Vävning handlar om livet Som sexåring och sextonåring väver man i waldorfskolan. I första hand är vävningen ett teknikämne, i andra hand väcker den frågor om det egna livet, om att hantera jordens resurser och om att hantera det trassel som ofrånkomligt dyker upp. För pedagogerna innebär vävningen en ständig övning i närvaro och tålamod. Man måste vila lite ibland. Vera Okodugha tar en paus bland alla trådar. 12
Om inte jag växer som människa så stannar barnen också, säger Annelie Runesdotter. Om inte jag vill veta mer så tappar de också intresset. Jag lär mig så mycket av det här sättet att vara med barn. Annelie är förskollärare och ansvarar för en barngrupp på Äppelblommans lekskola i Norrköping. Genom hela antroposofin ser hon en röd tråd som tilltalar henne, en tråd som handlar om att pedagogen är ansvarig för att utveckla sig själv som människa och ta ansvar för sina egna handlingar. För Annelie innebär waldorfpedagogik att man får utvecklas i sin egen takt och att man har rätt att göra fel. Man kan inte hoppa över något steg i utvecklingen utan får se meningen med att det tar den tid det tar. Det resonemanget ligger så långt från dagens samhälle som man kan komma, fortsätter hon. Det finns också ett genomgående miljötänkande i antroposofin, en syn på jordens resurser som något man är ansvarig för. Vävning är en slags symbol för det här tänkandet. Sitt eget första möte med vävning fick Annelie när hon vävde med mamma och mormor i en vävstuga. Som tre-fyraåring fick hon sitta under vävstolen och hålla i rompa. Sedan dess har vävningen blivit ak- tuell med ojämna mellanrum och i dag väver Annelie tillsammans med sexåringarna på lekskolan. Hon berättar att det enda barnen inte ser av vävprocessen är själva fåret, eftersom ullen kommer färdigklippt, men otvättad, till förskolan. Ullen handkardar barnen själva. Det själsliga i det momentet handlar om att barnen blir uppmärksamma på hur fet och mjuk och hjärtegod ullen är. En del av barnen tycker att den flottiga ullen är lite äcklig i början och vill få det hela fort överstökat, medan andra kan hålla på hur länge som helst. Barn som annars är stökiga kan ofta ge sig hän åt kardningen, både för hand och med hjälp av kardmaskinen. Efter kardningen så spinner jag ullen på en slända medan de leker runt omkring. De vet att jag gör något åt dem, kommer fram och känner om tråden är tjock eller tunn. Sedan tvättas ullen med såpa och färgas i en stor gryta. Då får barnen vara med och röra och titta. Så får de äntligen börja väva, för de längtar efter detta, berättar Annelie. Barnen har sett det här hända under flera år och undrat när det blir deras tur. De äldre barnen förmedlar till de yngre att det här är något alldeles särskilt. Denna förväntan och denna upprepning är båda viktiga i waldorfskolans pedagogik. Eftersom allt återkommer, kommer det förr eller senare att bli min tur. Det krävs mycket av sexåringarna för att väva och för en del är det knepigt att sitta kvar med väven mer än korta, korta stun- Kan den inte vara klar nu så jag kan leka lite? Svante Palmgren är fem år och har börjat prova på vävningen. 13
14 Titta så fint det blir! Jag har valt de här färgerna själv, säger Malte Sörensen. Så här gör man, förstår du, upp och ner, upp och ner. Från vänster Jesper Fri, Annelie Runesdotter, Tim Carstens och Vera Okodugha på Äppelblommans lekskola. En väska ska det bli, och där ska en prins eller prinsessa bo.
der. Men de vet vad de väver och motiveras av det, väven ska bli till en väska med sidenfoder och axelrem och i den ska det bo en prins eller en prinsessa som deltar i ett dockspel vid sommaravslutningen. Barnen väver med hjälp av en kartongskiva som Annelie varpar både på fram- och baksida. De väver runt om och när de vänder på sin väv så vet de inte riktigt vad som har hänt på andra sidan. Det får gärna blir lite krångligt, tycker Annelie. De lär sig att allting inte är en rak väg, livets trådar är ojämna och varpen kan vara för hårt spänd. Ibland är det tjockt och tungt, och ibland flyter det på. För dem är det perfekt ändå, för det är deras väv. Barnen kan känna sig slitna mellan leken och väven. Ibland vill de väva fort för att kunna leka, men då krockar det eftersom det inte går att väva fort. Då får de ta ett beslut, leka eller väva. Det kräver hela dem. Ibland kör det ihop sig totalt. Vad är det här! Det trasslar sig ju! skriker de. Då är min uppgift att säga att de kommer att klara sig, förmedla tron på att Uppknytning av solvkäppar via hästar. det kommer att reda ut sig. Men jag hjälper dem inte med själva vävningen, det ska de göra själva. De får lära sig att man kan stödja varandra genom att sitta bredvid och vara sällskap. Annelie menar att det finns en tillit till lärandet inom waldorfpedagogiken. Den grundar sig i att när att människan kan se grundläggande samband så förstår hon hur hela världen hänger ihop. En konstruktion, som en väv, kan översättas till andra konstruktioner och samband. Tekniken är viktig, även om den är enkel till att börja med. Barnen utvecklas med sin väv. I slutet kan de räkna ut att nu har jag fem trådar kvar, sedan är jag klar. De har också fått erfarenheten att det går att trassla ut det som blivit fel. Jag tror att barnen har med sig hela livet att de gjort något från början till slut. Det finns en mänsklig värdighet i att kunna säga till sig själv att jag kan, jag har gjort det här. De elever som fortsätter i waldorfskolan får uppleva väven på nytt, kanske med hjälp av Simone Cederquist. Simone är ut- bildad vid Handarbetets Vänner och Konstfacks textillinje och själv verksam som textilkonstnär. Hon undervisar sedan femton år i vävning och andra textila tekniker på Kristofferskolan i Bromma. I klass tio låter hon eleverna brottas med vävningen för brottas gör de. Alla eleverna ger uttryck för att vävning är en tuff process, berättar Simone. Det är inte så lätt med alla trådar! Samtidigt kan en elev vända sig om på väg ut ur vävsalen efter avslutad kurs och säga det här var som meditation. För Simone Cederquist är vävningen en viktig del av mänsklighetens historia. 15
Vävmomentet i klass tio innebär att eleverna tillsammans med en kamrat ska sätta upp en väv, väva en halsduk, ta ner den, knyta fransar och rugga halsduken. I klass tolv är vävning ett tillval bland flera andra, och de som väljer att väva då gör ofta en filt eller ett annat större arbete. Inledningsvis ger Simone eleverna var sin bok där de flätar i tuskaft och kypert i färgade pappersband. Det är grunden i det de kommer att lära sig under perioden. Eleverna skriver också några rader om vad varp och inslag är, de gör en vävsedel och ett litet arbete i bindningslära. Det här är ju abrakadabra för dem till att börja med, de fattar absolut ingenting. De är ganska tålmodiga i alla fall, waldorf- 16 skolans elever är vana vid att få information bit för bit och att det brukar klarna till slut. De får lita på mig helt enkelt! Redan från början markerar Simone att gruppen är ett team som jobbar tillsammans. Ingen kan sitta och tänka bara på sin egen väv, det räcker inte tiden till för. Varje elev väljer de färger som den vill Vanja Holstad gör spolar. Det har lossnat för Hjalmar Dunås efter hand, och nu går det riktigt bra att väva. Hilda Garner knyter knutar på sin halsduk. Michael Pihl har insett faktum: antingen lägger man ner sin själ i väven, eller så låter man bli att väva. Ungefär så.
varpa med och söker en arbetspartner som vill ha samma grundfärg som eleven själv. Vid det här laget säger Simone att gruppen börjar kvickna till lite eftersom det är roligt med färger. Men sedan ska det bli nystan och spolar av härvorna. När de står där i härvan av trådar kan de vara rätt förtvivlade. Då kan jag säga att de får ta en tråd i taget. Många trådar har man ingen chans emot, men en enda tråd går alltid att överlista. man allting själv, och nu är det ofta någon annan, långt borta som framställt det vi använder dagligen, påpekar Simone. Att sätta upp en väv är tidsödande, men enligt Simone spelar det verkligen roll för eleverna att de gör allt detta arbete. De som av någon anledning inte kan delta i uppsättningen får inte heller samma vävresultat och känsla för vävningen. Det man gör med sina händer, det förstår man. Sedan att eleverna kanske inte kommer ihåg hur man sätter upp en väv om ett år, det spelar ingen roll, de har fått den här upplevelsen och den påverkar deras liv. De glömmer aldrig hur ett tyg kommer till och de har använt sina händer för att göra det. Det pedagogiska värdet ligger alltså i att genom händernas arbete förstå något av sitt liv. Sedan är det ju det där med trådar- När förskedningen ska göras börjar gruppen glida i väg åt olika håll. Stämningen kan bli ganska desperat i vävsalen och alla vill ha hjälp absolut samtidigt. Framme vid varpningen kan Simone inte längre ge några instruktioner till hela klassen utan går igenom momentet med varje par. Så följer pådragningen när tre behöver hjälpas åt. Solvningen är en brytpunkt. När jag säger att det ska vara en tråd i varje öga här, då tycker de inte att jag är klok! Men efteråt är vi goda vänner igen, för de tycker att det är så underbart att de har fixat det. Var och en kommer till ro med vävstolen, de skedar, knyter fram och knyter upp tramporna. Så äntligen kommer vävningen. Då är en av utmaningarna att tänka på att det ska bli snyggt och mjukt när man tagit ner väven, inte att det ser tätt och fast ut i vävstolen. Det bästa resultatet får de elever som kapitulerar inför faktum: det går inte att skynda på en väv. För Simone är vävningen en viktig del av mänsklighetens historia i stort. Som teknik är den obegränsad, man kan i princip väva en väv som täcker jordens yta. Från att man hittar en ulltuss på ett staket till att man spinner en tråd av den som man sedan väver ett tyg av det måste ha varit en lång väg av forskande, tänkande och praktiskt övande. För Rudolf Steiner var det viktigt att varje människa får en bakgrund till sin egen tid och ökar sin medvetenhet om här och nu. Vävningen kan ge förståelse av hur vi lever i dag och om hur vi kom hit. För bara tvåhundra år sedan gjorde na. Jag älskar trådar så mycket, avslutar Simone. Och det tror jag att eleverna känner. Text: Anna Sjöstrand Foto: Maria Qvarzell Skyttel med spole. 17