Isvägar i skogsbruket
Isvägar i skogsbruket Weine Andersson, Lars Lundmark och Gert Persson Rapport från Arbetsmiljöinspektionen i Umeå och Härnösand Umeå januari 2003
Förord Idén till denna skrift väcktes efter ett tillbud vintern 2002, då en timmerbil gick genom isen under en virkestransport över en sjö i södra Lappland. Utredningen av händelsen visade behov av att uppdatera, samordna och informera om riktlinjerna för anläggning, användning och drift av isvägar i skogsbruket. Syftet med skriften är att ge skogsbruket i norra Sverige råd och stöd för säker hantering av isvägar i verksamheten. Den tar upp organisatoriska faktorer, krav på isvägen, hur man bedömer och kontrollerar den bärande istjockleken, fastställer högsta tillåtna belastning, trafikregler och säkerheten för dem som anlägger vägen. Skriften gör inte anspråk på att vara någon fullständig handbok för hur man i detalj anlägger isvägar. Den tar inte heller upp problemen kring basvägar på myrmark, vilka kräver sin särskilda hantering. Innehållet i skriften bygger på redan dokumenterade kunskaper och erfarenheter utgivna av SkogForsk (referens nr 5), Försvaret (referens nr 3), Tekniska Högskolan i Luleå (referens nr 2), Vägverket (referens nr 6) och SCA (referens nr 4). Vi riktar ett särskilt tack till Leif Eriksson och Sven-Åke Sigfridsson, I 19, Boden, Gunnar Lindgren, SCA Skog AB, Norrbottens skogsförvaltning, Bengt Jonsson, Vägverket, Region norr, Luleå och Anders Nordwall, SLA Norr för sakkunnig och välvillig medverkan. Umeå januari 2003. Weine Andersson Lars Lundmark Gert Persson Titelbilden och bilderna i figurerna 1 5 är, med tillstånd av Försvarets Högkvarter, tagna ur Försvarets säkerhetsinstruktioner Övergång på is, SäkI Ögång vatten 00 U2. Figur 6 är tagen ur Fransson, L. (1994). Ishandboken, Väg- och vattenbyggnad, Tekniska Högskolan i Luleå. 2
Innehåll Sida Minneslista för beställare av isvägar 4 Isvägar- ett företag på naturens och vädrets villkor 5 Klargör var och ens ansvar 5 Beställare och upplåtare 5 Anläggare 6 Underhållsansvarig 6 Trafikanterna 6 Kunskap och kompetens är nödvändiga förutsättningar 6 Kunskapskrav 6 Utbildning och information 7 Planera i god tid 8 Vägens sträckning 8 Vägbredd 8 Bedöm den bärande istjockleken 9 Istyp och kvalitet 9 Isens tjocklek 10 Hänsyn till sprickor, ovanvatten och fri iskant 10 Dokumentera 11 Beräkna den bärande istjockleken 12 Högsta tillåtna fordonsvikt 12 Hastigheten har betydelse 13 Tydliga skyltar 14 Tillsyn och drift 14 Arbeta säkert med isväg 14 Referenser 15 Bilagor 1. Samordningsansvar för arbetsmiljön 16 2. Arbetsmiljöplan enligt AFS 1999:3 vid anläggning av isväg 17 3. Borrhålsprotokoll 18 3
Minneslista för beställare/upplåtare av isvägar Planera och projektera i god tid. Välja kompetenta uppdragstagare (entreprenörer). Klargöra och dokumentera var och ens uppgifter och skyldigheter. Utse en samordningsansvarig för anläggandet av vägen (gemensamt arbetsställe). Upprätta arbetsmiljöplan för anläggandet av vägen. Se till att arbetet utförs enligt arbetsmiljöplanen. Fastställa trafikregler och säkerhetsföreskrifter för trafiken. Säkerställa att trafikanterna får rätt information. Ta beslut att öppna isvägen. Ta beslut att stänga isvägen. 4
Isvägar ett företag på naturens och vädrets villkor När kung Bore så tillåtit, har isvägar av hävd varit ett sätt att underlätta skogsbrukets transporter i Norrland. Kunskapen om vattendragen, vädrets betydelse, isens egenskaper och färdigheten att anlägga isvägar förvärvades till stor del genom praktiska erfarenheter och fördes vidare från man till man. Även i dagens skogsbruk kan användning av isvägar vara ett lockande alternativ men är mindre vanligt än förr. Det gör att den gamla nödvändiga kompetensen håller på att tunnas ut. Samtidigt är skogsbrukets villkor radikalt annorlunda än förr. De allt högre kraven på effektivitet medför bl. a. betydligt högre fordonsvikter och krav på exakta leveranser i tid. Samtidigt som den utvecklingen därmed ställer högre krav på isvägarna sätter naturen och vädret samma gränser som förr. Det medför att användningen av isvägar blir ett än mer grannlaga företag. Klargör var och ens ansvar I ett isvägsprojekt finns i regel en beställare och tillika upplåtare av vägen, anläggare av vägen, den som svarar för tillsyn och drift (underhållsansvarig) samt trafikanter, var och en med sitt ansvar. En viktig förutsättning för säker användning av isvägar är att ansvarsförhållandena mellan de olika aktörerna är tydligt klarlagda. Vi utgår här ifrån att de olika aktörerna är skilda företag. Att t. ex. ett företag svarar för flera av uppgifterna gör i princip ingen skillnad. Beställare och upplåtare Den som låter anordna en isväg och upplåter den för trafik har rimligen det övergripande ansvaret för att säkerheten är betryggande då vägen anläggs och trafikeras. Stöd i arbetsmiljölagstiftningen för det synsättet finns närmast i 3 kap., 7 och 14 arbetsmiljölagen, om samordningsansvar och skyldigheter vid projektering. Preciseringar finns i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, AFS 1999:3, om byggnads- och anläggningsarbete (1). Konkret innebär detta att beställaren av vägen reglerar sina och övriga aktörers skyldigheter i dokument, som upprättas i samband med upphandling och kontraktskrivande. I beställarens skyldigheter ligger allmänt att se till att uppdraget är tydligt samordningen vid anläggandet av isvägen mellan olika aktörer fungerar (riktlinjer finns i bilaga 1), den eller de som utses till olika uppgifter har tillräcklig kompetens och förutsättningar i övrigt för dessa, arbetsmiljöplan upprättas enligt 10 12 i AFS 1999:3 (riktlinjer finns i bilaga 2), det finns relevanta trafikregler och verksamheten bedrivs som det är sagt. 5
Anläggare Den eller de som tagit på sig att anlägga en isväg ansvarar för att uppdraget blir utfört så att vägen uppfyller gällande krav. I uppdraget ligger att följa den samordningsansvariges föreskrifter och arbetsmiljöplanen. Den som är företagare har dessutom det fulla arbetsmiljöansvaret för sig själv och eventuellt anställda. Underhållsansvarig Den underhållsansvarige har att kontinuerligt kontrollera och underhålla vägen, så att den är säker, då trafik är tillåten. Skyltning, utmärkning, plogning, kontroll av istjocklek, iskvalitet och sprickor, bedömning av den bärande istjockleken samt att vidta förbättringsåtgärder är exempel på konkreta arbetsuppgifter. Att underrätta beställaren när vägen bör stängas eller, att vid omedelbar fara, besluta om stängning bör ligga på den som svarar för tillsyn och underhåll. Trafikanterna De som trafikerar isvägar ansvarar för att följa upplåtarens trafikregler och föreskrifter om t. ex. högsta tillåtna bruttovikt, hastigheter, förbud att stanna eller parkera, minsta avstånd mellan fordonen, enkelriktning, trafikintensitet och öppna utrymningsvägar i fordonen. Att följa föreskrifterna är också viktigt för att försäkringen skall gälla. Trygg-Hansa meddelar på vår förfrågan: Innan fordonet används på isbelagt vatten skall föraren förvissa sig om att isen har tillräcklig bärighet. Härvidlag skall Vägverkets normer i skriften Väg på is beaktas. Om föreskrifterna inte följts kan ersättningen vid skada minskas eller utebli. Kunskap och kompetens är nödvändiga förutsättningar Att projektera, anlägga, kontrollera och sköta isvägar kräver gedigna kunskaper och erfarenheter om alla de förhållanden som avgör resultatet, inte minst därför att is snabbt kan försvagas. Kunskapskrav Den som ansvarar för och arbetar med isvägar bör ha god insikt om isens egenskaper och bärförmåga, vilken betydelse olika faktorer i naturen, som t. ex. vattendjup, grund, stenar, strömmar, från- och tillflöden, uddar, sund, råkar och vindbrunnar har, hur olika väderleksförhållanden inverkar på isen, 6
olika istyper och hur man känner igen och bedömer dem, hur man steg för steg anlägger en isväg, hur man kontrollerar och bedömer bärighet och tillåten belastning, vilken betydelse trafikintensitet, hastigheten, punktbelastningar etc. har för säkerheten, hur man kontrollerar och underhåller vägen medan den används, när vägen måste stängas, hur man själv arbetar säkert med isvägen. Utbildning och information Försvaret anordnar instruktörskurser Övergång av vattendrag under vinterförhållanden. Kursen är även öppen för andra än försvarets personal. Närmare information om utbildningen kommer att finnas i det nya utbildningsreglementet, Utbildningsreglemente SäkI Övergång av vatten, som kommer ut under våren 2003. Kunskap och vägledning finns också i referenserna 1 6. Fransson tar i Ishandboken (2) upp grundläggande fakta om isens egenskaper, bärförmåga och hur man testar isen. Dokumentet är i huvudsak skrivet för entreprenörer som arbetar med isbanor för biltestning. Försvarets säkerhetsinstruktioner Övergång på is (3) innehåller, utöver specifika instruktioner för den militära verksamheten, allmängiltig information om bl. a. kunskapskrav för den som har säkerhetsansvaret, rekognosering av isväg, vägval, bestämning av isens tjocklek, typ, kvalitet, bärighet, tillåten fordonsvikt och upprättande av isväg. Lindgren & Svanberg ger i sitt arbete (4) praktiska råd och anvisningar för skogsbrukets isvägar (planering, istillväxt, anläggning, trafikering, kontroll och underhåll). I SkogForsks arbetsmiljöpärm (5) finns allmänna riktlinjer om arbetsledningens ansvar, trafikintensitet, hastigheter, avstånd mellan fordon, möten, parkering och en tabell över erforderlig istjocklek för olika fordon och fordonsvikter. Högsta medtagna bruttovikt är 50 ton. Vägverkets dokument Vägar på sötvattenis (6) är en allmän teknisk beskrivning av kraven på isvägar på sötvatten. Dokumentet innehåller definitioner av is och vägområde, regler för ansvarsfördelning mellan beställare och entreprenör, krav och råd om geometrisk vägstandard, bärighet, trafikregler, utmärkning av isväg, iordningställande och öppnande, tillsyn och drift, stängning och säkerheten vid arbetet med isvägar. Högsta medtagna bruttovikt för fordonen är 25 ton. 7
Planera i god tid God framförhållning är nödvändig för ett lyckat isvägsprojekt. Vattendragen och förhållandena i och vid dem måste vara kända i ofruset tillstånd. Exempel på sådana förhållanden är, grund, stenar, bryggor, utsläpp, strömmar, från- och tillflöden, uddar och sund (figur 1). Även för att hinna säkerställa t. ex. nödvändig Figur 1. Riskabla platser kompetens och goda organisatoriska förhållanden, är det värdefullt att vara ute i god tid. Vägens sträckning Var vägen ska gå avgörs med ledning av kunskaperna om vattendraget och förhållandena i och vid detta. Det gäller att undvika de riskabla platserna (figur 1) och välja långsluttande ned- och uppfarter. Vägbredd Hur bred vägen måste vara beror på vilken trafikintensitet den är avsedd för. Lindgren & Svanberg (4) anger minimibredd 60 m och 80 90 m för mycket stor trafikintensitet. De förespråkar dessutom en till tre storm- eller vindvägar på vardera sidan om vägen. Bredden på dessa bör vara fyra till sex meter med den bredaste närmast körbanan. Vägverket (6) kräver minst 50 m vägbredd för en körbana som medger möte och dubbla bredden då isvägen görs i ordning. Vägen blir därmed starkare och mindre känslig för snödrev. Körbanans kanter skall vara markerade med ruskor, stakkäppar eller snöstörar. Dessa bör vara försedd med reflexer. 8
Bedöm den bärande istjockleken Den enligt vår bedömning bästa beskrivningen av hur man bestämmer isens bärighet fann vi i Försvarets säkerhetsinstruktioner Övergång på is (3) och Vägverkets allmänna tekniska beskrivning Vägar på sötvattenis (6). Vi ger här ett sammandrag av dessa beskrivningar. För att kunna bedöma isens bärighet krävs uppgifter om isens typ och kvalitet samt tjocklek på de olika istyperna. Sprickor, ovanvatten och fri iskant (kant mot öppet vatten) är andra faktorer som påverkar bärigheten liksom snödjup, väder, vind och temperaturen i luft och vatten. Istyp och kvalitet Man skiljer på istyperna kärnis och stöpis och på kvaliteterna fast och rutten kärnis (pipis) och fast och porös stöpis. Rutten kärnis saknar bärighet. Figur 2 visar och beskriver de olika istyperna och kvaliteterna. K 1 K 2 S 1 S 2 Fast kärnis är genomskinlig och ibland blåtonad. Rutten kärnis (även kallad pipis) kännetecknas av att den är under upplösning och kan sönderdelas i fingerliknande stavar. Obs! Rutten kärnis saknar bärighet. Fast stöpis har bildats genom frysning av rikligt genomvattnad snö och är grå till färgen. Vid fullgod vidhäftning får hela fasta stöpisens tjocklek tillgodoräknas vid beräkning av isens bärighet. Porös stöpis innehåller mycket luftbubblor och är vit. Vid fullgod vidhäftning får halva porösa stöpisens tjocklek tillgodoräknas vid beräkning av isens bärighet. Figur 2. Isens typ och kvalitet. 9
För att kunna bedöma istyp och -kvalitet tar man upp ett antal stickprovsvisa borrkärnor eller genom att ta upp provgropar. För urborrningen finns ett särskilt motordrivet verktyg (figur 3). Isens tjocklek Då isen består av flera lager får dessa bara räknas med om de har fullgod vidhäftning vid varandra. Vidhäftningen är fullgod om islagren inte lätt kan skiljas åt med kniv (figur 4). När så är fallet får hela fasta kärn- och stöpisens och halva porösa stöpisens tjocklek tas med i beräkningen av isens bärighet. Om man lätt kan skilja islagren åt med kniven får endast den fasta kärnisen tas med i beräkningen. Figur 3. Verktyg för provning av isens typ och kvalitet. Den bärande istjockleken ska mätas på alla ställen som kan vara riskfyllda (se figur 1) och längs hela vägsträckningen. Avståndet mellan provhålen får bedömas med hänsyn till vilken kvalitet isen har och hur tjock och homogen den är. Vägverket (6) kräver Figur 4. Kontroll av vidhäftning normalt ett hålavstånd på 50-100 meter innan vägen öppnas för trafik och 100-200 meter sedan den tagits i bruk. Försvaret (3) kräver att tjockleken ska mätas i borrhål med högst 25 meters mellanrum då isens maximala bärighet skall beräknas eller då vägen upprättas för ihållande trafik. Borrhålen ska tätas med packad snö om vatten tränger upp. Hur ofta mätningarna ska göras beror på olika omständigheter som väderlek, temperaturskillnader, för- eller senvinter, strömförhållanden etc. Vägverket (6) kräver minst två mätningar i veckan under förvintern då isen fryser till och mätning minst var tredje dag under senvintern. Hänsyn till sprickor, ovanvatten och fri iskant Sprickor där det står vatten eller vatten tränger upp (våta sprickor) sänker radikalt bärigheten. Den tillåtna fordonsvikten ska då minskas till hälften (3). 10
Vatten på isen (ovanvatten) kan bero på ofullständigt tillfrusen stöpis, våta sprickor eller att isen smälter. Orsakerna till ovanvatten måste alltid klarläggas innan isens bärighet bestäms. Då isen gränsar till öppet vatten får endast dess halva normala bärighet tillgodoräknas inom ett avstånd från iskanten som är minst lika stort som gällande fordonsavstånd (3). Dokumentera Hela underlaget för att bedöma den bärande istjockleken noteras i form av en skiss över vägen och borrhålsprotokoll för varje mättillfälle. Exempel på blankett för borrhålsprotokoll finns i bilaga 3. Dokumentet bör innehålla: uppgift om vattendjup, uppgift om vattnets strömriktning, varje mäthåls placering och nummer, uppgift om tjocklek hos förekommande istyper vid varje mäthål och isens kvalitet, förekomst av sprickor, förekomst av ovanvatten, snödjup på isen, tidpunkt för iakttagelserna och annat som kan påverka säkerheten. Borrhålsprotokoll Plats Datum Signatur Hål 1 God Avstånd Istjocklek (cm) (m) K 1 S 1 S 2 vidh. 20 70 28 6 Ja Bärande istjocklek (cm) 70+28+6/2=101 2 42 68 25 10 Ja 68+25+10/2=98 3 65 66 27 8 Ja 66+27+8/2=97 4 82 64 30 12 Ja 64+30+12/2=100 5 100 68 28 10 Ja 68+28+10/2=101 6 134 70 26 6 Ej S 2 70+26=96 7 158 68 28 8 Ej S 2 68+28=96 K1 50 70 30 6 Ja 70+30+6/2=102 K2 110 66 29 8 Ja 66+29+8/2=99 K3 65 68 26 10 Ja 68+26+10/2=99 Anmärkning Dimensionerande istjocklek 96 cm Figur 5. Exempel på borrhålsprotokoll. 11
Beräkna den bärande istjockleken Med ledning av uppgifterna i borrhålsprotokollet om istyp, iskvalitet och tjocklek beräknas den bärande istjockleken, h enligt formeln h = K 1 + S 1 + 0,5S 2 där K 1 = Fast kärnis, S 1 = Fast stöpis och S 2 = porös stöpis. Den bärande istjockleken beräknas alltså som tjockleken av fast kärnis + fast stöpis + halva tjockleken av porös stöpis. Observera att rutten kärnis saknar bärighet och att om vidhäftningen mellan skikten fast kärnis, fast och porös kärnis är ofullständig får endast den fasta kärnisen tillgodoräknas. Det lägsta värdet från provtagningen används för att beräkna den tillåtna fordonsvikten. Hänsyn måste också tas till förekomst av våta sprickor, ovanvatten och fri iskant. Från och med mars månad är extra uppmärksamhet på isens beskaffenhet nödvändig. Om t. ex. medeltemperaturen för de tre senaste dygnen då överstiger 0 ºC minskas den tillåtna fordonsvikten med 25 %. Högsta tillåtna fordonsvikt Den högsta tillåtna fordonsvikten (bruttovikt) kan överslagsmässigt beräknas utifrån den bärande istjockleken: T 14 = h 2 T = Största tillåtna fordonsvikt i ton, h = minsta bärande istjocklek i cm. Tabell 1 visar vilken minsta bärande istjocklek som krävs vid några olika fordonsvikter. Rekommenderat avstånd mellan fordonen finns också angivet. 12
Tabell 1. Minsta bärande istjocklek vid några olika fordonsvikter. Bruttovikt (ton) Minsta bärande istjocklek, h, (cm) Minsta avstånd mellan fordonen (m) 5 32 50 10 45 50 15 55 50 20 63 50 25 70 50 30 77 50 35 83 50 40 90 50 50 100 100 60 110 100 70 120 100 80 125 100 Hastigheten har betydelse Fransson (2) säger i Ishandboken: Då ett fordon rör sig över istäcket orsakar det en vattenvåg under isen. Denna våg som liknar bogvågen från en båt återverkar på istäcket och åstadkommer en böjning som vill bryta isen. Om fordonets hastighet närmar sig vågens hastighet uppkommer resonans. Denna kulminerar vid en viss kritisk hastighet där risken för böjbrott ökar markant jämfört med en lägre hastighet. Slut citat. Figur 6 visar den kritiska hastigheten vid olika vattendjup och istjocklekar upp till och med 0,5 m. Risken att bogvågen bryter isen är störst vid snabba uppgrundningar då det är mycket kallt. Figur 6. Kritisk hastighet vid olika vattendjup och istjocklekar. Källa Fransson, 1994. Med en högsta tillåten hastighet av 15 km/tim. bör man i de allra flesta fall vara på den säkra sidan, om man följer värdena i tabell 1. 13
Tydliga skyltar En förutsättning för säker trafik på isvägar är att trafikanterna vet vilka trafikregler som gäller. Det är viktigt att informationen och skyltningen är tydlig och tillräcklig. Ett sätt är att tillämpa Vägverkets bestämmelser eventuellt kompletterade med lokala anvisningar. Trafikanterna ska entydigt göras väl medvetna om var isvägen börjar och slutar, högsta tillåtna bruttovikt, hastighetsgränser, förbud att stanna eller parkera, minsta avstånd mellan fordon och enkelriktningar och annat av betydelse för trafiksäkerheten. Tillsyn och drift När isvägen öppnats måste den som har ansvaret för tillsyn och drift kontrollera denna kontinuerligt. Hur ofta inspektioner och mätningar behöver göras beror på väderlek, temperatur, temperaturskillnader, strömmar, för- eller senvinter, etc. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot sprickor i isen. Risken för sprickor orsakade av temperaturen är enligt Vägverket (6) störst på snöfri is, särskilt vid hastiga temperaturväxlingar och vid temperaturer över 6 C och under 12 14 minusgrader. På snötäckt is vid temperaturer mellan 6 och 20 C är risken för temperatursprickor liten. Sprickor upp till 15 cm kan åtgärdas genom att de snarast packas med snö. Vid bredare sprickor måste de spruckna partierna stängas för trafik tills mätningar visar att bärigheten är åter tillräcklig. Tunga fordon kan orsaka sprickor i form av ett krackeleringsmönster i och omkring hjulspåren i fordonets färdriktning. Sådana sprickor försvagar isen avsevärt och trafiken måste stoppas eller ledas förbi tills isen frusit ihop. Alla förändringar av isens bärighet dokumenteras lämpligen i isvägsdokumentet samtidigt som nödvändiga förändringar i trafikvillkoren vidtas. Arbeta säkert med isväg Säkerheten för dem som arbetar med isvägen säkerställs genom att följa tillämpliga delar i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, AFS 1999:3, om byggnads- och anläggningsarbete (1). Av största vikt är en väl genomtänkt arbetsmiljöplan och god samordning av de olika aktörernas verksamheter. Särskild uppmärksamhet måste riktas på åtgärder mot drunkning. 14
Referenser 1. Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS 1999:3). Byggnads- och anläggningsarbete. Solna. 2. Fransson, L. (1994). Ishandboken. Väg- och vattenbyggnad, Tekniska Högskolan i Luleå. 3. Försvaret (2002). Övergång på is. SäkI Ögång vatten 00 U2 4. Lindgren, G & Svanberg, N (1998). Råd och anvisningar vid anläggning och underhåll av isvägar på havsisar. Norrbottens skogsförvaltning, SCA Forest and Timber. 5. SkogForsks Arbetsmiljöpärm, avsnitt 5, blad 06, utgåva 981107. Körning på isbelagt vattendrag och i terräng med gruvhål. Uppsala. 6. Skogö, I & Johansson, R (2001). Allmän teknisk beskrivning Vägar på sötvattenis. Vägverket Borlänge. 15
Bilaga 1 Samordningsansvar för arbetsmiljön Varje företag har ansvar för sin egen och sina anställdas arbetsmiljö När personal från olika företag samtidigt arbetar på samma arbetsplats, påverkar man varandras arbetsmiljö. Därför måste det på fasta arbetsställen och på byggoch anläggningsarbeten, t.ex. på väganläggningar, finnas ett företag som har samordningsansvaret för de gemensamma säkerhetsfrågorna. På denna arbetsplats är samordningsansvarig för de gemensamma säkerhetsfrågorna, enligt arbetsmiljölagen 3 kap. 7. Detta innebär följande: Ordnings- och skyddsregler utfärdas för arbetsplatsen. Dessa finns i arbetsmiljöplanen som upprättas för varje arbetsobjekt. Övriga företag och de som arbetar på den gemensamma platsen skall följa de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar. Uppdragsgivaren skall se till att arbetsmiljöplanen följs. Samordningsansvaret fritar inte de enskilda arbetsgivarna från ansvaret för sig själva och sina anställda... Samordningsansvarigt företag.. Kontaktperson Jag har tagit del av samordningsregler och arbetsmiljöplan. 16
Bilaga 2 Arbetsmiljöplan enligt AFS 1999:3 vid anläggning av isväg. Arbetsmiljöplanen skall upprättas innan isvägsarbetena påbörjas. Planen skall alltid innehålla: 1. De ordningsregler och skyddsföreskrifter som skall gälla för arbetsplatsen. 2. Beskrivning av hur arbetsmiljöarbetet skall organiseras. 3. Då arbetet kan medföra drunkningsrisk skall planen dessutom innehålla en beskrivning av de särskilda åtgärder som skall vidtas under byggskedet för att få en säker arbetsmiljö. För byggherren/uppdragsgivaren gäller att: Välja uppdragstagare/entreprenör som har kompetens att utföra arbetet på säkert sätt Upprätta en arbetsmiljöplan i samråd med uppdragstagaren/entreprenören Se till att det finns en som har samordningsansvaret för arbetsmiljön Se till att arbetet utförs enligt arbetsmiljöplanen För uppdragstagaren/entreprenören gäller att: Följa arbetsmiljöplanen Ev. vara samordningsansvarig för arbetsmiljön Exempel på innehåll i en arbetsmiljöplan Basfakta Uppdragsgivare Belägenhet Entreprenadens omfattning Arbetsmiljöorganisation Uppdragsgivare, kontaktperson Skyddsombud lokalt Särskilda åtgärder Vägbredd Provtagningar Hastighet Skyltning Skyddsutrustning Objekt Entreprenör Planerad start och avslut Samordningsansvarig Skyddsombud regionalt Istjocklek/kvalitet Fordonsvikt Utrymningsvägar - fordon Tillsyn Särskilda risker vid detta isvägbygge ( ex. grund, stenar, strömmar mm.) Bilagor: Kartskisser, Borrhålsprotokoll, ordnings- och skyddsföreskrifter Arbetsmiljöplanen genomgången den... Uppdragsgivare. Uppdragstagare 17
Bilaga 3 Borrhålsprotokoll Plats Datum Signatur Hål Avstånd (m) Istjocklek (cm) 1 God vidhäftning K 1 S 1 S 2 Bärande istjocklek (cm) 2 Anmärkningar 1 K 1 = Fast kärnis. S 1 = Fast stöpis. S 2 = Porös stöpis. 2 Bärande istjocklek = K 1 + S 1 + 0,5S 2 18