Paleolimnologisk undersökning av sex sjöar i Dalslands kanals vattensystem

Paleolimnologisk undersökning av sex sjöar i Dalslands kanals vattensystem av Johan Rydberg Christian Bigler Ingemar Renberg Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap Umeå universitet 901 87 UMEÅ

Utgiven av Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap Umeå universitet 901 87 UMEÅ Johan Rydberg E-post: johan.rydberg@emg.umu.se Tel: 090-786 79 47 Tryckt av VMC, KBC, Umeå universitet, 06 ISBN 91-7264-137-1

Paleolimnologisk undersökning av sex sjöar i Dalslands kanals vattensystem av Johan Rydberg Christian Bigler Ingemar Renberg Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap Umeå universitet 901 87 UMEÅ

SAMMANFATTNING Rydberg J., Bigler C. & Renberg I. 06. Paleolimnologisk undersökning av sex sjöar i Dalslands kanals vattensystem. Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet. ISBN 91-7264-137-1 På uppdrag av Dalslands Kanals Vattenvårdsförbund har vi (Miljöförändringsanalys, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet) utfört en Paleolimnologisk undersökning i sex sjöar (Stora Le, Foxen, Västra Silen, Lelången, Laxsjön och Råvarpen) i Dalslands kanals vattensystem. Genom att analysera kiselalgsrester som finns bevarade i sjösedimenten har vi kunnat utläsa hur sjöarnas ph och fosforhalt förändrats under de senaste århundradena. Sjöarna nedströms Bengtsfors har under historiens gång fått ta emot stora mängder kvicksilver från industriutsläpp. Vi har därför även analyserat kvicksilver sedimenten från två av sjöarna, en sjö uppströms Bengtsfors, Stora Le, och en nedströms, Råvarpen. Därigenom har vi kunnat studera industriernas påverkan på sedimentets kvicksilverhalt i relation till det allmänna nedfallet av luftburna föroreningar. ph I Stora Le, Foxen och Lelången börjar ph sjunka vid mitten av 1900-talet som troligen är en följd av surt nedfall. Stora Le, Foxen och Västra Silen uppvisar höga ph-värden i de ytligaste sedimentnivåerna (i Stora Le och Västra Silen högre än någon gång tidigare under den undersökta tidsperioden). Troligen är detta en följd av kalkningsinsatser i och kring dessa sjöar. I Laxsjön och Råvarpen finns det inga tecken på varken försurning eller effekter av kalkning. Fosfor Fosforhalten i Stora Le, Foxen och Lelången har varit stabil, med undantag för naturliga fluktuationer, under hela den undersökta tidsperioden. Västra Silen uppvisar för hela den undersökta tidsperioden en långsam ökning i fosforhalten. I Laxsjön och Råvarpen har fosforhalten stigit under 1900-talet. I Laxsjön med ~2 ggr och i Råvarpen med ~1,5 ggr jämfört med tiden före 1800-talets slut. Kvicksilver Kvicksilverhalten i Stora Le (3 ggr över bakgrundshalten) ligger i nivå med andra svenska sjöar som saknar punktkällor för kvicksilverföroreningar. I Råvarpen har kvicksilverbelastningen varit mycket hög p.g.a. kloralkalifabriken i Bengtsfors och pappersmassaindustrin. Under de senaste årtiondena har halten i sedimentet stadigt sjunkit och är idag ~8 ggr högre än bakgrunden. Detta skall jämföras med ~90 ggr över bakgrunden under åren 1950-1960.

SUMMARY Rydberg J., Bigler C. & Renberg I. 06. A paleolimnological study of six lakes in the Dalslands kanal water system. Department of Ecology and Environmental Science, Umeå University. ISBN 91-7264-137-1 The Environmental Change Assessment Group, Department of Ecology and Environmental Science, Umeå University has conducted a paleolimnological investigation in six lakes (Stora Le, Foxen, Västra Silen, Lelången, Laxsjön and Råvarpen) in the Dalslands kanal water system. We have analysed subfossil diatoms in the lake sediments to determine how the ph and nutrient status of the lakes have changed during the last centuries. In two of the lakes, Stora Le and Råvarpen, we have also analysed mercury. Stora Le has only suffered from airborne pollution, while Råvarpen also has received direct discharge from point sources. ph In Stora Le, Foxen and Lelången there are indications of lake acidification since the mid th century. Stora Le, Foxen and Västra Silen have increasing ph-values in surficial sediments (post 1970) indicating that liming, directly on the lakes and in their tributaries, has had an effect. In the two lakes in the lower part of the water system, Laxsjön and Råvarpen, there is no evidence of any change in ph due to neither acidification nor liming. Phosphorus In the four upper lakes, Stora Le, Foxen, Västra Silen and Lelången, there is no sign of any increase in the phosphorus levels. In Laxsjön and Råvarpen, on the other hand, there is evidence of increasing phosphorus levels during the th century. In Laxsjön the phosphorus level has doubled since the late 19 th century and in Råvarpen the increase is ~1.5 times during the same period. Mercury The mercury concentrations in surface sediments (about 3 times above background) from Stora Le are similar to those in other Swedish lakes that lack point sources for mercury pollution. Råvarpen has suffered from large emissions of mercury during the th century from both pulp industries and a chloralkali plant situated in Bengtsfors, and consequently the concentrations of mercury in the sediments have been high. During the last decades the concentrations have decreased and are now ~8 times higher than the background. This can be compared to 1950-1960 when the concentrations were ~90 times higher than background values.

FÖRORD Denna undersökning har finansierats av Dalslands Kanals Vattenvårdsförbund. Vi vill tacka alla som hjälpt till och särskilt Hans-Olof Larsson (Dalslands Kanals Vattenvårdsförbund), Gunnar Lagerkvist (Länsstyrelsen Värmland), Lennart Olsson och Sara Bergström (Länsstyrelsen Västra Götaland) samt Conny Karlsson (Bengtsfors kommun). Undersökningen är utförd av forskare vid Miljöförändringsanalys, som är en forskargrupp tillhörande Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, under ledning av professor Ingemar Renberg. Miljöförändringsanalys specialitet är att med hjälp av olika naturliga miljöarkiv, såsom sjösediment, torv och jordprofiler, undersöka långsiktiga miljöförändringar, främst med fokus på hur vi människor påverkar vår miljö. Forskare som deltagit i undersökningen: Johan Rydberg, kol-, kväve- och kvicksilveranalyser, sedimentprovtagning, rapportskrivning Christian Bigler, kiselalgsanalyser och sedimentprovtagning Ingemar Renberg, planering och sedimentprovtagning Karolina Selstam, flygaska och glödförlust Hendrik Vogel, sedimentprovtagning

PALEOLIMNOLOGI Varje sjö får ta emot material från sitt omgivande landskap (jordpartiklar, växtrester, m.m.) och från atmosfären (luftföroreningar). I sjön blandas detta material med det material som produceras i sjöns vattenmassa (alger, djurplankton, m.m.). En del av detta material kommer att avsättas på sjöns botten i form av sediment. Denna avsättning av material pågår ständigt och har pågått ända sedan sjön bildades. Sedimentlagerföljden på sjöbotten bildar därför ett arkiv över sjöns och dess omgivnings historia från sjöns tillkomst, längst ner i sedimentet, fram till nutid, det ytligaste sedimentskiktet. Genom att analysera sedimentets sammansättning kan vi ta reda på hur sjöns vattenkemi och ekosystem förändrats med tiden. Vi kan också studera förändringar i sjöns omgivning och hur denna påverkat sjön. Det unika med sedimentet är att vi kan undersöka hur sjöns tillstånd var förr i tiden innan miljöövervakningen började. Det går därmed att ta reda på hur sjöns tillstånd var innan mänsklig påverkan började, d.v.s. innan det fanns jordbruk, skogsbruk och luftföroreningar. Bakgrundsförhållanden och utvecklingstrender är mycket viktiga att känna till då det nuvarande tillståndet i sjön skall bedömas och för att realistiska miljömål skall kunna ställas upp. Sedimentundersökningar för att studera miljöförändringar har blivit allt vanligare. De har bland annat använts för att studera metallbelastning (Renberg et al. 00, Bindler et al. 01), ph-utveckling (Renberg 1990, Renberg et al. 1993a, Korsman 1999), övergödning (Andersson 1995, Lotter 1998, Hall & Smol 1999) och klimat (Smol & Cummings 00, Bigler & Hall 02). SYFTE Under 1900-talet har speciellt sydvästra Sverige fått ta emot stora mängder surt nedfall, vilket på många platser har lett till försurningsproblem, främst i mindre källsjöar (Ek & Korsman 00). För att motverka utslagning av ekosystemen i försurningskänsliga sjöar och vattendrag har sedan 1980-talet stora kalkningsinsatser gjorts, så också i Dalslands kanals vattensystem. Sedan 1980-talet har emellertid det sura nedfallet minskat och i och med detta har frågan om hur länge kalkningsinsatserna behöver fortgå väckts. Vid sidan av försurning har det största hotet mot sjöar under 1900-talets senare hälft varit övergödning (s.k. eutrofiering). De stora sjöarna i övre delen av Dalslands kanal, Stora Le, Foxen, Lelången och Västra Silen, har mycket låg fosforhalt i vattnet. De får dock ta emot en hel del avfallsvatten från de samhällen som är belägna runt sjöarna. Under senare tid har dessutom ett antal fiskodlingar startats i området, vilka även de tillför fosfor till vattnet. Dessa båda faktorer har aktualiserat frågan om hur påverkade sjöarna i Dalslands kanal är av fosfor från mänsklig verksamhet. 1

Vi har i den här undersökningen använt oss av sedimentprofiler från sex sjöar, Stora Le, Foxen, Västra Silen, Lelången, Laxsjön och Råvarpen, för att studera hur tillståndet vad gäller ph och näringsstatus i Dalslands kanals vattensystem förändrats över tiden, med fokus på de senaste 0 åren. Förhoppningen är att denna undersökning ska bidra till att svara på följande frågor: Hur var det ställt med ph i sjöarna innan kalkningen startade? Ger kalkningen någon märkbar effekt? Har halterna av närsalter, främst fosfor, förändrats över tiden? Eftersom de undersökta sjöarna är utspridda från de övre delarna av vattensystemet till de nedre kan vi också studera hur landskapets geografi längs Dalslands kanal påverkar vattnet. SEDIMENTPROVTAGNING Sedimentprovtagningen utfördes i augusti 05. Sedimentprofilerna togs i en djuphåla nära utloppet för att få ett prov som representerar hela sjön (Karta, Tabell 1). Sedimentprofilerna togs med en specialbyggd provtagare från båt. Varje profil är ~75 cm lång och skivades i fält upp i 0,5 cm skivor för de översta 15 cm och sedan i 1 cm skivor. Vartannat prov ner till Tabell 1. Koordinater för provtagningspunkterna, angivna enligt rikets nät (RT90). O N Stora Le 127287 658055 Foxen 127716 658887 Västra Silen 129066 657915 Lelången 129262 656164 Laxsjön 129639 654176 Råvarpen 130289 653358 15 cm och sedan vart femte prov har torkats i frystork och vattenhalt och torrdensitet har bestämts. Dessa prover har sedan använts för olika analyser. I samtliga sex sjöar fick vi sedimentprofiler av bra kvalitet som utgör bra arkiv för studier av sjöarnas utveckling. ANALYSER Flygaska och datering Sedimentationshastigheten är inte lika i alla sjöar och därför behöver sedimentprofilerna dateras för att jämförelser av resultaten från de sex sjöarna skall kunna göras på ett korrekt sätt. Vi har valt att använda en kombination av flygaskepartikelanalys och bly-210 datering ( 210 Pb-datering). Flygaska är mikroskopiskt små sfäriska kolpartiklar som bildas vid högtemperaturförbränning av kol och olja (på engelska kallas de Spheroidal Carbonaceous Particles - SCP). Eftersom flygaskepartiklar är små och därför stannar relativt länge i luftmassan kommer de att spridas över stora områden. Utsläpp av denna typ av partiklar startade i och med industrialiseringen, vilket i Sverige betyder mitten av 1800-talet. Antalet utsläppta partiklar, och därmed antalet partiklar som hamnar i sedimentet, ökade sedan långsamt fram till andra världskriget. Efter andra världskriget ökade antalet partiklar kraftigt fram till 1970-talet då rökgasrening och minskad 2

oljeeldning gjorde att utsläppen reducerades. Detta generella mönster stämmer bra för stora delar av Sverige, dock är den exakta tidpunkten för när flygaska börjar uppträda i sedimentet, när partiklarna ökar och när de når sitt största antal också beroende av den regionala utsläppshistorien (Wik 1992, Wik & Renberg 1996). För att ta reda på hur tidsmönstret för flygaskepartikelnedfallet ser ut i Dalsland har vi daterat två av sedimentprofilerna, Laxsjön och Foxen, med bly-210 datering. De tidsangivelser vi då får fram för när flygaska först uppträder, ökar och når sitt största antal kan vi sedan använda i de övriga sjöarna och därigenom få en tillförlitlig indirekt datering även i dessa. Bly-210 är en radioaktiv blyisotop med en halveringstid på 22,3 år. Halveringstiden för 210 Pb ger en möjlighet att med god säkerhet datera sediment upp till en ålder av ~100 år. Mätning av 210 Pb och modellering av sedimentets ålder har utförts av Flett Research Ltd. i Kanada (www.flettresearch.ca). Kvicksilver I Stora Le och Råvarpen har vi analyserat kvicksilver. Syftet är att belysa skillnaden mellan en sjö långt upp i vattensystemet (Stora Le) som i stort sett enbart tagit emot kvicksilver från diffusa källor via atmosfärsdeposition och en sjö nedströms Bengtsfors (Råvarpen) som dessutom har fått ta emot stora mängder kvicksilver från kloralkalifabriken i Bengtsfors och pappersmassaindustrin. Genom denna jämförelse kan vi få en grov uppfattning om hur stor dagens kvicksilverhalt borde vara i Råvarpens sediment, utan det tillskott som kommer från förorenad industrimark och de fiberbankar som finns uppströms sjön. Kvicksilver har analyserats med en Leco AMA-254 analysator, och kvaliteten på analyserna har kontrollerats med standardreferensmaterial (ett jordprov (NCS-ZC73002) och ett torvprov Dalslands kanals vattensystem med provtagningspunkter (cirklar) och större tätorter (fyrkanter) markerade. 3

(Yafa et al. 04)) och resultaten av analyserna håller sig väl inom 10 % avvikelse från certifierade värden. Organiskt material För att få en bild av sedimentationsmiljön och sedimentets allmänna karaktär gjordes glödförlustanalyser på sedimentet från fem av sjöarna. I den sjätte sjön (Råvarpen) gjordes istället kol- och kväveanalyser (som ger i stort sett samma information som glödförlust). Den huvudsakliga informationen som fås utifrån glödförlusten (eller kolhalten) är hur stor del av sedimentet som utgörs av organiskt respektive minerogent material. Denna information är viktig i tolkningen av andra analysresultat, t.ex. kvicksilver. Glödförlust analyseras genom att provet hettas upp till 550 C. Vid denna temperatur förbränns det organiska materialet och genom att bestämma viktförlusten vid upphettningen kan halten organiskt material bestämmas. Kol- och kväveanalyserna är gjorda med en Perkin-Elmer 2400 Series II CHNS/O analysator, och kvaliteten på analyserna är kontrollerad med interna referensmaterial. Cirka hälften av det organiska materialet består av kol, därför kan ett ungefärligt värde på halten organiskt material beräknas genom att kolhalten multipliceras med två. Resultaten från Råvarpen har räknats om på detta sätt för att förenkla jämförelser med de övriga sjöarna. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran I alla sjöar finns kiselalger (diatoméer) i stort antal och av många olika arter. Eftersom kiselalger bygger in kisel i sina cellväggar bevaras de bra i sedimentet. Kiselalgsamhällets artsammansättning styrs av förhållandena i sjön, inte minst av ph och näringsstatusen. Allt detta gör kiselalger särskilt värdefulla i paleolimnologiska undersökningar. Genom att artbestämma och räkna de kiselalger som finns bevarade i sedimentet kan vi se vilken artsammansättning kiselalgsamhället haft förr och därav dra slutsatser om hur förhållandena varit under tidigare perioder i sjöns historia. När man utläser tidigare förhållanden i vattnets ph och näringshalt med hjälp av kiselalger används s.k. tolkningsmodeller (transferfunktioner eller rekonstruktionsfunktioner), d.v.s. modeller som beskriver sambandet mellan kiselalgsamhället och vattenkemin. Tolkningsmodellen för ph är framtagen på följande sätt: Ytsedimentprover (0,5 eller 1,0 cm) tas från ett stort antal sjöar (>100) längs en ph gradient, t.ex. ph 4,5-8. Sjöarnas ph analyseras genom ph-mätningar i vattenmassan. Artsammansättningen hos kiselalgssamhället i ytsedimentet från samtliga sjöar analyseras och multivariat statistik används för att jämföra kiselalgsamhällets artsammansättning med vattnets ph och utifrån detta skapa en tolkningsmodell. Därefter tas en sedimentprofil från den sjö, eller de sjöar, som skall undersökas med avseende på den historiska ph-utvecklingen. Kiselalgsamhällets artsammansättning bestäms för olika nivåer i sedimentprofilen och genom att sedan sätta in artfrekvensdatat i tolkningsmodellen kan ph i sjöns vatten vid den tid när en viss sedimentnivå avsattes utläsas. För att på detta sätt, så att säga, översätta kiselalgsamhällets artsammansättning till ph och fosforhalt har vi använt oss av två olika tolkningsmodeller, båda är hämtade från European Diatom Database (http://craticula.ncl.ac.uk/eddi). För fosfor har en modell (NWEuro) som bygger på 164 sjöar i Nordvästeuropa (Sverige, Danmark, Storbritannien och Irland) använts. Och för ph har en modell (Sweden) baserad på 4

118 svenska sjöar använts. Vår forskargrupp har deltagit när dessa modeller arbetats fram för några år sedan. För att kontrollera tillförlitligheten i tolkningsmodellerna har vi, för varje enskild sjö i Dalslands kanal, jämfört ph och fosforhalt från kiselalgsanalyserna i ytsedimentet med vattenkemidata från pågående miljöövervakningprogram (Länsstyrelsens Västra Götaland 00). Denna jämförelse visar att tolkningsmodellerna fungerar mycket bra för sjöarna i Dalslands kanals vattensystem. Det finns dock en viktig skillnad mellan vattenkemivärden uttolkade från kiselalger och direkta mätvärden. Mätvärden visar situationen i sjön just i det ögonblick provet togs medan kiselalgsanalyserna ger ett värde som representerar hela den tidsperiod (ofta flera år) under vilken det undersökta sedimentprovet avsattes. Värden från direkta mätningar uppvisar därför ofta betydligt större tidsmässiga variationer än värden från kiselalgsanalyser. RESULTAT OCH DISKUSSION På följande sidor redovisas och diskuteras resultaten från de enskilda sjöarna kort. Därefter följer ett avsnitt där våra slutsatser kring utvecklingen i Dalslands kanals vattensystem som helhet tas upp. 5

STORA LE Flygaska och datering Flygaskepartiklar (SCP) börjar uppträda i Stora Les sedimentprofil vid 9-9,5 cm nivån (öppna ringar markerar analyserade nivåer där inga partiklar hittats). Mellan 8-8,5 cm och 7-7,5 cm fyrdubblas antalet och den kraftiga ökningen fortsätter uppåt i profilen, ett maximum i antal flygaskepartiklar nås vid 2-2,5 cm nivån. Från toppnoteringen vid 2-2,5 cm och till nutid har antalet partiklar minskat med ungefär en tredjedel, vilket är ett tydligt tecken på minskad föroreningsbelastning. Med stöd av bly-210 dateringen av flygaskeprofilen i Foxen och Laxsjön kan följande djup i sedimentet dateras: 2 cm motsvarar 1970 och 6-7 cm ungefär 1950 (p.g.a. den låga koncentrationen av flygaskepartiklar har vi valt att inte använda tidpunkten för då de först böjar uppträda i sedimentet). Det ger en sedimentackumulation på ungefär 0,1 cm år -1. Den 70 cm långa sedimentprofilen motsvarar, om konstant ackumulationstakt förutsätts, därmed omkring 700 år. Kvicksilver De högsta halterna av kvicksilver (Hg) i sediment från Stora Le är ~250 ng g -1 vilket stämmer väl överens med halter som rapporterats från andra svenska sjöar (Bindler et al. 01). Upp till 10 cm under sedimentytan är kvicksilverhalten <100 ng g -1, halten ökar sedan upp till 5-5,5 cm nivån och är därefter relativt konstant mellan 240 och 250 ng g -1 (förutom 3-3,5 cm nivån som har något lägre halt). Den högsta halten motsvarar en ökning med 3 ggr jämfört med tiden före industrialiseringen. Dessa resultat stämmer väl överens med den undersökning av ytsediment som gjordes i området 1993 (Hasselrot & Carlsson 1994). Organiskt material Halten organiskt material (glödförlusten) är i medeltal 24 %. Under cm djup är halten mellan 25 och 30 % medan den mellan 6 och 10 cm är kring %. Med ledning av sedimentets färg, som mellan 6 och 10 cm är gråare än för djupare liggande nivåer, kan man dra slutsatsen att denna nedgång beror på ökad införsel av minerogent material till sedimentet. De ytligaste sedimentnivåerna har återigen högre halter av organiskt material, vilket också återspeglas i att sedimentet har en brunare färg. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran ph i vattnet i Stora Le har, innan depositionen av försurande ämnen blev stor (d.v.s. sedimentnivåer djupare än cm) varierat från 6,2 och upp till 6,9. Mellan och 8 cm är ph stablit kring 6,9 för att sedan sjunka något. Från 5 cm och uppåt ökar ph från 6,4 och upp till drygt 7,2, vilket är den högsta noteringen under den analyserade perioden (~700 år). Under större delen av den tidsperiod vår sedimentprofil täcker har Stora Le haft en totalfosforhalt (TP) kring 4-5 μg l -1. Under de senaste årtiondena (över 5 cm) kan dock en svag ökning av vattnets totalfosforhalt skönjas. Det är dock svårt att uttala sig om denna trend beror på en faktisk ökning eller på att provtätheten är större i denna del av sedimentprofilen och att vi därför lättare upptäcker små variationer. 6

7

FOXEN Flygaska och datering Från bly-210 dateringen i Foxen får vi en djup-åldersmodell, vilken ger en sedimentackumulation för de senaste 80 åren på i genomsnitt 0,11 cm år -1. I verkligheten är sedimentackumulationen (i cm år -1 ) något högre vid sedimentytan och något lägre i det kompakterade sedimentet längre ner, detta beror bl.a. på vattenhaltsfördelningen i sedimentet. För att datera de tidpunkter då karakteristiska förändringar sker i flygaskepartikelantalet (SCP) har djup-åldersmodellen från bly-210 dateringen använts. De börjar först uppträda i mitten av 1800-talet (14 cm), den kraftiga ökningen startar kring 1950 (7-8 cm) och partikelantalets toppnotering inträffar 1970 (5 cm) (öppna ringar markerar analyserade nivåer där inga partiklar hittats). Om vi förutsätter en konstant ackumulationstakt i Foxen motsvarar den 70 cm långa sedimentprofilen ungefär 600 år. Organiskt material Utseendet på glödförlustprofilen (organiskt material) från Foxen påminner mycket om den från Stora Le, men halten organiskt material är något lägre (medelvärde 19 %). Halten organiskt material är relativt konstant (mellan och 25 %) under 30 cm nivån, men sjunker sedan till kring 13 % vid 10 cm, för att sedan återigen öka mot ytan. Liksom i Stora Le kan nedgången (mellan 30 och 10 cm) utifrån sedimentets färgskiftningar troligen förklars med en ökad införsel av minerogent material, för även i Foxen är sedimentet betydligt brunare både över och under denna period. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran I Foxen fluktuerar ph mellan 6,2-7,0 i nedre delen av profilen (under 12 cm, vilket motsvarar ~1900). Därefter sjunker ph och är på 1940-talet 6,0-6,2. Foxen är den enda sjön där ph-utvecklingen uppvisar sitt lägsta värde under den period då vi haft stort nedfall av försurande ämnen. ph stiger ifrån 1980-1990 och är i ytsedimentet kring 7,0. Vattnets totalfosforhalt (TP) i Foxen har inte förändrats över tiden utan har enligt kiselalgerna under hela den undersökta tidsperioden legat mellan 5 och 8 μg l -1. 8

9

VÄSTRA SILEN Flygaska och datering Flygaskepartiklar (SCP) börjar uppträda vid 12-12,5 cm och vid 7-7,5 cm ökar halten kraftigt (öppna ringar markerar analyserade nivåer där inga partiklar hittats). Ökningen pågår upp till 3-3,5 cm och antalet flygaskepartiklar avtar sedan mot ytan av sedimentprofilen. Antalet partiklar i ytsedimentet är ungefär en tredjedel jämfört med det prov som uppvisar det största antalet partiklar. Med utgångspunkt från bly-210 dateringen från Foxen och Laxsjön kan de olika djup där förändringar i flygaskepartikelantalet sker dateras enligt följande: 3 cm motsvarar 1970 och 6-7 cm kring 1950. Med konstant ackumulationstakt motsvarar hela den 67 cm långa sedimentprofilen bortemot 700 år. Organiskt material Västra Silen har den lägsta halten organiskt material (glödförlust) av alla de sex sjöarna, ungefär 14 %. De djupaste nivåerna, under 40 cm, har en halt omkring 10 %. Halten ökar sedan till ungefär 15 %. Liksom i Stora Le och Foxen sker därefter, vid 8 cm, en nedgång i halten organiskt material till ungefär 10 %, följd av en ökning mot ytan där halten är strax under %. Med tanke på sedimentets färgskiftningar är det även i Västra Silen troligt att den lägre halten organiskt material mellan 7 och 15 cm härrör från en period med högre införsel av minerogent material till sjön. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran För sedimentnivåer under 8 cm varierar ph i Västra Silen mellan 6,9 och 7,0. Vid 7 cm sker möjligen en svag ökning av ph till 7,2, som sedan består upp till ytan. För totalfosfor (TP) som fluktuerar en hel del syns en svag ökning av halten från den djupaste delen av profilen (3-6 μg l -1 ) till nutid (6 och 8 μg l -1 ). 10

11

LELÅNGEN Flygaska och datering I Lelången uppträder de första flygaskepartiklarna (SCP) vid 11-11,5 cm nivån (öppna ringar markerar analyserade nivåer där inga partiklar hittats). Antalet partiklar ökar sedan kraftig vid 7-7,5 cm och når sitt största antal vid 2-2,5 cm, varefter antalet åter minskar mot ytan. Även i Lelången har antalet partiklar i ytsedimentet minskat ner till ungefär en tredjedel av antalet vid 2-2,5 cm nivån. De bly-210 daterade flygaskeprofilerna från Foxen och Laxsjön ger följande ålder på sedimentet i Lelången: 2 cm motsvarar ungefär 1970 och 6-7 cm kring 1950. Detta ger, med konstant sedimentationstakt, att den 72 cm långa profilen motsvarar ungefär 700 år. Organiskt material Förändringarna i halten organiskt material (glödförlust) för Lelången påminner starkt om den från Stora Le och Foxen. För sedimentnivåer under cm varierar halten organiskt material mellan och 25 %, halten sjunker sedan ner till ungefär 15 % vid 8 cm för att därefter öka mot ytan. Även i Lelången kan minskningen av halten organiskt material, med ledning av sedimentets färg, troligen hänföras till ökad införsel av minerogent material mellan 6 och 11 cm. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran Från botten av sedimentprofilen och upp till 10 cm ökar ph från ungefär 6,5 till 7,2. Därefter sker en sänkning av ph ner till ungefär 6,6 (6-6,5 cm), följd av en ökning. I ytsedimentet är ph kring 7. När det gäller totalfosforhalten (TP) kan ingen trend mot ökande näringsbelastning utläsas utan halten ligger genom hela sedimentprofilen och fluktuerar mellan 5 och 8 μg l -1. 12

13

LAXSJÖN Flygaska och datering Liksom Foxen har Laxsjön daterats med bly-210 datering. Sedimentackumulationen i Laxsjön är för de senaste 80 åren i genomsnitt 0,22 cm år -1. Om konstant sedimentackumulation rått under hela den tid sedimentprofilens 77 cm avsatts motsvarar profilens längd ungefär 350 år. Skiftena i antal flygaskepartiklar (SCP) sker (enligt bly-210 dateringens djup-åldersmodell) vid mitten av 1800-talet (25 cm) då partiklar börjar uppträda (öppna ringar markerar analyserade nivåer där inga partiklar hittats), 1950 (12-11 cm) och 1970 (9 cm). I Laxsjön är dagens flygaskepartikelantal ungefär en tredjedel jämfört med 1960-talets. Organiskt material Laxsjön har en period, mellan 11 och 6 cm, med betydligt högre halter organiskt material (glödförlust), 35-40 % jämfört med kring 15 % i djupare sedimentnivåer. En trolig förklaring är att detta beror på fiberutsläpp från pappersmassaindustrin kring sjön. Att inte motsvarande ökning finns i t.ex. Lelången, som också mottagit utsläpp från pappers- och massaindustrin, beror på sjön storlek samt att avståndet mellan utsläppskällorna, i Lelångens fall belägna i Gunnarsfors och Lennartsfors, och provtagningsplatsen är betydligt större än vad som är fallet i Laxsjön. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran Till skillnad från de tre översta sjöarna, Stora Le, Foxen och Västra Silen, uppvisar Laxsjön ingen tydlig trend i förändring av ph över tiden. Genom hela sedimentprofilen har ph varierat mellan 6,4 och 7,2. Eventuellt kan en liten minskning från cm och upp mot ytan ses, från 7,2 till 6,8. ph-förändringar i samma storleksordning har dock förekommit även tidigare under den undersökta perioden. Totalfosforhalterna (TP) däremot är högre i Laxsjön i modern tid jämfört med i det sediment som avsattes under förindustriell tid. Halterna ökar från kring 6 µg l -1 till mellan 7 och 14 µg l -1 i ytligare sedimentnivåer. 14

15

RÅVARPEN Flygaska och datering Flygaskepartiklarna (SCP) börjar uppträda i sedimentet vid 15-16 cm nivån (öppna ringar markerar analyserad nivå där inga partiklar hittats). Vid 12 cm börjar antalet öka kraftigt. Ökningen fortsätter upp till 8 cm och därefter sjunker antalet upp mot sedimentytan. Jämfört med 8-8,5 cm nivån har halten sjunkit ggr fram till idag. Från bly-210 dateringen av flygaskeprofilen i Foxen och Laxsjön kan följande ålder sättas på de olika förändringarna i antal flygaskepartiklar: 8 cm motsvarar ca 1970 och 11-12 cm 1940-50. Hela den 70 cm långa sedimentprofilen motsvarar, om konstant sedimentationshastighet antas, ungefär 300-350 år. Råvarpen har liksom Laxsjön ungefär dubbelt så hög sedimenttillväxt som de uppströms liggande sjöarna. Kvicksilver Jämfört med Stora Le, som saknar stora punktkällor för kvicksilverutsläpp, uppvisar Råvarpen mycket höga halter av kvicksilver (Hg) i ytligare sedimentnivåer. Variationerna i kvicksilverhalt stämmer väl överens med utsläppshistorien från de stora punktkällor som varit belägna kring sjöarna uppströms Råvarpen. Halterna börjar öka kring år 1900 (kloralkalifabriken i Bengtsfors startades 1897) och ökar därefter fram till 19-1930 (fabriken flyttades från Bengtsfors 1923). Därefter minskar halterna fram till kring 1940-1950 då de på nytt börjar stiga, troligen till följd av ökad pappersmassaproduktion och en ny toppnotering nås i slutet av 1960-talet. Under 1950-1960-talet lades dock flera pappersmassafabriker ner, bl.a. i Dals Långed, och samtidigt minskade utsläppen av kvicksilver från de kvarvarande pappersbruken. Effekten av detta syns tydligt i kvicksilverhalten i Råvarpens sediment som sedan 1960-talet sjunkit från 6000 ng g -1 till dagens nivå på runt 500 ng g -1, vilket är en minskning med ungefär 12 ggr. Jämfört med kvicksilverhalten i de djupaste sedimentnivåerna (från förindustriell tid) är halterna idag ungefär 8 ggr högre. Organiskt material Liksom Laxsjön uppvisar Råvarpen en period, mellan 15 och 6 cm, med betydligt högre halter organiskt material (beräknad glödförlust). Även här är den troliga förklaringen att det beror på fiberutsläpp från uppströms belägna pappersmassaindustrier. Ett tecken på att träfiber är orsaken till ökningen i halten organiskt material är den förändring i kol-kvävekvot (C/N-kvot) som inträffar samtidigt. Om hänsyn tas till nedbrytningsprocesser i sedimentet, som minskar halten organiskt material och ökar kol-kvävekvoten med tiden, gör vi bedömningen att både halten av organiskt material och kol-kvävekvoten idag är tillbaka på värden i nivå med de som rådde i Råvarpen innan fiberutsläppen startade. I sedimentet mellan 4,5 och 13 cm är sedimentet tydligt laminerat, kanske rör det sig om årsvarv. Vi mätte och räknade lagren, som är ~0,2 mm tjocka, och resultaten överensstämmer bra med dateringen. Laminerade sediment är ett tecken på syrebrist vid botten. Några lager syntes inte i ytsedimentet. En ytterligare nämnvärd iakttagelse är att sedimentet mellan 5 och 15 cm ger intryck av att innehålla olja. Historisk vattenkemi enligt kiselalgsfloran När det gäller ph uppvisar Råvarpen, liksom Laxsjön, ingen större förändring över tiden. ph har i stort sett under hela den undersökta tidsperioden legat mellan 6,8 och 7,0. När det gäller fosfor (TP) har Råvarpen ökande halter i modern tid. Halten ökar från ett medel på ungefär 7 µg l -1, för sedimentnivåer under cm, till ett medel på kring 11 µg l -1, för nivåer över 10 cm. Även om ökningen inte är lika stor som den är i Laxsjön är den ändå tydlig. 16

17

SLUTSATSER ANGÅENDE UTVECKLINGEN I DALSLANDS KANALS VATTENSYSTEM Dalslands kanals vattensystem har under lång tid påverkats av mänsklig aktivitet, vilket på olika sätt kan spåras i sjöarnas sedimentarkiv. I de övre sjöarna (Stora Le, Foxen, Västra Silen och Lelången) är halten mineralkorn högre, och därmed halten organiskt material lägre, i sediment från slutet av 1800-talet och fram till kring 1950. Denna ökade införsel av minerogent material till sedimentet torde bero på flera faktorer, såsom en intensifiering av jordbruket och skogsbruket samt anläggningsarbeten i och kring vattendragen (t.ex. vägbyggen, dikning, flottningsröjning). Detta har lett till ökad erosion av mineralkorn i sjöarnas tillrinningsområden. I de nedre sjöarna (Laxsjön och Råvarpen) är bilden den motsatta. Här har organiskt material från pappers- och massaindustrin under 1900-talets första hälft ökat halten organiskt material i sedimentet. Det är inte uteslutet att införseln av minerogent material ökat även här men att detta maskerats av den kraftigt ökade avsättningen av organiskt material. Ett annat tydligt spår av mänsklig aktivitet är de extremt höga kvicksilverhalterna i Råvarpens sediment. De högsta halterna finns i sediment avsatt i början av 1900-talet och kring 1960, vilket stämmer väl överens med den lokala utsläppshistorien. Under de senaste decennierna, sedan 1960-1970, har situationen förbättrats avsevärt, vilket även visats av Hasselrot och Carlsson (1994), och halten är idag ungefär tolv gånger lägre än toppvärdet. Men även om utsläppen från industrierna reducerats sker läckage från förorenad industrimark och dessutom sker resuspension och omlagring av material innehållande kvicksilver från de fiberavsättningar som finns i Laxsjön och Råvapen. Detta blir tydligt om resultaten från Råvarpen jämförs med Stora Le. I Råvarpen ligger halten i ytsedimentet ~8 ggr högre än i sediment från förindustriell tid. I Stora Le däremot, som saknar punktkällor för kvicksilver och får hela sin antropogena belastning från regionalt atmosfärsnedfall, är halten ~3 ggr över förindustriell tid. Förutsatt att tidstrenden vid den plats i Råvarpen där vi tog våra prover är representativ för hela Råvarpen (och övriga sjöar i de nedre delarna av kanalsystemet) är förbättringen enastående. Detta visar hur relativt snabbt naturen återhämtar sig när utsläppen minskar, även på en plats där utsläppen varit mycket omfattande. Med tanke på den avsevärda förbättringen under senare tid kan man undra om det skulle det vara meningsfullt att försöka ta upp det kvicksilver som finns i Råvarpens sediment (eller någon annan av sjöarna i nedre delen av vattensystemet). Eller skulle ett sådant försök till och med kunna orsaka mer skada än nytta? För att kunna svara på den frågan behövs en kartläggning av sedimenten över hela sjöbotten. I djuphålan överlagras det kvicksilverhaltiga sedimentet, och därigenom hindras vidare transport. På grundare bottnar kan det förorenade sedimentet förbli exponerat, vilket gör att det åter kan komma upp i vattenmassan och sedan transporteras vidare nedströms. Sjöarna i Dalslands kanal har också påverkats av luftföroreningsnedfall som härrör från förbränning av fossila bränslen, vilket flygaskepartiklarna vittnar om. Antalet partiklar i sedimentet från Dalslands kanals vattensystem är typiskt för sydvästra Sverige (Wik & Renberg 1996) och ursprunget är från såväl avlägsna som lokala källor. De höga halterna i Laxsjön och Råvarpen visar att lokala källor här står för en mer betydande del av det totala nedfallet än i övriga sjöar. I dessa båda sjöar är också 18

nedgången i antal flygaskepartiklar sedan 1970-talets toppnotering mycket påtaglig, vilket visar att rökgasrening och minskad oljeförbränning haft en tydlig effekt på utsläppen till atmosfären. Via atmosfären kommer också försurande ämnen och en viss påverkan av surt nedfall kan spåras i ph-utvecklingen i Stora Le, Foxen och Lelången. Med tanke på att sydvästra Sverige, särskilt under mitten av 1900-talet, utsattes för stort nedfall av försurande ämnen är påverkan relativt liten och det är bara i Foxen som de lägsta ph-värdena uppträder under denna tidsperiod. Både i Stora Le och Lelången har ph tidigare under historien varit lägre. Att sjöarna klarat sig väl, samtidigt som andra sjöar i området t.ex. Stora Tresticklan är försurade, beror främst på sjöarnas storlek (Ek & Korsman 00). I sen tid ökar ph i Stora Le, Foxen, Västra Silen och Lelången, mest sannolikt beroende på kalkningsinsatser i och kring sjöarna. I Foxen och Västra Silen är ph för de senaste åren bland de högsta under hela den undersökta tidsperioden och i Stora Le är ph idag högre än i något prov från äldre tid. I de nedre sjöarna i vattensystemet, Laxsjön och Råvarpen, ser vi varken någon ph-nedgång till följd av surt nedfall eller någon effekt av kalkningen. Sjöarna i de övre delarna av vattensystemet är belägna på svårvittrad berggrund med tunna moränjordar, och det är därför inte förvånande att de påverkas av det sura nedfallet. Inte heller är det förvånande att effekter av kalkningen syns med tanke på de relativt omfattande kalkningsåtgärder som gjorts i många av Stora Les, Foxens och Västra Silens källsjöar och källvattendrag. När vi går längre ner i vattensystemet ändras bergrunden till mer lättvittrade sedimentära bergarter och även jordarnas mäktighet ökar, detta leder till en högre alkalinitet och gör att de ph-förändringar som de övre sjöarna uppvisar här helt saknas. När det gäller fosforhalten är situationen den omvända. Här har vi ingen entydig förändring i de övre sjöarna (förutom en långsiktig ökning av fosforhalten i Västra Silen) medan de nedre sjöarna, Laxsjön och Råvarpen, uppvisar ökande halter av fosfor under de senaste 100 åren. Ökningen i fosforhalt i både Laxsjön och Råvarpen sker i början av 1900-talet. I Laxsjön handlar det om en fördubbling av fosforhalten medan ökningen i Råvarpen är ~1,5 ggr. Även om de stora övre sjöarna, Stora Le, Foxen, Västra Silen och Lelången, får ta emot en hel del fosfor från fiskodlingar och de samhällen som är belägna vid sjöarna, främst Ed (Stora Le), Töcksfors (Foxen) och Årjäng (Västra Silen), är dessa tillskott små när man beaktar sjöarnas storlek. De båda nedre, och betydlig mindre, sjöarna ligger däremot i ett område med mer bebyggelse och kommer därför att, i förhållande till deras storlek, få ta emot en många gånger högre fosforbelastning. Dessutom ligger det kring Laxsjön och Råvarpen fler pappersmassaindustrier som bidragit till utsläppen av näringsämnen. Kiselalgerna som bevarats i sedimentet tyder således inte på att sjöarna genomgått några dramatiska förändringar vad gäller surhetsgrad och näringsstatus under 1900-talet. Fluktuationer av samma storleksordning som de sentida förändringarna har förekommit tidigare, både av naturliga orsaker och genom att människan använt jord och skog under lång tid. Markanvändning har ofta höjt ph och ökat näringsgraden i fattiga sjöar (Renberg et al. 1993b), vilket kan uppfattas positivt då det kan ha bidragit 19

till ökad fiskproduktion. Om markanvändning är positivt eller negativt för sjöar är en värderingsfråga. Troligen skulle de stora sjöarna i Dalslands kanals vattensystem klara sig bra även om kalkningen upphörde, men för att kunna svara på frågan om dagens kalkningsinsatser behövs eller inte måste fler faktorer tas med i bedömningen. I mindre källsjöar och källvattendrag är det troligen så att kalkningen behövs för att sjöarna inte skall bli surare än de varit tidigare i sin historia. För de större sjöarna handlar det mera om en bedömning om vilken miljö (ph, alkalinitet, m.m.) man vill ha för att gynna fiskbestånden, turism och så vidare. Kalkningens framtid beror med andra ord inte så mycket av de faktiska förhållandena i de stora sjöarna utan mer av omgivande vattendrag och politiska beslut.

REFERENSER Anderson N. J., 1995: Using the past to predict the future Lake sediments and the modeling of limnological disturbance. Ecological Modelling 78 (1-2): 149-172. Ek A. S. & Korsman T., 00: A paleolimnological assessment of the effects of post-1970 reductions of sulfur deposition in Sweden. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 58 (8): 1692-1700. Bigler C. & Hall R. I., 02: Diatoms as indicators of climatic and limnological change in Swedish Lapland: a 100-lake calibration set and its validation for paleoecological reconstructions. Journal of Paleolimnology 27 (1): 97-115. Bindler R., Olofsson C., Renberg I. & Frech W., 01: Temporal trends in mercury accumulation in lake sediments in Sweden. Water, Air & Soil Pollution (Focus 1): 343-355. Hall R. I. & Smol J. P., 1999: Diatoms as indicators of lake eutrofication. In Stoermer E. F. & Smol J. P. (red.) The diatoms: Applications for the Environmental and Earth Sciences. Cambridge University Press. pp. 128-168. Hasselrot B. & Carlsson U., 1994: Sedimentundersökning i Dalslands kanals sjösystem 1993, metaller och PCB. Meddelande 1994:3, Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Korsman T., 1999: Temporal and spatial trends of lake acidity in northern Sweden. Journal of Paleolimnology 22 (1): 1-15. Lotter A. F., 1998: The recent eutrophication of Baldeggersee (Switzerland) as assessed by fossil diatom assemblages. Holocene 8 (4): 395-405. Länsstyrelsen Västra Götaland, 00: Upperudsälven 1981-1998, förändringar av vattenkvalitet och belastningar inom avrinningsområdet samt analysresultat från 1999. Publikation 00: 37. Renberg I., 1990: A 12600 year perspective of the acidification of Lilla Öresjön, southwest Sweden. Philosophical Transactions of the Royal Society of London B 327: 357-361. Renberg I., Korsman T. & Andersson N. J., 1993a: A temporal perspective of lake acidification in Sweden. Ambio 22 (5): 264-271. Renberg I., Korsman T. & Birks H. J. B., 1993b: Prehistoric increases in the ph of acidsensitive Swedish lakes caused by land-use changes. Nature 362: 824-826. Renberg I.,Brännvall M.-L., Bindler R. & Emteryd O., 00: Atmospheric lead pollution history during four millennia (00 BC to 00 AD) in Sweden. Ambio 29 (3): 150-156. Smol J. P. & Cummings B. F., 00: Tracking long-term changes in climate using algal indicators in lake sediments. Journal of Phycology 36 (6): 986-1011. Wik M., 1992: Environmental records of carbonaceous fly-ash particles from fossil-fuel combustion. Doktorsavhandling. Inst för Ekologisk Botanik, Umeå Universitet. Wik M. & Renberg I., 1996: Environmental records of carbonaceous fly-ash particles from fossil-fuel combustion. A summary. Journal of Paleolimnology 15: 193-6. Yafa C., Farmer J. G., Graham M. C., Bacon J. R., Barbante C., Cairns W. R. L., Bindler R., Renberg I., Cheburkin A., Emons H., Handley M. J., Norton S. A., Krachler M., Shotyk W., Li X. D., Martinez-Cortizas A., Pulford I. D., MacIver V., Schweyer J., Steinnes E., Sjobakk T. E., Weiss D., Dolgopolova A. & Kylander M., 04. Development of an ombrotrophic peat bog (low ash) references material for the detection of elemental concentrations. Journal of Environmental Monitoring 6: 493-501. 21

BILAGOR

Stora Le Nivå Flygaska Glödförlust ph TP Hg (cm) (partiklar g -1 ) (%) (μg l -1 ) (ng g -1 ) 0-0,5 8300 29,7 7,3 7,3 250 1-1,5 110 23,7 6,8 5,6 240 2-2,5 13500 21,5 7,1 7,4 250 3-3,5 10400 22,0 7,0 4,4 180 4-4,5 9700 23,3 6,6 6,1 240 5-5,5 70 22,5 6,4 4,2 240 6-6,5 5300,7 6,6 5,9 190 7-7,5 1700,6 6,9 4,7 150 8-8,5 400 19,6 6,8 4,3 140 9-9,5 0,6 6,9 4,8 110 10-10,5 0 21,3 6,9 5,5 100 11-11,5 n.a. 22,9 7,0 5,2 70 12-12,5 0 24,7 6,9 4,3 110 13-13,5 n.a. 27,3 6,8 4,8 100 14-14,5 n.a. 26,2 7,0 4,6 90 15-16 n.a. 23,4 6,9 4,9 90-21 n.a. 28,8 6,9 6,5 100 25-26 n.a. 31,1 6,6 3,4 1 30-31 n.a. 26,6 6,7 4,9 80 35-36 n.a. 27,1 6,4 4,3 90 40-41 n.a. 25,6 6,5 3,9 80 45-46 n.a. 27,0 6,6 4,3 70 50-51 n.a. 27,7 6,3 3,5 80 55-56 n.a. 25,9 6,2 3,8 80 60-61 n.a. 24,5 6,5 3,2 70 65-66 n.a. 21,2 6,7 3,6 60 n.a. = inte analyserat

5 10 15 25 30 35 40 45 50 55 60 65 0 Navicula seminulum var. intermedia Stephanodiscus [alpinus/medius] Tabellaria fenestrata Cycelotella stelligera Fragilaria capucina [agg.] Fragilaria exigua Gomphonema parvulum Cyclotella glomerata Cyclotella radiosa Cyclotella rossii Aulacoseira subarctica [type 2] Brachysira styriaca Brachysira vitrea Cyclotella comensis Aulacoseira ambigua Aulacoseira distans var. tenella Stora Le Vanliga kiselalger (%) Analys: C. Bigler Djup (cm) Achnanthes marginulata Achnanthes minutissima Achnanthes pusilla Asterionella formosa 40 40

Foxen Nivå Flygaska Glödförlust ph TP (cm) (partiklar g -1 ) (%) (μg l -1 ) 0-0,5 40 25,5 6,9 6,3 1-1,5 n.a. 22,8 6,7 5,2 2-2,5 4100,6 6,8 5,0 3-3,5 n.a. 22,2 6,3 5,7 4-4,5 6000 21,6 6,5 5,2 5-5,5 6800 19,5 6,3 5,1 6-6,5 6000 17,8 6,4 4,4 7-7,5 2400 16,5 6,8 5,3 8-8,5 1100 15,8 6,2 4,0 9-9,5 n.a. 14,5 6,1 7,2 10-10,5 10 13,8 6,5 5,6 11-11,5 n.a. 13,5 6,7 5,8 12-12,5 300 14,7 7,0 7,7 13-13,5 n.a. 16,5 6,8 4,7 14-14,5 500 16,5 7,2 5,9 15-16 0 17,2 7,0 4,4-21 0 21,7 6,7 7,0 25-26 n.a. 17,1 6,7 5,1 30-31 n.a. 22,7 6,9 5,7 35-36 n.a. 23,3 7,1 5,3 40-41 n.a. 24,3 6,8 5,2 45-46 n.a. 22,6 6,6 5,2 50-51 n.a. 21,7 6,3 5,4 55-56 n.a. 21,1 6,4 6,1 60-61 n.a. 22,6 6,4 4,7 65-66 n.a. 15,8 7,0 6,4 n.a. = inte analyserat

5 10 15 25 30 35 40 45 50 55 60 65 0 Cyclotella stelligera Fragilaria capucina [agg.] Fragilaria exigua Fragilaria tenera Frustulia rhomboides var. saxonica Navicula seminulum var. intermedia Tabellaria fenestrata Cyclotella glomerata Cyclotella radiosa Cyclotella rossii Cyclotella comensis Aulacoseira distans var. tenella Aulacoseira perglabra Aulacoseira subarctica [type 2] Brachysira vitrea Aulacoseira ambigua Foxen Vanliga kiselalger (%) Analys: C. Bigler Djup (cm) Achnanthes marginulata Achnanthes minutissima Achnanthes pusilla Asterionella formosa 40

Västra Silen Nivå Flygaska Glödförlust ph TP (cm) (partiklar g -1 ) (%) (μg l -1 ) 0-0,5 3600 19,6 7,2 8,3 1-1,5 n.a. 17,4 7,0 5,8 2-2,5 6500 16,6 7,2 7,1 3-3,5 10600 16,0 7,3 7,3 4-4,5 6000 16,9 7,3 6,3 5-5,5 n.a. 15,6 7,0 8,5 6-6,5 4300 13,6 6,8 7,5 7-7,5 1300 12,9 7,0 7,0 8-8,5 1300 12,0 6,9 6,0 9-9,5 n.a. 12,4 7,0 7,8 10-10,5 300 12,6 7,0 6,0 11-11,5 n.a. 13,6 7,0 4,4 12-12,5 400 13,8 7,1 4,2 13-13,5 0 13,8 7,0 6,1 14-14,5 0 14,3 7,0 5,3 15-16 n.a. 14,3 6,9 7,9-21 n.a. 14,7 7,0 5,9 25-26 n.a. 17,9 6,9 8,3 30-31 n.a. 14,2 7,2 6,9 35-36 n.a. 14,4 6,5 5,4 40-41 n.a. 10,8 6,9 6,8 45-46 n.a. 11,8 6,8 5,7 50-51 n.a. 11,8 7,0 5,4 55-56 n.a. 10,9 6,8 3,9 60-61 n.a. 10,5 6,5 3,1 65-66 n.a. 10,4 6,7 5,1 n.a. = inte analyserat

5 10 15 25 30 35 40 45 50 55 60 65 0 Denticula tenuis Diatoma tenuis Fragilaria exigua Fragilaria tenera Stephanodiscus [alpinus/medius] Surirella minuta Cyclotella glomerata Cyclotella radiosa Cyclotella rossii Aulacoseira subarctica [type 2] Brachysira vitrea Cyclotella comensis Djup (cm) Achnanthes levanderi Achnanthes minutissima Achnanthes pusilla Asterionella formosa Aulacoseira ambigua Aulacoseira distans var. alpigena Aulacoseira distans var. tenella 40 40 Tabellaria fenestrata Västra Silen Vanliga kiselalger (%) Analys: C. Bigler

Lelången Nivå Flygaska Glödförlust ph TP (cm) (partiklar g -1 ) (%) (μg l -1 ) 0-0,5 6300 28,6 7,0 6,1 1-1,5 80 26,6 7,0 5,7 2-2,5 160 22,7 6,8 7,2 3-3,5 13300 23,3 6,9 5,0 4-4,5 100 22,8 7,0 6,4 5-5,5 n.a. 21,2 6,7 8,1 6-6,5 4600,3 6,6 6,4 7-7,5 800 19,2 7,1 7,3 8-8,5 300 17,5 7,1 6,1 9-9,5 n.a. 18,6 7,3 6,7 10-10,5 300 19,6 6,9 5,4 11-11,5 400 19,3 7,3 5,9 12-12,5 0 19,6 7,0 5,0 13-13,5 0,6 7,1 7,0 14-14,5 n.a.,1 6,9 6,6 15-16 n.a. 21,2 6,8 6,0-21 n.a. 24,3 6,9 5,5 25-26 n.a. 21,5 7,0 5,1 30-31 n.a. 27,2 6,8 8,1 35-36 n.a. 28,5 6,6 5,9 40-41 n.a. 26,9 7,3 5,7 45-46 n.a. 23,0 6,9 4,6 50-51 n.a. 25,8 6,5 4,8 55-56 n.a. 25,0 6,6 3,7 60-61 n.a. 22,9 6,8 4,7 65-66 n.a.,3 6,6 5,8 70-71 n.a. 22,1 6,8 6,0 n.a. = inte analyserat

5 10 15 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 0 Fragilaria tenera Frustulia rhomboides var. saxonica Tabellaria fenestrata Fragilaria exigua Fragilaria sp. Denticula tenuis Diatoma tenuis Cyclotella radiosa Cyclotella rossii Aulacoseira ambigua Aulacoseira distans var. alpigena Aulacoseira distans var. tenella Aulacoseira subarctica [type 2] Brachysira vitrea Cyclotella comensis Cyclotella glomerata Lelången Vanliga kiselalger (%) Analys: C. Bigler Djup (cm) Achnanthes marginulata Achnanthes minutissima Achnanthes pusilla Asterionella formosa 40 40

Laxsjön Nivå Flygaska Glödförlust ph TP (cm) (partiklar g -1 ) (%) (μg l -1 ) 0-0,5 8100 28,4 6,7 10,8 1-1,5 n.a. 27,5 6,9 9,6 2-2,5 7100 26,7 6,9 7,8 3-3,5 n.a. 29,5 6,9 14,4 4-4,5 17800 30,7 6,9 12,6 5-5,5 n.a. 34,6 6,7 8,1 6-6,5 23800 38,0 6,8 9,3 7-7,5 49600 36,3 7,0 9,6 8-8,5 52700 37,1 6,8 9,2 9-9,5 82800 35,9 7,0 11,7 10-10,5 47000 36,9 7,1 7,8 11-11,5 43100 37,3 7,0 8,8 12-12,5 4500 27,3 7,0 7,2 13-13,5 4900 23,3 (7,5) 9,7 14-14,5 1800,0 7,2 8,5 15-16 1800 13,5 7,3 7,1-21 2900 12,9 7,2 12,1 25-26 700 17,8 6,8 9,3 30-31 0 13,0 7,1 6,6 35-36 n.a. 18,9 6,8 5,0 40-41 0 17,7 6,9 6,8 45-46 n.a. 16,7 6,9 6,3 50-51 n.a. 15,0 6,6 4,6 55-56 n.a. 14,7 6,5 5,3 60-61 n.a. 10,0 7,1 5,2 65-66 n.a. 14,5 7,0 5,6 70-71 n.a. 14,7 6,4 7,4 75-76 n.a. 13,9 6,9 6,2 n.a. = inte analyserat. Värde inom parantes har bedömts som avvikande och därför tagits bort.

5 10 15 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 0 Fragilaria capucina [agg.] Fragilaria exigua Fragilaria sp. Fragilaria tenera Gomphonema angustatum Tabellaria fenestrata Cyclotella glomerata Cyclotella radiosa Cyclotella rossii Diatoma tenuis Aulacoseira subarctica [type 2] Aulacoseira distans var. alpigena Brachysira vitrea Cyclotella comensis Laxsjön Vanliga kiselalger (%) Analys: C. Bigler Djup (cm) Achnanthes levanderi Achnanthes minutissima Achnanthes pusilla Asterionella formosa Aulacoseira ambigua Aulacoseira distans var. tenella

Råvarpen Nivå Flygaska Glödförlust (beräknad) Kolhalt Kvävehalt C/N ph TP Hg (cm) (partiklar g -1 ) (%) (%) (%) (μg l -1 ) (ng g -1 ) 0-0,5 3900 31,3 15,6 1,4 10,9 7,3 9,8 500 1-1,5 n.a. 29,2 14,6 1,2 11,8 6,9 10,5 550 2-2,5 11100 27,7 13,8 1,2 11,7 6,8 9,0 700 3-3,5 n.a. 29,9 14,9 1,4 11,1 7,3 10,9 600 4-4,5 8300 33,6 16,8 1,3 13,5 7,0 12,1 840 5-5,5 n.a. 36,9 18,5 1,3 14,3 7,1 11,1 890 6-6,5 30800 46,4 23,2 1,5 16,0 7,0 10,3 990 7-7,5 68600 43,8 21,9 1,2 18,0 6,5 10,6 1630 8-8,5 92700 33,3 16,6 0,9 17,7 7,0 10,0 40 9-9,5 49300 37,6 18,8 1,0 18,4 6,9 7,5 6040 10-10,5 42600 40,0,0 1,1 18,5 7,2 11,4 5570 11-11,5 14500 41,3,7 1,1 19,0 6,8 9,3 1740 12-12,5 4500 45,8 22,9 1,1 21,2 7,0 6,4 1400 13-13,5 n.a. 41,2,6 0,9 22,9 7,0 6,2 2150 14-14,5 1500 18,9 9,5 0,4 22,5 7,2 8,5 4060 15-16 3700 32,2 16,1 0,7 23,0 7,1 10,2 4610-21 0 16,4 8,2 0,7 12,6 7,0 7,1 100 25-26 n.a. 21,8 10,9 0,8 13,1 6,9 6,5 1 30-31 n.a. 18,1 9,1 0,7 12,8 6,9 7,6 60 35-36 n.a. 24,0 12,0 0,9 13,5 6,9 6,3 100 40-41 n.a. 22,3 11,2 0,9 13,0 6,8 7,7 80 45-46 n.a. 22,3 11,2 0,9 12,7 7,0 7,3 80 50-51 n.a.,6 10,3 0,8 12,7 6,8 9,2 70 55-56 n.a.,9 10,5 0,8 13,2 6,9 7,5 70 60-61 n.a. 18,8 9,4 0,7 12,9 6,9 8,0 60 65-66 n.a. 19,8 9,9 0,8 13,2 6,9 9,3 70 n.a. = inte analyserat