Under de sista 80 åren, alltså sedan 1850-talet, ha de norrländska

DEN NORRLÄNDSKA TRAVARUINDUSTRIENS UTVECKLING FRÅN»SÅGEKVARNAR» TILL STORDRIFT AV ALl NORDGREN Under de sista 80 åren, alltså sedan 1850-talet, ha de norrländska trävarorna spelat en betydande roll på världsmarknaden, och deras exportvärde har intagit en dominerande plats i vår utrikeshandel. Men före 18 50-talets genombrott ligger en månghundraårig långsam utveckling för vår trävaruindustri, under ständig tävlan med andra näringar och andra intressen. När skogstillgångarna i Västeuropas kustområde - i England, Nederländerna, Norra Tyskland o. s. v. - uttunnats så mycket, att man måste se sig om efter virke från annat håll, låg emellertid inte Sverige utan Norge närmast till att bli träleverantör. Redan på l loo-talet tycks trävaror ha börjat exporteras från Sydnorge, och under många hundra år behöll Norge ett betydande försprång på detta område. Av Sverige var det givetvis de västra och sydliga delarna som tidigast fingo möjlighet att uppträda som trävaruexportörer på världsmarknaden. Först med den nyare tidens början tyckes Norrland komma med såsom exportör om också i mycket blygsam skala. Skogen gjorde ju dock nytta för sig på många andra sätt: den var jaktmark, den gav bete, den kunde användas till svedjebruk, och den användes därtill framför allt av de inflyttade finnarna, den gav tillfälle till nävertäkt och tjärbränneri, den gav husbehovsvirke och kolved, sist i raden kom nog i äldre tider virke för sågning. Under medeltiden kände man för resten inte sågen, man kilade stockarna och högg plankorna med yxa. Handsågning kom emellertid i bruk under senare delen av medeltiden, 1 7

och sågar drivna med vattenkraft börja omtalas från sydligare delar av Sverige vid mitten av I4oo-talet. Man kallade dem sågkvarnar, eftersom den närmaste förebilden i fråga om vattenkraftens utnyttjande ju var kvarnarna. Privata vattensågar tyckas ha anlagts i Norrland från förra delen av 1500-talet, och kronsågar omtalas från I 57o-talet. Det var Johan III, som lät anlägga dem för att leverera virke till slottsbygget i Stockholm: det blev en i Hälsingland (Iggesund), en i Medelpad (Ovansjö), två i Ångermanland (Lästa och Skortsjö) och två i Västerbotten (vid Rickle och i närheten av Skellefteå). Medan kronosågarna producerade för statens räkning, sågade de privata sågarna dels för ortens behov, dels i någon mån för export. Några stora kvantiteter gällde det icke. Wilhelm Carlgren uppger i sitt arbete»de norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt»! kronosågarnas produktion ett maximiår 1595 till 2430 tolfter, d. v. s. ungefär 240 standards. Kvantiteten motsvarar ungefär 5 dagars produktion vid ett medelstort nutida sågverk. Exporten från privat-sågarna nådde vid denna tid - d. v. s. slutet av 1500-talet - knappast samma kvantitet, när den var som högst. Att det sålunda var obetydliga mängder det gällde, också efter den tidens förhållanden, det belyses av att Norges träexport år 1620 uppges till 540,000 tolfter, d. v. s. c:a 200 ggr. större än Norrlands. Det avlägsna läget med därav följande dyra frakter belastade Norrlands skogar med ett tungt handicap. Men utom sågat virke exporterades också osågat timmer och bjälkar och dessutom tjära, och dessa skogsprodukters värde uppgingo ofta till mycket mera betydande belopp än det sågade virkets. Bjälkar höggos framför allt i Medelpad, som långt in på 1800 talet var den egentliga bjälkproducenten i Norrland, men dessa bjälkar fingo till större delen sin avsättning inom landet. Jag har redan antytt, att det fanns andra näringar, som hade användning för skogen och gjorde anspråk på den. Den kraftigaste och mest gynnade konkurrenten var järnindustrien, som uppsats. 108 1 Detta arbete har i stor utsträckning anlitats för utarbetande av denna

Vattensåg från Svedje i Timrå, nu uppställd på Medelpads fornhem i Sundsvall. Foto G. Sllnesson. behövde skogen för kolning. Man hade ännu ej lärt sig att använda stenkol vid järnframställningen, och allt efter som skogstillgångarna i England och andra järnbehövande länder började tyna, fick vårt skogrika land sin stora chans på järnproduktionens fält. Våra myndigheter omhuldade också järnbruken på alla sätt, medan sågkvarnarna fingo stå tillbaka. Just i slutet av r600-talet, när ett ganska stort antal småsågar anlagts i Norrland, kom bruksrörelsen in där. Galtströms bruk i Medelpad anlades r673, Lögdö och Åvike r68 5, och sedan följer en hel rad av järnbruk i Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. De omhuldades på alla sätt av statsmakterna, de fingo sig tilldelade stora och välbelägna skogsområden för stockfångst, medan sågarna fingo vända sig till mera avlägsna trakter. Särskilda sågkommissioner tillsattes i slutet av r600-talet (r699-r703), och de bestämde, vilka sågar som skulle få vara r09

;, ; kvar och vilka som skulle mönstras ut. Före sågkommissionen beräknas sågarna i Norrland till 230, efter dess verksamhet till 1'66. Och inte nog med det. Också exporten av trävaror sökte man inskränka. Knnu på 172o-talet utkom en förordning, som förbjöd fartyg att lasta bräder till utlandet på annat sätt än som fyllning vid stuvning av järn. Vår ekonomiska politik under 1600- och 170o-talen leddes ju av merkantilistiska principer, och det innebar som bekant, att staten påtog sig att ordna och kontrollera näringslivet. Och man tycks under 1600-talet och början av 170o-talet ha ansett trävaruexporten så ekonomiskt obetydlig, att den borde offras för den mera inbringande järnindustrien. Därtill kom»det bottniska handelstvånget». De små norrländska städerna hade icke stapelrätt, alltså rätt att direkt sända sina laster till utlandet, utan detta skulle ske över en stad med stapel, vanligen över Stockholm, vars handel särskilt låg statsmakterna om hjärtat. Visserligen torde mycket ha skett utanfär den ram, som myndigheterna angivit, både i fråga om avverkning, sågning och skeppning, ty tillräcklig personal för noggrann kontroll fanns icke, men statsmakternas lust att utöva förmynderskap var i alla fall uppenbar. Sågning i Norrland och export därifrån sker sålunda i mycket blygsam omfattning. Endast undantagsvis uppträder någon storköpman, som gör affärer i något större skala. Hudiksvall var under 1600-talet den förnämsta handelsstaden norr om Gävle, och där fanns under 160o-talets förra hälft köpmännen Hans Åkesson och sonen Åke Hansson, som en lång följd av år sände jämförelsevis stora trälaster till Llibeck. I Sundsvall levde vid 1600-talets mitt Nils Jonsson Lind, som kunde i en enda last sända 700 tolfter bräder till utlandet, något som ansågs ståtligt den tiden - efter vår tids förhållanden blev det 'inte någon större skutlast. I början av 17oo-talet, under Karl XII:s krig, brister det bottniska handelstvånget sönder, och det ser ut, som om de norrländska småstäderna då hade en lysande träkonjunktur med en jämförelsevis stor direkt export. Men tvånget återkom, och just på 1720-talet utkom den förordning, som jag redan omnämnt och 110

Kram/ors' sltgverks gamla vattensltg. som förbjöd att lasta bräder på annat sätt än som stuvningsfyllnad i järnlaster. Men icke långt efteråt inträdde en vändning i statsmakternas uppfattning. Det var år 1739, sedan hattarna kommit till makten. En förordning om sågverk av den 23/2 1739 gjorde också sågverken eller rättare en del av dem till privilegierade anläggningar. Villkoret var nämligen, att det skulle vara jinbladiga sågar. De grovbladiga sågar, som dittills funnits, hade i hög grad ödslat med virket, en mycket stor del bortgick i avfall, och brädernas ytor blevo så grova, att den utländske köparen ofta måste såga om virket, innan det kunde användas. Enligt förordningen 1739 kunde nu finbladiga sågar också få rätt till stockfångst mot skogsören, d. v. s. rätt till utsyning och förädling av ett visst antal trän å allmänningar och skatteskogar, visserligen som regel till mycket mindre antal än järnbruken. Bestämmelsen innebar dock en väsentlig förbättring. Den första finbladiga sågen i Norrland torde ha varit den vid Kramfors, som byggdes år 1744 av den livländske sågbyggaren Johan Kristoffer Kram, som också gav sågen dess namn. År 1753 synes Kram också ha lett anläggningen av Sillre såg i Liden i Medelpad. Under föga mer än ett årtionde spridde sig de fin- I I I

bladiga sågarna över hela Norrland. Men i alla händelser fortfor det största antalet sågar att vara små grovbladiga husbehovssågar, och sådana fanns det i hundratal. För att anlägga en grovbladig såg behövdes det endast länsstyrelsens tillstånd, medan anläggningen aven finbladig var en mycket mer invecklad procedur, där tillståndet lämnades av kammarkollegiet, sedan en synenämnd arbetat, ofta ganska grundligt, och länsstyrelsen avgivit utlåtande. Det var icke bara järnbruken, som kunde uppträda mot en såganläggning, också jordbrukets och fiskets representanter hade ofta invändningar att komma med. Fiskarna fruktade, att flottningen och avfallet skulle förstöra fisket, jordbrukarna opponerade sig mot dammanläggningarna. Vid de stora älvarnas forsar lade man inte gärna sågarna. Tidens teknik räckte inte till för att bemästra svårigheterna där, man fick som oftast hålla sig till de mindre vattendragen, men där räckte vanligen inte vattenmängden till för full drift mer än en eller några få av årets månader. Flottningen var också primitivt ordnad. Timmer bröts sönder i de större forsarna, massor av timmer hopades i bråtar, som man inte kunde ta vara på, och den långa flottningstiden gjorde, att mycket virke sjönk. Det uppges, att på det sättet ända till "/3 och mera av det avverkade virket kunde gå förlorat. Men det fanns ju gott om skog, och man brydde sig över huvud taget inte om annat än det grövsta virket. Ofta ansåg man, att träden måste ge stockar på minst 12 a 15 alnar i längd och minst 18 tum i lilländen för att det skulle löna sig att avverka dem. Det är då inte underligt, att nutida skogsmän kunna beräkna att uttaga ett dussin gånger så mycket virke och mera pr hektar mot vad man beräknade i slutet av 17oo-talet. Man strävade i alla fall efter att uppta nya vägar för timret och på det sättet göra också det inre landets skogstillgångar tillgängliga. Det mest bekanta exemplet på sådant arbete var den utgrävning förbi Storforsen i Indalsälven, som våren 1796 åstadkom Ragundasjöns uttömning och uppkomsten av Döda fallet. 112

Vild-Hussens verk blev den största naturkatastrof, som inträffat i vårt land under historisk tid. Men den var även ett uttryck för den djärvare företagaranda, som kännetecknar trävarurörelsen i Norrland vid övergången till 1800-talet. Liksom i början av 1700-talet har Norrlands trävaruindustri också i början av 1800 talet en kraftig uppgångstid. Nya och större anläggningar komma till, exporten ökar. Men året 1809 sattes gräns för denna lovande utveckling. Det året införde nämligen England höga tullar på trävaror från andra länder och detta till förmån för Canada. Visserligen ökade Sveriges export till Tyskland och en del andra länder, men den ökningen kom huvudsakligen Sydsverige till godo. Den norrländska trävaruindustrien hade det bekymmersamt. Men företagsamheten hade dock åtminstone funnit en ny väg. Är 1798 hade Vivstavarv anlagts, och namnet säger, att dess tidigaste uppgift var skeppsbyggeri. En hel del andra skeppsvarv tillkommo, särskilt i Medelpad, som för några årtionden framåt blev en av Sveriges viktigaste skeppsbyggnadsorter. Virket fick sålunda användning i fartygen, och när dessa vora färdiga, såldes de ofta till utlandet, och på sin första färd lastades de med virke från hemorten. Om sålunda åren närmast efter 1809 voro bekymmersamma för skogsindustrien, så försiggingo dock under de årtionden, som följde fram till mitten av 1800-talet, de förändringar på det ekonomiska livets områden, som blevo förutsättningar för den kommande utvecklingen till storindustri. Den merkantilistiska uppfattningen av näringslivet viker för den ekonomiska liberalismen, och denna raserar de gamla skrankorna. Är 18 12 fingo de norrländska sjöstäderna stapelrätt, d. v. s. rätt att direkt handla med utlandet, deras beroende av Stockholm upphävdes alltså. Genom en följd av förordningar, först 1828 och sedan på 1840-talet, blev sågningen fri, d. v. s. inga maximikvantiteter föreskrevos, och dessutom blev handeln med bräder och plankor fri inom riket. Näringsfrihet infördes, banker som kunde stödja industriföretagen uppstodo. Och så men ej minst bortföll tullspärren i England. Industrien utvecklades där med lavinartad fart, och därvid 8 113

erfordrades allt mera virke. Den växande frihandelsopinionen tryckte på, och 1842 och 1851 nedsattes kraftigt de engelska trävarutullarna för att 1866 alldeles borttagas. En väldig marknad öppnades så för Norrlands skogar. Det gällde bara att ha möjligheter att fylla behovet. De gamla små vattensågarna förslogo ej mycket. Men nu kommer en ny teknik till gagns. Ångmaskinen hade ju utexperimenterats i England under I700-talet, och under I800-talets förra hälft hade den tagits i bruk för industri och kommunikationer. Nu blev den också trävaruindustriens tjänare. Den första ångsågen i Norrland och förmodligen i Sverige byggdes vid Tunadal utanför Sundsvall 1849, Vivstavarvs och Kramfors' byggdes 185 I. Och tiotals andra kommo i snabb följd under de närmaste årtiondena. Vattensågarna hade till största delen legat miltals inne i landet, och det sågade virket hade man antingen måst köra med hästar ned till kusten, varvid det blev en dyr frakt, eller också flotta ned, vilket avsevärt försämrade virket. Ångsågarna lade man vid kusten. Det sågade virket kunde utan långa transporter lastas ombord på fartygen. Avfallet från sågarna gav bränsle, och kraften hade man således tillgänglig året om. Det är en ekonomisk utveckling av amerikansk fart, som nu börjar. Ett exempel från Sundsvall visar detta. Exporten från denna stads trävarudistrikt var: år 185 I 86,000 bjälkar och sparrar och 42,000 tolfter bräder och plank men år 1859 175,000 bjälkar och sparrar och 102,000 tolfter bräder och plank. På 8 år ökades sålunda exporten av osågat virke med 100 % och av sågat virke med c:a 150%. Om också utvecklingstakten inte var densamma överallt, så gick det dock raskt. Folk strömmade till sågverksdistrikten från alla håll i Sverige, och folkmängden tillväxte därför med en hastighet som aldrig förr. Sköns socken utanför Sundsvall hade ännu i mitten av I800-talet inte fullt 1,000 invånare. Vid I800-talets slut var folkmängden uppe i c:a 12,000, och nu är den nära 15,000. SundsvalIs stad företer nästan samma ökningshastighet.

Den hade 1850 omkr. 2,800 invånare men år 1900 c:a 15,000. Industridistriktet omkring Sundsvall blev och är fortfarande Sveriges tätast befolkade landsbygd, jämförlig i folktäthet med industriområdena i Tyskland och Belgien. Något motsvarande skedde också i den ångermanländska ådalen och i mindre skala i andra sågverksområden efter den norrländska kusten. När sågverkens produktion ökades, blev det för deras ledning en viktig sak att skaffa sig en jämn och säker tillgång på råvaran, timret. De tillfälliga köpen motsvarade inte längre behovet. Sågverken började köpa, först avverkningsrätt på längre tid och sedan hemman. En stor del av den norrländska jorden övergick i bolagens händer, i många byar, särskilt skogsbyar, förvandlades de förut självägande bönderna till arrendatorer och skogsarbetare, och så uppstod den sociala fråga, som man kallat norrlandsfrågan men som det här inte är tillfälle att gå in på. Sin mest lysande högkonjunktur hade sågverksdriften i början av 1870-talet. 1874 nådde trävarupriserna höjdpunkt~n. Arbetsförtjänsterna voro också efter den tidens förhållanden goda, om än inte sådana som ryktet utmålade dem. Det var den tiden föreställningarna om»sågverksnorrland» som ett land, där man skar guld med täljknivar och där champanjen flödade mellan brädstaplarna, uppstodo i Sydsverige, föreställningar som märkvärdigt länge levde kvar. Det är de som parodiskt återgåvos i några bekanta rader ur en spexvisa från Uppsala: Norrland är som var man vet en ort i Sundsvallstrakten, där var och en blir rik och fet, allt på trävarufrakten. Men de goda tiderna togo en ända med förskräckelse. Är 1879 hade trävarupriserna på världsmarknaden sjunkit till mindre än hälften av vad de voro 5 år tidigare. Lönerna sjönko naturligtvis också, det blev mer än bekymmersamt för sågverkens arbetare liksom också för många sågverksägare. Sundsvallsstrejken 1879

var en följd av lågkonjunkturerna på trävarumarknaden, och den var den första stora arbetskonflikten i modern form i vårt land. En hel del av de svagare företagen måste läggas ned eller uppsögos av de starkare. Konjunkturerna gingo ju upp igen, priserna stego, men det dröjde ända till världskriget, innan de nådde samma höjd som de hade haft år r874. Sågverksindustriens växande tar slut med r 890-talet. Orsakerna därtill äro många, framför allt är naturligtvis konkurrensen från Finland och Ryssland att räkna med. I stället slår trävaruindustrien in på nya vägar: trämassetillverkningen ger den möjlighet att använda material, som förut varit värdelöst, och den innebär en längre driven förädling av materialet, som ger större konkurrenskraft på världsmarknaden i jämförelse med de nya trävaruproducenter, som träda in, framför allt Finland och Ryssland. Och denna nya form av trävaruindustri får i mycket högre grad än sågverksrörelsen stordriftens prägel. Jag skall icke betunga med många siffror. Jag vill endast påminna om att skogsindustriernas sammanlagda produktionsvärde före den nu rådande depressionens inträde torde ha uppgått till drygt 900 mill. kr. och att exportvärdet för trävaror, pappersmassa och papper höll sig mellan 600 och 700 mill. kr. pr år. Detta belopp utgjorde 40% eller något mera av hela vår utförsel. Därav kom den större delen på Norrland. För närvarande ha ju trävaruindustrierna, som bekant, en bekymmersam tid, inte minst i Norrland, som liksom vårt land i sin helhet lider, när skogen inte får ge sin tribut till vår hushållning. Men helt säkert är det norrländska träet något, som människorna också framledes skola ha behov av, och för hela vårt folks räkning hoppas vi, att bättre tider skola komma och att därmed Norrlands skogar åter skola komma till sin fulla rätt, men också att de skola vårdas så, att även kommande släktled få gagn av dem. lr6