INBLICK Nobelpristagare 2007. Motiveringen lyder: Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning. FOTO: RENATO TAN 22
En kvinna stod på trappsteget utanför dörren mot trädgården med armarna i kors och väntade. Och tänkte? Själv skulle hon inte ha påstått det. Hon försökte få tag i någonting, eller frilägga det så att hon kunde få syn på det och definiera det; den senaste tiden hade hon provat idéer som om de vore klänningar från en ställning i en affär. Hon lät ord och fraser slitna som barnkammarramsor glida över tungan, ty när det gäller väsentliga upplevelser anvisar gamla vanan vissa attityder som är ganska stereotypa. Den första kärleken, ack ja Att bli vuxen är alltid en smärtsam procedur Det var ju första barnet för mig Man var ju så kär Äktenskapet är en kompromiss Jag är ju inte så ung längre Ur Sommaren före mörkret av Doris Lessing. Översättning av Sonja Bergvall Trevi förlag 1973 av Lena Kjersén Edman Leve Lessing! Litteraturpedagogen och Svensklärarkritikern Lena Kjersén Edman gläds åt årets Nobelpristagare i litteratur. Doris Lessings verk gräver ofta djupt i ämnen som kolonialismen, rasproblematiken, vänsterrörelsen, sexualiteten, kärleken och feminismen. Böckerna speglar hennes eget liv och ett omvälvande 1900-tal. RETS NOBELPRISTAGARE i litte- Doris Lessing är 88 år. Åratur Nu som förr är hon i hetluften som skarpögd författare för det som rör sig under den kulturella fernissan och som explosiv, oförutsägbar debattör. När hon för ett par år sedan gästade kulturmässan i Edinburgh fick hon många att hicka till genom att hävda att en slapp och lömsk kultur brett ut sig i feminismens namn och att feminister borde syssla mer med att kämpa för lika lön än att gnälla över männen. På 2003 års skotska mässa gnällde hon själv över vissa män: Låtskrivarna i Beatles och premiärminister Blair. Tony Blair liknade 23
INBLICK hon vid en skrämd hare som sprider floskler. Och för 1960-talsflummet i Beatles texter fann den gamla damen ingen pardon: All you need is love. Vilket nonsens. Har vi blivit hjärndöda? Iran Rhodesia London Det har gått mer än ett halvt sekel sedan Doris Lessing kom till London från Rhodesia (Zimbabwe) med två söner kvar i Afrika, en tvååring i handen samt manuskriptet till debutboken Gräset sjunger i bagaget. Till Rhodesia, då en engelsk koloni, hade Doris May Taylor, född i Persien (Iran) av brittiska föräldrar, kommit som liten flicka. Hennes far, krigsinvalid sedan första världskriget, till yrket tjänsteman vid engelska Imperial Bank, och hennes mor hade levt mycket isolerat med Doris och hennes yngre bror på en farm. Systemet i Rhodesia kännetecknades av rasism, våld och förtryck. Paret Taylors drömmar om att tjäna stora pengar på majsodling hade misslyckats eftersom priset på majs sjönk efter kriget. Farmen blev skuldsatt. Doris far blev apatisk av detta medan hennes mors frustration tog sig uttryck i att på alla sätt hålla uppe ett sken av att familjen levde ett ombonat borgerligt liv, ett civiliserat liv bland de ociviliserade. I Rhodesia bodde Doris Lessing tills hon blev trettio år. Det var där hon vantrivdes både hemma, i klosterskolan och i flickskolan. Det var där hon i protest mot sin rigida mor slutade skolan då hon var fjorton år, flyttade hemifrån, arbetade som barnflicka och telefonist, gifte sig, fick två barn, skilde sig, blev kommunist, gifte sig igen, fick ännu ett barn och skilde sig. Gräset sjunger från 1950, som blev en stor succé, handlar om en maktkamp på många plan mellan två förlorare: den naiva och olyckliga vita farmarfrun Mary och hennes svarte tjänare Moses. Denna psykologiska och politiska roman kulminerar med ett mord. Tragedin, som Doris Lessing berättar med återhållen vrede, har sin förklaring i Sydafrikas bittra historia av rasmotsättningar och människoförakt. Gräset sjunger är en sorgesång och ett litterärt mästerverk. Romanen blev förbjuden i Rhodesia och Doris Lessing förbjöds att besöka Rhodesia och Sydafrika. Sedan dess har författarinnan skrivit mängder av romaner, noveller, teaterpjäser, rapporter och dikter med stoff både från Afrika, Afghanistan, London, rymden, medelåldern samt från katternas värld. Doris Lessing är en egensinnig författare som ständigt förlorar gamla läsare och ständigt vinner nya. Sviten Våldets barn Martha från 1952 är den första av romanerna i Våldets barn. Sviten avslutas med en femte del, Staden med fyra portar från 1969, där författaren bryter med realismen. Läsaren får genom sviten följa Martha Quests utveckling (eller brist på utveckling). Hon går från att ha varit en liten flicka, som, liksom Doris Lessing själv, växer upp på en farm i en engelsk besittning i Sydafrika och som, liksom den unga Doris, för en maktkamp med sin mor, till att slutligen bli en gammal kvinna. Världen ses genom Marthas ögon från 1935 fram till år 2000. På många sätt liknar Martha Quests livshistoria den ständigt sanningssökande Doris Lessings biografi. Till de frågor som Martha reflekterar över i Martha, Bra gift, En fläkt av stormen, Instängd och Staden med fyra portar, hör kolonialismen, rasproblematiken, vänsterrörelsen, sexualiteten, kärleken och feminismen. 24
Vem är Ben Romanen Ben, ute i världen, som översattes till svenska 2001, är en uppföljare till Det femte barnet från 1980-talet, den kusligaste bok som Doris Lessing har skrivit. (Mycket kusligare än Shikasta och författarinnans övriga sufistinspirerade inner space fiction.) Ben, som är yngst av fem syskon, är den som krossar idyllen i sin kärnfamilj genom att orsaka sorg och vettlös skräck. Han stryper familjens husdjur och kastar lystna blickar efter syskonens halsar. Många lärda ord har sagts om vem Ben kan vara. Är han en missanpassad stackare i ett högteknologiskt samhälle? Är han ett djur? Är han rentav Ondskan själv? Försonande dagbok Av feminister är Doris Lessing både älskad och avskydd. Författarinnan själv menar att många har missuppfattat ett citat ur hennes mest nakna och mest berömda kvinnoskildring, romanen Den femte sanningen från tidigt 1960-tal. Man har då uppfattat den fråga som den reflekterande dagboksskrivaren Anna Wulf ställer som ett uttryck för mansförakt. Anna, som efter ett kraschat äktenskap valt att Doris Lessing har också skrivit om katter. leva ogift, skriver: Vad är det för glädje att vara en fri kvinna när det inte finns några fria män? Författarinnans kommentar till Annas fråga är ständigt densamma: Ingen är väl fri. Varken kvinna eller man. Författarinnan Anna Wulf, berättaren i Den femte sanningen, har drabbats av skrivkramp och kan inte FOTO: RENATO TAN fullfölja sitt romanprojekt Free woman. Istället skriver hon ner sina livserfarenheter i fyra anteckningsböcker. Den svarta, den röda och den gula anteckningsboken behandlar Annas förflutna. Den svarta handlar om hennes yrkesliv som författare och den röda om hennes politiska liv om varför hon både 25
INBLICK gått in i och ut ur det kommunistiska partiet. I den gula boken skriver Anna om kärleken, den svåra, och i den blå anteckningsboken, som är den mest personliga, berättar hon om sitt vardagsliv. Den gyllene dagboken är ett slags försonande syntes. Anna har insett att det går inte att hålla isär skrivandet från politiken eller kärleken eller vardagslivet. Allt splitter fogas samman när hon i boken med den vackert förgyllda pärmen kan skriva ner sin berättelse om kärleken mellan henne och den älskade, en ung amerikan som är på flykt från kommunistskräckens USA under McCarthytiden. Självbiografiskt Under huden och Vandra i skugga är osentimentala självbiografier om förhållandet till modern, till männen och politiken och handlingen i dem sträcker sig fram till 1960-talet. Romanen Ljuvaste dröm från 2001 är en fortsättning på dessa. Doris Lessing har sagt att hon inte vill skriva biografiskt om 1900-talets sista decennier det skulle alltför mycket drabba många människor i hennes omgivning som fortfarande lever. Den läsare som så önskar 26 kommer ändå att finna ledtrådar till biografiska fakta mellan raderna i Ljuvaste dröm. Det finns en person som gång på gång återkommer i Doris Lessings romaner och noveller. Hon är en kvinna som inte längre är ung. Vid hennes stora köksbord ryms de alla: De egna barnen, deras krävande och hungriga vänner samt självbelåtna ex-män och deras nya familjer. I Ljuvaste dröm heter hon Frances. Politiska händelser och tidsaktuella företeelser nämns ofta i samtalen runt Frances köksbord: Mordet på Kennedy, kriget i Vietnam, Maojackor och andra nonkonformistiska mode-uniformer samt fritt sex som ett inslag i det politiska umgänget. Mot slutet av seklet handlar samtalen runt köksbordet också om moderna företeelser som skrämmer Frances: atomkraftverk och aids. Då berättelsen tar sin början i tidigt 1960-tal bor den frustrerade frånskilda skådespelerskan och frilansjournalisten Frances mot sin vilja med två halvvuxna söner och ett stim av vilsekomna, hemlösa och haschrökande vänner till sönerna i sin svärmor Julias hus i London. Frances kallar lätt föraktfullt svärmor Julia för gumman. Alldeles för ofta dyker ex-mannen Johnny upp, utan pengar till sönernas underhåll men ivrig att hålla föreläsningar för sin (hoppas han) beundrande publik runt köksbordet om att Revolutionen kommer före privatlivet eller Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter hans behov. När Partiet kräver att kamrat Johnny ska resa till Castros Kuba, samtidigt som hans senaste hustru och hennes anorektiska dotter Sylvia ställer till besvär för honom, dumpar han dessa bägge kvinnor hos Frances. Doris Lessing har definitivt varit på sitt mest sataniska och (förmodar jag) hämndgiriga humör när hon skildrat kamrat Johnny som en nidbild av en oansvarig pappa, snacksalig kvinnojägare och världsrevolutionär. Tre kvinnor Ur myllret av personer i romanen stiger efterhand två personer, två kvinnor, fram som komplexa, levande och intressanta centralgestalter vid sidan av Frances. Den ena är gumman, svärmor Julia, och den andra är unga Sylvia. Skildringen av hur vänskapen växer fram mel-
lan Julia, Sylvia och Frances och av hur Frances under tidens gång ändrar uppfattning om sin mans mor en tysk judinna med bittra krigserfarenheter hör till det som är griper tag i läsaren. Nog är Julia mycket en taleskvinna för romanförfattarinnan Doris Lessings egna livserfarenheter och pacifistiska dröm när hon, då samtalet handlar om kriget i Vietnam, förtvivlat kvider: Var det inte nog med det första världskriget, det som var så fasansfullt, och sedan det andra, var det inte nog, detta dödande, dödande och nu det här kriget. Sista tredjedelen av romanen utspelas i Mungozis (Mungabes) Afrika. Sylvia, som räddats till livet från sin självsvält av Julia och utbildats till läkare, öppnar en liten läkarstation i afrikanska bushen för att hjälpa aidssjuka i den korrupta staten Zimlia. Zimlia påminner mycket om Zambia. Doris Lessing har alltså som författare återvänt till det Afrika som hon lämnade 1949. Och kritiken mot rasism, korruption, politisk vanskötsel och dumhet är lika intensiv i Ljuvaste dröm som i debutromanen Gräset sjunger. 1995 kunde Doris Lessing besöka barn och barnbarn i Sydafrika. Det var hennes första besök på fyrtio år 1956 blev hon utvisad när hon besökte landet. Nu var tiderna annorlunda och författarinnan välkomnades och hyllades. *** När jag skriver denna essä har jag en nytagen bild av Doris Lessing framför mig och jag jämför det jag ser med en bild av henne från 1949. Hon är sig förunderligt lik. Det släta håret är, då som nu, kammat i mittbena med en gammaldags knut i nacken. Blicken är allvarlig. Doris Lessing ser skärskådande och närvarande ut. Då. Nu. Lena Kjersén Edman kommer inom kort ut med en ny bok på BTJ förlag: 52 kvinnliga författare. Från 1700-tal till 2000-tal.