Bilaga 4. Uppsala 29-6-11 Martin Schroeder SLU Inst för Ekologi Box 744 75 7 Uppsala Granbarkborrens mortalitet under vintern 28/29 Introduktion Syftet med denna undersökning var att uppskatta dödligheten (mortaliteten) för de granbarkborrar som övervintrat under barken i stående träd och i marken kring stående träd koloniserade under sommaren 28. Detta är en viktig faktor att övervaka eftersom mortaliteten under vintern, tillsammans med förökningsframgången under föregående sommar, avgör hur många barkborrarna är när svärmningen startar på våren. Från andra barkborresystem är det också känt att extrema väderförhållanden under vintern kan medföra att en stor del av barkborrarna dör. Detta är fjärde året denna typ av undersökning görs. Undersökningen har utförts på uppdrag av Skogsstyrelsen. Material och Metoder Under våren 29 har fyra områden i Kronobergs län inventerats. Dessa områden har även inventerats med samma metodik under hösten 28 med undantag för markprovtagningen. Alla fyra områdena (Gölsjömyren, Svartebro, Labbramsängen och Kråketorp) är belägna i naturreservat. Jämfört med tidigare års undersökningar ersattes i år biotopskyddsområdet Brändekvarn med reservatet Labbramsängen eftersom det var så få dödade träd i Brändekvarn under 28. Att skyddade områden valts för undersökningen beror på att där har stående dödade träd lämnats kvar vilket är ett krav för att undersökningen skall kunna genomföras. Nedan beskrivs de olika moment som ingått i undersökningen. Mortalitet under bark på stående träd Både på hösten 28 och våren 29 togs barkprover (storlek: 15 x 45 cm) från stående träd, dödade av granbarkborre under 28, på 7 meters höjd. Olika träd provtogs under höst och vår. Antalet provtagna träd per område och tidpunkt för provtagningen presenteras i figurtexterna. För varje barkprov räknades på lab antalet levande och döda granbarkborrar, och antalet kläckhål av granbarkborre. Granbarkborrens mortalitet under bark beräknades genom att dividera antalet döda granbarkborrar med det totala antalet producerade barkborrar (dvs summan av antalet döda och levande barkborrar, och antalet kläckhål). Jag har antagit att en granbarkborre kläckts ur varje kläckhål. Mortalitetssiffran för våren 29 jämfördes sedan med mortalitetssiffran för hösten 28 för att beräkna hur mycket av mortaliteten som skett under vintern (dvs under perioden mellan höst- och vårprovtagningen). Andelen granbarkborrar som satt kvar under barken på hösten och våren beräknades genom att dividera antalet levande barkborrar i barken med summan av levande barkborrar och kläckhål. 1
Andel bark borthackad av hackspettar och andel träd där förnan kring stambasen var genomsökt av något djur För stående träd dödade 28 uppskattades hur mycket av den totala barkytan som fanns kvar (dvs som inte var påverkad av hackspettar) på hösten 28 och på våren 29. På hösten gjordes detta för alla träd som upptäcktes inom inventeringsområdena och på våren för 1 träd per område. För samtliga träd under höst- och vårinspektionerna noterades också om förnan kring stambasen var omrörd av något djur som letat efter övervintrande granbarkborrar. Mortalitet i mark kring stambasen på stående dödade träd Markprover togs nära stambasen på ett urval av de stående träd från vilka barkprover togs våren 29. På lab sorterades sedan alla levande och döda granbarkborrar fram ur förnan. Eftersom det är viktigt att hitta alla döda letade vi även efter delar av trasiga barkborrar vilket är mycket tidsödande varför volymen genomgången förna per träd inte är så stor. Oftast motsvarade den genomgångna förnan en volym av ca 1 dm 3 förna. Vid beräkningar av antalet döda och levande granbarkborrar i relation till antalet kläckhål på barkproverna standardiserades värdena till att gälla för en volym av,81 dm 3 (samma volym som användes vid motsvarande beräkningar i rapporten för vintermortaliteten under 27/28). Statistiska analyser I de fall provtagning skett både på hösten 27 och våren 28 har parvis t-test använts för att testa om eventuella skillnader mellan höst- och vårvärden är statistiskt signifikanta (dvs P<,5). Som upprepningar (N) har använts områden och alltså inte enskilda träd eller barkoch markprov. Detta beror på att fokus här är på storleksordningen för de olika variablerna och att detta kan tänkas skilja sig åt mellan olika områden. Det låga antalet upprepningar (dvs de fyra områdena) innebär att det är svårt att påvisa signifikanta skillnader även i de fall en tydlig skillnad verkar finnas. När det gäller analyserna baserade på barkprover (dvs. andel barkborrar som övervintrar under bark och andel döda barkborrar under bark) inkluderades bara de barkprover där det producerats minst 5 levande barkborrar och som inte var angripna av hackspett. Det var ingen signifikant skillnad i antal modergångar per m 2 bark eller förökningsframgång mellan höst och vårproverna vilker är bra för jämförbarheten. Resultat Andelen granbarkborrar som satt kvar under barken på hösten 28 varierade från 51-85 % och på våren 29 från 31 69 % (Figur 1). I medeltal var andelen granbarkborrar som satt kvar under barken 26 % lägre på våren än under hösten. Skillnaden var statistiskt signifikant (Parvis t-test, P =,14, N = 4). Andelen kvarsittande bark varierade från 85 96 % på hösten och från 74 94 % på våren (Figur 2). I medeltal har hackspettar hackat bort 9 % av barken från stående dödade träd under vintern. Skillnad var inte statistiskt signifikant (Parvis t-test P =,13, N = 4). Om man testar varje område för sig och använder enskilda träd som upprepningar blir skillnaderna mellan höst och vår signifikanta för tre av de fyra områdena. När det gäller hur stor del av de stående dödade granarna som hade fått förnan kring stambasen uppbökad av något djur var det stor skillnad mellan höst och vår (Figur 3). Under hösten varierade andelen från 13 % medan motsvarande siffror för våren var 19 62 %. I medeltal var skillnaden 35 % och skillnaden var signifikant (Parvis t-test P =,16, N = 4). 2
Andelen döda granbarkborrar under bark på stående träd i de fyra områdena varierade från 12-19 % på hösten och från 12 27 % på våren (Figur 4). Det var små skillnader i dödlighet mellan höst och vår (i medeltal 2 % högre på våren) och skillnaden var inte heller signifikant (Parvis t-test P =,56, N = 4). I mark var andelen döda barkborrar i medeltal 68 % på våren 28. Andelen döda varierade från 55 83 % per område (Figur 5). Det fanns ett positivt samband mellan tätheten av kläckhål per m 2 bark och tätheten av barkborrar (levande plus döda) i förnan kring stambasen för de stående dödade träden även om variationen var stor (Figur 6). Det var ingen skillnad i medeltätheten av barkborrar (levande plus döda) mellan omrörd förna (5,8 barkborrar per,81 dm 3 ) och förna som inte var påverkad (5,6 barkborrar per,81 dm 3 ) inom de fyra områdena (Parvis t-test P =,87; N = 4). Diskussion Andelen granbarkborrar som satt kvar under barken på våren 29 på stående dödade träd varierade från 31-63 % vilket är ungefär detsamma som de två tidigare årens undersökningar visat (3 55 % våren 27 och 36 55 % våren 28). Det innebär att knappt hälften av granbarkborrarna väljer att övervintra under barken på stående träd. Andelen kvarsittande var i medeltal 26 % lägre på våren än på hösten vilket beror på att en del barkborrar lämnat träden efter höstprovtagningen. Skillnaden var störst för Gölsjömyren som också var det område som provtogs tidigast på hösten 28. Stående dödade träd hade i medeltal 9 % mindre bark på våren än på hösten. Även om skillnaden inte var signifikant antyder det att hackspettarna hackat bort en del av barken under vintern. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror för de två tidigare vintrarna var 13 % (26/27) och 18 % (27/28). Det är svårt att ha en uppfattning om vad 9 % borthackad bark resulterat i för mortalitet för granbarkborren. Ofta ramlar större bitar av bark ner på marken i vilka det också sitter granbarkborrar. Dessa granbarkborrar har goda chanser att överleva vintern. Därför kan man anta att mortaliteten orsakad av hackspettar under vintern varit lägre än 9 % (dvs än andelen borthackad bark). Andelen av träd för vilka förnan kring stambasen blivit omrörd av något djur var mycket högre på våren än under hösten vilket indikerar att det mesta av denna aktivitet inträffat under vintern. Detta resultat skiljer sig från förra årets då det mesta av denna aktivitet redan hade inträffat före vår höstprovtagning. Nivån av påverkade träd var högre under 27/28 än under 28/29. Det mesta talar för att granbarkborrar varit målet för denna aktivitet (t.ex så ser man inte detta kring oangripna träd). Vilken betydelse det har för granbarkborrens mortalitet är svårt att säga. Granbarkborrar som helt äts upp går ju inte att räkna. I denna undersökning (28/29) var det dock ingen skillnad i tätheten av barkborrar (döda + levande) i omrörd förna jämfört med vid träd där förnan var orörd vilket skulle kunna indikera att inte särskilt många barkborrar ätits upp. Men det kan också vara så att främst förna med gott om barkborrar har rörts om (dvs att djuret i fråga kan urskilja förna med mkt barkborrar) och i så fall säger inte jämförelsen ovan något om hur många barkborrar som eventuellt ätits upp. I förra årets undersökning fanns det en tendens till att tätheten var högre i orörd förna. Vi vet fortfarande inte vilket eller vilka djur som sökt i förnan men misstänker att det rör sig om fåglar. Dödligheten för de granbarkborrar som valt att övervintra under barken på de stående träden var ungefär den samma på våren 29 och på hösten 28 (alltså ej inkluderat mortalitet 3
orsakad av hackspetthack här). Detta resultat överensstämmer inte med förra årets resultat då dödligheten var i medeltal 18 % högre på våren än på hösten. En skillnad mot förra årets undersökning är att dödligheten på hösten 27 var låg (2 7 %) jämfört med hösten 28 (12 19 %). Den högre dödligheten på hösten 28 kan vara relaterad till de höga angreppstätheterna detta år. Dödligheten för granbarkborrar som övervintrat i marken var i medeltal 68 %. Detta är betydligt högre än de 48 % som motsvarande undersökning visade för vintern 27/28. Det är svårt att svara på vad skillnaden beror på. En skillnad mellan åren är att tätheten av barkborrar i marken (döda + levande) var betyligt lägre i år (medeltal 6,2 baggar per,81 dm 3 förna) än i förra årets undersökning (medeltal 15,3 baggar per,81 dm 3 förna). Detta i sin tur kan förklaras med färre kläckta barkborrar under 28 (medeltal 28 kläckhål per m 2 bark) än under 27 (medeltal 434 kläckhål per m 2 bark) vilket innebär att också färre baggar gått ner för övervintring i förnan. Om man för vintern 27/28 bara inkluderar de markprover som hade max 16 granbarkborrar (levande + döda) per,81 dm 3 förna, dvs det maximala antalet som påträffades i årets undersökning, så var dödligheten fortfarande 48 % i medeltal jämfört med årets 68 %. Det verkar alltså inte som om den lägre tätheten i år varit avgörande för den högre dödligheten. Denna vinters medeltal på 68 % är avsevärt högre än de 4 % som några tidigare undersökningar kommit fram till för granbarkborrar som övervintrar i marken (Austarå & Midtgaard 1986, Weslien & Lindelöw opublicerat). Men det var stor variation mellan de fyra områdena och det är svårt att veta vilken den genomsnittliga dödligheten varit på en större skala. Resultaten från denna undersökning, precis som förra årets undersökning, indikerar att granbarkborrar som övervintrar i marken löpt större risk att dö under vintern än de som stannat kvar under barken. Den totala vintermortaliteten (inberäknat både de som övervintrar under bark och i mark) orsakad av naturliga faktorer blir ca 4 % baserat på ovanstående värden och att hälften av barkborrarna väljer att övervintra under bark och hälften i mark (några få % dödlighet för de som övervintrar under bark som ett resultat av hackspetthack och 66 % för de i mark). Detta är samma värde som för föregående år. Slutsatser Dödligheten verkar vara betydligt högre för granbarkborrar som övervintrar i marken jämfört med för de som övervintrar under bark på stående träd. Mortaliteten för granbarkborrar som övervintrar under bark var låg under den senaste vintern jämfört med under vintern 27/28. Den totala vintermortaliteten, inbegripet både de barkborrar som övervintrar i marken och under bark, uppskattas till ca 4 % vilket också var fallet under vintern 27/28. Det bör påpekas att denna undersökning enbart har inkluderat fyra olika områden vilket innebär att man måste vara försiktig med att översätta resultaten till att gälla hela skadeområdet. Stort tack till Simon Kärvemo, Dragos Cocos, Helena Johansson och Hernan Guzman som utförde fältinspektioner, analyserade barkprover på lab och hjälpte till med sammanställning av data. Referenser 4
Austarå, Ø. & Midtgaard, F. 1986. On the longevity of Ips typographus L. adults. J. Appl. Ent. 12: 16-111. 1 9 Andel barkborrar kvar under bark (%) 8 7 6 5 4 3 2 1 Höst Vår Gölsjömyren Kråketorp Labbramsängen Svartebro Figur1. Procent granbarkborrar som satt kvar under barken på hösten 28 och våren 29 i stående granar koloniserade av granbarkborre under 28. På hösten togs proverna från 18 september (Gölsjömyren) till 5 november (Kråketorp) och under våren från 7 8 april. Antalet prover varierade från 5 15 per område och provtagningstillfälle. Felstaplarna representerar medelfelet vilket är ett mått på variationen kring medelvärdet. 1 9 8 Andel av barken kvar (%) 7 6 5 4 3 2 1 Höst Vår Gölsjömyren Kråketorp Labbramsängen Svartebro Figur 2. Procentuell andel kvarsittande bark på stående träd. På hösten 28 gjordes inspektionerna från 3 september till 3 oktober och under våren 29 från 7 till 8 april. 5
Antalet inspekterade träd varierade från 25 1827 per område på hösten och var1 per område på våren. 6
Andel träd med omrörd förna (%) 1 9 8 7 6 5 4 3 2 1 Höst Vår Gölsjömyren Kråketorp Labbramsängen Svartebro Figur 3. Procentuell andel stående granar dödade av granbarkborre 28 för vilka förnan runt stambasen var genomsökt av djur. På hösten 28 gjordes inspektionerna från 3 september till 3 oktober och under våren 29 från 7 till 8 april. Antalet inspekterade träd varierade från 25 1827 per område på hösten och var1 per område på våren. 1 9 Andel döda barkborrar under bark (%) 8 7 6 5 4 3 2 1 Höst Vår Gölsjömyren Kråketorp Labbramsängen Svartebro Figur 4. Procentuell andel döda adulta granbarkborrar under bark på stående träd under hösten 28 och våren 29. Barkprover togs på 7 meters höjd. På hösten togs proverna från 18 september (Gölsjömyren) till 5 november (Kråketorp) och under våren från 7 8 april. Antalet prover varierade från 5 15 per område och provtagningstillfälle. Felstaplarna representerar medelfelet vilket är ett mått på variationen kring medelvärdet. 7
1 9 Andel döda granbarkborrar i mark (%) 8 7 6 5 4 3 2 1 Gölsjömyren Kråketorp Labramsängen Svartebro Figur 5. Procentuell mortalitet för adulta granbarkborrar under vintern i marken kring stående träd koloniserade av granbarkborre under sommaren 28. Proverna togs våren 29 från 7 till 8 april. Antalet prover varierade från 6 7 per område. 18 16 Antal granbarkborrar i förnan 14 12 1 8 6 4 2 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 Antal kläckhål per m 2 bark Figur 6. Sambandet mellan kläckhål per m 2 bark och tätheten av granbarkborrar (levande plus döda per,81 dm 3 förna) i förnan kring stambasen. Varje punkt motsvarar ett granbarkborredödat träd. 8