Parken i Staden och Staden i Parken

2012 Parken i Staden och Staden i Parken Samfundet S:t Erik Seminarium 7 mars 2012

Innehållsförteckning Staden i Parken och parken i Staden...3 Inledning, Monica Andersson, ordförande Samfundet S:t Erik...4 Peter Schantz, Nationalstadsparken den stora landskapsparken i ett hälsoperspektiv...5 Catarina Nolin, Den offentliga parken i Stockholm 1850-1950 perspektiv på form funktion och bruk.....8 Monica Andersson, Byggnadsstadgans betydelse för framväxten av grönstrukturer i förorten...12 Anders Kling, Vasaparken; förnyelse och tradition vid upprustning av vasaparken...15 Per Andersson, Kristinebergs Strandpark; den samtida stadsparken funktion och växtkomposition på nytt sätt...17 Pia Krensler, Parken i promenadstaden. Det politiska uppdraget rapport från det pågående arbetet med nytt parkprogram...20 Anders Mårsén, Framtidens stadspark användning, värden och tillblivelseformer i en exponentiell samhällsutveckling...23 Åsa Drougge, Beröra och förföra parkens poetiska uppdrag...24 Paneldiskussion, moderator Jonas Berglund Samfundet S:t Erik...26 Samfundet S:t Erik Köpmangatan 5 nb 111 31 Stockholm Tel: 08-21 09 24 E-post: samfundet.st.erik@telia.com Hemsida: www.samfundetsterik.se

Parken i Staden och Staden i Parken Stadsbyggnadsseminarium den 7 mars kl i Läkare Svenska Läkaresällskapets hus Arrangör: Samfundet S:t Erik Stockholms stadsbild och identitet är starkt kopplad till den offentliga parken. Våra parker är rumsligt avgränsade och medvetet formade i innerstaden och landskapligt sammanfogande i ytterstaden. Samfundet S:t Erik inbjöd till en eftermiddag med stockholmsparkens historia och framtid i fokus. Forskare, praktiker och ansvariga för parkplaneringen beskrev typologi, utvecklig, form och funktion. Utgångspunkten är Promenadstaden, översiktsplan för Stockholm, som innebär en utvidgning och förtätning av den centrala staden och en förtätning av tyngdpunkter i ytterstaden. Målet är en sammanlänkad stad med sammanhållna stadsmiljöer och mer attraktiva park- och grönområden, för en snabbt ökande befolkning. Hur ska en stadspark utformas för 2020-talets önskningar? Hur tar vi hand om de historiska parkerna när nya programkrav ställs? Vilka idéer ligger bakom de nya parkernas gestaltning? Referat: Andreas Pemer Foto: Ulf Sörenson Sammanställning: Susanna Detthoff Foto Ulf Sörenson Samfundet S:t Erik är en ideell förening som arbetar med att väcka intresse för och sprida kännedom om Stockholms historia och verkar för att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid Stockholms omdaning och utveckling. www.samfundetsterik.se 3

Inledning Monica Andersson, ordförande i Samfundet S:t Erik Våra historiska parker och varje stadsbyggnadsepok, har skapat sina gröna avtryck, sin parktyp. Utgångspunkten för dagens seminarium är Stockholms översiktsplan Promenadstaden som innebär en utvidgning och förtätning av den centrala staden och en förtätning av tyngdpunkter i ytterstaden. Målet är en sammanlänkad stad med mer sammanhållna stadsmiljöer och mer attraktiva park och grönområden för den ökande befolkningen som beräknas uppgå till en miljon år 2030. Foto Ulf Sörenson Vad får det här för konsekvenser för parken, och hur kan vi värna vårt viktiga historiska arv i parkerna? Parkerna formas av vegetationen och den är ett levande material - det är träd, gräs, buskar och blommor. Allt som lever åldras och förändras och måste vårdas. Men även brukandet av parken förändras. Frågan är hur tåliga de historiska parkerna är - både rent biologiskt och funktionellt? Parken är ett gemensamt offentligt rum. Parkerna är tillsammans med torgen och andra offentliga rum en gemensam angelägenhet. Trots att vi lever i en tid där individen, den privata sfären och det egna boendet är i fokus, så utgör parkerna ändå de rum där vi blir varse varandra, rummen där vi kan mötas och även vara ensamma tillsammans. Vad kan vi lära av vår parkhistoria när vi planerar för stadens framtid? Vad kan vi lära av de historiska parkerna, jaktparkerna, 1800-tals parken och Stockholmsskolans parker, i en växande mångkulturell stad där de nya medborgarna kanske inte har klara referenser till hagmarker och det mellansvenska kulturlandskapet? Nya tider medför nya krav på parken både till dess form och innehåll. Hur ska en stadspark utformas för 2020-talets önskningar i en tid när stockholmarna ställer krav på att få vara delaktiga i både utformningen av parkerna och hur de används? Hur tar vi hand om de historiska parkerna när nya programkrav ställs? Vilka idéer ligger bakom de nya parkernas gestaltning? Vad kan vi förvänta oss av promenadstadens till ytan och innehållet mer koncentrerade parker? Det några av de frågor som kommer att komma upp till diskussion under dagens seminarium. Foto Ulf Sörenson Jonas Berglund, Moderator Landskapsarkitekt, Samfundet S:t Erik

Nationalstadsparken den stora landskapsparken i ett hälsoperspektiv Peter Schantz, dr med sc, professor verksam vid Mittuniversitet och GIH Jag har blivit ombedd att nämna något om Nationalstadsparkens historiska skikt. I botten av Nationalstadsparken ligger naturlandskapet. Odlingslandskapet kommer sedan. Foto Ulf Sörenson Det som lägger ett avgörande skikt i det som sedan blir Nationalstads-parken är 1500- och 1600-talets etablering av jaktpark, 1600-talets etablering av barockparken i Ulriksdal och sedan 1700-talets engelska parker kring Brunnsviken. Europa Nostra tar upp detta som en avgörande historisk dimension som placerar detta landskap högt i ett europeiskt perspektiv. Det är ovanligt att ha alla dessa olika typer av förhållningssätt till naturen och nyttjande i ett integrerat landskap. Det är en enorm rikedom av historia i området och den är väldigt svår att lägga i avgörande skikt. Rörelsedimensionen har länge varit en viktig dimension, till exempel idrott. I år är det 100 år sedan staden fick stå som representant för Olympiska spelen. Vi kan spåra den dimensionen och kopplingen till parken långt bakåt i tiden. Jakten var för fursten ungefär som en motionssysselsättning. Det gällde att hålla fursten och hans män i gott skick, man visste aldrig när kriget kom och då var jaktparkerna viktiga. Det blir också ett militärt excercisområde, det blir friluftsmuseum, vi har Skansen. Liljansskogen användes tidigt i arbetarrörelsen som mötesplats när man inte fick hyra lokaler. Botanik är ytterligare en dimension med botaniska trädgården, Bergianska, arboretum. Koloniträdgårdar fanns tidigt i området. Mer moderna dimensioner är utomhuspedagogik, naturskola, 4H-gård. Det finns en enorm mix i parken och den lever fortsatt i alla de här dimensionerna. 80-talet med sin avreglering föder en enorm spekulationsvåg. Det leder till en ideell rörelse och en kamp som försöker motverka den. Det är också en värderörelse. Vad som är utmärkande för miljörörelsen på den här tiden är en holistisk ambition. Från kommunens sida så ledde det till ett oerhört dynamiskt utvecklingsarbete som var kopplat till kommunekologer. Med det utvecklingsarbetet placerades området 1992 in i perspektivet utrotningshotade arter. Många bidrog till att ge underlag som sedan låg till grund för regeringens och riksdagens beslut 1994 om Nationalstadsparken. Det viktigt att man har inblick i spridningseffekterna av det svenska beslutet. Den finska utvecklingen är kanske den mest slående och imponerande. Där har man idag sex stycken nationalstadsparker. 5

Sambandet mellan natur och hälsa. Man kan fundera kring hur vi planerar vår stad i relation till begreppet hälsa. Dikotomin stad och land är vi väl vana vid. Det finns sedan länge, sedan antiken, bilder av naturen som hälsobringande medan staden inte är förknippat med det på samma sätt. När Olof Palmes farfar motionerade i riksdagen 1906 så pratade han om Södra Djurgården som en källa till uppfriskande glädje och en trevnad. Det kan vi väl känna igen oss i. Vid samma tid talas det om att tillgången till detta område har varit av oskattbar betydelse inte minst i hälsosynpunkt. Branting påpekade vikten av detta område inte minst för Stockholms arbetarbefolkning. Nationalstadsparken kanske alltid kommer att vara viktigast för dem som har minst möjlighet att vistas på andra ställen eller att ta sig bort från staden. Här ser vi olika uttryck för bilden av parken som hälsokällan. Kunskapsläget kring det där är väldigt begränsad på denna tid. Nu ska jag göra ett stort hopp och landa i några sena studier från det här decenniet. Man kan säga att miljöpsykologerna började och det har lett fram till en formidabel kunskapsutveckling under några decennier. Sedan har den medicinska, miljömedicinska forskningen kommit, där man försöker värdera hälsan på olika sätt. De studier som jag skulle vilja nämna är två som fullständigt förändrar vår förståelse på ett storskaligt sätt. Den första, publicerad i Lancet, bygger på nästa 41 miljoner engelsmän som följs under fyra år. Man studerar hur mycket gröna miljöer de har i området där de bor. Sedan tittar man på det i relation till dödlighet, cirkulatoriska sjukdomar och så vidare. Man har då också kontroll på privatekonomin. Det är väl känt att den förtida dödligheten är högre ju lägre inkomst man har. Men intressant med den här studien är att den visar att spridningen mellan inkomstskikten den minskas väsentligt ju mer grönska man har i sitt närområde. Det är väldigt stora folkhälsoeffekter som grönskan verkar bidra med. Och vi ser precis samma fynd när det gäller kardiovaskulära sjukdomar. Sedan kom en Holländsk studie och då går vi över till morbiditet det vill säga sjuklighet. Den bygger på 345 000 holländare som har följts under ett år. Varje individs besök på primärvårdscentraler har registrerats och typ av orsaker, besvär och så. Sedan har man tagit det registret och jämfört med var folk bodde och karterat hur mycket grönska de har. Man har också kontrollerat för de socioekonominska skillnaderna i hälsa. I 15 av 24 sjukdomskluster visar det sig att de som har mer grönska de har lägre insjuknande. Om man jämför de som har mest grönska med de som har minst grönska så ser vi att det är stora skillnader i hur många besvär som rapporteras per tusen invånare. Det är i snitt en 27 procents skillnad. Man frågar sig då var det beror på. I det här fallet har man alltså kontrollerat för socioekonomi så det kan det inte bero på. Det här skapar ett helt nytt landskap när det gäller frågor kring hälsan. Det har byggts upp steg för steg med miljöpsykologi och miljöfysiologi och är nu väldigt övertygande. Vad är kärnkvalitéerna i att ha denna Nationalstadspark? Står det inte för ett miljöombyte i förhållande till våra livsmiljöer, boendemiljöer så är det inte mycket av värde. Det är kontrasten mellan staden och det som parken erbjuder. Det är kontrast i termer av buller och tystnad; avgaser och ren luft; trängsel och rymd. Det är helt avgörande. Men vi vet också att det finns många ställen och platser där vi inte får den här miljökontrasten. Sen finns det galenskaper som planeras i Hjorthagen. Vi har behov av att återföra ett antal skadade rum till gröna rum. Vi har en utveckling sedan andra världskrigets slut med bilar och det här sätter sina spår och har väldiga effekter av upplevelsen. Det finns en del försök att ta sig an den här problematiken men på andra ställen inte. Vägarna sprider buller ut till hela landskapet. Stadens befolkning växer. Det kanske är en hundra tusen till om några år som kommer att använda det här området. Då gäller det att vi säkrar de här fina kvalitéerna i området.

Frågor från publiken: Publik Ser du någon möjlighet att lägga ihop parkens kvalité med stadens? Där staden i sig själv har de här kvalitéerna och inte bara har det som någonting som ligger vid sidan om. Peter Schantz Utifrån den kunskapsutveckling vi har kring de här frågorna blir stenstaden fullständigt orimlig att tänka sig långsiktigt. Jag skulle gärna vilja veta hur man kunde komma fram till stenstaden. Jag tycker att det måste vara en utav de viktigaste stadsbyggnadsfrågorna - att gröngöra staden men däremot inte grågöra parken. 7

Den offentliga parken i Stockholm 1850-1950 perspektiv på form, funktion och bruk Catharina Nolin, docent vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet De första medvetet anlagda offentliga parkerna tillkom i början av 1800-talet. De tillkom i städer med en hög andel borgerlig befolkning som Uppsala, Karlskrona, Göteborg, Gävle. Paradepoken för 1800-talets offentliga parker är 1860-70-talen. Då anlades parker runt om i hela landet, Malmö, Göteborg och så vidare. I Stockholm ser det lite annorlunda ut. Den första av staden medvetet anlagda offentliga parken, som inte var kunglig, var Strömparterren. Den tillkom i första hand som ett sätt att snygga upp området runt Slottet, men fyllde också en funktion som en mötesplats för ett alltmer växande borgerskap. Därifrån kunde man så småningom ta ångbåten till Djurgården. Man kunde samlas på Strömparterren för att sedan flytta sig vidare i staden. Foto Ulf Sörenson Man kan säga att det är samma mönster med Berzelipark som anlades på platsen för det igenfyllda så kallade Katthavet. Den fyllde i hög grad en estetisk funktion, skulle försköna stadsrummet och göra denna del av staden mycket mer attraktiv än vad den var. Arkitekten som ritade parken var också en av de första som kallade sig trädgårdsarkitekt - Knut Forsberg. Parken skulle skärmas av med planteringar, man skulle inte behöva se omgivningen, utan man skulle befinna sig inne i den här miljön. Snart drogs andra byggnader och aktiviteter till platsen, som till exempel Berns salonger. Parken blev en nöjesplats, en umgängesplats, dit man kunde gå och förlusta sig på olika sätt. En viktig del var också att den fungerade som en pedagogisk-didaktisk institution. Genom inslag som statyn av Berzelius, som gett namn till parken, skulle parkbesökaren ha förebilder att blicka upp till. Jag hade tänkt gå ganska raskt fram under 1800-talet för att komma fram till 30- och 40-talen. Lindhagenplanen, som är det viktiga instrumentet för stadsplaneringen i Stockholm, introducerades 1869. För första gången ligger nu stadsparkerna som en del i planen. Det hade inte skett tidigare i Stockholm (och inte så mycket i andra städer heller), utan där hade de tillkommit genom annan planering. De stora parker som tillkom omkring 1890 och som fördelade sig på malmarna var Vitabergsparken och Tantolunden på Södermalm; Vanadislunden på Norrmalm; Tegnérlunden, som egentligen är en mycket mindre kvarterspark i sammanhanget, och Vasaparken. Vasaparken låg egentligen utanför Lindhagenplanen, jag ska återkomma till det. Historiska bilder av Tantolunden och Vitabergsparken illustrerar ganska väl den förändring som hade skett i tankar kring den offentliga parken och hur den skulle fungera. Om man på 1850-talet framför allt ville ha en park som en mötesplats och tänkte sig den som ett estetiskt och visuellt inslag staden, så kan man på 1890-talet se en lång rad tankar om vilka problem parken skulle lösa för stadens styrande men framför allt för de boende i staden.

Parken skulle fungera som ett rum där man kunde umgås på ett borgerligt vis, familjevis. Man skulle uppmuntra till skötsamhet och nykterhet, framför allt bland arbetarklassen. Utmärkande för Stockholm var att Kungsträdgården och parkerna i den inre delen av staden fortsatte att vara borgerskapets miljöer medan parkerna på malmarna blev mer för arbetarbefolkningen, de som bor runt omkring. Det var i stor del de som flyttade ut på malmarna. En stor skillnad var också att man nu fick röra sig fritt över ytorna, man var inte längre begränsad till att gå på gångarna. En person som har stor en förtjänst i detta det är Alfred Medin som tillsattes som stadsträdgårdsmästare 1869. Han arbetade upp en parkförvaltning inom staden och det var han som med sina medarbetare utformade och organiserade de parker som anlades. Det var inte bara det att man fick röra sig fritt över ytorna utan det uppmuntrades också till att man skulle slå sig ner och ha en picnic, man skulle kunna ta med sig kaffe matsäck och så vidare. Det gjordes också satsningar på barnen och man anlade lekplatser som var välorganiserade. Just att barnen skulle ha en del i parken var viktigt. Ofta lades lekplatserna så att de inte skulle störa de andra promenerande för mycket. Det gjordes stora insatser genom frivilligkrafter. Det fanns skridskor, lekutrustning och så vidare som barn från mindre belevade familjer kunde låna. Det fanns också lekledare på plats som ansvarade för detta. Vasaparken är extra intressant i sammanhanget. De allra flesta idag uppfattar den som vilken offentlig park som helst - den är en stadspark dit alla går som bor i kvarteren. Men Vasaparken tillkom med en väldigt speciell målsättning och inte utan besvär. Alfred Medin gjorde ritningen med den stora öppna planen som var avsedd för fria lekar. Det publicerades mängder med böcker i slutet av 1800-talet om barns fria lekar. Med fria lekar menade man någonting mitt emellan idrott och lek. Det var en didaktisk verksamhet. Genom den fria leken skulle barnen socialiseras, de skulle lära sig att umgås med varandra utan att någon vuxen la sig i, och detta skulle göras genom leken. Alfred Medin och parkförvaltningen kom att brottas med bland annat drätselnämnden som menade att marken i Stockholms stad var så värdefull att den borde användas till något bättre än lekplatser. En motverkande rörelse mot detta var lärare och idrottsorganisationer som arbetade kraftigt för att det skulle tillkomma park-, lek- och idrottsplatser för barn. Tack vare idrottsrörelsernas engagemang samt bland annat Viktor Palms utverkan av ett kungligt beskydd så gick det slutligen att driva igenom. Vasaparken anlades som en lek- och idrottsplats, med bland annat fotbollsplan och löparbana, och användes inte bara av de barn som bodde i Vasastaden. Verksamheten byggde på frivilligverksamhet fram till 40-talet då man möter upp med Holger Bloms parkprogram med parkleken. En förändrad syn på naturen kommer in på slutet av 1800-talet. Mer och mer värnar man om den egna naturen. Man ville konstruera parker som såg ut som om de var naturliga, att de bara fanns där. Det finns också exempel på att man har utgått från ett naturområde och gjort en park av det. Det hänger samman med tillkomsten av Naturskyddsföreningen, Svenska turiströrelsen och hela den friluftsorganisationen som också då implementerades i parkerna. Vi kan också från 1900-talets första decennier se en återgång till en mer formell karaktär. Tessinparken är ett bra exempel på hur den offentliga parken blir ett ornament, mer som en slags nybarock anläggning. Jag tänkte att vi skulle förflytta oss ut till västerort, till några förorter från 1940-talet och framåt. De är intressanta att titta på därför att de på ett sätt är väl kända men ändå inte. Jag ska ta upp tre områden: Riksby, Ulvsunda och Blackeberg. Den gemensamma nämnaren i det här sammanhanget är Ulla Bodorff som var en av pionjärerna bland kvinnliga trädgårdsarkitekter i Sverige. Hon var inte först men hon startade ett eget kontor från 1937 som hon drev in på 1970- talet. Hennes kontor står bakom oräkneliga antal bostadsområden, framförallt åt HSB, på många orter i landet. 9

Vi är väl bekanta med Holger Bloms och Erik Glemmes arbeten. Norr Mälarstrand, omdaningen av Tegnérlunden, och Årsta. Med den upplösta planen lämnade man rutnätet. I många områden anlades inte en särskild offentlig park utan hela bostadsområdet var en park i sig där husen integrerades i miljön. Det lägger stort ansvar på byggherren i detta sammanhang, inte på staden utan på byggherren. Reimersholme är kanske Ulla Bodorffs mest kända bostadsområde. Där gjorde hon all markplanering för HSB. Det är ett område som jag tror ofta uppfattas som orört, att man har sparat ett stycke skärgårdsnatur och inte gjort så stora ändringar i markplaneringen, men det är väldigt mycket sprängmassor och schaktmassor som flyttats runt där och byggts om. Så det är inte i sig orört. Riksby uppfördes för byggnadsföreningen Svenska Bostäder UPA med Ulla Bodorff som en av de ansvariga för markplaneringen i en stor del av området. Det var ett ganska flackt område med uppstickande klippor och berg som i många fall fick stå kvar. Husen är uppradade efter en plan med grönt mellan husen. Det här är ett område som är väl dokumenterat samt med en skötselplan. Bostadsrättsföreningen som driver det idag är väl medveten om att det är Ulla Bodorff som var ansvarig trädgårgårdsarkitekt. Det som händer idag är att det är mycket mer biltrafik, det finns andra krav på entréer, det ska vara återvinning av hushållssopor och så vidare. Allt detta kräver utrymme på olika sätt. Biltrafiken är en helt annan än när området skapades omkring 1940, delar av planteringar har gjorts om. Ursprungligen planterades rikligt med björk i området men det mesta är borta idag. Det fanns också slån, rönn och praktrönn, buskrosor, med mera. Det gjordes också omfattande rosenplanteringar på gårdarna. Gårdarna blev enskilda miljöer med hemkaraktär och är idag en väldigt uppväxt miljö. Även om mycket har förändrats så finns goda kvalitéer kvar. Det som är typiskt för Ulla Bodorffs sätt att arbeta, och inte bara för henne vid den här tiden, det är att hon gärna tog till vara bergknallar och utnyttjade det i gestaltningen. Till detta fogades rum som bersåer som kunde dölja piskställningar till exempel. Det fanns från början åtta lekplatser inom området. Det var lekplatser nästa på varje gård och en större lekplats. Det här var en miljö som fungerade väl som en hem- och umgängesmiljö. Istället för att gå till en offentlig park var tanken att varje gård i sig skulle ge alla dessa kvalitéer. Ulvsunda och speciellt det som hette kvarteret Förmannen tror jag är mindre känt som ett verk av Ulla Bodorff. Hon skrev 1940 tre artiklar i Allmän Svensk Trädgårdstidning där hon presenterade tre HSB områden. Det var Ulvsunda, Gärdeshöjden och ett område i Aspudden. Där uttrycker hon sig väldigt väl om det här området. Hon menade själv att resultatet uppfattades som en fullt naturlig landskapsbild. Mitt i modernismen frågade hon sig naturligtvis om det inte bara var gammal slentrian att vilja utgå från områdets egen landskapskaraktär, att försöka spara så mycket som möjligt av vad som växte naturligt, och om inte detta kunde ses som en konstlad restaurering. Men hon menade att det var ekonomiskt lönsamt att anlägga ett naturligt utformat parkområde. Istället för att göra om allt kunde man utnyttja det som fanns på platsen och få ner anläggningskostnaderna samtidigt som man bevarade för området typisk natur. Hon menade att landskapet och landskapets kvalitéer först blev synliga när bebyggelsen tillfördes. Det var genom att tillföra en bebyggelse som man förstod områdets värden. Många av den här tidens parkmiljöer användes troligen främst av kvinnor och barn. Arbetsplatsen var skild från boendemiljön. Om man tänker sig att kvinnor inte arbetade så var det här en plats där de blev kvar medan männen var någon annanstans. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma de här miljöerna och försöka förstå att det som kan tas för överbliven mark ofta är en subtil landskapsplanering som man behöver känna i detalj för att kunna förstå.

Utifrån ett genusperspektiv vill jag påpeka och medvetandegöra att i många av bostadsområdena i Stockholm har markplaneringen gjorts av kvinnliga trädgårdsarkitekter som har haft egna firmor. Genom att bygga bort och förändra dessa miljöer bygger man också bort kvinnliga professionella landskapsarkitekters utövande arbeten medan männens har kanoniserats, upphöjts och restaurerats. Det är viktigt att tänka på i sammanhanget. 11

Byggnadsstadgans betydelse för framväxten av grönstrukturen i förorten Monica Andersson, fil dr, universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet I min avhandling ställde jag frågan om lagstiftningen hade en roll bakom det förändrade planmönster som Stockholm och andra städer fick under efterkrigstiden? Tidigare forskning har hävdat att lagstiftningen inte har haft med saken att göra utan att det var en utveckling som kom av sig själv. Jag har analyserat de olika utredningar som kom med förslag till förändringar av byggnadsstadgan. Foto Ulf Sörenson Den första byggnadsstadgan var från 1874. Under de tre första decennierna av 1900-talet kritiserades den. Det var en kraftig kritik mot stenstaden. Trädgårdsstäder och storgårdskvarter var det bebyggelsemönster som då växte fram. Man ville ändra byggnadsstadgan i enlighet med de här principerna. Man ville gå bort från femvåningsskalan som fanns i innerstaden och i ytterstaden ville man se två-våningsbebyggelse med i undantagsfall max tre våningar. Trädgårdsstadsepoken kännetecknades av konstnärliga stadsplaner med mycket grönska. Det var stora gårdar och en blandning mellan olika typer av boendeformer i områdena. Trädgårdsstäderna kännetecknas av att egnahem-, småhus-, parhus-, radhus- och flerfamiljshusområden var integrerade. Man hade också verksamheter och boende blandat. I de tre olika förslag till förändringar av byggnadsstadgan som lades fram 1909, 1919 och 1928 föreslog man att det skulle ställas krav på dubbelsidig belysning. Bostäderna skulle ligga åt olika väderstreck. Man ville bygga vidare på det sätt som staden hade planerats tidigare, där kvarter lades till kvarter, men efter trädgårdsstadens principer. Alla dessa förslag avvisades efter starka protester från fastighetsägarförbundet. När 1928 års förslag kom hade också den nya modernistiska rörelsen, med Corbusier och Walter Gropius, vuxit sig stark. Deras anhängare i Sverige var också kritiska till förslagen på förändringar av byggnadsstadgan. Det blev ett samspel mellan de modernistiska arkitekterna och fastighetsförbundet när det gällde förändringarna av skrivningarna i byggnadsstadgan, med Uno Åhrén och Sven Markelius i spetsen. De argumenterade för den höga och glesa staden, i polemik mot stenstaden och den låga och täta staden. Man tog principer ifrån Walter Gropius och skrev in i byggnadsstadgan. Den princip det handlar om det är det diagram som Walter Gropius hade tagit fram där han försökte visa att höga hus var överlägsna lägre hus, då man fick ett effektivare markutnyttjande - i varje fall är det så som tidigare forskning har tolkat det diagrammet. Formuleringen i diagrammet fördes nästan ordagrant in i byggnadsstadgan 1931, på förslag av Teknologföreningen där Sven Markelius var en av förslagsställarna. Det är nästan samma formulering som också finns i skriften acceptera: avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd. Sedan kompletterades detta med en bestämmelse om direkt solbelysning på fasaden istället för förslaget med dubbelsidig belysning. Då fick vi de parallella

uppställningarna av husen som Catharina visade från Riksby och Ulvsunda. Det innebär också slutet för de slutna kvarteren. 1931 föreslog justitieminister Gärde ytterligare en att-sats som löd att bostadsbyggandet skulle fördelas på olika områden som skulle avskiljas med hjälp av parkbälten. Då fick vi dessa områden med parker mellan, avgränsade från varandra. Man ser utvecklingen framför sig om man till exempel jämför hur bebyggelsen är organiserad i Aspudden och Midsommarkransen med hur det ser ut vid Hägerstensåsen och Telefonplan. I 1947 års Byggnadsstadga skärptes reglerna på flera sätt. Bestämmelsen från Walter Gropius om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd kompletterades med en bestämmelse som förbjöd portar och utfarter mot gatan. Då tog man det fullständiga klivet och tog bort bebyggelsens koppling till gatan, vilket också var avsikten - modernisterna ville ha en sådan utveckling. Även bestämmelsen om att bostadsområden skulle avskiljas med parkbälten förstärktes. Parkbältena kunde nu även bestå av mer oplanerad naturmark och inrymma fritidsverksamheter. Begreppet parkbälten kritiserades av remissinstanserna för att vara gammaldags. Kommunaltekniska föreningen ansåg att ordet friområde skulle användas. Justitieminister Hermann Zetterberg skrev att bestämmelsen skulle tolkas så att bebyggelseområdens skulle skiljas från varandra med mark som kunde innehålla park eller annan obebyggd mark, Han definierar det som naturligt bevuxen skogsterräng. Västertorp är ett exempel. 1947 luckrades också bestämmelsen om förgård upp. Kravet på träd på förgården försvann och det blev samma bestämmelser som för den övriga marken närmast husen. Även begreppet förgård ansågs föråldrat av stadsarkitektföreningen. Stadsträdgårdsmästarföreningen var kritisk mot att träd och planteringar förlades för nära fönster, vilket de inte ansåg skulle vara tillåtet Bestämmelsen om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husen höjd, tog Bostadssociala utredningen upp i sitt saneringsbetänkande 1947 där de föreslog att den skulle vara vägledande för saneringspolitiken. Deras förslag på saneringspolitik bygger på två delar. Att bebyggelsen var saneringsmogen utifrån byggnadstekniska utgångspunkter, att bebyggelsen var undermålig. Och att bebyggelsen var saneringsmogen av stadsplanetekniska skäl. Med stadsplanetekniska skäl menades, förutom gatubreddningar och framdragande av trafikleder, att stadsplanen inte stämde överens med bestämmelsen om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara minst lika långt som husens höjd. Det använde man som motivering för rivningar. Dessutom föreslog Bostadssociala utredningen att den regeln skulle skärpas så att avståndet mellan byggnaderna motsvarade dubbla hushöjden. Det sa remissinstanserna nej till, man var väldigt kritiska till det. Men en saneringsutredning som tillsattes på 50-talet försökte tillmötesgå Bostadssociala utredningens krav på den här punkten. Man genomförde solvärdesanalyser och tog fram krav på solvärden på fasaden som sedan skrevs in i God bostad. Det kom att innebära att vi fick ett längre avstånd mellan bostäderna i de områden som byggdes under 1950-talet. 1959 skrev man om byggnadsstadgan. Man tog bort de detaljerade kvalitetskraven för det offentliga rummet som funnits tidigare, men behöll de modernistiska bestämmelserna om husavstånden. Bestämmelsen om att bostäderna skulle avgränsas med hjälp utav parkbälten eller annan obebyggd mark levde kvar i den trafikplanering som började på 50-talet och fick en kodifiering i regelverket med bestämmelserna om SCAFT 1968. Man hade redan tagit ett steg från den traditionella gatans funktionssätt som sammanbindande element genom att man 1947 förbjöd portar och utfart mot gatan. Det innebar att bebyggelsen började vända ryggen åt gatan. Med SCAFT fick vi en fullständig funktionsdifferentiering. Gatans roll som sammanbindande element försvann helt. Då fick vi också större områden mellan bostadsområdena än vi hade haft tidigare och det ofta i form av 13

öppna fält. Områdena ligger avgränsade från den övriga staden. Den planeringen skiljer sig både från stenstaden och trädgårdsstaden men även från 40- och 50-talens bebyggelse, som hänger samman genom att den förbinds med trafikstrukturen. Med SCAFT fick vi den totala avgränsningen. De här principerna, de modernistiska idéerna, började kritiseras efter 1960-talet. Det tillsattes en bygglagutredning 1968, ett arbete som senare skulle leda till PBL. De riktade stark kritik mot 1959 års byggnadsstadga för att man där hade tagit bort alla kvalitetskrav som hade funnits i tidigare byggnadsstadgor. Man menade också att det var en bidragande orsak till att man inte hade lagt ner lika mycket omsorg på de yttre miljöerna i de områden som kom till på 60-talet. 1975 förvandlades regeln om att avståndet mellan byggnaderna skulle vara lika långt som husens höjd till en brandskyddsregel genom en tillämpningsföreskrift i Svensk byggnorm. Från 1975 började man återigen bygga slutna kvarter vilket vi kan se i Stockholm med Skarpnäck som ett av de första exemplen. SCAFT kritiserades väldigt hårt av bygglagutredningen och av många andra instanser och kom successivt att fasas ut ur lagstiftningen. Det var först på 90-talet när vi fick en ny trafikpolitik som SCAFT definitivt försvann. Även om man från de statliga planmyndigheterna försökte komma bort ifrån SCAFT fortsatte kommunerna i stor utsträckning att planera efter den. Från mitten på 90-talet har vi också fått bostadsområden som har en helt annan karaktär, med en återgång till den täta staden. S:t Eriksområdet i Stockholm var ett av de första exemplen, Hammarby Sjöstad är ett annat. Man kan se att det statliga regelverket har en stor betydelse för vad som händer i staden och hur staden utvecklas. Källa: Andersson, Monica; Politik och stadsbyggande. Modernismen och byggnadslagstiftningen. Statsvetenskapliga institutionen Stockholms Universitet 2009. Doktorsavhandling.

Vasaparkens; förnyelse och tradition vid upprustningen av Vasaparken Anders Kling, landskapsarkitekt, Land arkitektur Foto Ulf Sörenson Jag är hitbjuden för att tala om Vasaparken. Omdaningen av parken stod klar för tre-fyra år sedan. Projektet drevs i nära samarbete med Stockholms stad. Syftet med den här presentationen är att belysa frågan om hur man kan utveckla äldre innerstadsparker. Det här är en utveckling som svarar mot förändrad användning och utnyttjande av parkerna. I det sammanhanget är Vasaparken ganska intressant för det är egentligen det första exemplet på en större omdaning av en äldre park i Stockholms innerstad. Precis som Catharina lärt oss är Vasaparken en konsekvens av Lindhagenplanen, som tillkom i slutet av 1800-talet. Vasaparken var speciell så till vida att det var en aktivitetspark. Man uppmuntrade stockholmarna att beträda gräsytorna, tvärs emot vad som då var den rådande trenden. För hundra år sedan när Stockholm hade sin sommarolympiad, användes parken som träningsanläggning bland de aktiva. En annan kuriosadetalj är att parken faktiskt användes som potatisodling under nödåren och världskrigen. Här fanns även Stockholms första parklek. 1940 breddades Torsgatan och då tillkom Erik Glemmes terrasser. Efter det gjordes inga stora omdaningar i parken. Innan den senaste upprustningen var parken oerhört sliten. Ett stort besökstryck i kombination med att man spolade gräsplanen på vintern och använde den som fotbollsplan på sommaren var helt förödande för gräsytan. Parkleken var väldigt nedsliten med stora grusytor som hade spritts vind för våg. Det som fanns kvar av den ursprungliga parken var framförallt gångsystemets layout och den oval som skrev in själva aktivitetsytan och Glemmes terrasser. Annars var den tydligaste exponenten för parken det här med aktivitet. Det var det vi ville utnyttja och utveckla i parken. Vi tittade oss om runt om i Europa på hur de har gjort när de har förnyat äldre parker. Parc de Bercy i Paris är ett exempel. Det var en av de stora parkerna som gjordes om i Paris under 1980-talet. Det här är park som har anor från 1600-talet. Det var ett projekt som vi studerade ganska mycket. Det som är intressant i den här parken är att olika lager av parkens historia har tydliggjorts och mötet mellan dessa lager har ställts mot varandra på ett intressant sätt. Det som händer i de här krockarna är att överlagringarna av historien synliggörs och en massa intressanta frågor uppstår. Det var någonting som vi ville jobba med i Vasaparken och som jag också tror kan vara ett gångbart sätt att hantera förnyelse av äldre parker. Det här med överlagringar är inget nytt, det har förekommit så länge det har funnits trädgårdar och parker. Till exempel i Tessins gamla barockplan från början av 1700-talet som har ställts mot Pipers engelska parkdel från slutet av 1700-talet. I samtida parkutformning finns väldigt mycket överlagringar också men då kanske det inte representerar olika delar av historien utan där jobbar man istället med överlagringar i form av olika typer av aktiviteter. 15

En annan princip som vi har jobbat med i Vasaparken är att vi har velat synliggöra förändringar där insatser väl har skett. Där förändringen har skett har vi velat vara tydliga men däremellan har parken lämnats orörd. I Vasaparken finns historien kvar, framförallt i gångsystemet och trädbeståndet. Ovanpå det gamla gångsystemet har ett nytt lager lagts med bred kantning. I det här projektet har vi velat artikulera de underliggande lagren i parken. Vasaparken är speciell på så sätt att den innehåller olika nivåer. Det finns en övre nivå, en mellannivå och en undre nivå, aktivitetsytan. Nivåerna är delvis en konsekvens av det befintliga landskapet men de berättar också någonting om parkens historia, om hur man vid den här tiden lade parkerna på de mest kuperade platserna i staden. Bergsknallen är själva utgångspunkten för Vasaparken. Det blev en tydlig utgångspunkt i vårt projekt. Vi ville artikulera nivåerna. Den övre nivån är lekplatsen. Där har vi valt att synliggöra lekplatsen som ett slags signum och orienteringspunkt i hela parken. Den orangea gummikullen är ett förtydligande av toppen, en artificiell gest av det befintliga landskapet under. Tanken var att gummimassan skulle hällas på berget, nästan som att någon har stått på plats och hällt gummi över berget. Mellannivån är gatans nivå. Den har vi valt att tydliggöra genom två saker. Dels genom balkonger som skjuter ut från gatan. Sedan har vi jobbat med terrassanläggningar som tar hand om olika funktioner som planteringar, boulebanor och minigolfbanor. Den undre nivån utgörs av fotbollsplanen som blir en isbana på vintern. Det viktiga här var att man inte skulle uppfatta den som en idrottsplats utan att få in konstgräsplanen på ett så smäckert sätt som möjligt i parken. Det sker genom en trappning, som används som sittplatser på sommaren och på vintern snörar folk på sig skridskorna här. I det växande Stockholm som vi står inför kommer behovet av att förnya och omvandla gamla parker att öka. I Vasaparken var staden tvungen att göra någonting. Parken höll helt enkelt inte för det besökstryck den utsattes för. Materialen stod inte pall. Gräset fick bytas ut mot konstgräs och sanden mot gummi. I ett sådant projekt måste man alltid ställa sig frågan hur de historiska aspekterna kan värderas gentemot behovet av förändring. Den historiska kunskapen om parkerna är tyvärr ganska bristfällig. Vem ska värdera vad som är värt att bevara? I Vasaparken tyckte vi att förändringen skulle vara tydlig. Man kan dra parallellen med ett nytillägg av ett hus längs ett sammanhållet fasaduttyck av äldre hus - stadsbilden tål förändring. Det nya kan till och med göra det gamla mer spännande. Man måste visa respekt för historien men man får inte vara för ängslig. Vasaparken är ett exempel på fri förnyelse i de delar som är omgjorda men där emellan lever den gamla parken kvar. Det är i spänningen mellan gammalt och nytt som ett intressant förnyelseprojekt uppstår.

Kristinebergs Strandpark; den samtida stadsparken funktion och växtkomposition på ett nytt sätt Per Andersson, landskapsarkitekt, Sydväst arkitektur och landskap Jag ska prata om Kristinebergs strandpark med fokus på de gröna inslagen, för vi tror att det är vad framtidens innerstadsparker kommer att handla om. Vi måste använda parkerna och våra gemensamma områden för att skapa en hållbar stad och attraktiva samhällen. Kristinebergs Strandpark är belägen på nordvästra Kungsholmen i Stockholm, ett område som är under kraftig utbyggnad. Den nya bebyggelsen är tät och en tanke med den nya parken är att tillgodose områdets behov av gröna ytor. Det kommer här totalt att uppföras cirka 3000 bostäder och 15000 arbetsplatser. Det finns goda skäl att tro att parken kommer att bli välutnyttjad. Foto Ulf Sörenson Två av platsens historiska lager har varit viktiga för oss. Till och börja med Kristinebergs slott. Den nuvarande anläggningen är från 1700-talet och det har funnits en enkel barockanläggning ner mot Ulvsundasjön. Den axeln bröts för cirka hundra år sedan av den industri som växte fram. Den nya planen på den nya bebyggelsen omöjliggör också att axeln fortsätter ner mot vattnet. Om man står vid slottet idag och tittar ner mot Ulvsundasjön ser man lindarna som bildar allén men tyvärr ser man inte själva Ulvsundasjön för det ligger en tennishall i vägen. För oss var det ändå viktigt att behålla tanken om en länk som förbinder slottet med vattnet. Det andra historiska lagret som har varit viktigt är Stockholmsskolan. Några av epokens bästa och mest kända exempel finns i närområdet, till exempel Norr Mälarstrand, Rålambshovsparken och Fredhällsparken. Vår tanke var att med Kristinebergs strandpark skapa en koppling till detta parkstråk och på så sätt skapa en förbättrad grönstruktur i området. Det som särskilt inspirerar oss med Stockholmsskolan är de gröna inslagen, mängden grönt. Den varierade vegetationen är ofta flerskiktad med en rik variation. Vår målsättning var att skapa en miljö med en mer exotisk och spännande vegetation där varje växt ses som en del i ett större växtsystem. Vi ville skapa biotoper som borgar för god utveckling, rikare upplevelser och en högre biologisk mångfald. I arbetet hade vi därför med forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet som genom försök kommit fram till intressanta resultat vad gäller etablering och utveckling av vegetation i urbana miljöer. Som vanligt i tävlingssammanhang var beställarens önskemål omfattande. Visionen för parken beskrevs i ord som mångfunktionell, värdetät, samtida, hållbar, hög biologisk mångfald och grön. Det är ganska utmanande och kanske inte i alla delar ett realistiskt program för en park som är tre hektar. Vasaparken är i jämförelse tio hektar. Parken som den kom att utvecklas består av tre enkla grundelement. Centralt är det öppna gräsrummet som spänner mellan vattnet i väster och vägen i öster. Det är parkens vardagsrum och multifunktionsyta. I norr finns en serie trädrum, eller boskéer som vi har valt att kalla dem, som 17

svarar upp mot den kraftiga bebyggelsen i norr. De olika rummen har olika innehåll och karaktär med de mest intensiva aktiviteterna mot trafiken i öster, och ett större lugn mot vattnet. Det är en förutsättning för en variation av händelser, aktiviteter och upplevelser. I söder är området mer kuperat och planterat med Stockholmsskolan i åtanke. Företrädesvis består planteringen av mycket små plantor, landskapsplantor, av träd och buskar som planteras med en meters mellanrum. Några av arterna, som lärk, växer mycket fort och skapar goda förutsättningar för mer långsamma arter som tall och ek. På sikt gallras merparten av pionjärträden bort och området kommer att växla utseende över tid. En vandring genom parken: Boské ett har skirare vegetation av magnolia och lökplanteringar. Tujorna har möjlighet att bli väldigt stora, de blir som torn som vaktar parken från den omgivande stadsmiljön. Boské två är en skateboardanläggning och platsen är i sin helhet utförd i platsgjuten betong. Till skillnad från alla andra boskéer i området så består den av bara en art och det är den kinesiska sekojan. Boské tre är som motsats till boské två helt överplanterad med bambu, tallar och kopparbjörkar. Här bildas en labyrintisk och hemlig miljö som också har ett lekfullt konstverk i mitten. Boské sex heter lugn och ro. Målet här var att vi skulle skapa avskilda sittplatser i en miljö av björkar och idegranar, tallar och prydnadsgräs. Längst ner mot vattnet står de två paviljongerna som lanternor och den yttersta byggnaden är en restaurang. Innanför den finns en mindre byggnad som idag är en förskola. Det öppna gräsrummet avslutas mot vattnet med en generös trätrappa och det är ett grepp vi känner igen från många städer men det är icke desto mindre väldigt populärt. Vi klättrar upp på skogssidan och tittar ut över lekplatsen, en lekplats som förutom de vanliga innehållen, som gunga och sandlåda, också innehåller en plaskdamm. Skogsplanteringen anlades 2010 och 2011 och är inne i sin etableringsfas. Slutligen har vi det öppna gräsrummet i mitten. Det består längst i öster av en konstgräsplan, som är väldigt väl använd, och längst ner en generös gräsyta. Jag tänkte avsluta med några reflektioner och börja med den enkla frågan har allt blivit bra? Svaret är Nja. Tyvärr står fortfarande en stor tennishall kvar mitt i parken, en hall vars rivning var en förutsättning för att överhuvudtaget arbeta med en park på den här platsen. Dess placering gör att delar av parken inte har färdigställts och att kopplingen till vattnet fortfarande är omöjligt. Med en bibehållen tennishall blir parkens huvudidé omintetgjort och dess sammanhang helt obegripligt. Nästa fråga är hur ser kompetensen ut att anlägga komplexa gröna miljöer? Vår erfarenhet är att vi stöter på anläggare som är väldigt bra på att bygga i sten, asfaltera, bygga murar och trappor, men där kunnandet om växter, deras krav och behov, är bristfällig. Även i Kristinebergsparken har vi haft det problemet. Av olika anledningar har delar av parkens växter dött eller fått en dålig etablering på platsen. Växterna har kommit i backen men inte ofta på det stället där det var tänkt. Här måste hela kedjan, från oss projektörer, fram till beställare och naturligtvis de som utför

arbetena, rannsaka sig. Om vi ska jobba med den här typen av projekt måste vi bli bättre och kvalitetssäkra på ett sätt som vi inte gör idag. Nästa fråga är hur ser framtiden för parken ut? Då tänker jag mest på vegetationen som bildar stommen i anläggningen och som förhoppningsvis har en livslängd som överstiger tillfälliga flugor som skateboard, boule och konstgräsplaner. I projekt av det här slaget ligger stor del av parkens formgivning hos de som kommer att sköta, gallra och på sikt plocka fram önskvärda miljöer. För att skapa rätt verktyg för en sådan process har vi tagit fram en väldigt tjock och ambitiös skötselplan. Den är upplagd med en målsättning för respektive område, tankar om etablering av träd och buskar, och utvecklande skötselåtgärder för många år framöver. Frågan är om vi i dagens organisationer har kompetensen, långsiktigheten och uthålligheten att ta hand om området. Med framtida mål om biologisk mångfald och tankar kring hållbara städer är det nödvändigt med en ökad förståelse och ökade ekonomiska anslag av skötsel av våra gröna områden. Vi hoppas och tror att den här anläggningen, och liknande, kan skapa ett förnyat intresse för rika gröna miljöer i våra städer. 19

Parken i promenadstaden: det politiska uppdraget rapport från det pågåendearbetet med nytt parkprogram Pia Krensler, stadsträdgårdsmästare, Stockholms stad Den Gröna Promenadstaden, det tematiska tillägget till Översiktsplanen, är ett samarbete mellan de tre stora förvaltningarna i staden; Stadsbyggnadskontoret, Exploateringskontoret och Trafikkontoret. Uppdraget från kommunfullmäktige är att utveckla stadens parkprogram och ta fram metoder för planering och utveckling av parker och grönområden, med fokus på hur fler stockholmare ska få möjlighet att utnyttja stadens gröna miljöer. Översiktsplanen kommer att få en handfull tematiska tillägg. Vi kunde ha tagit det gamla och justerat upp det lite grann med ändrade texter och bilder och fräschat upp det. Men som ni vet är det nya förutsättningar i en växande och tätare stad. Foto Ulf Sörenson Nu går utvecklingen snabbare än man hade beräknat, vi blir en stor stad väldigt snart. Nya bostäder byggs i de stora utvecklingsområdena som Norra Djurgårdsstaden, Hagastaden och Årsta fältet. Men så mycket som 80 procent är infill-projekt över staden och redan idag och även framgent kommer vi att bygga på grön mark till viss del, kanske i kanter av naturmark och parkmark. Hur gör vi för att utveckla staden med nya bostäder och samtidigt behålla och utveckla de gröna värdena? Det är en stor utmaning. Vi vill ha tillgång till lugn och ro, natur och friluftsliv. Det får vi i Den Gröna Promenadstaden, men vi vill naturligtvis också ha stadsliv med uteserveringar, evenemang och torghandel. Vi har tagit fram centrala strategier. Det här får vi kalla en förhandsvisning av dokumentet Den Gröna Promenadstaden. Det har ännu inte varit uppe i stadsbyggnadsnämnden, därför varken vill eller kan jag gå in på några exakta detaljer. Vi är också i slutskedet med formuleringar av texter. Men jag har tänkt bläddra igenom några stickord: Stockholms karaktärsdrag skall tas till vara. Det är rätt så självklart med den fantastiska natur som vi har. Vi har också väldigt mycket gröna kulturvärden och en otroligt fin parktradition. Allt det här ska vi naturligtvis tillvarata men vi måste också se en utveckling. Gröna promenader i innerstad och ytterstad. Vi ser att en framtid är att utveckla de gröna stråken, att försöka skapa ett nät av gröna promenader. Det handlar om offentliga rum, självklart kommer det att bli koppling via gröna gator, via torg och gröna promenader genom parker och naturmark. Det här vill vi fullfölja på ett mer tydligt sätt när staden förtätas. Nya parker i ytterstadens tyngdpunkter. Det finns nio tyngdpunkter i översiktsplanen. Det är en stark målsättning, en strategi att också skapa bra stadsparker. Helst med hög klass gärna med egen karaktär. Det är naturligtvis jätteviktigt att vi, förutom förtätning när staden byggs ut både med bostäder och verksamheter, också får till ordentliga parker. Vi har diskuterat