Nr 2 2010. titt på några av dem.

Nr 2 2010 richard@ungafakta.se Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Redaktör Richard Svensson Nuförtiden skapas monster på film ofta med hjälp av dataeffekter. Även om varelsen ser levande ut består den bara av pixlar. Men de mest populära monstren har alltid haft en skådespelare under den otäcka ytan. Några av dessa skådespelare har i stort sett gjort karriär på att dolda under smink och gummimasker andas liv i berömda skräckfigurer. I det här numret av monsterklubben ska vi ta en närmare titt på några av dem. 1

Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Lon Chaney osminkad och som Quasimodo, vampyr i London After Midnight och fantomen på operan. Lon Chaney (1883 1930) Lon Chaney kallades med rätta Mannen med tusen ansikten. Det var nästan aldrig han framträdde på film som sig själv. Under stumfilmstiden var han en av de skådespelare som visade vad man faktiskt kunde åstadkomma med hjälp av smink och maskering. Chaney spelade flera berömda roller på film, bland annat Fantomen på operan (1925) och Ringaren i Notre Dame (1923). För att gestalta fantomen rakade Chaney en bit av sitt huvud, tryckte upp ståltrådar i näsan för att pressa upp den och använde groteska löständer. Chaney skapade alla sina maskeringar själv och gick igenom ansträngande och ofta plågsamma påfrestningar för kroppen för att ge karaktärerna liv. Som Quasimodo i Ringaren i Notre Dame bar han en tung gummipuckel på ryggen, en tjock kontaktlins på ena ögat och en sminkning av vax över det andra ögat. Han använde också särskilda hållare under kläderna för att förvrida benen under filminspelningen. Allt detta gjorde att Chaney fick men för resten av livet; Hans ögon blev skadade och hans ben orsakade honom plågor i flera år. Chaneys otäckaste figurer är inga klassiska filmmonster, utan ondskefulla människor. I West of Zanzibar (1928) spelar han en elfenbenshandlare som är förlamad i benen. I en minnesvärd scen slingrar sig Chaney fram som en orm på golvet i en mörk hydda, med en dolk mellan tänderna. I The Unknown (1927) gestaltar han en armlös knivkastare som griper sina vapen med fötterna. Chaney spelade också en vampyr (egentligen en polis i förklädnad) i London After Midnight (1927) och skulle ha spelat huvudrollen i Dracula (1931). Tyvärr insjuknade han i strupcancer och avled innan filmen hann börja spelas in. Béla Lugosi (1882-1956) Béla Ferenc Dezsö Blaskó föddes i staden Lugosi i Ungern (nu tillhörande Rumänien). Då han blev skådespelare ändrade han sitt efternamn till minne av hemstaden. Han fick oftast spela olika romantiska hjälteroller, bland annat Romeo i Shakespeares Romeo och Julia och Jesus. Under den ungerska revolutionen 1919 flydde han till Tyskland och senare till USA. Det var här han fick huvudrollen i en mycket framgångsrik teateruppsättning av romanen Dracula. Lugosi lärde sig aldrig prata perfekt engelska, men detta var till hans fördel då han spelade vampyrgreven. Hans mörka röst och östeuropeiska brytning gjorde hans Dracula till en favorit hos den kvinnliga publiken. Snart fick filmbolaget Universal nys om teatersuccén och köpte rättigheterna. Filmen Draculas regissör Tod Browning ville 2

Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se ha med sin gamle vän Lon Chaney i huvudrollen. Chaney var redan stor stjärna och filmbolaget protesterade inte. Men innan man hann börja filma dog Chaney i strupcancer och man bestämde att använda Lugosi i filmen också. Dracula släpptes 1931 och blev en hejdundrande framgång. Lugosi blev stjärna över en natt och berättade senare i livet att han fick flera hundra brev från beundrande kvinnor i veckan. Men i det långa loppet visade sig Dracula vara en förbannelse för Lugosi. Hans dåliga engelska uttal gjorde att han sällan erbjöds roller som andra stjärnor fick och han kom för evigt att stämplas som skräckfilmsaktör. De första åren efter Dracula spelade han andra vampyrer eller Dracula-lika karaktärer. Meningen var att Lugosi skulle ha spelat monstret i Frankenstein (1931), men efter att filmproducenterna blivit missnöjda med både Lugosis och regissören Robert Florys insatser blev de bägge sparkade från filmen. Istället gjorde Flory och Bela Lugosi, som Dracula, Frankensteinmonstret och Ygor. Lugosi Murders in the Rue Morgue, där Lugosi är en galen vetenskapsman som försöker korsa människor med apor. Lugosi spelade faktiskt Frankensteinmonstret till slut, i Frankenstein Meets the Wolf Man (1943), men avskydde varenda minut av det. Han hatade att bära den tunga sminkningen och stora delar av filmen är det egentligen stuntmannen Eddie Powell som gestaltar monstret. Under sin karriär spelade Lugosi en mängd onda, galna karaktärer, ofta mot Boris Karloff, som alltid tycktes få de bättre rollerna. I filmerna Frankensteins son (1939) och The Ghost of Frankenstein (1942) spelade Lugosi den galne Ygor, som lyckats överleva sin egen avrättning och går omkring med bruten nacke. 1948 spelade han Dracula igen i komedin Abbot and Costello Meet Frankenstein. Detta blev hans sista stora roll. Under resten av livet dök Lugosi upp i den ena b-filmen värre än den andra. Efter att Lugosi började lida av ischias blev han beroende av smärtstillande medel, framför allt morfin. Så småningom var han lika beroende av drogen som en knarkare och han blev 1955 omskriven som den förste Hollywood-kändis som offentligt skrev in sig på ett behandlingshem för drogmissbrukare. Lugosi gjorde sina sista filmer med Edward D Wood, hyllad under senare år som Världens sämsta filmskapare. I Woods osammanhängande och märkliga filmer gör Lugosi energiska roller, trots sin klena hälsa. Under inspelningen av numera legendariska b-filmen Plan 9 From Outer Space (1959) dör Lugosi. Han begravdes, enligt egen önskan, i en av de slängkappor han burit då han spelade Dracula på teaterscenen. 3

Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Boris Karloff (1887-1969) Boris Karloff hette egentligen William Henry Pratt och föddes i England. Efter att ha emigrerat till Kanada och arbetat som teaterskådis fick han så småningom mindre roller i stumfilmer i Hollywood. Någon gång under denna period ändrade Pratt sitt namn till Boris Karloff, vilket han tyckte lät mer mystiskt. När filmbolaget Universal ville följa upp sin succé Dracula med en version av Mary Shelleys roman Frankenstein, valde man att låta Karloff spela monstret, efter att Dracula -stjärnan Bela Lugosi fått sparken från filmen. Karloffs långa beniga kropp visade sig vara perfekt för rollen. Makeupartisten Jack Pierce skapade monstrets nu klassiska utseende, med det platta huvudet, ärren och elektroderna i nacken. Pierce använde ett plastlikt material kallat collodion blandat med bomull för att bygga upp monstrets panna och ärren. Collodion kan vara starkt frätande och Karloff kunde under resten av sitt liv visa upp riktiga Boris Karloff, som Frankensteinmonstret, Mumien och The Ghoul. ärr i skinnet från hans tid under monstersminket. Frankenstein (1931) blev en stor framgång och gjorde Karloff till stjärna. Han spelade Frankensteinmonstret två gånger till; I Frankensteins brud (1935) och Frankensteins son (1939), sedan hade han fått nog. Karloff gjorde två andra roller som krävde påfrestande sminkningar. 1932 spelade han den urgamle egyptiern Imhotep i Mumien och 1933 gestaltade han en sorts zombie i The Ghoul. Karloff kunde konsten att se otäck ut utan monstersmink och spelade olika sorters galningar, mördare och onda vetenskapsmän i en lång rad filmer. I House of Frankenstein (1944) gestaltar han en vetenskapsman som går i dr Frankensteins fotspår. I denna film är det stuntmannen Glenn Strange som spelar monstret. Karloff kom att förknippas med skräck resten av hans liv, men det verkade inte störa honom. Tvärtom tjänade han pengar på sin filmpersonlighet och gav ut böcker, skivor, medverkade i TV-rysare och lånade till och med sitt namn åt en skräckserie Boris Karloffs Midnattsrysare. Karloff var verksam in i det sista, fast han mot slutet av sitt liv hade svår reumatism och svagt hjärta. När han dog 1969 hade han precis hunnit slutföra sin roll som galen vetenskapsman i filmen The Fear Chamber och ytterliga tre filmer med honom släpptes efter hans död. Lon Chaney, Jr. (1906 1973) Lon Chaney, Jr var son till Lon Chaney och hette egentligen Creighton Tull Chaney. Men då han började söka jobb inom filmbranschen märkte han att det gick bättre då han använde sig av sin fars namn. Chaney Jr började sin karriär med att medverka i cowboyfilmer. 1939 spelade han den snälle 4

Lenny i Möss och människor och fick därefter större roller. 1941 gjorde han för första gången sin mest kända roll, som varulven Larry Talbot i The Wolf Man. Makeupexperten Jack Pierce förvandlade Chaney Jr till varulv genom att sätta fast huggtänder, en gumminäsa och klistra jakhår över hela hans ansikte. Sminkningen tog flera timmar att åstadkomma. Chaney Jr återvände som Larry Talbot i filmerna Frankenstein Meets the Wolf Man (1943), där de bägge monstren möts och slåss, samt House of Frankenstein (1944) och House of Dracula (1945), där Talbot botas från sin varulvssjuka. 1942 spelade han mumien Kharis i The Mummy's Tomb och senare även i två uppföljare. Chaney Jr har sagt att mumien var den roll han minst uppskattade eftersom monstret var stumt och bara släpade sig fram. Han gestaltade också Frankensteins monster i The Ghost of Frankenstein (1942) och så småningom Dracula i Son of Dracula (1943). Chaney Jr är Lon Chaney, Jr, som varulven Larry Talbot, mumien Kharis och Frankensteinmonstret. därför den ende skådespelare som har gestaltat all fyra monster som filmbolaget Universal gjorde berömda. Redan under sin tid som filmmonster fick Chaney Jr problem med spriten, vilket så småningom gjorde det svårt för honom att få bra filmroller. Under en legendarisk direktsänd TV-teater baserad på romanen Frankenstein spelade han Frankensteinmonstret och var stupfull hela tiden. Lon Chaney Jr var egentligen en storvuxen, kraftigt byggd karl, men 1973 var hans kropp utsliten och han dog av hjärtsvikt. Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Paul Naschy (1934-2009) Spanske skådespelaren, författaren, producenten och regissören Jacinto Molina blev känd under namnet Paul Naschy. Större delen av sin karriär medverkade han i skräckfilmer, ofta skrivna och regisserade av honom själv. Naschy är framför allt berömd för sin långa filmserie (12 stycken) om varulven Waldemar Daninsky - El Hombre Lobo. Första filmen om Waldemar Daninsky, La Marca del Hombre Lobo ("Mark of the Wolf Man") kom 1968. Den sista, Tomb of the Werewolf, gjordes 2004 i Hollywood. Filmerna om Waldemar Daninsky hänger inte ihop som en serie. I varje ny film finns det en ny anledning till att Daninsky är varulv. I en film blir han biten av Yetin, i en annan faller han offer för en förbannelse. Ibland utspelar de sig i nutid, ibland i historiska tidsepoker. Den enda gemensamma nämnaren är polske adelsmannen Waldemar Daninsky, som förvandlas till varulv. Daninskyfilmerna är alla gjorda i färg och man sparar inte på blodet. De är faktiskt ganska våldsamma 5

och har ofta klippts ner då de släppts i andra länder. Förutom Daninskyfilmerna har Naschy spelat en mängd andra karaktärer; vanskapta galningar, zombies, greve Dracula och kanske hans bästa roll, den sadistiske trollkarlen Alaric de Marnac i Horror Rises From the Tomb (1972). I flera filmer spelar Naschy mer än en roll, dold under gummi och smink. I Los Monstruos del Terror ("The Monsters of Terror") (1969) spelar han förutom varulven Daninsky också Dracula och Frankensteinmonstret. I La Rebelión de las Muertas ( Vengeance of the Zombies ) (1972) spelar Naschy hjälten, en galen indisk mystiker, en sorts Fantomen på Operan-figur och djävulen själv. I sitt hemland Spanien var Naschy något av en kulturhjälte och belönades 2004 med kunglig guldmedalj för sina insatser inom filmen. 2009 avled han i cancer. Paul Naschy, som varulven Waldemar Daninsky, greve Dracula och brännskadad galning. Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Christopher Lee som Count Dooku, Dracula, Frankensteinmonstret och mumien Kharis. Christopher Lee (1922-) Numera är Christopher Lee mest känd som Count Dooku i Star Wars, eller Saruman i Sagan om Ringen, men hans stora genombrott kom 1958, då han spelade greve Dracula. Det brittiska filmbolaget Hammer beslöt sig 1956 att göra nya versioner av de klassiska skräckfilmerna Dracula, Frankenstein och Mumien. Deras första försök, Curse of Frankenstein (1957) filmades i färg och utspelade sig under tidigt 1800-tal (liksom Mary Shelleys bok). Lee hade fram till dess gjort diverse mindre roller på film och blev nu anställd för att spela Frankenstein-monstret, eftersom han var så lång. Lee blev sminkad av Hammers makeup-expert Philip Leaky. Man valde att inte kopiera Boris Karloffs monster från 1930-talet, utan sminkningen liknade istället en man som blivit bränd av eld eller syra. Filmen blev en stor framgång och man följde snabbt upp med Dracula (1958), 6

också känd som Horror of Dracula. Här spelade Lee vampyrgreven som dels en belevad man, dels ett rasande vilddjur. Hans tolkning av rollen skilde sig på många sätt från hur Bela Lugosi spelade Dracula 1931. Lee blev den moderne Dracula, sexigare, mer våldsam och också mer tragisk. Hammers Dracula blev så populär att den fick sju uppföljare, alla med Lee utom den andra och den sista. När Lugosi spelade Dracula såg man aldrig vampyrens huggtänder. Lee bar synliga huggtänder, hade blod rinnande från munnen och bar blodsprängda kontaktlinser som täckte hela framsidan av ögongloberna. En kvinnlig motspelare berättade en gång att när Lee tog av sig linserna efter en hel dags filmande var hans ögon lika röda som Draculas! Lee selade också monsterrollen i Hammers Mumien (1959). Det här var sista gången Lee bar påfrestande makeup, han valde senare roller som visade hans ansikte. Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Tor Johnson (1903-1971) Karl Oscar Tore Johansson föddes i Kalmar, Sverige, men gjorde karriär i USA under namnet Tor Johnson. Johnson blev först en framgångsrik fribrottare (Wrestler) men började från och med 1934 dyka upp i mindre roller på film. Som brottare kallade han sig The Super Swedish Angel (för att skilja sig från en brottare som redan var känd som The Swedish Angel ). Johnson var känd för sin enorma kroppshydda; han var 191 cm lång och vägde som mest 181 kg. Egentligen hade han tjockt blont hår, men började raka huvudet som brottare, eftersom det fick honom att se ruskigare ut. Ironiskt nog är Tor Johnson numera mest känd för de riktigt dåliga filmer han medverkat i, framför allt de filmer som gjordes av Edward D Wood. I Woods Bride of the Monster (1956) spelade han den brutale och stumme Tor Johnsson som Lobo i The Unearthly. Lobo, underhuggare till den galne vetenskapsman som gestaltades av den gamle Dracula-skådisen Bela Lugosi. Lobo blir visserligen skjuten i slutet av filmen, men det hindrar honom inte från att dyka upp i Woods Night of the Ghouls (1959) och även i The Unearthly (1957), som Wood inte var inblandad i. Tor Johnsson är mest berömd för sin roll som kommissarie Clay i Woods Plan 9 From Outer Space (1959), där han mestadels vandrar omkring som en zombie skapad av utomjordingar. Johnson spelade flera gånger varianter på sin Plan 9-zombie i andra filmer, som The Beast of Yucca Flats (1961). Av en ren slump var det oftast sminkören Harry Thomas som gjorde om Johnson till monster. Det var egentligen inte mycket han behövde göra, oftast handlade det om att lägga till ärr eller brännskador, eller kontaktlinser. Alla som jobbade med Tor Johnson, både inom film och wrestling, älskade honom. En gång hindrade han sin filmkollega Bela Lugosi från att begå självmord. Han hade ett hjärta av guld och bjöd frikostigt av både sig själv och vad han hade i kylskåpet. Tor Johnson är legendarisk för de enorma mängder mat han kunde sätta i sig. Hans vikt och storlek gjorde det svårt för honom att flyga, och han brukade sitta sönder toaletter på offentliga platser. Under 1970-talet blev Tor Johnson känd igen, då ett företag gjorde en Halloweenmask baserad på hans roll i Plan 9 From Outer Space. Ray "Crash" Corrigan (1902-1976) Ray "Crash" Corrigan, född Raymond Benard, började sin karriär i Hollywood som fitness-tränare åt kändisarna. Han utbildade sig också till stuntman och började medverka i western- och äventyrsfilmer. Eftersom han ofta fick göra stunts där han brakade in genom dörrar och fönster fick han smeknamnet Crash. Under 1930-talet lät Corrigan tillverka en gorillakostym, vilken han sedan bar i en mängd 7

filmer, bland annat flera Tarzanfilmer. Det här var en god affärsidé, ty filmproducenterna behövde ju inte tillverka en apkostym till den som skulle spela apan hyrde man in Corrigan fick man både en stuntman och en kostym. Corrigan kunde lätt modifiera sin apdräkt. I Blixt Gordon (1936) monterade han ett stort horn i pannan på dräkten och vips hade hans gorilla förvandlats till en utomjordisk orangopoid. I Unknown Island (1948) behövde man en förhistorisk jättemyrslok. Corrigan ändrade fötter och händer på dräkten, samt fixade till munnen på huvudet. Det blev tillräckligt bra för att lura en biopublik, som ändå inte hade en aning om hur en jättemyrslok skulle se ut. Samtidigt som stunt- och gorillakarriären rullade på spelade Corrigan ömsom hjälte, ömsom skurk i en mängd westernfilmer. Eftersom han var en stilig karl och en inte helt oäven skådis fick han under många Ray Crash Corrigan, som gorilla i Nabonga, jättesengångare i Unknown Island och rymdmonster i It! The Terror from Beyond Space. år roller i filmer där han både hördes och syntes. Han blev också god vän med flera stora skådespelare, bland annat Clark Gable. 1937 köpte han en stor bit mark i Kalifornien, detta område utvecklade han till Corriganville, en westernstad som TV- och filmbolag kunde hyra till sina inspelningar. Corrigans sista filmroll var rymdmonstret i It! The Terror from Beyond Space (1958). Du kan läsa om denna film i förra numret av Monsterklubben. Av och till under sitt liv hade Corrigan problem med spriten. När han var nere i en dålig svacka kunde han ändå (trots att han ibland var berusad under inspelningen) göra sina gorilla-monster-roller. Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Robert Englund, som välbekante fulingen Freddie Krueger. Idag finns det skådespelare som, fast de gjort flera andra roller, blivit mest förknippade med de monster de gestaltat. Mest känd av dessa är nog Robert Englund (1947-) som blivit världsberömd som barnamördaren Freddie Krueger i Terror på Elm Street -filmerna. Som Krueger bär Englund en tunn mask av skumlatex, som klistras på. Skumlatex är ett mycket mjukt och töjbart material och Englund kan lätt agera genom masken. Freddy Krueger är egentligen vålnaden av en barnamördare som brändes till döds och masken som Englund bär påminner hela tiden publiken om detta. Engelsmannen Doug Bradley (1954-) fick sitt stora genombrott i vännen Clive Barkers Hellraiser (1987). Här spelar Bradley ledaren för en sorts svarta änglar från helvetet, vars uppdrag är att fånga in själar som lyckats fly. Hans roll, Pinhead, krävde att Bradley fick hela huvudet täckt av skumlatex och nålar (egentligen tunna mässingsrör). Sminkningen tog sex timmar varje dag. Bradley spelade också 8

också Lylesberg, en Moses-lik ledare för en klan av monster i Barkers Nightbreed (1990). Annars kan man se Bradley dyka upp i mer vanliga roller i amerikanska filmer och brittiska TV-serier som Kommissarie Morse. Kane Hodder (1955-) är liksom Ray Crash Corrigan ett exempel på en stuntman som ibland fått monsterroller. Framför allt är han känd för att ha spelat den närmast odödlige massmördaren Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e -filmerna. Den storvuxne Hodder (193 cm) är den som försökt göra mest av den begränsade monsterrollen genom att ge den stumme Jason ett uttrycksfullt kroppsspråk. Han har också kommit med förslag och protester vad det gäller karaktärens Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Kane Hodder, den bäste att spela Jason Voorhees, enligt fansen. Doug Bradley i sin mest kända roll; Pinhead från Hellraiser -filmerna. beteende. Till exempel skulle han enligt manuset till Fredagen den 13:e del 8 sparka en hund. Scenen var såklart bara uppgjord utan någon fara för hunden, men Hodder vägrade eftersom han menade att Jason, även om han tar kål på människor, aldrig skulle göra djur illa. Hodder har på senare år spelat en Jason-lik roll i Hatchet (2004). På 1980-talet var Hodder med om en allvarlig olycka under ett stunt med eld. Han blev svårt bränd på armar och händer och brukar bära handskar för att inte skrämma små barn när han är ute. Den förste monsterstjärnan Den storvuxne skådespelaren T. P. Cooke blev berömd för sin tolkning av Frankensteinmonstret i pjäsen Presumption; Or, The Fate of Frankenstein från 1823. Föreställningen byggde löst på Mary Shelleys roman Frankenstein. T. P. Cooke satte en sorts standard för hur monstret såg ut på teaterscenen, precis som Boris Karloffs filmmonster senare blev det mest kända. Cookes monster var klätt i en sorts toga och var sminkad i en gråblå färg. I den här versionen kunde monstret tala, men användes också som en skrämseleffekt. Han slog sönder dörrar, hoppade nedför trappor, morrade och förde oväsen. Mary Shelley var faktiskt och tittade på Presumption och skrev senare till en vän att pjäsen inte var särskilt välspelad, men att monstret var bra. 9

Ur Bestiariet! Konstiga djur som naturvetare på medeltiden trodde fanns på riktigt! Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Leucrotan Leucrotan troddes vara ett djur som levde i Indien. Den är otroligt sällsynt, eftersom den endast kommer till då en hyena parar sig med en lejonhona (och lejon och hyenor är ju bägge extremt sällsynta i Indien). Det finns lite olika beskrivningar av hur Leucrotan ser ut. Plinius den äldre (år 23-79 efter Kristus) berättar i sin naturhistoria att Leucrotan är stor som en åsna, med kropp som ett lejon, huvud som en grävling, en hjorts bakben och klövar på alla fötterna. Andra källor säger att djuret har hästhuvud. I vilket fall har Leucrotan ett framträdande drag som alla är ense om: Dess mun är så bred att den sträcker sig runt huvudet från öra till öra. Exakt vad denna enorma mun används till är okänt, eftersom varelsen inte verkar vara särskilt glupskt eller ett rovdjur av något slag. Plinius anmärker på att munnen inte innehåller några tänder, utan två stora bitar ben där tänderna borde sitta i käkarna. Leucrotan anses vara det snabbaste djuret i världen. Därför är det otroligt svårt att jaga. Det sägs också kunna härma människoröster perfekt, något som man också trodde om hyenan under antiken. Det verkar inte finnas något riktigt djur som Leucrotan är baserat på. Så kan ju ofta vara fallet med bestariedjur. Istället tycks den vara samma typ av sagodjur som till exempel gripen; en varelse sammansatt av delar från kända djur 10

Penny Dreadfuls Penny Dreadfuls var under 1800-talet billigt tryckta tidningar med blodigt och sensationellt innehåll. Varje tidning hade sin egen anti-hjälte, det vill säga en ruskig figur som var huvudpersonen. I denna avdelning av Monsterklubben kommer vi nu att titta närmare på dessa figurer. Wagner the Wehr-Wolf Den första riktigt berömda varulven i bokform är troligen "Wagner the Wehr-Wolf" av George W. Reynolds (1814-1879). "Wagner" gavs ut som en tidningsföljetong mellan åren 1846-47 och lästes av tusentals människor i England. Den nittio år gamle bonden Fernand Wagner råkar möta trollkarlen Faust, vars själ är såld till djävulen. Faust lovar att göra Wagner ung igen i utbyte mot att han arbetar som hjälpreda åt trollkarlen. Men det finns en hake: En gång varje månad måste Wagner förvandlas till en rasande varulv. Reynolds skrev redan en annan tidning som handlade om Fausts äventyr. Då hans historier om Faust slutade med att trollkarlens blev nedkastad i en vulkan av djävulen, blev Wagner fri från sitt löfte, men inte från sin varulvsförbannelse. I Faust ser på när Wagner förvandlas till varulv. Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Wagner undflyr spanska inkvisitionen. en rad våldsamma äventyr reser han runt i Europa i sällskap av den vackra mörderskan Nisida. Paret hamnar ofta i trubbel och vid ett tillfälle infångas Wagner av spanska inkvisitionen. Han döms till döden för häxkonst men förvandlas till varg och flyr under ett blodigt tumult. Varje gång slutet tycks nära uppenbarar sig djävulen, som erbjuder sig att hjälpa Wagner och Nisida om Wagner bara säljer sin själ (som Faust gjorde). Men varje gång vägrar Wagner och till slut blir han botad genom magi och dör ångerfull. 11

Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se Reptilicus. En av de största kultfilmerna i historien råkar vara dansk, en dansk version av Godzilla, närmare bestämt. Reptilicus (1961) har verkligen förtjänat sin kultstatus, ty den är en välmenad blandning av scener och specialeffekter som helt enkelt inte funkar. Filmen var en samproduktion mellan amerikanska American International Pictures and danska Saga Studios. Sidney W. Pink var ansvarig för den amerikanska versionen och Poul Bang för den danska. Man spelade nämligen in två varianter av filmen samtidigt, fast med samma skådisar. De danska aktörerna klarade inte av att leverera sina repliker på felfri engelska, så de blev alla dubbade av amerikanska röster innan filmen fick premiär i USA. Reptilicus berättar om hur ett gruvbolag i Lappland hittar en bit svans från något oidentifierat monster. Svansbiten tas till Danmark, där den tinas upp. Genast börjar ett helt monster växa ut från svansen och snart har vidundret vuxit sig enormt och vildsint. Odjuret, döpt till Reptilicus av pressen, går på en förstörelseturné genom danska landsbygden och så småningom i Köpenhamn. Alla vapen, inklusive eldkastare, tycks verkningslösa mot monstret, även om man lyckas spränga av en av dess fötter. Till slut dräps Reptilicus med ett gift som injiceras genom en pil i hans mun. Monstret tycks dött, men på havsbotten ligger Reptilicus avkapade fot och väntar på att växa ut till ett nytt monster. På ytan skiljer sig Reptilicus inte värst mycket från liknande filmer om jättemonster. Rollfigurerna är plockade från en lista på vad man bör ha med: Militären är representerad av General Mark Graysen (Carl Ottosen) och vetenskapsmannen professor Martens (Asbjørn Andersen) dyker upp ibland och förklarar vetenskapliga saker för publiken (som är menade att tillföra trovärdighet i den absurda handlingen). Kärleken tas hand om av den unge soldathjälten Svend (Ole Wisborg) och snygga vetenskapstjejen Karen (Marla Reptilicus kollar in sevärdheterna i Köpenhamn. Behrens). Det tar ett bra tag innan Reptilicus själv dyker upp. Fram till ungefär mitten av filmen drar soldathjälten och vetenskapstjejen runt i Köpenhamn, tittar på Den Lille Havfrue, går på Tivoli, går på krogen och tittar på tråkiga musikframträdanden och blir allmänt kära. När väl Reptilicus till slut visar sitt fula nylle är det tyvärr inte mycket att skryta med. Monstret är en otroligt slapp gummidocka upphängd i marionettrådar. Det ormlika vidundret 12

Copyright Unga Fakta AB 2010 www.ungafakta.se guppar upp och ner i luften utan någon som helst tyngdkänsla och när han krälar fram på marken dras han som ett gammalt chinchillaskinn över ett kargt modelljärnvägslandskap. Monsterdockan verkar inte vara särskilt stor. När man tänder eld på gummimonstret under en attack med eldkastare är flammorna ungefär i samma storlek som om man eldar i en papperskorg. Det finns andra märkliga scener också. Då Reptilicus äter upp en bonde har man klippt in skådespelaren i dockans mun med en metod som inte funkat fullt ut. Bonden ser ut som en illvit sprattlande pappersdocka; något har gått snett under inklippningen och skådespelaren liknar ut som ett negativt foto. Då odjuret når Köpenhamn får stadsborna panik. Detta illustreras framför allt med en stor grupp medlemmar från en friidrottsförening, som engagerats som statister i panik -scenerna. De springande människorna ler eller skrattar ovanligt mycket för att varar jagade av ett jättemonster. En scen vid Langebro slutar med att bron höjs upp och flera av de flyende faller ner i vattnet. Först när Sidney W. Pink hade lovat att köpa ny utrustning åt friidrottsföreningen gick statisterna med på att hoppa. I den filmade scenen var det dock bara några stycken som vågade hoppa. De andra står lugnt kvar på bron och tittar, några rakt in i kameran. Lukten av bränt gummi sprider sig över nejden.. Passer har en framträdande roll som en korkad fastighetsskötare och ges också tid till att framföra en sång. Den amerikanska versionen är kortare och mer kompakt. Men när American International Pictures fick se det färdiga resultatet blev de häpna över hur usel filmen var. Man kallade in danskättade manusförfattaren Ib Jorgen Melchior att skriva om stora delar av manuset för att försöka rädda det som räddas kunde. Man klippte bort så mycket av Reptilicus själv som möjligt utan att ha en monsterlös film. Bland annat kapades scener då odjuret flyger, något som finns kvar i den danska versionen. Den amerikanska filmen innehåller också ett inklippt grönt slem som Reptilicus hostar upp. Effekten ser väldigt märklig ut och förbättrar inte direkt handlingen. Repticus sväljer dåligt inklippt bonde. Det finns två versioner av Reptilicus. Den danska innehåller ännu mer kärlek mellan de unga hjältarna och fler sång och dansnummer. Danske komikern Dirch Friidrottsföreningen utför våghalsig stuntscen. Det är inte mycket som funkar i Reptilicus om man jämför med filmer som Godzilla. Dramatiskt är filmen seg och monstereffekterna usla. Men den är gjort med gott danskt humör och därför svår att tycka illa om. 13