LIVETEn gratis tidning från

Det goda LIVETEn gratis tidning från DELAS UT I LÄNETS BREVLÅDOR UNDER VECKA 45#2009 Förändring en del av livet Läs om hur andra tacklar det Landstinget Kronoberg. Varsågod! Nr 2 2009 magasin Galo hittar balans med sina dockor Den goda vården SIDORNA 33 36

Det goda livet började som ett hälsofrämjande projekt i landstinget år 2002. Tanken var att skapa nya förutsättningar för nätverksbyggande och hälsofrämjande arbete. Projektet permanentades 2005 och ingår numera i det ordinarie folkhälsoarbetet. Denna tidningen är den nionde som ges ut under namnet Det goda livet magasin. ansvarig utgivare Ingrid Persson medarbetare Karin Bengtsson Stina Jordevik Hans Ljungqvist Katarina Lundquist Johanna Melin May Olsson Hans Runesson Anneli Wirdenäs omslagsbild Hans Runesson grafisk form Katarina Lundquist lättlästbearbetning Centrum för lättläst repro & tryck Elanders Sverige AB upplaga 93 500 ex ISSN 1653-8900 distribution Svensk direktreklam kontakt detgodalivet@ltkronoberg.se Detta nummer är presslagt den 22 oktober 2009. Innehållet i tidningen får gärna citeras om källan anges. Landstinget Kronobergs tidning Det goda livet magasin tilldelades Svenska Publishingpriset 2004 för Sveriges bästa medborgartidning. Livet är en resa Ingenting är för evigt. Det är det enda säkra vi kan säga om livet. Livet förändras och vi med det. Hur våra liv gestaltas och formas beror på vilken mix av sött, salt, beskt och bittert vi får erfara i kombination med de förutsättningar vi föds med och det sammanhang vi lever i. Man kan fundera över om Det goda livet är en utopi. Kanske bara något vi kan förmå uppleva under korta stunder. Eller så handlar livet både om att utvecklas och att hitta en balans. Att pröva och ompröva det liv vi lever, i sin takt. Ibland krävs förändring för att kunna uppnå en utveckling. Andra gånger kanske du blir utsatt för något du inte önskar som tvingar fram en förändring. Jag tycker om att se på livet som en resa med ständigt nya situationer, möten och utmaningar. I långa stycken kanske det inte påverkar oss på djupet. Men så händer det något som får oss att stanna upp eller ändra riktning i livet. Du kanske möter en människa där det uppstår en speciell kontakt, du kanske förlorar en nära vän, bryter upp och flyttar från en invand miljö eller drabbas av sjukdom. Det kan vara smärtsamt och det är inte alltid enkelt att se den utveckling som förändringen medför. Och om du inte hittar utvecklingen som uppstår ur krisen, Två blir tre 4 6 Barnen flyttar hemifrån... 7 8... och föräldrarna blir kvar 9 11 Ett nyktert liv 12 15 Flytta till ett nytt land 16 17 Gallos dockor 18 19 Ulla besegrade sjukdom 20 23 finns förstås också en risk att bitterheten växer sig fast, vilket kan bli en tung börda att bära, både för dig och för din omgivning. För att inte fastna i det så glöm inte bort att du alldeles säkert har människor i din närhet som du kan få stöd av och som vill lyssna. Det är inte så att bra karl reder sig själv... Varje gång vi klarat oss igenom en prövning och gått vidare i livet bär vi också med oss erfarenheter. Har vi bearbetat prövningen och dragit lärdom kan vi stå bättre rustade nästa gång vi möts av en utmaning som kan innebära en förändring. Så blir livet en lärande resa. Att göra resan så god det går för dig själv och andra är ingen enkel ekvation, men de gånger man upplever att man gör något för någon som betyder något är stora, och för att kunna uppleva det krävs en ödmjukhet inför livets olika skepnader. I detta nummer av Det goda livet magasin kommer du möta några människor som delar med sig av sina erfarenheter på livets resa. Trevlig läsning och välkommen att höra av dig till redaktionen med synpunkter. Börje Lindqvist, landstingsdirektör Nu och då 25 Menopaus en liten del av livet 26 27 Maja 96, minns 28 31 Förändring som jobb 32 Den goda vården 33 36 Lättläst Du hittar lättlästa texter på sidorna 15, 23 och 31. Trevlig läsning! 2

Det du tappat i styrka på 20 år kan hämtas igen på två månader. Det lönar sej att motionera! (Källa FYSS, 2008) Den som motionerar tre timmar i veckan är biologiskt tio år yngre i kroppen är den som inte motionerar. (Källa Lynn F Cherkas et al, Archives of Internal Medicin 2008) Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan förändra och förstånd att inse skillnaden. Sinnesrobönen Bli en känslospanare och fånga upp det som gör dig glad! Himmel, Helvete och allt däremellan. Om känslor av Anna Kåver Natur och kultur 2009 Anna Kåver, psykolog och psykoterapeut, rekommenderar oss i sin bok om känslor att bli känslospanare. Rikta blicken inåt, utforska och sätta ord på våra känslor. Hon jämför känslospaningen med fågelskådning och beskriver hur en intresserad och nyfiken fågelskådare gör. Ja, just där ja där har vi de vitkindade gässen igen. De brukar ju häcka här. Allt är i sin ordning eller Konstigt att se en hackspett här på trappräcket är det verkligen en hackspett? Ja det var egendomligt. På samma sätt kan vi vända oss inåt för att fånga känslan vi har i stunden, benämna den och reflektera över vårt fynd. Vad konstigt att jag känner mig irriterad just nu när vi har det så bra vad kan det bero på? eller Inte konstigt att jag känner mig så ledsen. Det brukar ju kännas så när Kan vi fånga känslan och ta redan på vad den handlar om blir det lättare att veta vad vi ska göra i stunden. Ett sätt att hantera känslan är att låta den vara precis som den är utan att leva ut den. Bara iaktta och observera vad som sker och känna efter hur det känns i kroppen. Ofta ebbar känslan ut av sig själv när vi gör så. Känslor kommer och går. Det kan också dyka upp andra känslor, som vi inte visste vi hade. Vreden kan dölja en ledsenhet, nedstämdheten en ilska Då är den första känslan mer som en marktäckare som döljer vad det hela egentligen handlar om. Anna Kåver påpekar att vi behöver lägga extra kraft på att hitta de positiva känslorna inom oss. Hjärnan är helt enkelt mer inriktad på det som är negativt och problematiskt. Men på samma sätt som en erfaren fågelskådare lärt sig att uppfatta även små och sällsynta fåglar kan vi genom att öva känslospaning bli bra på att hitta även vaga känslor av nöjdhet och glädje inom oss. Det är viktigt att hitta dem för då kan vi också lära oss att förstärka dem på olika sätt skapa mer glädje och tillfredsställelse i våra liv. En annan bok att rekommendera av Anna Kåver är boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. karin bengtsson BOKtipset 3

Livet förändras när man får barn, så är det bara. Men på vilket sätt förändras det egentligen? Lars-Peter Hielle och Annika Stenberg blev pappa och mamma för 3,5 år sedan. Hur livet före Agaton var minns de knappt. text: johanna melin foto: hans runesson När jorden får ett Vi har lärt oss att ett liv med barn kräver massor av planering! Lars-Peter brukar kalla sig själv planeringsdyslektiker eftersom att han är värdelös på att planera. Det går an på jobbet men hemma är vardagspusslet värre att få ihop. Eftersom Annika jobbar mycket nätter och helger så måste de planera varje dag in i minsta detalj. All denna mat som alltid ska lagas, suckar Annika och plockar fram lax, potatis och grönsaker ur kylskåpet. Agaton vill genast vara med och hjälpa till. Annika tror att livet vore lättare om de slapp tänka på att det måste finnas mat på bordet varje dag. Maträtter ska planeras, mat ska handlas hem och sedan tillagas. När det bara var Lasse och jag så åt vi när vi var hungriga. Blev det mackor en hel dag var det ingen katastrof. Nu måste vi äta på regelbundna tider och maten ska helst vara varierande och näringsrik, säger Annika. Räcka till Hon slänger en blick på klockan och ursäktar sig för att inte Lars-Peter kommit hem än. Han jobbar på Sveriges Radio och kan inte alltid styra över sina arbetstider. 4

nytt centrum Men i samma stund öppnas dörren och han kommer in. Svetten rinner i pannan, han har cyklat från stan ut till Öjaby i en rasande fart och nu är han trött. Men när han får se Agaton skiner ansiktet upp, kärleken lyser i hans ögon. Jag är ledsen att jag är sen, det var inte planerat. Innan Agaton hade jag nästan aldrig dåligt samvete. Känslan att inte räcka till har definitivt kommit sedan vi fick barn. Man ska prestera hela tiden, både på jobbet och hemma, och det är tufft, tycker Lars-Peter. Starka känslor När man blir föräldrar kommer olika känslor fram väldigt tydligt, som dåligt samvete när man är sen hem. Eller stolthet när barnet gör något bra och smärta när barnet mår dåligt. Lars-Peter berättar om en gång när Agaton bråkat med ett annat barn på dagis. Den som mådde mest dåligt över det var pappa. Jag trodde aldrig att jag skulle ta det så personligt, erkänner han. Jag tycker det jobbigaste är alla val vi måste göra hela tiden. Det är svårt att veta om vi valt rätt dagis, bilbarnstol, eller vad det nu kan vara, säger Annika. 5

De småpratar lite under tiden fisken puttrar i pannan. Men de blir hela tiden avbrutna av Agaton som vill ha uppmärksamhet. Prata får vi göra när han har somnat. Man får aldrig prata till punkt när man har barn, skrattar Annika. Vi gör som vi vill Tid med varandra som par står alltid högt på önskelistan. Annika minns hur det var innan Agaton fanns. Då kunde de när som helst gå på bio eller gå ut och äta. Samtidigt var det inte lika roligt då. De båda upplever att egentiden med varandra är mer exklusiv nu än den var förr. Det finns bara ett litet problem. Nu är de beroende av sina nära och kära för att kunna göra något på egen hand. Man blir tvingad att ha en god relation med sina släktingar om man vill ha barnvakt, säger Annika med glimten i ögat. Lars-Peter och Annika upplever att släktingar kan ha orimliga förväntningar på barnfamiljer, det finns så mycket oskrivna regler. Det förväntas att man ska ordna kalas när barnen fyller år och att man ska åka runt till alla släktingar på julen. Och dessa julkort! säger Annika och svär. Så fort man får barn ska man ta gulliga kort på barnet i tomteluva och skicka runt till alla släktingar. Kanske låter hon hård men menar att varje familj måste få göra det som passar dem. Det är okej att hoppa över ett kalas om man inte orkar. Familjen måste komma i första hand, andras förväntningar i andra hand. Du är stark när jag är svag När middagen är avslutad hjälps de åt med disken. Att samarbeta kring allt som ska göras är en självklarhet. Kanske måste Annika och Lars-Peter hjälpas åt mer än andra. För fyra år sedan fick Annika reda på att hon har reumatism, vilket gör att hon har en konstant värk i sina leder. Med mediciner funkar livet ganska bra men just nu växer det ett nytt litet liv inne i hennes mage och då får hon bara äta svaga tabletter. Lars-Peter får periodvis ta mer ansvar hemma när Annika inte orkar. För drygt ett år sedan var det Lars- Peter som inte orkade. Kommer du ihåg när pappa var sjuk? frågar Lars-Peter och tittar på Agaton. Kanske minns han när hans pappa tappade allt hår, hur han låg orkeslös på övervåningen och när de hälsade på honom på sjukhuset. Han fick testikelcancer och gick igenom en tuff tid med cellgiftsbehandlingar. Då var det Annika som fick vara stark. Lär känna ditt barn på ett nytt sätt Titta, vänta och förundras. karin bengtsson I dag finns en metod för att stärka relationen till ditt barn. Metoden heter Watch, Wait and Wonder (WWW) och bygger på att du nyfiket observerar ditt barn, förundras och reflekterar över varför det gör som det gör utan att ingripa. Du bara följer barnet. Självklart hindrar du det om det gör något som är farligt, annars bara följer du det som sker. Pamela Massoudi, barnpsykolog och doktorand på landstingets FoU-centrum, är mycket positiv till metoden. Den hjälper föräldern att lära känna sitt barn bättre och kan stärka relationen. Ibland kan en del problem försvinna nästan av sig själv. Metoden kan användas från det att barnet börjar krypa och fungerar fint under hela förskoleåldern. Pamela tipsar om hur du kan göra hemma: Att få barn var det lättaste Den stora förändringen i livet var inte att få barn. Det kom helt naturligt och de hade räknat med sömnlösa nätter och lite egen tid. Men de hade inte räknat med att bli sjuka. Nu tar de en dag i taget. När man får barn förstår man verkligen vad som är viktigt i livet, när man blir sjuk inser man det ännu mer, säger Lars-Peter. Avsätt en liten stund, 5 20 minuter, där du kan vara ostörd med ditt barn. Ta fram leksaker, grytlock, kastruller sådant barnet tycker om att leka med. Sedan bara följer du vad barnet gör. Räcker det fram en leksak tar du emot det och väntar sedan på barnets nästa drag. Säger det något svarar du så enkelt du kan, utan att tolka eller ingripa. Ge inga egna förslag. Det är ditt barn som hela tiden ska ha initiativet till vad som sker. Blir det uttråkat så observera det också utan att ingripa, försök bara vara närvarande så mycket du kan, förundras över det du ser och hör, utan att börja tolka eller tänka på annat. Observera gärna vad som väcks inom dig själv, utan att uttrycka det. Var bara så medvetet närvarande som du överhuvudtaget kan. När du gjort övningen tillsammans med ditt barn kan du reflektera över vad som hände. Till exempel om det var någon skillnad mot hur det brukar vara. Gör gärna övningen flera gånger och lägg märke till om något förändras över tid. 6

Hanna Nilsson, Zenitha Persson och Ulrika Dahlén har gjort nya erfarenheter när de lämnat föräldrahemmen. Som att det är dyrt med mat och hyra... Livet på Campus Det är fler och fler som läser på universitet och högskolor. Många av dem är stressade och har ångest. att börja läsa och att flytta hemifrån är en stor förändring. Nu är det upp till dig själv om du lyckas, säger Ulrika. text: may olsson foto: mats samuelsson Hanna, 21, Zenitha, 28, och Ulrika, 24, går första respektive andra året på universitetets förskolelärarprogram. Hanna Nilsson från Älmhult minns att hon var väldigt nervös före kursstart: Jag har alltid haft någon vid min sida när jag gått i skolan och när vi skulle börja gymnasiet, men nu var man helt själv. De första veckorna var väldigt virriga. Man visste sällan var man skulle vara och när eller hur man skulle göra saker och ting. Ulrika Dahlén, 24, kommer från Karlskrona och hade redan en killkompis och en syster som läste i Växjö. Val av universitet, utbildning och stad var självklart för henne. Jag har dyslexi och ibland har tanken dykt upp att det här klarar jag aldrig. Men då finns Textverkstan. Jag reste och extrajobbade några år efter gymnasiet, men sedan sa jag till mig själv: Nä, Ulrika, nu är det dags att ta tag i det här! Och visst var det nervöst, men kompisarna backade upp. Jag tror att mina andra erfarenheter är nyttiga. De har gett lite livserfarenhet. Om pengar och boende Zenitha Persson flyttade hemifrån när hon var 18 och har klarat sig själv länge. Redan när hon sökte utbildningen satte hon upp sig i bostadskön och fick lägenhet direkt. Just nu bor hon i en etta på 28 kvadrat vid Slottsstallarna. Här har hon hund och katt och en egen uteplats med rabatt. Jag trivs, men hyran är hutlös! Jag har problem varje månad att få ihop ekonomin. Det tär på måendet att behöva vända på varje krona, samtidigt som man tar studielån och lägger stora summor på kurslitteratur. Mitt upp i detta så ska man prestera.

Ja, man har mer eller mindre alltid ont om pengar, säger Hanna, men visst, man ser till att klara sig. Jag har varit tvungen att låna pengar ibland. Som tur är så har jag väldigt snälla och omtänksamma föräldrar som bidrar med mat och annat då och då. Hanna hade stått i bostadskö tre dagar när hon fick lägenhet. Det var skönt att flytta hemifrån, men självklart en omställning. Laga mat, diska, tvätta och städa. Sånt tar tid! Hon är nöjd med sitt nuvarande boende, en fint inredd tvåa mittemot Stenladan där hon bor med pojkvän och två katter. Ulrika bor i sin tur på Väster och känner sig lite utanför studentlivet men hoppas nu på att få en tvåa på Campus. Ettor går just nu inte att få tag i. Ulrikas, Hannas och Zenithas TIPS till nya studenter Köp pasta variera med olika sorter Skaffa en cykel eller bra skor det blir många promenader Sälj det du inte behöver! Använd bibblans hyllor med referenslitteratur, så slipper du köpa böcker och festande Zenithas bild av studentlivet innan hon började stämde med verkligheten: Fester och hårt pluggande. Men nu deltar jag inte så mycket i festandet. Det beror främst på ekonomin, men kanske även min ålder. Men jag förstår inte hur vissa har råd att festa tre dagar i veckan, de måste få bidrag hemifrån. Själv prioriterar jag mat på bordet. När allt är som mörkast är vännerna räddningen, säger Zenitha: När CSN-pengarna kommer så blir det fest, kanske till och med två helger! Sedan blir det att sitta hos varandra och umgås, titta på film och laga middag ihop. Ulrika är med i en festarrangörsgrupp för Norrlans nation: Visst festas det och visst är ölen billig men jag har inte sett något stök- och bråkfylleri. Att börja plugga kan vara livets första kris Åsa Andtskär är sjuksköterska på Studenthälsan. Hon möter många studenter som är stressade och har ångest. Läget på universitetet följer samhället i övrigt. Många är redskapslösa inför det som kanske egentligen är naturliga tillstånd. Att vara stressad och ha ångest är inget onaturligt. Vi vet att detta med att flytta hemifrån och börja plugga är en av livets första kriser, och vi vill hjälpa de unga att hantera svårigheterna. Studenterna har olika förutsättningar för att klara den stora förändring som det innebär att börja plugga. Dels är det studierna i sig. Dels ska man plötsligt ta vara på sig själv med allt vad det innebär. Man kanske aldrig har betalat räkningar eller lagat mat. Många som besöker oss har det mycket jobbigt. Andra kommer hit med utslag och stukade fötter. Vissa kommer kanske för att deras partner gjort slut och de behöver gråta en skvätt. Men det är förstås många studenter som mår bra och är glada och friska också! De ser vi ju oftast inte här, avslutar Åsa. Det är alltid fullbokat på mottagningen, och det gör att personalen inte hinner jobba så mycket förebyggande som de skulle vilja. Men det finns Våga tala-cirklar, samtal om alkohol, kärleksdagar med mera och Campushälsan är väl etablerat hos studenterna. Om jag blir sjuk så tar jag kontakt med Studenthälsan i det gula huset, säger Zenitha. Dom är jättebra där, och är verkligen måna om ditt mående. Sist jag var sjuk så ringde de upp mig dagen efter bara för att kolla läget! Fakta Studenthälsan är ett komplement till övrig sjukvård. Här finns inga läkare, men sjuksköterskor och kuratorer. Studenthälsan kan vägleda studenten till andra delar av vården när det behövs, men framförallt jobbar de med samtalsstöd och med förebyggande hälsovård. Campushälsan är studenternas egen vårdcentral och tillhör vårdcentralen Teleborg. Textverkstaden på universitetet kan stötta den som har till exempel dyslexi och dyskalkyli eller haft ett långt studieuppehåll. Café Tufvan ett alkoholfritt alternativ som lockar alltfler Lärarna ska stötta varje elev utifrån de individuella behov som studenten har 8

När barnen lämnar boet När barnen flyttar hemifrån tvingas man släppa taget. Livet går in i en ny fas. Är det en frihet att längta efter eller skrämmer tanken på tomhet och tystnad? Ingmari och Lars Apelmo, So Hie Kim-Hellström och Pär Hagdahl är snart där. De berättar om sina känslor och tankar inför en snar framtid utan barn. text: anneli wirdenäs foto: hans runesson Ingmari och Lars Apelmo har två utflyttade barn och en 18-åring som går sista året på gymnasiet. So Hie Kim-Hellström och Pär Hagdahls äldsta dotter bor i Stockholm och de har en 19-åring hemma, på väg att lämna boet. Vår äldsta flyttade ända till Spanien. Det är nog lättare när de hamnar i närheten. Då kan man umgås när man känner för det, säger Ingmari. En sorts övergångsfas. Nu blev vi tvungna att verkligen släppa taget direkt. Vår son reste ut i världen, kom tillbaka och jobbade ett tag, och reste igen.

So Hie Kim-Hellström, Pär Hagdahl, Ingmari och Lars Apelmo får vänja sig vid ett nytt slags liv nu när barnen flyttat. För vår dotter gick flytten gradvis. Hon sökte dansutbildning i Stockholm med olika uttagningar, och kom in. Det kändes som att hon när som helst skulle kunna komma hem igen. Det gick upp för mig att hon flyttat en dag när jag insåg att det inte längre låg några saker på hennes sovrumsgolv, berättar So Hie. Både skönt och vemodigt Pär Hagdahl känner vemod över den tid som varit. Nu är det här kapitlet slut, det där familjelivet vi höll på med. Nu läggs det till handlingarna. Pulkautrustningar och annat som man har på vinden kommer aldrig att behövas mer. Saknaden är det största, tycker Lars. Jag har redan insett att jag inte kommer att ha någon att leka med på samma sätt, längre. Någon som följer med på vandringar, sover ute, letar vrakdelar och går på äventyr. Jag har kommit på mig med att fortsätta med samma vanor som jag har haft jättelänge, avslöjar Pär. Jag skyndar hem efter jobbet, brassar käk men ingen kommer och äter. Det är som att jag har blivit friställd, en tjänst som blivit avvecklad. Det är lätt att bli låst i familjerutiner och roller. Tjejsnacket är det jag kommer att sakna mest, och att få ta del av den nya unga världen, deras musik. Man har inte den där flocken längre, säger So Hie. Småpratet om kvällarna saknar jag, säger Pär. När man sitter och fikar och delger varandra vad som hänt under dagen. Visst finns telefon och mejl, men det är inte samma sak. Det verkar som om papporna är de som sörjer barnen mest, tycker de. Jag är ju den som har råddat allting hemma, stått för vardagsfostran; hållit reda på när det var matteprov, tandläkartider, rena jympakläder. Det kommer att bli skönt att slippa, tycker Ingmari. För min del har jag alltid tänkt att man har barnen till låns, säger So Hie. Men visst kan man känna sorg när man träffar barnfamiljer och inser att det där har man haft, och det kommer inte igen. Sedan kan man vara egoistisk och tänka att vi faktiskt aldrig har fått vara själva sedan barnen kom. Det finns en frihetskänsla i det. Ja, jag kan känna mig upprymd inför tanken, instämmer Ingmari. Jobbigast när barnen flyttar är det nog för ensamstående föräldrar, tror de, som oftast har ett tajtare förhållande till sina barn. Det är nog också tufft för dem som haft barnen som sin identitet och nästan glömt bort sig själva. Ibland behövs man Separationen är svårare för föräldrarna än för ungdomarna som flyttar, tror de. Föräldrarna är nog mest en fond för 10

Nu är det här kapitlet slut, det där familjelivet vi höll på med. Nu läggs det till handlingarna. Pulkautrustningar och annat som man har på vinden kommer aldrig att behövas mer. dem, förutom när de överväldigas av ensamhetskänslor. Det är så mycket som rör på sig i livet i de här åldrarna. När vår dotter flyttade tjatade hon om att vi inte skulle hålla på att ringa hela tiden. Så vi slutade höra av oss så ofta, för att hon skulle få vara ifred. Då kom det ett sms där hon undrade ifall vi hade glömt bort henne. Man behövs ibland. Som när de har ekonomiska svårigheter. Pappa, kan du skicka pengar? Hur fort måste du ha dem? Om 15 minuter. Jag sitter i en taxi till Arlanda. Den gången kände jag mig ungefär som en stressad bombtekniker när jag snabbt satte på datorn för att gå in på Internetbanken, säger Pär. Han och So Hie berättar om hur äldsta dottern på besök i Växjö ibland väljer att stanna hemma och prata med dem hela kvällen, istället för att som tidigare, rusa iväg ut med kompisarna. Det är en fantastisk upplevelse, helt chockerande. Nystart tillsammans Livet blir nog ganska annorlunda framöver, tror de. Det finns ju de som börjar om på nytt. Skiljer sig och träffar en ny partner, män som får barn igen. Man ska nog vara observant på det nya läget så att man inte fladdrar iväg, tycker Lars Apelmo. Att man tänker över: vad kan vi göra ihop, vi två. Klart att det innebär ett vägskäl när barnen drar. Men det gäller att försöka se det som en möjlighet. Det blir lättare att förverkliga sådant man gått och drömt om. Vi kanske drar till Peru nästa år. En sak som man verkligen borde tänka på är att vårda sina vänner, tycker Ingmari. Det var så mycket omkring barnen när de var små så man hann inte riktigt med något eget umgängesliv. Mer uteliv och dans Framöver kommer det nog att blir mer kvällssittningar ihop med andra, tror de, kanske nya matlag. Definitivt mer uteliv och kulturevenemang. Man kan ju vara kaxig nu och säga att det ska bli skönt när barnen flyttar, men när vi verkligen blir ensamma, då kanske det är en annan sak. Moderskeppet summerar av may olsson En sak vet man, och det är att man ska inte tro att man vet någonting. Eller: två saker vet man, och en är att inget blir som man tänkt sig. Livet, till exempel. Olika skeden avlöser varandra och just när man tror att man har koll på tillvaron så skuttar den in på en annan kanal. Just nu pågår i mitt liv programmet Barn flyttar och programmet teverockad. Vems teve som är vems har jag sen länge tappat greppet om. En tjock-teve byts ut mot en tunnis, och tjockisarna hamnar hos moderskeppet, som inte är så trendkänslig. I skrivande stund har jag fyra teveapparater. För ett par veckor sedan planerade jag att köpa en ny. Barnen flyttar hemifrån och styr upp sina liv. Man blir förvånad. Plötsligt frigörs en massa tid, ekonomin blir bättre, matlagningsoket lättar och man kan ta sig genom hallen utan att snubbla över fjorton par skor. Eller plötsligt och plötsligt; förändringen har kommit gradvis, och inte har den varit det minsta traumatisk. Jag står inte och snyter mig i förklädet precis. Det kan bero på att yngsta dottern fortfarande bor kvar hemma, men också på att förändringen gått så långsamt att jag har växt in i den. Det är ju inte det att de är borta. Vi ses rätt ofta. Ibland sover de över. När de kommer hem till mig är de trevliga och tackar och plockar undan efter sig som vilka människor som helst. Man blir förvånad. De är ambitiösa, de jobbar och de pluggar och man får lära känna jättetrevliga flick- respektive pojkvänner som extrabonus. Det är bara positivt. Och semestrarna. När barnen var små var semestrarna ingen sinekur. Fyra barn i en husvagn det kunde vara en titel på en skräckfilm. Fyra barn i en bil hade också sina begränsningar ur ett vilsamhetsperspektiv. Och ur ett trafiksäkerhetsperspektiv. Fyra olika viljor. Fyra overaller, åtta vinterstövlar och lika många vantar, ständig strumpbrist, ständig jakt efter gympakläder. Tider, skjutsningar, fotbollsträningar, läxor, syskonbråk, utvecklingssamtal, bandybollar i ögat, öroninflammationer fullt ös från morgon till kväll. Det ställdes föräldrakrav som jag inte hade föreställt mig, krav på logistik och koordination och snabba beslut. Nej, småbarnsföräldrar, jag avundas er inte tillvaron, fast jag vet att den är full av guldklimpar. Men det är min också. Att det ur detta kaos klev fram fyra trivsamma och självständiga individer känns både som en gåva och en gåta. Det är inte utan stolthet jag ser dem trava ut i livet. 11

12 Vid den tiden brukade jag sova på den stora toaletten vid Heden. Där var trångt, man fick sitta och sova bland alla de andra missbrukarna. Rökigt var det också. Jag minns att jag öppnade dörren, stod där och tittade ut över julbelysningen på Avenyn, såg vackra, upplysta fönster runtomkring. Jag blev sentimental. Det var nog första gången ett frö till förändring såddes inuti mig. Jag tänkte: är det såhär jag vill ha mitt liv, sitta ihopträngd med alkisar och narkomaner på en toalett och fira jul?

Julen när livet vände I januari 2007 tog Anders Karlman ett beslut nu får det vara slut på fylla och förnedring. Inte en jul till bland alkisar och narkomaner på offentliga toaletter. Visserligen hade han hållit upp med missbrukarlivet tidigare, men den här gången kändes det annorlunda. text: anneli wirdenäs foto: hans runesson Anders Karlman är ett bekant ansikte på Vattentorget, där han arbetar som projektledare inom Kamratstödet. Numera är han även distriktsordförande för IOGT-NTO Kronoberg. Han bär tatueringar och spår som berättar om ett annat och mycket hårdare liv. Jag kan det här. Jag har suttit båda sidor om skrivbordet. Under flera år var han anställd inom socialförvaltningen, är utbildad behandlare och har varit med att bygga upp flera verksamheter för missbrukare. Under den perioden levde jag utan alkoholen i 20 år. Omplacerad trettonåring Anders Karlmans långa resa in och ut ur missbruk började när han var tretton år. Jag var blyg och tillbakadragen som liten, och hävdade mig genom att umgås med äldre. Jag märkte att jag växte och blev någon när jag drack sprit. Jag började slåss och bråka. En dag kom polis och socialassistenter in i klassrummet och hämtade honom. De körde hem mig till mina föräldrar och uppmanade dem att packa en väska. Jag skulle omplaceras till annan ort, enligt barnavårdslagen. Det var bara för mina föräldrar att lyda. Så var det på den tiden. Jag brukar berätta om det när jag föreläser på Polishögskolan och de frågar: Hur var din första kontakt med polisen? Han kom till en bondgård i Skåne. Där fick han jobba och slita hårt. Det var ingen bra miljö för en trettonåring. Vi kom inte överens. Till slut blev det så att jag snodde bon- 13

14 dens bil och drog. Sen blev det nya bondgårdar, ungdomsfängelser och institutioner, och ett liv med droger och kriminalitet. Sista resan Han vill berätta om hur han tog sig ur den sista fylleperioden, den som började 2002, i samband med en skilsmässa. Han gjorde sig omöjlig på jobbet med missbrukare för han hade börjat dricka igen. Socialförvaltningen där han var anställd, fick in honom på behandlingshemmet Nämndemansgården. Det var gamla landshövdingar, biskopar och så var det jag, säger han och skrattar gott. Jag minns att vi skulle rita upp våra levnadsberättelser på ett blädderblock. De andra hade inte mycket att komma med, medan jag tog upp flera sidor med allt jag hade gjort, hur jag kämpat med mitt missbruk, åkt in och ut ur fängelser. Alkis på stan Tiden på behandlingshemmet gav inte tillräcklig motivation för att han skulle lägga av att supa. Efter en kort period med lägenhet och jobb i Alvesta, var han tillbaka i Växjö. Denna gång som hemlös och i ett fortsatt missbruk. Jag brukade sova på toaletten vid Teatertorget. Jag minns så väl när de på kommunen kom på att alla offentliga toaletter skulle få larm och låsas klockan 24. Det var mitt i vintern, det småsnöade och var kallt som fan. Anders Karlman brukade gå och tigga utanför banken. Man ljög ju och sa att man skulle ha pengarna till mat. Det värsta var när man hamnade inför välmenande människor som sa: Kom med in här så ska du få lite och äta. Så gick man där och var döss-fyllesjuk, det gick inte att äta då. Det var ju sprit man ville ha. Flyttade till Göteborg Ensamheten och ångesten blev för stor i Växjö, Anders drog till Göteborg istället. Fördelen med Göteborg är att där finns alltid någonstans att värma sig. Där finns härbärgen, och kyrkorna delar ansvaret att bjuda på sängvärme. Det mobila teamet är ett samarbete mellan polis och social som fungerar mycket bra. De plockade upp en, och fixade någonstans att sova. Han berättar om tillfälliga sovplatser; värmande kartonger på toaletter, i parkeringshus, gamla ställverk. Skäggig och långhårig levde han missbrukarliv i Göteborg i flera år. Med en enda tanke i huvudet: att fixa nytt berusningsmedel till nästa morgon. T-sprit var ingen ovanlighet. Frö till förändring Julafton 2006 var det något som hände inom honom. Vid den tiden brukade jag sova på den stora toaletten vid Heden. Där var trångt, man fick sitta och sova bland alla de andra missbrukarna. Rökigt var det också. Jag minns att jag öppnade dörren, stod där och tittade ut över julbelysningen på Avenyn, såg vackra, upplysta fönster runtomkring. Jag blev sentimental. Det var nog första gången ett frö till förändring såddes inuti mig. Jag tänkte: är det såhär jag vill ha mitt liv, sitta ihopträngd med alkisar och narkomaner på en toalett och fira jul? Tillbaka i nykterhet Efter ännu en bortsupen januarinatt i Göteborg placerades han på tillnyktringsanstalt. Dagen efter satte myndigheterna honom på tåget hem till Växjö, där han var skriven. Där satt jag, risig och långhårig med svetten drypande. Jag var helt slut. Hade hamnat mitt i en skolklass av fnittrande småtjejer. Vart skulle jag nu ta vägen? Han beslöt sig för att svälja sitt högmod och gå upp till de gamla arbetskamraterna på socialförvaltningen. Första målet var att få komma till stödboendet Larmet. Det var ju inte så att de sa: Hej gamla kompis, välkommen! Vad roligt att du äntligen har samlat dina tankar. Att komma till Larmet var alls ingen självklarhet. Han fick höra att det bara skulle användas för akutfall. Vad tycker ni att jag är då, sa jag, som inte ägde mer än kläderna jag stod i. Tuff tid Anders Karlman blev tvungen att bevisa att han menade allvar och verkligen kunde hålla sig nykter. Perioden som följde var tuff, en kamp för att hålla sig undan spriten, hitta någonstans att sova. Varje dag fick han blåsa i alkometer och han lämnade urinprov tre gånger i veckan. Någon gång när det var ledigt fick han sova på Larmet. Jag ville inte gå ner på stan för jag var så skör och osäker. Där skulle jag träffa någon av de gamla polarna och så skulle jag vara igång igen. Så jag vandrade och vandrade för att hålla suget borta, gick i Bokhultet varje morgon. Ria betydde också mycket under den här tiden. Där kunde jag vila ut efter alla nätter utan riktig sömn, jag kunde tvätta mig, byta kläder och få lite mat. Det blev en viktig språngbräda för mig. Tänkte ge upp Ändå kom till slut en dag när han kände att han inte orkade stå emot längre. Jag kommer så väl ihåg att det var en fredag. Jag skulle gå till soc. Tänkte att nu skiter jag i det här. Jag köper två 75:or för pengarna, så att jag har över helgen. Men så sa min socialassistent: Nu har det gått så bra för dig att du kan få bo på stödboendet. Det första jag tänkte var att han hade förstört min helg. Men Anders Karlman tog emot erbjudandet och klarade att fortsätta leva utan spriten. Snart lyckades han också ordna en egen etta. Det var en stor omställning. Fick ju ont i ryggen av den mjuka sängen, jag som var van vid att sova på hårda golv. Började jobba igen På IOGT fanns ett ledigt jobb som vaktmästare. Eftersom de kände till hans bakgrund som behandlingsassistent, ordnade de istället så att han blev ansvarig för Kamratstödet, som levde en rätt tynande tillvaro med fyra-fem medlemmar. Nu är det ett 60-tal personer med missbruksproblem som kommer regelbundet, för att få

gemenskap i livet. Där är öppet varje dag. Flera av de gamla kompisarna från gatan har hakat på. Av 44 män är det 27 som valt att gå in i IOGT, och av 20 kvinnor är det 13 som gått med. Det är människor i alla åldrar, även unga heroinmissbrukare. Jag önskar att kommunen kunde fatta vilken insats vi gör här. Fotbollslaget FC Vattentorget betyder mycket för dem. Laget och träningarna har blivit populära. Just nu spelas det in en dokumentärfilm om hur laget vuxit fram. Stolt Anders Karlman känner sig äntligen trygg i sin tillvaro. Han vet att risken för återfall finns där, men har så starka nätverk omkring sig att han inte tror det skulle ske igen. Livet har fått en mening. Jag har fyllt suget efter alkohol med gemenskap. Jag har roligt och är stolt över det som IOGT gör och över att Kamratstödet vuxit. Nyss var han på kongress med IOGT- NTO i Göteborg. Jag såg folk som jag hängde ihop med från den tiden, men de kände inte igen mig. Och jag gick jag ner och tittade på toaletten på Heden. Det fyllde mig med obehag, tanken på att jag vistats där och att människor fortfarande gör det. Efterlängtad pappa En sak har han väntat med att berätta, det är om den återfunna kontakten med sina barn. När jag steg av tåget den där januaridagen 2007, så kom en liten trettonårig flicka springande mot mig med kappan under armen. Det var min yngsta dotter. Hon hade längtat efter mig. Och för en vecka sedan gick jag på stan med mitt barnbarn, sex år gammal. Han har sju barn från olika äktenskap, varav den äldsta är 37. Att hans svek präglat deras barndom, det är han plågsamt medveten om. När jag missbrukade som allra värst fanns det inte med i min tankeverksamhet att de skulle behöva mig eller vilja träffa mig. De av barnen som ännu inte vill ha kontakt, hoppas han kommer så småningom. I dag vet de var jag finns och att jag mår bra. Lättläst Anders har börjat ett nytt liv I januari 2007 bestämde Anders Karlman sig för att sluta med alkohol och droger. Han ville inte fira jul en gång till med alkoholister och narkomaner. Han ville börja ett nytt liv. Han började tidigt dricka alkohol Anders Karlman började dricka alkohol redan när han var 13 år. Han kände att han blev någon som alla såg när han drack alkohol. Men han började också bråka och slåss. En dag kom polisen och hämtade honom i skolan. Han fick inte bo hos sina föräldrar längre, istället skulle han bo på en bondgård i Skåne. Men Anders fortsatte med alkohol och droger och fick sitta i flera ungdomsfängelser. Anders har varit nykter under delar av sitt liv men när han skilde sig från sin fru började han dricka igen. Anders förlorade både lägenhet och jobb och fick bo utomhus i Växjö. Då åkte han till Göteborg. I Göteborg finns det alltid någonstans att värma sig, berättar Anders. Men Anders sov också på kartonger på toaletter. På julen 2006 vände Anders liv På julafton 2006 hände det något för Anders. Då brukade jag sova på den stora toaletten vid Heden i Göteborg, berättar Anders. Han tittade på alla vackra fönster med julpynt och ljusstakar och tänkte: Är det så här jag vill ha mitt liv? En månad senare gick han till sitt gamla arbete på socialtjänsten i Växjö och bad dem att hjälpa honom. Det blev en väldigt jobbig tid för Anders men till slut fick han en egen lägenhet och ett jobb på IOGT. Han blev ansvarig för Kamratstödet, som hjälper dem som har problem med alkohol eller droger. Äntligen känner Anders sig lugn och trygg. Han har roligt och är stolt över sitt jobb och han behöver inte alkohol längre. Anders har också börjat träffa några av sina barn igen. När jag gick av tåget i Växjö den där dagen i januari 2007, så kom en liten flicka springande mot mig. Det var min yngsta dotter. Hon hade längtat efter mig, säger Anders. 15

Stolta kvinnor startar om på nytt. Från våld och kaos till Det är kosmopolitisk stämning i kaféet på Tingsryds Lärcenter. Här träffas människor från olika delar av världen som just nu håller på att lära sig om Sverige. Vi träffar några kvinnor med rötter i Irak, Somalia och Angola, alla med en stark lust att göra det nya landet till sitt. Deras liv har förändrats i grunden. Det är en grupp färgstarka och intresserade kvinnor vi möter i ett av Lärcentrets klassrum. Flera av dem har lärt sig förvånansvärt mycket svenska, trots att de inte bott här så länge. Även om det inte märks utanpå, bär de sår efter ett liv i terror och rädsla. De har alla släktingar och vänner som dödats i krig. Kontrasten mellan Sverige och de egna hemländerna är stor. Fred och frihet Den största skillnaden är lugnet och tystnaden här. Att vi kan gå ut. Det råder fred och frihet. Hemma i Irak sprängdes bilbomber varje dag, folk sköts ner på gatorna. Vi var tvungna att hålla oss hemma. Samma dag om Saddam Hussein avrättades var det en stor explosion där vi bodde. Jag var gravid och ensam hemma när det smällde till i huset, fönster krossades och dörren trycktes in. Därute låg massor av döda kroppar och bilvrak, det var blod överallt, berättar Zainab Kareem. Nadifo Mahamud förlorade tre barn i hemlandet Somalia. Två av mina pojkar sköts mitt framför text: anneli wirdenäs foto: hans runesson ögonen på mig. Och min äldste son har varit försvunnen sedan 1993. Jag har gråtit, gråtit. Om vi hade bott kvar i Angola skulle de hämtat vår son för att bli soldat. De som vägrar lämna ifrån sig sina barn blir skjutna direkt, berättar Bernadette Maniaga. Förstå det nya landet Många har kommit med sina barn till Sverige efter att deras män flytt hit. Här kämpar de för att lära sig språket, göra landet till sitt. De vill så gärna försöka förstå oss infödingar. Svenskar är inte så pratsamma. En del vänder bort huvudet när man hälsar. Gamla kvinnor är trevliga och intresserade, särskilt om man har barnen med sig. Men ungdomar verkar vara jätterädda. Är det hudfärgen de är rädda för? Eller blir de skrämda av sjalarna? Männen har lättare att få kontakt med svenskar, har de märkt. De har ju inga sjalar. Kanske tror de att vi är utomjordingar, säger Zainab och skrattar. Jämställdhetens Sverige har de inte ännu inte riktigt tagit till sig. Det är inte bra om mannen är hemma med barnen. Aldrig! Kvinnorna bestämmer hemma och männen utanför hemmet. Det är vi som handlar, städar och lagar mat. Män kan bara äta, skojar de. Men under åren när deras män bodde ensamma i Sverige, då gjorde de allt det där, avslöjar de. Till och med tvättade sina kläder själva. Framtidsdrömmar Hela tiden finns skrattet nära, trots allt det tuffa de varit med om. De intensiva ögonen berättar att det här är på allvar. Nu ska de skapa sig ett bra liv och en framtid i Sverige, även om det just nu ser lite mörkt ut på arbetsmarknaden. De berättar om sina olika framtidsdrömmar: Hus på landet med egna odlingar, studier på universitet, jobb som tandläkare, jurist, lärare, förhoppningar om studier och bra yrken för männen och barnen. Det finns mycket som är annorlunda i det nya landet: Många av oss har fler barn än ni. Det är lite trångt för oss med alla barnen här. I Irak finns inga lägenheter, alla bor i hus. Flera av dem önskar större boende. Ensamt Socialt har det nya livet förändrats mycket. Det finns ingen att prata och umgås med, förutom dem i den egna gruppen. Det är tryggt och bra i Sverige, men tråkigt. Ensamt. Särskilt på vintern. 16

grönska och tystnad Raxmo Nuur Weheliye, Nadifo Mahamud, Sanaa Al-Musawi, Nahida Hadi, Zainab Kareem, Isra Alwan, Hanan Swyedi, Loma Hashim, Aseel Al-ataby, Ielen-A-Abd och Bernadette Manianga har förändrat sina liv i grunden. Ni tar emot oss men ni vill inte blanda er med oss. Vi borde ju umgås tillsammans, allihop, vara mer nyfikna på varandra. Så vill jag att mina barn ska växa upp. Klimatet och naturen har gett dem nya dimensioner, skogen och omgivningarna berikar tillvaron. Man är ute mycket mer i Sverige. Jag har aldrig promenerat så mycket som här. Jag älskar att plocka blommor, blåbär och svamp. Det finns inte blåbär i Irak. Det är kallare här, och regnigare. Man måste ha mer kläder. De har inte vant sig vid den svenska maten än och lagar helst sin egen traditionella kost. Er mat är mycket annorlunda, tycker de. Ni blandar sött och salt, sylt till kött! Smörgåstårta räkor med grädde! Det bästa med svensk mat är tårta och kakor. 17

Galo leker live Vi har alla våra personliga nycklar till att finna balans, harmoni och återhämtning. Det kan vara musik, litteratur, naturvandring, yoga eller kanske en hobby vilken som helst. För Galo Gonzales är det kasperdockor. text: hans ljungqvist foto: hans runesson Djupt nere i källarvalven under ett gammalt nedlagt bryggeri på Söder i Växjö, ligger trollkarlens verkstad. Där huserar Galo med sina kasperdockor, marionett-figurer och magiska teaterdekorer. Det hela började med att jag fick en liten dockteater när jag var sju år gammal. Sedan dess har dockorna funnits med mig hela livet igenom. De har hjälpt mig i mina svåra stunder, ja de har faktiskt varit min räddning i olika livskriser. När världen känts hård och kall har dockorna hjälpt mig att komma tillbaks till mig själv och hitta balans. Nu har jag byggt den dockverkstad som fanns i min barndoms drömmar. Här i källaren skapar jag allt mitt material själv. Sedan 1983 har jag och dockorna spelat land och rike kring, alltifrån Ystad i söder till Malmberget i norr. Det har blivit tusentals föreställningar. Det är viktigt för vår hälsa att vi håller kontakten med vårt inre barn levande. Där inom oss finns en rik källa av skratt och glädje, av visdom. Jag är en barnslig person. Det är en positiv egenskap. Många skulle må mycket bättre om leken och barnasinnet fick ett större utrymme i deras liv. Självklart behövs det logiska och korrekta men det är inte där den bubblande livsenergin finns. Vi behöver clownen. Min egen stora förebild är Charlie Chaplin. Ingen kunde som han enbart med pantomimer visa oss hur det stora och det lilla, det tragiska och det komiska väver fram våra liv. Det är clownens uppgift att belysa de stora frågorna och att få oss att glänta lite på dörren till fantasins oändliga rike. 18

t 19

20 Ulla hämtar