Gud är en eld inuti huvudet.
Siri Frances Stockholm 2013 Gerlesborgsskolan Du skulle gått till skolan och på ett möte och på lokal med en vän idag. Det skulle varit en dag av saker att uträtta, en dag som gjort dig stolt, men du orkade inte upp. Du ska vara fin och smal och smart och snygg och bildad och framgångsrik och välklädd och proper och impulsiv och rolig och kreativ och preppy och alternativ. Det blir så mycket planering för att klara av minsta grej. Det där mörkret som följer med dig var lättare idag också. Det är ännu en dag i evigheten, det är vinter nu, som det alltid är när natten är ensam och du ligger vaken. Det är lika bra att skriva ner det, för säkerhets skull.
Jag ska må dåligt för nu ska jag skriva, och så vet Gud att det är.
Nu ska jag bli stolt över dig, Vad du än gör.
Kunde snott hans bil när han fyllde på tidningar. Åkt iväg i snön, kunde jag gjort, tagit mig någon annan stans. Dit ingen visste vem jag var eller varför jag kom men de visste jag var... Jesus. Jag och katterna.
Jag tar dig med mig när jag far; ett litet stycke mörker. Så helt ensam blir jag aldrig.
Jag hoppas blixten tar mig, eller en galning i en bil, Så ingen får veta hur jag plågar mig själv.
Jag är ett sår att skrapa i, en bortglömd gamling med ensamhet som tomma kylskåp.
Jag är ett litet dun i kudden mot vilken jag drömmer och de drömmarna känns bättre än någonsin en dag.
En liten text om dig ska jag ge innan jag går, om mörkret.
Om hundra år är du den enda som förstår mig.
Jag kan vara vaken hela natten och på hela natten kan jag göra ingenting. Titta i taket och ta mig på fittan och försöka få en tanke, en fantasi, som är tillräckligt vacker att drömma om.
Jag har sett alla saker i tusen nätter och inte en tanke har jag tänkt klar. Men inte en tanke finns kvar att tänka, sakerna där de alltid varit och böckerna fyllda av tomma blad.
Jag ska inte bli nåt stort för att visa dig, för att jag andas.
Det finns tid nu för fåglar som flyger. Ut på broarna andas, andas och fåglar som flyger.
Jag drömmer nu, utan dig, hoppas du gör det fortare.
Du är aldrig ung, i ensamhet, i tystnad.
Nu vill jag höra något nytt, nu vill jag bli gammal. Jag är trött på regn mot rutan, på tystnad i kudden.
Om du är Gud, var är då ljuset? I stängda rum med luft som tjocknar där väntar vi på rymden.
De låser tunnelbanan på natten och tunnlarna gråter som barn gråter efter mor.
Snön ligger vit tanken är svart.
Jag är en främling, Jag är ett djur. Jag är en främling, Jag är ett djur.
Din gamla mun. Vi är ensamma i rummet. Det finns kanske ljus inuti. Och fåglar som flaxar. Ljus inuti och kallt utanpå.
Jag är en oskuld nu Som ligger ner och väntar. Det är fint att göra fel. Att inte vara förväntad.
Ur led är tiden det är nu eller alltid. Det blir alltid aldrig.
Det finns inte så mycket som är värt att tänka på eller göra. Det kan vara skönt att gråta mycket och röka en stark cigarett. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig för.
SKRIK DET NU NÄR INGEN HÖR DIG!
Men kanske blir det vår igen. Kanske kommer fåglar kvittra. Du vaknar på morgonen. Solen lyser genom persiennen, den halvt stängda. Du överväger att somna om men inser att vakenhet krävs av dig. Du stiger upp ur sängen i en hastig rörelse som får lakanet att krypa upp ur sin plats under bäddmadrassen. Vägen till köket är inte lång. Du funderar på att äta. Du har köttbullar i frysen, men vad skulle du ha till dem? Du dricker c- vitaminbrus och känner dig stolt över dig själv. Solen lyser aldrig riktigt in på gården, men du förstår att dagen vaknat där ute. Kanske väntar den på dig. Du väljer tröja, det kan vara kallt, du vet hur det är. Tar den vanliga jackan, men knyter skorna extra försiktigt, extra omtänksamt. Låser dörren, nu går hissen. Du kliver över sandad is igenom porten som leder ut till frihet, ensamhet. Det är 4 minuter tills tvärbanan går. Du ställer dig på den vanliga punkten. Om du hamnar långt fram i tåget så går det fortare att byta vid Gullmarsplan. Cigarett. Tågkonduktöen ber om biljetten. Den har du. Det tar 23 sekunder att plocka upp den eftersom att du stängt väskan och glömt var du lagt plånboken. När vagnen kommer ut över broarna så slår solen i ditt ansikte. Du ler. Kanske är det så att du ännu en gång har överlevt, du har nästan intellektet i behåll, du klarar dig.
SIRI FRANCES