Bevarandeplan Natura 2000

Transkript

1 Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Motala kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Staffanstorp Totalareal Natura 2000-kod SE ,5 ha (43,5 ha enligt regeringsbeslut) Fastställd av Länsstyrelsen Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden: Kommunalt Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 3140 Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger 1,0 ha 9070 Trädklädd betesmark 14 ha 9080 *Lövsumpskog 1,2 ha 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr 1,0 ha 9020 *Boreonemoral ädellövskog 5,1 ha 9050 Näringsrik granskog 6,0 ha Arealerna har justerats för några av naturtyperna mot de arealer som är regeringsgodkända. Arealen 9070 har minskats från 17,4 ha, 6410 har ökat från 0,9 ha och 9020 har minskat från 5,6 ha. Svämlövskog (91E0) är regeringsgodkänd, men har strukits. I stället har 9080 och 9050 tillkommit (ej regeringsgodkända). Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Käppkrokmossa Större vattensalamander Drepanocladus vernicosus Triturus cristatus Ingående arter enligt fågeldirektivet Spillkråka Dryocopus martius Törnskata Lanius collurio 1

2 Bevarandesyfte och mål Käppkrokmossa: Minst 40 lokaler i landet bör ha en livskraftig population, vilket innebär att mossan totalt i Sverige förekommer med minst fläckar (där varje fläck är större än 1 dm 2 ). Populationerna på varje lokal bör vara stabila eller ökande. På Staffanstorp bör arten minst finnas på 0,5 m 2 i fuktängar, strandkärr eller dylika våtmarker. Större vattensalamander: Livskraftiga populationer skall finnas i samtliga län där arten för närvarande är utbredd. Detta innebär att arten skall påträffas regelbundet inom hela sitt förekomstområde och att inga tecken på dramatisk minskning får föreligga. Inom goda salamaderområden bör tätheten av lämpliga dammar vara minst 0,7 lekvatten per kvadratkilometer och helst över 4 lekvatten per kvadratkilometer. Dessutom får landmiljön ej exploateras eller förändras radikalt på andra sätt. Staffanstorp ska kunna hysa ett livskraftigt bestånd av större vattensalamander. Törnskata: Målsättningen är att törnskatan ska leva kvar med ett livskraftigt bestånd i Östergötlands odlingslandskap. Vad gäller detta område är målsättningen att det årligen ska häcka minst 1 par. Spillkråka: Målsättningen nationellt är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa minst par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Målsättningen för Staffanstorp är att här ska häcka minst ett par årligen inom området eller inom den närmaste kilometern utanför områdets gräns. Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger: Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger utgör livsmiljö för många av de i Sverige förekommande rödlistade kransalgerna. Dess typiska vegetation är också livsmiljö och födobas för ett stort antal insekts- och fågelarter. Målsättningen för naturtypen i Staffanstorps naturreservat är att arealen inte ska minska och att dammarna inte ska dräneras eller påverkas fysiskt eller kemiskt av gödseltillskott eller dylikt. Fuktängar med blåtåtel eller starr: Målsättningen med betesmarkernas fuktängar är att de inte ska dräneras i större utsträckning än idag. Diken som saknar betydelse för dränering av åkermark eller skogsmark utanför reservatet ska få gå igen. Naturtypen ska hävdas årligen. *Boreonemoral ädellövskog: Målsättningarna för ädellövskogen är att den inte ska minska sin yta. Kvalitén på habitatet ska öka genom att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och på sikt utgöra minst 20 % av virkesförrådet. Antalet gamla och ihåliga träd ska öka så mycket som möjligt. Färre än 5 hålträd per hektar i genomsnitt är inte ett gynnsamt tillstånd. Trädklädd betesmark: Utpekade områden för naturtypen ska hävdas genom bete, slåtter eller genom beteshärmande röjningar i de delar som av praktiska skäl är svåra att beta. Det övergripande målet är att områdena ska vara varierade vad gäller krontäckning och artsammansättning av både träd och buskar och antalet grova solbelysta lövträd ska vara stort. Nyrekrytering av träd ska ske men inte över hela ytan samtidigt utan med enstaka träd under hävd. Antalet gamla ihåliga träd ska öka och inte understiga 5 per hektar vid ett gynnsamt tillstånd. Området ska ha ett påtagligt inslag av både stående och liggande död ved och här kan 10 % av virkesförrådet utgöra ett riktmärke. Miljöstödsersättningar kan ha högre krav vad gäller hävd och skötsel än denna bevarandeplan. I naturtypen ska finnas en hävdgynnad flora i öppnare delar. *Lövsumpskog: Målsättningen för lövsumpskogarna är att de inte ska minska sina arealer mer än högst 1 ha och i så fall för att omföras till rikkärr. Kvalitén på habitatet ska öka genom att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och på sikt utgöra minst 20 % av virkesförrådet. Antalet gamla och ihåliga träd ska öka så mycket som möjligt. Eventuell dräneringspåverkan från diken, vägar eller andra 2

3 grävningar ska upphöra. Näringsrik granskog: Målsättningarna för den örtrika granskogen är att den ska utvecklas och åldras genom naturliga processer. Eventuellt kommer då delar av granskogen spontant övergå till ädellövskog och habitatet 9020 vilket inte är ogynnsamt förutsatt att övriga kvalitéer för det habitatet är uppfyllt. Kvalitén på habitatet ska öka genom att mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och på sikt utgöra minst 20 % av virkesförrådet. Antalet gamla och ihåliga träd ska öka så mycket som möjligt. Färre än 5 hålträd per hektar i genomsnitt är inte ett gynnsamt tillstånd. Beskrivning Längs stigarna i Staffanstorp vandrar Du genom en natur med omväxlande barrskog, lövskog, åkrar och öppna betesmarker med stora ekar. Här och var i den kuperade omgivningen finns också kärr och små sjöar. Djurlivet är mycket rikt och blomsterprakten är stor. Vår och försommar är den bästa tiden att njuta av blomsterprakten och sången från de mer än 40 fågelarterna. I Staffanstorp finns spår av mänsklig historia från järnålder och framåt. Området användes av våra förfäder till slåtter och bete. Detta landskap bevaras och restaureras med årligt bete och slåtter. På de torra, kalkrika backarna finns en intressant flora, t ex det ovanliga toppjungfrulinet. Staffanstorps ryggar och kullar bildades då den smältande inlandsisen lämnade kalkrik morän i området. I sänkorna finns idag tre sjöar och några mindre kärr. I sjöarna finns ett rikt insektsliv som gynnar fåglarna i området. Här finns rödstjärt, gröngöling och kattuggla. Vid Mellansjön kan du också studera agen, ett halvgräs som är vanligt på Gotland men sällsynt i övriga landet. I kärrpartierna kring sjön växer sileshår samt orkidéerna honungsblomster och kärrknipprot. Örtrika granskogar och hasselrika lundar växer idag på stora delar av reservatet. På våren täcks de av växter som gynnas av den kalkrika marken, t ex blåsippor, svalört och lungört. Under hasseln finns på våren vätterosen som parasiterar på hasseln och därför inte behöver eget klorofyll. Stående och liggande döda träd ger livsrum och föda till skalbaggar och andra insekter. Beskrivning av arter och livsmiljöer Käppkrokmossa: Käppkrokmossan växer i källor, i källpåverkade kärr och på stränder av sjöar och vattendrag. Den hittas i mineralrika, men vanligen inte speciellt kalkrika miljöer, ofta på platser med järnutfällningar eller svagt förhöjda halter av närsalter. Arten förväntas normalt kunna sprida sig som mest 5 m vegetativt, och 10 km med sporer. Större vattensalamander: Den större vattensalamandern leker på våren i små till medelstora, permanenta vattensamlingar, som kan vara gårds- och branddammar, grusgropar, lertäkter, naturliga kärr, hällkar, avsnörda kustvikar samt skogstjärnar. Det är ovanligt att vattnen är mindre än 10 m i diameter och grundare än 0,5 m. Att vattnet är permanent är viktigt för den långa larvutvecklingen. Större vattensalamander är snäv i val av lekmiljö. Ofta finner man den i dammar utan att konstatera att reproduktion förekommer där, och dessa miljöer tycks användas endast som tillfälliga rastlokaler. Lekvattnen bör vara fisk- och kräftfria eftersom larverna är utsatta för en kraftig predation från fisk och kräftor. Lekvattnen bör helst ha en viss vegetation och bör ej vara för sura (ph =5,0). Lekvatten bör vara solbelysta så att de blir isfria tidigt på våren och håller en hög temperatur långt in på hösten. Svala och skuggade vatten med låga ph-värden eller höga koncentrationer av kväve (över 0,13 mg nitrat/l; över 0,25 mg ammonium/l) tycks undvikas i reproduktionssammanhang. Flertalet av de svenska lekvattnen har hög mångfald av ryggradslösa djur och ofta även av vattenväxter. 3

4 Med undantag för lek- och larvperioden lever den större vattensalamandern på land och de tycks vara mycket specifika i val av landmiljö. Djuren håller till under murkna trädstammar och stubbar, i smågnagargångar, under mossbeklädda stenar och i blockterräng, vanligen i fuktig huvudsakligen lövdominerad skog, men påträffas sällsynt även på öppen mark som t.ex. i fuktiga hagar med högvuxet gräs eller på vägar under vandring. Kravet på landmiljöer, fria från mänsklig påverkan, gör arten särskilt känslig för störningar, exempelvis avverkning av gammal lövdominerad skog. Törnskata: Arten behöver tillgång på öppna marker med rik insektsförekomst på varma, solbelysta lokaler. Häckningslokalerna bör ha god tillgång på attraktiva insektsmiljöer i form av blommande och bärande buskar (t.ex. nypon, slån eller björnbär) i kombination med öppna partier, t.ex. kortbetade gräsytor. På jordbruksmark föredrar törnskatan en mosaik av betade och mindre hårt betade ytor där artdiversiteten för växter och insekter är hög. Spridningsförmåga: Arten hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 5 ha. Törnskatan övervintrar i tropiska östra och södra Afrika. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger: Naturtypen utgörs av naturligt kalkrikt, basiskt men relativt näringsfattigt och klart vatten med låg grad av antropogen belastning av närsalter, miljögifter och grumlande ämnen. Bland vattenväxter märks framförallt olika kransalger. Dessa miljöer har ofta en rik fauna vatten insekter och är viktiga för fågelfaunan. Även mycket små vatten som dessa i Staffanstorps naturreservat kan hysa häckande vattenfåglar som svarthakedopping och rörhöna. Fuktängar med blåtåtel eller starr: Enligt definitionen för naturtypen ingår såväl hävdade som ohävdade marker. För att naturtypen ska bestå i detta område krävs dock hävd (i översvämningsområden kring större vattendrag kan naturtypen finnas kvar även utan mänsklig påverkan). Många av de arter som lever på fuktängarna i Staffanstorps naturreservat är hävdgynnade. Naturtypen är viktig för groddjur och våtmarksfågel som skogssnäppa och enkelbeckasin. *Boreonemoral ädellövskog: Naturtypen består av ädellövnaturskog eller naturskogsliknande ädellövskog. Här finns inslag av riktigt gamla träd och död ved. Floran på marken är oftast rik på örter. Historiskt sett har markerna ofta nyttjats för slåtter eller bete men skogen kan i vissa fall ha ursprung i brandfält eller i klimatsikt gynnsamma lägen vara mer eller mindre ursprunglig. Skogstypens naturvärden utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik vilket omfattar störningar, som t.ex. stormfällningar och insektsangrepp. Naturtypen hyser mycket stor artrikedom i den lägre floran och faunan och är även viktigt bland annat för många fåglar. Trädklädd betesmark: Trädklädda betesmarker är en naturtyp som lite förenklat kan delas i två undergrupper; hagmarker med ett glest trädskikt av lövträd, samt betad skog där barrträd kan vara dominerande. Naturtypen är ofta mycket artrik och ofta är den största delen av artmångfalden knuten till träden och till själva mosaiken av träd, buskar och gläntor. Död ved och ihåliga lövträd i olika grad av 4

5 solexponering utgör mycket artrika miljöer vad gäller den lägre floran och faunan och är även viktiga element för många fåglar. Även en stor förekomst av blommande örter och buskar är viktiga för många insekter. *Lövsumpskog: Naturtypen utgörs av lövskog på våt mark som ofta är över- eller genomsilad. Skogen har ofta inslag av gran. Naturvärdena är knutna såväl till vattenregimen som till förekomst av gamla träd, ihåliga träd och död ved. Naturtypen är särskilt viktig för fuktighetsälskande arter av lavar, mossor och landsnäckor. Näringsrik granskog: Naturtypen består av äldre granskog på bördig mark. Fältskiktet är örtrikt i glesare delar av skogen men kan i stort sett saknas där skogen är tät. Jordmånen utgörs av brunjord eller podsolerad brunjord och mark-ph är högt. Naturtypen är mycket artrik framför allt vad gäller marksvampar och vedlevande arter där ved förekommer rikligt. Trädkontinuitet och död ved utgör viktiga strukturer. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Käppkrokmossa: Förändringar av växtplatsernas hydrologi och källvattnets hydrokemi får inte förändras på ett negativt sätt (exempelvis genom olika grävningar som kan ha dränerande effekt). Möjligen kan även luftburna föroreningar i form av stort kvävenedfall hota artens fortlevnad. Igenväxning p.g.a. otillräcklig hävd missgynnar arten. Större vattensalamander: Habitatförstöring anses utgöra den främsta orsaken till artens observerade minskning. Många leklokaler försvinner genom igenläggning av dammar, dikning och dränering. Arten är känslig för försurning och försvinner ofta när ph understiger 5,0. Höga nitrithalter eller låg alkalinitet medför att lekdammarna blir obrukbara för arten. Även habitatförstöring av landmiljön kan vara ett hot. Inplantering av fisk och kräftor medför starkt försämrad nyrekrytering. Barrskogsplantering runt annars lämpliga lekvatten medför bl.a. beskuggning som fördröjer eller omintetgör överlevnadsmöjligheterna för larverna. Inom vissa regioner kan fragmentering vara ett problem då arten har en begränsad spridningsförmåga. I England har föreslagits dammtätheter om minst 0,7 dammar per kvadratkilometer. Goda förutsättningar för långsiktig överlevnad nås dock först vid dammtätheter närmare 4 dammar/km 2. Mycket pekar på att den större vattensalamandern kräver fungerande metapopulationsdynamik för långsiktig överlevnad i ett givet område. Törnskata: Det största hotet är den under lång tid minskande tillgången på lämpliga häckningsmiljöer; igenläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna, minskad hävd av naturliga, ogödslade betesmarker, allt mer rationell skötsel av kvarvarande marker och avsaknad av brandfält i skogslandskapet. Törnskatan förekomst är kopplad till rik insektsförekomst som i sin tur är kopplad till hög artdiversitet av blommande växter. Enbart kortbetade marker är således inte optimala för törnskator. Spillkråka: Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket och näringens allt större krav på skogsråvara. Minskad lövandel, ökad granandel och mera homogena bestånd i södra och mellersta Sverige missgynnar arten. Minskad medelålder i bestånden i intensivt brukade trakter gör att tillgången på lämpliga boträd minskar. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den med största säkerhet av stubbrytning och GROT-uttag. Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger: Läckage av näringsämnen från omkringliggande jordbruksmark ökar risken för övergödning (eutrofiering). Regelbunden rensning av 5

6 diken kan orsaka grumling. Upphörd hävd och/eller skogsplantering på omkringliggande betesmarker ökar igenväxningstakten i strandzonen. Vattenuttag under lågflödesperioder kan innebära kraftigt sänkta vattennivåer och orsaka temperaturhöjning, syrgasbrist och eutrofieringsproblem. Stora vattenståndsamplituder missgynnar kransalger. Dränering/igenfyllnad av småvatten, fördjupning, rätning och muddring av vattendrag kan leda till att naturtypen försvinner. Utsättning av främmande arter, eller fiskstammar kan ändra konkurrensförhållanden, sprida smitta och/eller orsaka genetisk kontaminering. För den typiska kransalgsvegetationen i dessa vatten är utsättning av karpfiskar, speciellt gräskarp ett direkt hot. Utsläpp av föroreningar från punktkälla, t ex avlopp, industri, täkt eller annan verksamhet utgör också hot. Fuktängar med blåtåtel eller starr: De viktigaste hoten mot naturtypen är dikning (markdränering), gödselspridning, upphörd hävd och igenväxning. Stödutfodring på de artrika ytorna är också ett hot. Skogsplantering leder till att naturtypen försvinner. *Boreonemoral ädellövskog: Alla former av produktionsinriktat skogsbruk är ett hot mot denna naturtyp. Större uttag av träd kan, förutom att själva träden med dess strukturer och trädlevande arter försvinner, även skapa markförstöring. Avverkningar kan även leda till uttorkning och konkurrensutsättning för många arter som är knutna till biotopen. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt för naturvärdena. Invandrande gran och främmande trädslag är ett annat mer smygande hot som på sikt kan förstöra stora naturvärden i ädellövskog. Trädklädd betesmark: De viktigaste hoten mot naturtypens naturvärden är att gamla och ihåliga träd huggs bort samt att döda träd tas bort i allt för stor omfattning. Även yngre träd är viktiga för att det i framtiden också ska finnas gamlingar. Igenväxning av gläntor och kring gammelträd är ett annat hot liksom gödsling av magrare partier. Skogsplantering och olika typer av exploateringar och samhällsbyggande leder till att naturtypen förstörs. *Lövsumpskog: Alla former av produktionsinriktat skogsbruk är ett hot mot dessa naturtyper. Större uttag av träd kan, förutom att själva träden med dess strukturer och trädlevande arter försvinner, även skapa markförstöring. Avverkningar kan även leda till uttorkning och konkurrensutsättning för många arter som är knutna till biotopen. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt för naturvärdena. Naturtypen är även mycket känslig för dikningar och andra grävarbeten som kan få liknande effekter (t.ex. vägdragningar och kabelnedläggningar) Näringsrik granskog: Naturtypen påverkas negativt av skogsbruk, vägdragningar, dikningar och exploateringar i de flesta former. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt. I vissa områden kan bete vara positivt. Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötsel och förvaltning av området. Staffanstorp är skyddat som naturreservat med föreskrifter och skötselplan som om de följs på ett bra sätt bevarar områdets utpekade naturtyper och arter. För arterna gäller dessutom följande; Käppkrokmossa: Arten är fridlyst (1 c Artskyddsförordningen (1998:179) samt NFS 1999:12). 6

7 Större vattensalamander: Större vattensalamandern är fridlyst (1 a Artskyddsförordningen (1998:179) samt NFS 1999:12). Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och förvaring av levande exemplar samt försäljning av levande och döda exemplar av större vattensalamander. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Större vattensalamandern är upptagen på Bernkonventionens bilaga II (strängt skyddade djurarter). Viktiga reproduktionsvatten, eller helst grupperingar av lekvatten, bör erhålla skydd mot exploatering av olika slag, likaså landmiljön inom minst 100 m radie runt vattnet. Kända reproduktionsvatten bör kontrolleras regelbundet så att lämpliga restaureringsåtgärder kan sättas in vid behov. Restaurering av reproduktionsvatten kan innebära rensning av uppväxande träd och buskar, försiktig rensning med hjälp av grävskopa i starkt igenväxande dammar, insättning av betesdjur, kalkning vid behov etc. Fisk och kräftor bör under inga omständigheter planteras in i vatten som hyser större vattensalamander. Arten bör basinventeras i samtliga län så att merparten av reproduktionslokalerna blir kända och framför allt så att viktiga områden med fungerande metapopulationer blir upptäckta och skyddade. Törnskata: Törnskatan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av törnskata, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Törnskatan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Spillkråka: Spillkråkan är fredad (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar av spillkråka, samt förvaring av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Spillkråkan är upptagen i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Bevarandestatus idag Käppkrokmossa: Käppkrokmossa är känd från cirka 200 lokaler i landet. De flesta aktuella lokalerna är belägna i Väster- och Norrbottens län. Arten är utgången på en hel del kontrollerade lokaler i Götaland. Käppkrokmossan är rödlistad i Sverige, där den är placerad i kategorin Missgynnad (NT). Större vattensalamander: Arten förekommer i hela Göta- och Svealand utom på Gotland, samt sparsamt längs Norrlands kustland upp till södra Ångermanland. Arten är således påträffad i samtliga län utom I, AC och BD. Sedan 1980-talet har flera inventeringar genomförts i södra Sverige och antalet kända småvatten med förekomst av arten uppgår till mellan 500 och 600. Det står klart att det totala antalet småvatten som hyser arten är fler, men underlag saknas för sådana skattningar och inventeringsbehovet är stort. Det är vidare känt att flera av de ovan nämnda förekomsterna redan kan vara utraderade. Arten kan tyckas vara vitt utbredd, men det stora flertalet kända förekomster är isolerade och områden med täta förekomster är sällsynta. Speciellt höga förekomsttätheter tycks knutna till äldre kulturbygd med kalkberggrund och hög lövskogsandel. En population (det antal individer som leker i ett givet småvatten) utgörs av allt mellan 100 och 1000 individer, vanligen med ett genomsnitt omkring 300 individer. Antalet individer i en population varierar något över åren, men i jämförelse med många andra groddjur endast 7

8 måttligt. Den totala populationsstorleken i Sverige är okänd, men kan antas vara i storleksordningen adulta individer. Större vattensalamandern är rödlistad och tillhör kategorin Missgynnad (NT). Törnskata: Törnskatan häckar i samtliga svenska län. Dock är beståndet i Norrlands inland mycket svagt och i fjälltrakterna saknas arten helt. Beståndet beräknas uppgå till mellan och par. Det svenska beståndet utgör därmed drygt 1 % av det samlade europeiska beståndet på uppskattningsvis 2,2 miljoner par. Törnskatan har uppvisat en mycket kraftig tillbakagång under de senaste 25 åren - av allt att döma har beståndet minskat med 2/3 under denna period. BirdLife International betecknar törnskatan som Declining i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den hos oss har en otillfredsställande bevarandestatus. I området uppskattas att den häckar med ca 1 par årligen. Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Arten utnyttjar Staffanstorp regelbundet under hela året. Kalkrika oligo-mesotrofa vatten med bentiska kransalger: Utbredningen av Kalkrika oligomesotrofa vatten med bentiska kransalger följer utbredningen av kalkrik berggrund. I jordbruksområden är en stor del av dessa sjöar och vatten påverkade av övergödning och fysiska ingrepp. Många av sjöarna har ändrat karaktär och kransalgerna har helt eller delvis försvunnit. Sjötypens relativa andel av den svenska sjöpopulationen har därmed minskat. För att gynnsam bevarandestatus skall upprätthållas i landet behövs åtgärder för minskat markläckage i tillrinningsområden samt restaurering av speciellt värdefulla objekt. Statusen på småvattnen i Staffanstorps naturreservat förefaller god. Fuktängar med blåtåtel eller starr: Naturtyperna har minskat kraftigt i landskapet i stort men här i området finns fortfarande areal som hävdas. Den hävdas bra och har inte gödslats på många år varför utvecklingen är positiv och framtiden ser ljus ut för naturtypen i objektet. Dessutom har en del marker även restaurerats vilket gett och förväntas ge positiva effekter på flora och fauna. *Boreonemoral ädellövskog: Ädellövskogar är dels en relikt från värmeperioden, men är främst ett resultat av tidigare hävd. Lövängar och hagmarker har sedan länge växt igen och blivit artrika naturskogar med höga naturvärden. Den historiska förlusten är påtaglig och kan därför dels relateras till värmeperiodens lövskogar, men även till senare tiders lövängar som minskat till en bråkdel under talet. Även om lövängarna var öppna så innebar det ändå att mängden ädellövträd och därtill knutna arter var betydligt vanligare. Utbredningen är främst södra och sydöstra delen av Boreal region och i Mälardalen. Kalmar län (inkl. Öland) har störst andel av naturtypen och har ett stort ansvar att bevara denna, tillsammans med bl.a. Östergötlands-, Södermanlands-, Stockholms-, Västmanlands- och Västra Götalands län. Objekten är sällan stora, men har ofta höga naturvärden. Det finns ca ha i landet. Inom detta område råder brist på både död ved och riktigt gamla hålträd. Trädklädd betesmark: De trädklädda betena i området är välhävdade och har ett lagom välskött träd och buskskikt. En brist i området är att det finns något få hålträd och för lite död ved. Mängden hålträd kan förväntas att öka om man sparar medelålders lövträd (som snabbt utvecklar håligheter) och den döda veden kommer att öka om man inte städar bort de träd som faller eller dör stående. Observera att det kan bli problem med hävden om det ligger för mycket träd, i sådant fall transporteras virket till trädkyrkogården. 8

9 *Lövsumpskog: Lövskogarna och lövinslaget i barrskogen har minskat mycket dramatiskt i landet det senaste århundradet till förmån för gran. Lövsumpskogen har minskat ännu mer p.g.a. utdikning för skogsproduktion och uppodling av åkermark. Idag finns problem knutna till att lövskogsarealen är liten och bestånden ligger relativt isolerade från varandra. Trenden inom reservatet är emellertid positiv. Näringsrik granskog: Naturtypen har minskat mycket kraftigt i Sverige och minskar fortfarande dramatiskt och i södra Sverige kommer endast mycket små fragment med höga kvalitéer finnas kvar inom skyddade områden. Även på här finns en brist på de äldsta träden och hålträden. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. De strukturer som mäts är bland annat täckningsgrad av träd och buskar, trädslagssammansättning och mängd död ved. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk häckfågeltaxering. Leklokaler för större vattensalamander bör regelbundet kontrolleras på förekomst av arten. Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. Referenser s webb ( Naturvårdsverkets webb ( Natura 2000-kartor på webben ( Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Skötselplan för Staffanstorps naturreservat, Motala kommun, 2004 (Länsstyrelsen 2005). 9

10 10

11 11