Utan upprättelse. - vem ser barn som bevittnat våld i hemmet?

Utan upprättelse - vem ser barn som bevittnat våld i hemmet?

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vår vision är en värld där Barnkonventionen är förverkligad och alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld som respekterar och värdesätter varje barn som lyssnar till och lär av barn som ger varje barn framtidstro och möjligheter 2009 Rädda Barnen ISBN: 978-91-7321-330-1 Art nr: 10366 Författare: Jenny Nordin Referensgrupp: Inger Ekbom och Eva Stenstam Layout: Ulla Ståhl Rädda Barnen 107 88 Stockholm Tel: 08-698 90 00 info@rb.se www.rb.se

Innehåll Förord 6 Sammanfattning 7 Bakgrund 8 Undersökningen 12 Resultat 14 1. Hur uppmärksammar polisen i sina anmälningar barn som bevittnat våld i hemmet? 14 2. Vilka är de vanligaste skälen till avslag på ansökningar om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet? 17 3. Hur många av barnen i de aktuella polisanmälningarna har fått brottsskadeersättning? 18 Diskussion 19 Referenslista 20

Min pappa slog min mamma många, många gånger. Han var hemma hos oss och drack öl och sånt. En gång fick hon åka till sjukhus. Han slog sönder dörren och kom in och då låg mamma på golvet och det kom blod jag trodde att hon var död. Det var jättemörkt inne och vi skulle vara tysta. Se n kom polisen. De skrek och pappa skrek jättehögt. Alla var arga. Polisen tog honom och vi var själva. (Pojke 7 år) Han säger att han inte gjort något. Han säger att mamma ljuger, att han inte slår henne. Fast polisen kom. Jag vill inte höra och vara där. De pratade hela tiden. Det ville jag inte. (Flicka10 år) Han försökte få oss att tycka som han. Att mamma var fel och sjuk. Det var så hela tiden.. Man tänkte inte på hur det var. Man tänker inte att det är fel, så här ska det inte vara. När man är liten tror man att andra har det likadant. När de skildes och han satt i fängelse började jag tro att mamma och vi skulle få bättre. (Flicka 15 år)

Förord Vuxna, vuxna, vuxna. Vuxna är ständiga huvudpersoner i de polisanmälningar om misshandel i hemmet som Rädda Barnen granskat. Att det finns barn som tvingas bevittna våld tycks ofta passera polisen obemärkt. Barnens namn, personnummer eller var de befunnit sig under misshandeln redovisas inte eller sällan i de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av. Och det spelar roll. Rädda Barnens undersökning pekar nämligen på att under 2008 var just avsaknad av uppgifter om vart barnet befunnit sig under misshandeln den vanligaste anledningen till att brottsskadeersättning inte betalades ut. Lösningen är enkel. Vi har ett krav barn som bevittnat våld i hemmet ska vara målsäganden. Det skulle lösa flera problem: barn som bevittnat våld skulle i egenskap av målsägande omnämnas med namn och personnummer i polisanmälningar, de skulle betraktas som brottsoffer i straffrättslig mening och få ersättning därefter. Att bevittna våld är att bli misshandlad. Våldsdrabbade personer måste kunna vara målsägande och därigenom kunna få upprättelse i domstol. Även barn som bevittnat våld i hemmet. Visst låter det självklart? Lars Carlsson Chef för Rädda Barnens Sverigeprogram 6

Sammanfattning Barn som bevittnar våld i hemmet uppmärksammas sällan av polisen och får inte tillräcklig upprättelse av samhället. Så kan resultatet av den här rapporten från Rädda Barnen sammanfattas. Här konstateras nämligen att polisen i sina anmälningar ofta inte uppmärksammar barn som bevittnat våld i hemmet. Fokus ligger istället i första hand på den misshandlade kvinnan och hennes situation. Namn på barnen, personnummer eller var de befunnit sig vid misshandelstillfället är mindre vanliga uppgifter i de anmälningar som Rädda Barnen tagit del av. Och det spelar roll. Under 2008 var avsaknad av uppgifter om var barnet befunnit sig under misshandeln den vanligaste anledningen till att brottsskadeersättning inte betalades ut. I den här rapporten har Rädda Barnen valt ut sju olika polisdistrikt och granskat 40 polisanmälningar från första halvåret 2007 i vilka det på något sätt omnämns att barn varit närvarande i samband med misshandel i hemmet. Dessutom har samtliga beslut om brottsskadeersättning som tagits av Brottsoffermyndigheten under 2008 (fram till november) undersökts. Rapporten aspirerar inte på att vara vetenskaplig, men utifrån underlaget kan Rädda Barnen konstatera att: 17 procent av barnen som bevittnat våld omnämns i polisanmälningarna med namn och/eller ålder samt var de befunnit sig 34 procent av barnen omnämns varken med namn eller ålder och situationen beskrivs inte i polisanmälan Den vanligaste anledningen till avslag på brottsskadeersättning är att det genom polisanmälan eller de inte kan styrkas att barnet bevittnat våld 7

Bakgrund Rädda Barnen har vid två tidigare tillfällen undersökt hur polisen uppmärksammat att barn varit närvarande när det förekommit våld i hemmet samt om socialtjänsten agerat när de via polisanmälningar fått vetskap om barn som misshandlats eller blivit vittne till våld i familjen. De två tidigare undersökningarna visade att flera av polisanmälningarna aldrig hade nått socialtjänsten samt att det fanns barn som socialtjänsten hade kännedom om men som trots detta inte hade erbjudits stöd. Kartläggningarna pekade också på att varken socialtjänst eller polis hade genomtänkta rutiner eller riktlinjer att utgå från vilket resulterade i att våldsutsatta barn bemöttes på olika sätt. (Rädda Barnen 1997; Rädda Barnen 2002). Dessa rapporter gjordes innan ändringarna i Socialtjänstlagen 2006. Med tidigare rapporter i ryggen fokuserar denna undersökning på hur barn som bevittnat våld i familjen omnämns i polisanmälningarna och vilka skäl till avslag på brottsskadeersättning som är vanligast förekommande. Att i likhet med tidigare rapporter undersöka socialtjänstens roll hade också varit önskvärt, men har av praktiska skäl inte varit möjligt. Misshandel Barnkonventionens artikel 19 slår fast att barn har rätt till skydd mot alla former av våld, såväl psykiskt som fysiskt. Ändå har Kommittén mot barnmisshandel uppskattat att 10 procent av alla barn i Sverige upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång, och 5 procent har upplevt det ofta. Av de barn som bevittnat våld uppskattas mindre än 1/3 vara kända hos socialtjänsten (Barnombudsmannen, 2007). Allmänna Barnhuset och Karlstads universitets har gjort en nationell kartläggning av barns erfarenheter av kroppslig bestraffning mellan år 2006 2007. Undersökningen visar att en av de största riskfaktorerna för att ett barn ska bli slaget hemma är att det förekommer vuxenvåld i hemmet. Dessa barn löper sex gånger större risk för att själva bli misshandlade än andra barn. Av de barn som tillfrågats i undersökningen uppger en fjärdedel av dem som blivit slagna att de inte haft någon vuxen att anförtro sig åt. Bara 8 procent har kunnat tala med en vuxen på skolan eller någon fritidsledare (Svensson et.al, 2007). Vittne till våld Barn kan uppvisa liknande reaktioner oavsett om de själva misshandlats eller bevittnat våld i hemmet. Deltagande vittne är en term som Hydén (1995) skapat för att poängtera att det inte är psykologiskt möjligt för barn att vara neutrala betraktare när en närstående (oftast mamma) utsätts för upprepat våld i hemmet. Även om barnet självt inte blir slaget hamnar det i en offerposition när det måste förhålla sig till det faktum att det förekommer våld i hemmet. För att skydda familjen berättar de flesta barn inte om misshandeln får någon utomstående (Socialstyrelsen, 2005). Oavsett om ett barn självt blir slaget eller bevittnar våld i hemmet måste hon/han hitta ett sätt att hantera den ångest som detta skapar. Många barn utvecklar därför olika psykiska försvar vilket gör att symptombilden kan te sig komplex. Förnekande, projicering och dissociation är vanliga försvar som barnen brukar använda sig av för 8

att tillfälligt hantera vardagen. Kön, ålder, och våldets omfattning är exempel på faktorer som har betydelse för hur ett barn reagerar på våld i hemmet De barn som växer upp i våldsamma miljöer riskerar att bli traumatiserade och en del barn utvecklar PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) (Arnell & Ekbom, 2006). Så ska polis och socialtjänst agera Socialtjänsten och kriminalvården (samt andra myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom) är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd (SoL kap. 14 1). Barn som bevittnat eller utsatts för våld är en sådan grupp (Granström et. al, 2006). I de fall där en polisanmälan görs är polisen skyldig att utan dröjsmål informera socialtjänsten om att det finns barn som är utsatta för våld. Socialtjänstens roll är att genast utreda vad barnet varit med om och göra en bedömning av vilka insatser som krävs för att förhindra att barnet utsätts på nytt. Detta gäller oavsett om polisanmälan leder till fällande dom eller inte. Socialtjänsten ansvarar också för att de barn som behöver professionell hjälp på något sätt får det. Socialtjänsten måste utreda barnets skyddsbehov skyndsamt vilket ibland kan leda till komplikationer. Kvaliteten på och värdet av barnets berättelse i polisens förhör har ofta ansetts kunna försämras om socialtjänsten intervjuat barnet innan polisen genomfört ett förhör vilket inte sällan lett till att socialtjänsten väntat med sina insatser (Rädda Barnen, 2002). För att undvika att utredningar försenas eller att våldsdrabbade barn inte får det stöd de har rätt till har flera kommuner öppnat Barnahus. På ett Barnahus samarbetar polis, socialtjänst, barn och ungdomspsykiatri, barnsjukvård, rättsläkare och åklagare. Samarbetet innebär att barnen inte behöver berätta sin historia för flera olika myndigheter, utan istället kan berätta för en person i en barnvänlig miljö medan flera myndigheter kan följa samtalet via hörsnäcka eller TV-skärm. På så sätt minskar också risken för att barn tappas bort i systemet och inte får det stöd de behöver (Rädda Barnen, 2006). Brister i stödet Det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd som de behöver. Socialtjänsten i varje kommun har ett eget ansvar för att stödja och hjälpa personer som utsatts för våld i hemmet (i praktiken barn och kvinnor). (SoL, 2006) I 5 kap 11 socialtjänstlagen står det att socialnämnden särskilt skall beakta att våldsutsatta barn och kvinnor kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Men vilka typer av insatser barnen erbjuds varierar (Eriksson et. al, 2006). Rädda Barnens kartläggning av kommuners och landstings insatser för utsatta barn visar att våldsdrabbade barns chans att få stöd varierar beroende på var de bor. De flesta kommuner tycks inte ha några uttänkta strategier eller obligatoriska batterier av åtgärder för våldsutsatta barn (Rädda Barnen, 2008). 9

Trots att myndigheterna (polis, förskola, skola, socialtjänst samt hälso- och sjukvård) har en lagstadgad skyldighet att samverka (6 förvaltningslagen), särskilt i frågor som rör barn som far illa, har detta inte fungerat tillfredsställande (Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, 2007). Den bristande samverkan har många gånger inneburit att barn slussats runt mellan olika myndigheter och vissa barn har tappats bort i systemet vilket inneburit att de fallit mellan stolarna och inte erbjudits några insatser alls (Rädda Barnen, 2006). Här fyller Barnahus en viktig roll utan att för den skull utgöra en garanti för att barn får sina rättigheter tillgodosedda. Trots att det rests krav på att socialtjänst och andra myndigheter ska ha handlingsplaner för att hjälpa våldsdrabbade är det långt ifrån alla myndigheter som har sådana (Weinehall et.al, 2006). En undersökning från år 2005 visade att drygt en tredjedel av alla kommuner saknade handlingsplaner (Socialstyrelsen och Länsstyrelserna, 2005). Amnesty (2005) har pekat på att flera kommuner inte har några riktlinjer för arbetet med våldsutsatta kvinnor. De kommunala handlingsplaner som finns utgår sällan från en kartläggning av hur problemet ser ut eller vilka brister som finns i arbetet. Inte heller beskrivs vilken beredskap och kompetens som krävs för att möta våldsdrabbades behov av stöd och hjälp. Många kommuner har inte egna akutboenden utan förlitar sig helt på insatser från kvinnojourerna. Dessa problem har uppmärksammats i Betänkandet Att ta ansvar för sina insatser Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65). Anmälningsplikt En förutsättning för att barn överhuvudtaget ska kunna få ta del av ansvariga myndigheters insatser är naturligtvis att misshandeln anmäls. Som tidigare konstaterats kan det något förenklat sägas att myndigheter, befattningsinnehavare och yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och ungdomar är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att ett barn far illa. Däremot torde ideellt drivna kvinnojourer inte omfattas av samma bestämmelser som myndigheter, utan bör bara (i likhet med allmänheten) anmäla om ett barn far illa (Socialstyrelsen, 2005). De fall som anmäls till socialtjänsten av personal som arbetar professionellt med barn har traditionellt varit förhållandevis få. Med anledning av detta infördes år 2003 hänvisningar till anmälningsskyldigheten i lagstiftningen för berörda verksamheter då många professionella uppgav att de inte kände till socialtjänstlagens bestämmelser, men däremot var kunniga om den lagstiftning som reglerade den egna verksamheten (Granström et.al, 2006). Föräldrar En förälder kan utifrån föräldrabalken hindra ett barn från att få behandling eller utredas inom barn- och ungdomspsykiatrin, liksom frivillig hjälp och behandling från socialtjänsten. Lagstiftningen stödjer i dessa fall den förälder som motsätter sig behandling av barnet genom att utgå från att barnets bästa är gemensam vårdnad och obevakat umgänge. I de fall trakasserier, hot och våld förekommer måste den våldsutsatta föräldern kunna bevisa att gemensam vårdnad och/eller umgänge med den andra föräldern innebär skada för barnet. Beviskraven på den våldsdrabbade föräldern är i sådana fall mycket höga (Rädda Barnen 2002; SOU 2007:52). 10

Brottsskadeersättning Tillskillnad från barn som blivit fysiskt misshandlade kan barn som bevittnar våld i hemmet inte vara målsäganden. Det innebär att dessa barn inte kan anmäla att ett brott begåtts mot dem, och barnen kan inte heller få en särskild företrädare som företräder dem vid en förundersökning eller rättegång. Däremot kan barn som bevittnat våld få ekonomisk ersättning, brottsskadeersättning, men inte från förövaren utan från staten. Dock under förutsättning att båda vårdnadshavarna undertecknar ansökan, alternativt att en god man utses för barnet och undertecknar samt att det rättsliga förfarandet avslutats. Möjligheten att få brottsskadeersättning har funnits sedan 15 november 2006. Ersättningsnivåerna varierar men har legat runt 5 000 20 000 kronor. Under 2007 inkom 235 ansökningar om särskild brottsersättning till Brottsoffermyndigheten. Av dessa bifölls 80 stycken. I november 2008 hade totalt 226 beslut om brottsofferersättning för barn som bevittnat våld i hemmet tagits, varav 110 hade bifallits (Brottsoffermyndigheten, 2008). 11

Undersökningen Syfte Undersökningen syftar till att besvara nedanstående frågeställningar. Begreppet barn syftar på individer under 18 år. 1) Hur uppmärksammar polisen i sina anmälningar barn som bevittnat våld i hemmet? 2) Vilka är de vanligaste skälen till avslag på ansökningar om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet? 3) Hur många av barnen i de aktuella polisanmälningarna har fått brottskadeersättning 4) Har barnen i de aktuella polisanmälningarna slussats vidare till socialtjänsten? Urval För att avgränsa undersökningen skickades förfrågan om att ingå i undersökningen till nio polisdistrikt. Södertälje (begränsat till Ronna), Upplands Väsby, Solna, Halmstad, Täby, Järfälla och Umeå valde att delta i undersökningen. Östergötlands polisdistrikt avböjde medverkan medan Västernorrland menade att de inte hade fått in några anmälningar om våld i hemmet. En förfrågan om deltagande i undersökningen gick även ut till socialtjänsten i nämnda kommuner. Men eftersom i stort sett samtliga socialtjänstdistrikt avböjde att delta i undersökningen var den fjärde frågeställningen inte möjlig att besvara och behandlas inte vidare i rapporten. För att få vetskap om de vanligaste skälen till avslag på ansökningar om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet tog Rädda Barnen del av Brottsoffermyndighetens samtliga beslut från 2008 (tom 6:e november) där ansökningar om brottsskadeersättning (till följd av bevittnande av våld i hemmet) avslagits eller avvisats. Tillvägagångssätt Undersökningen har utgått både från polisanmälningar som rör misshandel i hemmet och där barn omnämns som vittnen och polisanmälningar som rör barn som blivit fysiskt misshandlade i hemmet. Anmälningarna delades upp och de anmälningar där barn bevittnat våld låg till grund för undersökningen. För att Rädda Barnen skulle få ta del av anmälningarna utfärdade de utvalda polisdistrikten sekretessförbehåll. Därefter gjorde polisdistrikten sökningar i de polisanmälningar som avsåg perioden 1/1 30/6 2007. Polisdistrikten kunde inte göra exakt lika körningar då register och policys många gånger föreföll ha en regional prägel. För att få så enhetliga sökningar som möjligt bads samtliga distrikt utgå från brottsrubriceringarna ofredande, misshandel, olaga hot, kvinnofridskränkning samt hemfridsbrott. Sökningarna avgränsades ytterligare genom att de anmälningar som avsåg brott som skett inomhus av en känd person valdes ut. Ytterligare ett kriterium var att barn omnämndes i anmälningarna, antingen genom att de bevittnat våld eller själva blivit misshandlade. 12

Västerbottens polisdistrikt (Umeå) skickade anmälningar både från första och andra halvåret 2007. I samråd med polisen i Västerbotten valdes anmälningarna från andra halvåret ut. Detta eftersom distriktet lade om sina rutiner under första halvåret 2007 vilket innebar att det var lättare att få en rättvisande bild av anmälningarna från andra halvåret. Datumskillnaden antogs inte ha någon betydelse för resultatet varför dessa uppgifter har blandats med anmälningar från övriga distrikt. Samtliga polisanmälningar som rörde barn som bevittnat våld kördes i Brottsoffermyndighetens register för att på så vis kunna konstatera hur många barn som fått brottsskadeersättning. För att inte riskera att undersöka polisanmälningar som ännu inte lett till någon dom (ett krav för att brottsskadeersättning ska kunna utbetalas) begärde Rädda Barnen även in domstolsbeslut från berörda tingsrätter. De för undersökningen relevanta polisanmälningarna lästes sedan igenom ett flertal gånger och delades utifrån innehållet in i fyra givna kategorier för att få klarhet i hur polisen uppmärksammade våldsutsatta barn. Besluten om brottsskadeersättning kategoriserades utifrån uppgiven anledning till avslag eller avvisande. 13

Resultat 1) Hur uppmärksammar polisen i sina anmälningar barn som bevittnat våld i hemmet? Rädda Barnen fick tillgång till 71 polisanmälningar med sammanlagt 102 barn som antingen bevittnat våld eller själva utsatts för fysiskt våld. I vissa anmälningar var det inte möjligt att utröna hur många barn som ingick i familjen (exempelvis i de anmälningar där det enbart stod att parets barn var hemma ). I dessa fall har barnet/barnen konsekvent bara räknats som 1 barn. Ofödda barn (gravida kvinnor) har inte tagits med i beräkningen. Beskrivning av barnens situation De polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av skiljer sig förhållandevis mycket åt när det gäller beskrivningen av barnens situation. Den största skiljelinjen går mellan de barn som själva blivit misshandlade och är målsägande, och de barn som enbart bevittnat våld. I de fall där barn blivit fysiskt misshandlade beskrivs barnens situation relativt ingående och i anmälningarna ges ofta flera exempel på vilka sätt barnet misshandlats. Här är barnet självt målsägande vilket innebär att fullständiga personuppgifter finns i samtliga fall. Men vid de tillfällen där barn bevittnat våld i hemmet är det stor skillnad på hur och om barnen uppmärksammas. Dessa barn är inte målsäganden och deras situationer och personuppgifter är ofta ofullständiga i anmälningarna. Utifrån de anmälningar Rädda Barnen tagit del av (se figur 1) skulle det innebära att nästan två tredjedelar av de våldsutsatta barnen, de som bevittnat våld, inte uppmärksammas i någon högre utsträckning av polisanmälningarna. Anmärkningsvärt är att det inte i någon av de aktuella polisanmälningarna rapporterats om barn som både bevittnat våld och blivit fysiskt misshandlade. Figur 1. Typ av våld, antal barn Utsatts för fysisk misshandel 37 Bevittnat våld 65 Totalt antal barn 102 14

Anmälningar där barn bevittnat våld För att kunna återspegla de polisanmälningar där barn bevittnat våld har dessa delats upp i fyra kategorier utifrån anmälningarnas skriftliga innehåll (figur 2). Den kursiverade texten nedan är omskrivna citat från polisanmälningarna. Figur 2. Beskrivning av barn som bevittnat våld Polisanmälningar Barnens namn och/eller ålder nämns och barnens situation beskrivs Barn omnämns enbart med namn och/eller ålder, barnens situation beskrivs inte Barnens situation beskrivs, men varken namn eller ålder på barnet uppges Barnen omnämns varken med namn eller ålder. Barnens situation beskrivs inte Antal barn 11 barn, 6 anmälningar 23 barn, 16 anmälningar 9 barn, 7 anmälningar 22 barn, 11 anmälningar Totalt 65 barn, 40 anmälningar Barnens namn och/eller ålder nämns och barnens situation beskrivs I huset fanns parets två barn, X 3 år och X 5 år, som ringde efter morbror. Av de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av och som rör barn som bevittnat våld är det 17 procent (av totalt 65 barn) som i anmälningarna omnämns med namn och/eller ålder samt var de befunnit sig under den anmälda misshandeln. Beskrivningen av barnens situation var i flertalet anmälningar mycket kortfattad och bestod ofta av konstateranden som barnen befann sig i lägenheten. Det fanns en tendens att beskriva barnets situation särskilt noggrant i de fall där barnets agerande varit direkt avgörande för skeendet, exempelvis genom att hon/han på något sätt avbrutit misshandeln genom att kontakta en granne eller en släkting. Det var alltså i en minoritet av anmälningarna som polisen aktivt tycktes ha frågat efter barnets namn, dess ålder och var hon/han befunnit sig och agerat under den aktuella misshandeln. Inte i någon anmälan fanns barnens fullständiga personuppgifter angivna. Men trots att informationen är begränsad fyller den en funktion då den visar att barnet existerar, var närvarande vid misshandeln och att det är en omyndig person det är frågan om. 15

Barn omnämns enbart med namn och/eller ålder, barnens situation beskrivs inte Paret har tre gemensamma barn och den 15-årige sonen bor hemma. Av de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av omnämndes 35 procent av de barn som bevittnat våld med namn och/eller ålder. Ofta nämndes barnen i bisatser och enbart med förnamn eller med ålder. Deras situation beskrevs inte och det var i anmälningen inte klart huruvida barnet varit närvarande vid misshandeln. Barnens situation beskrivs ytligt, men varken namn eller ålder på barnet uppges Han slog henne när hon hade sonen i famnen. Hon fick märken och blev rädd. Av de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del var det 14 procent av barnen som bevittnat våld vars situation beskrevs helt kort och där varken namn eller ålder på barnet uppgavs. Dessa anmälningar utgjorde endast en liten del av de anmälningarna som Rädda Barnen tagit del av, men visar tydligt att barnen inte anses ha någon central roll i misshandeln. I likhet med den första kategorin (barnens namn och/eller ålder nämns och barnens situation beskrivs) är det främst i de situationer när barnet agerat på något vis som hon/han uppmärksammas. Barnen omnämns varken med namn eller ålder. Barnens situation beskrivs inte ( ) sedan kastade han henne mot dotterns skrivbord Av de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av omnämndes 34 procent av barnen varken med namn eller ålder. Deras situation beskrevs inte heller. Istället var det främst de vuxnas agerande som beskrevs och enbart vuxna som utmålades som offer för misshandeln. Barnen omnämndes oftast i en bisats och refererades inte sällan till som parets gemensamma barn vilket gör att det inte går att veta hur många barn det rör sig om. De knapphändiga uppgifterna om barnen innebär att anmälningarna inte lämnar några uppgifter om var barnet befunnit sig under misshandeln och huruvida barnet är myndigt eller inte. I anmälan kommenteras inte om barn finns i familjen I flera anmälningar kommenteras överhuvudtaget inte huruvida det funnits barn med eller inte. Eftersom det inte finns någon obligatorisk rubrik under vilken familjeförhållanden beskrivs torde det finnas en överhängande risk att barnen inte uppmärksammas i anmälan. De anmälningar där barn inte nämns har inte tagits med i den vidare bearbetningen, vilket innebär att det finns stor risk för att barn som inte omnämnts i polisanmälningarna inte heller uppmärksammas i Rädda Barnens undersökning. 16

2) Vilka är de vanligaste skälen till avslag på ansökningar om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet? Under 2008 (t o m 6 november 2008) har Brottsoffermyndigheten tagit beslut om 226 ansökningar om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet. Av dessa är det något fler som beviljats än som fått avslag (se figur 3). Figur 3. Beslut om brottsskadeersättning Antal avslag 95 Antal avvisade 21 Antal avskrivna 0 Antal beviljade 110 Totalt 226 Utifrån Brottsoffermyndighetens beslut om brottsskadeersättning för barn som bevittnat våld i hemmet (beslut tagna under 2008 t o m 6 november 2008) kan Rädda Barnen konstatera att det finns vissa grunder för avslag eller avvisande som återkommer (se figur 4). De ansökningar som avvisas är de som inte uppfyller kraven för att bli behandlade och de som avslås blir behandlade men ersättning betalas inte ut av andra orsaker. En vanlig anledning till ett avvisande är att det inte finns någon dom eller att den sökande inte tillhör målgruppen som har rätt till ersättning. Andra anledningar till avvisande är att båda vårdnadshavare inte skrivit under ansökan. Den vanligaste anledningen till avslag är att det inte finns tillräckligt med bevis som styrker att barnet verkligen bevittnat våld. I praktiken innebär detta att det i dom eller polisanmälan inte framgått att barnen varit närvarande och bevittnat misshandeln. Andra skäl till avslag är att Brottsoffermyndigheten ansett att misshandeln inte varit tillräckligt grov, att vittnet och den misshandlade inte varit nära släkt eller att våldet inte varit tillräckligt allvarligt. Exempel på det sistnämnda är fall då myndigheten ansett att barnet varit för ungt för att uppfatta vad som pågått. Figur 4. Anledning till avvisning eller avslag på brottsskadeersättning Anledning Mindre allvarligt brott Osäkert om barnet bevittnat Vårdnadshavare ej skrivit under Antal 12 27 8 17

3) Hur många av barnen i de aktuella polisanmälningarna har fått brottsskadeersättning? Av de polisanmälningar som Rädda Barnen tagit del av hade endast ett barn fått brottsskadeersättning, de övriga hade inte sökt ersättning. Detta resultat ska tolkas utifrån att Rädda Barnen kontaktade berörda tingsrätter men inte hade möjlighet att kontrollera att det rättsliga förfarandet avslutats i samtliga fall, samt att det inte heller fanns möjlighet att få kännedom om något eller några av barnen fått ersättning från försäkringsbolag etc. 18

Diskussion Att bevittna våld är att bli misshandlad. Barn som bevittnat våld i hemmet påverkas lika negativt som fysiskt misshandlade barn. Trots detta visar resultaten att barn som bevittnat våld glöms bort av samhället. I en majoritet av polisanmälningarna uppmärksammas inte barn som bevittnat våld. Namn, ålder och beskrivning av barnets situation saknas ofta. Detta påverkar i sin tur barnets möjlighet att få brottsskadeersättning. Det finns också annat som hindrar barn från att få brottsskadeersättning, ovilja från en vårdnadshavare att skriva under ansökan eller myndighetens bedömning av våldets art är exempel på detta. Om barn som bevittnat våld skulle kunna vara målsägande skulle flera problem lösas: barn som bevittnat våld skulle i likhet med barn som utsätts för fysisk misshandel omnämnas med namn och personnummer i polisanmälningar, de skulle betraktas som brottsoffer i straffrättslig mening och få ersättning därefter och de skulle antagligen löpa mindre risk för att falla mellan stolarna och inte skickas vidare till Socialtjänsten. Rädda Barnens krav Barn som bevittnat våld i hemmet ska vara målsäganden. 19

REFERENSLISTA Amnesty (2005) Har ej prioriterat frågan. En undersökning om svenska kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Amnesty, Stockholm. Arnell, A., Ekbom, I (2006). Och han sparkade mamma Möte med barn som bevittnat våld i sina familjer. Stockholm: Rädda Barnen. Brå (2008) Misshandel mot barn. http://www.bra.se/extra/pod/?module_instance=2&action=pod_show&id=27 Barnombudsmannen (2007) Upp till 18: Barnombudsmannen rapporterar BR2007:04. http://www.bo.se/files/publikationer,%20pdf/upp_till_18_2007.pdf Barnombudsmannen och Brottsoffermyndigheten (2007) http://www.bo.se/adfinity.aspx?pageid=6311# Brom (2008) http://www.brottsoffermyndigheten.se/default.asp?id=2934 Barnombudsmannen och Brottsoffermyndigheten Polis och domstolar sviker utsatta barn, Dagens Nyheter 2007-10-26. Eriksson, M., Biller, H., Balkmar, D. (2006). Mäns våldsutövande barns upplevelser. En kartläggning av interventioner, kunskap och utvecklingsbehov. Näringsdepartementet. Stockholm: Fritzes. Granström, G., Mannelqvist, R., Weinehall, K. (red) Brottsoffer - ansvar och konsekvenser. Ett viktimologiskt forskningsseminarium i Umeå den 22 november 2005. Skrifter från Juridiska institutionen vid Umeå universitet No 12/2006. Hydén (1995). Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det möjliga och det omöjliga. Stockholm: Liber. Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen (2007) Strategier för samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar fara illa. Rädda Barnen (1997) Anmälningarna som försvann. Rädda Barnen, Stockholm. Rädda Barnen (2002) Anmälningarna som försvann. Rädda Barnen, Stockholm. Rädda Barnen (2006). Därför Barnahus så stärker vi rättigheterna för barn som utsatts för våld och övergrepp. Rädda Barnen, Stockholm Rädda Barnen (2008) Stöd till barn i utsatta situationer en fråga om bostadsort. Rädda Barnen, Stockholm. Socialstyrelsen (2005). När mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med våld i familjen. Stockholm: Socialstyrelsen. 20