Dialektinspelning i sex decennier

Dialektinspelning i sex decennier Ann-Marie Ivars Slutseminariet för projektet Spara det finlandssvenska talet inbjuder till en återblick på den tidigare insamlingen av svenskt talspråk i Finland. Det är en viktig del av forskningstraditionen jag med den här återblicken vill lyfta fram i ljuset, okänd som den är för de flesta av dagens nordister i landet. Återblicken gäller sex decennier av inspelning av dialekt och stadsmål, från 1950-talet när rullband och magnetofon togs i bruk för dokumentation av det talade språket, till 2000-talet när det började spelas in digitalt. Mest kommer det att handla om de fem sista decennierna av 1900-talet, från 1950- till 1990-tal. Det var två institutioner, Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet (FKA) och dåvarande Folkmålskommissionen (FMK, som 1976 blev en del av Forskningscentralen för de inhemska språken), som började använda inspelning som insamlingsmetod, vid sidan av traditionell uppteckning av språk- och traditionsmaterial. De två institutionerna samarbetade och delade länge lokaliteter med varandra. De skildes åt 1997, när Forskningscentralen blev kvar på Sörnäs strandväg och Folkkultursarkivet flyttade in i Litteratursällskapets eget hus på Riddaregatan 5. Av praktiska skäl katalogförde FKA och FMK sina bandinspelningar gemensamt, och det är denna gemensamma bandkatalog jag har använt som källa för översikten. I bandkatalogen delar dialektologerna rum med traditionsforskarna på FKA, så det har gällt att identifiera och skilja inspelningar av folkligt språk från inspelningar av folkliga traditioner. Det är inte alltid så lätt att göra den distinktionen gränsen ter sig ofta som en linje dragen i vatten. Mitt kriterium för en dialekt- eller stadsmålsinspelning har varit att denna ska vara gjord av en nordist. Dialektinspelningens historia går tillbaka till sommaren 1952. Det var då som Olav Ahlbäck, dåvarande professor i nordisk filologi vid Helsingfors universitet, och Lars Huldén, dåvarande amanuens vid Folkmålskommissionen, gjorde en pionjärinsats genom att färdas omkring och spela in dialekt i norra Österbotten. Ahlbäck och Huldén fick efterföljare som vidgade inspelningen till andra delar av språkområdet. I bandkatalogen möter vi en lång rad namn på kända nordister som deltagit i insamlingen: Per-Henrik Solstrand, Mikael Reuter och Eva Sundberg som har gjort fältarbete på Åland, Kurt Zilliacus och Susanne Bergström i Åboland, Åke Granlund, Gunilla Harling-Kranck, Åke Karlsson, Helena Solstrand, Kerstin Evertson (Thelander) och Caroline Sandström i östra Nyland, Ebba Selenius Sida 1 av 10

i västra Nyland, Bo Lönnqvist i mellersta Nyland, vidare Peter Slotte i norra Österbotten, Marianne Blomqvist i mellersta Österbotten samt Ann-Marie Ivars och Ann-Mari Häggman i södra Österbotten. Mikael Reuter, Bo Lönnqvist, Ebba Selenius och Gunilla Harling-Kranck har dessutom spelat in Helsingforssvenska och Marika Tandefelt Viborgssvenska sådan den talas av evakuerade stadsbor. Som nordister har jag valt att betrakta också Bo Lönnqvist och Ann-Mari Häggman, som båda har nordistutbildning men är mera kända som etnolog respektive folklorist. Åsa Mickwitz, Pamela Gustavsson, Sara Nordlund och Lisa Södergård står för återväxten och har bland annat bandat barn- och ungdomsspråk för Litteratursällskapets språkarkiv, 2000 2004. Också Marie-Charlotte Gullmets-Wik är ett namn som bör nämnas i sammanhanget. Det var hon som gjorde inspelningarna för Finlandssvenska stadsmål 1990 1991. Avgränsningen av återblicken till inspelningar gjorda av nordister betyder inte att traditionsforskarnas inspelningar skulle sakna intresse för språkforskningen. I deras inspelningar finns utan tvivel mycket att hämta, också för nordister. Kanske skulle ett uppgivet annat syfte än ett språkligt rent av kunna vara till fördel för studier i levande talspråk? Inspelningsaktivitet Efter starten 1952 har inspelningsaktiviteten skiftat med tider och forskningsintressen. Dialektologin fick med åren konkurrens från nya forskningsgrenar som kom att attrahera yngre forskare mer än dialekterna. Följande uppställning, som anger antal katalogförda språkband, speglar det växlande intresset under de fem sista decennierna av 1900-talet: 1950-talet 102 band (34 under första + 68 under senare hälften) 1960-talet 448 (173 + 275) 1970-talet 569 (281 + 288) 1980-talet 175 (114 + 61) 1990-talet 67 (32 + 36) totalt ca 1 360 band Det har sagts att man på 1950-talet hade som mål att göra två till tre inspelningar som skulle tjäna som prov på varje lokal dialekt, som på den tiden var detsamma som bygdemål. För det årtiondet finns sammanlagt 102 band arkiverade för eftervärlden, dvs. 34 band för åren 1952 1954 och 68 för åren 1955 1959. Aktiviteten ökar markant på 1960-talet, för att på 1970-talet vara som allra livligast, 448 respektive 569 band. Den ökade aktiviteten hänger samman med en utökad Sida 2 av 10

verksamhet på FKA och FMK överlag. Nya medarbetare anställdes: först kom Bo Lönnqvist till FKA 1966, sedan Ann-Marie Ivars till FMK 1967 och Ann-Mari Häggman till FKA 1968. I anställningen ingick fältarbete sommartid ute i bygderna. När 1970-talet går över i 1980-tal, då händer det något. Den allmänna insamlingen av dialekt och stadsmål stannar av, och det sker för Åbolands del så tidigt som 1976, för Ålands del 1977 och för Nylands och Österbottens del 1980. I stället kommer insamling med sikte på enskilda projekt. Mina egna inspelningar för Närpesprojektet 1982 (Ivars 1988) avspeglar sig i siffrorna för 1980-talet, liksom också ett antal inspelningar gjorda i Kimito av Susanne Bergström och i Munsala av Lars Huldén. Lotte Gullmets inspelningar för projektet Finlandssvenska stadsmål (1990 1991) och Marika Tandefelts Viborgsinspelningar (1993) finns i siffrorna för första hälften av 1990-talet, FKA:s Bergöprojekt 1995 1998 i siffrorna för senare hälften av 1990-talet. Trendbrottet Vad var det egentligen som hände, när den allmänna insamlingen av dialekt och stadsmål i form av såväl inspelning som uppteckning upphörde vid decennieskiftet 1970/1980? Det är en fråga man kan ha flera åsikter om. Inom dialektologernas egen krets började man anse att dokumentationen av dialekterna i traditionell tappning i själva verket var fullbordad de flesta lokala dialekter fanns det redan prov på i arkivsamlingarna. Man skulle inte längre samla material för samlandets egen skull, hette det, utan varje insamling skulle i fortsättningen vara målinriktad och komma forskningen till godo direkt. Inom dialektologin inträffade samtidigt ett generationsskifte. Tidigare medarbetare föll ifrån eller övergick (som jag själv) till nya uppgifter, och fältarbete var inte längre en integrerad del av arbetet vid Ordbok över Finlands svenska folkmål eller Litteratursällskapets språkarkiv. Men trendbrottet var som jag ser det inte bara en följd av berättigad självkritik eller praktiska omständigheter. Sociolingvistiken med nya kriterier för valet av informanter hade gjort sitt inträde och konkurrerade med dialektologin om de unga forskarnas intresse. Det blev legitimt att kritisera och göra sig lustig över den traditionella dialektologin och dess metoder. Säg ordet NORMs på ett seminarium som det här och du har skrattarna på din sida. Säg genuin dialekt, och munterheten i auditoriet är garanterad. NORMs NORMs, det är ett begrepp som har lanserats av J. K. Chambers och Peter Trudgill (1980 s. 33) för att beskriva metodiska brister i valet av informanter för Sida 3 av 10

dialektgeografiska undersökningar, undersökningar som utfördes i slutet av 1800- talet (av Georg Wenker i Tyskland och Jules Gilliéron i Frankrike). Det är en initialförkortning som består av begynnelsebokstäverna i nonmobile, older, rural males, i svensk översättning bofasta äldre män på landsbygden. Min egen, personliga erfarenhet av dialektinspelning sträcker sig över fem av de sex decennier återblicken omspänner, men jag känner ändå inte igen mig i NORMs, som jag uppfattar som både arrogant och nedvärderande mot dialektologin. Jag har ställt mig frågan hur relevant för eller tillämpligt på våra dialektinspelningar begreppet egentligen är. Hur är t.ex. manliga och kvinnliga informanter fördelade i materialet? Hur är materialet fördelat mellan land och stad? Hur fördelar sig informanterna efter ålder? Hur är det med den sociala tillhörigheten? Hur är det med kravet på trohet mot födelse- och uppväxtorten? Svar på frågorna har jag så gott det sig göra låter sökt i bandkatalogens personuppgifter om informanterna. Siffrorna som jag kommer att anföra ska ses som ungefärliga, för källmaterialet är sådant att det inte går att få fram exakta siffror. Olika forskare har varit olika noga med upplysningarna om sina informanter. Det brister ofta i informationen om informanternas födelseår, utbildning och yrke eller sociala tillhörighet. Sökningarna måste dessutom göras manuellt, för katalogen är inte digitaliserad. Män och kvinnor Hur är det alltså med den påstådda förkärleken för manliga informanter, rural males? I bandkatalogen har jag identifierat drygt 1 610 informanter som dialektinformanter. 1 De fördelar sig på följande sätt efter kön: ca 840 män ca 52 % ca 770 kvinnor ca 48 %. Av de 1 610 informanterna är de manliga faktiskt fler än de kvinnliga, 840 män mot 770 kvinnor. Det skiljer på ca 4 procentenheter, dvs. ca 52 procent män mot 48 procent kvinnor. Så många fler är männen alltså inte, att fördelningen skulle ge skäl för kritik mot valet av informanter ur ett könsperspektiv. Skillnaden till männens fördel har sin sakliga grund i att männen ännu årtiondena efter kriget stod för en vidare ämnessfär än kvinnorna. Ville man komma åt terminologin inom traditionella yrkesområden som jordbruk, fiske, säljakt, båtbyggeri, sjöfart, husbygge, skomakeri, snickeri, smide osv., så var det männen man vände sig till. Kvinnornas värld var mer 1 Antalet informanter är inte identiskt med antalet band i uppställningen. Ett band kan innehålla intervjuer med fler än en informant, och en och samma informant kan ha blivit inspelad vid flera olika tillfällen. Sida 4 av 10

begränsad till hus och hem. Det var dem man vände sig till om man ville veta hur livet i familjen och bygemenskapen tedde sig i helg och söcken. Land och stad Hur är det då med dialektologernas påstått snäva intresse för det rurala, landsbygden och det gamla bondesamhället? Den kritiken har det legat något i, för länge och väl var det bygdemålen som stod i fokus för intresset. Med slutet av 1960-talet kom ett intresse för språket i städerna, vilket framgår av följande uppställning över insamlingen i stadsmiljö, som börjar med Gamlakarleby i norr och slutar med Viborg i öster: Gamlakarleby 1954 Jakobstad 1990 Vasa 1978, 1990 Kaskö 1972 Kristinestad 1968, 1969, 1979, 1980, 1990 Ekenäs 1972, 1973, 1990 Helsingfors 1968, 1969, 1971, 1975, 1976, 1980 Borgå 1974, 1990 Lovisa 1969, 1971, 1976, 1990 Viborg 1993. Redan 1954 gjorde Lars Huldén en inspelning av Neristadsmålet i Gamlakarleby, men det var i slutet av 1960-talet som dialektbegreppet på allvar kan sägas ha utvidgats till att gälla också städernas språk. I vårt fall handlar det i första hand om språket i småstäderna vid Bottniska viken och Finska viken. År 1968 började jag själv ta upp Kåstadsspråk på band, och Kristinestad återkom jag till flera gånger under min aktiva tid på fältet (1967 1982). I Nyland var det premiär för stadsmål 1969. Där var det Gunilla Harling-Kranck som då började spela in Lovisaspråk på band, och 1974 fortsatte hon i Borgå. Stadsmålet i Ekenäs har spelats in av Bo Lönnqvist (1972) och Ebba Selenius (1973). År 1972 besöktes Kaskö av en grupp på fyra forskare (Lars Huldén, Ann-Marie Ivars, Åke Karlsson och Per-Henrik Solstrand), och Marianne Blomqvist har gjort inspelningar i Vasa (1978). Också Helsingforssvenskan har ägnats intresse och spelats in av Mikael Reuter 1969, Bo Lönnqvist 1971, Ebba Selenius 1975 och Gunilla Harling-Kranck 1976, 1980. Också här ser vi hur insamlingen upphör 1980, för att senare fortsätta med sikte på projekt. Lotte Gullmets inspelningar för projektet Finlandssvenska stadsmål, dels för ett pilotprojekt som hon genomförde i Vasa och Borgå, dels för det egentliga projektet som genomfördes i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa, Sida 5 av 10

är registrerade 1990 (Gullmets-Wik 2004). Marika Tandefelt gjorde sina inspelningar för Viborgsprojektet 1993 (Tandefelt (red.) 2002). Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget upptäckt att det finns luckor i översikten, att det är vissa städer som saknas. Före Spara talet-insamlingen hade Gamlakarleby inte besökts på nytt, Nykarleby, Mariehamn, Åbo och Hangö inte alls. Traditionsforskarna, däremot, deras intresse överflyttades på 1980-talet nästan helt från landsbygd till stad, och de har besökt också Mariehamn, Åbo och Hangö. I deras inspelningar av stadstraditioner finns förmodligen mycket av intresse, också för den som intresserar sig för stadsbors språkbruk. Någon anledning till kritik mot valet av inspelningsmiljöer finns det således inte, eller har i varje fall inte funnits de senaste fyrtio åren. Födelseårtionden Kritiken mot dialektologernas preferens för äldre informanter, traditionsbärare som förväntats tala traditionell dialekt, har fog för sig. Det var ett mönster som bröts med de nya projekt som startade på 1980-talet och anknöt till den sociolingvistiska traditionen med dess val av informanter efter ålder, kön och social bakgrund. För den här framställningen har jag inte gjort mig mödan att räkna ut hur gammal varje enskild informant var i intervjuögonblicket. Däremot har jag fördelat informanterna efter födelseårtionde, för att den vägen skapa en bild av tiden för tillägnandet av de lokala språkvanor vi har prov på i arkivsamlingarna. Inspelningarna av barn- och ungdomsspråk 2000 2004 samt ett antal inspelningar från Pargas 2004 är inte inarbetade i översikten i Tabell 1. Tabell 1. Födelseårtionden ca 1 450 (1 444) informanter med uppgift om födelseår 1860 1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 ÖB 4 32 69 113 128 94 51 21 14 31 ÅL 2 15 37 73 55 34 16 12 9 24 ÅB 1 17 39 61 44 16 15 5 6 1 NL 1 23 83 134 117 26 9 4 8 10 tot 8 87 228 381 344 170 81 42 37 66 Sida 6 av 10

Stadsmål 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1990-91 2 14 14 5 25 34 informanter födda 1880 1920 ca 1 120, 77,8 % Som framgår av tabellen hopar sig informanterna kring årtiondena före och efter förra sekelskiftet. Av de 1 444 informanter (som har födelseår angivet i katalogen) är hela 1 123 eller nästan 80 procent födda mellan 1880 och 1920. Bara ett fåtal informanter är födda före 1880, nämligen 8 på 1860- och 87 på 1870-talet. Tjugooch trettiotalisterna är inte många till antalet (81+42), inte de efterkrigstida generationerna heller (37 fyrtiotalister jämte 66 födda 1950 och senare). Det var den här bilden av åldersfördelningen som fick oss att inse att inte bara yngre informanter (födda ca 1975 1985) utan också äldre måste få komma till tals i Spara talet-insamlingen. De tunna kategorierna efter 1920 måste fyllas ut med en grupp äldre informanter, en grupp 55-plusare, födda 1925 1950. Rörlighet Nonmobile, det är ett element i NORMs som beskriver dialektologernas intresse för infödda informanter som förblivit födelsebygden trogna hela sin livstid. Och ingenting ont i det är det traditionell, ortsbunden dialekt man är ute efter att dokumentera, så faller det sig naturligt att vända sig till infödda talare. Bofasta informanter är det för den delen lätt att få tag på, för finlandssvenskarna är kända för att vara ett bofast släkte som inte så gärna byter boplats inom det egna landet. Flyttar man, så flyttar man utomlands direkt. Före 1930 gick emigrantströmmen till Amerika, efter kriget har den gått till Sverige. Många stannade borta för alltid, andra återvände hem. Och vistelse utomlands har inte varit ett hinder för någon att medverka som informant i en inspelning. Tvärtom har Amerikaemigrationen t.ex. avsatt en hel del spår i arkivmaterialet. Den äldre insamlingen innehåller ett femtiotal inspelningar som handlar om sjömansliv eller tillvaro som emigrant i USA och Kanada, i någon mån också i Sverige. De som stannade borta, deras språk är inte försummat, det heller. År 1971 företog FKA (Ragna Ahlbäck) och FMK (Ann-Marie Ivars) i samarbete med Nordica (Lars Huldén, Mikael Reuter) en inspelningsfärd till emigrantmiljöer i USA och Kanada. Amerikaexpeditionen 1971, som gruppen kallade sig, spelade in intervjuer med drygt 600 utvandrare från svenskbygderna i Finland. Flera finländska nordister medverkade för sin del på 1980-talet i forskningsprogrammet Urbanisering och språkförändring i Norden, där jag själv skrev min doktorsavhandling (Ivars 1986) Sida 7 av 10

baserad på intervjuer med emigranter i Eskilstuna i Sörmland. (Amerika- och Eskilstunabanden är inte inräknade i föreliggande översikt av insamlingen.) Den efterkrigstida utvandringen till Sverige i stort väntar nu på att bli utförligt dokumenterad av språk- och traditionsforskarna. Social tillhörighet NORMs ger anledning att granska också informanternas sociala tillhörighet. Det ska medges att det är bondebefolkningen som social kategori som dominerar i inspelningarna. Dessutom är fiskarbefolkningen av lätt insedda skäl väl representerad. Det är med andra ord primärnäringarna som helhet som dominerar, på bekostnad av industri och tjänster. Även om det inte var statistisk representativitet den äldre insamlingen eftersträvade, så är den sociala spridningen av informanterna väl så bred. Det illustreras av följande uppställning, som berättar något om informanterna och deras sociala ställning i landsbygds- respektive stadsmiljö: Yrken, social tillhörighet a) på landet godsägare, friherrinna folkskollärare, lärare, grundskollärare och pol.mag., fil.mag. bonde, jordbrukare, småbrukare, fiskarbonde, hönsfarmare, trädgårdsodlare jordbrukarhustru, bondhustru, bondmora, bondvärdinna, värdinna, småbrukarhustru, bond- och fiskarhustru häradsdomare, nämndeman, kommunal förtroendeman, bonde och f.d. landstingsman, jordbrukare och kommunalman bonde, timmerman, snickare; bonde, timmerman, skomakare; bonde, tegelslagare; bonde, murare; bonde, rörmokare; bonde och växthusodlare; jordbrukare, timmerman; jordbrukare, skogsarbetare, timmerman; småbrukare, diversearbetare fiskare, fiskare och författare, fiskare och skeppare m.m., båtbyggare, sjöman, lots, styrman, sjökapten, skutskeppare o. redare, fyrvaktare, maskinist, kaptenska, skepparhustru; fiskare, smugglare, mångsysslare, småbrukare skomakare, skräddare, skräddare och skådespelare, mjölnare, sömmerska, väverska, skomakarhustru, målare, rörmokare, sågställare, metallarbetare, eltekniker, byggnadssnickare handelslagsföreståndare, mejeriföreståndare, butiksbiträde, polis, konsulent, taxichaufför, byggnadsingenjör, kontorschef, chef för försäkringskontor, skolköksa, kontorist, banktjänsteman, Sida 8 av 10

bankdirektör, sjuksköterska, direktör, redaktör och f.d. riksdagsman, förmånshandläggare, kanslist, brandman, lab. sköterska, vårdbiträde, lantbrukskonsulent, ingenjörsstuderande torpare, dagsverkare, jordbruksarbetare, dräng, statarhustru o. deja, statkarl, stallskarl, tjänarinna, piga, diversearbetare, sågarbetare, backstugukvinna b) i staden fil.mag., pol.mag., jur.kand., försäljningschef, lärarinna, professor, hotelldirektör bagare, plåtslagare, forman, glasmästare, urmakare, skohandlare, lanthandlerska, bokförerska, metallsvarvare, frisör, guldsmed, fiskare (= egna företagare) gruvförman; bryggkokare o. kokeriförman; tappare, filtrerare och källarförman; typograf; möbelsnickare; bussförare; arbetsledare, pappersskärare, timmerman, postiljon, apoteksbiträde brädgårdsarbetare; bl.a. cementarbetare, tegelbruksarbetare, hamnarbetare, brandvakt; sågarbetare, möbelsnickare, timmerman; båtbyggare och fiskare c) Finlandssvenska stadsmål 1990 1991 diplom ekonom, ekonomie magister, filosofie kandidat, hemmafru, diplom ingenjör, överläkare, lektor, ekonomichef, möbelhandlare, bankdirektör, farmaceut kontorist, hälsovårdare, merkonom, eltekniker, kanslist, sekreterare, företagare, fysioterapeut, klasslärare, speciallärare, ingenjör, urmakare, sjukskötare, kassör, brandchef, resebyråtjänsteman, utdelningschef, telefonist, byråchef, sjukhusekonom, reklamchef, lotsålderman städerska, vaktmästare, arbetsledare, affärsbiträde, stuveriförman, tågkarl, elmontör, faktor Yrkesbeteckningarna återges som de går och står i bandkatalogen, och de bygger ytterst på informanternas egna uppgifter. En del informanter har uppgett fler än ett yrke. Det är fallet med småbrukare som vid sidan av jordbruket får sin försörjning som timmermän, snickare, murare osv. Hela den sociala skalan är i varje fall representerad, från godsägare till statkarl, från bonde till torpare och fiskare eller skomakare, från magister till glasmästare och guldsmed, från bondmora till backstugukvinna och deja, från lanthandlerska till skolköksa och affärsbiträde. När vi går vidare till 1990-talets stadsmålsprojekt, så blir uppsättningen titlar och yrken bredare, men så var det då också fråga om en sociolingvistiskt upplagd undersökning där informanterna valdes efter bl.a. utbildningsnivå. Studentexamen fungerade i det projektet som skiljelinje mellan vuxna informanter med högre respektive lägre utbildning. Sida 9 av 10

Avslutning Med den här återblicken har jag velat nyansera bilden av den äldre insamlingen, den som bedrevs före trendbrottet i början av 1980-talet. Det har visat sig att manliga och kvinnliga informanter är någotsånär jämnt fördelade, att dialektbegreppet har omfattat också städernas språk, att informanterna representerar ett brett socialt spektrum, att åldersskalan är vid och spänner över tretton födelseårtionden låt vara med dominans för årtiondena kring förra sekelskiftet. Insamlingen har dessutom intresserat sig för både bofasta och emigranter. Den insamling som genomfördes före trendbrottet 1980 syftade till att fånga ett tillstånd där utjämningsprocessen ännu inte hade kommit i gång. I inspelningarna av traditionell dialekt och stadsmål har vi i dag ett utmärkt referensmaterial för jämförelse med det material som flutit in genom Spara talet-projektet. För forskningen i svenskan i Finland är det speciellt angeläget att det finns material där vi kan följa språkutvecklingen ur många skilda aspekter och hålla oss à jour med utvecklingen i ett längre perspektiv. Språkarkivet vid Svenska litteratursällskapet har vård om samlingar som är värda sin vikt i guld, samlingar av oskattbart värde för forskningen och kulturhistorien. Referenser Chambers, J.K. & Trudgill, Peter, 1980: Dialectology. Cambridge: Cambridge University Press. Gullmets-Wik. Marie-Charlotte, 2004: Backa och backe, glader och glad. Formväxling i talspråket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. Studier i nordisk filologi 82. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Ivars, Ann-Marie, 1986: Från Österbotten till Sörmland. En undersökning av emigration och språklig anpassning. Studier i nordisk filologi 66. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Ivars, Ann-Marie, 1988: Närpesdialekten på 1980-talet. Studier i nordisk filologi 70. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Tandefelt, Marika (red.), 2002: Viborgs fyra språk under sju sekel. Helsingfors: Schildts. Sida 10 av 10