PKMC-nytt December 2004 Prehospitalt och katastrofmedicinskt centrum/pkmc Regionens Hus 405 44 GÖTEBORG Besöksadress: Svangatan 4 Tel 031-63 05 00, fax 031-63 05 81 www.vgregion.se/pkmc I DET HÄR NUMRET 2 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om katastrofmedicinsk beredskap Premiär för APLS på PKMC 4 SKMF:s temadagar 2004 7 Beredskapskonferens på Såstaholm 8 SRV-seminarum om terroristattackerna i Madrid 9 Seminarium: Information via webben Regional samverkanskurs i Västra Götaland 10 Övning SAMÖ -04 11 Övning i kriskommunikation 13 Presentation Jon Edmondson, London Ambulance Service 15 Presentation av PKMC:s personal 18 Rapporter År 2004 går mot sitt slut och vi på PKMC kan sammanfatta den verksamhet som vi bedrivit under året. Uppsatta mål är i stort uppfyllda. Målen har bl a varit att utveckla och starta nya utbildningar. I detta nummer av PKMC-nytt kan ni läsa om bl a APLS, som nu genomförts för första gången i Sverige. Den regionala katastrofplanen har reviderats, men eftersom Socialstyrelsen i början av 2005 kommer att ge ut föreskrifter vad gäller katastrofmedicinsk beredskap avvaktar vi med att fastställa planen för att kunna beakta dessa föreskrifter. Vår målsättning är att den regionala planen kan fastställas av regionstyrelsen innan sommaren 2005. Vi har haft förmånen att ha Jon Edmondson hos oss på PKMC under en månad. Jon som presenterar sig i detta nummer är ansvarig för utbildning jämte planering inför stora publika evenemang m m vid London Ambulance Service, som är världens största ambulansorganisation. Vi kommer också fortsättningsvis att ha samverkan och utbyte med London Ambulance Service. I juni 2005 kommer den nya bron över Svinesund att invigas. Planeringen har påbörjats och vi vet redan nu att det kommer att bli både stora trafiksvårigheter och stora folksamlingar. Sjukvårdens ansvar och organisation under de dagar som är aktuella har ännu inte helt klarlagts, men vi medverkar i förberedelserna tillsammans med övriga svenska och norska intressenter. I nästa nummer av PKMC-nytt kan vi lämna ytterligare information. I augusti 2006 genomförs EM i friidrott i Göteborg. Tävlingarna pågår under en vecka samtidigt som Göteborgskalaset kommer att äga rum. Förberedelserna inför EM har påbörjats och inom polisen kommer fr o m årskiftet tre poliser att arbeta heltid men planeringen inför detta evenemang. Vi ingår i planeringsgruppen. Säkerhetsfrågorna har satts i fokus och ackrediteringar skall göras för samtliga som kan behöva tillträde som t ex ambulanssjukvårdens personal, sjukvårdsgrupper och ledningspersonal. Vi kommer att informera kontinuerligt om planeringsarbetet. Frågor kan ställas till annika.hedelin@vgregion.se eller annelii.kivi@vgregion.se I dagarna kommer vi att få besked om hur försvaret kommer att organiseras framöver. För regionens del kan detta bl a innebära förändringar i organisationen av räddningshelikoptern på Säve. Försvarets sjukvårdscentrum (FSC), som idag finns på Hammarö, föreslås flyttas till Käringberget i Göteborg. FSC har utbildningsansvar för militär sjukvårdspersonal, framför allt för de som skall delta i internationella insatser. Samverkan mellan FSC och PKMC, företrädesvis vad gäller utbildning, övning samt forskning och utveckling har funnits i många år. Diskussioner har påbörjats där samverkan mellan PKMC, Sahlgrenska Akademin och FSC avseende forskning, utveckling, utbildning och övning har påbörjats. God Jul och Gott Nytt År önskar alla vi på PKMC Annika Hedelin beredskapschef 1
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om katastrofmedicinsk beredskap Socialstyrelsen har skickat ut ett förslag till Föreskrifter och allmänna råd om fredstida katastrofmedicinsk beredskap och planläggning inför höjd beredskap på remiss till bl a Västra Götalandsregionen. Föreskrifterna föranleds bl a av att det i hälso- och sjukvårdslagen sedan 2002 finns stadgat att landstingen skall planera sin hälso- och sjukvård så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. Denna skyldighet möjliggör för Socialstyrelsen att kunna bedriva en effektiv tillsyn över landstingen inom detta område. Förslaget innehåller föreskrifter och allmänna råd om bl a definitioner, katastrofmedicinsk beredskap, planering, utrustning, utbildning och övning, särskild sjukvårdsledning samt uppföljning och utvärdering. Ett slutligt dokument från Socialstyrelsen väntas under våren 2005. Frågor besvaras av birger.kollberg@vgregion.se Premiär för APLS på PKMC 24 läkare från hela Sverige deltog i den allra första APLS-kursen i Sverige, den 10-12 november. - Intensivt! Och bra, säger Kathy Falkenstein Hagander, ST-läkare i barnmedicin som även deltog i instruktörskursen. Från och med nu erbjuds alltså läkare i Sverige APLS, Advanced Paediatric Life Support, en avancerad, internationellt erkänd kurs som omfattar medicinska, kirurgiska och anestesiologiska aspekter av omhändertagande av barn med akuta livshotande eller svåra tillstånd. Kursen ges av ALSG Sweden som sedan våren 2004 är en del av PKMC. ALSG Sweden bildades för att i Sverige introducera och genomföra inte enbart APLS, utan ett urval av de välrenommerade kurser som utvecklats och administreras av stiftelsen Advanced Life Support Group i Manchester, Storbritannien. Många av kurserna genomförs i flera andra länder. Initiativet till att introducera APLS i Sverige togs av Västra Götalandsregionens beredskapsöverläkare Per Örtenwall och beredskapschef Annika Hedelin. - Svårt sjuka barn är det mest stressande man kan råka ut för. Det tror jag alla läkare håller med Zsuzsa Bartik, ST-läkare från Göteborg och Patrick Byrd, specialistläkare från Jönköping, under en APLS-övning. om. Att få en systematisk utbildning i hur man hanterar småttingar minskar den stressen, säger Per Örtenwall, som också är kursansvarig. Kathy Falkenstein Hagander, ST-läkare i barnmedicin vid MAS, Malmö allmänna sjukhus, är en av dem som deltog i den första kursen. - APLS ger en strukturering av ens arbetssätt som läkare. Efter att ha gått den känner man sig mer förberedd för jourer och situationer med svårt sjuka barn. Det ger en viss trygghet. forts på nästa sida 2
Målgrupp för APLS är enligt ALSG Sweden alla läkare som möter eller kan komma att möta barn med svåra eller livshotande tillstånd. Kursen omfattar återupplivning, akuta sjukdomstillstånd och trauma hos barn i alla åldrar från för tidigt födda till tonåringar. Medicinska, kirurgiska och anestesiologiska synvinklar belyses och kursen ska ge verktyg för att på ett strukturerat sätt hantera akuta tillstånd hos barn. Både teoretiska och praktiska övningsmoment ingår i de tre kursdagarna. Kunskapskontroll sker genom skrivning och praktiska prov och kursdeltagare får i förväg läsa in kursboken. APLS ger en strukturering av ens arbetssätt som läkare. Efter att ha gått kursen känner man sig mer förberedd för jourer och situationer med svårt sjuka barn. Det ger en viss trygghet. Kathy Falkenstein Hagander Hennes främsta intryck av utbildningen är att det varit intensivt. Och bra. Jag har aldrig använt min tid så effektivt under en så lång period tidigare. Det är långa dagar, inga onödiga pauser, välorganiserat och genomtänkt med en bra blandning av föreläsningar och praktiska övningar. Utbildningen ger mycket konkreta kunskaper enligt Kathy Falkenstein Hagander. Redan inom loppet av tre dagar har hon kunnat utvärdera vad hon lärt sig och se att hon gjort framsteg. Kathy Falkenstein Hagander deltog även i instruktörskursen, som är gemensam för blivande instruktörer i APLS, MIMMS och MedicALS och som genomfördes 15-17 november. Den, menar hon, ger en bra struktur för undervisning. - Den lär en att förbereda sig och därigenom också bli mindre nervös. Kursen ger ganska allmänna riktlinjer för undervisning, som jag tror att man har stor nytta av, inte bara inom medicin. För att bibehålla den kunskap som APLS ger, menar Kathy Falkenstein Hagander att man relativt ofta måste utsättas för situationer där man får använda sina färdigheter. Av den anledningen tror hon att främst barnläkare, barnanestesiologer och barnkirurger har nytta av utbildningen, men i andra hand även allmänläkare. De praktiska övningarna görs så autentiska som möjligt med hjälp av dockor, verklighetstrogna modeller av kroppsdelar och tänkta scenarier. Deltagarna får bland annat tolka röntgenbilder, sätta nackkrage, vända en patient med instabil ryggrad, sätta intraossenös nål, frilägga vener och sätta kateter i navelven. På dockor i baby- och juniorstorlek övas hjärtlungräddning, intubering och ventilering. Att lägga thoraxdrän och tracheostomi övas på djurkadaver. Vid ett tänkt scenario kan deltagaren få veta att hon/han är en läkare på akuten som inom ett par minuter kommer att möta ett barn med vissa symptom. De teoretiska föreläsningarna omfattar behandlingsmodeller för olika tillstånd hos barn, som hjärtlungräddning, syra-bas-balans, vätskekontroll och kirurgiska tillstånd. Till den första APLS-kursen kom instruktörer från Storbritannien och Norge för att undervisa och så kommer att ske även fortsättningsvis, tills tillräckligt många instruktörer har utbildats i Sverige. Karin Backteman, karin.backteman@vgregion.se Informatör, PKMC Kontaktpersoner ALSG Sweden Kursansvarig Beredskapsöverläkare Per Örtenwall, per.ortenwall@vgregion.se Kurskoordinator Beredskapschef Annika Hedelin, annika.hedelin@vgregoin.se Läs mer om APLS och andra kurser i vår utbildningskatalog 2005 på www.vgregion.se/pkmc 3
Svensk Katastrofmedicinsk Förenings temadagar 2004 Den 23-24 september hölls SKMF:s temadagar i Linköping. Temat var Internationell katastrofmedicinsk verksamhet och ett antal föreläsningar i detta ämne hölls. Först ut var Hans Rosling som är professor på Karolinska Institutet och hans föredrag hade titeln Den globala hälsans variation. Han visade på att vår uppfattning om världens tillstånd inte längre riktigt stämmer med verkligheten. Han kontrollerar varje år Karolinska institutets nya studenter beträffande deras kunskaper om nivån på barnadödlighet för ett antal länder i världen. Resultatet har varit 1.8 av 5 möjliga länge nu. Han menade att om man lät schimpanser genomföra samma prov så skulle de genom slumpen uppnå resultatet 2.5. Han anser att det är fördomar som styr vår uppfattning om världen när det gäller hälsan (han använder barnadödligheten som ett mått på hälsa). Han menar vidare att våra fördomar speglas i hur vi delar upp världen: Västvärlden Dom Rika Kristna i jeans. (1/6 av världen) Tredjevärlden eller de underutvecklade. De som aldrig kan få det som oss. (5/6 av världen) Denna världsbild finns inte längre i verkligheten utan när det gäller hälsa är världen ett. Han har hittat ett hyfsat linjärt samband mellan medelinkomst och barnadödlighet. Dvs ju högre medelinkomst desto lägre barnadödlighet. När det gäller det andra måttet på hälsa medellivslängd som han använde sig av är sambandet omvänt: Ju högre medelinkomst desto högre medellivslängd. Han pekade också på att man aldrig får reda på om det går bra för ett land där folk har svart hår. Han beskrev Sveriges resa på vägen mot högre medellivslängd. 1709 låg Sverige på samma nivå som Sierra Leone har idag. Det tog sedan 100 år för oss att komma till Moçambiques nuvarande nivå. 1879 hade vi hunnit till Indien och 1933 Guatemala. 1953 hade vi nåttl Brasilien och 1982 Sydkorea. Idag ligger vi strax under Japan och vi skulle kunna komma lite till om vi slutade att äta falukorv och började äta sushi. Men detta var bara Sveriges resa. Alla länder på jorden har gjort samma resa från en lägre medellivslängd till en högre och från en lägre medelinkomst till en högre. Varje människa som föds på jorden idag kan se fram emot att uppnå en medellivslängd på 68 år och en medelinkomst som uppgår till 7 500 dollar. De regionala variationerna är förstås stora - speciellt för Afrika söder om Sahara - som nu går ner mycket pga HIV/AIDS. När det gäller barnadödlighet ser det liknande ut. Idag har Sverige en barnadödlighet på 3/1000 födda barn vilket gör att vi ligger i topp. Det har aldrig varit så säkert att föda barn som det är nu i nedskärningstider. Det sämsta landet är Sierra Leone som har en barnadödlighet på 300/1000 födda. Sierra Leone har också den lägsta medelinkomsten på jorden. Vad som orsakat att barnadödligheten minskat är ofta enkla saker som t.ex. tvål och om mor eller mormor gått i skola och kan läsa och skriva. Egypten har under de senaste 25 åren gått från en barnadödlighet på 200/1000 födda till 35/1000. Chile under Pinochet gick i en liknande bana medan ekonomin inte alls följde med. Kuba har en barnadödlighet på 7/1000 medan Sydafrika ligger på 65/1000. Han gick också igenom lite basal demografi: M + P Födda Döda Kvar till nästa generation 1 + 1 6 4 2 gammal balans 1 + 1 6 3 3 industrialismen 1 + 1 6 2 4 lägre barnadödlighet slår igenom och folkökningen tar fart 1 + 1 4 1 3 kompensationen av folkökningen börjar 1 + 1 3 1 2 kompensationen fortsätter 1 + 1 2 0 2 ny ekologisk balans är uppnådd Tidigt i människans historia föddes många barn för att kompensera en hög barnadödlighet. När en förbättrad ekonomi gjorde att människan levde allt längre och allt fler barn överlevde började folkmängden att öka. Ett tag såg det nästan ut som om denna utveckling var utom kontroll. Men detta har ändrats och barnbegränsningen tog fart. Det fanns sedan gammalt ett par metoder för detta: Lång amning samt att sätta ut spädbarn till rovdjuren (främst flickebarn). Det sistnämnda orsakar, även om det lindas in i olika ritualer, svåra skadeverkningar på människans psyke och kan därför inte brukas. De moderna preventivmedlen har gjort alla gamla metoder 4
obehövliga. Han menade att målet för den mänskliga utvecklingen i detta avseende är att: Ersätt begränsningen av barn med begränsningen av gamla föräldrar, eller med andra ord, få dina två barn i ungdomen och sluta sen. Den gamla uppdelningen av världen: I-länder Hög medellivslängd Få barn per kvinna Har ersatts av: Länder Hög medellivslängd Få barn per kvinna U-länder Låg medellivslängd Många barn per kvinna Idag uppgår födelsetalet utslaget på hela jorden till 2,9 barn per kvinna och förväntas sjunka ytterligare. Hans Rosling illustrerade alla sina påståenden med fantastisk animerad grafik som finns att beskåda för alla på länken www.gapminder.org. Gör det! Världen ser alltså inte riktigt ut som man tror, vilket är viktigt att veta om man skall åka ut i världen och hjälpa människor i nöd. Detta illustrerades väl av Johan von Schreeb som hade varit i Beslan ett par dagar efter dramats upplösning den 3 september då 32 terrorister tagit 1 000 barn och vuxna som gisslan. Följande uppgifter framkom i efterhand: 336 av gisslan dog 150 blev svårt skadade 500 var chockade, törstiga och hungriga 100 döda är fortfarande oidentifierade Av terroristerna överlevde 1 person För att ta hand om alla dessa människor hade myndigheterna 4 sjukhus med 2 500 sängar och 900 läkare (detta är 50% fler läkare/capita än i Sverige). Man hade haft 48 timmars förberedelser att tömma viktiga avdelningar. 50 ambulanser fanns i beredskap, men när dramat var över transporterades de flesta offren med frivilliga i privata bilar. Ingen skadesortering skedde på plats och 215 skadade transporterades till sjukhus under det första 45 minuterna. Man räknade att tillsammans med varje skadad kom 3-4 anhöriga. Av de inlagda dog ingen under de första 24 timmarna. Den 5 september kom specialister från Moskva som hjälpte till med den kirurgi som behövdes. Nästan all kirurgi som utfördes var krigskirurgi. Den 10 september ordnades en luftbro till Moskva för de 120 svårast skadade och den 11 september var intensivvårdsavdelningarna tömda. Johan von Schreeb och Sverige hade inte kunnat hjälpa till med så mycket, till största delen bestod hjälpen av material som sändes. Han utryckte en viss frustration över detta då han på katastrofplatsen bara hade kunnat se befolkningens försök att hantera krisen genom att ställa dit mängder av blommor och vattenflaskor. Man ville efteråt ge de döda det vatten som hade förvägrats dem under krisen. De som deltagit i dramat hade påbörjat den Psykotraumatiska rehabiliteringen något som han kallade modeord. Han menade att det fanns dåligt med evidensmaterial på hur man kan hjälpa dessa människor. Jag uppfattade det som en kirurgs frustration över att inte få utöva sitt yrke utan att bara kunna stå bredvid och titta på. Ett par andra kirurger uttryckte samma frustration över att inte behövas. Sedan uppträdde Åsa Molde med Krigets Lagar dvs det som vi vanligtvis brukar kalla Genèvekonventionen. Den har nu hunnit få 140 år på nacken och är undertecknad av 180 länder. Ursprungligen baserades den på äldre idéer om hur man uppför sig i krig: Ej döda kvinnor och barn Ej förstöra skördar Ej förgifta brunnar Detta för att det när ett krig var över skulle vara möjligt för släktet att växa till sig igen. 1864 kom Genèvekonventionen som talar om: Skydd för sårade i krig dvs man har rätt att få vård oavsett om man är vän eller fiende. Endast medicinska skäl skall ge rätt till förtur till behandling. Det röda korset utmärker personalen, som är neutral i kriget. Det utmärker även fordon och byggnader som brukas av Röda Korset. 1879 blev Röda halvmånen likställd med Röda Korset som symbol efter det att Turkiet i ett krig med Ryssland inte ville låta sina Röda Korsare bära korset. Konventionerna ger också rätt till att besöka krigsfångar, vilket också görs ca en kvarts miljon gånger per år. I senare tillägg (Haag-lagarna) beskrivs också vilka vapen som inte får brukas i krig eftersom de orsakar onödigt lidande. Nils Andréasson från Räddningstjänsten Storgöteborg berättade sedan om Koordinering av internationell katastrofhjälp UNDAC-team och andra. Han fäster uppmärksamheten på att beskrivningen av FN som en organisation med en 5
allsmäktig generalsekreterare i toppen som håller sin hand över allt som sker är en grov missuppfattning. FN är i stället en grupp av relativt autonoma organisationer där grovt sett politiken sköts från New York och det operativa arbetet från Genève. Tyvärr konkurrerar flera av FN:s organisationer om donatorspengar och har därför svårt att samarbeta. Nils Andréasson jobbar för UNDAC (UN Disaster Assessment and Coordination team) som åker ut till katastrofområden för att koordinera andra organisationers hjälpinsatser. De är ca 100 aktiva, mest européer, som inom 6 timmar åker iväg till katastrofplatser. De är självförsörjande på mat och vatten och gör 20-30 insatser per år. Han beskrev arbetet med att koordinera räddningsarbetet vid en av Turkiets många jordbävningar då han flög med helikopter över det 22 x 8 mil stora skadeområdet. Han delgav oss ögonblicksbilder från landningar där han t ex såg en ishall med 6 000 döda och ett oljeraffinaderi som var helt övertänt. Han berättade också om räddningstjänststurister, dvs människor som åker med räddningsstyrkor bara för att titta på något jag aldrig hört talas om tidigare. Efter Nils Andréasson beskrev Eva Ringvall sitt arbete som sjuksköterska för Räddningsverket under arbetet i Acheprovinsen i Indonesien, vid en jordbävning i Algeriet samt Bagdad - allt under 2003. Hon beskrev sina erfarenheter i form av praktiska råd ungefär så här. En sjuksköterska måste alltid ha en akutväska för att känna sig trygg. En internationell FASS är ett måste då man letar medicin på främmande apotek. Ha med eget materiel om man inte vet standarden på de sjukstugor man kommer till. Sätt munkorg på hunden när man skall operera den. (Ja, man får vara veterinär också.) Ha med en egen kock. Se till att sköta den personliga hygienen. Det är mycket viktigt för moralen. Hon berättade att hennes och kollegornas jobb var att ta hand om de andra i teamet, inte att hjälpa befolkningen i ett katastrofområde, men att denna gräns var svår att upprätthålla i verkligheten. Sjuksköterskorna jobbar oftast utan stöd av läkare. Hon talade om att vid jordbävningar fick man lära sig att sova i tält och att sova lite. Man är så inne i det man sysslar med att det är svårt att sova. Man sätter sin tillit till teamet som står för tryggheten och satellittelefonen som är länken ut. Att när som helst kunna ringa någon är fantastiskt. Känslan att vara behövd är stark och drivande och att detta blir som ett gift som får en att åka ut igen. Hon pratade om sina upplevelser i Irak, om resan i en irakisk turistbuss från flygplatsen in till Bagdad gömd på golvet för att ingen skulle se att det fanns västerlänningar ombord. Om bilbomber som smällde runt omkring förläggningen. Om att inte kunna tillåta sig att vara rädd för då har man inget där att göra. Om att finna trygghet hos erfarna FN-arbetare och om att fokusera på arbetet för att finna ro. Efter Bagdad kom hon några dagar till Amman i Jordanien för att vila. Hon hade tänkt att detta var en gyllene chans att få se denna vackra stad men av det blev inget. Nu kom den undantryckta rädslan fram och hon drömde om bilar som ramlade ner från himlen och exploderade. På dagarna ja som hon sa, man behöver lite tid för att landa. Efter Eva Ringvall berättade radioreportern Bengt Therner som jag i alla fall mest minns som Bengt Therner, Harrarre i Sydafrika. Han beskrev inte sin erfarenhet utifrån vilka krig och katastrofer han hade varit med om utan om den handfull han inte hade sett. Dvs han hade sett och skildrat det mesta under de senaste trettio åren. Han berättade om hur han efter sin senaste resa till Bagdad blivit rädd och inte varit ute efter det. I Bagdad hade hans hotellrum blivit attackerat med en brandbomb och helt utbränt. Han klarade sig för att han hade suttit och druckit whisky med en kollega ett par rum bort. Hela hans utrustning hade brunnit upp men han räddade passet som låg skyddat bakom plåten i hans skottsäkra väst. Hans rum hade troligen blivit utvalt för attack på grund av att han hade tejpat fast antennen till satellittelefonen på balkongen utanför. Sveriges Radios resurser för att köpa skydd till sina reportrar är inte stora och han ger sig därför oftast ensam in i krigszoner. Han beskrev också hur man gör för att ta sig igenom stängda gränser och att man med tiden utvecklar en känsla för om vad som är farligt eller ej. Hans och de svenska kollegornas arbetsvillkor skiljer sig avsevärt från kollegorna på BBC och CNN som har råd med livvakter och folk som sköter all logistik. Han beskrev mordet på TV4 fotografen Ulf Strömberg i Taloqan i norra Afghanistan och hur kollegan ensam med Ulf Strömbergs lik fick ta sig igenom livsfarliga områden för att nå det av TV4 chartrade planet. Ingen av de krigförande styrkorna i området ville hjälpa till med skydd. Publiken frågade honom varför han alltid är så negativ när han rapporterar. På detta svarade han 6
att det inte finns så mycket positivt att rapportera om från t.ex. Irak där amerikanerna redan från första stund gått in för att förnedra Irakierna allt de kan. Han berättade också att hans lyckligaste ögonblick som reporter var att få vara med utanför fängelsegrindarna när Mandela till sist släpptes ut. Han beskrev vidare hur litet hemmaredaktionen förstår av villkoren för honom och hans kollegor. Chefen är mest van vid korridorerna i Bryssel Han sade också att flygtransporter borde förbjudas. Det går alltför lätt att ta sig mellan en svältkatastrof och ett svenskt midsommarfirande. Efter Bengt Therner kom Åke Björn från Flyktingmedicinskt Centrum (FMC) och berättade om att han träffar en terapeut varannan vecka när det går. Det fungerar för att denna terapeut är en överlevare från Auschwitz och att det därigenom går att kommunicera med en like. På FMC görs ungefär 2 500 besök varje år och flera av patienterna går i terapi under lång tid. Enheten innehåller ett barnoch familjeteam och ett vuxenteam. Specialenheten Medevac bekostas av staten och tar emot patienter med svåra kroppsliga besvär från bland annat Bosnien. Frågor besvaras av borje.wenander@vgregion.se Socialstyrelsens och Landstingsförbundets beredskapskonferens den 27-28 oktober 2004, Såstaholm Deltagare vid beredskapskonferensen var representanter från landets landsting/regioner, Landstingsförbundet samt Socialstyrelsen. Föredragande för de olika programpunkterna kom från Socialdepartementet, Krisberedskapsmyndigheten, Svenska Kommunförbundet, FOI samt KC KM Göteborg. Programmet i stort: Information från Landstingsförbundet Stig Wintzer Information från Socialstyrelsen/EKB Per Kulling Information fån Krisberedskapsmyndigheten Leif Zetterberg Riskanalysprojektet Leif Hedberg/Per Örtenwall En analys av myndigheternas risk- och sårbarhetsanalyser avseende analyskvalitet och metodik. Regleringsbrevsuppdrag 3/2004. Författare: Krisberedskapsmyndigheten http://www.krisberedskapsmyndigheten.se/epibrowser/ Publikationer/Utredningar%20och%20remissvar/ Utredningar-uppdrag/regeringsuppdrag_rsa-041001.pdf Lag om skydd mot olyckor Sven Hammarstedt Landstingen och frivilligorganisationerna Erik Henriksson/Klas Ågren/Ulla Ekeroth Såstaholm Konferens (Fotot får användas i denna artikel med tillstånd av hotellchef Cecilia Granath) RAKEL Mikael Abbemo Föreskrifter och allmänna råd katastrofmedicin Maniólis Nymark m fl Sjuktransporter i luften och till sjöss Noomi Jonsson http://www.vll.se/files/rapport_2004110311001 3.pdf SWEDE - Aktuellt läge Per-Åke Nilsson. Datum för nästa konferens är 26-27 okt 2005. Eventuella frågor besvaras av gib.ahlen@vgregion.se 7
Räddningsverkets seminarium: Terroristattackerna i Madrid Börje Wenander, psykolog på PKMC, lämnar följande rapport från dagen betraktad ur en psykologs synvinkel. Som psykolog var detta ett både svårt och lätt seminarium att delta i och skriva om. Svårt därför att mängden data som presenterades var stor och innefattade saker som inte ligger innanför mitt yrkes domäner. Antalet bombtekniker och deras utrustning, räddningstjänstens personalkategorier samt antal, storlek och typ på deras fordon, hur säkerhetspolisen organiserade sitt sökande efter de ansvariga terroristerna, hur man gick tillväga när man besiktigar lik, hur många poliser som fanns att tillgå för att hålla vägarna rena för sjuktransporter osv, kan ju vara intressant, men inte så mycket i min yrkesroll. Då var jag mer intresserad av hur man tog hand om drabbade och deras närstående samt staden Madrids medborgare på ett psykiskt plan. Detta fick vi inte veta mycket om. Attentatet På morgonen den 11 mars 2004 sprängdes ett antal fjärrstyrda bomber ombord på fyra pendeltåg vid olika stationer i Madrid. Tågen var fulla med människor på väg till sina arbeten. 192 människor dödades och ca 1 500 skadades mer eller mindre svårt. Madrid, som sedan 1975 varit utsatt för 40 bombattacker med totalt 55 dödade, har väl förberedda rutiner för den här typen av händelser. Men denna gång var skalan av en helt annan magnitud än tidigare. Man hade tur i oturen eftersom sprängningarna skedde vid vaktombytet både hos brandkår och ambulans då detta gjorde att man snabbt hade tillgång till dubbelt så mycket personal som man skulle ha haft vid andra tidpunkter. 200 kriminaltekniker spärrade av katastrofplatserna så snart dessa var tömda på skadade eftersom man var rädd för fler explosioner. Detta visade sig vara ett klokt beslut för man fann ett antal odetonerade laddningar som då kunde sprängas kontrollerat. Endast en bomb undgick upptäckt eftersom den förts till en polisstation tillsammans med allt bagage som hittades på sprängplatserna. Denna bomb hittades först då man hörde en mobiltelefon ringa i en ryggsäck och när ryggsäcken öppnades såg man att det var en bomb. Det visade sig senare att alla bomberna var placerade i ryggsäckar som lämnats på tågen och att de detonerade med hjälp av mobiltelefoner. Detta faktum leder ju lätt till den hemska misstanken att gärningsmännen stod nära explosionsplatserna och detonerade sprängladdningarna så att de skulle få så stor verkan som möjligt. Identifieringen Alla döda fördes till ett mässområde där man kunde få jobba ostört och där man kunde kontrollera vem som kom och gick genom att man bara hade en in- och utgång. Man tog dit 67 rättsläkare och ett par hundra kriminaltekniker. På katastrofplatserna samlade man också in 13 säckar med likdelar som fördes till mässområdet. Sedan började pusslandet för att få ihop så många kroppar som möjligt. Man tog hjälp av DNA-teknik för att kunna vara säkra på att man gjorde rätt. Eftersom en del av de döda fanns bland gruppen illegala invandrare måste man för att kunna slutföra identifieringen utfärda en generell garanti om medborgarskap för dessa grupper så att de kunde träda fram och bistå i identifieringsarbetet. Det fanns också många illegala invandrare i gruppen skadade, men dessa vågade inte ta sig till sjukhusen utan försökte ta sig hem med öppna frakturer och sår. I Spanien måste man vara medborgare för att få sjukvård, så den generella garantin hjälpte ju även denna grupp att få adekvat sjukvård. Identifieringsarbetet kom till slut att omfatta flera tusen personer som hjälpte till med att lägga pusslet. Det psykosociala omhändertagandet I Madrid har man ett system med sex akutpsykologer som finns tillgängliga 24 timmar om dygnet och det var de som fick påbörja arbetet med att stödja och hjälpa anhöriga till de omkomna. Också detta arbete utfördes på en plats utanför sjukhusen så att man kunde ha kontroll på vilka som kom dit. De sex akutpsykologerna klarade naturligtvis inte av närstående till 192 döda utan de rekvirerade tillräckligt med personer för att ge varje döds närstående en egen stödperson som kunde lyssna och bara finnas där, men som också kunde följa med till visningar för identifiering och avsked. De hjälpte också till med att knyta kontakter med socialkontor och andra serviceorgan. Till slut hade man hjälpt 2000 personer, vilket ju innebär ca 10 personer/död. På katastrofplatserna gav vanliga medborgare ett värdefullt stöd till både skadade och insatspersonal genom att sitta vid de skadades sida tills de inte behövdes längre. Sjukvårdspersonalen kunde be en frivillig att bara sitta och hålla en skadad i 8
handen och säga till om det behövdes något. På så sätt kunde personalen ägna sig åt de svårast skadade i lugn och ro. Man fann efter ett stort utredningsarbete de skyldiga terroristerna, men dessa sprängde sig själva i luften när polisen gick in för att arrestera dem. Vad som inte kom fram vid seminariet var vilket stöd som gavs till de flera tusen yrkesmänniskor som deltog i räddningsaktionen. Mitt intryck är nog att de inte har fått ur sig händelserna ännu eftersom yrkesmasken satt hårt på hos alla som föreläste (samtliga var chefspersoner). Den vid en sådant här arbete nödvändiga klyvningen mellan tanke och känsla verkade kvarstå. Föreläsarna visade upp väldigt många bilder på döda och på likdelar, vilket knappast är nödvändigt för att illustrera attentatet och arbetet. Jag har heller inte varit med på ett seminarium där så många åhörare somnade, inkl undertecknad. Om man inte sprutat in sömngas i lokalen och det inte var en tråkig föreläsning så bör skälet vara de starka känslor som lurar under ytan någonstans. Det är då det är lätt av vara psykolog. Ytterligare upplysningar kan lämnas av börje.wenander@vgregion.se Seminarium Information via webben effektiv kanal i krishanteringen Länsstyrelsen i Västra Götalands län inbjöd i samarbete med Krisberedskapsmyndigheten till ett seminarium om webbaserad information den 11 november. Deltagare från 36 av länets kommuner fanns på plats och från Västra Götalandsregionen deltog informatören på PKMC, Karin Backteman, och Iréne Johansson. En kort sammanfattning av tankar och idéer som framkom under dagen finns tillgänglig på PKMC och ytterligare frågor besvaras av karin.backteman@vgregion.se eller irene.johansson@vgregion.se Regional samverkanskurs (RSK) i Västra Götaland Under vecka 47 genomfördes årets RSK-kurs på Räddningsskolan i Skövde. Kursdeltagarna kom från olika samverkande myndigheter (polis, räddningstjänst, kommun, länsstyrelse, flyg- och sjöräddning m. fl.). I år fanns även deltagare från Norge (Østfolds Fylke). Syftet med kursen var att utveckla deltagarnas förmåga i lednings- och stabsarbete samt samverkan vid såväl större räddningsinsats, extraordinär händelse som vid påfrestning på samhället. Målgruppen var personer i ledande ställning från de organisationer som normalt samverkar vid dessa händelser. Under veckan gavs insikt i olika organisationers arbetssätt och diskussionerna gick höga både under lektions- och kvällstid och ibland in på sena nätter. Nästa år kommer kursen att gå av stapeln vecka 47. Om intresse finns, ta kontakt med undertecknad för information, dvs annelii.kivi@vgregion.se 9
ÖVNINGAR SAMÖ 04 Krisberedskapsmyndigheten (KBM) genomförde för första gången en större samverkansövning, SAMÖ 04, med ett scenario som påverkar flera regioner och de centrala myndigheterna parallellt. Övningen innebar att bedöma samverkans- och samordningsförmågan vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Scenariot för SAMÖ 04 var ett terroristangrepp som vid samma tillfälle påverkade de tre regionerna, Västra Götaland, Södermanland och Örebro län, varvid de centrala och regionala krisledningarnas och stabernas krishanteringsförmåga prövades. Delar av den regionala medicinska katastrofledningen RMKL) i stabsarbete på Prehospitalt och Katastrofmedicinskt Centrum Scenariots händelseutveckling med en smutsig bomb som medförde risk för spridning av radioaktivt material i storstadsområdet samt hot mot kemisk industri samtidigt som det konstaterades smittkoppor på ett universitet i en annan del av landet, innebar svåra påfrestningar på Västra Götalandsregionen. Regionala Medicinska Katastrofledningen (RMKL) och Krisledningsnämnden deltog aktivt och engagerat i paritet med övningens fortskridande. Regionens förmåga att hantera svåra påfrestningar ur såväl det akuta perspektivet som ur ett uthållighetsperspektiv kunde prövas under övningen. SAMÖ 04 kan betraktas som en positiv revision av de regionala planerna. RMKL och Krisledningsnämnden utvärderades från förutbestämda och öppna målbeskrivningar av representanter från Jönköpings läns landsting och CAK Stockholm. Omdömet är utan tvekan att de övade funktionerna nådde väl över de satta målen för övningen. Sammanställning av hela övningen SAMÖ 04 görs av KBM med stöd av CRISMART från Försvarshögskolan. Rapporten kommer att presenteras och finnas tillgänglig på KBM:s hemsida tidigt våren 2005. Ledamöter ur krisledningsnämnden samt utvärderare från Jönköpings och Stockholms läns landsting Ytterligare upplysningar kan lämnas av gib.ahlen@vgregion.se eller annelii.kivi@vgregion.se 10
Kriskommunikation Informatörer från sjukvård och regionkansli övades i kriskommunikation den 2-3 november i PKMC:s lokaler på Svangatan i Göteborg. En kurs som kom att spänna över mycket från pressetik och stabsarbete till blodsmitta och gruppsykologi. 22 personer som arbetar med information inom Västra Götalandsregionen deltog i kursen, som genomfördes som ett samarbete mellan Informationsavdelningen, Säkerhetsstrategiska avdelningen och PKMC, Prehospitalt och Katastrofmedicinskt Centrum. Föreläsningar och en nära nog dagslång övning ingick i kursen. Målet med övningen var bland annat att låta informatörerna: i en pressad situation formulera budskap till olika målgrupper i syfte att värna förtroendet för organisation och verksamhet ge information i ett läge där fakta inte är givna och brist på information riskerar att föda rykten och spekulationer som skadar förtroendet samverka mellan olika sjukhusgrupper samt mellan sjukhusgrupper och central informationsavdelning Efter gemensam lunch startade kursen med en lång eftermiddag, fylld av föreläsningar. Händelserna på Torsby sjukhus 2004 fick stå som exempel från verkligheten när förtroendet för en organisation sviktar och man som informatör tvingas hantera såväl krisen som bilden av krisen. Det som hände vid Torsby sjukhus i Värmland var i korthet att en manlig läkarstudent hade arbetat där som så kallad auskultant. Hans anställning uppmärksammades i början av året av media, som bland annat kallade honom bluffläkare. I synnerhet Värmlands Folkblad rapporterade intensivt om läkarstudenten och valde att namnge och publicera bilder på mannen. Via ett ombud anmälde läkarstudenten en rad artiklar i Värmlands Folkblad till Allmänhetens pressombudsman, som har hänskjutit ärendet till Pressens Opinionsnämnd. Nämnden har ännu inte tagit upp ärendet, men på läkarstudentens uppmaning offentliggjorde PO sitt hänskjutande tidigare i höst. I det föreslår han att PON bör tilldela Värmlands Folkblad pressetisk sanktion av allvarligaste grad. Tre representanter från Torsby sjukhus fanns på plats på PKMC; Karin Lundin, överläkare och slutenvårdschef på sjukhuset, Pia Säwe, informatör vid Landstinget i Värmland där Torsby sjukhus ingår samt Olle Mannberg, nyligen tillträdd informationschef vid samma landsting. Karin Lundin berättade rakt, personligt och starkt om hur hon en fredagseftermiddag kontaktades av den lokala tidningen och hur hennes tillvaro därefter förändrades helt. Pia Säwe berättade hur hon som informatör hanterade situationen och vilka slutsatser och lärdomar som hon och informationsavdelningen dragit i efterhand. Claes Lind, beredskapspsykolog vid PKMC, fortsatte föreläsningsserien med att tala om organisation i kris, kriskommunikation och stressreaktioner kopplat till kommunikation. Gib Åhlén, lärare i katastrofmedicin vid PKMC, föreläste om stabsarbete. Birgitta Darrell, senior rådgivare i medie- och opinionsbildning vid Krisberedskapsmyndigheten, talade om informationsberedskap och betydelsen av att ha klara uppgifter och ansvar i kris. Dagen avslutades med buffé och nästa morgon återsamlades alla för praktisk övning av informationsarbete under en simulerad kris. Startskott blev en fejkad löpsedel om en ny, okänd (och påhittad) blodsmitta på ett av regionens sjukhus. Löpsedeln mötte kursdeltagarna när de intog sina platser i respektive grupprum. I varje grupp fanns en deltagare som utsetts till observatör, med uppgift att observera vad som hände i rummet och hur kollegorna agerade. Ett tiotal personer ingick i motspelsgruppen, som under övningen gjorde ett antal inspel för att simulera en händelseutveckling där de övade 11
gavs möjlighet att agera i roller och funktioner som de har till vardags. Analys och utvärdering av övningen leddes av föreläsarna Birgitta Darrell, Gib Åhlén och Claes Lind. Det var en galant utvärdering. Samtidigt som deltagarna insåg det värdefulla i att ha en observatör, såg de sig själva med ett utanförperspektiv och var konstruktivt självkritiska. De såg sammanhang och orsaker, hade redan hittat brister i sitt kommunikationsmönster och visste vad de själva behöver förbättra i sina egna krisplaner, säger Gib Åhlén, som uppfattade att ett slags konsensus uppnåddes under utvärderingen om att de uppsatta målen med övningen verkligen nåddes. Claes Lind menar att det intresse för kriskommunikation och psykologi som gruppen visade, framkom också i utvärderingen. Han har träffat många ur gruppen tidigare och tyckte att kommunikationen var annorlunda nu. Man kunde kommunicera ur gruppsykologiskt och individualpsykologiskt perspektiv. Det var en mogen utvärdering, där man höll sig till saksidan och hade förmåga till introspektion, alltså kunde undersöka sina egna motiv och processer. Man kunde reflektera i grupp utan att attackera, säger Claes Lind. Göran Ekstedt, informationsdirektör i Västra Götalandsregionen, tycker att det blev en utmärkt övning i kriskommunikation och att informatörerna gjorde bra ifrån sig. Den här övningen var, tror jag, svårare än den vi hade för något år sedan med hjälp av Pelle Bergendahl. Denna övning krävde mer av deltagarna i form av tänkande än den förra, där mer var förproducerat och därmed givet på förhand. Vår övning tog den väg, som de deltagande grupperna ville. Det fanns inget uppgjort facit för hur övningen skulle sluta, säger Göran Ekstedt. Han tyckte det var roligt att se gruppernas engagemang för uppgifterna, att samverkan ställdes på prov och att den personella resursfrågan kom i dagen och ifrågasattes. Göran Ekstedt betonar också att det var värdefullt att smittskyddsläkare Martin Wahl deltog och gav realism åt smittofrågorna, som annars lätt kan skena iväg i fantasin. En stor behållning var för mig berättelserna av Karin Lundin och Pia Säwe. De gjorde ett starkt intryck. Också mycket intressant att höra om PO:s kommentarer till mediabevakningen, säger Göran Ekstedt. Han menar att mer tid skulle behövts till teoriavsnitten. Antagligen borde hela första dagen ägnats åt föreläsningar för att kunna smälta den viktiga information som gavs av Claes Lind, Birgitta Darrell och Gib Åhlén. Men det tar vi igen i ett uppföljande seminarium i vår, säger Göran Ekstedt som tillsammans med arbetsgruppen för kursen planerar för just ett uppföljande seminarium, som återkopplar till Claes Linds föreläsning. Likaså planeras en ny krisövning 2005 och då är tanken att de övade ska få stanna kvar på sina respektive arbetsplatser. Karin Backteman Informatör PKMC karin.backteman@vgregion.se Deltog du i övningen Kriskommunikation för informatörer? Utvärdering av övningen under Kriskommunikation för informatörer den 2-3 november 2004, ingick som en del av kursen. Om du som deltog har några synpunkter i efterhand på kursen eller förslag som du vill framföra, är du välkommen att mejla dem till: karin.backteman@vgregion.se. De vidarebefordras till arbetsgruppen som består av Göran Ekstedt, Kjell Foss, Valter Lindström, Claes Lind, Gib Åhlén, Annika Hedelin och Karin Backteman. Kanske något du tycker att arbetsgruppen bör tänka på inför nästa kurs och övning 2005? Jag tycker att de rutinerade informatörerna visade prov på att kunna prioritera i strömmen av information som sköljde över dem. 12
From big London to little London by Jonathan Edmondson, Emergency Planning Manager, London Ambulance Service I think that it s probably true that you need to have a passion for emergency planning from a young age. My passion for the emergency services and planning began with influence from my father who was a fire rescue Chief in Wales, though I actually decided to work for the ambulance service. I joined at 16 years of age and then settled in the London Ambulance Service (LAS) in 1993. I started with the LAS Emergency Planning Unit in 1999 and within a month of working there I was thrown into dealing with four major incidents a chemical leak at a school swimming pool resulting in 30 casualties and a lone terrorist who denoted three bombs which injured over 100 people, killing 3. Preparing and responding to these types of atrocities call for a flare of passion which I excel on. maintained by some 4,000 staff including 700 paramedics, 1,300 emergency medical technicians, 300 control staff, 150 officers and five emergency planning managers (of which I am one). On average my Service deals with over 3,000 emergency calls per day, of which about 600 are assessed as life-threatening calls. The total number of emergency calls received in 2002/2003 was 1,030,600. We have 70 ambulance stations covering 620 square miles of the capital and have a fleet of nearly 800 vehicles with 400 emergency ambulances, supported by a number of motorcycles, fast response cars and pedal cycles. After visiting Goteborg for just coming up to a month working with colleagues in the PKMC I can again see this passion in preparing for disaster management from staff at all levels. Incident planning and response is very much a team effort. I came to Goteborg in order to build on the relationship that I already have with the PKMC through various European studies, exercises and post incident debriefing. In fact the first time I came in to contact with the PKMC was in 1999 after meeting Annika Hedelin, Director of the PKMC after the Paddington rail accident. My role as an emergency planning manager in the LAS involves planning for major incidents or disasters, mass gathering event planning, training new personnel on incident response, preparing large scale exercises, writing ambulance service contingency plans for high risk sites and responding to incidents and events when needed. My work in London is very similar to that of the PKMC though I work solely for the ambulance service. The real London Clearly the real London is larger that the little London. We are the emergency arm of the health service within the capital. The response is Background to London incidents Major incidents come in many different forms, and apart from those that meet the criteria of multiple casualties, large amounts of damage, disruption etc. they have included the fuel dispute, the foot and mouth outbreak and severe flooding. All of these have required the ambulance service to make special arrangements this is key in identifying a major incident. 13
Brixton Nail Bomb - April 1999. 29 injured. Brick Lane Nail Bomb - April 1999. 3 injured. Compton Street Nail Bomb - April 1999. 73 injured, 3 dead. Peckham Leisure Centre Chemical leak - May 1999. 31 injured. J18 City of London Civil disturbance - June 1999. 41 injured. Biggin Hill Sorting Office Toxic Substance leak - July 1999. 19injured. Ladbroke Grove Train crash - October 1999. 126 injured. 31 dead. Heathrow chemical incident - October 1999. 32 injured. Waterloo Train crash - March 2000. Approx. 30 injured. Highbury Underground incident - July 2001. 70 injured. Chancery Lane Underground derailment March 2003. 33 injured. Camden Town Underground July 2003. 4 injured. Oxford Circus Underground October 2003. 5 injured. Alexandra Palace fairground accident June 2004. 13 injured. During my time as an Emergency Planning Manager I have attended many major or mass casualty incidents and gained a lot of experience and exposure to the good and not so good areas of incident management. Even with this exposure I feel that it is important that as an ambulance service and health care provider we recognise that there are risk areas and mass gathering events in and around our region. The first step to incident response starts with basic preparedness and planning.we probably can t mitigate the risk but we can plan for its consequence. Effective staff training, raising staff awareness, avoiding complacency and providing staff with the appropriate equipment to manage a mass casualty incident will all go some way to managing a major incident scene, whether you are in Vastra Gotalandsregionen or London. The threat of terrorism adds a more focused view on event and contingency planning that we carry out in London (or indeed Goteborg) - but even without this threat we should still plan for disasters. It doesn t matter which part of the globe you come from major incidents do happen. Thank you Whether I have been teaching on the MIMMS courses with enthusiastic students and instructors, meeting with emergency service colleagues or just helping out in the office I have thoroughly enjoyed my time here at the PKMC in Goteborg. I have been able to learn so much from this visit again the Swedish adaptation of the triage system, the personnel protective equipment that you use, the incident management challenges that rural north Sweden has to deal with, to mention but a few. I am going back to the big London with fond memories of my visit to the ambulance helicopter, my first Swedish massage and meeting new friends! If you want further information about the London Ambulance Service s Emergency Preparedness please email me: jon.edmondson@lond-amb.nhs.uk or visit our website at www.londonambulance.nhs.uk Jon på studiebesök i VGR:s ambulanshelikopter och så här ser han ut till vardags 14
Presentationen av PKMC:s personal fortsätter Först ut i årets sista nummer är beredskapsläkaren Nina Widfeldt, som har följande att förtälja: Att kortfattat beskriva vad jag gör är omöjligt, jag har verkligen många järn i elden och ibland tenderar det att bli en härdsmälta av det hela. För att skapa någon ordning tänkte jag lägga upp presentationen i alfabetisk ordning. Anestesiolog Jobbar 50% på Alingsås lasarett, bor granne med sjukhuset och tar många jourer vilket ger jourkomp så att jag kan jobba mer. Beredskapsläkare Jobbar 50% här på PKMC och mest handlar det om regional beredskap mot farliga ämnen och utbildning. C-meg Medlem i Socialstyrelsens medicinska expertgrupp för nationell beredskap mot kemiska händelser. Handlar om autoinjektorer, skyddsutrustning och sanering. First responders Var med och skrev utbildningsmaterialet och åtgärdskalendern och i början var jag också aktiv vid First responders-utbildningarna, vilket jag tyvärr inte hinner längre. Gothia Barber Girls och Suger & Spice Sjunger bas sedan nästan 20 år tillbaka, jättekul! Ett tillfälle att skapa musik tillsammans med andra personer och ett tillfälle att släppa alla tankar på farliga ämnen och organisation. Medicinarspexet Sedan 1980 har jag varit engagerad i spexet. I år har vi firat 50-årsjubileum och då har jag bland annat gjort en Snapsvise-CD, ett utbildningsmaterial för den som vill lära sig hylla snapsen med en sång. MIMMS Är instruktör och försöker delta i några kurser varje termin. New Zeeland Ser ut att bli familjens nya hemland från augusti 2005 och ett år framåt. Barnen är då 13 och 16 år gamla och ser faktiskt fram emot att få gå i skolan i ett annat land. OPCW The Organisation of Prohibition of Chemical Weapons. Jag är både läkare i den svenska insatsstyrkan och medlem av den medicinska expertgruppen i Haag. Detta har tagit mig till många olika övningar bl a i Ryssland och de baltiska staterna. Under hösten har jag varit i Teheran och lärt mig mer om kroniska skador av senapsgas. PHTLS Är instruktör och genomför kurser med fakulteten i Kalmar. Hur jag hamnade i Kalmars fakultet är en lång historia som inte passar sig här. SRV Vår mångsidiga beredskapsläkare Nina Widfeldt Är medicinskt ansvarig för Svenska Räddningsverkets internationella uppdrag, en verksamhet som vuxit det senaste året då Sverige av FN fått uppdraget att ansvara för sjukvård till hjälparbetare vid olika större internationella hjälpinsatser. I mitten av december åker en grupp svenskar ner till Darfurprovinsen i Sudan för att forma Medical Rapid Response Teams. Deras uppgift är att förse arbetande personal från en mängd olika hjälporganisationer med sjukvård. Triage Triage på akutmottagning har jag jobbat med under det senaste halvåret. Utbildningen och boken har översatts och kurser har genomförts. Ytterligare upplysningar lämnas av nina.widfeldt@vgregion.se 15
Så här berättar beredskapsintendenten: Hej! Mitt namn är Bo Björheden och jag jobbar som beredskapsintendent vid PKMC. Skall på några rader berätta litet om mig själv, min bakgrund och mina nuvarande uppgifter. Född och uppvuxen i Uddevalla för ganska snart sextiofem års sedan, oj oj oj har det gått så många år? När jag tittar litet i backspegeln märker jag dock att vad gäller utbildningar och arbeten, har jag hunnit med en hel del. Efter uppväxt och skolgång var det dags för värnplikten och för min del lyckades jag krångla mig till marinen där jag fick möjligheten att utbilda mig till officer. Jag blev kvar i marinen i trettio år och fick en mycket bra utbildning och hade många spännande och intressanta befattningar. Bland annat var jag en längre period chef för marinens sjukvårdskola med ansvar för utbildningen av marinens sjukvårdspersonal läkare, läkarassistenter, tandläkare, sjukvårdsbefäl och sjukvårdare). Under 1981/82 fick jag också möjlighet att vara chef för svenska FN-sjukhuset i Libanon, en uppgift som var oerhört spännande och mycket lärorik. Mot slutet av min tjänstgöringstid inom marinen arbetade jag på marinstaben i Stockholm som utbildningschef för Kustartilleriet och kunde då känna av den kommande utvecklingen med större organisationsförändringar och förbandsnedläggningar, något som fick mig att se mig om efter ett civilt arbete. Tursamt nog fanns det en plats för mig på dåvarande regionala beredskapsenheten där jag funnits med som intendent sedan dess med framför allt uppgifter rörande totalförsvar och sjukvårdens tekniska försörjning. Särskilda större arbeten som jag jobbat och jobbar med är de regionala beredskapsplanerna för sjukvården och för förvaltningar och övriga verksamheter inom regionen. Jag har även arbetat med regionens plan för säkerhetsskydd. Frågor gällande beredskap inom sjukvårdens säkerhets-, skydds- och underhållsområden är något som jag fått på min lott. Ett specialområde som jag arbetar en hel del med är frågor som rör sjukvårdens säkerhet i kris eller krig, de så kallade SSIKfrågorna. Det gäller att med reservkraft och annat trygga sjukvårdens fortsatta förmåga vid energibortfall eller andra störningar. Ett annat intressant område, som jag också jobbat en del med, är folkrättsfrågorna i kris eller krig. Inom båda dessa områden har jag tveklöst haft god nytta av mina visserligen något äldre men ändå gedigna kunskaper i diverse militära ämnen. Samtidigt sökte Bohuslandstinget ett antal primärvårdschefer till olika kommuner i Bohuslän - något som lockade en genuin Bohusläning. Jag sökte och fick jobbet som primärvårdschef i Munkedal. Under 1992 introducerades i Bohuslandstinget systemet med beställare och utförare och jag fick då en ny uppgift som hälso- och sjukvårdschef (beställarchef) för kommunerna Munkedal och Sotenäs. Om jag summerar den tiden så upplevde jag en mycket stimulerande period av arbete i hjärtat av Bohuslän under en spännande utvecklingsfas av sjukvården. Då Västra Götalandsregionen1999 skulle formas blev det trängre utrymme för tidigare mellanchefer, varför det var dags för nya uppgifter för min del. Beredskapsintendent Bo Björheden 16
Ett nätverk som särskilt blivit mitt ansvar består i att ett antal gånger per år träffa kontaktpersoner från försvarsmakten för att bereda militära sjukvårdare och sjukvårdspersonal praktikmöjligheter vid våra sjukhus. Ett annat nätverk är kontaktpersonerna vid regionens olika förvaltningar och verksamheter som jag träffar regelbundet för att informera och diskutera aktuella frågor av beredskapskaraktär. Ett ansvar som också åligger mig är att sammanställa erfarenheter från våra olika utbildningar samt att delge dessa till våra lärare och kursansvariga så att elevernas synpunkter på vår utbildning och verksamhet tas tillvara på ett bra sätt. Då övningar planeras inom totalförsvarets ram ges jag också emellanåt möjligheten att medverka vid planering, genomförande och utvärdering. Många vittnesmål har lämnats om allas medverkan i allehanda uppgifter inom PKMC. Inga förekommande uppgifter får vara främmande för någon som tillhör enheten och periodvis fylls tillvaron även för mig av de mest varierande uppgifter, något som får tiden att gå osedvanligt fort och skapar variation och gemensamhetskänsla. Ytterligare upplysningar lämnas av bo.bjorheden@vgregion Sist, denna gång, rapporterar Sigbritt från vaktmästarfronten: Vem sjutton vet vad en vaktmästare på PKMC gör? Knappt ens vaktmästaren själv. Normalt brukar man som vaktmästare kunna få utföra allehanda ting lite vad som faller en in, eller chefen, eller omgivningen. Det brukar kallas sedvanliga vaktmästaruppgifter. Men efter ett år på det här jobbet har jag konstaterat att så där sedvanliga är dom inte här. Efter 25 år som vaktmästare på Bohuslandstinget allt från Engelbrektsgatan via Vikingsgatan till Lillhagsparken vågar jag påstå att arbetsuppgifterna satt i ryggmärgen. Så när jag fick frågan om jag ville jobba på PKMC kände jag mig väldigt klar över vad som skulle göras. Och visst, förutom att korridorerna var kortare, antalet anställda färre, och internposten i det närmaste obefintlig, så var det sedvanliga vaktmästaruppgifter. Sigbritt Johansson med den obefintliga internposten Men, så är det ju det där med MIMMS. Borde kanske satsat på scenskolan i mitt tidigare liv (läs ungdom). Här krävdes ju skådespelartalanger. Hustomteförmågan har ju tränats under alla år, men detta var nytt. Således omfattar arbetsuppgifterna både att vara hustomte och skådespelare och samtidigt infria förväntningarna på att fixa allehanda oförutsägbara tjänster och ting (för den undrande, se nedan). Det torde ha framgått av ovan anförda att det är ett himla kul jobb och ett gott gäng som jag servar. Vill Du veta mer, kontakta sigbritt.johansson@vgregion.se s Byter larmpor Skickar ett och annat paket Servar bilar Är allmät trevlig Låser upp Kopierar Simulerar död eller skadad statist Hämtar mat Letar suddgumi och andra viktiga prylar Ge råd och tjõtar Hämtar saker Fyller kontorsförråden Möblerar Finns till hands Sätter upp, tar ner och hämtar mer 17
RAPPORTER Sammanfattningar från nedanstående utbildningar/konferenser finns tillgängliga på PKMC. Endagsutbildning på Ringhals om joniserande strålning Ytterligare upplysningar kan lämnas av tina.hofeldt@vgregion.se IDER Internationeal Disaster and Emergency Readiness 14-15 oktober 2004 Ytterligare upplysningar kan lämnas av annika.hedelin@vgregion.se eller birger.kollberg@vgregion.se 7th Asia-Pacific Conference on Disaster Medicine 30 okt 2 nov 2004 Ytterligare upplysningar lämnas av annika.hedelin@vgregion.se eller birger.kollberg@vgregion.se KAMEDO-rapporter Tågolyckan i Tyskland 1998 KAMEDO-rapport nr 79 Tågolyckan i Storbritannien 1999 KAMEDO-rapport nr 80 Flygolyckan i Taiwan 2000 KAMEDO-rapport nr 81 KAMEDO-rapporterna kan hämtas från Socialstyrelsens hemsida www.sos.se/hs/beredska/rapporter.htm eller beställas från webbbutiken alternativt Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax: 08-779 96 67 E-post: socialstyrelsen@strd.se Explosionen i fyrverkerilagret i Nederländerna 2000 KAMEDO-rapport nr 82 Detta och tidigare nummer av PKMC-nytt finns tillgängliga på vår hemsida www.vgregion.se/pkmc Nästa nummer beräknas utkomma den 15 mars 2005 18