sid 40 Kamera & Bild
galleri markus andersson Stillsamt och surrealistiskt i Metrograd När Markus Andersson skapar bildserier vill han fånga en stämning eller ett känsloläge ungefär som i poesi. I projektet Metrograd visar han en stad som finns överallt men ändå ingenstans. text Bo ignell foto markus andersson Det började med en resa till St Petersburg. Markus tog bilder som påminde om stadsbilder han tagit i Sverige han hittade en genomgående känsla. Där fanns idén till Metrograd en stadsvandring i en fiktiv, dystopisk stad. Namnet skapade han genom en omskrivning av St Petersburgs gamla namn, Petrograd. Och Markus samlar fortfarande bilder. Men jag har svårt för att gå ut och ta just Metrogradbilder. Oftast fotograferar jag helt förutsättningslöst. Det händer dock att han söker upp platser som kan ge Metrogradbilder. Men det krävs en viss känsla. Det får inte vara helt öde. Först tänkte jag åka till Tjernobyl eller någon liknande plats, men det måste finnas element av liv. En öde stad där människor ändå lever, en stad där folk är instängda och för sig själva. Helst ska betraktaren inte kunna identifiera var bilderna är tagna eftersom Metrogradillusionen då kan brytas. En plats som Stockholms T-Central känner många igen några bilder i serien kan därför komma att väljas bort. Markus sätt att fotografera är långsamt och strävan är att få en stillsam känsla i bilderna. Det går att se släktskap med andra lågmälda fotografer som Gerry Johansson och Gunnar Smoliansky två fotografer han gillar väldigt mycket. Även Markus ser sig som en kringströvande iakttagare. Jag vill gärna hitta det som inte är avsett att synas baksidor av hus är ofta en bra plats att leta på. Och det får gärna vara en blandning av det verkliga och det märkliga en sorts surrealistisk touch som kan dyka upp här och där. Film är en stor inspiration. Regissören Wong Kar-wai och hans fotograf Christopher Doyle tillhör favoriterna. Och Tarkovskijs film Stalker där kan jag känna igen mig i känslan. Jag minns omslaget där en hund går genom vatten den bilden har etsat sig fast. Hundbilderna i Metrogradserien kommer nog därifrån. Även poesi och musiktexter inspirerar. Poeten Fredrik Nyberg är fantastisk han kan beskriva ett fåtal detaljer så att man får hela scenen i huvudet. Jag är jättesugen på att göra något i samarbete med en poet sättet att beskriva i korta fragment ligger nära fotografiet. Markus fotograferar Metrogradbilderna under höst och vinter när det inte är löv på träden. Dessutom alltid i kvadrater vars proportioner ger en känsla av stillhet. Och gråväder ger fina valörer med svartvit film. Vackert kvälls- eller morgonljus är ointressant det som många kallar dåligt fotoväder är bra fotoväder, tycker Markus. Jag har väldigt svårt för sådant här, säger han och tittar ut genom fönstret där solen lyser från en klarblå himmel. Han använder nästan alltid normalobjektiv. Vidvinklar och telen kan ge spektakulära bilder men normalen ställer krav på att verkligen hitta något som är en bra bild. Metrogradserien är fotograferad med mellanformat 6x6 oftast med en Rolleiflex. En kamera med schaktsökare. Jag tycker om att inte behöva lyfta kameran och sikta galleri Markus Andersson sid 41
på folk. Med Rolleiflexen vänder man sig mer inåt och kan sluta sig på ett annat sätt. Dessutom är den tyst och ganska diskret. Och man får en fantastisk kvalitet för halva priset mot en digital budgetsystemkamera. Markus har varit ute på ett pressuppdrag den här dagen. Då fotograferade han digitalt, men i de egna projekten är det film som gäller. Det är inte finare med det analoga det finns digitalfotografer som gör saker som jag verkligen älskar men det analoga passar mitt arbetssätt. Jag gillar de fina kamerorna och att bara ha ett begränsat antal exponeringar. Det ökar min kreativitet. När Markus fotograferar för egna projekt sparar han på sig mycket film, 50-100 rullar, först därefter tittar han igenom materialet. Då får han uppslag till olika bildserier. Då ser jag vad jag haft för linje i fotograferandet det blir lättare att se en röd tråd. Ofta får jag flera olika spår att följa en del mer fruktbara än andra. Men hur klarar du av att vänta så länge på resultatet? Det är ju det som är så skönt när jag fotar digitalt tittar även jag på displayen hela tiden. Men känslan av att gå och längta och undra hur det blev jag gillar det. Samtidigt får jag också lite distans till själva fotograferandet innan jag börjar titta på bilderna. På sikt är det meningen att Metrograd ska bli en egenfinansierad bok. Tanken är att den ska komma ut någon gång under 2010. Jag får kanske sälja av lite kameror för att få råd. Jag vet inte exakt när jag blir klar eftersom bilder ersätts efter hand. sid 42 Kamera & Bild
galleri Markus Andersson sid 43
sid 44 Kamera & Bild
«Jag vill gärna hitta det som inte är avsett att synas baksidor av hus är ofta en bra plats att leta på. Och det får gärna vara en blandning av det verkliga och det märkliga en sorts surrealistisk touch som kan dyka upp här och där.» Vissa bilder passar bättre i stämningsläget. Det är inte lätt att förklara rationellt det handlar mer om en känsla. Papperskvaliteten är viktig, tycker Markus och tar fram sin bok Lagamal en bok med fotogravyrer. Även den ska han försöka ge ut men det kommer att bli dyrt. I Lagamal, som bara finns i ett exemplar, har han behållit de rårivna papperskanterna för att få en långsammare bläddring. Boken är mycket vacker. Jag har gjort plåtarna hos Peter Ragnarsson i Hemse som är fantastiskt duktig. Sedan trycker jag på konstnärernas kollektivverkstad här i Göteborg. Det är roligt att experimentera med bildpresentation. Metrograd är lite enklare att handskas med så jag hoppas få mer rutin genom den boken. Han har alltid varit på jakt efter ett sätt att uttrycka sig och när Markus lånade en kompis kamera för tio år sedan föll bitarna på plats. Han lånade alla böcker om foto som fanns att låna. Det tidigare jobbet som arkeolog ersattes och i dag försörjer han sig på foto. Jag kan tänka mig att göra det mesta, men helst inte jobba i studio. En sorts fotografi är inte finare än en annan, men visst är de egna projekten roligast. Där kan ingen ha åsikter om det är bra eller dåligt det bestämmer jag själv. I ett annat projekt jobbar han tillsammans med fotografen Mette Muhli. Det är ett hemstadsprojekt som konsthallen i Karlskoga, Markus uppväxtort, kommer att visa våren 2011. Jag kan sakna Karlskoga och samtidigt vara otroligt glad att jag inte bor där. Jag kan bli frustrerad över att inget händer, men jag vill ändå att det ska vara som det alltid har varit en märklig känsla som jag ska försöka förmedla. Jag vill inte ge en ensidig bild och kommer inte att såga Karlskoga. Det hade varit ganska lätt att åka dit och göra en karikatyr, men det är jag inte intresserad av. Markus Andersson Ålder 33 år. Bor Göteborg. Favoritkameror Rolleiflex «samt min Bronica SQ-Ai. Den har alltid varit snäll mot mig men har nu bytts ut mot en Hasselbladare». Favoritfilm Ilford HP5. foto: bo ignell galleri Markus Andersson sid 45