Vanliga frågor om standardvårdplaner (FAQ) Fråga 1: Vad är en standardvårdplan? Författarnas svar: Olika former av standardiserade vårdplaner har utarbetats och använts i svensk hälso- och sjukvård sedan mitten av 1990-talet. En standardvårdplan (SVP) är en förformulerad vårdplan för en viss patient kategori. Planen beskriver vanligt förekommande problem och risker, generella målformuleringar och rekommenderade vårdåtgärder för den valda patientgruppen. En SVP ska vid behov kompletteras eller ersättas med en individuell vårdplan (IVP). Planen bygger på ett evidensbaserat kunskapsunderlag och syftar till att ge likvärdig och god vård till patienterna. Vinster som kan ses när vården organiseras utifrån SVP är effektivisering av dokumentationsarbetet, underlättande av det tvärprofessionella teamets vårdplanering och god introduktion av nyanställda och studerande. Fråga 2: Vad är skillnaden mellan en standardvårdplan och en standardiserad vårdplan? Författarnas svar: Begreppet standardvårdplan definierades av Forsberg och Edlund, 2003 (se kapitel 2). Hösten 2011 inkluderades termen standardiserad vårdplan i Socialstyrelsens termbank. Följande definition anges i termbanken: vård- och omsorgsplan som på förhand fastlagts utifrån systematiskt framtaget kunskapsunderlag och som beskriver rekommenderade hälso- och sjukvårdsåtgärder för specifika hälsoproblem. Definitionerna överensstämmer med varandra. Oavsett om man väljer att använda den särskrivna eller hopsatta formen, så har orden en synonym innebörd. Begreppet standardvårdplan har en bred förankring hos användare runt om i landet. Vi har i boken valt att använda den särskrivna formen när vi talar om standardiserad vårdplanering i generella termer. Vi använder begreppet standardvårdplan (SVP) när vi talar om en specifik vårdplan t.ex. Standardvårdplan vid risk för undernäring.
Fråga 3: Vad är ett kunskapsunderlag? Författarnas svar: Alla standardvårdplaner ska utvecklas på basen av ett systematiskt framtaget kunskapsunderlag. Kunskapsunderlaget är en sammanställning över tillgänglig kunskap om den diagnos, behandling eller vårdproblem som standardvårdplanen avser. Kunskapsunderlaget baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet och utgör en konsensus inom en profession, eller mellan olika professioner, om vilka vårdåtgärder som anses mest betydelsefulla för en viss patientgrupp, med utgångspunkt från kända vårdproblem och risker. Ett kunskapsunderlag ska utformas med tydlig och löpande referenshantering. Kunskapsunderlaget är till skillnad från standarvårdplanen ingen journalhandling. Den betraktas snarare som en informationskälla, primärt till stöd för hälso- och sjukvårdspersonalen. Den kan också användas i pedagogiska samtal och undervisning av patient och närstående. Såväl kunskapsunderlaget som standardvårdplanen utvärderas och uppdateras regelbundet, lämpligen en gång per år. Fråga 4: Måste en standardvårdplan vara evidensbaserad? Författarnas svar: Det råder stor enighet bland forskare och författare om att standardiserade vårdplaner ska utformas på basen av ett evidensbaserat kunskapsunderlag. Kunskapsunderlaget utgörs av en aktuell sammanställning av vetenskap om den medicinska diagnos, behandling eller problemområde som SVP avser. I de fall då vetenskapliga studier saknas ska istället beprövad erfarenhet diskuteras och presenteras till stöd för rekommenderade åtgärder. Med beprövad erfarenhet avses vanligen personalens kliniska erfarenhet. Idag diskuteras allt mer värdet av att inkludera patienterfarenhet i kunskapsunderlaget. Fråga 5: Finns det forskning om standardvårdplaner? Författarnas svar: Det är mycket glädjande för oss att konstatera att den vetenskapliga kunskapen till stöd för standardiserad vårdplanering har ökat betydligt under de gångna tio åren. Det finns idag en mängd studier som beskriver patientnyttan med SVP, faktorer som påverkar implementeringen av SVP och värdet för det professionella vårdteamet att samlas kring en SVP.
Precis som för många andra komplexa vårdåtgärder är det svårt att med en randomiserad, kontrollerad studie bevisa effekten av en specifik SVP. De studier som finns pekar dock samstämmigt i samma positiva riktning. Den beprövade erfarenheten av SVP-arbete kan betraktas som god även om det vetenskapliga bevisvärdet för effekter av SVP i strikt bemärkelse är svagt. I litteraturen beskrivs också utmaningar och svårigheter med standardiserad vårdplanering. I kapitel 6 har vi sammanställt aktuell forskning om SVP. Fråga 6: Vilka är de största vinsterna med att arbeta med standardvårdplaner? Författarnas svar: I den vetenskapliga litteraturen tycks det finnas en samsyn kring att standardvårdplaner kan bidra till höjd vårdkvalitet, tidsbesparingar, kostnadseffektivitet och likvärdig vård. Standardvårdplanen kan dock aldrig användas oreflekterat utan individuella ställningstaganden. I olika utvärderingar av användandet av SVP samt vid samtal med kollegor som använder standardvårdplaner framkommer ofta positiva synpunkter så som minskad rapporteringstid, mer tid för omvårdnad, minskad risk för kollegiala missförstånd, känsla av lagenlig dokumentation, känsla av ökad patienttrygghet, lika god basal omvårdnad till alla och bra kom-ihåglista. Andra positiva effekter som framhålls är att standardvårdplanen är ett utmärkt underlag för undervisning och att den underlättar introduktionen av nyanställda och studerande. Sjuksköterskorna och andra yrkesgrupper uttrycker stolthet över att dokumentet så tydligt formulerar och synliggör professionens dagliga arbete. I kapitel 6 har vi sammanfattat forskningsläget om standardvårdplaner. Fråga 7: Vilka svårigheter och utmaningar ligger i arbetet med standardvårdplaner? Författarnas svar: I olika studier om SVP diskuteras utmaningar och svårigheter med standardiserad vårdplanering. Man har till exempel uppmärksammat bristfällig SVP-relaterad dokumentation i form av att SVP är dåligt ifylld, saknar signering, datering och tidsangivelser för enskilda vårdåtgärder. Ibland ses överflödig och ovidkommande dokumentation eller dubbeldokumentation. Andra faktorer som riskerar att försämra vårdkva-
liteten och som har beskrivits i litteraturen är risken för individuella förbiseenden, att dokumentation av individuella patientproblem minskar och att sjuksköterskans möjlighet att tänka fritt och oberoende påverkas. Författare påpekar vikten av att en SVP inte fylls i rutinmässigt utan reflektion och eftertanke. I andra studier framhålls vikten av att patient och närstående görs delaktiga i vårdplaneringen som en särskild utmaning vid standardiserad vårdplanering. SVP ska revideras utifrån patientens behov och önskemål. Författare har också uppmärksammat brister avseende förekomsten av relevanta psykosociala vårdproblem i en standardvårdplan. Fråga 8: Vad är SVP-metoden för något? Författarnas svar: SVP-metoden är en strukturerad metod för framtagande av evidensbaserade standardvårdplaner. Metoden har utvecklats av Karin Edlund på basen av många års erfarenhet av att handleda SVP-team runt om i landet. Metoden har justerat och förfinats många gånger och kommer sannolikt att fortsätta utvecklas ju mer vi lär oss genom forskning och erfarenhet. Metoden består av fem faser: Förberedelsefas, Analysfas, Utvecklingsfas, Införandefas och Uppföljningsfas. I kapitel 9 beskrivs SVP-metodens olika faser med sina respektive moment och delmoment. Fråga 9: Är standardvårdplanen laglig? Författarnas svar: Patientdatalagen (2008: 355) anger att all legitimerad personal är skyldig att föra patientjournal om bakgrunden till och vad som är väsentligt för vården. Journalen ska vara skriven på svenska språket, vara tydligt utformad och så långt som möjligt vara förståelig för patienten. Journalen ska innehålla uppgifter om väsentliga vårdåtgärder, såväl genomförda som planerade. Planerade vårdåtgärder dokumenteras i en vårdplan. I den process som föregår fastställandet av väsentliga vårdåtgärder genomförs också en prioritering av vilka vårdproblem och risker som är vanligast för den valda patientgruppen för vilken SVP utvecklas. Vårdplanen utformas enligt vårdprocessen. En patientjournal ska föras för varje enskild patient och får inte vara gemensam för flera patienter. Därför måste varje SVP bära patientens namn och identitetsnummer och vid behov anpassas efter individuella vårdbehov. Standardvårdplanen ska i alla tillämpliga avseenden
spegla de krav på korrekt och god vård som finns formulerade för svensk hälso- och sjukvård. Det finns inget i patientdatalagen (PDL) eller hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som motsäger användandet av standardvårdplaner. Fråga 10: Är standardvårdplanen en journalhandling? Författarnas svar: Med patientjournal avses alla de handlingar och anteckningar som innehåller uppgifter om patientens tillstånd och de åtgärder som genomförs eller planeras. Standardvårdplanen är alltså en del i patientjournalen oavsett om den existerar elektroniskt eller i pappersformat. Det är ett känt faktum att det i dagens journalföring finns stora brister avseende just planering av patientens vård. Standardvårdplanen kan bli ett hjälpmedel för att visa på vilken plan som finns för varje patient. Fråga 11: Ska varje patient ha en egen standardvårdplan? Räcker det inte att det finns ett exemplar som sitter i en pärm på avdelningen? Författarnas svar: Varje patient ska ha sin egen SVP. Vi vill än en gång understryka att i den stund SVP märks med patientens identitet förvandlas den till en journalhandling, knuten till och anpassningsbar för respektive patient. Enligt patientdatalagen (2008:355) ska en patientjournal föras för varje enskild patient och får inte vara gemensam för flera patienter. Ett misstag som vi ibland ser är att man väljer att sätta SVP i en pärm, tillsammans med övriga PM, för att användas som ett slags uppslagsverk eller en riktlinje. Konsekvensen av detta blir att den enskilda patienten, i juridisk mening, fortfarande saknar en vårdplan om inte en individuell vårdplan (IVP) upprättas. Fråga 12: Finns det inte en risk för att patienten behandlas som en standardpatient istället för en unik individ när man vårdar utifrån en standardvårdplan? Författarnas svar: För somliga klingar ordet standardvårdplan något illa. Det är viktigt att komma ihåg att standardiseringen avser kvalitetsnivån på vårdinsatsen inte en standardisering av personen. En människa kan förstås både som en unik och en generell varelse. I det unika ska hon bemötas indivi-
duellt och i det generella ska hon behandlas evidensbaserat. Ordet standard betyder rättesnöre eller stadgat mått. En standard är en enkel beskrivning av bästa tillgängliga metod för att utföra en viss aktivitet. En standard måste beaktas men ska samtidigt endast betraktas som en utgångspunkt för fortsatt förbättring av tillvägagångssättet. Vårdpersonal har under en tid då vikten av en individuell vårdplan betonades kraftigt, socialiserats in i åsikten om att standardisering kan bidra till opersonlig omvårdnad och oprofessionell vård. Mycket av det arbete som vi bedriver i sjukvården idag är baserat på rutiner, föreskrifter och mer eller mindre uttalade riktlinjer. Genom att vårdpersonalen strävar efter att behandla patienter som unika individer (vilket är fullständigt naturligt och riktigt), tenderar de ibland också att planera och strukturera sitt arbete som om varje individ utgjorde ett undantagsfall istället för ett normalfall. Genom en strukturerad och standardiserad plan för det rutinmässiga skulle mer tid frigöras för det oväntade och det unika hos varje individ kan tillvaratas på bästa sätt. Fråga 13: Finns det inte en risk för att man slutar att tänka som sjuksköterska om man arbetar utifrån ett så styrt dokument som en standardvårdplan? Författarnas svar: Enligt definitionen av en standardvårdplan ska SVP, om den visar sig vara otillräcklig, ersättas eller komplettera med en individuell vårdplan. Det är av stor vikt att standardvårdplanen i sin helhet inte ses som en ordination, utan snarare som en guide eller som ett på förhand antaget handlingsförslag. Planens lämplighet för en enskild patient måste kontinuerligt utvärderas. Beslutet styrs av den enskilde individens tillstånd och respons på given vård. Bedömningen åligger varje enskild sjuksköterska eller annan legitimerad person som arbetar utifrån en standardvårdplan. (Att som tjänstgörande sjuksköterska sluta tänka eller reflektera kan förmodligen generellt sett ses som opassande oavsett om vården baseras på en SVP eller en IVP!)
Fråga 14: Måste man ha en standardvårdplan? Räcker det inte med en checklista eller ett vårdprogram? Författarnas svar: En checklista innehåller för det mesta en mängd preciserade åtgärder i ett visst sammanhang, t.ex. förberedelser inför en operation. Det finns inga mål formulerade för handlingarna och inte heller utvärderas effekten av genomförda åtgärder. Socialstyrelsen betonar i sina författningar och allmänna råd vikten av planerad vård. En checklista kan inte ersätta en vårdplan. En checklista är däremot ett utmärkt hjälpmedel för att säkerställa att viktiga åtgärder görs i ett visst sammanhang. Ett vårdprogram är ofta ett omfattande tvärprofessionellt dokument som innehåller såväl en beskrivning av etiologi, diagnostik och behandling utifrån en medicinsk diagnos som vilka omvårdnads- och rehabiliterande åtgärder som är aktuella i sammanhanget. En standardvårdplan däremot utgår från vårdprocessen och innehåller rekommenderade bedömningsinstrument, vårddiagnos, vårdmål, omvårdnadsåtgärder och/eller tvärprofessionella vårdinsatser samt utrymme för utvärdering. En SVP är, till skillnad från ett vårdprogram och de flesta checklistor, en journalhandling. I de fall en patient behöver en vårdplan kan en standardvårdplan vara fullt tillräcklig. Vårdplanen kan dock aldrig ersättas med en checklista, ett PM eller en riktlinje. Fråga 15: Kan man basera standardvårdplanen på en omvårdnadsteori? Författarnas svar: Visst kan man göra det. Omvårdnadens teoretiska bas är viktig och behövs för sjuksköterskans profession. I planeringen av patientens omvårdnad bör sjuksköterskan tänka och handla utifrån ett konsensus kring omvårdnadens betydelse och innehåll. Den utgångspunkt som är gemensam för teorier om omvårdnad är ett grundläggande synsätt på människa, hälsa, miljö/omgivning och omvårdnad. Utifrån detta konsensus finns sedan en mängd teorier och modeller formulerade. Det grundläggande synsättet i personalgruppen och diskussioner om den teoretiska grunden för arbetet med omvårdnad kommer att avspegla sig i standardvårdplanens innehåll. Finns det en gemensam värdegrund och delar alla samma människosyn? Innan man påbörjar arbetet med att utveckla standardvårdplaner är det värdefullt att fundera över vilka utgångspunkter som är gemensamma för
arbetet. Dessa diskussioner kan vara berikande då det ökar personalgruppens kännedom om varandra, lyfter fram förhållningssätt och attityder samt möjliggör en gemensam grund för hur man ska utöva sitt arbete. Läs mer om detta i boken om standardvårdplaner, kapitel 3. Fråga 16: Kan man utveckla standardvårdplaner till alla typer av patienterkategorier? Författarnas svar: För att det ska vara meningsfullt att utveckla en standardvårdplan bör patientgruppen vara tämligen homogen och förutsägbar. Det bör finnas ett bekant mönster i vårdförloppet, där det är möjligt att identifiera vanligt förekommande problem och risker. En standardvårdplan, framtagen på basen av en genomsnittspatient i en homogen patientgrupp, beräknas passa in på ungefär 70 procent av patienterna. Siffran baseras på det som inom statistiken och sannolikhetsteorin utgör en standard avvikelse i en normalfördelad population, 68 % för att vara korrekt. För cirka 30 % av den tilltänkta patientgruppen kan avvikelser, positiva eller negativa, uppkomma och föranleda individuell vårdplanering. För multipelt sjuka patienter, i komplexa vårdförlopp med stora variationer och oförutsägbar utgång är det svårt, för att inte säga meningslöst, att försöka utveckla en standardvårdplan. För dessa patienter krävs individuell vårdplanering med nya, frekventa ställningstagande, på daglig basis. Fråga 17: Kan man utveckla standardvårdplaner för patienter som vårdas mindre än tre dygn? Författarnas svar: Vi menar att man mycket väl kan utveckla standardvårdplaner i samband med korta vårdtider. Patienter som behandlas intensivt under en till tre dagar är i mycket stort behov av en målinriktad och strukturerad vårdplan. Eftersom vårdtiden är begränsad får ingenting missas eller lämnas åt slumpen. Den korta vårdtiden utgör ibland ett hinder för en djupare vårdrelation, varför en standardvårdplan kan spara tid och bidra till att fokusera på patientens individuella hälsosituation och dess konsekvenser för det dagliga livet.
Fråga 18: Vad menas med en omvårdnadsmässig normalkurva? Författarnas svar: Det förefaller för de flesta främmande att relatera till en normalkurva i omvårdnadssammanhang. Däremot är det naturligt att utgå från normalkurvan när det gäller ett litet barns utveckling av vikt och längd. Den erfarna sjuksköterskan bär ofta med sig en inre jämförande normalkurva över patienternas tillstånd som grund för sina bedömningar och sitt dagliga arbete. Denna kunskap om ett givet normaltillstånd ligger ofta till grund för uppbyggnaden av (det gemensamma beslutet i) SVP:n. Den novisa sjuksköterskan har inte hunnit genomgå tillräckligt många vårdrelationer för att kunna urskilja bilden av den omvårdnadsmässiga normalkurvan. Syftet med normalkurvor är att skapa trygghet kring en förväntad utvecklingsfas och att snabbt fånga avvikelser som kräver speciella åtgärder. Detta synsätt går att applicera på omvårdnadssituationer av olika slag. De flesta behandlingar inom vården bygger på en idé om ett förväntat resultat. Vanligen finns också en vedertagen strategi för hur det förväntade resultatet ska nås. Detta gäller även för omvårdnadsbehandlingar av olika slag. Genom att utifrån erfarenhet ta ansvar för den förväntade processen och det förväntade resultatet, skapas förutsättningar för en optimal vårdsituation. Möjligheten att vidta rätt åtgärd, för rätt patient i rätt tid ökar avsevärt. Fråga 19: Hur blir patienten delaktig i standardvårdplanen? Författarnas svar: Patienten blir i regel inte mer delaktig än vad vi tillåter. Det är inte standardvårdplanen i sig som exkluderar patienten från delaktighet och medbestämmande utan personalens förhållningssätt! Enligt aktuell forskning har relationen mellan patienten och sjuksköterskan en avgörande betydelse för patientens delaktighet i vården. En genuint närvarande sjuksköterska som strävar efter en konstruktiv och jämbördig dialog och där patientens erfarenheter och synpunkter efterfrågas, är grunden för patientdelaktighet i alla vårdmiljöer. Detta gäller oavsett om vården baseras på individuell eller standardiserad vårdplanering. Sjukvården kan inte kräva patientens eller närståendes delaktighet, även om den alltid bör uppmuntras. Patientens delaktighet i den egna vårdens planering och genomförande utgör idag en av de övergripande nationella kvalitetsindikatorerna som finns angivna för God Vård. Läs mer om delaktighet i kapitel 3, 4 och 5.
Fråga 20: Måste standardvårdplanen godkännas av verksamhetsledningen innan den används? Författarnas svar: Att chefen godkänner standardiserad vårdplanering som arbetssättet och det kliniska innehållet i SVP är en viktig del i SVP-metoden. Läs mer om utveckling av evidensbaserade standardvårdplaner i kapitel 9. För att en verksamhet ska kunna uppnå kvalitet på sitt arbete eller sina tjänster, krävs att ledningen - på alla nivåer - har förståelse för och är positivt inställd till kvalitetsarbetet. Ledningens delaktighet är avgörande för ett framgångsrikt resultat. Detta innebär inte att chefen själv måste leda processen. Till den uppgiften utses vanligen en person med specialkunskaper. Chefen ska dock framstå som den officielle uppdragsgivaren till framtagande av standardvårdplaner och kunskapsunderlag. Chefen förser arbetsgruppen med såväl ekonomiska som tidsmässiga resurser samt ställer krav på resultat inom en begränsad tidsperiod. När arbetsgruppen är klar med såväl standardvårdplan som kunskapsunderlag bör någon utanför dokumentationsgruppen med särskild kompetens sakgranska innehållet. De färdiga dokumenten ska sedan skriftligt godkännas av både verksamhetschefen och vårdenhetschefen. På dokumentet ska det framgå vilka som ansvarar för utformningen av såväl SVP som kunskapsunderlag samt datum för senaste revidering. Nytt godkännande krävs vid varje revidering. Fråga 21: Måste en standardvårdplan utvärderas, revideras och uppdateras? Författarnas svar: Utvärdering, revidering och/eller uppdatering är en del i SVP-metodens uppföljningsfas. Vi rekommenderar att en ny SVP utvärderas första gången efter ungefär ett halvår i klinisk användning. Denna så kallade sexmånaderskontroll genomförs med journalgranskning och utvärderingsmöte med personalgruppen. Syftet är främst justeringar i SVP-dokumentet och korrigeringar i användandet av vårdplanen. Härefter genomförs årliga uppföljningar av SVP-arbetet. Dessa uppföljningar inbegriper utvärdering av nytta, användbarhet och effektivitet, men också en uppdatering av dokumenten på basen av en ny litteratursökning. De år som inga innehållsmässiga revideringar behöver göras ska dokumenten ändå uppdateras så att de bär ett aktuellt giltighetsdatum. Läs mer om SVP-metoden i kapitel 9.
Fråga 22: Varför är det så svårt att bygga in standardvårdplaner i den elektroniska patientjournalen? Författarnas svar: På många håll i landet finns idag standardvårdplaner inlagda i den elektroniska patientjournalen. Systemansvariga entusiaster och vårdpersonal med särskilt intresse har investerat tid och energi i att försöka hitta lösningar i befintliga journalsystem. Allt för ofta tvingas de dock göra avkall på användarvänlighet, överskådlighet och flexibilitet, utifrån systemets begränsningar. Personalen lär sig att hantera kompromisslösningar och får ibland gå omvägar i systemet för att få till stånd en läsbar vårdplan. Dessbättre ser vi idag att allt fler leverantörer av IT-system börjar intressera sig för att bygga journalmoduler som redan från början är lämpade för standardiserad vårdplanering. Att ett journalsystem tillhandahåller en välfungerande vårdplaneringsmodul bör betraktas som ett minimikrav på en IT-leverantör, då vårdplanering är ett uttalat juridiskt krav för hälso- och sjukvården. Man kan dock inte betrakta möjligheten till just standardiserad vårdplanering som ett motsvarande juridiskt skall-krav. Att vårdpersonal som upptäckt fördelarna med standardiserad vårdplanering enträget efterfrågar utveckling av SVP-moduler är sannolikt avgörande för att leverantörerna ska prioritera detta i sin produktutvecklingsplan. I kapitel 10 har vi listat skall- och börkrav i en funktionsspecifikation för en elektronisk SVP-modul. Fråga 23: Kan man utveckla nationella standardvårdplaner? Författarnas svar: Frågan om det går att utveckla nationella standardvårdplaner uppkommer ofta. Ja, varför inte? Är det möjligt att utarbeta nationella riktlinjer så borde samma sak rimligen fungera för standardvårdplaner. Förslag har sedan tidigare framkommit om att det är just till dessa stora prioriterade patientgrupper, för vilka nationella riktlinjer redan finns, som man skulle börja utveckla nationella standardvårdplaner. Dessa SVP skulle i så fall precis som nationella riktlinjer vara vägledande för verksamheterna. I likhet med de nationella riktlinjernas tillblivelse, skulle uppdraget utföras av en utsedd expertgrupp och på uppdrag av en myndighet eller en väletablerad organisation. I dagsläget är det dock ingen myndighet eller organisation som fått mandat eller påtagit sig detta uppdrag. Enligt uppgift pågår dock arbete med att förbereda en sådan utveckling.
Fråga 24: Vad menas med en tvärprofessionell vårdplan? Författarnas svar: När vi skrev den första boken om standardvårdplaner gjorde vi det med ett starkt omvårdnadsfokus. Vi var sjuksköterskor som skrev om och för andra sjuksköterskor. Under de gångna tio åren har vi sett en utveckling mot att allt fler standardvårdplaner utvecklas av tvärprofessionella team i samarbete. De professioner som arbetar närmast en viss patientkategori finns representerade i SVP-teamet och tillsammans utarbetas en gemensam plan för patientens väg genom vårdtiden. Vissa vårdproblem är strikt medicinska, omvårdnadsmässiga eller av rehabiliterande karaktär, medan andra vårdproblem är gemensamma för flera professioner. Så kan till exempel risk för fall, smärta, sömnsvårigheter, oro och otillräcklig kunskap ses som professionsgemensam vårdproblematik. Det är vanligen både tidseffektivt, kvalitetshöjande och patientsäkert att utarbeta en gemensam plan. Vi har valt att använda ordet tvärprofessionellt, och inte multidiciplinärt, för att betona värdet av teamarbete. Ett sjukhus, en vårdcentral eller annan vårdverksamhet är nästa alltid multiprofessionellt, det vill säga flera olika professioner arbetar sida vid sida på samma arbetsplats. Det i sig säger inget om huruvida professionerna har organiserat sig så att de arbetar i team eller inte. Ordet tvärprofessionell indikerar samarbete mellan och inte bara inom professionerna. Vi ser gärna att en standardvårdplan är tvärprofessionell, inte bara multiprofessionell. Fråga 25: Vad är en Care Pathway? Författarnas svar: Care pathways är ett tvärprofessionellt verktyg för generell vårdplanering av en specifik patientgrupp. Care pathways är i likhet med standardvårdplaner ett evidens- och protokollbaserat instrument för standardiserat beslutsfattande i vården. Arbetssättet har idag en mycket stor global spridning och en bred forskningsbas. Vetenskaplig kunskap om care pathways är av stort värde för SVP-arbete och vi presenterar och exemplifierar därför begreppet närmare i kapitel 7.