Organdonation från avlidna Samtyckesregler för transplantation o/e annat medicinskt ändamål När den avlidne har uttryckt sin inställning Huvudregeln är att den avlidnes inställning till organdonation alltid bestämmer om ingreppet får utföras eller ej. Detta oavsett hur viljeyttringen har uttryckts. Viljeyttringen kan ha skett muntligt, skriftligt (donationskort eller annan handling) eller registrerats i donationsregistret. Ett medgivande kan vara villkorat av den avlidne dvs vissa organ kan undantas donation (se även nedan). Den senaste viljeyttringen gäller. Vid ett klart medgivande ställer transplantationslagen inga krav på att anhöriga skall informeras men det bör om möjligt självfallet alltid ske. Anhöriga har dock ingen laglig möjlighet att ändra på den avlidnes beslut vare sig det är för eller emot donation. När den avlidne inte uttryckt sin inställning Om den avlidne inte uttryckt sin inställning får donationen genomföras, såvida någon "som stått den avlidne nära" (närstående) inte motsätter sig det. Den närstående behöver alltså inte aktivt säga ja för att ingreppet skall få genomföras, men har rätt att stoppa det med ett nej (vetorätt). De närstående har också rätt att motsätta sig donation av endast vissa organ (se även nedan). Vem/vilka kan anses som närstående? Med närstående avses i första hand familjen och andra nära anhöriga, det vill säga make/maka, sammanboende, registrerad partner, barn, föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, makes barn som inte är ens eget m.fl. Även en mycket nära vän, tidigare partner eller god man kan i vissa fall räknas som närstående. Det kan också finnas fall där en nära släkting, som den avlidne sedan lång tid inte haft någon kontakt med, inte bör betraktas som närstående. Vilka närstående måste underrättas? Vilka personer som ingår i kretsen närstående framgår vanligtvis i patientjournalen. Enligt bestämmelserna räcker det om någon, d.v.s. en av dessa, informeras om de närståendes vetorätt. Denne får i sin tur ansvara för hur kontakter och samråd sker med andra närstående. Läkaren behöver alltså inte göra någon mer ingående undersökning av vilka övriga närstående som kan finnas eller tala med var och en av dessa Måste närstående alltid underrättas? När den avlidnes vilja är okänd måste någon av de närstående alltid informeras om rätten att motsätta sig ingreppet. Om det inte är möjligt inom den tid som står till buds får donationsingreppet inte utföras. Reviderad: A Flodén, C Lovén, B-Å Henrikssonn Flik 8.1
Hur lång betänketid får de närstående? De närstående skall informeras om rätten till "skälig" betänketid d.v.s. tid att samråda i lugn och ro. Hur lång tid får avgöras från fall till fall. Man bör dock informera om att det inte får dröja alltför länge, helst någon till högst några få timmar, då donationen och kvalitén på organen annars kan äventyras. 24-timmarsregeln (flik 7.1) sätter ju också en definitiv gräns för när ingreppet senast måste påbörjas. Betänketiden måste alltid bli betydligt kortare än så eftersom det inom denna tidsrymd även måste finnas tid till förberedelser av både donator och mottagare, ev undersökningar, transport av transplantationsteam, etc. Om de närstående är oense Om de närstående är oense får donationsingreppet inte genomföras. Läkaren har dock ingen skyldighet att själv aktivt tillfråga varje tänkbar närstående, som ovan nämnts räcker det att en av dem informeras. De närstående får sen själva ansvara för hur samrådet sker och vilket besked som lämnas till läkaren. Villkor för medgivandet Den avlidne kan ha angivit villkor för sitt medgivande t.ex. genom att ange eller undanta vissa organ eller vävnader. Man har också rätt att undanta donation för "annat medicinskt ändamål". Om dessa villkor uppfylls får donationen genomföras. Om den avlidnes inställning till organdonation är okänd har de närstående vetorätt (se ovan). Denna rätt att motsätta sig donationen kan också gälla enbart för vissa organ, vävnader samt annat medicinskt ändamål. Donation från underåriga och psykiskt störda Enligt lagen är alla möjliga som donatorer oavsett ålder eller psykisk störning. Huvudregeln är att donatorns uttryckta vilja gäller. Detta förutsätter förstås att barnet är så moget, eller den psykiska störningen är av sådan karaktär, att de kan anses ha förstått innebörden av en organdonation. Om så inte är fallet får regeln om närståendes vetorätt gälla d.v.s. donationen får genomföras om närstående inte säger nej (se ovan). Kontrollera alltid med donationsregistret Ett centralt donationsregister finns där alla som så önskar kan registrera sin inställning (positiv eller negativ) till donation. Informationen i registret finns tillgänglig dygnet runt via transplantationskoordinatorerna. Vid varje donationsärende, oavsett om andra uppgifter om den avlidnes inställning finns eller ej, bör detta alltid kontrolleras i registret. Denna sökning i registret får endast ske på avliden patient. Vad menas med annat medicinskt ändamål? Med annat medicinskt ändamål avses i första hand medicinsk forskning som alltid godkänts av en etisk kommitté. Oftast handlar det om mindre cell- blod- eller vävnadsprover. Det kan också handla om organ som inte använts i transplantationssyfte. Exempel på forskningsprojekt är att få fram bättre behandlingsmetoder för olika sjukdomstillstånd. Annat medicinskt ändamål ska inte förväxlas med helkroppsdonation som regleras i obduktionslagen. Det kräver skriftligt samtycke med en medicinsk institution. Reviderad: A Flodén, C Lovén, B-Å Henrikssonn Flik 8.2
Rättsmedicinsk obduktion En rättsmedicinsk obduktion har högre prioritet än donation av organ och vävnader Krav på rättsmedicinsk obduktion är i regel inget hinder för att organdonation genomförs. Undantaget är om donationen skulle äventyra bedömningen vid en rättsmedicinsk undersökning, det är dock ovanligt. Polisen är den myndighet som suveränt beslutar om rättsmedicinsk obduktion. Detta medför att polisen alltid skall kontaktas för beslut om rättsmedicinsk obduktion, i följande situationer (1995:832) om obduktion m.m.: 1 om undersökningen kan antas vara av betydelse för utredning av ett dödsfall som inträffat under sådana omständigheter att det inte skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet har samband med ett brott, eller det kan misstänkas ha förekommit fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården 2 undersökning får också göras om ett dödsfall kan antas ha orsakats av yttre påverkan och undersökningen behövs för att fastställa dödsorsaken, eller vinna upplysningar av särskild vikt för miljöskydd, arbetarskydd, trafiksäkerhet eller annat liknande intresse. 3 undersökning får också göras om det behövs för att fastställa den avlidnes identitet. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:29) om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvård vid dödsfall finns angivet i vilka fall en anmälan till polismyndigheten skall göras: 1 När dödsfallet har eller kan ha orsakats av yttre påverkan (skada eller förgiftning) och alltså inte enbart sjukdom, dvs. av någon annan person, olycksfall eller självmord 2 När det är svårt att avgöra om dödsfallet har orsakats av yttre påverkan. Detta gäller När någon anträffas död och tidigare sjukdomsbild inte kan förklara dödsfallet, dvs. vid helt oväntade dödsfall hos både barn bl.a. vid plötslig spädbarnsdöd och vuxna när det finns anledning till tveksamhet om dödsfallet har naturliga orsaker, När en missbrukare anträffas död Vid framskriden förruttnelse 3 När dödsfallet kan misstänkas ha samband med fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården. 4 När den döde inte har kunnat identifieras. Reviderad: A Flodén, C Lovén, B-Å Henrikssonn Flik 8.3
I begravningslagen (1990:1144) anges läkares skyldighet om anmälan enligt skäl i lagen (1995:832) om obduktion m.m. skall den läkare som fastställt att döden har inträtt eller som annars skall utfärda dödsbeviset snarast möjligt anmäla dödsfallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffade eller, om kännedom härom saknas, den ort där den döda kroppen har anträffats. Om polismyndigheten beslutar om rättsmedicinsk obduktion kontaktas jourhavande rättsmedicinare för att efterhöra möjligheten att ta till vara organ och/eller vävnader. Det är rättsmedicinaren som avgör om donationsingrepp får utföras och eventuella inskränkningar i ingreppet. De lagar och föreskrifter som styr rättsmedicinsk obduktion är: Lag om obduktion m.m. (1995:832) Begravningslag (1990:1147) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall (SOSFS 1996:29) Rättsläkardistrikt Jourhavande rättsläkare i GÖTEBORG Dagtid telefon: 031-741 15 50 Jourtid mobiltelefon: 0708-50 34 38 Jourhavande rättsläkare i LINKÖPING Dagtid telefon: 013 36 42 50 Jourtid mobiltelefon: 0703 99 19 81 Jourhavande rättsläkare i UMEÅ Dagtid telefon: 090-100 700 Jourtid telefonsvarare som hänvisar till jourhavande rättsläkare Reviderad: A Flodén, C Lovén, B-Å Henrikssonn Flik 8.4
Sammanfattning När får donationen ske eller inte ske Donationen får genomföras om: - den avlidne uttryckt sig positiv till donation muntligt eller skriftligt (tex donationskort eller donationsregister) - den avlidne inte uttryckt sin inställning eller ansetts oförmögen att kunna uttrycka den (vissa underåriga eller psykiskt störda), och de närstående inte motsätter sig ingreppet Donationen får inte genomföras om: - den avlidne motsatt sig donation muntligt eller skriftligt (tex donationskort eller donationsregister) - den avlidne inte uttryckt sin inställning eller ansetts oförmögen att uttrycka den (vissa underåriga eller psykiskt störda) och: - de närstående motsätter sig ingreppet - de närstående är oeniga - de närstående ej kan nås inom den tid som står till buds - ingreppet skulle omöjliggöra bedömningen vid en efterföljande rättsmedicinsk obduktion Reviderad: A Flodén, C Lovén, B-Å Henrikssonn Flik 8.5