Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Motala kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Sjöbo-Knäppan Totalareal Natura 2000-kod SE0230087 38 ha Fastställd av Länsstyrelsen Remissversion 2005-03-14 Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden: Privat Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 9020 *Boreonemorala, äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ med 15 ha rik epifytflora 9070 Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ 10 ha 7230 Rikkärr 2,1 ha 9080 *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ 9,3 ha Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Kalkkärrsgrynsnäcka Smalgrynsnäcka Vertigo geyeri Vertigo angustior Ingående arter enligt fågeldirektivet Spillkråka Dryocopus martius Törnskata Lanius collurio
Bevarandesyfte och mål Kalkkärrsgrynsnäcka: Målsättningen för arten är att den ska leva kvar i en livskraftig population i området. Detta bör ske genom att bevara och förbättra statusen på områdets våtmarker. Smalgrynsnäcka: Målsättningen för arten är att den ska leva kvar i en livskraftig population i området. Törnskata: Målsättningen nationellt är vara en långsiktig beståndsstorlek på minst 50 000 par, varav huvuddelen i jordbrukslandskapet. Vad gäller Sjöbo-Knäppan är målsättningen att hysa ett häckande par inom området årligen. Spillkråka: Målsättningen nationellt är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa minst 40 000 par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Målsättningen för Sjöbo-Knäppan är att här ska häcka ett par årligen inom området eller inom den närmaste kilometern utanför områdets gräns. Rikkärr: Målsättningen för naturtypen är att arealen inte ska minska och att eventuell dräneringspåverkan från diken, vägar eller andra grävningar ska upphöra. Den hävdade arealen ska heller inte minska. Miljön ska hysa en för naturtypen representativ flora och fauna och livskraftiga populationer av kalkkärrsgrynssnäcka och smalgrynsnäcka. *Boreonemorala, äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ med rik epifytflora: Målsättningarna för ädellövskogen är att den ska öka till minst 16 ha i området. Kvalitén på habitatet ska öka genom att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och på sikt utgöra minst 20% av virkesförrådet. Antalet gamla och ihåliga träd ska öka så mycket som möjligt. Minst ska här finnas 5 hålträd per hektar i genomsnitt. Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ: Utpekade områden för naturtypen ska hävdas genom bete, slåtter eller genom beteshärmande röjningar i de delar som av praktiska skäl är svåra att beta. Det övergripande målet är att områdena ska vara varierade vad gäller krontäckning och artsammansättning av både träd och buskar och antalet grova solbelysta lövträd ska vara stort. Nyrekrytering av träd ska ske men inte över hela ytan samtidigt utan med enstaka träd under hävd. Antalet gamla ihåliga träd ska öka och inte understiga 5 per hektar. Området ska ha ett påtagligt inslag av både stående och liggande död ved och här kan 10 % av virkesförrådet utgöra ett riktmärke. Miljöstödsersättningar kan ha högre krav vad gäller hävd och skötsel än denna bevarandeplan. I naturtypen ska finnas en hävdgynnad flora i öppnare delar. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Målsättningen för lövsumpskogarna är att de inte ska minska sina arealer mer än högst 1 ha och i så fall för att omföras till rikkärr. Kvalitén på habitatet ska öka genom att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och på sikt utgöra minst 20 % av virkesförrådet. Antalet gamla och ihåliga träd ska öka så mycket som möjligt. Eventuell dräneringspåverkan från diken, vägar eller andra grävningar ska upphöra. Beskrivning Sjöbo-Knäppan är ett lövskogsbevuxet naturreservat invid sjön Boren i utkanten av Motala. På våren och försommaren är blomsterprakten som störst. Då blommar bl den ovanliga lungörten med sina rosa och blå blommor. Här trivs också många fåglar, bl a rosenfink och näktergal. Kalkkärrets orkidéer blommar under juni-juli. Fågeltornet och kalkkärret med orkidérna ligger i reservatets sydöstra del. I skogen finns gott om död ved som ger boplats till en rad ovanliga skalbaggar. Från fågeltornet invid Knäppaviken ses ofta brun kärrhök och sävsparven med sitt svarta huvud, vita halsring och slokmustasch. Knäppankärret, eller Hulthagekärret som det också kallas, ligger ytterligare några hundra meter österut. I
kärret finns en mycket rik flora. Typiska är de kalkanpassade orkidéerna. Här finns bl a kärrknipprot, flugblomster och ängsnycklar, vildlinet och den "köttätande" tätörten med sina insektsfångande, klibbiga bladrosetter tätt intill marken finns också här. På våren lyser den rosa majvivan upp marken. Beskrivning av arter och livsmiljöer Kalkkärrsgrynsnäcka: Kalkkärrsgrynsnäcka är bunden till öppna kärrmiljöer och förekommer i regel inte i skogklädda kärr. Arten lever huvudsakligen i rikkärr (kalkkärr) och kalkfuktängar. En genomgång av lokaler i Syd- och Mellansverige gav ett ph-intervall av 5,75 7,5, vilket visar att arten kan leva i kärr där i varje fall ph är relativt lågt. Kärrmiljöerna är dock ofta mosaikartade och innehåller rikare stråk, vilka torde vara artens huvudsakliga hemvist. En måttligt intensiv betesdrift eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp och påverkan på fältskikt är fördelaktig för arten. Markslitaget får dock inte bli alltför stort. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just den våtmark där den lever. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med fåglar som vektor. Vertigo-arterna är p.g.a. begränsade spridningsförmåga sannolikt goda indikatorer på lång kontinuitet av halvöppna förhållanden. Smalgrynsnäcka: Smalgrynsnäcka förekommer i flera habitat. Den kan leva i habitat som rika och tämligen torra ädellövskogar i öppna halvöppna rasbranter eller blocksluttningar och på kalkpåverkade torrbackar och alvarmark. Det är främst i kusttrakter som arten återfinns i sådana torra habitat. I övrigt förekommer arten i kalkkärr, på kalkfuktängar och i öppnare sumpskogar. Detta är de vanligaste habitaten för inlandsförekomsterna, men även vid kusterna nyttjas våtmarkshabitat. I kalkpåverkade strandbiotoper kan den anträffas helt nära havet. Arten är starkt beroende av kontinuitet och stabila förhållanden i markens förnaskikt. En måttligt intensiv betesdrift eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp och påverkan på fältskikt är fördelaktigt för arten. Markslitaget får dock inte bli alltför stort. Arten sprider sig ytterst långsamt, i storleksordningen med några få meter per år, vilket innebär att den är hänvisad till just det område där den lever. Långdistansspridning sker dock sporadiskt, sannolikt med fåglar som vektor. Törnskata: Arten behöver tillgång på öppna marker (främst jordbruksmark, men även kalhyggen) med rik insektsförekomst på varma, solbelysta lokaler. Häckningslokalerna bör ha god tillgång på attraktiva insektsmiljöer i form av blommande och bärande buskar (t.ex. nypon, slån eller björnbär) i kombination med öppna partier, t.ex. kortbetade gräsytor. På jordbruksmark föredrar törnskatan en mosaik av betade och mindre hårt betade ytor där artdiversiteten för växter och insekter är hög. Arten hävdar revir och rör sig inom ett område i storleksordningen 5 ha. Törnskatan övervintrar i tropiska östra och södra Afrika. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen 100-1 000 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. Rikkärr: Naturtypen utgörs av våtmarker med vatten rikt på baskatjoner och ett högt ph. Floran i dessa miljöer är särpräglad och artrik och detsamma gäller snäckfaunan. I naturtypen finns ofta gott om
orkidéer och bland mossorna dominerar oftast olika krokmossor. Naturvärdena är ofta knutna till hävd men kan även vara knutna till orördhet. *Boreonemorala, äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ med rik epifytflora: Naturtypen består av ädellövnaturskog eller naturskogsliknande ädellövskog. Här finns inslag av riktigt gamla träd och död ved. Floran på marken är oftast rik på örter. Historiskt sett har markerna ofta nyttjats för slåtter eller bete men skogen kan i vissa fall ha ursprung i brandfält eller i klimatsikt gynnsamma lägen vara mer eller mindre ursprunglig. Skogstypens naturvärden utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar och insektsangrepp. Naturtypen hyser mycket stor artrikedom i den lägre floran och faunan och är även viktigt bland annat för många fåglar. Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ: Trädklädda betesmarker är en naturtyp som lite förenklat kan delas i två undergrupper; hagmarker med ett glest trädskikt av lövträd, samt betad skog där barrträd kan vara dominerande. Naturtypen är ofta mycket artrik och ofta är den största delen av artmångfalden knuten till träden och till själva mosaiken av träd, buskar och gläntor. Död ved och ihåliga lövträd i olika grad av solexponering utgör mycket artrika miljöer vad gäller den lägre floran och faunan och är även viktiga element för många fåglar. Även en stor förekomst av blommande örter och buskar är viktiga för många insekter. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Naturtypen utgörs av lövskog på våt mark som ofta är övereller genomsilad. Skogen har ofta inslag av gran. Naturvärdena är knutna såväl till vattenregimen som till förekomst av gamla träd, ihåliga träd och död ved. Naturtypen är särskilt viktig för fuktighetsälskande arter av lavar, mossor och landsnäckor. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Kalkkärrsgrynsnäcka: Arten missgynnas av utdikning, dränering och skyddsdikning, liksom alla andra åtgärder som ändrar hydrologin i och i anslutning till artens biotoper är allvarliga hot. Igenväxning av tidigare hävdade kärr är också ett hot. Smalgrynsnäcka: I de våtmarkshabitat där arten förekommer och i angränsande områden är markavvattning, skogsbruk och andra åtgärder som kan påverka hydrologin på ett för arten negativt sätt inte önskvärt. Förekomster i kalkkärrs- och kalkfuktängar hotas också av eutrofiering från jordbruket. Dessutom är överbetning eller igenväxning av med buskar, träd och vass p.g.a. helt utebliven hävd ett hot. Alltför kraftig och felaktigt utförd röjning kan ha en mycket negativ inverkan på arten. Ett stort kvävenedfall med påföljande vegetationsförändringar är ett hot mot arten. Arten missgynnas av avverkning i ädellövskogar och uthuggning av lövvegetation i rasbranter. I kalkfattiga områden kan försurning vara ett problem. Törnskata: Det största hotet är den under lång tid minskande tillgången på lämpliga häckningsmiljöer; igenläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna, minskad hävd av naturliga, ogödslade betesmarker, allt mer rationell skötsel av kvarvarande marker och avsaknad av brandfält i skogslandskapet. Törnskatan förekomst är kopplad till rik insektsförekomst som i sin tur är kopplad till hög artdiversitet av blommande växter. Enbart kortbetade marker är således inte optimala för törnskator. Spillkråka: Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket och näringens allt större krav på skogsråvara. Minskad lövandel, ökad granandel och mera homogena bestånd i södra och mellersta Sverige missgynnar arten. Minskad medelålder i bestånden i intensivt brukade trakter gör att tillgången på lämpliga boträd minskar. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den med största säkerhet av stubbrytning och GROT-uttag.
Rikkärr: Tillkommande och existerande ingrepp i form av dikning och andra markavvattnande åtgärder liksom dämning kan påverka habitatets hydrologi och hydrokemi på ett negativt sätt, vilket i sin tur kan ge konsekvenser på vegetation och torvbildning samt torvnedbrytning. Även markavvattningsföretag och dämning i närliggande våtmarks- eller fastmarksmiljöer kan ge en negativ påverkan på habitatet. Genom att anlägga skogsbilvägar över eller i närheten av habitatet kan hydrologin och/eller hydrokemin i området förstöras. Skogsbruk och andra företag som innebär att fastmarksholmar och närliggande fastmark avverkas kan innebära är näringsämnen läcker ut på myren och att de hydrologiska förhållandena ändras. Ökad våtdeposition av kväve gör att habitatets vegetationssammansättning förändras med resultat att antalet vitmossor minskar och andelen gräs, buskar och träd ökar. Samhällsbyggande med nya kommunikationsleder, anläggningar etc kan förstöra eller skada habitatet. Vissa av de öppna kärren med hävdgynnad flora hotas av igenväxning eller är under igenväxning pga av upphörd hävd. Intensivt bete med tillhörande tramp kan skada bottenskiktet i främst blöta rikkärr. *Boreonemorala, äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ med rik epifytflora: Alla former av produktionsinriktat skogsbruk är ett hot mot denna naturtyp. Större uttag av träd kan, förutom att själva träden med dess strukturer och trädlevande arter försvinner, även skapa markförstöring. Avverkningar kan även leda till uttorkning och konkurrensutsättning för många arter som är knutna till biotopen. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt för naturvärdena. Invandrande gran och främmande trädslag är ett annat mer smygande hot som på sikt kan förstöra stora naturvärden i ädellövskog. Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ: De viktigaste hoten mot naturtypens naturvärden är att gamla och ihåliga träd huggs bort samt att döda träd tas bort i allt för stor omfattning. Även yngre träd är viktiga för att det i framtiden också ska finnas gamlingar. Igenväxning av gläntor och kring gammelträd är ett annat hot liksom gödsling av magrare partier. Skogsplantering och olika typer av exploateringar och samhällsbyggande leder till att naturtypen förstörs. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Alla former av produktionsinriktat skogsbruk är ett hot mot dessa naturtyper. Större uttag av träd kan, förutom att själva träden med dess strukturer och trädlevande arter försvinner, även skapa markförstöring. Avverkningar kan även leda till uttorkning och konkurrensutsättning för många arter som är knutna till biotopen. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt för naturvärdena. Naturtypen är även mycket känslig för dikningar och andra grävarbeten som kan få liknande effekter (tex vägdragningar och kabelnedläggningar) Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötsel och förvaltning av området. Området är skyddat som naturreservat med föreskrifter och skötselplan som på ett bra sätt bevarar områdets naturvärden. För fåglarna gäller dessutom följande: Törnskata: Törnskatan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av törnskata, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Törnskatan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö).
Spillkråka: Spillkråkan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av spillkråka, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Spillkråkan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Bevarandestatus idag Kalkkärrsgrynsnäcka: I Sverige är arten, med stora luckor, utbredd från Skåne till Torne Lappmark. Utbredningen är uppsplittrad i en rad mindre, ofta isolerade delområden och huvuddelen av lokalerna ligger i kalktrakter, speciellt i Skåne, Östergötland, Västergötland, Uppland, Dalarna till Jämtland samt i fjällkedjan. Totalt sett är kalkkärrsgrynsnäckan känd från gott och väl 300 lokaler i landet, varav ett mindre antal nu är förstörda. I södra Sverige förstördes många lokaler under 1800-talet och 1900-talets första hälft genom utdikning. Kalkkärrsgrynsnäcka är rödlistad i Sverige som Missgynnad (NT). Smalgrynsnäcka: Smalgrynsnäcka är i huvudsak kustbunden, men det finns en del inlandsförekomster i kalkområden. På Öland och Gotland, i Bohusläns, Södermanlands och Upplands kustzoner samt i delar av Östergötland och Skåne är arten tämligen vanlig. Den saknas dock helt i stora områden, en mycket stor utbredningslucka omfattar nästan hela Småland, södra Halland och södra Västergötland. Smalgrynsnäcka kan, med undantag för isolerade inlandslokaler, inte betraktas som hotad i Sverige. Den är inte rödlistad i Sverige. Törnskata: Törnskatan häckar i samtliga svenska län. Dock är beståndet i Norrlands inland mycket svagt och i fjälltrakterna saknas arten helt. Beståndet beräknas uppgå till mellan 26 000 och 34 000 par. Det svenska beståndet utgör därmed drygt 1 % av det samlade europeiska beståndet på uppskattningsvis 2,2 miljoner par. Törnskatan har uppvisat en mycket kraftig tillbakagång under de senaste 25 åren - av allt att döma har beståndet minskat med 2/3 under denna period. BirdLife International betecknar törnskatan som Declining i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den hos oss har en otillfredsställande bevarandestatus. I området uppskattas att den häckar med ca 2 par årligen. Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på 200 000-265 000 par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Arten utnyttjar Sjöbo-Knäppan regelbundet under hela året. Rikkärr: Totalarealen av habitatet i landet har minskat rejält under 1900-talet, främst i Sydsverige. Då kärren ofta ligger på bördiga jordar har de tidigt dikats ut när åkerbruket spritt sig ner i dalgångar och på fuktiga marker. I södra Sverige finns endast fragment kvar, medan större arealer framför allt återfinns i Jämtland och Norrbotten. Generellt måste dock noteras att mycket få rikkärr återstår i odlingsbygder över hela landet. Där habitatet spolierats är oftast markavattningsprojekt, uppodling och förändringar i grundvattenflödena anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av diken. Igenväxningen med påföljande beskuggning och ändrade konkurrensförhållanden i habitatet pga upphörd häv kan komma att bli ett allvarligt problem framöver främst i den sydligaste delen av landet. Ett antal områden hålls öppna med hjälp av Miljöstödsprogrammet. Statusen på habitatet inom Natura 2000-området bedöms vara god. Dock kan extrem tuvbildning innebära ett problem för hävden och därmed även för naturtypen på sikt.
*Boreonemorala, äldre naturliga ädellövskogar av fennoskandisk typ med rik epifytflora: Ädellövskogar är dels en relikt från värmeperioden, men är främst ett resultat av tidigare hävd. Lövängar och hagmarker har sedan länge växt igen och blivit artrika naturskogar med höga naturvärden. Den historiska förlusten är påtaglig och kan därför dels relateras till värmeperiodens lövskogar, men även till senare tiders lövängar som minskat till en bråkdel under 1900-talet. Även om lövängarna var öppna så innebar det ändå att mängden ädellövträd och därtill knutna arter var betydligt vanligare. Utbredningen är främst södra och sydöstra delen av Boreal region och i Mälardalen. Kalmar län (inkl. Öland) har störst andel av naturtypen och har ett stort ansvar att bevara denna, tillsammans med bl.a. Östergötlands-, Södermanlands-, Stockholms-, Västmanlands- och Västra Götalands län. Objekten är sällan stora, men har ofta höga naturvärden. Det finns ca 15-20 000 ha i landet. Inom detta område råder brist på både död ved och riktigt gamla hålträd. Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ: De träddklädda betena i området är välhävdade och har ett lagom välskött träd och buskskikt. En brist i området är att det finns något få hålträd och för lite död ved. Mängden hålträd kan förväntas att öka om man sparar medelålders lövträd (som snabbt utvecklar håligheter) och den döda veden kommer att öka om man inte städar bort de träd som faller eller dör stående. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. De strukturer som mäts är bland annat täckningsgrad av träd och buskar, trädslagssammansättning och mängd död ved. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk häckfågeltaxering. Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. Referenser s webb (http://www.e.lst.se) Naturvårdsverkets webb (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Skötselplan för Sjöbo-Knäppan naturreservat, Motala kommun, 2004.