i utredningen om vattenavgifter. 5. Lokal medverkan en förutsättning Vattendirektivet framhåller att alla som är berörda av vattenfrågor ska kunna få insyn och kunna påverka arbetet med direktivet. WWF anser att detta är bra. WWFs erfarenhet från svenska och internationella projekt är att ett lokal medverkan är en mycket viktig förutsättning för att lyckas. För att lösa flera miljöproblem är ett engagemang från enskilda personer och näringsutövare helt nödvändigt. Detta gäller till exempel övergödningen från jordbruket där många små, var för sig obetydliga utsläpp, tillsammans ger en stor negativ effekt. Lösningen på den typen av problem är självklart att göra många små, var för sig till synes obetydliga, åtgärder som tillsammans ger en stor positiv effekt. I princip måste alltså varje enskilt jordbrukare engageras! Någon tradition av verklig dialog och samverkan finns inte hos de svenska myndigheterna i allmänhet. De etablerade samråden, till exempel i PBL-systemet, är ett ovanifrånperspektiv. Lokal medverkan, så kallat underifrånperspektiv, kommer alltså att innebära ett nytt arbetssätt för vattenmyndigheterna och länsstyrelserna. Under senare år det tagits fram metoder och modeller för lokal samverkan. Dessa behöver testas och utvecklas ytterligare. Kommunerna kan spela en viktig roll i det lokala arbetet. Hittills har dock kommunerna inte helhjärtat deltagit i arbetet, beroende på oklarheter i hur det kommunala planeringsmonopolet påverkas och hur finansieringen ska. Lokal samverkan är en förutsättning för att vattendirektivets mål ska kunna uppnås. Lokal samverkan måste innebära att alla som är berörda verkligen får möjlighet att dela med sig av sina kunskaper och påverka arbetet. Metoder för lokalsamverkan behöver utvecklas. Kommunerna ska aktivt delta i arbetet. 3

6. Integrera arbetet Det är inte bara vattendirektivet som berör förvaltningen av vattenresurserna. EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv, inklusive Natura 2000, styr arbetet med skydd och skötsel för ett antal listade naturtyper och arter. De svenska miljökvalitetsmålen berör såväl vattenkvalitet som vattenmiljöer och arter. En effektiv vattenförvaltning kräver att arbetet med dessa tre styrdokument integreras. Ser man tillbaka i tiden, har detta inte skett i tillräcklig omfattning, vilket bland annat inneburit att den akvatiska naturvården blivit eftersatt. Arbetet med vattendirektivet måste integreras med arbetet med habitatdirektivet och de svenska miljökvalitetsmålen. Denna integration är nödvändig för en effektiv vattenförvaltning. 7. Prioritera arbetet! Det tycks som om regeringen och ansvariga myndigheter inte prioriterar arbetet med vattendirektivet. Exempel är det långsamma införandet och de knappa resurser som anslagits till vattenmyndigheternas arbete. Karakterisering och bedömning av ekologisk status enligt vattendirektivets minimikrav har beräknats kosta mer än 2 miljarder kronor. Detta kan jämföras med de 70 miljoner kronor som 2005 anslogs till vattenmyndigheternas med flera för vattendirektivsarbetet. Regeringen och ansvariga centrala myndigheter måste prioritera arbetet med vattendirektivet och tillskjuta erforderliga resurser. WWF vill medverka till att vattendirektivets intentioner uppfylls Världsnaturfonden WWF har alltså en positiv inställning till arbetet med vattendirektivet och ser det som en bra möjlighet att få en hållbar vattenanvändning. WWF kommer att fortsätta att försöka påverka utvecklingen i positiv riktning! Kontaktpersoner på WWF är: Lennart Gladh, e-post: lennart,gladh@wwf.se, telefon: 070 221 03 67. Lennart Henrikson, lennart.henrikson@wwf.se, telefon: 070 378 56 13. Läs mer om WWFs arbete med vattenfrågor på www.wwf.se. 4

Världsnaturfonden WWF är med sina närmare fem miljoner supportrar en av världens ledande ideella naturvårdsorganisationer. Vårt uppdrag är att: skydda jordens biologiska mångfald, i form av ekosystem, arter och deras genetiska variation medverka till att de förnybara naturresurserna används på ett uthålligt sätt arbeta för minskade utsläpp av föroreningar och slösaktig konsumtion. Världsnaturfonden WWF Ulriksdals Slott 170 81 Solna Tel: 08-624 74 00 Fax: 08-85 13 29 info@wwf.se www.wwf.se 1986 Panda symbol WWF World Wide Fund For Nature (Formerly World Wildlife Fund) WWF and living planet are Registered Trademarks