Sid. 1(11) 2010-12-09 Peking Per Linnér, andre ambassadsekreterare Oscar Berger, arbetsmarknadsråd Kinesiska makroekonomiska trender fyra heta potatisar Inflationen nådde i oktober 4,4 procent och utgör ett orosmoment för regeringen. Skenande livsmedels- och fastighetspriser är bakomliggande faktorer. Regeringen har introducerat ett antal åtgärder; räntehöjningar, bidrag till de mest utsatta, prisstopp och avgifter på transaktioner på råvaror. Utkastet till Kinas femårsplan för 2011-2015 betonar vikten av att omstrukturera ekonomin genom att stimulera den inhemska konsumtionen och minska exportberoendet. Att höja inkomsterna för landsbygdsbefolkningen är avgörande för möjligheterna att nå framgång. Att skapa sysselsättning är fortsatt en prioritet för den kinesiska ekonomin då hög arbetslöshet riskerar att skapa social oro. Regeringen måste under de kommande fem åren skapa omkring 25 miljoner arbeten årligen för att täcka behoven. Samtidigt ökar arbetstagarnas lönekrav. Kina utsätts alltjämt framförallt av USA för tryck att revalvera sin valuta. Kina har fortsatt hållit fast vid gradvis valutareformering och renminbin har apprecierat med cirka 3 procent sedan i juni. Kinas ovilja att kraftigt revalvera har, på grund av handelsobalansen, föranlett handelsfriktioner med västvärlden. En valutaappreciering skulle dock kunna underlätta en omstrukturering av ekonomin. Nedan analyseras fyra av den kinesiska regeringens största ekonomiska utmaningar inför 2011: att begränsa inflationen, att stimulera konsumtionen, att skapa arbetstillfällen för 25 miljoner människor årligen och att begränsa handels- och valutafriktionerna med västvärlden.
2(11) Övergripande utveckling Kinas ekonomi växte under tredje kvartalet 2010 med 9,6 procent och för de tre första kvartalen med 10,6 procent. Tillväxttakten har under 2010 successivt avtagit - första och andra kvartalet växte ekonomin med 11,9 respektive 10,3 procent. Världsbanken bedömer att tillväxten för 2011 blir 8,7 procent. Kina passerade under året Japan och blev köpkraftsanpassat världens näst största ekonomi. BNP uppgick i november till cirka USD 5 800 miljarder. BNP per capita är dock fortsatt relativt låg, tillgångarna ojämnt spridda och Gini-koefficienten fortsätter att växa 1. Industriproduktionen har under de tre första kvartalen ökat med 14,8 procent och flera andra indikatorer tyder också på ökad ekonomisk aktivitet i Kina. Man kan nog påstå att Kina därmed ridit ut den storm som följde av finanskrisen 2008. Därmed inte sagt att det saknas utmaningar de kommande åren. Växande inflation utgör ett stort orosmoment Inflationen nådde i oktober 4,4 procent (konsumentprisindex). Detta var klart högre än den kinesiska regeringens inflationsmål på 3 procent. M2, ett snävare inflationsmått, har också växt mycket snabbt (19,3 procent i oktober) och uppgår idag till 180 procent av BNP. Inflationen är framförallt livsmedelsdriven och priserna på mat steg i oktober med över 10 procent. Grönsaker är den vara vars priser skenat iväg mest med prisstegringar på över 60 procent. Livsmedel står för 40 procent av den genomsnittlige kinesens konsumtion i Kina. Detta medför att många ser mycket allvarligt på situationen och det finns en oro att skenande matpriser kan skapa social oro. Många experter menar dessutom att inflationen egentligen är ännu högre än 4,4 procent eftersom hyror och amorteringar inte inkluderas i det kinesiska konsumentprisindexet. Eftersom fastighetssektorn de senaste åren upplevt kraftiga prisstegringar är det rimligt att anta att påverkan på inflationen inte är försumbar. De kraftiga kapitalinjektioner som regeringen genomförde i samband med krisen har givit avtryck i statistiken. Mycket av bankutlåningen har investerats i fastighetssektorn och börsen vilket ökat risken för potentiella bubblor. Regeringen har reagerat med flera åtgärder. Centralbanken höjde relativt oväntat i slutet av oktober styrräntan med 25 räntepunkter. Detta var den första höjningen sedan krisen 2008. I retoriken talar regeringen sedan i början av december dessutom om en försiktig penningpolitik till skillnad från tidigare måttligt expansiv. Centralbanken har även stramat åt bankernas reservkrav, inte mindre än två gånger under den senaste månaden, till nuvarande 18 procent. Åtgärderna reflekterar en oro för att det gångna årets lånekarusell ska fortsätta. Redan i 1 Gini-koefficienten är ett mått på inkomstskillnader i ett samhälle.
3(11) november nådde bankerna de uppsatta utlåningskvoterna för 2010 (7,5 biljarder renminbi). Utöver den officiella utlåningen förekommer omfattande inofficiell illegal utlåning vilket gör den verkliga totala utlåningen svår att bedöma. Nationella Utvecklings- och Reformkommissionen (NDRC) har vidtagit en rad åtgärder för att stävja inflationen. Ingreppen inkluderar prisstopp på vissa varor, högre avgifter för råvaruhandel på råvarubörsen och striktare åtgärder mot spekulanter. Prisutvecklingen för olika varor följs dessutom mycket noga. Centralregeringen har i uttalanden deklarerat att man kräver att lokalregeringarna ökar produktiviteten i jordbruket för att öka utbudet på bland annat grönsaker. I Peking har 230 000 låginkomsttagare (månadsinkomst på mindre än 430 renminbi per månad) utlovats ett engångsbidrag på 100 renminbi för att kompensera för prishöjningarna. Den kinesiska regeringen och kinesisk media har varit basunerat ut hur effektiva de vidtagna åtgärderna har varit. För flera produkter har man långsiktigt lyckats vända eller bromsa prisutvecklingstrenden. Media framhåller dessutom att problemet främst är ett resultat av en alltför expansiv amerikansk penningpolitik, vilket resulterat i en kapitalflykt från USA till Kina (se vidare avsnittet om valuta). Det är värt att notera att det inte är första gången under senare år som Kina upplever en kraftig inflation, 2008 steg livsmedelsinflationen till hela 23 procent. Kommentar Vad är då egentligen orsaken till Kinas ökade inflationstakt? Det finns inte en förklaringsfaktor utan flera och de samspelar. Missväxt har lett till ett minskat utbud på livsmedel - från grönsaker till kött. 2009 års stimulanspaketet på 9 600 miljarder ledde till överinvesteringar inom vissa sektorer. Den massiva bankutlåningen har fortsatt och mycket har investerats i fastighetssektorn vilket drivit upp priserna. Svag ekonomisk tillväxt i USA i kombination med en expansiv amerikansk penningpolitik har resulterat i valutaströmmar till utvecklingsmarknaderna, inte minst Kina. Den undervärderade kinesiska valutan har drivit upp priserna på insatsvaror. Dessutom har ökade lönekrav från arbetare injicerat ytterligare pengar i den kinesiska ekonomin. Frågan är vilka ytterligare åtgärder regeringen kan vidta för att dämpa inflationstrycket och vilka utmaningar dessa för med sig. Ytterligare räntehöjningar utgör ett alternativ. Detta riskerar dock att skada den ekonomiska tillväxten vilket varit centralregeringens viktigaste mål då den garanterar fortsatta arbetstillfällen och social stabilitet. Flera bedömare gör dock gällande att fler räntehöjningar är att vänta inom en snar framtid. Att ytterligare höja bankernas reservkrav är en annan tänkbar åtgärd. Det är dock inte enbart utlåningarnas storlek som utgör ett problem utan lika mycket var pengarna investeras. Det återstår dessutom att se vad en försiktig penningpolitik betyder i praktiken.
4(11) Pristopp och avgifter vid råvarutransaktioner för att motverka spekulation har redan annonserats. Bedömare menar dock att detta kommer skada produktiviteten inom bland annat jordbruket. Prisstopp slår undan utbud och efterfrågan och kan enbart på kort sikt angripa problemet. Långsiktigt kan det rentav förhindra strukturomvandling. Reformer inom jordbruket är en långsiktig åtgärd som kan effektivisera produktionen och öka utbudet på mat. Som komplement till detta bör Kina öppna upp för mer import av jordbruksprodukter. Flera länder skulle vara villiga att exportera mer livsmedel till Kina men Kinas inställning har hittills varit avvaktande då man vill skydda sina egna producenter. Slutligen skulle Kina kunna låta renminbin appreciera för att göra importerade varor billigare Regeringen står inför en delikat avvägning när det gäller att balansera behovet av att fortsatt generera en hög ekonomisk tillväxt och samtidigt hålla inflationen under kontroll. Propagandainsatserna visar på regeringens medvetenhet kring psykologins betydelse bakom vissa delar av prisutvecklingen det är viktigt att övertyga marknaden både med ord och handling. Att omstrukturera ekonomin från export till konsumtion Kinas ekonomi är export- och investeringsdriven. När finanskrisen härjade i USA och Europa drabbades den kinesiska exporten mycket hårt. Möjligen kom utvecklingen som en chock för det kinesiska ledarskiktet, men det hindrade inte dem från att visa handlingskraft. Ett kraftigt stimulanspaket upprätthöll förvisso tillväxten, men bidrog till fortsatt snedvridning i ekonomin. Framförallt bidrog det till överinvesteringar i infrastruktur och tunga industrier. I Kina utgör konsumtionen endast 35 procent av BNP. Detta är långt under USA:s, Europas och Japans nivåer som varierar mellan 55-70 procent. Vissa bedömare anser dock att konsumtionens betydelse i den kinesiska ekonomin, på grund av statistiska orsaker, är underskattad. Klart är dock att den kinesiska regeringen av flera anledningar vill röra sig bort från en ekonomi som är alltför beroende av export. Självständighet och icke-beroende är genomgripande värden som genomsyrar allt politiskt tänkande i Kina. Kinas traditionella exportmarknader, framförallt USA, är efter krisen inte heller lika köpstark som tidigare. Dessutom kommer Kina på lång sikt inte kunna konkurrera med andra låglöneländer med export av billiga industriprodukter eftersom lönestegringar i Kina kommer att urholka Kinas konkurrensfördelar. Regeringens ambition är att omvandla Kina från en producent av billiga industriprodukter till en innovativ, högteknologisk och servicedriven ekonomi. Att öka den inhemska konsumtionen är en nyckel för att åstadkomma detta. En ökad kinesisk köpkraft är också nödvändig för att kunna åtnjuta en mer stabil världsekonomi och minska spänningar i handelsrelationen med väst. Konsumtionen får en central roll i Kinas 12:e femårsplan. I planen beskrivs den kinesiska ekonomin som icke-koordinerad ( 不 协 调, bu4 xie2tiao2) och
5(11) obalanserad ( 不 平 衡 bu4ping2heng2). Vidare framhålls behovet av att skapa en långsiktig mekanism för att expandera konsumtionsefterfrågan och att bryta begränsningar av strukturella och institutionella hinder för konsumtionen i Kina. Retoriken känns igen från flera ledares tal (bland annat premiärminister Wen) den senaste tiden. Utkastet är av övergripande karaktär och ger få fingervisningar om hur kommunistpartiet i praktiken ska kunna åstadkomma en omstrukturering mot en mer konsumtionsdriven ekonomi. Stor vikt fästs vid den allt kraftigare obalansen mellan stad och landsbygd. Begreppet inkluderande tillväxt 2 har den senaste tiden använts alltmer i den officiella retoriken. Att med olika medel (reformer av jordbruket, särskilda satsningar, höjda löner, samt industiallokeringar till västra Kina) öka landsbygdsbefolkningens köpkraft skulle stimulera den kinesiska konsumtionen. Behoven av reformer på landsbygden kan knappast överskattas. I Kina ägs all mark av staten. Idag är det svårt för kinesiska bönder att använda den mark som man brukar som säkerhet vid banklån. Detta hindrar investeringar i jordbruket. Landsbygdsfinansiering och landreformer är därför viktigt för att öka tillväxten på landsbygden och dess befolknings köpkraft. Partiet är medvetet om att den höga sparkvoten, dvs. att kinesen inte spenderar sina intjänade pengar utan lägger dem på hög, har att göra med ett bristande socialförsäkringssystem. Idag tvingas många kineser spara pengar för eventuella sjukhuskostnader, sina barns utbildning och pensioner eftersom dessa kostnader endast bristfälligt täcks av staten/kommunen. Femårsplanen utlovar nya satsningar för att göra allmänhetens grundläggande hälsobehov till en nationell prioritet. Detta inkluderar satsningar på förbättrad utbildning av sjukhuspersonal och förbättrad kvalité på medicin. Även många lokala regeringar har annonserat egna initiativ. Dessutom har Kinas lagstiftande församling godkänt en ny socialförsäkringslag (träder i kraft 1:a juli 2011). Det återstår dock att se om lagen får någon praktisk effekt då det mesta av dess innehåll bara utgör en konsolidering av redan existerande direktiv och förordningar. En annan förklaring till Kinas låga konsumtion är avsaknaden av utdelningskrav från de stora statliga företagen. Detta har bidragit till att resurser bundits upp i dessa företags tunga investeringar på bekostnad av de kinesiska konsumenterna. Regeringen har nyligen annonserat att utdelningar från statliga företag ska öka. Planen är att utdelningarna ska gå till en socialförsäkringsfond och att pengarna ska vidaredistribueras till låginkomsttagare. Det är dock oklart hur stora utdelningar de statsägda 2 Termen inclusive growth myntades av Asian Development Bank och innebär att ekonomiska möjligheterna som utfaller av tillväxt i största möjliga utsträckning är tillgängliga för alla.
6(11) företagen ska tvingas till. Kinesisk media har rapporterat att det kan röra sig om fem procent av företagens vinster. Kommentar Om Kinas regering ska nå framgång i sitt arbete att stimulera konsumtionen måste arbetet vara inriktat på reformer av genomgripande och omstrukturerande karaktär. Hittills har dessvärre mest kortsiktiga populistiska åtgärder (allmosor till låginkomsttagare, utbyggnad av landsortsaffärer och kylskåpsrabatter) annonserats. Sammanfattningsvis går det att identifiera ett antal åtgärder som Kina bör vidta för att stimulera konsumtionen. En reformering av lagarna som reglerar bruksrätten av jordbruksmark så att det blir enklare för bönder att använda marken som säkerhet vid banklån är en viktig, om än politiskt komplicerad, åtgärd. Att utjämna inkomstskillnaderna så att vanliga människors köpkraft stärks (bland annat genom höjda minimilöner) är en annan. En utbyggnad av socialförsäkringssystemet skulle minska människors sparbehov. Om servicesektorn utvecklas och avregleras skulle utbudet på tjänster öka. En appreciering av valutan skulle sätta punkt för exportindustrins subventionering på privatkonsumenternas bekostnad. Att öka utdelningarna från statsägda företag och använda dem till att stärka låginkomsttagarnas köpkraft samt överväga skattelättnader på konsumentprodukter skulle vara andra tänkbara åtgärder. Utmaningar på arbetsmarknaden Arbetsmarknaden är ett av landets mest pressande utmaningar. Vid sidan om ofta åberopade brister inom arbetsrätten och arbetsmiljön är det framför allt två ekonomiska frågor som väcker huvudbry: sysselsättningen och lönerna. Förmåga att skapa sysselsättning är i hög grad basen för Kommunistpartiets politiska legitimitet. Sysselsättningsproblemens negativa effekt på tillväxten rymmer underliggande politiska farhågor. Storskalig arbetslöshet har tidigare, senast på 90-talet, lett till social oro och massprotester. Det gångna årets växande frustration bland unga arbetslösa akademiker och strejker bland lågavlönade fabriksarbetare har på ett mycket påtagligt sätt illustrerat vikten av en fungerande arbetsmarknad. Bland akademiker och i media argumenteras allt oftare att Kina inte längre kan mäta ekonomisk framgång uteslutande i termer av BNP-tillväxt. Istället framhålls mjukare faktorer så som sysselsättning och rimliga löner som avgörande för en fortsatt stabil utveckling i landet. Den officiella arbetslösheten är 4,3 procent och har varit så hela 2010. Siffran bör tas med en stor nypa salt då den endast inbegriper registrerat arbetslösa i städerna. Akademiker uppskattar den verkliga arbetslösheten bland landets totala arbetskraft på omkring 800 miljoner individer till närmare 10 procent. Även denna statistik är osäker då akademiker, likt myndigheterna, saknar tillförlitliga data från hela landet. Vad som emellertid karaktäriserar dagens
7(11) kinesiska sysselsättning är två, vid första anblick motsägelsefulla, trender: brist på arbete och samtidigt brist på arbetskraft. Enligt det kinesiska arbetsmarknadsministeriet måste landet under den kommande femårsplanen skapa omkring 25 miljoner nya arbeten årligen för att täcka de växande behoven. Fortsatt storskalig urbanisering är ett av skälen till att trycket på arbetsmarknaden väntas öka. Problemet bemöts enligt kinesiska myndigheter på åtskilliga sätt, bland annat genom skattelättnader för nystartade egenföretag och ökat fokus på yrkesutbildningar. Samtidigt rapporterar företag i framför allt östra Kinas produktionscentra kring Pärlflods- och Yangtzeflodsdeltana brist på arbetskraft inom ett antal sektorer. Exempelvis står (enligt lokala myndigheter i Guangdongprovinsen) uppskattningsvis 900 000 arbetsplatser tomma inom tillverkningsindustrin i Pärlflodsdeltat, medan det inom serviceindustrin i Shanghai uppges råda stor brist på bland annat servitriser. Det beskrivna sysselsättningsläget tyder på att landets ekonomi lider av storskalig så kallad strukturell arbetslöshet, d.v.s. att det trots hög allmän arbetslöshet råder brist på lämplig arbetskraft inom de sektorer där det finns arbeten. 90-talets stora expansion av det kinesiska universitetssystemet spelar troligtvis en viss roll i problematiken; samtidigt som drygt sex miljoner individer tar en akademisk examen varje år befinner sig ekonomin ännu i ett skede där många av företagen alltjämt efterfrågar praktiskt kunnande. Effekten blir att många tvingas välja mellan okvalificerade låglönejobb eller arbetslöshet. Likaså medför den nu alltmer teknologiskt baserade tillverkningsindustrin att de lantbrukare som tidigare sökte sig till städerna för arbete idag ofta saknar den kompetens som krävs för anställning. Effekten är alltså att fabrikerna står utan arbetskraft och migrantarbetarna utan arbete. Utvecklingen av de kinesiska lönerna är den andra av arbetsmarknadens stora stötestenar. Trots reformperiodens genomsnittliga löneökning på flera procent per år har inkomsterna inte hängt med i landets ännu snabbare BNPtillväxt. Det senaste året har lönetrycket uppåt dock stigit stadigt. Nya arbetsrättsliga lagar, inflationstrycket, omstruktureringen av ekonomin och den ovan diskuterade bristen på arbetskraft är alla faktorer som antas bidra till att de kinesiska lönerna kommer att (alternativt bör) stiga mer i framtiden. Den snabba ekonomiska återhämtningen och den nu rådande bristen på arbetskraft i vissa områden och sektorer har under 2010 lett till att minimilönerna stigit snabbt i de flesta av Kinas 31 provinser. På flera håll i landet diskuteras nu möjligheten att implementera en mekanism för att på ett mer strukturerat sätt höja lönerna i takt med tillväxten.
8(11) Frågan om de kinesiska lönerna är dock komplicerad. Å ena sidan eftersträvas högre löner i syfte att driva på den ekonomiska omvandlingen mot mer inhemsk konsumtion. Ökade inkomster, inte minst bland de outbildade, väntas även leda till minskade sociala klyftor och spänningar i samhället. Samtidigt märks en tydlig oro för vad stigande löner kan få för negativa konsekvenser på den kinesiska ekonomin. Såväl exporten som utländska investeringar tros minska om lönerna stiger för fort, något som på kort sikt skulle utgöra ett hot mot den fortsatta tillväxten och därmed stabiliteten. De kraftigt stigande minimilönerna skulle även kunna vara ett av skälen till bristen på arbetskraft i vissa regioner. Mycket tyder på att många migrantarbetare inte längre är lika villiga att arbeta i de inflationsdrabbade kuststäderna. Samtidigt förefaller företagen obenägna att höja lönerna i syfte att locka till sig den nödvändiga arbetskraften. Återstår så för företagen att flytta på sig. Några helt entydiga bevis för att så är fallet finns i dagsläget inte, men det förefaller som att allt fler industrier kanske främst inom den enklare tillverkningen men även mer avancerad service så som IT börjar snegla mot landets inre provinser där lönerna ännu är relativt låga. Kina har potentiellt mycket att vinna på en sådan förflyttning. De inre delarna av landet skulle få den ekonomiska katalysator som hittills saknats. Samtidigt skulle landets relativt utvecklade kustregion tvingas satsa mer på de avancerade sektorer som av det kinesiska ledarna ses som nästa anhalt i landets utvecklingsfas. Kommentar Bland arbetsmarknadens ovan beskrivna utmaningar väntas några faktorer vara av särskild vikt för Kinas makroekonomiska utveckling de kommande åren. Att stimulera ekonomin i syfte att årligen skapa tiotals miljoner arbetstillfällen är en av de viktigaste. Att strukturera utbildningssystemet baserat på efterfrågan på arbetsmarknaden, både på kort (fokus på yrkesutbildningar) och på längre sikt (kvalitet, inte bara kvantitet, inom den högre utbildningen) i syfte att minska den strukturella arbetslösheten är en annan. Löneutvecklingen kommer också att spela en central roll ur många ekonomiska perspektiv: i relation till inflationen, till exporten, till konsumtionen, till sociala förhållanden och inte minst till den omtalade omstruktureringen av hela den kinesiska ekonomin. Valutafrågan och det fortsatt känsliga handelspolitiska läget Den kinesiska valutan fortsätter om än i ett mer sansat tonläge att vara i världspressens fokus. Sedan Kina i juni tillät renminbin att flyta, inom vissa ramar, har den apprecierat med cirka 3-4 procent visavi USAdollarn. USA och EU, som betraktar den artificiellt låga renminbin som en otillåten valutamanipulation som subventionerar kinesisk export, har utövat påtryckningar mot Kina för att man ska appreciera sin valuta. Noterbart är dock att handelsviktat har valutan stigit betydligt mer, nämligen med cirka 14 procent sedan i juni. Detta är delvis ett resultat av de amerikanska kvantitativa lättningsåtgärderna som pressat ner dollarns värde gentemot andra valutor och de facto skapat inflation i världen. Den amerikanska politiken har upprört
9(11) Kinas regering eftersom det lett till ökade penningflöden till Kina vilket ökar risken för en fastighetsbubbla och eskalerande inflation. Valutafrågorna dominerade G20 mötet i Seoul i november. Frågan fick också relativt mycket utrymme i möteskommunikén som uppmanade avancerade ekonomier och ekonomier med stora valutareserver att vara vaksamma mot växelkursfluktuationer för att minska risken för okontrollerbara kapitalflöde till utvecklingsländer. Kina, tillsammans med Tyskland, motsatte sig USA:s krav på att sätta upp bindande kvantitativa mål för handelsbalansen. G20 kommer ta med sig frågan om riktlinjer för bytesbalansen in i det franska ordförandeskapet. Höga kinesiska tjänstemän har dock sagt att Kina på lång sikt inte bör ha ett bytesöverskott på mer än 4 procent av BNP vilket kan tolkas som att Kina inte står så långt ifrån andra G20 stater i frågan. Klart är att en appreciering av renminbin skulle stärka de kinesiska konsumenternas köpkraft och ge löntagarna mer pengar över i plånboken. Detta skulle stimulera den inhemska konsumtionen och därigenom bidra till omställningen av den kinesiska ekonomin. Som ambassaden tidigare har rapporterat ( Därför kommer Kina inte tillåta en kraftig appreciering av valutan Dnr. 83) riskerar dock en appreciering att skada exportindustrin och därigenom påverka den ekonomiska tillväxten negativt. Kina värnar om den sociala stabiliteten och oroar sig för att Japans erfarenhet av stagnation efter apprecieringen på 80-talet ska upprepas i Kina. Kinas handelsöverskottet har den senaste tiden fortsätter att öka vilket kan leda till fler handelspolitiska konflikter med väst. En ny våg av antidumpningsfall är ett möjligt scenario. Obalansen är dock inte enbart ett resultat av den kinesiska växelkurspolitiken. Det höga sparandet i Kina och det låga sparandet i väst är en starkare förklaringsfaktor. (Ambassaden planerar återkomma med en handelspolitisk rapport för Kina) Slutkommentar Inflationen, konsumtionen, sysselsättningen och valutafrågan är alla tätt sammanflätade och påverkar varandra på oräkneliga sätt. Utan att göra anspråk på att vara uttömmande vill vi här illustrera några av den kinesiska ekonomins många möjliga framtidsscenarier : - Monetära åtstramningsåtgärder riskerar att skada tillväxten i Kina. En lägre tillväxt kan i sin tur leda till färre arbetstillfällen som betyder mindre köpkraft. En sådan utveckling skulle missgynna den inhemska konsumtionen och riskera att Kina drabbas av social instabilitet. - Om inga åtstramningsåtgärder görs riskeras en eskalerande inflation vilken skulle skada den kinesiska ekonomin på flera områden. Köpkraften skulle urholkas och låginkomsttagares disponibla inkomst minska.
10(11) - Kraftiga nominella lönestegringar skulle å andra sidan riskerar att späda på inflationen men endast generera små reella löneökningar. Valutaapprecieringen kan komma att fördröjas ytterligare och handelsrelationerna med väst försämras. - En starkare valuta riskerar å andra sidan att urholka exportindustrins konkurrensfördelar. En sådan utveckling hotar de kinesiska sysselsättningsmålen och därigenom den nationella stabiliteten. En starkare valuta skulle dock kunna bidra till ökad konsumtion och högre reallöner. De val Kina väljer att göra kommer inte bara påverka faktorer internt i landet utan i stor utsträckning även omvärlden och Sverige. En fortsatt hög kinesisk tillväxt är viktig för den svenska exportindustrin men också för att hålla världskonjunkturen uppe. Ökad kinesisk konsumtion skulle betyda ökade möjligheter för svenska företag. Samtidigt kommer en allt starkare kinesisk ekonomi att leda till fler kinesiska utlandsinvesteringar. En kinesisk ekonomi som drabbas av arbetslöshet och ekonomisk stagnation kan däremot tvinga in Kina i ett protektionistiskt hörn som spiller över på världshandeln i stort - en utveckling som även svensk industri naturligtvis skulle missgynnas av.
11(11) Bilaga. Statistisk sammanfattning 07 k1-k4 08 k1-k4 09 k1-k4 10 K1-3 BNP-tillväxt i procent 13 9,0 8,7 10,6 BNP mrd USD 3522 4394 4904 4029 Export mrd USD 1218,6 1428,5 1201,7 1134 Import mrd USD 9560 1133,1 1005,6 1014 Ökning statliga investeringar procent 24,8 25,5 30,5 24 Inflation: KPI procent (slutet av perioden, årsbasis) 4,8 5, -0,7 2,9 Ökning industriproduktion procent 18,5 12,9 11,0 16,3 Valutareserv mrd USD 1528,25 1946 2399 2648 Växelkurs RMB/USD 7,3046 6,8424 6,839 6,667 Tillväxt M2 i procent 16,7 17,8 27,7 19 Arbetslöshet 4,3 4,3 4,3 4,3