Bevarandeplan Natura 2000

Transkript

1 Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Ödeshögs kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Stora Lund Totalareal Natura 2000-kod SE ha Fastställd av Länsstyrelsen Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden Statliga Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 8220 Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar 3,7 ha 8230 Pionjärvegetation på silikatrika bergytor 5,5 ha 6210 Kalkgräsmarker 12 ha Summa areal: 21,2 ha Enligt regeringsbeslut ska här finnas ca 27 ha av naturtypen 6270 (*Artrika torra-friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ). Denna naturtyp har strukits efter fältbesök i samband med ängs- och betesmarksinventeringen år Arealen med 8230 har ökat från ca 5,1 ha i regeringsbeslutet till ca 5,5 ha. Naturtyperna 6210 och 8220 är nya habitat (finns ej med i regeringsbeslut). Den totala arealen som är naturtypsklassad har minskats mot regeringsbeslutet, men det finns flera, ej klassade, områden som med god skötsel kan övergå till någon av naturtyperna på sikt. Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Större vattensalamander Triturus cristatus Ingående arter enligt fågeldirektivet Törnskata Lanius collurio

2 Bevarandesyfte och mål Törnskata: Målsättningen är att törnskatan ska leva kvar med ett livskraftigt bestånd i Östergötlands odlingslandskap. Vad gäller detta område är målsättningen att det årligen ska häcka minst 1 par. Kalkgräsmarker: Målsättningen för områdets artrika kalkgräsmarker är att de ska fortsätta hävdas så att de är väl avbetade minst ett år av tre. Vidare ska den gödselpåverkan som idag syns i floran försvinna. De hävdgynnade arterna ska därmed öka i utbredning. Buskagens utbredning ska ligga mellan 2 och 10% av ytan. I reservatet (ej nödvändigtvis inom denna naturtyp) ska minst en damm som hyser större vattensalamander finnas. Pionjärvegetation på silikatrika bergytor: Den hävdgynnade kärlväxt och kryptogamfloran i området ska öka i utbredning genom att sprida sig till nyröjda delar. Utbredningen av träd och buskar ska inte öka mot dagens nivå. Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar: Den särpräglade vätterstrandsfloran av mossor och lavar där gelélavar, skinn- och traslavar, och kalkgynnade mossor som kruskalkmossa, kalkkammossa och spindelmossa ska inte minska i utbredning. Hällmarkerna ska inte växa igen med än dagens nivå. Beskrivning Stora Lunds naturreservat har tidigare utnyttjats som militärt skjutfält och området bär tydliga spår från denna tid. Här har gräsbränder varit vanliga och här finns sönderskjutna träd. Markerna har även hävdats genom bete. I området finns ett artrikt buskskikt och i södra delen rinner en liten bäck ut i Vättern. Klippstränderna mot Vättern är annars det mest karaktärsgivande för området. Här finns renspolade hällar och skyddade små prång med mycket artrik moss- och lavflora. Gräsmarkerna i västra delen är tydligt kalkpåverkade men även till viss del påverkade av gödsling. Stora delar har dock klarat sig bra och här finns en artrik kärlväxtflora med bland annat kattfot, backtimjan, knagglestarr och loppstarr för att nämna några krävande arter. Beskrivning av arter och livsmiljöer Törnskata: Arten behöver tillgång på öppna marker med rik insektsförekomst på varma, solbelysta lokaler. Häckningslokalerna bör ha god tillgång på attraktiva insektsmiljöer i form av blommande och bärande buskar (t.ex. nypon, slån eller björnbär) i kombination med öppna partier, t.ex. kortbetade gräsytor. På jordbruksmark föredrar törnskatan en mosaik av betade och mindre hårt betade ytor där artdiversiteten för växter och insekter är hög. Spridningsförmåga: Arten hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 5 ha. Törnskatan övervintrar i tropiska östra och södra Afrika. Kalkgräsmarker: Naturtypen utgörs av utmagrade gräsmarker på kalkrikt underlag. Floran har stort inslag av kalkgynnade växter som solvända, brudbröd, harmynta, axveronika och rödkämpar. Naturtypen är beroende av hävd för att inte växa igen. Pionjärvegetation på silikatrika bergytor: Naturtypen består av bergiga områden med mycket tunt jordtäcke som torkar ut så pass hårt och ofta att detta påverkar floran sammansättning. Fetknoppar, tjärblomster och styvmorsviol är karaktärsarter och i kalkrika miljöer hittar man ofta axveronika och backtimjan. Ofta betas denna naturtyp i södra Sverige.

3 Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar: Naturtypen liknar mycket föregående men är magrare och oftast dominerar lavar och mossor vegetationen helt. Bland kärlväxter utgör fårsvingel, kruståtel och tall viktiga inslag. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Törnskata: Det största hotet är den under lång tid minskande tillgången på lämpliga häckningsmiljöer; igenläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna, minskad hävd av naturliga, ogödslade betesmarker, allt mer rationell skötsel av kvarvarande marker och avsaknad av brandfält i skogslandskapet. Törnskatans förekomst är kopplad till rik insektsförekomst som i sin tur är kopplad till hög artdiversitet av blommande växter. Enbart kortbetade marker är således inte optimala för törnskator. Kraftig torka under en lång rad av år i övervintringsområdena i södra Afrika kan bidra till tillbakagången. Kalkgräsmarker: Upphört bete leder på sikt till igenväxning av buskar och träd och utarmning av den hävdgynnade floran och faunan. Tillskottsutfodring av ger indirekt näringstillförsel till marken och missgynnar den konkurrenssvaga floran. Användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin är negativ för den dynglevande insektsfaunan. Markexploatering och annan markanvändningsförändring i objektet eller i angränsande områden, exempelvis skogsplantering, uppodling, dikning och täktverksamhet. Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. Pionjärvegetation på silikatrika bergytor och Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar: Igenväxning i markerna runt om. Gödsling av marken. Exploatering t.ex. bebyggelse, täkter upplag mm. Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötsel och förvaltning av området. Törnskata: Törnskatan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av törnskata, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Törnskatan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Kalkgräsmarker, Pionjärvegetation på silikatrika bergytor och Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar: Området är skyddat som naturreservat med föreskrifter som hindrar olika former av exploateringar och grävningsföretag. I skötselplanen finns även hävdkrav inskrivna. Större delen av området har även ett miljöstödsåtagande som bland annat innebär att gödsling är förbjuden och att markerna har krav på hävd. Bevarandestatus idag Törnskata: Törnskatan häckar i samtliga svenska län. Dock är beståndet i Norrlands inland mycket svagt och i fjälltrakterna saknas arten helt. Beståndet beräknas uppgå till mellan och par. Det svenska beståndet utgör därmed drygt 1 % av det samlade europeiska beståndet på uppskattningsvis 2,2

4 miljoner par. Törnskatan har uppvisat en mycket kraftig tillbakagång under de senaste 25 åren - av allt att döma har beståndet minskat med 2/3 under denna period. BirdLife International betecknar törnskatan som Declining i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den hos oss har en otillfredsställande bevarandestatus. Ett (1) par verkade häcka under Kalkgräsmarker, Pionjärvegetation på silikatrika bergytor och Klippvegetation på silikatrika bergssluttningar: De äldre typerna av fodermarker, ängar och betesmarker, som tidigare varit dominerande både arealmässigt och ekonomiskt har fått minskad ekonomisk betydelse. Inom det nuvarande miljö- och landsbygdsprogrammet hävdas cirka ha ängsmark och ca ha betesmarker i landet. De bergbundna miljöerna har inte vuxit igen lika fort som friskare betesmarker. Statusen i detta område är dock god även om vis gödslingpåverkan syns och då främst på friskare marker. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. De strukturer som mäts för gräsmarker är täckningsgrad av träd- och buskskikt, gödslingspåverkan, mängd sandblottor, småvatten och eventuella hålträd och döda träd. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. Referenser s webb ( Naturvårdsverkets webb ( Natura 2000-kartor på webben ( Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter.

5

6