Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrapport för 2008

Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 8 Åke Lindström, Martin Green, Richard Ottvall och Sören Svensson Innehållsförteckning Summary Inledning Metoder 4 Resultat och Diskussion 6 Artgenomgång Tack Tabell. Antal inventerade punktrutter vintrarna 975/976 7/8 Tabell. Antal inventerade punktrutter somrarna 975 8 Tabell. Antal inventerade standardrutter 996 8 Tabell 4. Antal observerade individer på punkrutterna vintrarna 6/7 7/8 Tabell 5. Populationsindex för vintrarna 975/976 7/8 baserat på punkrutter 4 Tabell 6. Antal observerade individer på punkrutterna somrarna 7 8 7 Tabell 7. Populationsindex för häckningstid 975 8 baserat på punkrutter Tabell 8. Antal observerade individer på standardrutterna somrarna 7 8 4 Tabell 9. Populationsindex för häckningstid 998 8 baserat standardrutterna 7 Appendix. Deltagarförteckning för punktrutter gjorda på vintern och sommaren 4 Appendix. Deltagarförteckning för standardrutter 8 49 Appendix. Diagramredovisning av beståndsindex vintertid, punktrutter 59 Appendix 4. Diagramredovisning av beståndsindex under häckningstid 64 Appendix 5. Svenska och vetenskapliga namn 79 Ekologiska institutionen, Lunds universitet Lund 9 Omslagsbild/Cover: Wryneck Jynx torquilla Alla bilder/all pictures: Åke Lindström

Summary Lindström, Å., Green, M., Ottvall, R. & Svensson, S. 9. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report for 8, Department of Ecology, Lund University. 8 pp. We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Ecology, Lund University, as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The results for 8 include data from 674 winter point count routes in 7/8 ( rd winter), of which 5 were carried out during the Christmas/New Year count and 75 summer point count routes (4 th year). A third programme is running since 996 with 76 Fixed routes, systematically (semi-randomly) distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 584 Fixed routes were completed in the summer of 8 (best year ever). Trends were analysed using TRIM. Overall, 8 was a relatively poor year for Swedish birds. In the Christmas/New Year count 7/8, about 4, individuals of species were counted by 56 different observers. Winter indices for 7% of the species declined compared to the winter before (Table 5). Moderate to strong long-term increases in winter populations are present in the following species: Grey Heron, Mallard, Tufted Duck, Smew, Canada Goose, White-tailed Eagle, Rook, Blue Tit, Wren, and Robin (Table 5, App. ). Long-term winter declines are prominent in Black Grouse, Black-headed Gull, Collared Dove, Hooded Crow, Willow Tit, Marsh Tit, Treecreeper, Goldcrest, Common Redpoll, House and Tree Sparrow. On the point count routes in summer 8, birds of 6 species were counted by 88 different observers. From the Fixed routes were reported 54, birds of 8 species, by 79 persons. Indices for a large number of species are presented in Tables 7, 9 and graphs in App. 4. More graphs and indices can be found on the homepage (address below). Examples of species with long-term positive trends in summer are Grey Heron, Mallard, Whooper Swan, Red Kite, Marsh Harrier, Osprey, Crane, Raven, Blue Tit, Nuthatch, Wren, Mistle Thrush, Blackbird, Blackcap, the collybita subspecies of Chiffchaff, Grey Wagtail, and Goldfinch. The following species show clear negative long-term trends: Slavonian Grebe, Black Grouse, Snipe, Curlew, Common Sandpiper, Herring Gull, Common Gull, Black-headed Gull, Stock Dove, Cuckoo, Swift, Green Woodpecker, Wryneck, Skylark, House Martin, Sand Martin, Hooded Crow, Nutcracker, Willow Tit, Marsh Tit, Wheatear, Whinchat, Thrush Nightingale, Grasshopper Warbler, Dunnock, Tree Pipit, Yellow Wagtail, Red-backed Shrike, Starling, Linnet, Bullfinch, Yellowhammer, Ortolan Bunting, Rustic Bunting, Reed Bunting and House Sparrow. It is noteworthy, however, that for many of these species the last decade or so has been on average more positive. Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme (page ). Farmland birds ( Vanliga jordbruksfåglar, species) show a 4% decline since 975. Woodland birds ( Vanliga skogsfåglar, 6 species) have declined with about %, whereas a group of other common birds ( Övriga vanliga fåglar, species) show no average change in population size. We also present the corresponding indicators based on the new system with Fixed routes (indices since 998). All six indicators turned downwards during 8. The birds in Sweden are doing relatively better according to the Fixed routes, but also among them, farmland birds are doing poorest. Another set of indicators are presented for birds in lakes and streams, wetlands, farmland, forests and mountains, being official indicators of biodiversity within the national environmental objectives set by the Swedish Parliament. The indicator for birds in lakes and streams show a significantly higher index 8 compared to. The two indicators for mountain birds (bare mountain areas + mountain forest) show significantly lower indices 8 compared to. None of the other indicators show any significant trend for the short period covered (-8). App. 5 holds a list of Swedish and scientific names of birds as help for foreign readers. Homepage: WWW.ZOO.EKOL.LU.SE/BIRDMONITORING

INLEDNING Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 7/8 och sommaren 8. Det är nu den :e vintersäsongen och den 4:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 975 och den :e säsongen för standardrutterna som startade 996. I rapporten presenteras populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar de senaste drygt trettio åren. Under 8 gjordes en storsatsning på standardruttsinventeringar i Norrland, inom ramen för den s.k. Basinventeringen av Natura -områden i Sverige. Jämfört med 7 gjordes ytterligare ordinarie standardrutter i Norrland och därtill gjordes 67 extra standardrutter som lagts ut i norrländska Natura -områden. Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarna fungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår och fler och fler länder ansluter sig. Vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige. Samtliga tre indikatorer föll under 8. Motsvarande kurvor baserat på standardrutterna visar en likartad men något mer positiv bild. Under våren 8 tillkom på Miljömålsportalen (www.miljomal.nu) ytterligare några indikatorer baserade på fågeldata från standardrutterna. Dessa fungerar som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs. Standardruttsdata är i dagsläget några av de få biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige. I denna rapport presenteras indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar. Under 8 använde 5 län standardrutterna som regionalt fågelövervakningsprogram, nämligen AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län. Inga nya län tillkom under året, men fler länsstyrelser har flaggat för att delta under 9, bland annat eftersom standardrutterna föreslagits bli ett gemensamt övervakningsprogram för alla Pärluggla. Behovet av nattfågelinventeringar är länsstyrelser. stort eftersom inte en enda uggleart kan följas Kunskapen om populationstrenderna för våra tillfredsställande med dagens inventeringsprogram. ugglor och andra nattaktiva arter är generellt mycket Tengmalm s Owl. There is an urgent need for a scheme focussing on night active birds. dålig. Vi har under året därför diskuterat utformningen av ett nattfågelprogram och hoppas kunna initiera ett sådant under. Denna rapport delas ut till de runt 5 inventerare som deltagit i Svensk Fågeltaxering, samt till åtskilliga andra intressenter. Genom att på detta sätt belysa tillståndet för de svenska fåglarna hoppas vi både sporra till fortsatt inventerande samt stimulera till nödvändiga naturvårdsåtgärder för de arter och artgrupper som det går dåligt för.

METODER Inventeringsmetoder Två huvudmetoder används inom fågelövervakningen för att räkna fåglar på ett jämförbart sätt: fritt valda punktrutter samt standardrutter. Mer detaljerade metodbeskrivningar finns på rapporteringsblanketterna och på projektets hemsida. Fritt vald rutt med punkttaxering. Inventeraren väljer själv en rutt längs vilken punkter (stopp) placeras ut på sådant avstånd från varandra att man undviker att dubbelräkna fåglar från olika punkter. Från varje punkt räknas alla hörda och sedda fåglar under fem minuter. Räkning sker en gång om året sommartid och upp till fem gånger vintertid vid ungefär samma datum och med start vid ungefär samma klockslag. Metoden har använts sedan 975 i både Häckfågeltaxeringen och Vinterfågelräkningen. Standardrutt med kombinerad punkt- och linjetaxering. Rutten är åtta kilometer lång (kvadrat om x km). I hörnen och mitt emellan hörnen ligger punkter där fåglarna räknas under fem minuter. Mellan punkterna räknas fåglarna medan man går långsamt (linjetaxering), ungefär 4 minuter per km. Rutterna har fasta, förutbestämda positioner över hela landet, med 5 km lucka i både nordsydlig och västöstlig riktning. Totala antalet rutter är 76. Metoden infördes 996 för att få jämn geografisk spridning och ett representativt stickprov av fågelfaunan i proportion till de olika naturtypernas arealer. Beräkning av index Eftersom vi inte kan räkna alla fåglar måste vi förlita oss på stickprov, vars värden vi förväntar oss skall vara proportionella mot det sanna antalet fåglar. Resultaten från stickproven bearbetas sedan statistiskt och presenteras i form av index. Det är viktigt att tänka på att index inte ger sanningen, de speglar bara sanningen mer eller mindre bra. Hur väl de speglar sanningen beror i sin tur på hur väl materialet motsvarar de antaganden som alla indexberäkningar bygger på. Bland annat är stickprovets storlek viktigt: ju fler rutter och ju fler fåglar, desto bättre index. Vi använder en indexeringsmetod som kallas TRIM. TRIM (TRends & Indices for Monitoring data) är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Med hjälp av TRIM beräknas för varje art och delprogram (vinter- respektive sommarpunktrutterna, samt standardrutterna) ett index per år, samt en (log)linjär trend. I trendanalysen beräknas den genomsnittliga förändringen över studieperioden, i % per år. Notera att endast (log)linjära trender kan beräknas med TRIM och alltså inga mer avancerade trendkurvor. För vissa arter, till exempel rosenfinken, med en kraftig uppgång följd av en kraftig nedgång blir en linjär trend relativt intetsägande, men metoden passar väl för arter med långsiktiga stabila trender. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på maximum-likelihoodmetoden med antagandet att fågelantalen är Poisson-fördelade. Modellen kan ta hänsyn till de problem som ofta finns i inventeringsdata, nämligen att fåglarna ibland uppträder i kolonier eller stora flockar, samt att ett års data inte är helt oberoende av föregående år ( serial correlation - många fåglar blir äldre än ett år och finns alltså med två år i rad). I TRIM räknas de mest sannolika värdena ut för de år en rutt inte inventerats och dessa används sedan vid den statistiska behandlingen av index. De ifyllda värdena påverkar dock inte index som sådana. När ett nytt år läggs till förändras tidigare års TRIM-index, normalt dock i mycket marginell omfattning. För mer sofistikerade detaljer om TRIM index hänvisas till manualen som kan hämtas på www.ebcc.info. Trenddata och årliga index beräknat med TRIM återfinns i tabellerna 5, 7 och 9. Dessutom visas index i figurform för ett stort antal arter i Appendix och 4. För alla de tre inventeringsprogrammen har vi använt 998 som basår (index = ). Anledning till att använda 998 som basår 4

är att det detta år gjordes 66 standardrutter, vilket är % av rutterna och vi tror att från och med detta år täcks Sverige väl av standardrutterna. Vi uteslöt alltså de två första årens standardruttsdata, då för få rutter gjordes. För de två sommarprogrammen har vi valt att rita kurvorna i samma figur för att göra dem direkt jämförbara. Så här läser du Vinterfågelräkningens figurer: Antalet fåglar (och därmed index) har för 998 satts till. En blå linje binder ihop indexvärdena för de olika åren. I havsörnens fall betyder indexet på ungefär,5 för 98 att det fanns,5 gånger så många individer som basåret, dvs. populationen 98 var bara hälften så stor som år 998. Basårets värde kan av ren slump ha varit ovanligt högt eller lågt och därför skall man inte lägga för stor vikt vid huruvida värden före och efter basåret ligger över eller under. Det viktiga är istället vilka trender som finns i kurvan. Den första siffran i parentesen efter artnamnet ( 9 för havsörnen) visar det genomsnittliga antalet fåglar observerade per år. Andra siffran (7,), är den genomsnittliga årliga procentuella förändringen i populationsstorleken. Havsörnen har alltså ökat med i genomsnitt 7, % per år över hela perioden. Parentesen avslutas med en beskrivning av trendens statistiska säkerhet. NS ( not significant ) betyder att ingen säker trend finns, medan stjärnor *, ** eller *** visar att förändringen är statistiskt säkerställd, motsvarande p<,5, p<, och p<,. Ju fler stjärnor desto säkrare är trenden. För sommarräkningarna har data från de två programmen sammanförts, här exemplifierat av talgoxen. Den röda linjen visar punktruttsdata och den svarta streckade linjen visar standardruttsdata. Kurvorna sammanfaller i basåret 998. I den andra rubrikraden återfinns motsvarande.5.5 Talgoxe, Parus major (64, -, ***;, 5.8, ***) 975 98 985 99 995 5.5.5.5 Havsörn, Haliaeetus albicilla - (9, 7., ***) 975 98 985 99 995 5 detaljinformation som för Vinterfågelräkningen, med data från sommarpunktrutterna till vänster och standardrutterna till höger. Det har på sommarpunktrutterna setts i genomsnitt 64 talgoxar per år mellan 975 och 8. Arten har över denna period minskat med i genomsnitt procent per år, med hög statistisk signifikans (***). För standardrutterna gäller att i genomsnitt fåglar setts per år 998-8 och arten har under denna period ökat med 5,8 % per år. Notera alltså skillnaden mellan de två trendsiffrorna de berör olika tidsperioder! Fågelindikatorer Under startade organisationen European Bird Census Council (EBCC) ett projekt för att i förenklad form beskriva hur det går för de vanligaste fåglarna i Europa. Trenderna hos fågelarter typiska för ett visst habitat, till exempel jordbrukslandskapet, summeras till en enda trend. Indikatorerna blir helt enkelt fåglarnas motsvarighet till aktievärldens Dow Jones eller Nasdaq. Under 4 beslutades inom EU att denna indikator skall användas som ett sätt att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU (se Vår Fågelvärld /5). Här presenterar vi motsvarande siffror för Sverige, baserat på de urvals- och beräkningskriterier som används för hela Europa. Det är dessa siffror som ingår i de europeiska indikatorerna. Tre indikatorer har beräknats: Vanliga jordbruksfåglar ( Common farmland birds ), Vanliga skogsfåglar ( Common woodland birds ) samt Övriga vanliga fåglar ( All other common birds ). På europisk nivå har 4 arter valts ut, av vilka, 8 och 6 placerats i respektive grupp. Av dessa ingår i de svenska beräkningarna 4, resp. 45 arter. Vilka arter det rör sig om beskrivs nedan. Att färre arter finns med i Sverige beror på att vissa arter inte förekommer i vårt land och att andra är för fåtaliga för att möjliggöra indexering. Grupptillhörighet har bestämts utifrån ett europeiskt 5

perspektiv och speglar i enstaka fall inte förhållandena i Sverige speciellt väl. Vissa arter, likt jordbruksarterna törnskata och gulsparv, förekommer i Sverige även i stor utsträckning på hyggen och i kraftledningsgator, med risk att deras trender feltolkas om alla fåglar tas med. Vi har valt att behålla den europeiska standarden för jämförbarhetens skull. En art är inkluderad i de svenska indikatorerna ifall det finns tillräckligt med data för att beräkna ett TRIM index för samtliga år. Först har TRIM-index beräknats för varje art. Därefter har ett medelindex beräknats per år för alla arter. Medelindex är det geometriska medelvärdet, vilket gör att en dubblering av en art vägs upp av en halvering för en annan art. Sedan sommaren 7 används data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter även som officiella indikatorer på den biologiska mångfaldens utveckling inom de nationella miljömålen samt därunder liggande delmål (se Vår Fågelvärld 7/7). Först ut var indikatorer för Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö som presenterades under 7. Under 8 har indikatorer för ytterligare två miljömål, Levande sjöar och vattendrag samt Myllrande våtmarker, tagits fram varför vi här redovisar indikatorer för totalt fem mål. Grundtanken är att följa ett urval relativt specialiserade fågelarters populationsutveckling, fåglar vars ekologi har god koppling till de olika miljömålen och på så sätt få lättbegripliga och uppdateringsbara indikatorer på läget för den biologiska mångfalden. De fem indikatorerna presenteras, både på nationell och regional nivå, på miljömålsportalen (www.miljomal.nu) där det också finns fördjupande texter att läsa. Fågeldata från standardrutterna är en av de få indikatorer på biologisk Grönbenan är en av arterna i den nya fågelindikatorn för miljömålet Myllrande våtmarker. The Wood sandpiper is one of the species included in the Swedish indicator for Thriving wetlands. mångfald i Sverige som finns i dagsläget. En mer detaljerad genomgång av tankegångarna bakom arturvalet för miljömålsindikatorerna presenterades i årsrapporten för 7. RESULTAT och DISKUSSION Utfört arbete 8 Deltagare Huvuddelen av arbetet har utförts av ideellt arbetande ornitologer. Detta gäller nästan samtliga punktrutter såväl sommar som vinter. Enstaka personer som inventerat standardrutter i avlägsna och svårtillgängliga delar av Sverige har kunnat arvoderas och genom länsstyrelsernas försorg har mindre ersättningar utgått till en del personer. Totalt deltog under året 54 personer. En förteckning över deltagare återfinns i Appendix (fria punktrutter) och Appendix (standardrutter). Kontrollera gärna att uppgifterna stämmer. För de fria rutterna kan enstaka personer eller rutter saknas på grund av sent inkomna protokoll. Fria punktrutter Både antalet vinter- och sommarpunktrutter sjönk tillbaka något (Tabell -), men ligger båda på en god nivå. Antalet inventerare av sommarpunktrutter ökade däremot något. Dock finns det plats för 6

många fler och det vore inte minst önskvärt att få fler personer som vinterinventerade alla fem perioderna. Totalt gjordes 5 vinterpunktrutter av 49 olika personer under huvudräkningsperioden runt jul och nyår (period ). Ungefär 9 rutter gjordes alla fem vinterperioderna. Totalt rapporterade 56 olika personer vinterfågelräkningar. Under period räknades 7/8 totalt 76 individer av arter (Tabell 4). Motsvarande siffror för 6/7 var 8 759 individer av 46 arter. Perioderna,, 4 respektive 5 sågs 65 95, 44 4, 8 87 respektive 5 99 individer. TRIMindex och trender för ett stort antal arter (period ) finns i Tabell 5 och i figurform i Appendix. Totalt gjordes 75 fria sommarpunktrutter av 88 olika personer. Rapporterna för 8 omfattade fågelindivider av 6 arter. Motsvarande siffror för 7 var 6 74 fåglar av arter. TRIM-index för ett större antal arter redovisas i Tabell 7 samt i figurform i Appendix 4. Standardrutterna Under året gjordes 584 rutter av 79 olika personer, vilket återigen är det särklassigt bästa året hittills (Tabell ). Den stora ökningen från 7 (då gjordes 46) beror nästan helt på den specialsatsning som gjordes i Norrland i samband med basinventeringen av Natura -områden. Ett större antal personer kunde därmed betalas för att göra stora insatser i framför allt Lappland. Bland annat deltog många inventerare från Holland. Utöver de reguljära standardrutterna inventerades dessutom 67 extra standardrutter, vilka placerats ut i Natura -områden och i nära anslutning till de existerande fasta rutterna. Hela 74 rutter (98 %) har nu inventerats åtminstone två olika år och bara rutter är inventerade endast en gång. Dessa rutter har naturligtvis högsta prioritet 9, men man skall komma ihåg att dessa rutter också tillhör de mest besvärliga att göra. Fjorton rutter har inventerats alla åren. Av kartorna nedan framgår vilka rutter som inventerades 8 samt hur många gånger var rutt blivit inventerad. På de 584 inventerade standardrutterna sågs 54 44 fåglar av 8 arter längs linjerna och 49 79 av arter vid punkterna. Sammanlagt sågs arter. En detaljerad listning över antalet Figur. Vänster. Standardrutter inventerade 8. Höger. Antalet år de olika standardrutterna blivit inventerade. Left map. The Fixed routes censused in 8. Right map. Number of years each Fixed route has been censused. 7

fåglar av olika arter sedda längs linjerna finns i Tabell 8. Totalt har genom åren 5 arter setts på standardrutterna. TRIM-index för standardrutterna finns i Tabell 9 och för de flesta av dessa arter även grafiskt i Appendix 4. Figurer för ytterligare arter finns på hemsidan. Indexen är beräknade på data från och med 998. Datarevision: Den under fjolåret påbörjade revisionen av standardruttsdata fortsatte genom att dunungar och boungar från en del arter, främst hönsfåglar och simfåglar, plockades bort. Dessa skall på standardrutterna inte rapporteras (det är OK att göra det på punktrutterna, så länge man alltid gör det). Om Du rapporterat in dunungar eller boungar från en standardrutt, men inte indikerat detta i ditt protokoll, vänligen skriv en rad och låt oss veta. Följande gäller: Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet fåglar som inte var dunungar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns x stycken dunungar. När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en () individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas. Även sommarpunktruttsdata har reviderats i det att data från några starkt avvikande och uppenbart felaktiga rutter plockats bort, vilket tydligast påverkat artindex för ett antal arter året 99. Fågelåret 8 jämfört med 7 Vintern 7/8 För de 77 arter där årliga index beräknats för period (jul/nyår), var det arter (9 %) där index ökade jämfört med 6/7 och 55 arter (7 %) där index minskade (Tabell 5). För inte mindre än 7 arter minskade index med mer än % mellan åren och för storskarv, ringduva, björktrast, ängspiplärka, sidensvan, grönsiska, gråsiska, obestämd korsnäbb, bofink och bergfink var minskningen mer än 5 %. Det var alltså en mycket mager vinter vad gäller invasionsfåglar. Bara för 9 arter ökade index med mer än % (storskrake, sädgås, duvhök, orre, tjäder, strömstare, stare, stenknäck och gulsparv). I stort blev det alltså en rekyl från vintern 6/7 då många arter hade ovanligt höga index. Sommaren 8 Av 6 arter/raser för vilka index beräknats för de fria punktrutterna var det 66 arter (49 %) vars index ökade jämfört med sommaren 7 och 7 arter (5 %) där index minskade (Tabell 7, ytterligare arter på hemsidan). För 4 arter var siffrorna % bättre än föregående år (ordnade efter ökningsgrad, störst ökning först): svarthakedopping, videsparv, rördrom, rörhöna, gräshoppsångare, domherre, turkduva, steglits, tjäder, forsärla, strandskata, sångsvan, tofsvipa, rosenfink, brun kärrhök, järpe, stjärtmes, enkelbeckasin, kanadagås, skrattmås, sydlig gransångare, dubbeltrast, orre och råka. För åtta arter minskade index med mer än % (ordnade efter minskningsgrad, störst 8

minskning först): gråsiska, obestämd korsnäbb, smålom, bivråk, gråtrut, hussvala, tornseglare och storlom. För standardrutterna var motsvarande siffror för 65 arter/raser att 7 ökade (44 %) och 9 minskade (56 %, Tabell 9, fler arter på hemsidan). Bland de arter som ökade med mer än % kan nämnas (ordnade efter ökningsgrad, störst ökning först): sidensvans, storskarv, alfågel, bläsand, häger, råka, trädlärka, sparvhök, tornfalk, gravand, småspov, glada, stenknäck, havstrut och småskrake. Bland de 8 arter som minskade med mer än % kan nämnas (ordnade efter minskningsgrad, störst minskning först): brushane, gråsiska, mindre hackspett, knölsvan, obestämd korsnäbb, videsparv, svärta, grönsiska, nötväcka, trana, större korsnäbb, stjärtmes, lavskrika, snösparv, strandskata, ljungpipare, bergfink, pilfink, fjällabb, storskrake och sothöna. För de arter som registrerades i tillräcklig mängd i båda sommarprogrammen var det 85 (65 %) som hade förändringar i samma riktning (båda upp eller båda ner) och 46 (5 %) som hade förändringar i olika riktning. För de vanligaste arterna/raserna (påträffade i genomsnitt i mer än exemplar på de fria punktrutterna) var mellanårsförändringarna samstämmiga för 8 arter (8 %), vilket är att förvänta. Bland de 9 arter som i genomsnitt noterats i mer än exemplar på punktrutterna var det bara råkan som ökade med mer än % i båda sommarprogrammen och obestämd korsnäbb som minskade med mer än % i båda delprogrammen. Fågelindikatorer Nedan presenteras två grupper av indikatorer som baseras på data från Svensk Fågeltaxering. Båda grupper indikatorer har formell status den första gruppen i EU (och Sverige), den andra enbart i Sverige. Det finns flera anledningar att det plockas fram många olika indikatorer. Viktigast är att de bakomliggande syften har varit olika, såsom att belysa utvecklingen i olika geografiska regioner eller i olika miljöer. Därmed kommer både arturval och tidsperioder att bli olika. Först presenteras de indikatorer som figurerat i tidigare rapporter. De baseras helt på punktruttsdata och med ett europeiskt arturval. Därefter visas de nya indikatorer som plockats fram för de svenska miljömålen, med för Sverige bättre anpassat arturval och dessutom baserade på standardruttsdata. De europeiska indikatorerna Här presenteras indikatorer för svenska fåglar grupperade som: Vanliga jordbruksfåglar, Vanliga skogsfåglar respektive Övriga vanliga fåglar, enligt det europeiska arturvalet. Svenska fågelindikatorer..8 Dessa data rapporteras till European Bird Census Council,.6 Övriga som inkluderar dem i de officiella europeiska.4 fågelindikatorerna. Figuren till höger sammanfattar de tre.. indikatorerna för Sverige. På nästa sida visas varje indikator.8 för sig (Figur ). I figur presenteras också motsvarande.6.4 Skog värden baserat på standardrutterna. I framtiden bör de två Jordbruk. programmen slås ihop till enda indikator.. Det är viktigt att tänka på att indikatorerna innefattar våra vanligaste fåglar. Många av de mest kräsna arterna, till exempel de som kräver äldre och mer orörd skog (lappmes, lavskrika, vissa hackspettar och ugglor), är relativt ovanliga och kommer därför inte med i beräkningarna. De representeras därför inte nödvändigtvis av dessa indikatorer. Långsiktigt har det generellt gått sämst för jordbruksfåglarna, något mindre dåligt för skogsfåglarna och jämförelsevis bäst för övriga arter. Det är noterbart att trenderna det senaste Trim index 974 978 98 986 99 994 998 6 9

decenniet är betydligt mer positiva enligt standardruttsdata. Orsakerna till trendskillnaderna mellan punkt- och standardrutter, som fortfarande är delvis oförklarade, diskuterades i rapporten för 6. En bidragande orsak är i alla fall att det gått generellt bättre för fåglarna i norra Sverige, vilket lyfter standardruttstrenderna något jämfört med punktrutterna. Grupperna sinsemellan är det dock fortfarande jordbruksfåglarna som det går sämst för. Samtliga sex indikatorer vände nedåt under 8. Vanliga jordbruksfåglar Vanliga skogsfåglar Övriga vanliga fåglar.8.8.8.6.6.6.4.4.4 Trim index...8.6.4.. Trim index...8.6.4.. Trim index...8.6.4.. 974 978 98 986 99 994 998 6 974 978 98 986 99 994 998 6 974 978 98 986 99 994 998 6 Vanliga jordbruksfåglar: tofsvipa, sånglärka, ladusvala, råka, buskskvätta, törnsångare, ängspiplärka, gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, ortolansparv, pilfink (n = 4). Vanliga skogsfåglar: sparvhök, skogsduva, mindre hackspett, spillkråka, nötkråka, nötskrika, svartmes, tofsmes, entita, talltita, nötväcka, trädkrypare, dubbeltrast, rödstjärt, gransångare, grönsångare, kungsfågel, svartvit flugsnappare, trädpiplärka, grönsiska, domherre (n = ). Övriga vanliga fåglar: ormvråk, enkelbeckasin, drillsnäppa, ringduva, turkduva, gök, tornseglare, gröngöling, större hackspett, göktyta, trädlärka, hussvala, korp, kråka, kaja, skata, stjärtmes, talgoxe, blåmes, gärdsmyg, björktrast, taltrast, rödvingetrast, koltrast, stenskvätta, näktergal, rödhake, gräshoppsångare, rörsångare, sävsångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, ärtsångare, lövsångare, grå flugsnappare, järnsparv, sädesärla, grönfink, gråsiska, rosenfink, bofink, bergfink, sävsparv, gråsparv (n = 45). Figur. Indikatorer för tre grupper av svenska fåglar. Arturvalet är det samma som för EUs officiella fågelindikatorer. Data är från sommarpunktrutterna (975-8, brun, grön eller blå linje) respektive standardrutterna (998-8, orange linje). De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret 998. Habitatklassificeringen är inte alltid den mest relevanta för svenska förhållanden. - Indicators for three groups of Swedish birds, according to the species selection of the EU Common Bird Index. Data are from free choice summer point counts (brown = farmland birds, green = woodland birds, blue = other common bird, including 95% CI). The orange thin lines are the same indicators, but based on the Fixed routes. Svenska miljömålsindikatorer Nedan presenteras indikatorer för de fem miljömålen Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö baserat på data från standardrutterna (Figur ). För Myllrande våtmarker och Storslagen fjällmiljö visas två kurvor, i förstnämnda fall en för norra (Norrland+Dalarna) och en för södra delen av Sverige (Götaland+Svealand, exkl. Dalarna), och i sistnämnda fall en för arter knutna till kalfjället och en för arter knutna till fjällbjörkskogen. Data för fjällkurvorna baseras endast på de rutter som ligger i fjällkedjan. Indikatorerna är beräknade med startår, vilket innebär att det är endast är korttidstrender över sju år som redovisas. Valet av startår beror på att det var från detta år som antalet inventerade rutter kom upp i en nivå där det är möjligt att även göra en regional uppdelning av materialet för olika delar av landet (här visas dock endast de nationella indikatorerna, regionala indikatorer visas på Miljömålsportalen).

Arturvalen för de europeiska indikatorerna respektive miljömålsindikatorerna för jordbruks- och skogsfåglar överlappar självfallet en del men inte helt. Urvalet av skogsfåglar för miljömålsindikatorn är mer specifikt än motsvarande för den europeiska indikatorn. Trots detta kommer inte de allra mest krävande arterna, som ofta finns i låga tätheter och därmed fångas upp dåligt av standardrutterna, med i miljömålsindikatorn. Samtliga indikatorer förutom den för Myllrande våtmarker i norra Sverige, uppvisade ett lägre index 8 jämfört med 7. Detta speglar troligen främst det faktum att 7 var ett mycket gott fågelår på de flesta plan (se årsrapporten från 7). Indikatorn för sjöar och vattendrag är generellt ökande och index för både 7 och 8 är signifikant högre än startårets () värde. Under de senaste sju åren har det med andra ord gått bra för fåglar i sjöar och vattendrag och antalen ökar. För arter knutna till våtmarker, här definierat som småvatten, vasstäckta sjödelar, myr eller våta strandängar (dvs. exklusive den öppna vattenspegeln), skiljer sig utvecklingen en aning mellan norra och södra Sverige. Notera att här är det inte precis samma arturval för de olika landsändarna. Indikatorn för norra Sverige är främst tänkt att spegla utvecklingen för fåglar i myrmarker, medan den för södra Sverige innehåller arter som är knutna till myrmarker och/eller småvatten/våtmarker i vidare bemärkelse. Indikatorn för norra Sverige håller sig relativt stabilt runt index (= ingen förändring) medan den för södra Sverige har en positiv riktning. I inget av fallen är dock index för 8 signifikant skiljt från års värde. Indikatorn för jordbruksfåglar ligger stabilt kring index med mycket små förändringar under de sju åren. Skogsindikatorn vände något nedåt 8 jämfört med 7 (se ovan) men har generellt en svagt ökande tendens. Till skillnad från 7 så var index 8 inte signifikant högre än års värde. Indikatorn för kalfjällets fåglar visar som tidigare nämnts en större variation mellan åren än övriga. En faktor bakom detta är troligen gnagartillgången i fjällen. Därför är det en aning förvånande att indikatorn uppvisar ett så lågt index under 8, signifikant lägre än startårets värde, då lämmeltillgången åtminstone regionalt var mycket god under den inledande delen av sommaren. Detta återspeglas också av ett högt index 8 för lämmelspecialisten fjällabb. Det är istället övriga arter som har låga registrerade tätheter under säsongen och vi kan se två möjliga förklaringar till detta. Den första och kanske mest troliga är att vädret i fjällkedjan tidvis var bedrövligt under juni 8. Låga temperaturer, hårda vindar och snöfall förekom både tidigt i månaden och efter midsommar. Detta kan tänkas ha påverkat fåglarna genom att många helt enkelt avbröt häckningen och valde att lämna området i förtid, med lägre registrerade tätheter som följd. Vidare så vet vi att flera standardrutter i fjällen 8 genomfördes i förhållanden som inte riktigt var Lappsparven representerar kalfjällets fåglar i den nya fjällfågelindikatorn. The Lapland Bunting is included in the Swedish indicator for the mountain tundra. vädermässigt optimala vilket såklart också innebär lägre antal inräknade fåglar även om dessa möjligen fanns i området. Oavsett bakomliggande anledningar så uppvisar kalfjällsindikatorn en negativ riktning (om än med betydande variation) som det finns all anledning att hålla ögonen på under kommande år. Även fjällbjörkskogsindikatorn har ett index för 8 som är signifikant lägre än startårets värde och indikatorn tenderar att vara minskande. Indikatorn för fjällbjörkskogen samvarierar med den för kalfjället fast med lägre amplitud, och förklaringarna bakom det låga indexet 8 som nämns ovan gäller troligen även här.

Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Levande sjöar och vattendrag 4 5 6 7 8 Levande sjöar och vattendrag: storlom, smålom, skäggdopping, vigg, knipa, småskrake, storskrake, fiskgjuse, sothöna, drillsnäppa, fisktärna, silvertärna, forsärla (n = ) Trim Index Myllrande våtmarker, norra Sverige,8,6,4,,8,6,4, 4 5 6 7 8 Trim Index Myllrande våtmarker, södra Sverige,8,6,4,,8,6,4, 4 5 6 7 8 Myllrande våtmarker Norra Sverige: smålom, kricka, bläsand, sångsvan, trana, ljungpipare, enkelbeckasin, småspov, grönbena, svartsnäppa, gluttsnäppa, kärrsnäppa, brushane, smalnäbbad simsnäppa (n = 4) Södra Sverige: rördrom, kricka, sångsvan, brun kärrhök, trana, sothöna, enkelbeckasin, grönbena ( n = 8) Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Ett rikt odlingslandskap 4 5 6 7 8 Trim Index,8,6,4,,8,6,4, Levande skogar 4 5 6 7 8 Ett rikt odlingslandskap: tofsvipa, storspov, sånglärka, ladusvala, buskskvätta, stenskvätta utanför fjällen, törnsångare, sydlig gulärla, törnskata, stare, hämpling, gulsparv, pilfink (n = ). Levande skogar: tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes, svartmes, tofsmes, entita, talltita, lappmes, trädkrypare, domherre, nötkråka, lavskrika (n = 6). Trim Index,6,4,,8,6,4, Storslagen fjällmiljö, Kalfjäll Trim Index Storslagen fjällmiljö, fjällbjörkskog,8,6,4,,8,6,4, Storslagen fjällmiljö Kalfjäll: fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv, snösparv (n = 7) Fjällbjörkskog: dalripa, blåhake, rödstjärt, rödvingetrast, lövsångare, svartvit flugsnappare, bergfink, gråsiska (n = 8) 4 5 6 7 8 4 5 6 7 8 Figur. Indikatorer för sju grupper av fåglar utvalda för miljömålen Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar och Storslagen fjällmiljö. Data är från standardrutterna och indikatorerna täcker åren -8. De tunna linjerna runt punktruttsindex visar 95 % konfidensintervall i förhållande till basåret. Arturvalet framgår i rutorna intill figurerna. Indicators for seven Swedish habitats: Flourishing Lakes and Streams (blue), Thriving Wetlands (northern Sweden - olive green, southern Sweden - pale blue), A Varied Agricultural Landscape (brown), Sustainable Forests (green), A Magnificent Mountain Landscape (tundra red, mountain birch forest dark blue). Species selection in boxes to the rigth (for help with names, see page 79).

Samarbete med landets länsstyrelser Det goda samarbetet med landets länsstyrelser fortsatte under 8. De deltagande länen är AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län. Vi hoppas naturligtvis att även övriga länsstyrelser vilka delta i standardruttsprogrammet framöver! Hemsidan (OBS! Ny adress!) På Svensk Fågeltaxerings hemsida: WWW.ZOO.EKOL.LU.SE/BIRDMONITORING kan du läsa om Historik, Metoder, Resultat, Indikatorer och Publicerade arbeten, Länkar till andra hemsidor, Koordinatörer (namn på viktiga regionala kontaktpersoner) samt finna Blanketter (inventeringsprotokoll). För sommar- och vinterpunktrutter, samt för standardrutterna, finns excel-filer som kan användas för rapportering (fylls i på egen dator och skickas in som bifogad fil till ett e-mail). ARTGENOMGÅNG Här följer korta kommentarer till ett urval arter. Det är få arter som det bedrivits tillräcklig god forskning på för att säkert kunna fastställa orsaker till populationsförändringar. Däremot finns det många rimliga förklaringar, men i kommentarerna nedan är dessa oftast bara mer eller mindre kvalificerade gissningar. För några arter finns en kod (t.ex. V+, SP-, STD+) som visar att det senaste årets index för arten inom respektive program (vintern V, sommarpunktrutterna SP och standardrutterna STD) varit det hittills högsta (+) eller lägsta (-). Dessa rekord bör tolkas med försiktighet. Om ett sådant värde ingår i en trend av ökande eller minskande värden utgör det en bekräftelse av denna trend. Om värdet däremot avviker kraftigt från de tidigare värdena bör rekordet noteras med reservation. Det gäller särskilt extremt kraftiga ökningar. En beståndsnedgång kan teoretiskt vara hur stora som helst, Forsärla, en SP+ art, som alltså hade sitt högsta index hittills på sommarens punktrutter. Grey Wagtail, a SP+ species, meaning it had its highest index so far on the summer point counts. medan en ökning måste vara biologiskt rimlig, dvs. inte större än ungproduktionen föregående år minskad med dödligheten under det passerade året (undantag invasionsarter). Information om populationsförändringar i våra grannländer har för Danmark hämtats från Heldbjerg och Eskilsen (8, Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 975-7. DOF) och för Finland från Väisänen (5, Linnutvuosikirja 4: 5-9) respektive Saurola (8, Ambio 7:4-49). För Sveriges del refereras också till sträckräkningarna vid Falsterbo (Nils Kjellén), ringmärkningen vid Ottenby fågelstation, de internationella sjöfågelräkningarna (Nilsson 8, Internationella sjöfågel- och gåsinventeringarna i Sverige) och den stora utredning om samtliga svenska häckfåglars trender som gjordes under 8 (Ottvall et al. 8, se hemsidan). Mer lokala uppgifter har också hämtats från två rapporter om sjöfåglar, nämligen Pettersson 6, Fåglar i Mälaren (Länsstyrelsen i Stockholms län) och Landgren 7, 7 års fågelinventeringar i Vänern (Vänerns vattenvårdsförbund), samt Skånes Fågelatlas II (se www.skof.se). Storlom. Har enligt punktrutterna ökat långsamt men stadigt över de 4 åren. Under det senaste dryga decenniet tycks denna ökning dock ha avmattats. Med ökat antal inventerade fasta rutter får vi en allt säkrare bild av utvecklingen i norra och därmed också i hela Sverige.

Skäggdopping. Har efter en lång svacka ökat i antal sedan början på 99-talet. Sedan standardrutterna startade visar både dessa och punktrutterna på en positiv utveckling. Denna positiva utveckling under häckningstiden har en parallell när det gäller antalet övervintrare längs våra kuster. Det är möjligt att gynnsammare vinterbetingelser närmare häckningsplatserna är en bidragande orsak till framgången. Gräsand (SP+). Liksom för skäggdoppingen har gräsandens positiva utveckling för det häckande beståndet en parallell vintertid. Man kan dock inte tolka dessa två arters likheter härvidlag som ett generellt samband. Viggen har exempelvis inte uppvisat någon ökning av det häckande beståndet, snarast tvärtom, trots att antalet övervintrare ökat drastiskt. Skäggdoppingen har troligen gynnats av varmare vintrar Great Crested Grebe, has probably benefitted from milder winters Denna art, till skillnad från gräsand och skäggdopping, har dock sina huvudsakliga rekryteringsområden öster om Skandinavien medan gräsanden rekryteras från i huvudsak Östersjöområdet (fyndbilden enligt Svensk ringmärkningsatlas). Grågås (SP+). Man skulle ha kunnat tro att grågåsens ökning skulle avstanna genom att alla gynnsamma biotoper blivit besatta. Inget sådant kan dock skönjas med säkerhet. Trots tre års nedgång på standardrutterna ligger ökningen på 5 % per år. Även om detta är en överskattning så visar även punktrutterna på en fortsatt betydande ökning. Knölsvan. Såväl punktrutterna som standardrutterna talar om ett stabilt bestånd under de senaste tio åren. Detta stämmer väl överens med den samlade bilden från inventeringar under häckningstid längs våra kuster (Ottvall et al. 8). Sannolikt återfinns huvuddelen av de svenska häckande knölsvanarna idag i kustvatten. Sångsvan (SP+). Sångsvanen bara fortsätter att öka i antal, punktrutterna uppvisade sitt högsta index hittills under 8. Även i standardruttsmaterialet finns en statistiskt säkerställd positiv trend under de senaste dryga tio åren. Sångsvanen verkar nu definitivt ha tagit över som den talrikaste inlandshäckande svanen i Svealand och möjligen gäller samma sak även i Götaland. Ormvråk. Från 98-talet har det varit en positiv utveckling av både vinter- och sommarindexen. Sommarindexen tyder inte på att det skett någon väsentlig förändring de senaste åren. Däremot har antalet övervintrare varit lägre än på många år två år i följd nu. I Finland minskar arten i antal. Duvhök. Noteringen om duvhökens drastiska nedgång som övervintrare gäller även för vintern 7/8. Det blev bara en synnerligen marginell uppgång, vilket innebär att antalet vinterhökar ligger kvar på en nivå som bara är hälften av vad de legat på i ett helt kvartssekel. Havsörn. Havsörnens vinterindex har tidigare nästan exakt följt det häckande beståndet uppåt, men nu indikerar vinterräkningarna ganska tydligt en avmattning i tillväxten. Motsvarande har inte noterats i det häckande beståndet, annat än lokalt i vissa kärnområden, istället fortgår ökningen av antalet revirhållande par i till synes oförminskad takt. Minskad ökningstakt i vinterfågelsiffrorna skulle istället kunna bero på en minskad vintermatning, om nu ett antal vinterpunktrutter med förekomst av havsörn har genomförts i närheten av sådana (B. Helander pers. comm.). Glada (STD+). Den märkliga nedgång som standardrutterna indikerade för 999 har följts av en fortlöpande uppgång, något som säkerligen bättre speglar den faktiska utvecklingen. Jämför vi indexen 998 och 8 för punkt- och standardrutter är båda räkningarna rörande överens om att gladan mellan dessa år ökat med 8 %. Detta stämmer väl med den ökning som noterats för sträckande fåglar i Falsterbo, samt med beräkningar av det skånska beståndets storlek. Uppemot par beräknas häcka idag i Skåne, vilket kan jämföras med knappt 8 par i slutet av 99-talet (SkOF 7, Fåglar i Skåne). Även utanför Skåne är utvecklingen positiv men ökningstakten är långsam och ännu lär minst 95 % av Sveriges glador häcka i Skåne. 4

Brun kärrhök (SP+). Trots en ny rekordnotering på punktrutterna och nästan toppnotering också på standardrutterna är det nog ändå så att tillväxten av stammen nära nog upphört. Före årets topp har det varit tre andra toppar på nästan samma nivå och sedan 995 visar ingen av sommarräkningarna någon signifikant ökningstendens. I Falsterbo har ingen ökning av antalet sträckande fåglar noterats under -talet. Populationskurvorna i Finland och Danmark är mycket likartade. Fiskgjuse (SP+). Fiskgjusens långsiktiga ökning kan nu vara historia. Under standardruttsperioden finns ingen säkerställd trend vare sig för standard- eller punktrutter, och punktrutterna antyder att ökningen upphörde omkring 995. Den långsiktiga trenden i Finland är näst intill identisk! I Falsterbo har fiskgjusen dock fortsatt Brun kärrhök, har ökningen stannat av? Marsh Harrier, has it stopped increasing? öka svagt även under -talet om än med lägre siffror under de tre senaste åren. Från flera håll rapporteras att fiskgjusen förlorar i konkurrens med den expanderande havsörnen. Det skall bli intressant att se om detta innebär att fiskgjusetrenden så småningom kommer att bli negativ. Orre (STD+), tjäder (STD+) och järpe (STD+). Uppgången för samtliga tre boreala skogshöns fortsatte med nya toppnoteringar i standardruttsmaterialet för andra året i rad. Detta innebär att alla tre arterna nu uppvisar statistiskt säkerställda ökningar under den senaste elvaårsperioden. Åtminstone för tjäderns del, och troligen även för de två andra arterna, finns en del av förklaringen bakom de höga siffrorna 8 att finna i en mycket god häckningssäsong i norra delarna av landet under 7. Regionalt i Västerbotten och södra Lappland förefaller nu toppen i den här cykeln vara nådd (K. Sjöberg pers. comm.) och antalen förväntas nu vända nedåt igen för en period. Intressant att notera är att även punktruttskurvorna för orre och tjäder har en positiv tendens under den senaste tioårsperioden vilket bör innebära att det under dessa år gått bra även för södra Sveriges skogshöns. Notera även att genom god täckning av standardrutter i Norrlands inland så inräknas så goda antal av järpe (5 ex på 85 rutter 8, 8 ex på 5 rutter 7) att även denna arts populationsutveckling kan följas med tillfredsställande säkerhet. Dalripa (STD-) och Fjällripa. Dessa arter växlar från år till år beroende på bl.a. predation och vinterbetingelser. Trots det kan vi med standardrutterna följa i varje fall dalripans beståndsutveckling relativt väl, eftersom dalripan har ett vidsträckt utbredningsområde som innefattar en stor del av det boreala skogslandet. Om det kommer att vara möjligt att följa fjällripan på ett tillfredsställande sätt är däremot osäkert. Trots extra insatser i fjällen 8 blev antalet räknade individer inte fler än 4 stycken på rutter. Det innebär att eventuella cykler inte kan följas även om materialet säkert kan bli tillräckligt för grova trenduppskattningar. Strandskata. Kustfåglar och andra arter som förekommer i linjära biotoper har av naturliga skäl svårt att komma med i stora antal i räkningarna. Strandskatan är dock ett undantag, bland annat för att arten regionalt även förekommer på jordbruksmark i inlandet. Varken standardrutter eller punktrutter indikerar någon som helst populationstrend vilket skiljer sig markant från situationen på sydsvenska havsstrandängar där arten minskat med -5% på blott fem år. På Öland har minskningarna varit ännu kraftigare, med en halvering av beståndet redan mellan 988 och 998, följt av ytterligare minskning därefter. Samtidigt har arten ökat i andra miljöer (vissa skärgårdsområden och på jordbruksmark i Sydsverige), varför den samlade bilden blir en av relativ stabilitet (Ottvall et al. 8). Morkulla. Även om morkullan är Sveriges talrikaste vadarfågel kommer den genom sina nattliga spelvanor sällan med i våra räkningar. Arten är dock viktig att följa eftersom jakten på den är kontroversiell. Tyvärr tillåter det ringa underlaget knappast några säkra slutsatser utöver att det inte finns något som tyder på beståndsnedgång. Om det antal standardrutter som inventeras för 5

närvarande kan vidmakthållas, är dock morkullan en art som trots att den registreras med bara en individ per tio rutter kommer att kunna övervakas tillfredsställande i framtiden. Storspov (SP-, STD-). Att storspoven minskat på södra Sveriges jordbruksmarker har varit väl känt. Visserligen hade arten en återhämtning under början av 99-talet, men sedan har utvecklingen åter varit negativ. Att standardrutterna bekräftar denna utveckling under senare år är bekymmersamt eftersom de i större utsträckning täcker de nordsvenska förekomsterna. Det innebär att nedgången sker även på de relativt opåverkade myrmarkerna i norr eftersom av storspovbiotoper dessa dominerar över odlingsmark på standardrutterna. Brushane (STD-). Trots det minimala stickprovet och de osäkerheter som följer med detta tar vi upp brushanen eftersom arten numera är praktiskt taget utgången från de flesta områden i södra Sverige. Nämnvärda bestånd finns i dag bara på Norrlands myrar och i fjällen. Den bild vi nu ser indikerar att brushanen kan vara på väg att försvinna även där, något som antyds av en del lokala inventeringar också. Om det är fråga om en generell nedgång i landet som nu även drabbar stabila biotoper i norr och inte bara strandängar i söder torde vi få lämna förändringar i svenska biotoper som orsaker och koncentrera oss på flyttningsvägarna och övervintringsområdet. Fisktärna. Har enligt punktrutterna långsiktigt haft Brushane. Akut hotad i söder och troligen på fallrepet även i norr! Ruff. Critically endangered in southern Sweden, now also declining in the north. ett stabilt bestånd om än med relativt stora hopp ett par år. Standardrutterna visar på en rejäl ökning under den senaste dryga tioårsperioden. Sistnämnda stämmer bäst med siffror från inventeringar i Vänern samt längs våra kuster. I dessa delar har fisktärnan ökat kraftigt både i långt ( år) och kort ( år) perspektiv. I Mälaren har en svag minskning noterats sedan 975. Det samlade nationella beståndet bedöms ha ökat kraftigt under de senaste åren (Ottvall et al. 8) och vi kan konstatera att punktrutterna inte verkar ha fångat upp denna ökning. Skogsduva. Nu kan nog konstateras att den nedåtgående trenden definitivt är bruten. Både punktoch standardrutter visar ökande index jämfört med bottenåret 998. Trenden enligt standarrutterna är statistiskt säkerställd. En sentida ökning har ägt rum över hela Västeuropa. Ringduva (STD+). Trots att index för punktrutterna ökade med % mot bara % för standardrutterna kvarstår den stora och oförklarade skillnaden mellan de två stickprovsmetoderna. Under den aktuella elvaårsperioden har standardrutterna indikerat en genomsnittlig årlig ökning på hela 5,7 % jämfört med stabilt bestånd för punktrutterna. I Falsterbo har antalet utsträckande ringduvor ökat med 5, % i genomsnitt per år, ett värde som ligger nära standardrutternas. Tornseglare (SP-, STD-). Fortsätter att minska signifikant både på lång och kort sikt, av okänd anledning. Arten verkar ha klarat sig bättre i Danmark. Mindre hackspett. Även om index 8 var lägre än 7 i alla tre inventeringsformerna består den tidigare slutsatsen att antalet mindre hackspettar ökat under den senaste tioårsperioden. Notera dock att inga av trenderna är statistiskt säkerställda och att få individer inräknas årligen både på punkt- och standardrutter. Nedgången från 7 till 8, samt den genomgående sentida ökningen bekräftas även av lokala inventeringar i olika delar av landet (Green 9, SKB P-rapporter). 6

Tretåig hackspett. Den positiva bilden består och standardruttstrenden är kraftigt positiv under de elva senaste åren trots att underlaget bygger på relativt få individer per år. Mönstret stöds även av enklare analyser av punktruttsmaterialet, vilket inte medger några indexberäkningar (se Fågelåret 7). Men med god täckning av standardrutter i norra delarna av landet inräknas fullt tillräckliga antal med tretåspettar för att vi ska kunna följa populationsutvecklingen på ett tillfredsställande sätt (46 ex på rutter 7, 6 ex på 4 rutter 8). Spillkråka. Även för spillkråka sjönk indexen från punktrutterna (vinter såväl som sommar) från 7 till 8. Båda sommarinventeringarna pekar svagt nedåt, medan vintersiffrorna är svagt ökande. Trädlärka. Trots att relativt få trädlärkor kommer med i räkningarna är observationerna geografiskt så väl spridda att indexen ändå blir rättvisande om än med stora variationer. Den ökning som beståndet gick igenom under 98-talet och Tretåig hackspett ses inte ofta, men trenden är tydligt positiv. Three-toed Woodpeckers are not often encountered but the trend is positive. tidigare tycks helt ha avstannat i början av 99-talet. Varken punktrutterna, standardrutterna eller sträcket i Falsterbo pekar på annat än numera stabilt bestånd. Sånglärka (STD-). Sånglärkan fortsätter sin kräftgång och på standarrutterna registrerades det lägsta värdet någonsin. Preliminära resultat från den Skånska atlasinventeringen antyder att minskningen sedan 97-talet varit särskilt markant i de småskaliga mellanbygderna. Hussvala (SP-, STD-). Till skillnad från den under senare decennier mera framgångsrika ladusvalan finns inga tecken på något trendbrott i den negativa utvecklingen för hussvalan. Även om nedgången på standarrutterna är liten och inte statistiskt säkerställd noterades 8 det lägsta värdet någonsin i båda stickproven. Vad händer egentligen med hussvalan? Backsvala (STD+). Backsvalans långsiktiga nedgång verkar vara bruten eftersom båda stickproven indikerar stabil stam det senaste decenniet. Mönstret verkar stämma väl med vad man kan förvänta sig av förutsättningarna för häckning, då produktionen av naturgrus i Sverige länge minskat dramatiskt men kurvan har planat ut på sistone. Otaliga sandtag har i dag eliminerats eftersom sand numera mestadels produceras genom krossning av berg. Vi kan nog räkna med att backsvalan kommer att vara mindre vanlig i framtiden och framför allt inte lika spridd. Kråka. Kråkstammens nedgång på längre sikt har nu avbrutits och sedan c. 995 har stammen enligt såväl Vinterfågelräkningen som de två sommarräkningarna varit stabil på en nivå runt en tredjedel lägre än mitten på 97-talet. Har minskat även i Finland. I Danmark ökar det häckande beståndet, men antalen på vintern minskar (det senare troligen en effekt av kraftigt minskat inflöde från nordost). Kaja. Enligt båda sommarräkningarna har beståndet av kaja ökat markant sedan 998. Föregående vinter uppvisade också ett av de högsta indexen och sedan vintern 994/995 har antalet övervintrare mer än fördubblats. Samstämmigheten mellan vinter och sommar indikerar att det förmodligen är våra egna, huvudsakligen sydsvenska kajor som övervintrar. Antalet utsträckande kajor vid Falsterbo har under senare år legat på i medeltal 4 och det kan inte vara mer än en mycket ringa del av totalbeståndet. Skata (STD+). Skatan slår rekord enligt standardrutterna och når signifikans vad gäller ökningstakten, men varken punktrutterna eller det massiva materialet från Vinterfågelräkningen ger stöd för något annat än ett fortsatt i huvudsak stabilt bestånd. Den signifikanta ökningen med i genomsnitt, % under midvintern beror helt på de låga indexvärdena i början av perioden; under senare år har ingen trend kunnat observeras. 7

Nötkråka (V-, STD-). Denna art registreras så fåtaligt att trenderna måste bedömas försiktigt. Men det går inte att undgå slutsatsen att antalet fåglar minskar. Särskilt det rekordlåga värdet senaste vintern är att ta på allvar eftersom trenden varit negativ ett antal år bakåt. Blåmes. Efter toppnoteringar vintern 6/7 och häckningssäsongen 7 inträffade en tämligen kraftig nedgång. Den långsiktiga bilden är dock oförändrat positiv enligt alla räkningarna. Svartmes. Beståndskurvornas långsiktiga mönster är mycket likartat vinter och sommar med toppnoteringar runt 98 och början av 99-talet. Därefter har beståndet utvecklats negativt. En ljusning kan dock vara att standardrutterna producerat bättre index de senaste åren och index för dessa är därför inte signifikant negativt. Tofsmes. Ordentligt ökande på standardrutterna medan punktrutterna såväl vinter som sommar indikerar ett oförändrat bestånd. Tofsmesen är i vilket fall den barrskogsmes som det gått bäst för i både långt och kort perspektiv. Entita. Mönstret från tidigare år består. Efter en kraftig minskning fram till 99-talets mitt har beståndet därefter varit ganska oförändrat. Preliminära resultat från den skånska Blåmesen är en långsiktig vinnare. The Blue Tit is increasing steadily in Sweden. atlasinventeringen visar att entitan minskat kraftigt i de västra delarna av landskapet sedan 97-talet medan utbredningen i centrala och östra delarna inte har förändrats. Möjligen skulle detta kunna vara ett generellt mönster, åtminstone i Götaland. Relativa tätheter från standardrutterna visar på betydligt högre sådana i östra Götaland, som täcks mycket sämre av punktrutter, än i västra. Talltita. Lite ett parallellfall till systerarten ovan med kraftiga minskningar fram till mitten/slutet av 99-talet följt av mer stabila siffror därefter i punktruttsmaterialet. Standardrutterna å andra sidan visar på en säkerställd ökning under den senaste elvaårsperioden. Likt entitan har talltitan minskat sin geografiska utbredning i Skåne sedan 97-talet och här är det främst i de centrala delarna som minskningen är notabel medan ingen större förändring skett i nordost. Talltitan har av naturliga skäl aldrig förekommit i någon större omfattning i västra Skåne. Större delen av Sveriges talltitor finns i norr varför standardrutterna främst speglar förhållandena i dessa delar. I södra Sverige finns de högsta tätheterna av talltitor i östra Götaland. Varför håller båda titorna på att få en kraftig östlig tyngdpunkt när de gäller de sydsvenska bestånden? Gärdsmyg (SP+, STD+). Nya rekord igen! Hur vanlig kan gärdsmygen bli? Ett par/ha i medelbiotopen är väl realistiskt. Det innebär att Sverige är fullt när det finns c. 4 miljoner par. Antag att ökningstakten är exponentiell. Då uppnås den angivna tätheten om hundra år, nämligen 8. Det förutsätter att klimatförbättringen (sett ur gärdsmygens perspektiv!) fortsätter. Stenskvätta. En långsiktig förlorare både i Sydsverige och i Danmark, men glädjande nog indikerar punktrutterna en utplaning det senaste decenniet. Även standardrutterna pekar på en stabil nivå för samma period. En uppdelning av standardruttsmaterialet i rutter inom fjällkedjan och rutter utanför fjällkedjan ger ytterligare information. I fjällen, som hyser huvuddelen av Sveriges stenskvättor, är beståndet under de senaste åren stabilt, om än med betydande variationer i index mellan åren. Nedom fjällen finns en positiv trend under -talet. Rödhake (STD+). Rödhaken håller på att bli en regelbunden övervintrare på många håll i landet. Även om vi bortser från den stora toppen i indexet för vintern / är det tveklöst fråga om en kraftig ökning och bortsett från den nämnda vintern nåddes det högsta värdet någonsin vintern 7/8. Sommartid finns ingen motsvarande långsiktig ökningstrend, men standardrutterna har producerat höga tal både 7 och 8 och punktrutterna en påtaglig ökning mellan 7 och 8. Standardruttsindex 8 var faktiskt det högsta sedan starten och innebär en signifikant positiv trend om % per år. Svarthätta. Fortsätter öka i Sverige och har två gånger dubblerat sitt antal sedan 975. Även om 8 inte blev något nytt rekordår så hävdar sig värdena väl; de är de näst högsta någonsin. 8

Tropikflyttande sångare. Av totalt elva olika arter/raser av tropikflyttande sångare är det inte mindre än sju (64 %; kärrsångare, härmsångare, trädgårdssångare, törnsångare, ärtsångare, sydlig lövsångare och grönsångare) som uppvisar statistiskt säkerställda ökningar i standardruttsmaterialet under den senaste elvaårsperioden. Tre arter/raser har oförändrade bestånd (rörsångare, sävsångare och nordlig lövsångare) medan en art är minskande (gräshoppsångare). Är det en tillfällighet att tre av fyra icke ökande arter (gräshopp-, säv- och rörsångare) återfinns i våta miljöer med koppling till igenväxning, förbuskning och/eller bladvass i dessa? Minskad övergödning, restaurering av sjöar och strandängar bör vara negativt för dessa arters förutsättningar i häckningsområdet. Samtidigt brukar populationsförändringar för gruppen som helhet ofta kopplas till förändrade förhållanden i övervintringsområdet eller längs flyttningsvägarna. Lägger vi till ovan nämnda mönster de starkt positiva trenderna för de ej tropikflyttande gransångarna och svarthätta under samma period, kan vi konstatera att för sångare häckande i Sverige går det just nu väldigt bra. Punktruttsmaterialet ger inte en riktigt lika positiv bild, även om mycket även här stämmer med ovanstående resonemang. Fler arter uppvisar stabila trender under motsvarande period enligt punktrutterna. Kungsfågel. Notera den näst intill totala samvariationen mellan punktrutter och standardrutter! Här spelar det uppenbarligen ingen roll var eller hur vi räknar kungsfåglar, med tillräckligt många inräknade individer blir mönstret det samma. Detta indikerar mycket starkt att kungsfågeln i huvudsak regleras av storskaliga faktorer, mest troligt vintervädret. Svartvit flugsnappare. En säkerställt ökande trend enligt standardrutterna och en relativt stabil sådan enligt punktrutterna under samma period. Antyder standardrutterna att en återhämtning är på gång i delar av Sverige möjligen? Järnsparv (STD+). Denna art är en sen invandrare till Sverige. Det historiska perspektivet illustreras med synnerlig tydlighet om man lägger Sven Ekmans karta från 9 (Djurvärldens utbredning på skandinaviska halvön) vid sidan av den som finns i Svensk Fågelatlas. För hundra år sedan fanns den förutom enstaka fynd i norrländska fjälldalar, dit den spritt sig från de goda förekomsterna i Norge, bara i Skåne och västra Götaland. Svensk Fågelatlas visar förekomst i hela landet. Expansionen österut och populationsökningen har inte kartlagts i detalj men omnämns ofta i litteraturen från 9-talets tidiga och mellersta del. Det är faktiskt inte helt otänkbart att de höga värden som noterades för denna art under punkttaxeringarnas första decennium speglade artens maximala förekomst. Enligt punkttaxeringarna har järnsparven sedan minskat fram till 997 och sedan stabiliserats något. Enligt standardrutterna har det under samma period skett en ökning med ca 4 % per år. Ser vi på fångsterna vid fågelstationerna så har det under samma elva år i Falsterbo skett en signifikant nedgång om 4 % per år och vid Ottenby är siffrorna i huvudsak stabila. Huruvida järnsparven befinner sig i en långsiktig fas av fortsatt nedgång eller åter kommer att öka i antal får de kommande åren visa. Forsärla (SP+). Nytt topprekord för denna art. Antalet individer på punktrutterna hade ökat från 4 till 59 trots att antalet inventerade rutter hade minskat marginellt. Detta ledde också till att den uppåtgående trenden på % per år i genomsnitt blev signifikant, om än på allra svagaste nivån. På standardrutterna var ökningen från till individer, vilket indikerar att arten snart kommer att kunna följas även med standardrutterna. Steglits (SP+, STD+). Återigen ett toppår enligt båda stickproven och vi har nu sedan 998 ett fördubblat bestånd enligt punkttaxeringarna och femfaldigat enligt standardrutterna. Grönsiska (STD-). De stora variationerna gör att trenderna är svåra att bedöma. Det verkar dock pågå en mer än tillfällig nedgång av beståndet, åtminstone i södra Sverige. Punkttaxeringarna nådde ett av de lägsta värdena någonsin och standarrutterna producerade det absolut lägsta. Hämpling. Det går fortsatt utför för hämplingen som tillsammans med sånglärkan är de två fåglar knutna till jordbruksmiljö som det går allra sämst för. Precis som i fallet med sånglärkan så visar resultaten från den ännu ej avslutade skånska atlasinventeringen att sedan 97-talet har minskningen i Skåne varit mest markant i små- och mellanbygderna i landskapets norra del (SkOF 9). 9

Domherre (V-). Domherrens trender är negativa i alla tre programmen även om standardruttstrenden inte är statistiskt säkerställd. Att även riktningen på standardruttstrenden är negativ antyder dock att det negativa mönstret återfinns i hela landet. Huvuddelen av Sveriges domherrar återfinns i de norra delarna. Minskningen förefaller fortgå i stor geografisk skala men vi har inga konkreta förklaringar till varför. Bofink (SP-). Även om bofinken visade det lägsta indexet någonsin på punktrutterna så förblir ändå bofinken en av de absolut stabilaste arterna. Däremot har den enligt standardrutterna ökat kraftigt sedan 998. Ökningen på standardrutterna kanske är en effekt av att arten ökat i norra Sverige under den tid då denna del av landet fått ett allt större inflytande på helhetsbilden. Bergfink (SP-, STD-). Bergfinken fortsätter att minska i antal och hade de lägsta indexvärdena någonsin enligt både punkt- och standardrutter. Det är känt från tidigare finska studier att gränsen mellan allmän förekomst av bofink och bergfink förskjuts i takt med klimatväxlingar. I norra Sverige borde alltså ökande index för bofink följas av sjunkande index för bergfink. I så fall stämmer utvecklingen vad gäller data från standardrutterna men inte från punktrutterna. Gulsparv (SP-). Den nyligen gjorda studien av kalhyggenas positiva betydelse för ortolansparvens beståndsutveckling kan troligen tillämpas på gulsparven också. Pågående analyser antyder att mer än hälften av Sveriges gulsparvar finns i andra miljöer (främst hyggen) än i anslutning till jordbruksmark. I så fall skulle skillnaden mellan standardrutternas ungefär lika stora ökning som punktrutternas minskning kunna förklaras med att gulsparven fortsätter att minska i de sydliga jordbruksbygderna men klarar sig bra bland skogslandets kalhyggen. Gråsparv och Pilfink (V-). Två människonära arter som har mer eller mindre klara långsiktiga minskningar, även om de tre räkningsprogrammen inte ger entydiga signaler om hur det senaste decenniet egentligen varit stabilt eller minskande. TACK Svensk Fågeltaxerings verksamhet bygger helt på den stora grupp hängivna inventerare som varje år utan ersättning räknar fåglar på punkt- och standardrutter. Därtill kommer ett antal personer som mot begränsad betalning gör standardrutter som annars inte skulle bli gjorda, inte minst i Norrlands inland och fjälltrakter. Vi vill framföra vårt stora tack till landets alla inventerare för den enormt värdefulla insats ni gör för övervakningen av den svenska fågelfaunan. Stort tack också till följande personer som fungerat som koordinatorer och kontaktpersoner för standardrutter och punktrutter på lokal och regional nivå: Thomas Axelsson, Susanne Backe, Anders Bengtsson, Tomas Bergström, Henrick Blank, Per Ekerholm, Therese Ericsson, Lars Gezelius, Urban Grenmyr, Per Hedenbo, Leif Johansson, Thomas Johansson, Olle Kellner, Ulf Kolmodin, Raimo Laurila, Håkan Lundberg, Peter Nilsson, Elisabeth Odhult, Frans Olofsson, Erik Owuso-Ansah, Stefan Persson, Helena Rygne, Peter Schmidt och Lars Schütt. Ola Olsson, Anders Larsson och Henrik Dahl har varit oumbärliga för utvecklandet av analysverktyg för de mycket stora datamängder som projektet har. Per Andell har i många år svarat för snabb och noggrann inmatning av data. Petr Vorisek, Arco van Strien och Richard Gregory har försett oss med nödvändig information för beräkning av fågelindikatorerna. Samarbetet med Sveriges Ornitologiska Förening vad gäller exponering av inventeringsresultat och hjälp med rekrytering av nya inventerare är mycket uppskattat. Svensk Fågeltaxering finansieras genom Naturvårdsverkets miljöövervakning, tema Landskap, under ledning av Maria Sjö. Ett stort och varmt tack till er alla!