Version SvK 2011-03-27 Förtroendevald i Svenska kyrkan från medeltid tid 2000-tal Av Sören Ekström I denna uppsats beskrivs Svenska kyrkans långa lekmanna- och förtroendemannatradition från Sveriges kristnande till dagens kyrka. 1 Redan efter ett par rader i den kyrkoordning som gäller sedan den 1 januari 2000 möter man konstaterandet att alltsedan kristendomen kom till Sverige har människorna samlats i församlingarna till gudstjänst, rådslag och beslut om gemensamma angelägenheter. Och i inledningen till kyrkoordningens nionde avdelning, den som handlar om val, hör man återigen historiens vingslag över de förtroendevalda: Inom kyrkan väljs människor till olika förtroendeuppdrag och för att överlägga och fatta beslut på hela gemenskapens vägnar. Så har det varit genom kyrkans hela historia. Jag skall göra några nedslag i denna historia. Jag kommer också att ge en kort samlad översikt av den nu gällande kyrkliga organisationen. Allra sist tar jag upp några av de utmaningar som möter de förtroendevalda då de väljs till uppdrag eller som får sina uppdrag som ett resultat av detta val. Kyrkvärdar och sexmän Det lokala ansvarstagandet var uppenbarligen starkt i det samhälle som börjat byggas upp redan före kristendomens Svenska kyrkan har alltid har gett en stark ställning åt sina valda företrädare. Detta hör till den öppna folkkyrkans karaktär. Kyrkvärdsuppdraget är det tydligaste tecknet på detta förhållande. Mer kunskap om kyrkvärdskapet i ett historiskt perspektiv kan man få genom att läsa förre kyrkosekreteraren och överhovpredikanten Carl Henrik Martlings bok Tjänst i heligt rum (Verbum, sjätte upplagan 1996) och en uppsats av förre domprosten i Strängnäs Carl Strand- 1 Texten är en del av en uppsats publicerad i boken Folklig förankring demokrati i Svenska kyrkan (Verbum 2000), som också gavs ut som en festskrift till Bengt Kindbom i samband med hans 60-årsdag, då han också lämnade posten som förbundsdirektör i Svenska kyrkans församlingsförbund.
bergs uppsats i Med engagemang och medansvar (Verbum 1990), för att nämna några källorna. Den ekonomiska förvaltningen, ansvaret för sockenkyrkan och sockenstyrelsen byggde redan från kyrkans uppbyggnad i vårt land på att kyrkoherden och kyrkvärdarna samverkade. Kyrkvärdarna var sockenmännens företrädare och representerade menigheten i socknen. Då det fördes in i den kyrkliga förvaltningen så skedde det ibland i strid med den kanoniska rätten, dvs. den rättsordning som tillämpades i den världsvida kyrka som hade sitt centrum i Rom. Kyrkvärdarna och deras ansvar kommer till uttryck i en rad äldre dokument. Biskop Brynolf i Skara skriver i en stadga den 7 juli 1280 om hur kyrkans förmögenhet skall förvaltas av två pålitliga sockenmän tillsammans med prästen, samma gör biskop Petrus i Linköping i mitten av 1300-talet och uppdraget att vara kyrkvärd regleras i en rad av landskapslagarna (Västgötalagen, Södermannalagen, Upplandslagen, Smålandslagen och Östgötalagen). Genomgående är att kyrkvärdarna tillsammans med prästen är redovisningsskyldiga för sin förvaltning inför sockenmännen. Genomgående är också att ansvaret delas dem emellan. De skall en gång om året göra räkenskap inför hela socknen och kräva skulder. Man kan sammanfatta saken så att landskapslagarna ger kyrkvärdarna ett stort och säkerligen ofta betungande ansvar då det gäller förvaltningen av kyrkans tillgångar. Kyrkvärdarna skall också svara för att kyrkan har den utrustning som behövs, böcker och mässkläder, altarkläde, klockor och all den skrud, som hon tarvar för att göra tjänst för Gud och för att hjälpa både levande och döda, då de komma till världen och fara därifrån, heter det i Södermannalagen. Kyrkvärdarnas skulle också företräda socknen och kyrkan. I landskapslagarna klargörs på vissa håll tydligt vilka straff som skall drabba en försumlig kyrkvärd. En ny kategori av förtroendevalda uppenbarar sig i källorna i form av sexmännen (som på några håll helst skulle vara tolv). Så här sammanfattar Carl Strandberg denna tämligen outforskade institution: Närmast kan den väl karakteriseras som ett slags sockenfullmäktige, och dess uppgifter var brokiga, stundom svårdefinierade polisiära, dömande, exekutiva, socialvårdande för att nu nämna några. De skulle också vårda sig om kyrkans och socknens byggnader, rådslå med pastor om nödiga förbättringar, förbereda ärenden till stämman, utkräva material och penningar till kyrkan som beviljats men inte erlagts, liksom böter till kyrkan. Sexmännen ersatte inte kyrkvärdarna. Det framgår av att båda dessa grupper av förtroendemän nämns, ibland för att markera skilda uppgifter, i andra fall för att markera att de delar ansvaret. Så småningom, på 1800-talet, försvann sexmännen. En bild som oftast används för att beskriva det gemensamma förvaltningsansvar som bars av I 1686 års kyrkolag heter det så här: Var kyrka i städer och på landet skall ha en eller, där så behövs, flera kistor med tre lås, däruti kyrkans egendom i penningar, guld, silver, kläder, tenn, koppar, räkenskapsboken, inventaria över kyrkoherde-, capellans- och klockarbord, samt annat, som vid kyrkan till underrättelse behövas, skall bli förvarat. Den ena nyckeln behåller kyrkoherden, den andra kyrkvärden, [och den tredje en av sexmännen;] och må intet där uttagas utan i dessa [tre] personers närvaro.
präst och kyrkvärdar (och sexmän) är att det till kyrkkistan fanns tre lås. Alla tre nyckelinnehavarna fordrades för att man skulle kunna öppna kistlocket. Ordningen är väldokumenterad. Den beskrivs både i 1686 års kyrkolag och i prästerskapets privilegier från 1723, en stadga som inte bara angick prästerskapet utan hade betydelse för församlingen som helhet. Eftersom bilden används så ofta kan det finnas skäl att någon gång ge de fullständiga citaten. Det finns i rutan här intill. I Prästerskapets privilegier 1723 sägs också att en nyckel skall innehas av kyrkoherden, en av en kyrkvärd och en tredje av någon annan skicklig man. Fastare former för organisationen Sockenstämman formaliserades inte förrän på 1600- och 1700-talen. I städerna kom ett motsvarande organ till, nämligen kyrkorådet som valdes av kyrkostämman. Detaljerade bestämmelser beträffande sockenstämma, sexmän och kyrkoråd läggs för första gången fast i Prästerskapets privilegier 1723. 1800-talet innebar omfattande förändringar av den förtroendevalda kyrkliga organisationen. 1817 och 1843 beslutades nya bestämmelser om sockenstämmor, kyrkoråd och sockennämnder. Tillkomsten av sockennämnden kan man i historiens backspegel se som ett första beslut i ett mer än hundrafemtioårigt arbete med att skapa nya relationer mellan stat och kyrka. De nya nämnderna innebar att man skiljde på kyrkliga och borgerliga angelägenheter. Sockennämnderna fick ansvaret för hälsovården och flera andra angelägenheter som var av borgerlig karaktär. Sockennämnden fick en vald ordförande, medan kyrkoherden fortfarande var självskriven ordförande i sockenstämman och kyrkorådet. Kyrklig och borgerlig kommun skiljs åt. Stiftsorgan utöver domkapitlet börjar växa fram. Kyrkomötet ersätter prästernas ställning som ett av riksdagens stånd. Kyrkliga styrelser inrättas. Genom 1862 års kommunalreform bildades en kommunalstämma som svarade för alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter som inte uttryckligen skulle hanteras av kyrkostämman, nämligen kyrkan och folkskolan. Kyrkorådet och skolrådet blev beredande och verkställande organ för kyrkostämman. En annan följd av 1862 års kommunalreform blev att kommunalstämmans ordförande valdes, medan kyrkoherden var självskriven ordförande i kyrkostämman, kyrkorådet och skolrådet. Samtidigt började vid denna tid medlemskretsen i den kyrkliga kommunen om än måttligt skilja sig från den borgerliga kommunens genom den möjlighet att utträda ur kyrkan som öppnats. Ytterligare förändringar skedde i början av 1900-talet, bl.a. genom att skolfrågorna på vissa håll och barnavårdsärendena helt och hållet fördes över till den borgerliga kommunen. Genom 1930 års lag om församlingsstyrelse fördes skol- och biblioteksfrågorna över från kyrkan till den borgerliga kommunen. För den kyrkliga organisationen betydde förändringarna 1930 att alla församlingar kunde införa ett kyrkofullmäktige. Fullmäktige blev obligatoriskt i de största församlingarna. Genom inrättandet av kyrkofullmäktige infördes också direkta val till kyrkofullmäktige. Hur de direkta valen sedan tillvuxit i betydelse redovisar Gunnar Edqvist i en uppsats om de kyrkliga valen. Kyrkoherden blev genom 1930 års församlingsstyrelselag inte längre självskriven ordförande i kyrkofullmäktige och den tidigare självskrivenheten som kyrkostämmans ordförande togs samtidigt bort. Fortfarande var kyrkoherden självskriven ordförande i kyrkorådet men bara fram till 1961 då självskrivenheten
som ordförande ersattes med ett självskrivet ledamotskap samtidigt med att kyrkorådets roll förstärktes. Förändringar på stifts- och riksnivå Stiften har ända sedan kyrkan kom till Sverige spelat en för det kyrkliga livet avgörande roll. Stiften, främst genom biskop och domkapitel, svarade för en stor del av de beslut som fattades inom det kyrkliga området. Något organiserat stiftsarbete med förtroendevalda organ av det slag som vi menar i dag kom däremot inte till stånd förrän långt in på 1900-talet. Stiftsnämnderna som egendomsförvaltande organ kom till 1932. En lekmannarepresentation i domkapitlen kom till som en följd av 1936 års domkapitelslag. På 1960-talet bildades frivilliga stiftsorgan i form av stiftsting och stiftstråd. Den lekmannarepresentation som kyrkooordningen föreskriver i biskopsval har inte många år på nacken, den kom till först 1963. Med detta sagt bör man emellertid lägga till att man då återvände till ett folkligt deltagande som kan spåras ända tillbaka till den äldre Västgötalagen från 1200-talet: Om biskop skall väljas, då skall konungen tillfråga alla landsmännen, vem de vill ha. Han skall vara bondson. Konungen skall sedan sätta stav i hans hand och ring på hans finger; sedan skall han föras till kyrkan och sättas i biskopsstolen. Då är han fullkomligt kommen till makten utan vigning. Den stora förändringen i stiftsorganisationen inträffade 1989 då vi fick obligatoriska stiftssamfälligheter med uppgift att främja församlingslivet i stiftet, liksom uppgifter i fråga om utjämningsbidrag och kyrklig indelning. Stiftssamfälligheterna fick också beskattningsrätt. Stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser bildades, liksom egendomsnämnder. Stiftsfullmäktige fick i uppgift att utse ledamöter i domkapitlet. Den frivilliga samverkan på stiftsnivå ersattes av en lagreglerad sådan och därmed tillmötesgicks krav som förts fram under många år. Organisationen på den nationella nivån är i mycket stor utsträckning ett barn av det sena 1800-talet och 1900-talet. Tidigare försök att få till stånd en central kyrkostyrelse misslyckades. Den centrala styrning som fanns låg hos kungen, riksdagen och regeringen och maktbalansen mellan dessa organ skiftade i takt med att den politiska makten som helhet pendlade mellan envälde och riksdagsinflytande. Den riksdag det då handlade om var ståndsriksdagen. Efter att ståndsriksdagen avvecklats inrättades, delvis i prästeståndets ställe, 1863 kyrkomötet med 30 präster och 30 lekmän som ledamöter. Fr.o.m. 1951 års kyrkomöte var lekmännen i majoritet, 57 lekmannaledamöter utgjorde tillsammans med 43 präster ett kyrkomöte med 100 ledamöter. Smärre skiftningar skedde under årens lopp p.g.a. förändringar i stiftsindelningen och de teologiska fakulteternas representation. Parallellt med den här utvecklingen bildades en brokig flora av riksorgan. Bland dem fanns Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse som så småningom blev Svenska kyrkan i utlandet, Svenska kyrkans diakonistyrelse som sedan blev Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, Svenska kyrkans diakoninämnd, Lutherhjälpen, Kyrkans informationscentral och Svenska kyrkans utbildningsnämnd. Utöver de kyrkliga riksorganen växte kyrkliga organisationer fram. I det här sammanhanget kan det finnas skäl att särskilt nämna Svenska pastoratens riksförbund, bildat 1945, som blev Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (Pastoratsförbundet) som i sin tur blev nuvarande Svenska kyrkans församlingsförbund (Församlingsförbundet).
Någon samlad central kyrkostyrelse fanns fortfarande inte. Däremot fanns en frivillig samverkan mellan stiften genom Rikskommittén för stiftstingen och Stiftelsen rikskyrklig finansiering. Dessa organ fick ibland spela en aktiv roll på nationell nivå. 1982 år kyrkomötesreform ledde fram till ett större och helt nytt kyrkomöte, med 251 ledamöter utan kategoriindelning. Också biskoparnas självskrivenhet upphörde, liksom ärkebiskopens självskrivenhet som kyrkomötesordförande. Samtidigt inrättades en läronämnd i vilken samtliga biskopar ingick och utgjorde majoritet. Till det nya kyrkomötet delegerade riksdagen rätten att fatta beslut i en rad inomkyrkliga frågor. Svenska kyrkans centralstyrelse, vald av Kyrkomötet, inrättades tillsammans med nämnder som ersatte flera av de viktigaste centrala kyrkliga organisationerna, främst dem som nyss nämnts. Också dåvarande Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (nu Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) berördes. Den dubbla ansvarslinjen Bilden av de tre nycklarna har många gånger använts, även av mig, för att illustrera den dubbla ansvarslinje som omfattar kyrkans liv i stort. Detta begrepp syftar på kombinationen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. För att vara historiskt korrekt skall man påpeka att bilden av nycklarna, vid den tid då bestämmelsen var i kraft, enbart Det allmänna prästadömet, som grundas i tron och dopet, ger alla troende och döpta tillsammans ansvaret för att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda. en evangelisk-luthersk tradition kommer detta synsätt till uttryck. handlade om kyrkans egendom. Bara vi vet det, så är bilden av de tre nycklarna emellertid användbar även i ett vidare sammanhang. Den dubbla ansvarslinjen har en stark förankring i Svenska kyrkans tradition. Det allmänna prästadömet, som grundas i tron och dopet, ger alla troende och döpta tillsammans ansvaret för att kyrkans grundläggande uppgifter blir utförda. De förtroendevaldas ansvar avser inte bara de praktiska kyrkliga frågorna. Inte heller bär prästen ansvaret för enbart kyrkans andliga liv. Inte minst i Begreppet den dubbla ansvarslinjen har emellertid, i vart fall på det sätt som vi i dag uppfattar det, i det offentliga utredningsarbetet formulerats sent. 1958 års utredning kyrkastat uttryckte sig i sitt slutbetänkande SOU 1968:11 Svenska kyrkan och staten fortfarande relativt diffust om ansvarsfördelningen: Olika uppgifter inom kyrkan kan givetvis anförtros präster och lekmän utan att för den skull demokratiens princip behöver anses vara åsidosatt. Givet är dock att en prästerlig dominans från demokratisk utgångspunkt icke kan godtagas annat än som ett uttryck för att olika uppgifter kan tillkomma olika medlemmar inom kyrkan och att särskild kunskap och erfarenhet bör tagas till vara, som vinnes genom utbildningen till präst och utförandet av prästerliga uppgifter. Några år senare uttryckte sig 1968 års beredning om stat och kyrka i sitt slutbetänkande SOU 1972:36 Samhälle och trossamfund på ett helt annat sätt: Vi utgår från att den för Svenska kyrkan typiska kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse kommer att bestå i den nya organisationen. Vi konstaterar att biskopar och präster inte enbart har ställning som tjänstemän eller funktionärer inom en organi-
sation. Som innehavare av det religiöst bestämda prästämbetet i kyrkan har de dessutom ett självständigt ansvar för kyrkans lära, undervisning och sakramentsförvaltning. Vidare utgör den fasta uppbyggnaden med kyrkofullmäktige valda bland medlemmarna och kyrkomötesrepresentanter valda av dessa en väsentlig demokratisk förankring som ger yttre stadga åt kyrkan för framtiden. Detta ligger helt i linje med utvecklingen från den gamla socknens självständighet med dess väsentliga lekmannainslag. Då ytterligare några år senare resultaten av de samtal som förts mellan företrädare för regeringen och Svenska kyrkan redovisades återkom man till föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning som ett grundläggande element i Svenska kyrkans uppbyggnad. Också den fortsatta diskussionen om Svenska kyrkans organisation, liksom 1970- och 1980-talens organisatoriska reformer, kom att präglas av samma synsätt. Detta sagt i fullt medvetande om det paradoxala i att 1982 års kyrkomötesreform, som gav Kyrkomötet rätten att besluta i en rad för Svenska kyrkan grundläggande frågor, också innebar att inte bara den prästerliga representationen utan också biskoparnas självskrivenhet i Kyrkomötet samtidigt avvecklades! I den kyrkoordning som nu gäller beskrivs den dubbla ansvarslinjen i inledningen till den andra avdelningen, den avdelning som behandlar församlingen: Svenska kyrkan är nog fortfarande vad man i England kallar för en established church, en etablerad kyrka, men inte längre en statskyrka. Den nuvarande kyrkliga organisationen Kyrkans verksamhet bärs således organisatoriskt upp såväl av alla kyrkotillhörigas, och särskilt de förtroendevaldas, ansvarstagande inom den demokratiska organisationen som av ansvarstagandet hos dem som är vigda till uppdragen inom kyrkans vigningstjänst. Det är inte två helt skilda former av ansvar. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet. Tillsammans har de också ansvar för det demokratiska beslutsfattandet och för besluten. Fr.o.m. den 1 januari 2000 råder nya relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Frågan om mer eller mindre statskyrka kan nu otvetydigt besvaras med mindre. Kvar finns nu bara en begränsad lagstiftning i första hand i regeringsformen, lagen om trossamfund, lagen om Svenska kyrkan, Begravningslagen, Kulturminneslagen och delar av skattelagstiftningen. Svenska kyrkan är nog fortfarande vad man i England kallar för en established church, men inte längre en statskyrka. Svenska kyrkan är från juridisk synpunkt ett registrerat trossamfund. Verksamheten i Svenska kyrkan regleras i första hand genom kyrkoordningen. I den finns bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar, tillhörigheten till Svenska kyrkan, kyrkans vigningstjänst (dvs. biskop, präst och diakon), den kyrkliga organisationen och de regler efter vilka församlingarna, stiften och organen på nationell nivå skall arbeta. Kyrkoordningen beslutas av Kyrkomötet. Den nuvarande förtroendevalda organisationen i Svenska kyrkan kan sammanfattas på följande sätt:
På lokal nivå finns kyrkofullmäktige, kyrkostämma, samfällt kyrkofullmäktige och direktvalt kyrkoråd som beslutande organ. Som styrelse finns ett kyrkoråd eller en kyrkonämnd. Pastoratsnämnd är ett gemensamt organ för församlingar i flerförsamlingspastorat i en flerpastoratssamfällighet. Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Ansvaret omfattar alla som vistas i församlingen. Samfälligheten är i första hand ett samverkans- och serviceorgan. I stiftet finns stiftsfullmäktige som beslutande organ och stiftsstyrelsen som styrelse. Dessutom finns ett obligatoriskt domkapitel. På stiftsnivån skall man främja församlingslivet i stiftet. Man spelar också en roll i fråga om organisatorisk indelning och ekonomiska utjämning. Domkapitlet har viktiga tillsynsuppgifter, men arbetar också bl.a. med frågor som gäller gudstjänstlivet i stiftets församlingar. Domkapitlet fastställer den församlingsinstruktion som skall finnas för varje församling. Stiften väljer numera själva sin biskop genom att biskopsvalet är direkt utslagsgivande. Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkomötets beslutskompetens har redan berörts. Dessutom finns på nationell nivå Kyrkostyrelsen, Kyrkofondens styrelse samt nämnder för kyrkolivets utveckling, Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och internationell diakoni (Lutherhjälpen). På nationell nivå arbetar man också med andra gemensamma angelägenheter som de officiella relationerna till andra kyrkor och samfund, de kyrkliga utbildningarna, den ekonomiska utjämningen inom Svenska kyrkan och kyrkobokföringen. Den nationella nivån skall också vara Svenska kyrkans röst i det svenska samhället och internationellt. Vikten av den dubbla ansvarslinjen betonades starkt under hela den process som ledde fram till 1995 års principbeslut i kyrkomöte och riksdag, i det organisationsutredande som följde på dessa principbeslut och i de konkreta besluten om den nya organisation som nu gäller: Kyrkoherden är självskriven ledamot i kyrkorådet. Sedan mitten av 1800-talet har de förtroendevaldas roll i de kyrkliga beslutsorganen förstärkts. Nya organ har vuxit fram på lokal nivå, kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande har avskaffats, förtroendevalda stiftsorgan har tillkommit, lekmännen deltar vid avgörande val av biskop, kyrkomötet har ersatt prästeståndet i riksdagen och ytterligare förtroendevalda organ har bildats på nationell nivå. Biskopen är självskriven ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel. Ärkebiskopen är självskriven ordförande i Kyrkostyrelsen. I Kyrkomötet utgör de 14 biskoparna majoritet i den särskilda läronämnd som finns. Läronämnden har fått sin ställning förstärkt genom att beslut som fattas i strid mot Läronämndens fordrar en kvalificerad majoritet.
Också på andra sätt kommer den dubbla ansvarslinjen genom en prästerlig medverkan till uttryck i kyrkoordningen. Detsamma gäller det ansvar som den dubbla ansvarlinjen ger de förtroendevalda. Dessa frågor utvecklas av både Thomas Söderberg och Patrik Tibbling senare i denna bok. En förstärkt roll för de förtroendevalda Saken kan och skall självfallet också ses i det omvända perspektivet, nämligen hur den dubbla ansvarslinjen kommer till uttryck genom de förtroendevaldas medverkan i skilda sammanhang. Även om det folkliga inflytandet som, som jag försökt visa, varit tydligt alltifrån det kyrkan etablerade sig i Sverige så är det ofrånkomligt att förändringarna från mitten av 1800-talet fram till våra dagar inneburit en mycket påtaglig successiv förstärkning av de förtroendevaldas roll i de kyrkliga beslutsorganen: Nya beslutsorgan har vuxit fram på lokal nivå, bl.a. genom en formaliserad kyrkostämma och senare kyrkoråd och kyrkofullmäktige. De nya organen har steg för steg fått en starkare och aktivare roll. Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande i alla viktigare organ har avskaffats. Ordföranden väljs i stället. Också på stiftsnivå har förtroendevalda organ tillkommit, först genom stiftsting och stiftsråd och därefter stiftsfullmäktige och stiftsstyrelser. Lekmannarepresentationen har förstärkts i domkapitlen, först genom regeringens försorg sedan genom val av domkapitelsledamöter i förtroendevalda stiftsorgan. Lekmännen har genom elektorer valda av de förtroendevalda på lokal nivå fått rätt att delta vid val av biskop. Valen är numera direkt avgörande. På riksnivå har ståndsriksdagens prästestånd ersatts av ett kyrkomöte med lekmannaledamöter till att börja med i paritet med antalet präster, därefter i majoritet och slutligen i ett avsevärt utökat kyrkomöte utan kategoriindelningen där alla ledamöter väljs. Ärkebiskopens självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet har upphört. Nya och starkare förtroendevalda organ har tillkommit även i övrigt på riksnivå, först Svenska kyrkans centralstyrelse och sedan Kyrkostyrelsen, liksom nämnd- och rådsorganisationen. Källor Ekström, Sören, Svenska kyrkan i utveckling. Historia, identitet, verksamhet och organisation (Verbum 1999). Martling, Carl Henrik, Tjänst i heligt rum (Verbum, sjätte upplagan 1996). Strandberg, Carl, Kyrkvärdskapet i Med engagemang och medansvar (Verbum 1990). SOU 1972:36 Samhälle och trossamfund. SOU 1968:11 Svenska kyrkan och staten.